Sammanfattning

Här har vi en bild från dagens politiskt påverkade verklighet där alla enskilda medborgares begär efter allt större konsumtionsnytta, liksom i alla tider, påverkat utvecklingen av all produktion och kanske i synnerhet den biologiska produktionen av mat och andra nödvändiga bioråvaror.

Bildens betraktare finns i socknen Kyrkås centrum vid kyrkan, och ser över mot den större grannsocknen Lits numera största och modernaste animalieproduktionsanläggning, Selanders gård som ligger strax bortom sockengränsen vid Mosjön. Här förädlas nu en stor del av den råvara bestående av blandgräsfoder som de senaste åren blivit den enda växtodlingsproduktionen i hela Kyrkås socken. Samtidigt förvaltar och producerar samma gård en betydande del av den viktiga skogsproduktionen i Kyrkås.

Gården "Mobacken" omges synbarligen av enfärgat ljusgröna fält där produktionen bedrivs - än mer tydligt på närbilderna från gårdens mer avlägset belägna odlingar i Bringåsen och Brynje (NybyggandetiKyrkås). Produktionsinriktningen här och nu är vald till en mix som var och en uppfyller alla samhällets olika krav men där själva odlingen anpassats till den nuvarande politikens önskade och betalda miljövårdande modell. Just den här bilden kontrasterar kraftigt mot den annars vanliga bilden av det mångfärgade lapptäcke som varit typiskt för ett produktivt jordbrukslandskap.

Bildserien från Bringåsen visar först dagens ljusgröna vallar med ett enda mindre fält som är plöjt för sådd av ny vall. Det talar för att alla odlare här (och jag tror det är ungefär lika i hela Kyrkås socken) nu följer Jordbruksverkets ekoföreskrifter, vilket i praktiken innebär att de inte tillför mineralgödsel. Eftersom de flesta odlarna har sina djur minst en mil bort, så blir det dyrt att köra hit större mängder stallgödsel, och vallarna blir uppenbarligen ganska sällan omlagda eftersom klöverodling enligt normal hävd borde betyda att minst 25% av arealen är plöjd, gödslad och omsådd varje år. Den ljusa färgen på vallarna tyder på kvävebrist och låg avkastning vilket blir en ganska oundviklig följd av de gällande ekoodlingsreglerna. Kväve behövs för att växten ska kunna bilda det gröna klorofyllet som i sin tur är den komponent som samlar solenergi. Mera klorofyll per hektar ger mörkgrönare fält och högre bioenergiproduktion. Klöverväxter binder ju själva luftkväve, men dom typer som finns tillgängliga idag och ger nämnvärd avkastning, är ganska kortlivade och försvinner ur vallen högst tre år efter insådden.

Lapptäcket framträder tydligt på den femtio år gamla svartvita bilden, där de vita ytorna består av vårsått korn. Då, år 1963, kan man ana att jordbrukandet började minska i byns nedre, södra del men annars var fortfarande tio-tolv enskilda fastigheter aktiva. Om jag minns rätt var det en entreprenör från Lit som skötte spannmålsskörden hos de flesta då med en ny modern skördetröska av minsta sorten. Korn och även havre till mogen skörd har jag med egen tröska och någon enstaka brukare ytterligare i Kyrkås odlat varje år ända fram till 2008. Det behövdes som del av stallfodret till växande undjur, och man hade och har även behov av ströhalm från spannmålsodling till de stallsystem som nu används. Upphörd odling här innebär att allt måste importeras ganska långt söderifrån i landet.

Den aktiva odlingsarealen i hela byn har de senaste femtio åren ökat något från 120 till 140 hektar. Den sammanlagda biologiska skörden har däremot minskat och troligen rätt mycket med de senaste årens övergång till ekoodling.

De två nedre bilderna visar byn med skogsarealer från år 1856 (troligen uppmätt omkr 1835) och från 1765. Den södra bygränsen flyttades och bröts i vinkel 1835, men totala arealen inom gränserna blev nog ganska oförändrad och uppgick då till 2700 hektar. Åkern är på båda kartorna märkt med gult och mättes 1835 till endast 15 hektar uppdelat på 8 gårdar. Hälvten av arealen besåddes varje år med brödsädena korn och råg medan resten trädades. Inägorna omfattade då även en del slåtteräng uppgående till nästan 50 hektar - mark som efterhand senare odlades upp till plöjd åkermark. Uppgifterna på 1700talskartan talar för att den plöjda arealen var nästan densamma 100 år tidigare, uppdelat på 4 bönder.

På båda kartorna finns ungefär samma gröna arealer skogs- och myrslåtter utmärkta. Dessa mättes 1835 ut till 600 hektar, vilket byalaget före laga skiftet betalade arrende/avrad till staten för. Här skördades allt foder till kor, småfä och dragkraft/hästarna och vintergödseln från dessa användes tillsammans med organogen svartjord från myrtäkter som gödsel på åkrarna. Inklusive inägoängarna så togs alltså näring från närmare hundra hektar slåtter plus "myra" för att gödsla ett hektar åker i det här långvariga odlandet.

Mellan 1850 och 1900 pågick en intensiv nyodling av åker, och de gamla gårdarna klövs efterhand till dagens omkring 18 jordbruksfastigheter i Bringåsen med både åker och skogsmark av olika storlek. 12 fastigheter kunde runt andra världskriget betraktas som jordbrukshemman medan resten var mera som stödjordbruk till annan försörjning (jfr s k peralbintorp!). När järnvägen nått Östersund 1882 infördes snabbt i Bringåsen kompletterande konstgödsel av olika slag och i mängder av ca 300 kg/ha vårsådd, och skördarna vid den här tiden uppgick för spannmål till ca 6:te kornet eller 1200 kg/ha. Jag själv använde 120 år senare samma mängder stallgödsel och konstgödsel (som dock var mera koncentrerad) och skördade i medeltal ca 15:e kornet eller 3000 kg/ha av liknande men modern spannmål.

Vid sekelskiftet 1900 upphörde den synnerligen arbetskrävande skogsslåttern, och den biomassa som därefter producerades på de "gröna" arealerna skördades därefter och fortfarande som virke och massaved för avsalu.

I skenet av den ovanstående historiska redovisningen för Kyrkås som en liten, men förmodligen ganska representativ del av Sveriges landsbygd vill jag redovisa några reflexioner i ett antal fristående punkter:

1. Ur teknisk synpunkt fortsätter jordbruksproduktionen att utvecklas på alla områden i minst samma takt som tidigare. Den utvecklingen har alltid varit kopplad till enskilda företagares initiativförmåga, och har i allt väsentligt skett med hjälp av ekonomi som förr eller senare producerats med gårdens egna resurser. Alla eventuella lån och s k "bidrag" från staten som de senaste femtio åren varit inblandade, blir i alla bestående företag återbetalade i form av produktionsskatter och olika samhällstjänster. Före 1950 skedde hela utvecklingen med hjälp enbart av lokala ekonomiska resurser.

2. Byggandet och övrigt markanläggande (t ex dikning och nyodlande) har i volym minskat kraftigt i Kyrkås efter första världskriget, och än mer de senaste femtio åren om man jämför med aktiviteterna som rådde under en 100 till 150årsperiod dessförinnan. Den extrema samhällsekonomien under och emellan världskrigen är nog en av förklaringarna till nedgången på gårdarna då. Högkonjunkturen dessförinnan berodde på att alla samhällen växte snabbt, stor efterfrågan på livsmedel och skogsprodukter. Man har också på senare tid uppmärksammat att mellansverige och södra Norrland (dit Jämtland hör) var glesbefolkat och därmed hade mindre konkurrens om mark. Till gårdarna skiftades rätt stora skogsarealer som i det gamla odlingssystemet kunde leverera betydligt mera näring till åkrarna här än vad som var fallet på de gamla skoglösa odlingsområdena i sydligare delar av Sverige. Vi hade helt enkelt högre skördar trots avbräcken vid de återkommande svagåren, som ändå var överkomliga med hjälp av skogsfodret.

3. De senaste decenniernas låga byggaktivitet beror bl a på att användningen av det odlade fodret nu i stor utsträckning sker på aktiva gårdar utanför Kyrkås - mest i Lit på tre-fyra gårdar. En del odlas även för försäljning längre bort. En viktig faktor är att alla foderlager i hölador och skullar numera ersatts av effektivare och billigare plastkonservering i rundbal, som inte behöver något takskydd.

4. Miljödebatten, klimatfrågan och det ekologiska jordbrukets roll som samhällets frälsare har gått i baklås - enligt min mening beroende på att man inte gjort åtskillnad mellan produktion och konsumtion, och att de naturliga relationerna mellan företagande, arbete och energiinsatser aldrig blivit klarlagda. Jag ska föröka åskådliggöra detta med en aktuell illustration från en utställning av rysk arbetarkonst som faktiskt beskriver en avgränsad, viktig och ständigt pågående del av den mänskliga näringskedjan.

Det är två tavlor som båda lär avbilda verkliga människor. Gruppen är de så kallade pråmdragarna, vilka före motorfartygens tid här släpar spannmål eller andra livsmedel längs floden Volga från jordbruksdistrikten i söder till storstaden Moskva. Mannen till vänster får föreställa pråmskepparen, företagaren som äger och styr pråmen, ser till att den blir lastad och lossad, och som lejer in och betalar den här aktuella och för tillfället mest prisvärda dragkraften (alternativet är troligen hästar eller oxar med förare, men dom blir troligen totalt sett dyrare trots att dom kan utfodras med billigare "bränsle" än karlarna). Den fullständiga bilden kräver ytterligare en överordnad gubbe som är speditör och organiserar varorna till lastningshamnen och mottagningen vid marknaden.

• Arbetsuppgifterna är olika - dragarna utför ett renodlat fysiskt arbete som helt dirigeras av skepparen, vilken i sin tur måste hantera både praktiskt handarbete, planering och en del ekonomisk administration. Dessutom äger och ansvarar han för hela arbetsplatsen/företaget. Speditören är en ren skrivbordsarbetare, men under kläderna är allihopa samma människor som arbetar idogt för sin egen familjeförsörjning med nödvändiga och oumbärliga arbetsuppgifter för ett mycket större samhälles nytta och utveckling. Alla som är inblandade i den här delen av matlastens resa från jord till det stora samhällets bord arbetar för att i första hand försörja sin egens familjs behov av "livets nödtorft", där mat som bekant är själva grunden för överlevnad och det som först måste betalas. Därutöver har alla ett naturligt behov av och önskemål om komfort och upplevelsekonsumtion som man försöker arbeta ihop resurser till när det är möjligt.