Här har jag grävt fram en liten skrift från hösten 1975, som kan ha ett visst historiskt intresse för de nordiska bondeföretagarna.

Mitt och Lenas första jobb efter SLU-studierna blev som försöksledare på ett femårigt projekt med början 1970 för att utveckla ett fårföretagande i Norrland, som kunde konkurrera med de på den tiden ensamrådande nystartade nötkreaturs- och svinföretagen. Bakgrunden var bl a den då pågående kraftiga strukturrationaliseringen, som dittills i norra Sverige i huvudsak handlat om att lägga ihop orationella smågårdar för att kunna bygga bärkraftiga mjölklagårdar plus några enstaka svingårdar i kustlandets bästa spannmålsområden.

Traditionell fårskötsel för husbehov var väl spritt över Sveriges jordbruk fram till andra världskriget med en av de största länssamlingarna i Norrbottens län. Nu på 60-talet hade det mesta försvunnit helt utom på Öland och Gotland där man överlevt och utvecklat pälsfårproduktionen som ett etablerat jordbrukaralternativ på gårdar som låg runt alvaren, och således kunde utnyttja fårens traditionella förmåga att utnyttja grässtäppsförhållanden. Den förmågan innebar traditionellt också utegång året runt (pälsfåren kallades då ofta för utegångsfår), vilket inte var särskilt funktionellt i det hårdare vinterklimat som fanns längre norrut i taigabältet. Man kanske grovt kan säja att taigan börjar i Sverige norr om Mälardalen och Vänern.

Man hade på några av de norra länsstyrelserna fram till 1970 gjort några valhänta försök att stödja och projektera några få större fårbesättningar. Det allmänna kunskapsläget angående sverigeanpassade fårföretag var mycket dåligt, och förbättring av detta blev då målet och syftet med det femåriga projektanslag som utgjorde den ekonomiska basen för min och Lenas första arbetsplats på SLU:s norrlandsanläggning Röbäcksdalen utanför Umeå. Projektet var upplagt som ett omfattade fältarbete mellan Sundsvall och Luleå, och innebar inventeringar och arbetsstudier på några mindre och någon större väletablerade besättningar, tester och utveckling av avelsmetoder, prövning av avelsmaterial, utveckling av teknik och byggnader och naturligtvis kontinuerlig redovisning av resultaten i rådgivningsskrifter och fackpress.

Den här redovisade studieresan kom in i slutfasen av norrlandsprojektet som ett gott tillfälle att jämföra utvecklingen i ett annat nordligt landskap där fårproduktion sedan lång tid utgjort en hörnsten i jordbruket, och där man också medvetet satsat förhållandevis stora samhällsresurser på forskning och rådgivning på den här speciella produktionen. Dessutom har vi ju ett mycket nära släktskap både till människorna och till djuravelnen på ön, samtidigt som där också finns en intressant konservering av nordisk bondehistoria som den såg ut för tusen år sen.

Resan organiserades och leddes av min entusiastiske fårskötselmentor Ragnar Bergman från Jämtlands läns hushållningssällskap. Ragnar gjorde sina lärospån som fårinstruktör hos den legendariske fårkonsulenten Erik Sjödin, och Erik var fortfarande verksam under den här projekttiden och ingick bl a i styrgruppen för projektet, som också lämnat många spår i de senare upplagorna av hans lika legendariska instruktionsbok "Får".

På Island guidades vi under hela resan av en lika entusiastisk och erfaren fårkonsulent Arni Petursson, och här nedanför kommer den oretuscherade upplagan av hur jag uppfattade delar av vårt nordiska jordbruk för förtio år sedan.

Is, grus, gräs och får

Några uppgifter om isländskt lantbruk i allmänhet och fårskötsel i synnerhet, insamlade i samband med studieresa på Island tillsammans med mellannorrländska fårägare 11-18 augusti 1975,

• Resrutten gick på delvis obanade vägar tvärs över ön mellan svavel, ånga och hela tiden öppna landskap

Landet

Beläget mellan ungefär samma breddgrader som Östersund – Örnsköldsvik i söder och Jokkmokk – Övertorneå i norr. Täckt av is och grus i det inre och gräs längs kusten och 5 – 10 mil inåt i dalgångarna. Delar av landet övertäckt av fantastiska lavaströmmar av olika åldrar. ”Kalfjäll” ända ut till kusten så när som på några mycket begränsade fjällbjörkskogar i skyddade dalgångar. Sedan Island befolkades för 1100 år sedan har hälften av den då existerande skogbevuxna arealen omvandlats till grässtäpp/öken pga vulkanutbrott och för hård betning.

Klimatet

Enligt uppgift blåsigt och regnigt med små temperaturvariationer kring nollstrecket året runt. Vår överenskommelse med vädrets makter medförde dock vackert väder överallt där vi drog fram, varför vi troligen fick en förskönad bild av islandssommaren. Att den varit ovanligt besvärlig det året framgick av de försök att bärga regnskadat hö som pågick som bäst på sydlandet. Bärgningen var i full gång även på nordlandet med något bättre resultat men omkring en månad senare än normalt.

Snötäcket kunde bli besvärligt en bit in i landet särskilt i norr och var skäl till att många i äldre tid bebodda gårdar längst in i floddalarna numera övergivits. Vintertemperaturer neråt – 30 grader förekom också enligt uppgift t ex vid Myvatn.

Det här var Staden, som vi egentligen aldrig besökte på resan

Den nya ensamma bygdegården på heden tog emot oss lika på varje nytt ställe. Stående på matsedeln ett antal olika varianter av pannkakstårta.

Av befolkningen på ca 200 000 människor bor hälften i Reykjaviksområdet där de flesta snart har sina hus uppvärmda med varmvatten från ett centralt geovärmeverk. Resten av befolkningen fanns i några mindre städer längs kusterna samt utspridda på de mycket glest placerade, knappt 5 000 gårdarna. Ett kommuncentrum i de mera glesbygdsbetonade områdena bestod synbarligen av en bensinpump och ett nytt, mycket välutrustat föreningshus ute på heden med scen, biografanläggning och kafé. Övrig bebyggelse var stora gårdar varav de närmaste kunde ses på någon kilometers avstånd. Tala om gesbygd!

Någon centralisering av de kommunala uppgifterna ville man inte heller höra talas om och man ansåg på något håll att de centraliseringssträvanden som funnits även här, numera fått stryka på foten för den ”lilla skalan”.

Jordbruk med gräsförädling och stor nyodlingsverksamhet

Man satsar kraftigt på jordbruket som är nästan helt inriktat på animalieproduktion av lammkött, mjölk och nötkött, sporthästar och hästkött. Eftersom allt kraftfoder och all spannmål måste importeras, går man in för att producera högvärdigt vallfoder som kan utnyttjas med minsta möjliga kraftfodertillsats.

Fåren, samt i några hästrika distrikt även hästarna, går för det mesta hela sommaren på utmarksbete i fjälldalarna medan mjölkkorna numera helt betar på odlade beten. Hälften av den samlade husdjursskötselns grovfoderbehov hämtas från utmarksbete. I vissa distrikt blir fjällbetena för hårt utnyttjade vilket man försöker avhjälpa genom kultivering och ökad produktion på de stora odlingsbara gräshedar och myrmarker som ännu är orörda.

Vi stötte bl a på något som kallades för halvodling. På vidsträckta myrmarker grävdes stora öppna diken med 50 meters mellanrum. Områdena närmast utefter varje dike kultiverades och besåddes med betesvallgräs medan mellanrummen lämnades orörda med sin naturliga vegetation. Denna blandning av gödslade naturliga och odlade gräsarealer som då erhölls, ansågs vara gynnsam ur betessynpunkt.

Som framgår av nedanstående tabell är arealerna i genomsnitt stora redan idag och varje bonde förfogar över närmare 25 ha odlad jord där han odlar mest hö (3500-4000 kg/ha med kraftig gödsling), grönfoder till bete, gräsvall till bete samt i några distrikt potatis som nästan täcker landets behov. I några områden med varma källor har man byggt växthus med en total yta av för närvarande 14 hektar, där framförallt gurka, tomat och prydnadsväxter för inhemsk konsumtion produceras. Endast 10 procent av den odlingsbara jorden beräknas ännu vara uppodlad.

Vallodlingen var inriktad på långliggande vallar med en blandning av naturliga och insådda gräsarter. Vallarna användes till både bete och höproduktion. Trots det tämligen fuktiga klimatet bärgades cirka 90 procent av vintergrovfodret som hö. Tack vare den kraftiga gödslingen och de späda, bladrika gräsarter som ingick i vallarna fick man enligt uppgifterna normalt ett hö med mycket högt näringsvärde. Proteinhalten var dubbelt så hög som i svenskt normalhö trots att klöver helt saknades. Återväxten och delvis även försommartillväxten utnyttjades till bete.

Effektiva maskiner och byggnader

Vallskörden verkade vara helt mekaniserad. Det fanns gott om traktorer, i huvudsak mindre modeller från 1950-60talen. Slåttern skedde tydligen mest med rotorslåttermaskin. Höet vändes genomgående med rotorvändare och stränglades med en äldre typ av hjulburen fingerhjulsmaskin (Vicon) med sex fingerhjul och större arbetsbredd än de i Sverige förekommande, som är fyrahjuls och hydraulburna.

Själva ihopsamlings- och inkörningsmetodiken förvånade lite eftersom vi nästan överallt såg bönderna samla höet med fronträfsa eller hårdpress i stora högar eller ”stukor” på fälten för att först senare köra hem det till hötorkarna. Vi kunde inte finna någon riktigt tillfredsställande förklaring till denna metod eftersom fälten nästan alltid låg nära gårdarna. På många av dessa gårdar stod en självlastande vagn men vi såg sällan någon i bruk. De allra flesta gårdarna har foderlada med kallufttork för höet.

Nu förtio år senare kan man kanske fundera om det hade med brådskan i den sena skörden och den tekniska utformningen av de isländska hötorkarna att göra. Svenska hötorkar byggde på snabb avkylning med stora luftmängder och lågt luftmotstånd, dvs måttlig lagringshöjd i torken. På Island konstaterade vi då att de byggde sina torkar för höga luftmotstånd p g a kompakt lagring av mjukt material i tjocka lager. Då ingick det också i kalkylen att en del av bioenergin i höet går åt till värmebildning som hjälper till att avlägsna fukten och man kan använda mindre och energisnålare fläktar av högtryckstyp som fortfarande bara trycker in måttliga mängder ouppvärmd råluft som från början har mycket lägre torkförmåga än vår svenska högsommarluft. Det isländska hö som vi såg i några lador var också väldigt brunt efter att ”ha tagit värme” under torkningen, som på det här viset blir en ganska kinkig balansering mellan torkhastighet och risk för mögelbildning.

Gårdarna verkade allmänt ha ekonomibyggnader av hög kvalitet och staten lämnade generösa bidrag till byggandet av bl a kalluftstorkar. Vi fick också intrycket av att nya metoder och maskiner mycket snabbt slog igenom på de flesta gårdarna, vilket torde bero på gårdarnas storlek, den stora satsningen på rådgivningsverksamhet, samt det faktum att alla maskiner som importerades först prövades på den statliga maskinprovningen.

Intensiv lokalrådgivning

Rådgivningsverksamheten är som nämnts intensiv. 1969 fanns det totalt omkring 35 rådgivare på jordbruks- maskin- och husdjurssidan, vilka betjänade ungefär samma antal bönder som i vardera X- Y- eller Z-län (5000 st). I ett av de distrikt vi passerade, Skagafjördursysla, hade man t ex fyra distriktskonsulenter på totalt cirka 200 bönder. Detta distrikts lantbruksförening (”Hushållningssällskap”) drev dessutom en maskinverkstad och dikesgrävningsmaskinverksamhet.

Av en av distriktskonsulenterna fick vi även veta att jordbrukarna i distriktet i allmänhet hade en traditionell blandproduktion med i medeltal 12-15 kor, 200 får, och 30 hästar per gård. Gårdsintäkterna kom till 60 % från kor (mest mjölk) och 40 procent från får.

Korna (rasen motsvarar svensk SKB) producerar i medeltal omkring 4000 kg mjölk medan fåren avkastar 15 kg lammkött per vinterfodrad tacka i distriktet. Detta var en bra bit under riksmedeltalet 20 kg per tacka, men man tänkte förbättra siffran med hjälp av en nyanställd fårinstruktör.

Blandbesättningar med många hästar

De allra flesta gårdarna på Island har ännu allsidig djurproduktion med både kor, får och hästar. Antalet hästar enligt tabellen är förresten anmärkningsvärt högt. Hästbeståndet hade ökat med 6 % från 1973 till 1974. En annan källa anger totalt 74 000 hästar år 1972 – en imponerande siffra. Bedömningen av antalet varierade tydligen. Man betalade skatt för hästarna efter antal och inte efter produktion p s s som de svenska samerna gör med sina renar. Hästarna går oftast ute på fjällbete året runt och antalet är väl svårt att fastställa eller i varje fall svårt att kontrollera. Gör att fortsätta med hästarna kan sägas att de har en mankhöjd mellan 130 – 150 cm, är mycket kraftigt byggda och har tidigare använts för persontransport och klövjning av allt landtransporterat gods eftersom inlandet hade väldigt dåligt med vägar och farbara vattenleder.

Kring sekelskiftet exporterades ända upp till 3 600 hästar per år till England för användning i gruvdrift. Numera används de enbart som ridhästar, mest tydligen för nöjesbruk, men även i samband med insamling av fåren från fjällbetet på hösten. Man har även exporterat något tusental ridhästar per år de senaste åren och producerar härutöver en hel del hästkött från fölslakt.

Fårskötseln typisk för landet

Fårskötseln kan väl sägas vara det mest typiska för det isländska jordbruket, även om korna svarar för en större del av de totala intäkterna (48 % från kor och 37 % från fårskötseln). Exporten av lammkött, skinn och i viss grad ull svarar för en viktig del av landets inkomster, särskilt de senaste åren då fisket varit dåligt. Att fåren blivit så många beror nog delvis på att de bäst utnyttjar de väldiga gräsbevuxna arealerna längs kuster och i fjälldalarna. Till skillnad från t ex de norska fjällbetena saknas dessutom både rovdjur och skogs- och buskvegetation, vilket minskar djurförlusterna resp underlättar insamlingen på hösten.

Fårmjölkning har förekommit

Det var förr vanligt att man på försommaren endast drev lammen till fjälls, medan man behöll tackor hemma och mjölkade dem. Sannolikt under perioder när landet hade förhållandevis lite kor men stor fårstam (t ex efter stora vulkanutbrottskatastrofer). De första århundradena efter bosättningen var dock korna det viktigaste djurslaget och man tror att kostammen mellan 12- och 1500 talet var mycket större än i vår tid. Då var nötkött den viktigaste produkten. Numera är mjölkproduktionen den dominerande inkomstkällan i nötkreatursskötseln.

Av fårgrädden gjordes smör, av skummjölken skyr (syrad färsk ostmassa), vilka båda kunde lagras och användas långt efter sedan tackorna sinat. Skyr är numera islänningens nationalrätt men tillverkad av koskummjölk. Fårmjölkningen hade såvitt vi kunde bedöma helt upphört numera.

Lantras med många färger

Den enda fårrasen är av samma ursprung som svensk lantras och norsk spelsau. Den skiljer sig dock från dessa bl a genom grövre kropp, lägre fruktsamhet, kraftiga horn på både tackor och baggar,samt ett stort inslag av färgade djur. Man skiljer på hela 17 olika genetiska huvudfärgtyper, som utgör olika blandningar vitt, brunt, grått och svart. Anmärkningsvärt är att man vetenskapligt visat, att de färgade fåren har högre fruktsamhet än de vita (0,12 – 0,18 lamm per tacka). De olika färgkulörerna utnyttjas skickligt vid både fabriks. Och hemtillverkning av mönstrade ullvaror i enbart naturfärgat garn. Producentpriserna på ull är dock lika dåliga som i Sverige och man kan därför tyvärr lika lite som vi bedriva något ekonomiskt bärkraftigt avelsarbete på ullsidan.

Några olika metoder utnyttjas i avelsarbetet

Däremot är avelsarbetet f n starkt inriktat på förändring av fåren till en bred köttig typ av engelsk modell. Där kan tilläggas att man hittills inte haft någon form av fettavdrag på lammslakten. Vuxna, välfödda baggar väger i medeltal knappt 100 kg medan oktobervikten för vuxna tackor i fårkontrollen är 58 kg.

Avelsmetoderna bygger f n i rätt stor utsträckning på premiering (riksbedömning) av baggar (1000 ettåringar och 1750 äldre år 1974). Dessutom utställningsbedömning av avkommegrupper (100 per år). Avkommeprövning med baggring eller i stora besättningar förekommer också i tämligen begränsad omfattning men med tillfredsställande resultat. Man strävar nu efter att kunna använda i huvudsak avkommeprövade baggar vid de tre seminstationer som nu distribuerar färska sperma till f n omkring 15 000 tackor/år. Semin används hittills enbart till elitparningar. I varje kommun distribuerar den lokala fåravelsföreningen ut sperman till varje besättning som får tillgång till sperma 2-3 dagar under den 14-dagarsperiod verksamheten pågår mot en avgift av 3 sv. kr per seminerad tacka. Semineringen utförs ofta av besättningsägaren eller någon fårägare i området som lärt sig tekniken och hjälper sina grannar. Omkring en fjärdedel av alla gårdarna deltar i detta seminarbete och från dessa säljs sedan baggar till övriga besättningar, varför semin med den omfattning den har bör spela en stor roll i de nuvarande avelsframstegen.

Allt avelsarbete hämmas av stora avstånd och besvärliga kommunikationer. Dessutom är landet fortfarande indelat i ett stort antal isolerade zoner – ett minne efter saneringsarbetet p g a den förödande maedisjukan och paratuberkulosen vilka härjade på 1930 – 40 talen. Zonerna gränsas av stängsel och floder och några är fortfarande så strängt isolerade att inte ens sperma får föras över gränsen.

Fårkontrollens omfattning framgår av tabell 2 och är som synes av blygsam omfattning relativt sett jämfört med den svenska.

Man registrerar tackornas vikt och viktökning under stallperioden, fruktsamheten som födda lamm resp gagnslamm, lammens slaktvikt samt procent galltackor. Man beräknar sedan genomsnittlig köttavkastning per tacka med ett resp två lamm per vinterutfodrat får. Fårkontrollen var indelad i 80 – 90 föreningar med i medeltal nio besättningar per förening.

Hög tillväxthastighet men låg fruktsamhet

Medelavkastningen för kontrollerade besättningar var 25 kg lammkött per vinterutfodrad tacka (så vitt undertecknad förstår, räknas endast vuxna tackor in i denna siffra. Dessutom behöver man ej delta med hela besättningen i kontrollen). De bästa resultaten låg vid 33 kg kött per tacka medan riksgenomsnittet för alla vuxna tackor var ca 20 kg enligt statistiken. Tabell 2 visar en egen beräkning ur tabellmaterialet av den totala fruktsamheten med ungtackorna inberäknade. Ur dessa siffror kan man få ut en genomsnittlig lammköttsavkastning på alla tackor till 17,5 kg på Island mot 21-22 kg i Sverige. Islandsfårens fruktsamhet är som synes inte så hög och dras även ner p g a att tacklammen ännu inte betäcks första året i så stor utsträckning. I den mån dessa släpps till bagge räknar man i bästa fall med 70 – 80 procents dräktighet. Däremot växer lammen bra och de slaktas omkring 4 månader gamla vid ungefär samma vikt som våra svenska lammuppfödare i genomsnitt når på 5 – 6 månader.

Intensiv vinterskötsel i specialiserade företag

Om själva skötseln av fåren fick vi veta följande. Tackorna i modernt skötta besättningar stallas in i november på 1,1 kg/dag av det finstråiga isländska höet. Baggarna släpps i senare delen av december. Både fri och kontrollerad betäckning förekommer. Utöver den rutinmässiga utfodringen företas under vintern en del vaccineringar samt vägning av tackorna vid tre tillfällen (okt, jan, april) för den som är med i kontrollen. Vinterklippning i mars-april blir allt vanligare.

Lamningen börjar i senare hälften av maj och pågår en bit in i juni. Lamningen sker numera inomhus och avstängning av lammande tackor tillämpas mer och mer med den ökande fruktsamheten. Dessutom används alltid spaltgolv i de moderna fårhusen. Ofta kan de nylammade tackorna släppas ut direkt för att minska trängseln i fårhuset. Beläggningen i boxarna var mycket hög (0,6-0,8 m2 per tacka). Man räknade normalt med en foderåtgång av 250 kg hö och 5 – 50 kg kraftfoder per tacka.

Kulturbeten kompletterar fjällbetet

I juni betade fåren på vallarna tills fjällbetet hann komma igång och vädret stabiliserats. I samband med fjällbetessläppningen har man av tradition haft den årliga klippningen och det sker även nu i de fall inte vinterklippning börjat tillämpas.

På fjällbetena vandrar tackorna en och en omkring med sina lamm och de kan påträffas långt ute i ödemarken där vegetationen tillsynes är nästan helt obefintlig. Insamlingen från fjällbetet (”sanking” på norska) påbörjas omkring den 10 september, då man från de olika distrikten fraktar upp folk och hästar till de innersta ödemarkerna och sedan därifrån driver fåren utåt mot kusterna till stora skiljningsanläggningar. Detta upprepas två gånger fram till slutet av oktober, varvid man söker eftersläntrare. Varje omgång tar 8 – 10 dagar.

Förlusterna på fjällbetet uppgår till omkring 1 procent – vanligen dunkning vid flodövergångar eller störtningar i fjällstup. Efter skiljningen går oftast lammen direkt till slakt medan tackorna släpps på hemmabeten fram till installningen.

( I efterhand kan jag peka på att Island, liksom en mängd andra europeiska öar med intensiv fårdrift helt saknar gisslet med våra stora rovdjur av alla sorter. Det enda som ev kan orsaka problem när lammen är mycket späda är då stora fåglar som örn och korp).

Försök har visat att att ett par veckors raps- eller rajgräsbete mellan skiljning och slakt givit 3 – 4 kg högre slaktvikter varför det nu blivit allt vanligare med denna extra slutgödning.

Intensiv slaktperiod

Den stora lammslakten klaras av under en sexveckors ”lammslaktkampanj”. Normalt fungerar tre året-runtslakterier på ön, men under lammslakten har man ytterligare ett 60-tal slakterier med inkallad extrapersonal igång. I ett av de större slakterierna i Borgarnes klarade man av 70 000 lamm under kampanjen vilket bör bli 2 000 – 2 500 lamm per arbetsdag!

Det mesta lammköttet fryses. Omkring 75 procent konsumeras inom landet medan resten exporteras till i första hand Färöarna och Norge samt i mindre utsträckning Sverige och Finland.

Vanligt med stora gedigna fårhus

De flesta fårhus som nu var i bruk, var byggda de sista 10 – 20 åren, sedan man övergått från det gamla systemet med fåren tidvis ute – tidvis inne beroende på vädret, till att numera ha tackorna på stall från betäckning och tills de har lammat. Den senaste 10-årsperioden har det byggts 50 – 100 nya fårhus per år (för ca 25 000 tackor per år.

Alla nyare fårhus vi såg på långt eller nära håll föreföll vara av samma typ med fårstallet vinkelrätt ut från en hölada med skulltork. Väggarna är vanligen av betong och taket av korrugerad plåt med en stor ventilationshuv på taket mitt över djurutrymmet. Vi tittade in i tre fårhus byggda de allra senaste åren och avsedda för 4-600 får vardera. Dessa liksom alla moderna fårhus på Island var försedda med träspaltgolv, vanligen med så djup gödselkällare under att man kunde köra in med traktor. Det förekom även hus med grunda källare där man lyfte ur spaltgolven vid utgödslingen. Orsakerna till att man överallt satsade på spaltgolv låg dels i den stora bristen på strömedel, dels i att statsbidrag lämnades till en del av kostnaden för just gödselkällaren och spaltgolvet.

Den vanligaste inredningen var tydligen att ha parallella dubbelsidiga foderbord som började vid väggen mot foderladan och gick i stallets längsriktning. Foderborden i de stallar vi besökte hade planbotten och var upphöjda ca 30 cm över golvnivån och byggda så att lammen kunde krypa in och finna en fristad under. Avgränsningen mellan foderbord och boxutrymme var en enkel längsgående springa där tackorna trädde in huvudet. Mitt emellan varje foderbord gick en boxmellanvägg som avgränsade en ca 2 m bred box längs varje foderbordssida. I denna mellanvägg fanns även vattenförsörjningen i ett stallen i form av en ränna i översidan av den i detta fallet gjutna mellanväggen.

Stallarna var försedda med kondensisolering på takets undersida och tydligen så gedigna i övrigt att man inte behövde räkna med någon frostrisk för vattnets del. Till detta bidrog också den höga beläggningen på ca 0,8 – 1,0 m2 / tacka inkl gångar och foderbord.

Hötork med högtrycksfläkt

Foderladorna på de studerade gårdarna var byggda p s s som fårstallen med betongväggar och plåttak. Kalluftstork finns på så gott som alla isländska gårdar. I motsats till svenska hötorkar var de isländska försedda med centrifugalfläkt i stället för propellerfläkt. Det berodde på att centrifugalfläkten bättre klarar de höga mottryck som uppstår vid genomluftning av det späda finstråiga höet. Man kan då också tillämpa större lagringshöjder eller lägga in hårdpressade höbuntar och därigenom spara in dyrbar byggnadsvolym, men torkens effektivitet blir sämre.

Lönsamma islandsfår

Slutligen skall jag försöka redogöra lite för några driftsekonomiska jämförelser mellan isländska och svenska förhållanden. Uppgifterna från Island i tabell 3 är sammanställda ur dels några olika skriftliga källor, dels från muntliga uppgifter om bl a produktpriser. De svenska kalkylerna för medelhög produktion är tagna ur Odenstads JU-meddelande nr 6-73 och avser mellansvenska förhållanden men av mig omräknade till 1974 års prisnivå. Kalkylen för hög produktion grundar sig på resultat från några studiebesättningar i Jämtland och Västernorrland. Dessa finns närmare beskrivna i Fårskötsel nr 7:1975.

Uppgifterna i tabell 4 om isländsk mjölkproduktion kommer från samma källor som motsvarande uppgifter angående fårskötselns lönsamhet (Broschyr utgiven i samband med NJF-kongressen i Reykjavik 1974). De svenska uppgifterna i tabellen är framräknade ur företagskalkyler av lantbrukskonsulent S-E Sidén Härnösand.

När det gäller fårskötselkalkylen kan man lägga märke till att bruttointäkten per tacka blir avsevärt lägre på Island, än i Sverige beroende på både lägre köttpris och lägre fruktsamhet. Det framräknade täckningsbidraget till arbete med djurskötsel blir ändå nästan lika högt vilket alltså skulle innebära att utgifterna är lägre (bl a mindre kraftfoder och billigare beteskostnad). När man räknar in även täckningbidraget från vallodlingen och den för svenska fårägare vanliga spannmålsodlingen ökar täckningsbidraget per tacka en hel del, speciellt för den svenske fårfarmaren. Fortfarande får dock islänningen en betydligt större andel av bruttointäkten (47 % mot 39-40 %) kvar som ersättning för bl a arbetsinsatserna i företaget.

Siffran 47 % kan jämföras med de 41 % av intäkterna i mjölkproduktionen (enligt tabell 4) som blir över till täckningsbidrag. Detta är siffror som framräknats vid den isländska driftsbyrån och gäller medelresultat för åren efter 1970, och anges som ett skäl till att specialisering mot enbart fårskötsel blivit allt vanligare. Ett annat viktigt skäl är den mindre bundna arbetstiden i fårskötsel jämfört med mjölkproduktion. I vissa distrikt hade man dock en specialisering även mot mjölk, vilket förutom avsättningsmöjligheterna troligen orsakades av bristande tillgång till fjällbetesmark.

250 tackor räckte för specialiserad fårbonde

Enligt flera uppgifter från olika håll under studieresan kunde en familj klara sig bra med enbart får om han hade 250-300 tackor och om det redan fanns användbara ekonomibyggnader på gården. Måste man bygga nytt fårhus krävdes 350-400 tackor för att det skull gå ihop. Dessa bönder var då helt hänvisade till inkomst av fårskötseln eftersom de inte fanns skog och inte heller något lönearbete utanför företaget att tillgå. (Möjligen stickning av islandströjor, som dock var så billiga att köpa att det knappast kunde ge några större inkomster).

Den specialiserade fårbonden hade under vintern gott om tid att väl vårda sina djur, och lamningen övervakades dygnet runt, vilket gjorde att man även i dessa stora besättningar i verkligheten kunde uppnå kalkylens högsta produktionsnivå.

Man får ett intryck av att man på dessa företag rent tekniskt väl anpassat fårskötseln till sitt lands speciella förhållande och därför uppnått en efter förhållandena hög produktion.

Mera får i Sverige?

När man ser på tabell 3 och jämför med de svenska kalkylerna kan man inte låta bli att undra om det inte även här skulle finnas förutsättningar uppnå bra resultat i stora besättningar med välplanerade fårhus och genomtänkt skötsel under både stall- och betesperioden.

Vid jämförelser mellan den isländske och den presumtive svenske fårbondens ekonomiska situation, vill jag reservera mig för att eventuellt ha gjort fel på någon punkt i kalkylerna. Vidare får man vid inkomstjämförelsen ta hänsyn till att det troligen finns betydande skillnader i skatter och bidrag som påverkar inkomststandarden.

Röbäcksdalen 75-10-13

Jan Nilsson