Skillnader mellan versionerna 9 och 10
Version 9 vid datum 2015-10-09 23:25:51
Storlek: 12521
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Version 10 vid datum 2022-11-22 17:05:21
Storlek: 12523
Editor: JanNilsson
Kommentar:
Raderingar markeras som den här. Bidrag är markerade som den här.
Linje 35: Linje 35:
''Ovanstående ”redogörelse” kom nyligen fram ur skåpen vid det senaste generationsskiftet på ”riksdagsmannagården” Bringåsen No 2, Backen. Där bodde Anners Hansa under hela sitt verksamma liv och lämnade hastigt sitt överfulla kontor när han dog år 1932 vid 75 års ålder. Jag kan tänka mig att det här manuset var avsett för Dialekt och Fornminnesarkivet i Uppsala, vilket AH på äldre dagar brukade förse med diverse historieskrivningar om livet på landsbygden som låg honom varmt om hjärtat. Det var en tradition som för övrigt även hans dotter Karin Nilsson på ”Backen” fortsatte med på sina gammeldagar nästan ända fram tills hon avled år 2004 vid 97 års ålder. ''Ovanstående ”redogörelse” kom nyligen fram ur skåpen vid det senaste generationsskiftet på ”riksdagsmannagården” Bringåsen No 2, Backen. Där bodde Anners Hansa under hela sitt verksamma liv och lämnade hastigt sitt överfulla kontor när han dog år 1932 vid 75 års ålder. Jag kan tänka mig att det här manuset var avsett för Dialekt och Fornminnesarkivet i Uppsala, vilket AH på äldre dagar brukade förse med diverse historieskrivningar om livet på landsbygden som låg honom varmt om hjärtat. Det var en tradition som för övrigt även hans dotter Karin Nilsson på ”Backen” fortsatte med på sina gammeldagar nästan ända fram tills hon avled år 2004 vid 98 års ålder.
Linje 43: Linje 43:
På Backen i Bringåsen höll man, enligt brev från 1877 som AH skrivit, en ”nummerhäst” som tillhörde rusthållet i Brynje. I breven diskuteras hästens foderbehov samt konstaterades att den såg ”fet och ståtlig ut” inför den kommande regementsvisitationen. På Backen i Bringåsen höll man, enligt brev från 1877 som AJH skrivit, en ”nummerhäst” som tillhörde rusthållet i Brynje. I breven diskuteras hästens foderbehov samt konstaterades att den såg ”fet och ståtlig ut” inför den kommande regementsvisitationen.
Linje 71: Linje 71:
AH:s kritik mot Umeå ovan kommer sig av att hela hästjägarkompaniet blev kvar på Frösön bara några år till. När indelningsverket gick i graven omkring 1890 ombildades hästjägarkårerna vid Frösö läger till värnpliktsregementet Norrlands dragoner. AJH:s kritik mot Umeå ovan kommer sig av att hela hästjägarkompaniet blev kvar på Frösön bara några år till. När indelningsverket gick i graven omkring 1890 ombildades hästjägarkårerna vid Frösö läger till värnpliktsregementet Norrlands dragoner.

HästJägarna

Kortfattat bidrag till det Jämtländska rytteriets historia under indelningsverkets tid, afseende förhållandet emellan hästjägaren på roten och hans rotebönder.

  • (A J Hansson, Bringåsen, skrivet omkring år 1925)

Då ett rotenummer inom skvadronen blifvit vakant, ålåg det vederbörande rotehållare att insätta ny karl i den afgågnes ställe. Rotehållaren hade då att träffa aftal med en lämplig karl, helst en som inom roten var känd för pålitlighet och ordentlighet, att låta anställa sig som hästjägare å roten. Härefter skulle stamrotehållaren föranstalta om att det nya ryttareämnet blef uppvisad inför mönstringsherrn – skvadronchefen – för att blifva aproberad som rekryt.

Mycket ofta, synnerligast i äldre tid, var det vanligt att bondesöner på detta sätt togo anställning som knäktar å roten. På detta sätt hade rotehållaren möjlighet att få ordentliga och pålitliga karlar anställda å sina rotar, hvilket ju alltid ansågs vara en för rotehållarna mycket viktig omständighet. Förhållandet emellan rotebönderna och deras ryttare var ock i regel mycket godt. Mången gång ansågs knäkten nästan som en rotehållarnas familjemedlem.

Många af dessa hästjägare voro kunniga i något slags handtverk eller yrke, så att de vid behof kunde biträda sina rotebönder. Många af dem hade ock någon torplägenhet eller mindre jordbruk inom roten, å hvilket de kunde arbeta på ledig tid. Dessa förhållanden voro i betydande grad egnade att öka samhörigheten emellan knäkten och hans rotebönder.

Ryttarhärbret vid kyrkanLungre by 1769

Ryttarhärbret som nu står vid nya kyrkan (markerad längst t h på kartan) stod tidigare vid den röda punkten i vägskälet mellan de två röda gårdstunen på kartan. På platsen står fortfarande kvar en gammal salpeterlada för framställning av råvaran till svartkrut. Det nedre tunet delas av två gårdar där den högra delen är kronohemmanet Rustmästargården med den mangårdbyggnad som nu är hembygdsgård vid gamla kyrkan (se nedan).

Å hvarje hästjägarrote hade rotehållarna skyldighet att bygga och underhålla ett s. k. ”ryttarhärberge”, det ryttarens munderingspersedlar förvarades. Dessa persedlar, jemte den å roten uppställda nummerhästen, skulle 2ne gånger om året besiktigas vi s. k. ”visitation” å roten af någon härtill af skvadronschefen förordnad visitator, vanligen en fanjunkare. Wid dessa förrättningar fordrades alltid att den af rotehållarna som utfodrade rotens nummerhäst, skulle med denne utan ersättning skjutsa visitationsherren till nästa förrättningsställe eller rote. Detta var ingen laglig skyldighet för rotehållaren, men var en gammal plägsed mot hvilken rotehållaren af hövlighet icke protesterade. Före dessa visitationer hade knäkten ett styft göra att under ett par dags tid hos stamrotehållaren rengöra, putsa och skura såväl sina vapen och uniformer som ock alla öfriga rustningspersedlar, så att allting kunde visas skinande blankt vid visitationen.

Wid affärden till de föreskrivna ”mötena”, som voro rekrytmöte, skomöte, regementsmöte o. s. v. skulle ryttaren afställas i full parad och fullständig utrustning, med pistoler i hölstren och spegelblank sabel i hand, med hvilken han, efter att hafva bestigit sin ystra gångare, skyldrade sin hälsning vid uppbrottet. Återkomsten till stamroten från dessa möten skedda vanligen i hastigare tempo och när ryttaren i full karrier uppträdde på gårdsplanen aflossade han en rungande salva i luften ur sina bägge pistoler för att på detta sätt anmäla sin återkomst. Wid dessa hemkomster från mötena, synnerligast i regnig väderlek, voro ryttaren med häst och utrustning allt annat än rena, och nu fick ryttaren ånyo ett väldigt knog med att göra allt rent och snygt, innan det fick öfverlämnas till förvaring å rotens ”härberge”.

Wid sitt hemlif på roten var ryttaren mest som annat folk strävsam och flitig i sitt arbete, men synes hafva varit långt mer än en vanlig arbetare aktad och uppmärksammad inom sin ort. Enär redan Carl den 11te vid indelningsverkets införande anbefallt att alla knäktar skulle lära sig läsa och skrifva, följde häraf att alla såväl ryttare som soldater i senare tider voro både läs- och skrivkunniga. Tillfölje häraf hände det ofta i forna dagar, innan någon ordnad folkskoleundervisning å landsbygden var inrättad, att ryttaren och soldaten måste tjenstgöra som lärare vid barnaundervisningen inom roten.

Wid gudstjenster i kyrkan på högtidsdagar, hörde det fordomdags till ordningen att ryttaren uppträdde i full uniform med svärd vid sidan och en stor plym af hästtagel i mössan, hvilket syntes rätt så imponerande särskildt för det yngre släktet. Sådant kunde äfven förekomma vid andra högtidliga tillfällen såsom vid bröllopp och graföl. För ryttaren, liksom för knäktar i allmännhet, voro dessa ”möten” å Frösö läger helt säkert en efterlängtad vederkvickelse från det dagliga enahanda i hemorten, och många glada minnen hafva de gamla knäktarna från indelningsverkets tid att berätta från sin vistelse på Frösö läger – historier som ofta kunna vara rätt så roliga att åhöra.

För oss jämtar synes det för öfrigt rent galet att de bägge jämtländska ryttareskvadronerna skulle förflyttas från den idealiska platsen Frösö läger, ut till flygsandshedarna vid Umeå der någon verklig trefnad för vederbörande aldrig kan vara till finnandes. Att denna förflyttning skulle vara till någon fördel i afseende på landets försvar är ock för oss omöjligt att kunna inse.


Ovanstående ”redogörelse” kom nyligen fram ur skåpen vid det senaste generationsskiftet på ”riksdagsmannagården” Bringåsen No 2, Backen. Där bodde Anners Hansa under hela sitt verksamma liv och lämnade hastigt sitt överfulla kontor när han dog år 1932 vid 75 års ålder. Jag kan tänka mig att det här manuset var avsett för Dialekt och Fornminnesarkivet i Uppsala, vilket AH på äldre dagar brukade förse med diverse historieskrivningar om livet på landsbygden som låg honom varmt om hjärtat. Det var en tradition som för övrigt även hans dotter Karin Nilsson på ”Backen” fortsatte med på sina gammeldagar nästan ända fram tills hon avled år 2004 vid 98 års ålder.

Undertecknad har gjort lite efterforskningar kring indelningsverkets rotar i Kyrkås och funnit en del släktanknutet sidomaterial som kompletterar Anners Hansas redogörelse.

Till att börja med så skapades indelningsverket på 1650-talet under den svenska stormaktstidens dagar och de första hästjägarna som samlades till Frösö läger år 1659 hette faktiskt Trondheims kavalleriregemente. I vart fall efter år 1695 beslutades att ”Jämtlands dragonregemente” som det nu hette, skulle försörjas med manskap, utrustning och s k ”nummerhästar” från rotar (två eller flera gårdar) som i det här fallet kallades för rusthåll och var belägna i centrala Jämtland och öster om Storsjön.

En lämplig kavallerihäst med mundering var betydligt kostsammare för roten än ryttaren eller en fotsoldat – som jämförelse kan nämnas att en häst krävde i stort sett lika mycket foder och underhåll som två av dåtidens mjölkkor. Kyrkås socken skulle hålla fyra ryttare/hästjägare och en av dessa hade sitt rusthåll på Larsersgården intill nya kyrkan i Lungre, samt sin utrustning förvarad i det gamla ryttarhärbre från år 1639 som nu står vid nya kyrkan. På Backen i Bringåsen höll man, enligt brev från 1877 som AJH skrivit, en ”nummerhäst” som tillhörde rusthållet i Brynje. I breven diskuteras hästens foderbehov samt konstaterades att den såg ”fet och ståtlig ut” inför den kommande regementsvisitationen.

Indelningsverket var aktivt under Anners Hansas uppväxt fram till slutet av 1800-talet och på hans fars och farfars hemgård Kläppe No 1 var en av förfäderna (Hans Olofsson) samtidigt dragon (1716-1725) och bonde (1717-1742).

Hans deltog i och överlevde det katastrofala Armfeldska fälttåget vintern 1718-1719 där halva kompaniet frös ihjäl på fjället vid återtåget från Trondheim till Frösö läger. Hans var sannolikt också med när hästjägarkåren från Frösön under åren 1720 och 1721 stred med förluster mot betydligt större ryska förband i Sundsvall och möjligen även i Hudiksvall innan han fick avsked år 1725. Hans Olofsson hade flera äldre bröder som tydligen föll ifrån strax efter att den unge Hans tagit värvning, varför Hans ganska omgående och parallellt med dragonjobbet fick ta över gården efter sin då 75-årige far, Olof Helgesson. Olof var en krutgubbe som höll sig vid liv i ytterligare femton år vilket säker underlättade för Hans Olofssons dubbla yrkesroller.

Hans gifte sig året efter den ödesdigra fjällmarschen och hann få tre barn med sin Rebecka innan han hemförlovades från hästjägarkåren för gott år 1725. Som ytterligare krydda till historien så blev Hans och Rebeckas yngste son, född 1732, så småningom kyrkoherde i Lit under namnet Hans Lindholm.

Att Hans överlevde dessa krigsoperationer fick också till följd att den gård, som hade inköpts av Hans farfar, Helge Helgesson, kunde fortsätta att brukas framgångsrikt i en lång, rak släktföljd, där den senaste generationen är Lars Andersson i den än så länge elva generationer långa kedjan.

Gamla mangården, KläppeÄldsta mangården på Kläppe No 1 från 1800-talets början.

Gården Kläppe No 1 som den benämndes efter laga skiftet är ganska unik då den fortfarande är odelad efter laga skiftet och Kyrkås äldsta ännu i elva (11) rakt nedstigande led från Helge Olofsson år 1650 till Lars Andersson idag 2015, aktivt brukade släktgård i full produktion. Helge var också genuin kyrkåsbo, född i Bringåsen och började sin bondebana i Skjör innan han på äldre dagar köpte gården i Kläppe.

Fram till 1800-talets slut fanns även ett officersboställe i Kyrkås som kallades för rustmästaregården, Lungre No 3, vars bostadshus år 1950 flyttades till gamla kyrkan i Kyrkbyn som den nuvarande hembygdsgården.

Rustmästargården vid gla kyrkan

Rustmästargården vid gamla kyrkan som den såg ut 1987. Själva bostället i Lungre upprättades 1685 och var troligen fullt utbyggt enligt ett protokoll från år 1724. Mangårdsbyggnaden brann 1817 och återuppfördes på nytt i samma skick året därpå. Omkring år 1950 flyttades den från Lungre (karta ovan) till Kyrkbyn för att användas som hembygdsgård medan all övrig bebyggelse på bostället revs.

Boställen var den normala avlöningsformen för den indelta armens officerare, som tilldelades var sin av kronan inköpt och ägd gård, vilken officersfamiljen sedan under anställningstiden fick åtnjuta avkastningen ifrån, antingen genom att själva bruka gården eller genom att arrendera ut jordbruksdriften till en s k landbonde. Det ovan nämnda bondeägda rusthållet på Larsersgården Lungre No 1 låg på 16-1700-talen mer eller mindre vägg i vägg med kronans rustmästaregård. Det finns dock uppgifter om att Lungre No 1 också tidigare varit kronoboställe med 1047 tunnland som senare friköpts och år 1710 sålts vidare av en överste Mikael Planting-Bergloo till bonden Hans Jonsson från Korsta, Lit.

AJH:s kritik mot Umeå ovan kommer sig av att hela hästjägarkompaniet blev kvar på Frösön bara några år till. När indelningsverket gick i graven omkring 1890 ombildades hästjägarkårerna vid Frösö läger till värnpliktsregementet Norrlands dragoner.

Vid sekelskiftet flyttades regementet till Umeå och blev kavalleriregementet K4. I nästa steg efter 1980 flyttades regementet en gång till och blev nu Norrlandsjägarna K4 i Arvidsjaur.

Busvebacken: HästJägarna (senast redigerad 2022-11-22 17:05:21 av JanNilsson)