Kyrkåstäcket

Jag har här samlat det material som kunnat hittas av beskrivningar och spekulationer om täcket och dess öden och äventyr, samt bilder av täckets olika delar och kopior. För mig själv representerar det här täcket och dess historia en viktig och lite unik länk tillbaka till de äldsta nu kända delarna av ett litet och ganska avlägset bondesamhälle i Kyrkås som uppenbarligen varit aktivt redan för tusen år sedan och dessutom tillräckligt välbärgat och avancerat för att kunna tillverka eller köpa in den här finkulturen. Det stöder också min tes om att förbindelserna mellan t ex Kyrkås och de gamla kulturerna i medelhavsområdet sannolikt inte på något sätt var underlägsen den som fanns i t ex Mälardalen - enligt Lars Rumar så ingick då Centraljämtland i det naturliga omlandet till Nordens största och enda storstad Trondheim, som hade både tätare och kortare sjöförbindelser med medelhavet än kanske hela södra Sverige. Jag tror ju inte med det att Kyrkås var förmer än någon annan socken i Sverige på något sätt. Det enda som möjligen kan vara unikt är att det gamla ursprungliga näringslivet från den tidens Kyrkås/Hjällsjöås till synes fortlevt i samma form, ostört av gamla slotts- och herrgårdsexploateringar eller moderna samhällsdito. Socknen har troget genom alla år levererat sin beskärda del av alla tionden, skatter och krigstjänster som Makten utkrävt. Näringslivet, ja det var ett litet antal jämnstora hemman som genom århundradena haft tillräcklig areal och kunskap för produktion av de livsmedels och energiresurser och binäringar som fordrats för ett hållbart och ganska välmående samhälle trots alla påfrestningar genom århundradena. Och makten som åtnjöt de här frukterna har funnits i allt från påven i Rom över Hamburg, Köpenhamn, Uppsala ärkestift, Trondheim, lokala ekonomiska småhövdingar i Storjöområdet till nuvarande Stockholm.

Jamtlis beskrivning av föremålet ser ut så här. "Kyrkåsvävnaden är ovanligt bred och utgör ett kvadratiskt täcke på drygt ca 1x1 m. Materialet är ull samt lin och färgerna går i rött, blått och grågrönt. Täcket påminner mycket om Överhogdalsbonad IV och består liksom denna av oktogonala fält med geometriska ornament; skepp, fyrfota djur med bakåtvänt huvud och fåglar vid träd. Täcket har använts som antependium i Kyrkås gamla kyrka. Mot senare delen av 1800-talet kom det på dunkla vägar till Nordiska museet i Stockholm. Några mindre delar blev dock kvar i Jämtland och förvaras idag i länsmuseet. Fortfarande saknas dock bitar av täcket. På samma sätt som med Revsundslisten visade C-14-dateringen att täcket var äldre än man först trott. Någon gång mellan 990 och 1160 beräknas det ha vävts."

Till vänster ses hela täcket i sin nuvarande, av Brita Jonsdotter "städade" form (b92xh112). Den högra bilden visar en detalj av täcket i närbild

En gammal bild på det fragment som finns på Jamtli. Dessutom ska det finnas tre ytterligare små bortklippta bitar som förvaras på Historiska museet, men som jag inte hittat några bilder på.

Den hittills kända historien finns väl och utförligt beskriven, av Annas dotterdotterdotter och Nordiska museets styresman Christina Mattsson, i artikeln “Antependiet från Kyrkås gamla kyrka”, som ingår i boken Jämten 2010 från Jamtli förlag. Jag har löfte om att så småningom få lägga ut även den uppsatsen på den här sidan men får tills vidare lite längre ner ge ett kort referat av innehållet, som ganska radikalt ändrar den tidigare historien om hur täcket hanterades på vägen från gamla kyrkan till sin nuvarande plats på Historiska museet i Stockholm.

Först kommer en lite äldre historieskrivning av Calise Tirén i Litsboken årg. XI från 1960.

Färgfotot föreställer vävnaden som mor och dotter hjälptes åt med att framställa (b68xh123), och som skulle likna det gamla antependiet. Även denna vävnad, som blev färdig 1912 med Kristina Eriksson Stadighs signatur KES, har använts som altarduk i Kyrkås gamla kyrka men finns nu sen 1959 på Jamtli museum. Kristina Stadighs egenhändiga mönsterbeskrivning med förstoring av symbolerna intill.

.

År 1951 vävde hon upp en större kopia (b250[mönster160] x h84) som numera hänger som altarduk i den renoverade gammalkyrkan.

Avskrift av Kristina Stadighs egen berättelse om täckets öden och äventyr, samt hennes mönsterbeskrivning.

"Antipendiets öde och hur de sista resterna togs till vara och förvaras nu i Nordiska Museet. (Sveriges dyrgrip)

När Kyrkås gamla medeltidskyrka togs ur bruk och delvis revs, såldes inventarierna å auktion, och däribland var även antipendiet vilket inropades av torparen Jonte på berget i Bringåsen, för en tolvskilling =(25 öre) vilken använde detta till hästtäcke.

År 1870 när Hans Andersson i Bringåsen kom hem från riksdagen hade han sällskap med en uppköpare för Nordiska Museet och dels för Liljevals och samtidigt blev det tal om icke det fans någon gammal vävnad från gamla kyrkan. Anna Hansdotter Eriksson som var mycket intresserat av allt gammalt o särskild vad konstvävning beträffar uppsökte då ovannämnde torpare och bad att få söka reda på de sista resterna av antipendiet, vilket hon fick köpa för 75 öre. Sedan blev det att tvätta och sy ihop resterna så gott det sig göra lät och uppköparen fick med sig dyrgripen varvid den kom att hamna hos Liljevalls och när denne skänkte samlingen till Nordiska museet kom även resterna av antipendiet med dit.

När kyrkan började renoveras kom Anna Eriksson och Kristina Stadig på tanken att försöka väva ett likadant antipendium, men nu gick det ej att få låna orginalet utan vi erhöll ett fotografi som landshövdingskan Ellen Widén tagit. Det blev att använda förstoringsglas och rita upp mönstret. Som tur var hade Anna Eriksson en liten bit kvar av antipendiet så att det gick att se hur färgerna såg ut. På avigsidan var det hemspunnet lingarn och rätsidan ylle, rutigt mönster i oljeblått och järnblått. antipendiet, som vävdes år 1951 skall vara ett minne efter min moder Anna Eriksson och hännes sista önskan var att antipendiet skulle bli till nytta i denna helgedom.

• Edsåsen, Undersåker den 21/4 -57
  • Kristina Stadigh

Mönstret är uppdelade i stora fyrkantiga rutor o alla har särskilda uppgifter. På översta rutan återfinns tuppen, symbol för själens uppvaknande till Gud. I en av rutorna är det ett skepp som symbol för människans färd på livets hav. I nedersta rutorna synes två pelikaner Kärlekens symbol. Pelikaner fins på alla gamla dopfund. Mellan ovan angivna mönster är det bårder o korsmönster i olika varianter bland annat hakkors, urgammalt lyckobringande tecken stundom symbol för solen o fins fortfarande i Grekiska kloster o tempel. Antipendiet härstammar från slutet av 1000 eller början av 1100 talet.

• Kristina Stadigh."

I ÖP kom det i aug-sept 2010 in ett par nyskrivna kulturartiklar om Kyrkåstäcket med anledning av att den nu tillfälligt var aktuell och återbördad till hemmaplan på Jamtli. Den ena, som skrivits av Christina Mattssons kusin Marie Stadigh, handlar om hennes syn på de tre generationer "förmödrars" arbete med täcket och återges nedan. HampaTeorin som utgör ämnet för den andra artikeln är nog ett lite spekulativt sidospår som utan grund ifrågasätter museifolkets analysmetoder. Den återger i alla fall en del intressant odlingshistoria i länet och kan läsas om man klickar på den blå länken.

Så glad jag blir när jag ser den stora färgbilden på vävnaden med tuppen, vikingaskeppet, oktogonerna och påfåglarna! Jag är glad över att textilarvet lyfts upp och synliggörs, för det är det värt. Jag ser rutmönstret i botten och jag ser i fantasin min farmors och farmorsmors böjda ryggar när de med en trästicka plockar upp det vita mönstret, tråd för tråd, från varpen som är dubbel. Det är inte dunk, dunk i vävstolen. Det är dunk, lång tystnad och ett dunk som hörs. Vilket hästjobb! Det är en vävnad med inspiration från Kyrkåstapeten de gör och som visas på fotot i ÖP. Längst ner på väven syns KES 1912. Så ledsen jag blir när deras kulturinsats och slit inte nämns med ett ord. Ett högst frivilligt och roligt slit, men ändå. Med konstnärlighet, teknisk skicklighet, god materialkunskap och stor uthållighet ritade de upp ett mönster med inspiration från ett fotografi och en liten tygbit. De odlade, beredde och spann lin och ull. De växtfärgade ullen och räknade noga på hur vävnotan skulle sättas ihop. Sen sattes väven upp i en hemgjord vävstol långt ifrån en Glimåkras exakthet. De vävde på lånade stunder, utan elektrisk belysning och med småbarn runt kjolarna. Det ligger många, många kvinnoarbetstimmar bakom det här fotot. KES var min farmor Kristina Eriksson Stadigh (som gift bosatt i Edsåsen). Hon var 27 år, min farmorsmor Anna Hansdotter 57 år (Kyrkås och senare Odenslund) och min farmors mormor Brita Jonsdotter 86 år (Lungre) då vävnaden på fotot kom till år 1912. Ett teamarbete över generationsgränserna kan man säga. Det var 86-åringen Brita som årtionden tidigare köpt ett hästtäcke från Torparen Jonte på Berget för en tolvskilling och sett till att det kom till huvudstaden. Tack vare henne, och möjligen stockholmarna, finns väven från tidig vikingatid kvar. Nu är det väl äntligen dags för originalet att få komma hem permanent till Jämtland efter 135 år i exil?! Om vi kan ta hand om Överhogdalstapeten måste vi väl kunna sköta om ett gammalt hästtäcke? Ett hästtäcke som lyckligtvis också levt ett stillsammare liv som antependium i medeltidskyrkan i Kyrkås. Kyrkorna var ofta beställare av konstnärliga verk och de hade kontakter, både med varandra och långt ut i Europa och Asien. Jag tror inte att Kyrkåstapeten skapats i ett bondehem runt Kyrkås på 1000-talet. Jag tror heller inte på HampaTeorin – det är väl tillräckligt jobbigt att tukta linet som har längre och finare fibrer än hampan? Jag tror på Nordiska museets experter som säger att Kyrkåstäckets vita varpskikt är av lin. Uttrycket strie, det känner jag igen. ”Hämt striesätchen” hör jag min pappa säga på jämtska då vi plockade upp potatisen i Edsåsen. Säcken, av jute, var perfekt för ändamålet mörk, grov och gles så att jorden sållades bort. Tuppar som vakar mot ondskan behövs, oavsett om de sitter på kyrktaket eller är invävda i ett hästtäcke. Jag tänker på fåglarna i täcket när den heliga påfågeln sakta skrider runt utanför historiska museet i Alanya. Det är spännande att söka efter likheter i mönsterbilder och jag letar också när kvinnan uppe bland Taurusbergen visar mig sina textilier. Jag bara vet, högst ovetenskapligt, att när jag åker på den där charterresan till Turkiet, till delar av Bysantinska riket som det såg ut runt år 1000 e Kr när hästtäcket kom till, att där någonstans finns lösningen på gåtan varifrån hästtäcket ursprungligen kom. MARIE STADIGH

Jag avslutar här återgivningen av historien om Kyrkåstäcket med ett kort referat från avslutningen av Christina MattssonsBerättelse i boken Jämten 2010.

Christina Mattsson har gjort grundliga efterforskningar i både gamla och nya arkiv och funnit dokument från tiden när föremålet lämnades in på Nordiska Museet, som varit okända för alla som tidigare försökt återberätta händelseförloppet. Dokumentationen vänder historien och gör berättelserna om auktion, Jonte på Bergets roll och hästtäcket till skrönor. Det sannolika förloppet utifrån de nya uppgifterna är att museimannen Nils Månsson Mandelgren vid passeringen av Kyrkås 1869 visades runt av kyrkvärden Per Jonsson. I nya kyrkan fanns en del av altaruppsättningen från gamla kyrkan lagrad, och bl a låg där "trasan" som var det gamla antependiet. NMM begärde att få förvärva den, vilket beviljades men först efter att den behövde iordningställas. Denna uppgift överlät ungkarlen Per Jonsson till sin syster Brita Jonsdotter i Bringåsen, varefter hennes man Hans Andersson tog den med vid en kommande riksdagsresa till Stockholm och överlämnade den.

(Min spekulation skulle kunna vara att Brita faktiskt var med vid detta överlämnande, eftersom det finns brevuppgifter om att hon medföljde Hans på en resa till en s k urtima (extra) riksdag i augusti 1870 och återvände ensam hem när riksdagen började i september. Dröjsmålet med överlämnandet kan i så fall också bero på att man ville ha med någon representant för gamla kyrkan. Det närmaste som fanns i socknen var kyrkvärden, som hade varit Britas och Per Jonssons far, den sedan drygt tio år avlidne Jon Johansson. Om inte Per hade tid eller lust att göra det, så var Brita närmast i tur. Hon kunde ju dessutom delvis samåka på maken Hans tjänsteresa för att hålla kostnaderna nere, eftersom en Stockholmsresa på den tiden nog närmast bör jämföras med att ta sig landvägen till ex vis Jerusalem idag. Första resmöjligheten kom ju i januari 1870 till Hans´ första riksdagstermin, men då var Brita höggravid och födde Lars Petter några veckor senare. När sedan augustiresan yppade sig, får man väl anta att hon bedömdes kunna lämna barnet hemma för några veckor och passa tillfället.)

Enligt Christina Mattssons berättelse har sentida C14dateringar visat att täcket gjordes någon gång mellan slutet av 900-talet till början av 1100-talet. Alltså omkring 100 år äldre än den tidigare dateringen. Det mesta tyder på att täcket är tillverkat i länet, fastän med bl a bysantinska förebilder.

Min kommentar igen: Det finns numera analysmetoder där man kan jämföra förekomsten av vissa spårämnen i sådant här organiskt material som ylle och lin med motsvarande förekomster i den miljö där man tror att fibrerna och kanske även växtfärgerna producerats. En sådan analys förutsätter att man har ett ordentligt referensmaterial tillgängligt från de olika miljöer som kan vara tänkbara upphovsplatser, men det vore en spännande tanke att se sådana analyser realiserade på den här "dyrgripen".