Mot NordKinesiska slätten och Beijing

Del III av den transsibiriska tågresan - från utfart Mongoliet fram till Beijing

Inledning

Under den här delen av resan passerade vi delar av den antika jordbrukskulturen i norra Kina, vilken var en slags motpol, eftersträvansvärt "köpcentrum" och skatteobjekt för de mongoliska nomadfolken.

För att bättre försöka förstå vad vi egentligen såg av näringsverksamheten utanför tågfönstren har jag samlat och presenterat uppgifter från de bitvis fantastiska satellitbilderna i Google Earth, där också många personer lagt till egna foton som dom tagit från marknivån. Platser och andra nyckelord till engelska Wikipediasidor ger också mängder av färska uppgifter om bl a de geografiska och ekonomiska förhållandena. En god sammanfattning citeras:

China's limited space for farming has been a problem throughout its history, leading to chronic food shortage. While the production efficiency of farmland has grown over time, efforts to expand to the west and the north have held limited success, as such land is generally colder and drier than traditional farmlands to the east. Since the 1950s, farm space has also been pressured by the increasing land needs of industry and cities.

Kort sagt förfogar Kina nationellt över 10 % av världens odlade areal och försörjer med det 20 % av världens befolkning.

Reseavsnittet började mitt i natten och mitt i Gobiöknen i samma kupe men med nytt lok och nya hjulaxlar under. Inne på det stora och snabbt växande kinesiska spårsystemet följande förmiddag stannade vi och fick kliva ut på perrongen en stund i de nordkinesiska miljonstäderna Datong och Zhangjiakou (som även har ett äldre historiskt namn, Kalgan). På den rosatonade kartan (med tunna svarta järnvägar) kan man se Datong och Zhangjiakou i ett pärlband av stora städer rakt österut mot Beijing.

En närmare koll har visat att storstäderna finns i ett längre öst-västligt bälte med fem-sex stycken i rad längs södra kanten av Inre Mongoliet. De ligger på ganska exakt 16 mils avstånd från varandra, och varje citykärna innehåller idag ungefär två miljoner invånare. Men det bor också ungfär lika många människor hoptryckta i dom gråbruna småorterna mellan varje citykärna, medan det gröna odlade landskapet mellan tätorterna är till synes helt rent på bostäder och andra byggnader.

Inre Mongoliet och mursystemet

Gränsstaden där vi bytte hjulaxlar från Rysslands breda till Kinas normalspårbredd heter på de här kartorna Erenhot (Erlian i Kina). Stan har under 20 år efter Mongoliets frigörelse, vuxit från 8000 till 100.000 invånare som sysselsätter sig med den ökande export- och gränshandeln till Mongoliet och järnvägens omlastningsbehov. På den kinesiska sidans utfart har man också satsat på att visa stan som en dinosauriefyndens huvudort med statyer och museum som vi missade i nattmörkret.

Folkmängden och näringslivet i det här nordliga kulturbältet har historiska anor, vilket visas av de flertusenåriga murruinerna längs hela bältet, som skulle säkra de kinesiska härskarnas försörjning gentemot de gamla mongoliska härskarnas intresse för sydliga erövringar. Kinesernas moderna strategi har varit att flytta sin nationsgräns till behörigt avstånd norrut in i den lågavkastande och glesbefolkade öknen. Därmed hade kineserna tidigare lyckats reducera hela antalet direkta gränsövergångar för både landsväg och järnväg mellan nationerna till en enda som vi passerade vid Erenhot/Erlian. Nu kan man på Googlekartan finna flera nya kinesiska gränsövergångar med spår och landsväg från kolgruvor inne i Mongoliets glesbygd, som inte finns med på det lite äldre kartmaterialet.

Kartan visar var man hittat murar, som även varit dokumenterade i de gamla historiska byggherrarnas efterlämnade dokument. Vi såg murrester på minst tre sträckor från tåget, förutom att bussrundturerna i Beijing även innehöll en murpromenad (vid "Important tourist center, lilla bilden). Fler murar kommer längre ner här på sidan.

Man kan se sidenvägens huvudsträckning i svart. Den hade dessutom mängder av förgreningar som inte visas, bl a den s k Tevägen från subtropiska delar till Beijing och vidare över Kalgan till Ulaanbaatar.

Mellan Jining och Datong fotade vi tidigt på morronen två landskap tätt efter varandra. En senare kartkontroll talar för att vi ovetande fick med delar av en gammal kinamur som järnvägen ska korsa i detta område. På den första bilden är det i så fall ett ljust streck som skär snett upp i bergen bortom dalen. På nästa bild är muren en starkt nedvittrad jordvall parallellt intill järnvägen och avskuren av ett vattenflöde.

Ungefär femton mil bortom den här vyn ligger miljonstaden Hohot, som förutom att vara provinshuvudstad för Inre Mongoliet, även säjs vara Kinas mejerihuvudstad. Det bör betyda att områdets jordbruk är inriktat mot intensiv mjölkproduktion i det annars mycket djurfattiga odlingslandskapet.

Nu kan man också se en tydlig skillnad i siktlängd jämfört med vyerna från Mongoliet dagen innan. Här i Kina försvinner horisontlinjen nästan över allt snabbt i ett töcken - inne i storstäderna, och framför allt i Beijing kunde vi ibland se rakt upp mot solen som bara en röd diffus skiva.

Datong

Innan vi körde in i Datong passerade vi en förort med delvis gammal kinesisk radhusbebyggelse. En del av väggarna ser ut att vara av soltorkad lera med torvtak. Annars bestod all traditionell bebyggelse som vi såg av enkla bruna radhus av tegel med röda tegeltak. Man ser väldigt lite fönster här, vilket verkar bero på en allmän byggstil där de på fotot synliga nordväggarna lämnats fönsterlösa. För övrigt upprepades husraderna i en monoton och tät oändlighet i både städer och i landsortsbyarna, som jag antar utvecklats som kinesiska motsvarigheter till de ryska kolchosbyarna.

I city mötte vi nya 25-våningars skivhus som även skymtar i stationsbildernas bakgrund. På satellitbilden över stadskärnan nedan ser man skuggor av dessa höghus i en lång rad på vattenmagasinets vänstra sida. Såvitt jag förstår är detta den framtida bostadsmiljön även för den kvarts miljard av bondebefolkningen som ännu väntar på att urbaniseras med jobb, bostäder och konsumtionsnivåer i närheten av västerländsk eller japansk standard. "Bo på landet" med egen villa och trädgård kommer aldrig vanligt folk att få utrymme för.

Datong är som de flesta kinesiska städer i snabb tillväxt med en skog av byggkranar. På satellitbilden syns också många rivningskvarter och en uppdämd vattenreservoar i en för övrigt torr flodfåra eftersom bilden togs en vinterdag under torrperioden. Stans näringsliv kretsar kring kolgruvor, stål- och verkstadsindustrier med lok till det kinesiska järnvägsnätet som specialitet.

Jordbrukslandskap

Mellan Datong och Zhangjiakou gick spåret längs norra sidan i en tätbefolkad uppodlad dalgång. På högra sidan mot norr lutade den sargade marken upp mot de närbelägna bergen. En koll på satellitbilderna visar också täta, kraftiga och delsvis färska erosionsspår från vattenflöden längs hela den femton mil långa sträckan. Den eroderade marken verkar torr och urlakad och man försöker tydligen etablera lite skog och gräs för att förhindra mera skador.

Mot söder ser man ner över bördigt slättland med ett lapptäcke av småskiften där den dominerande grödan är majs. På andra sidan dalen kommer ett vidsträckt område med svagt lutande lössjordkullar där i stort sett all ytor är uppodlade och terasserade. På sista bilden syns också hur man gjort tvärgående vattenstoppterasser på långsluttande mark intill järnvägen.

Här och var körde vi över gamla raviner som var djupt nerskurna i de tjocka lössjordslagren.

Risodling

Lena och jag såg terassodling på nära håll i mars 2012 i Vietnam nära gränsen mot Kina. Terasserna stöds endast av en stampad jordvägg med ett krön som sticker upp ett par decimeter. Där odlade man sedan både våtris under vatten och majs eller andra grödor på torrjord.

Ris är den största och viktigaste grödan i både Kina och Vietnam, och odlingstekniken är troligen lika hantverksmässig i båda länderna. Vietnam har nog de bästa betingelserna och är tillsammans med Thailand världsledande exportörer av ris medan Kina har mycket större areal men konsumerar allt själv och behöver dessutom importera vid sämre skördeår.

Lite längre ner i Vietnam på Röda flodens delta vid Hanoi såg vi år 2012 den storskaliga risodlingen på nära håll i bassänger mellan ett nätverk av kanaler från vilka vattnet kan pumpas upp ur, eller släppas ut till, efter behov. Risplantorna dras först upp en månad i plantskola till femton cm höjd. På andra bilden ser man buketter av plantor sättas ut medan andra bassänger är klara och växer. Tre månader senare kan man skörda, och här räcker klimatet för ytterligare en risodling samma år. Om grödan gödslas optimalt kan varje skörd uppgå till 9-10 ton per hektar. Långt söderut vid Saigon i Mekongdeltat kan man odla året runt och ta tre skördar med jordbearbetning och nyplantering mellan varje omgång.

Byarna på landet

Vi passerade ibland nära intill väldigt tätbyggda och likformiga jordbruksbyar som vi här ser från "baksidan".

Miljön inne i en liknande by i södra Kina såg ut så här (bild 3 och 4) år 2010. Det nya vita huset som skymtar bortom hunden tillhörde en yngre bybo som fått välbetalt jobb i den närbelägna industristaden.

Delar av den långa muren

Ungefär mitt emellan städerna passerade vi ett område där den långa muren kom ner i norra dalkanten (första bilden). Lite längre fram kom det upp ännu äldre murrester söderifrån med en del alldeles intill järnvägen. På den stora bilden kan man nog skymta delar av samma mur till höger på andra sidan av dalen. Bilden ger också en god överblick över ett större plant odlingsområde med små skiften, samt tydliga terrasser i bergen till vänster om murarna.

Människor och teknik i postkommunismen

Några bilder som illustrerar den helt aktuella tekniknivån i det jordbruk som förväntas försörja 1/5 av världens befolkning med både livsmedel och en hel del övrig biomassa. Den första bilden skannade jag från en lyckträff i Google Earth-surfandet över norra Kinas åkrar. Med varierande upplösning och fotodatum på bilderna har Google pusslat ihop en landskapskarta där den helt dominerande åkerstrukturen har det här utseendet. På sommaren nästan alla fält gröna i samma nyans men alltid linjerade i smala remsor som sträcker sig mellan ett större rutmönster av vägar eller bevattningskanaler. Från senhösten och fram till nästa vår är fälten bruna men har nästan alltid ett pärlband av små högar som jag tolkar som någon form av halmskörd - förmodligen grov och lång majshalm. På bilden hittade jag en skarv mellan Ena årets skörd i oktober 2006 (evt en pågående skörd) och nästa års växande gröda i juni på samma fält. Den gula linjen är 300 meter lång och ger skalan. Det kinesiska bondehushållets medelareal har sedan länge av den kommunistiska politiken konserverats till 0,65 hektar (1,5 acre), vilket en gång förväntades försörja familjens ekonomiska behov.

Det förslår naturligtvis lika dåligt här som i alla andra länder. Under Maotiden spelade det ingen roll eftersom staten ägde och fördelade alla resurser och var företagaren som avlönade alla anställda arbetare. I den begynnande marknadsekonomin förväntas bonden sköta företaget och leva på avkastningen, vilket i dagsläget är omöjligt när staten bl a fortfarande äger den viktigaste produktionsresursen som är markareal.

Kinas nuvarande ekonomiska politk på jordbruksområdet beskrevs i början av 2013 av den svenske ekonomen och kinakännaren Klas Eklund på förljande sätt: Försiktiga steg kommer att tas för att modernisera arbetsmarknaden. I dag finns en underklass i form av över 200 miljoner gästarbetare som flyttat från landsbygd till stad, men som på vägen förlorat sina medborgerliga rättigheter. Inrikespasset (”hukou” – en kvarleva från Maotiden) binder bonden vid torvan. Den som flyttar till städerna förlorar under en tid ofta både social trygghet, sjukvård och rätten till utbildning för barnen. Inrikespasset kan visserligen inte avskaffas över en natt; då riskerar man en störtflod av bönder som sköljer in över städerna utan att stadsplanering eller byggnation hinner med. Men man kan åtminstone ge gästarbetarna ett drägligare liv genom att garantera dem rätt till sjukvård och utbildning. Det skulle förbättra arbetsmarknadens funktionssätt – och radikalt minska en del av klyftorna och därmed reducera riskerna för social oro.

Staten äger all mark, bönderna arrenderar den bara. Detta öppnar för lokala partipampar att köra bort bönderna, annektera marken i statens namn, arrendera ut den igen till industriföretag eller infrastrukturanläggningar, och skära emellan själva. Detta är den vanligaste formen av korruption i Kina och väcker våldsamma protester i många byar. Här måste bönderna garanteras rimlig ersättning och ett utvidgat besittningsskydd. Bönderna har visserligen under senare tid fått en skyddande lagstiftning som ska tvinga partibossarna att ge dem marknadsmässig ersättning då mark exploateras.

Zhangjiakou/Kalgan

När vi närmar oss storstan Zhangjiakou blir förortsbebyggelsen lite med varierad i både färg och form. Här övergår odlandet till något slags små kolonilotter med olika grönsaker och växthustunnlar. På den sista bilden syns också lite får och grisar i små öppna skjul. Den bilden togs mot norr, så här ser man bostadshusens södra framsida med fönstren.