= Kyrkåstäcket =

Tusenåriga kulturspår

Jag har här samlat det material som kunnat hittas av beskrivningar och spekulationer omkring täcket och dess öden och äventyr, samt bilder av täckets olika delar och kopior. För mig själv representerar det här täcket och dess historia en viktig och lite unik länk tillbaka till de äldsta nu kända delarna av ett litet och ganska avlägset bondesamhälle i Kyrkås som uppenbarligen varit aktivt redan för tusen år sedan och dessutom tillräckligt välbärgat och avancerat för att kunna tillverka eller köpa in den här finkulturen.

Det stöder också min uppfattning om att förbindelserna mellan t ex Kyrkås och de gamla kulturerna i medelhavsområdet sannolikt inte på något sätt var underlägsen den som fanns i t ex Mälardalen - enligt Lars Rumar så ingick då Centraljämtland i det naturliga omlandet till Nordens största och enda storstad Trondheim, som hade både tätare och kortare sjöförbindelser med medelhavet än kanske hela södra Sverige.

Jag tror ju inte med det att Kyrkås var förmer än någon annan socken i Sverige på något sätt. Det enda som möjligen kan vara unikt är att det gamla ursprungliga näringslivet från den tidens Kyrkås/Hjällsjöås till synes fortlevt i samma form, ostört av gamla slotts- och herrgårdsexploateringar eller moderna samhällsdito. Socknen har troget genom alla år levererat sin beskärda del av alla tionden, skatter och krigstjänster som Makten utkrävt.

Näringslivet, ja det var ett litet antal jämnstora hemman som genom århundradena haft tillräcklig areal och kunskap för produktion av de livsmedels och energiresurser och binäringar som fordrats för ett hållbart och ganska välmående samhälle trots alla påfrestningar genom århundradena. Och makten som åtnjöt de här frukterna har funnits i allt från påven i Rom över Hamburg, Köpenhamn, Uppsala ärkestift, Trondheim, lokala ekonomiska småhövdingar i Storjöområdet till nuvarande Stockholm.

Jamtlis gamla beskrivning av föremålet ser ut så här: (hela täcket flyttades år 2013 "hem" till Jamtlimuseet, men är ännu 2018 inte klart för utställning) "Kyrkåsvävnaden är ovanligt bred och utgör ett kvadratiskt täcke på drygt ca 1x1 m. Materialet är ull samt lin och färgerna går i rött, blått och grågrönt. Täcket påminner mycket om Överhogdalsbonad IV och består liksom denna av oktogonala fält med geometriska ornament; skepp, fyrfota djur med bakåtvänt huvud och fåglar vid träd. Täcket har använts som antependium i Kyrkås gamla kyrka. Mot senare delen av 1800-talet kom det på dunkla vägar till Nordiska museet i Stockholm. Några mindre delar blev dock kvar i Jämtland och förvaras idag i länsmuseet. Fortfarande saknas dock bitar av täcket. På samma sätt som med Revsundslisten visade C-14-dateringen att täcket var äldre än man först trott. Någon gång mellan 990 och 1160 beräknas det ha vävts."

Överhogdalstapeterna i original

De nyvävda kopiorna

Kyrkåsantependiet som det ser ut idag

Till vänster ses hela Kyrkåsvävnaden i sin nuvarande, av Brita Jonsdotter "städade" form (b92xh112). Den högra bilden visar en detalj av täcket i närbild

En gammal bild på det avklippta fragment som finns på Jamtli. Dessutom ska det finnas tre ytterligare små bortklippta bitar som förvaras på Historiska museet, men som jag inte hittat några bilder på.

Här ligger hela antependiet numera sedan 2013 samlat på Jamtli

Det finns flera olika berättelser om vävnadens öden

Den hittills kända historien finns nu utförligt beskriven, av Annas dotterdotterdotter och Nordiska museets styresman Christina Mattsson, i artikeln “Antependiet från Kyrkås gamla kyrka”, som ingår i boken Jämten 2010 från Jamtli förlag. MattssonsBerättelse

Först kommer en lite äldre historieskrivning av Calise Tirén i Litsboken årg. XI från 1960.

Färgfotot föreställer vävnaden som mor och dotter hjälptes åt med att framställa (b68xh123), och som skulle likna det gamla antependiet. Även denna vävnad, som blev färdig 1912 med Kristina Eriksson Stadighs signatur KES, har använts som altarduk i Kyrkås gamla kyrka men finns nu sen 1959 på Jamtli museum. Kristina Stadighs egenhändiga mönsterbeskrivning med förstoring av symbolerna intill.

.

År 1951 vävde hon upp en större kopia (b250[mönster160] x h84) som numera hänger som altarduk i den renoverade gammalkyrkan.

Avskrift av Kristina Stadighs egen berättelse om täckets öden och äventyr, samt hennes mönsterbeskrivning.

"Antipendiets öde och hur de sista resterna togs till vara och förvaras nu i Nordiska Museet. (Sveriges dyrgrip)

När Kyrkås gamla medeltidskyrka togs ur bruk och delvis revs, såldes inventarierna å auktion, och däribland var även antipendiet vilket inropades av torparen Jonte på berget i Bringåsen, för en tolvskilling =(25 öre) vilken använde detta till hästtäcke.

År 1870 när Hans Andersson i Bringåsen kom hem från riksdagen hade han sällskap med en uppköpare för Nordiska Museet och dels för Liljevals och samtidigt blev det tal om icke det fans någon gammal vävnad från gamla kyrkan. Anna Hansdotter Eriksson som var mycket intresserat av allt gammalt o särskild vad konstvävning beträffar uppsökte då ovannämnde torpare och bad att få söka reda på de sista resterna av antipendiet, vilket hon fick köpa för 75 öre. Sedan blev det att tvätta och sy ihop resterna så gott det sig göra lät och uppköparen fick med sig dyrgripen varvid den kom att hamna hos Liljevalls och när denne skänkte samlingen till Nordiska museet kom även resterna av antipendiet med dit.

När kyrkan började renoveras kom Anna Eriksson och Kristina Stadig på tanken att försöka väva ett likadant antipendium, men nu gick det ej att få låna orginalet utan vi erhöll ett fotografi som landshövdingskan Ellen Widén tagit. Det blev att använda förstoringsglas och rita upp mönstret. Som tur var hade Anna Eriksson en liten bit kvar av antipendiet så att det gick att se hur färgerna såg ut. På avigsidan var det hemspunnet lingarn och rätsidan ylle, rutigt mönster i oljeblått och järnblått. antipendiet, som vävdes år 1951 skall vara ett minne efter min moder Anna Eriksson och hännes sista önskan var att antipendiet skulle bli till nytta i denna helgedom.

• Edsåsen, Undersåker den 21/4 -57
  • Kristina Stadigh

Mönstret är uppdelade i stora fyrkantiga rutor o alla har särskilda uppgifter. På översta rutan återfinns tuppen, symbol för själens uppvaknande till Gud. I en av rutorna är det ett skepp som symbol för människans färd på livets hav. I nedersta rutorna synes två pelikaner Kärlekens symbol. Pelikaner fins på alla gamla dopfund. Mellan ovan angivna mönster är det bårder o korsmönster i olika varianter bland annat hakkors, urgammalt lyckobringande tecken stundom symbol för solen o fins fortfarande i Grekiska kloster o tempel. Antipendiet härstammar från slutet av 1000 eller början av 1100 talet.

• Kristina Stadigh."

I ÖP kom det i aug-sept 2010 in ett par nyskrivna kulturartiklar om Kyrkåstäcket med anledning av att den nu tillfälligt var aktuell och återbördad till hemmaplan på Jamtli. Den ena, som skrivits av Christina Mattssons kusin Marie Stadigh, handlar om hennes syn på de tre generationer "förmödrars" arbete med täcket och återges nedan. HampaTeorin som utgör ämnet för den andra artikeln är nog ett lite spekulativt sidospår som utan grund ifrågasätter museifolkets analysmetoder. Den återger i alla fall en del intressant odlingshistoria i länet och kan läsas om man klickar på den blå länken.

Så glad jag blir när jag ser den stora färgbilden på vävnaden med tuppen, vikingaskeppet, oktogonerna och påfåglarna! Jag är glad över att textilarvet lyfts upp och synliggörs, för det är det värt. Jag ser rutmönstret i botten och jag ser i fantasin min farmors och farmorsmors böjda ryggar när de med en trästicka plockar upp det vita mönstret, tråd för tråd, från varpen som är dubbel. Det är inte dunk, dunk i vävstolen. Det är dunk, lång tystnad och ett dunk som hörs. Vilket hästjobb! Det är en vävnad med inspiration från Kyrkåstapeten de gör och som visas på fotot i ÖP. Längst ner på väven syns KES 1912. Så ledsen jag blir när deras kulturinsats och slit inte nämns med ett ord. Ett högst frivilligt och roligt slit, men ändå. Med konstnärlighet, teknisk skicklighet, god materialkunskap och stor uthållighet ritade de upp ett mönster med inspiration från ett fotografi och en liten tygbit. De odlade, beredde och spann lin och ull. De växtfärgade ullen och räknade noga på hur vävnotan skulle sättas ihop. Sen sattes väven upp i en hemgjord vävstol långt ifrån en Glimåkras exakthet. De vävde på lånade stunder, utan elektrisk belysning och med småbarn runt kjolarna. Det ligger många, många kvinnoarbetstimmar bakom det här fotot. KES var min farmor Kristina Eriksson Stadigh (som gift bosatt i Edsåsen). Hon var 27 år, min farmorsmor Anna Hansdotter 57 år (Kyrkås och senare Odenslund) och min farmors mormor Brita Jonsdotter 86 år (Lungre) då vävnaden på fotot kom till år 1912. Ett teamarbete över generationsgränserna kan man säga. Det var 86-åringen Brita som årtionden tidigare köpt ett hästtäcke från Torparen Jonte på Berget för en tolvskilling och sett till att det kom till huvudstaden. Tack vare henne, och möjligen stockholmarna, finns väven från tidig vikingatid kvar. Nu är det väl äntligen dags för originalet att få komma hem permanent till Jämtland efter 135 år i exil?! Om vi kan ta hand om Överhogdalstapeten måste vi väl kunna sköta om ett gammalt hästtäcke? Ett hästtäcke som lyckligtvis också levt ett stillsammare liv som antependium i medeltidskyrkan i Kyrkås. Kyrkorna var ofta beställare av konstnärliga verk och de hade kontakter, både med varandra och långt ut i Europa och Asien. Jag tror inte att Kyrkåstapeten skapats i ett bondehem runt Kyrkås på 1000-talet. Jag tror heller inte på HampaTeorin – det är väl tillräckligt jobbigt att tukta linet som har längre och finare fibrer än hampan? Jag tror på Nordiska museets experter som säger att Kyrkåstäckets vita varpskikt är av lin. Uttrycket strie, det känner jag igen. ”Hämt striesätchen” hör jag min pappa säga på jämtska då vi plockade upp potatisen i Edsåsen. Säcken, av jute, var perfekt för ändamålet mörk, grov och gles så att jorden sållades bort. Tuppar som vakar mot ondskan behövs, oavsett om de sitter på kyrktaket eller är invävda i ett hästtäcke. Jag tänker på fåglarna i täcket när den heliga påfågeln sakta skrider runt utanför historiska museet i Alanya. Det är spännande att söka efter likheter i mönsterbilder och jag letar också när kvinnan uppe bland Taurusbergen visar mig sina textilier. Jag bara vet, högst ovetenskapligt, att när jag åker på den där charterresan till Turkiet, till delar av Bysantinska riket som det såg ut runt år 1000 e Kr när hästtäcket kom till, att där någonstans finns lösningen på gåtan varifrån hästtäcket ursprungligen kom. MARIE STADIGH

Jag avslutar här de tryckta återgivningarna av historien om Kyrkåstäcket med några sidor ur Christina MattssonsBerättelse i boken Jämten 2010, där hon berättar lite om det senaste kunskapsläget angående denna "dyrgrip".

År 1983 utgav LTs förlag boken Nils Månsson Mandelgren av Bengt Jacobsson, där jag fanns följande beskrivningar av Mandelgrens resa i Jämtland förbi Kyrkås (som inte nämns i boken)i början av juli 1869.

Min kommentar igen: Det finns numera analysmetoder där man kan jämföra förekomsten av vissa spårämnen i sådant här organiskt material som ylle och lin med motsvarande förekomster i den miljö där man tror att fibrerna och kanske även växtfärgerna producerats. En sådan analys förutsätter att man har ett ordentligt referensmaterial tillgängligt från de olika miljöer som kan vara tänkbara upphovsplatser, men det vore en spännande tanke att se sådana analyser realiserade på den här "dyrgripen".

Kapellet på Bosvedbacken

A J Hansson, den förste åbo som föddes på nya Busvebacken, skrev år 1885: Bosvedbacken och kyrksägnen

• Den här ofvan nämnde Bosvedbacken, var ett gammalt ödesböle och omnämnes

som sådant i gamla handlingar sedan år 1440. En gammal saga berättar, att härstädes i den första kristna tiden skulle byggas en kyrka men under arbetet dermed, blef om nätterna nedrifvet hvad som byggdes om dagarna. Denna ogerning tillskrefs "vättarne" eller "råen". Deraf slöt det vidskepliga folket, att det ej var "råens vilja, att kyrkan skulle uppföras på denna plats. För att nu utröna, hvarest rätta stället för kyrkobyggnaden vore att finna, betslades 2ne otämjda unghästar och spändes för ett lass, bestående af 3ne timmerstockar; på det ställe hvarest hästarne stannade med lasset skulle, enligt den tidens vantro, kyrkan få stå i fred; dessa hästar stannade med sitt lass 1/8 mil i vester om Bosvedbacken, hvarest då uppfördes den ännu qvarstående Kyrkås gamla kyrka.

Abr. Hulphers säger i sin beskrifning öfver Jemtland (utgifven år 1775) "att lemningar efter ett gammalt kapell eller kyrkobyggnad varit synlig 1/8 mil i öster från gamla kyrkan," således på Bosvedbacken. Efter dessa lemningar synes nu ej något spår.

Kyrkås gamla kyrka och inventarier

Från ett besök i nya kyrkans torn noterade NMM: En brokadväfnad 2 alnar 10 tum, 1aln 12 tum varpen vitt linne och islagen ylle, så att ornaterna voro vita och röda (fås till museum) låg som trasa i en korg, fans ej uti inventarium.

Dagen efter (12 juli 1869) besökte NMM gamla kyrkan och gjorde skisser av den och skrev ner kritiska kommentarer kring den nya kyrkans utformning, (finns på KyrkornaiKyrkås/ Gamla Kyrkan) innan han for vidare mot Hammerdal.

Mandelgrens besök skedde flera månader innan Hans Andersson blev invald till riksdagen, så någon planering för att ”trasan” skulle följa med honom till Stockholm samma vinter fanns aldrig. Mandelgren hade ju heller ingen anledning att frakta med sej runt en massa gods utan måste ändå på något sätt sända sina insamlingar till Stockholm. Nordiska museet hade inte öppnat någon mottagning av föremål ännu, utan detta startade först 1872.

Däremot visste Pehr att det fanns flera personer i socknen som kanske inte bara ville snygga till den utan även, som skedde, ville behålla en del material för att just kunna göra ett försök att själva förverkliga de kopieringar som mycket väl kan ha stått på önskelistan redan när gamla kyrkan tömdes.

Nu fördröjdes av olika anledningar kopieringen ända fram till 1911-12. Först då kunde den nu ålderstigna Brita Jonsdotter, hennes dotter Anna Ericsson och barnbarnet Kristina Stadigh på Skolgatan 2 i Östersund efter ett omfattande förarbete väva den första kopian. Men det kan mycket väl ha varit så att Kyrkåsborna hade gjort tidigare försök, vilket jag kommer till.

År 1905 stod några av kvinnorna utanför Skolgatan 2 där vävstolen, som dom sex år senare började väva det nya Kyrkåsantependiet på, var belägen. Kanske hade de redan här börjat planera?

Från vänster står Brita Jonsdotter med barnbarnsbarnet Brita Andersson från Busvebacken framför sej. Sedan kommer Brita J:s dotter Anna Ericsson, Annas svärmor Erik-PersaStina fr Bringåsen, Brita J:s dotter, Anna Ericssons syster Brita Kristina Eriksson, gift med Lars Ersa, men några år omkring 1905 bodde paret här i stan innan Lars och Brita Kristina fick tillträda gården i Lungre.

Framför Brita K står hennes äldsta dotter Erika. Längst ut till höger står Annas dotter Kristina Ericsson, som hade gift sej till efternamnet Stadigh innan vävningen tog vid. Bakom kameran står Kristinas yngre bror Hans Ericsson. Än så länge bodde båda syskonen hemma här på Skolgatan och hade nu både mormor och farmor från Bringåsen på besök.

• Brita var faktiskt med stor sannolikhet själv med och levererade den utlovade brokadväfnaden till Mandelgrens insamlingsmuseum, eftersom det finns uppgifter i flera brev om att hon medföljde Hans på en stockholmsresa till en s k urtima (extra) riksdag i augusti 1871 och själv återvände hem i ett annat ressällskap innan riksdagsmötet för Hans del började i september. Hon kunde ju dessutom delvis samåka på maken Hans tjänsteresa för att hålla kostnaderna nere, eftersom en Stockholmsresa på den tiden nog närmast bör jämföras med att ta sig landvägen till ex vis Jerusalem idag.

Första resmöjligheten kom ju i januari 1870 till Hans´ första riksdagstermin, men då var det sträng vinter, Brita var höggravid och födde Lars Petter några veckor senare. När sedan augustiresan 1971 till urtima riksdagsmötet yppade sig, kan man anta att ett mycket lämpligt tillfälle kom, att ta med och överlämna täcket till Mandelgrens samling i bostaden. Mandelgren kunde sedan lämna den vidare till Nordiska museet 1875 enligt deras inventarium Brevväxling angående Brita Jonsdotters Stockholmsresa augusti 1871 16 mars 1871 skrev Hans: …….Det lär väl vara för tidigt ännu att fråga dig om du ämnar helsa på mig här i Stockholm, då sjöfarten ej på länge torde bli öppen till Sundsvall. Wi får väl sedermera språka om den saken…………..Jag har i dessa rader skrifvit så, att det icke torde vara skäl i att låta någon obehörig se det, synnerligast derför, att det icke är skrifvet med sådant alfvar som man kan vänta af en Riksdagsman. För resten äro icke de bref jag sänder dig ämnade för allmänheten, hvadan jag tror du gör klokast i att ej uppvisa dem, utan helldre muntligen lemna de notiser som kan vara för den nyfikne kärkomna. –

20 september 1871 skrev Hans från St-hlm i ett brev till Britas kusin Olov Larsson i Häste, Rödön:

På tal om ”Gumman” får jag berätta, att min lilla mor gjorde mig ressällskap hit och att hon afreste härifrån förleden fredag, således rätta dagen för att undslippa stormen. Hon är väl hemma vid det här laget. –

Brev till hustrun Brita

Stockholm den (?) September 1871

Älskade Hustru!

Från Logårdstrappan åsåg jag din afresa härifrån och ämnade ha följt dig med ögat så länge jag kunnat, men då jag såg att fartyget lade till vid Tegelviken samt stannade der och jag under tiden mötte en Riksdagsgubbe på skeppsbron, som gjorde mig sällskap, måste jag i tankarna säga dig farväl och lemna skeppsbron. Jag kunde dock ej underlåta följa dig till Sundsvall och sedan till hemmet. Ni hade sannolikt någorlunda skapligt weder på på sjön.

Här var visserligen omkring kl. 11 på aftonen stark blost, men efter min beräkning skulle Ni då vara utanför Gefle och således ett gott stycke härifrån dit vederiln som öfvergick Stockholm icke nådde. –

Emellertid har jag i bref från P. Lejon erfarit, att Ni lyckligt framkommit till Sundsvall. Om Ni hade stannat här en dag till hade Ni sannolikt varit qvar här ännu, emedan en stark storm började Lördagen och fortgick i flera dagar, så att Ångfartygen icke kunde komma öfver hafvet. 5 Norrländska Ångare måste ligga ute i skärgården och 5 do i Öregrund. Dessa lågo qvar i går morse, men afgick troligen sednare på dagen.

Landshöfding Asplund med fl. afgick med Sundsvall på Lördags mårgon härifrån. Asplund för att öfvervara Landstinget i Östersund och de öfriga för att komma hem till Gumman. Huruvida han återkommit hit vet jag icke. – Af Tidningarna synes att sjöolyckor inträffat, och det var ej att undra på ty stormen var högst svår. – En wädskuta på Mälaren sjönk och wäden flöt stränderna omkring men besättningen räddades. –

Att min lilla Gumma fick slita ont under hemresan från Sundsvall tar jag för gifvet, ty vädret var sannerligen svårt. Måtte blott icke helsan ha tagit skada deraf. –

Jag bör kanske omnämna, att min wän Hans Larsson förleden Söndag reste hem, eller rättare ämnade resa hem, men kom ej längre än till fyren vid Ålands haf, der fartyget för storm stannade. I går afton kom han Snopen igen , naturligtvis med oförrätt ärende, och hvaröfver wi gjort oss lustiga, emedan stormen då allaredan begynt och wi varnade honom för att resa. Wi kunna ej annat än fråga: hur hans Gumma mådde o.s.v. –

Jag har ännu icke gjort någon lusttur åt något håll, emedan jag varit besvärat af samma sjuka som Du hade då du var här. Den har dock nu gifvit med sig så att jag mår bra. –

När Riksdagen afslutas vet jag icke ännu, men troligen få wi resa hem circa 1½ wecka härefter och då antagligen med oförrättadt ärende. –

Du får ursäkta att jag ej har några Nyheter att förkunna; Jag skrifver endast för ro-skull , ty jag sitter hemma ensam och qvellen är lång.. – Nästa wecka kan hända jag skrifver några rader och underrättar om då du har att mottaga din Herr Man

Hans

P.S. Jag har skrifvit fult, men desto längre räcker läsningen. Tio Jämtar – Soldater som varit på Karlsborg – reste härigenom i natt. Jag ledsagade dem omkring stadens gator till kl. 1 då de stego ombord på Ångfartyget Chapman för att afgå till Sundsvall- En af dem var son till Sergeant Lundin, och äfven en till var från Häggenås.

Fartyget afgick kl. 4 i Mårse. –

Lindblom

Brev till hustrun (om urtimans avslut och hemfärd):

Stockholm den 30de Sept. 71 Min Goda Hustru! Tack för ditt bref , och dito för Lasses bref. Af dessa finner jag att Du och dina reskamrater lyckligt hemkommit. Att detta var för mig glädjande, behöfver väl ej försäkras. När jag får resa från detta fängsel, kan jag ej säkert uppgifva, men det anses troligt att wi kommer att resa härifrån åtta dagar till, eller den 8 okt; kanske också några dagar förr, och i så fall skulle wi gå med Ångfartyget Wester Norrland. Då Ångbåtsturerna den här årstiden icke äro så pålitliga , torde det ej vara klokt af mig att utsätta dagen då du har att vänta mig. Är det försynens wilja att jag skall återse Dig och hemmet , så hoppas jag min lilla Gumma mottager mig om det blifver förr eller sednare. – Efter hvad det vill synas, kommer Urtima Riksdagen att blifva utan resultat. – Diskutionen öfver försvarsfrågan, börjar om Måndag, och slutar

Ja det vet inte jag. – Jag har ingenting Nytt att berätta och ingenting gammalt heller. Detta bevisar att jag och mina kamrater mår bra, undantagandes att gamla Riksdagsman Uhr har brutit sitt ena ben, hvilket jag tror jag omnämnde i mitt förra bref.

• – I afton ha wi sammanträde på Hotell Sved vid Drottninggatan.

Lef wäl och helsa alla, men i synnerhet lilla Lars Petter från pappa.

Din Hans

P.S. Det är antagligt att jag icke skickar dig flera bref under denna riksdag. –

Vad hade hänt med antependiet innan 1869?