KyrkåsBor

Dom som var med och byggde upp Kyrkås socken och har hållit den levande under förmodligen mer än tusen år.

I Gamla Kyrkåsbor och deras ättlingar finns drygt 2000 personer listade med varierande mängd personliga data. Alla har någon form av anknytning till Kyrkås socken som boende här eller härstamning härifrån. Det finns en viss koncentration till dom som varit hemmansägare, alltså bönder, och jag har försökt åstadkomma en så fullständig "regentlängd" som möjligt på alla dokumenterade och skattlagda gårdar eller hemman från nutid och bakåt (se längre ner på sidan). I några fall har jag med lite luckor under de äldsta århundradena hittat dokumentspår från hemmansägare i Kyrkås som är födda i slutet på 1300-talet. Då har det handlat om vittnen eller målsägare i tingsprotokoll om gårdöverlåtelser, jakt- och fiskerätter och liknande. Det är mestadels dokument som min morbror A J Hansson f 1857 spårat upp för omkring hundra år sedan, och han hade i sin tur hjälp av andra duktiga och självstuderade Kyrkåsbor, som Hans Jonsson Lungre-Kyrkbyn f 1851 och Hemming Bengtsson, Kläppe f 1867 (båda var "gamstrekar" med minimalt försörjningsansvar och hade tid att söka i gamla dokument varhelst dom fanns).

• Andra källor, som dom och vi nutida använt, var jordeboksregister och mantalslängder - d v s mer eller mindre årliga förteckningar över alla skattskyldiga eller beskattningsbara gårdar, och som finns för Jämtlands socknar från någon gång på femtonhundratalet. På nätet är foton tillgängliga av av dessa från 1640 till 1820 med några kortare eller längre luckor då böcker saknas. Dom mest givande källorna är kyrkböckerna, ffa husförhörslängderna (hfl) där prästen gjort kontinuerliga noteringar om alla personförändringar i alla socknens hushåll. För Kyrkås kan man följa avfotograferade kyrkböcker på nätet från 1697 till 1920, varav hfl med de mesta noteringarna går från 1805 till 1895(1915). Bitvis är dom här anteckningarna ganska svårlästa, ffa det som gjordes före år 1700 med en mycket avvikande skrivstil. 15 - 1600-talsnoteringarna är också oftast gjorda av danska fogdar eller präster så alla namn har dansk stavning (Peder, Erich, Mogens, Merete i st f Per, Erik, Mårten och Märit eller Märta som dom ganska säkert hette med svensk stavning). Jag har försökt ändra det mesta till enhetlig stavning om inte det är en uppenbart personlig variant. Registret som går på förnamn blir enklare att följa så.

Nutida släktforskare som medverkat med bidrag till det här registret är två nutida släktingar från Lars Ers, Lungre No 1 - Ingrid Nilsson, StorBränna/Stockholm och John Erik Johansson, Borglunda Stugun. Värdefull hjälp finns även på detta "Register över födda, vigda och döda i Kyrkås Socken" mellan 1693 och 1861 http://web.comhem.se/robmag/register/register.htm . Det har skrivits ut från mycket svårtydda kyrkböcker av Robert Andersson, Stockholm, som har både Andreas Persson f 1824, Brynje No 3 och Nils Magnus Johansson f 1844, Brynje No 1 i sina anor. Via länken ovan kan man även nå Roberts eget släktregister som presenterar mer detaljerat Brynjematerial än vad jag mäktat ta med för närv.

Hur läsa i personregistret?

Gamla Kyrkåsbor och deras ättlingar Man väljer en person i listan till vänster, vilken landar som aktiv person längst till v i den högra rutan. Där kan man välja flik "personakt" eller "anor" och sedan fortsätta vidare med ny aktiv person genom att klicka vidare på önskat namn som dyker upp (med blå text). Tacksam för tips om rättelser och kompletteringar till Jans mailadress! Det här är ju ett levande och ständigt växande träd som även kan behöva tuktas ibland. Foton har jag hittills mest satt in på döda personer. Har du några som skulle platsa någonstans så skulle det vara roligt om du kunde maila hit ett skannat avtryck, jag kan också fixa detta på lånade orginal och även plocka ut rutor eller beskära i de skannade kopiorna om det behövs.

Historiskt företagsregister över jordbruksnäringarna i Kyrkås socken

Detta är en beskrivning av drygt 530 personer som varit aktiva jordbruksföretagare i hela Kyrkås socken från början av 1400-talet och fram till idag. Om man öppnar Gamla Kyrkåsbor och deras ättlingar och klickar på fliken "Platser" i den vänstra avdelningen, får man upp en lång lista där alla personer i registret finns insorterade under de olika platsangivelser som noterats i personakten. Platserna i grundmaterialet redovisas i ordning efter de bokstäver och siffror som ingår i namnet, vilket ibland ger samma plats i olika upplagor om vi råkat ändra stavningen eller gjort något extra mellanslag i platsnamnet, som kan vara angivet för personens födelse, död, vigsel eller bosättning under olika skeden i livet. Alla personer på listan som bor eller någon gång bott i Kyrkås har jag försökt ge en platsangivelse t ex "Brynje No 1, Kyrkås Z" som kopplar till någon av ursprungsgårdarna i respektive by. Brynje 1(:xx) är samma beteckning som fortfarande används i fastighetsregistret och på kartor. Siffran 1 användes officiellt i längderna först efter laga skiftet omkring 1830 - 40 och tillägget i parentesen kommer till pga olika fastighetsdelningar som skett därefter. Det verkar som om man vid laga skiftet satt ut de här gårdsnumren efter den hävdvunna ordning utan siffror, som gårdarna räknats upp i under de gamla mantalsregistren.

Jag har nu som verktyg gjort ett eget platsregister med index för för varje enskild hemmansägare som visar gårdens grundnummer i byn, antalet delningar den varit utsatt för och sist en siffra som anger hur många ägare/brukare som funnits på gården efter den förste historiskt dokumenterade på ursprungsgården. Siffran före bynamnet är bara till för att få upp hela "regentlängden" överst i registret för "Platser".

Hela antalet grundhemman i socknen har jag satt till de 17 som finns på nutida kartor och alla dessa kan någorlunda beläggas med dokument från början av 1600-talet. Kläppe har flest med 5 medan resten fördelas på 2 eller 3 för de övriga byarna. Lungre avviker lite eftersom hela byn egentligen består av en gammal och en ny kyrkby. Den egentliga Lungrebyn vid nya kyrkan har tre grundfastigheter och vid laga skiftet(1829-30) räknades delar av arealerna vid gamla kyrkan in under de tre. Dessutom fick man till en egen registerenhet med den lilla fastigheten Prästbordet 1:1. Jag har valt att lägga alla tre utskiljbara fastigheterna i gamla Kyrkbyn under beteckningen Lungre-Kyrkbyn No 4 med tillägg av de fortfarande använda gårdsnamnen Prästbordet, Åslägden och Lundhem.

Några exempel kan visa hur regentlängden fungerar. Om man söker efter den senaste bonden på Kläppes första gård söker man ner till "4 Kläppe 1- 21" ungefär 1/4 ner på listan. Där finns Lars Andersson (1976-), den unge bonde som nu äger och driver jordbruket på fastigheten. Det är den enda gården i socknen som inte någon gång delats enligt mina källor, och Lars är nummer 21 efter den förste kände brukaren (som var Ivar Olofsson omkring år 1440 om man tittar bakåt i listan). Följer man listan bakåt från Lars, ser man att gården gått från far till son eller dotter i minst 11 generationer från Helge Olofsson (som köpte gården 1650), och bl a passerat riksdagsmannen Hans Andersson som föddes här 1826. Man kan dock spåra Lars bondeanor ända ner till 1400-talet via granngården No 2 och andra gårdar i socknen. Man kan också t ex få veta att företrädaren nr 12 på listan Hans Olofsson f 1683 ställde upp som soldat för sin fars hemman år 1716. Året därefter blev han formellt själv bonde på hemmanet men var fortfarande soldat eller dragon fram tills han begärde avsked 1725. Under soldattiden deltog han i, och överlevde uppenbart, Armfeldts beryktade fälttåg 1718 till Norge med dödsmarschen tillbaka över den jämtländska fjällvärlden.

Det andra exemplet kan utgå från ovannämnde Hans Andersson f 1826. I hans personakt står att han dog på "2 Bringåsen 2a 18" vilket betyder att han efter en kort period i Kläppe blev den 18de bonden på hustruns arv som var halva grundfastigheten nr 2 i Bringåsen. Att den var delad framgår av det lilla a-et. När delningen skedde får man reda på genom att gå uppåt i platslistan tills a-et försvinner, nämligen 12te bonden Olof Persson under senare 1700-tal vid "2 Bringåsen 2- 12". Han delade gården mellan sönerna från två olika äktenskap, Carl Olofsson till Bringåsen 2a 13, och Anders Olofsson Åström till Bringåsen 2b 13. Av namnet att döma gjorde även sonen Anders en tur som soldat innan han blev bonde. Olof Persson upplevde under sin bondetid en katastrof när hela gården brann ner d 20 juni 1751. Händelsen och gårdens anläggningar finns noggrant beskrivna i ett tingsprotokoll från året, där man beslutar att något slags katastrofersättning av allmänna medel skulle utgå(kommer att redovisas på annan plats). Om man går neråt i listan från Hans Anderssons nr 18 når man i nutid "2 Bringåsen 2ab22" med mitt och Lenas namn under. Vi blev alltså nr 22 i den här bondelängden, men nu var gården delad ytterligare en gång som visas av ett b efter det tidigare a-et. Vi brukade gården i 32 år vilket visat sig vara ett ganska vanligt generationsintervall i bygden genom alla tider. Vad som inte framgår av den här redovisningen är att gården under vår brukandetid växte genom tillköp av några andra fastigheter i byn förutom att vi liksom alla nutida aktiva bönder utökat åkerarealen med ett stort antal sidoarrenden. (mycket mera uppgifter om just den hör gårdens utvecklingshistoria finns under de flesta av länkarna i början av startsidan)

Varför "regentlängd"?

Skälet till den här "regentlängden" är att om man studerar jordbrukshistoria från bondens synvinkel, alltså ett underifrånperspektiv till skillnad från det gängse överklassperspektiv som alltid dominerat all historiebeskrivning, så får man en kanske annorlunda bild av sammanhangen än den vanliga. Det som är viktigt här, är att för det första har en effektiv livsmedelsförsörjning alltid varit grundförutsättningen för att bygga stabila samhällen av alla storlekar. Samhällena kan i sin tur producera och utveckla all övrig välfärdskonsumtion som folket och överheten kunnat åtnjuta under olika tidsperioder, men mat och övriga bioråvaror har alltid åstadkommits av en effektiv bondekår.

För det andra har man aldrig någonstans producerat ett enda kilo livsmedel för andras behov utan att ha tillgång till omfattande investeringar i olika hjälpinsatser och anläggningar som tidigare generationer byggt upp. Eventuella gudagåvor och naturliga frukter är oerhört sparsamt förekommande så allt måste produceras med hundra procent mänskliga insatser i konstgjorda processer vilket också brukar kallas för kultur i olika former.

För det tredje kan man då konstatera att ett lyckat resultat av den här komplicerade processen alltid krävt goda företagsledare, vilka i Kyrkås´ fall i alla tider varit vad som i äldre tiders dokument kallades för bönder och från 1800-talet hemmansägare när man ägde jord och det mesta av anläggningarna. Om man bara skötte driften åt en utomstående ägare kallades man förr för landbonde och senare för arrendator.

Det senare blev redan från medeltiden en vanlig brukningsform i de bördigare jordbruksbygderna i södra och mellersta Sverige där politska och kyrkliga makthavare gärna försåg sig med stora jordagods, slott och herresäten på gammal bondemark som bonden sedan förlorade ägande och kontroll över. Vem som skötte driften sedan kunde variera. En intresserad godsägare tog in en större eller mindre del av marken under eget bruk, och drev det sedan t ex med underlydande landbönders dagsverken och dom tvingades även bestå med sina hästar och oxar till godsets dragkraftbehov. I andra fall struntade man i själva jordbrukandet och lät de nyblivna landbönderna fortsätta med sin produktion och leverera det godsägaren kunde krama ut av både varor och pengar för att kunna bygga sina ståndsmässiga boningar och hålla den krigsarsenal som kungen och staten krävde i utbyte för förläningen och godsägarens frälsestatus (frälse = skattefrihet för allt utom krigstjänst). Det blev också omöjligt och ointressant för de enskilda bönderna i den här situationen att utveckla och förbättra sina företag. I 1900-talets kommunistdiktaturer uppnådde man den mest extrema företagsformen när hela nationer utgjorde ett enda jordbruksföretag (med underavdelningar i form av kolchoser eller motsv) och det hela kallades för planhushållning i folkets namn. Det som man trodde skulle bli en effektiv industriell stordrift kollapsade så småningom i ren misshushållning med de flesta insatserna och en ursprunglig överflödsproduktion av mat i området övergick delvis i svält och död. Det är typiskt att man kallade svältproduktionen för missväxt, men detta är ett naturtillstånd som aldrig har fått några dramatiska konsekvenser i ett välskött jordbrukssamhälle.

För det fjärde visar alla erfarenheter att det krävs en viss minsta omsättning eller produktion av varor för att hela processen skall fungera ekonomiskt, d v s ge sådan lönsamhet att man dels kan bygga upp en reserv för "sämre tider" och dels kunna göra nyinvesteringar för en bättre och effektivare framtida produktion. Det här gäller i nutid men det gällde alldeles säkert även i praktiken för företagarna för tusen år sedan. Den kritiska minsta produktionsvolym som krävdes enligt det här resonemanget, tror jag alltid har varit större än vad en familj kan klara arbetsmässigt. Alltså måste gården också försörja ett visst antal anställda och klara av inköp av ett antal olika externa insatsvaror - även för tusen år sedan, och då bör sådana varor i huvudsak ha kommit från Trondheim och Levanger till Jämtland. Någon renodlad självhushållning tror jag aldrig har förekommit inom den här tidsrymden i alla fall. I dagens vanliga familjejordbruk köper man in en stor del av de här nödvändiga extra arbetsinsatserna i form av t ex entreprenadtjänster och kooperativ samverkan. I grunden menar jag att produktionsjordbruket i större delen av Sverige bedrevs enligt samma ekonomiska principer för tusen år sedan som fortfarande idag.

Det har funnits en hel del mestadels tillfälliga landbönder även bland hemmansägarna i Kyrkås. Ett på ett litet prästbord vid gamla kyrkan, där dock veterligt aldrig någon präst huserat själv eftersom församlingen alltid varit annex - först under Frösön, och efter 1400-talet under Lit. Det har nästan alltid funnits ett och tidvis ett par tre kronohemman i Kyrkås. Där skulle officerare i krigsmakten bo och försörja sig - antingen genom att själv driva jordbruket, eller det vanligaste - att mot någon form av vederlag överlåta driften till en landbonde. Det skedde ofta täta byten av dessa landbönder. Det var också vanligt med tillfälliga landbondeuppdrag i samband med generationsskiftena på vanliga gårdar där den gamle ägaren dött i förtid och efterträdaren fortfarande var för ung. Alternativet här var att änkan själv stod för driften med lejda drängar eller arbetsföra barn. Gifta kvinnor var ända fram till omkring 1900 omyndiga, men blev som änka myndig och fick driva företag. Det finns gott om exempel på alla former i regentlängden, men jag har hoppat över en del väldigt kortvariga landbondeperioder på bara något år i taget.