Mot NordKinesiska slätten och Beijing

Del III av den transsibiriska tågresan - från utfart Mongoliet fram till Beijing

Reseavsnittet började mitt i natten och mitt i Gobiöknen i samma kupe men med nytt lok och nya hjulaxlar under. Inne på det stora och snabbt växande kinesiska spårområdet stannade vi följande förmiddag och fick kliva ut på perrongen en stund i de nordkinesiska miljonstäderna Datong och Zhangjiakou (som även har ett äldre historiskt namn, Kalgan). På den rosatonade kartan (med tunn svart järnväg) kan man se Datong och Zhangjiakou i ett pärlband av stora städer rakt österut mot Beijing.

En närmare koll visade att alla storstäderna finns i ett längre öst-västligt bälte med fem-sex stycken i rad längs södra kanten av Inre Mongoliet. De ligger på ganska exakt 16 mils avstånd från varandra, och varje citykärna innehåller idag ungefär två miljoner invånare. Men det bor också ungfär lika många människor hoptryckta i dom gråbruna småorterna mellan varje citykärna, medan landskapet mellan tätorterna är till synes helt rent på bostäder och andra byggnader.

Folkmängden här ger väl också en förståelse för de gamla mongoliska härskarnas intressen för sydliga erövringar och kinesernas motsvarande intresse av att flytta sin nationsgräns på behörigt avstånd norrut till den lågavkastande och glesbefolkade öknen. Därmed har kineserna också lyckats reducera antalet direkta gänsövergångar för både landsväg och järnväg mellan nationerna till den enda som vi passerade.

Gränsstaden där vi bytte hjulaxlar från Rysslands breda till Kinas normalspårbredd heter på de här kartorna Erenhot (Erlian i Kina). Stan har under 20 år efter Mongoliets frigörelse, vuxit från 8000 till 100.000 invånare som sysselsätter sig med den ökande export- och gränshandeln till Mongoliet och järnvägens omlastningsbehov. På den kinesiska sidans utfart har man också satsat på att visa stan som en dinosauriefyndens huvudort med statyer och museum som vi missade i nattmörkret.

Mellan Jining och Datong fotade vi tidigt på morronen två landskap tätt efter varandra. En senare kartkontroll talar för att vi ovetande fick med delar av en gammal kinamur som järnvägen ska korsa i detta område. På den första bilden är det i så fall ett ljust streck som skär snett upp i bergen bortom dalen. På nästa bild är muren en starkt vittrad jordvall parallellt intill järnvägen och avskuren av ett vattenflöde. Ungefär femton mil bortom den här vyn ligger miljonstaden Hohot, som förutom att vara provinshuvudstad för Inre Mongoliet, även säjs vara Kinas mejerihuvudstad. Det bör betyda att områdets jordbruk är inriktat mot intensiv mjölkproduktion i det annars mycket djurfattiga odlingslandskapet.

Innan vi körde in i Datong passerade vi en förort med delvis gammal kinesisk radhusbebyggelse. En del av murarna ser ut att vara av soltorkad lera med torvtak. Annars består all traditionell bebyggelse av bruna tegelhus med röda tegeltak. Man ser väldigt lite fönster här, vilket verkar bero på en allmän byggstil där de på fotot synliga nordväggarna lämnas fönsterlösa. För övrigt upprepades husraderna i en monoton och tät oändlighet i både städer och landsortsbyar. I city mötte vi de här nya 25-våningars skivhusen som även skymtar i stationsbildernas bakgrund. På satellitbilden över stadskärnan nedan ser man skuggor av dessa höghus i en lång rad på vattenmagasinets vänstra sida.

Datong är som de flesta kinesiska städer i snabb tillväxt med en skog av byggkranar. På satellitbilden syns också många rivningskvarter och en uppdämd vattenreservoar i en för övrigt torr flodfåra eftersom bilden togs en vinterdag under torrperioden. Stans näringsliv kretsar kring kolgruvor, stål- och verkstadsindustrier med lok till det kinesiska järnvägsnätet som specialitet.