Mot NordKinesiska slätten och Beijing

Del III av den transsibiriska tågresan - från utfart Mongoliet fram till Beijing

Reseavsnittet började mitt i natten och mitt i Gobiöknen i samma kupe men med nytt lok och nya hjulaxlar under. Inne på det stora och snabbt växande kinesiska spårområdet stannade vi följande förmiddag en stund och fick kliva ut på perrongen i de nordkinesiska miljonstäderna Datong och Zhangjiakou (som även har ett äldre historiskt namn, Kalgan). På den rosatonade kartan (med tunn svart järnväg) kan man se datong och Zhangjiakou i ett pärlband av stora städer rakt österut mot Beijing.

En närmare koll visade att alla ligger i ett längre västligt bälte av fem-sex storstäder vid södra kanten av Inre Mongoliet på ganska exakt 16 mils avstånd från varandra, och varje citykärna innehåller idag ungefär två miljoner invånare. Men det bor också ungfär lika många ihoptryckta i dom gråbruna småorterna mellan varje citykärna, medan de intensivt odlade dalgångarna är till synes helt rena på bostäder och andra byggnader. Det här ger väl också en förståelse för de gamla mongoliska härskarnas intressen för sydliga erövringar och kinesernas motsvarande intresse av att flytta sin nationsgräns norrut till behörigt avstånd i den lågavkastande och glesbefolkade öknen. Därmed har kineserna också lyckats reducera antalet direkta gänsövergångar för både landsväg och järnväg mellan nationerna till den enda som vi passerade.

Mellan Jining och Datong fotade vi tidigt på morronen två landskap tätt efter varandra. En senare kartkontroll talar för att vi ovetande fick med delar av en gammal kinamur som järnvägen ska korsa i detta område. På den första bilden är det i så fall ett ljust streck som skär snett upp i bergen bortom dalen. På nästa bild är muren en starkt vittrad jordvall parallellt intill järnvägen och avskuren av ett vattenflöde.