• ColuMella - Tolv böcker om jordbruk

Jag har här valt ut kapitlen om får, getter och ostillverkning, där romaren Columella beskriver intensiva former av fårskötsel i förhållandevis stor skala. Lämplig fårbesättning var 1000 djur medan getbesättningen lämpligen begränsas till 100 st. Man hade redan för 2000 år sedan drivit förädling av får mycket långt, där de tarentinska finulliga fåren som kommit från Grekland, spreds med romarna till Spanien och bildade där så småningom den berömda kejserliga Merinorasen.

Känns inte det mesta av det här som en beskrivning av vad vi tror är moderna påfund? Undantaget är förstås att all produktion på romarnas stora gods och gårdar alltid utfördes av slavar vid den här tidpunkten - det gällde även arbetsledning och befäl. Den nämnda förädlingen har också medfört att romarna ansåg fåret som det nyttigaste och förnämsta husdjuret, en ställning fåret försvarar än idag. Bland gräsätarna (idisslarna) är den utan tvekan den som effektivast omvandlar energin i olika foderslag till animaliska livsmedel och textilfibrer.

Klädda får (med skyddskappa av tyg) förekommer i dag i bl a Usa och Australien som den mest extrema formen småskalig produktion av mycket exlusiv finfibrig ull av merinotyp. Romarnas tarentinska får av grekiskt urprung flyttades med romerska storgodsägare vidare till bl a Spanien och utvecklades så småningom till de kejserliga merinofåren som är dagens merinoullproducenter över hela världen.

I andra delar av boken kommer det fram att romarna vid den här tiden ansåg att nötkreatur i huvudsak var till för att användas som dragdjur i jordbruket medan hästarna förstås hade sin huvudsakliga roll i armén och på tävlingsarenan. Kor skulle producera i första hand oxkalvar. Mjölk och kött från idisslare tog man i första hand från får och getter. Mjölken i det här klimatet måste konserveras och det skedde genom osttillverkning. Viktigt var även att lagringsbar ost kunde transporteras långt och länge och att mjölken på detta sätt även kunde konsumeras av laktoskänsliga människor som är vanliga i dessa trakter.

Jag har nyligen besökt en modern efterföljare i det mycket gamla olivodlingsdominerade kulturområdet nära staden Taranto på Italiens "stövelklack" som även ligger närmast farleden till Grekland. Här prodcerade en ung bondefamilj med helt uppdaterad anläggning de moderna varianterna hårdosten Parmesan och färskosten Ricotta på mjölk från en blandbesättning av 300 sardinska mjölkfår, 100 getter av franskt ursprung och 4 svartvita mjölkkor. Traditionen lever vidare faktiskt ungefär lika som den beskrevs av Columella!