Stugusläktingarnas skidhistoria

Den första bilden visar några skidåkande Nilssonbarn på Katrinehill, förmodligen omkring 1915-20, där någon av grabbarna till vänster är den än så länge bara lovande vasaloppsåkaren Elias. Nästa bild kommer från Nisses Torstafoton år 1926, där jag tycker mig urskilja pappa i en ljusgrå tröja och ljus keps mitt i klassen. Dom står framför Torstaskolans dåvarande huvudbyggnad (se vidare på TorstaMinnen).

Här syns den lilla resultatlistan från första "Knösen" 1920 där den yngste av bröderna Nilsson i Thorsgård, Ruben som då var 20 år, blev trea i elitklassen (kl. I) slagen av ettan med ca sex minuter över 34 kilometer. Elias hade som synes väldigt långa helvedsskidor, förmodligen gran eller fur för att inte bli så tunga. Pappa hade kvar något liknande fastän kortare och av hickory tror jag, på femtitalet, och det var nog en kvarleva av friarskidorna han använde mellan Lit och Bringåsen när det begav sig 1930. Dom första barnskidorna Staffan och jag hade till skolan var också av helved som pappa gjort. Alla såna hade värmebasade brätten där fram som rätade ut sig efter ett tag och måste sättas i spänn varje gång man grundvallade skidorna med tjära som kokades in i skidsulan med en blåslampa. Det var samma sak med spannet dvs den fjädrande uppåtbågen mitt under fotsteget. Bindningen på Elias skidor är "ur-Rottefellan" som på tävlingsskidor ersatte de vanliga spännremmarna bakom klacken för vardagsbruk.

När Staffan och jag vuxit ur några omgångar barnskidor slog farsan på stort i början av femtitalet och tillverkade var sitt par lamell-limmade skidor åt oss, med precis den här råttfällan ovanpå. Fördelen med de moderna limmade skidorna var att dom blev tunnare och lättare, samt att brätte och spann åtminstone i teorin skulle hålla för evigt. Dom här första råttfällornas bygel klämde fast sulkanten ganska långt bak på skons framdel (lämpligt för dagens skate?), och hade liksom alla även modernare råttfällor, stift som stack upp i sulan från tåjärnet och umder bygelns anliggning. De motsvarande hålen i sulan var en svag punkt som fort blev slitna och där man fick laborera med diverse metallhylsor och andra metallförstärkningar för att hålla dom skor han också gjorde åt oss på plats. Efter de här skidorna var vi nog inne i tonåren med ökade krav, och fr o m nu blev det stavlimmade fabriksskidor med tunna hickorykanter som förstärkning. Det fanns tre svensktillverkade sorter då tror jag, Edsbyn, Limex och Splitkein. Vi hade Splitkein med moderna rottefellor som klämde fast längst fram i tåkanten - från början på grova pjäxor, men så småningom krävdes speciella smidiga skidpjäxor med extrabred sulkant fram. Detta är vad jag använder på vasaloppsbilden från 1965 här nedanför. Då tillhörde jag ett gäng uppsalastudenter som köpte billiga andrasortering direkt från Sundins skidfabrik i Hudiksvall, smala, lätta med inbyggda luftkanaler men fortfarande med träsula som skulle tjärvallas. Det tog nog inte så många år efter det här, som man började tillverka skidorna med plastsula och sedan kom in på moderna kompositmaterial som används idag. Med detta försvann också allt det bruk av trätjära som var direkt kopplat till mina tidiga skidminnen.

Min första och sista seger i en skidtävling skedde här i Mattmar 1957 när jag var sexton och tydligen åker med mina Splitkeinskidor och vanliga pjäxor. Nisse och Karin i nästa bild på nyvallade skidor i sällskap med en obekant gosse på sämre vallade (nersjunkna brätten) men alla skiddressade á la mode. Måste vara tagen under 1930-talet innan jag var född, och medan dom bodde med mormor och ev. morfar (dog 1932) "nere i gårn", vars vedbod syns i bakgrunden. Jag tycker mig kunna ana ett skidlöparmärke i mössan på pappa också.

Någon stod vid spåret och tog bilder från mitt första vasalopp 1965 där den vanliga klädkoden på den tiden var knickers och golfstrumpor. Jag körde som synes i Ultunasstudenternas träningsoverall och barhänt medan många av de övriga hade rejäla tumhandskar - det hade varit mer än tjugo minusgrader vid starten, kanske -8 - -10 grader här. Jag klarade medaljen på en tid av ca 6,30 både -65 och -66 med dom tjärvallade skidor som vi studenter köpte billigt som andrasortering direkt från Sundins skidfabrik i Hudiksvall.

Det andra året var det nollföre och lite speciella förhållanden ungefär som när Elias åkte. När jag körde nånstans mitt i fältet, blev det isknaggar i spåret fram på dan och ganska lättfört medan täten fick spåra i lite nysnö och ett tag åkte långsammare än mittfältet.

På Elias tid 1938 var det också isigt före och spåren bestod troligen som vanligt då av långa stycken slädvägar för hästkörning där dom långa skidorna fungerade bra. Jag har också hört berättas att Elias var armstark och kunde staka på ett mer modernt sätt än de flesta andra vilket gav honom en extra fördel i det isiga lättföret som rådde. Elias segertid var 5.48 och han vann med sex minuter före tvåan.

Dom följande bilderna är reklam från senaste numret av turistföreningens tidskrift. Dom visar ett par moderna lössnöskidor, där Tegsnäs är en fabriksskida som kanske närmast i formen motsvarar dom limmade skidor farsan tillverkade år Staffan och mej på 1950-talet. Nästa modell är ett rent hantverk som kanske mer motsvarar formen på Elias skidor, men givetvis också av ihoplimmade stavar av blandade träslag och mycket kortare för att kunna fungera i ospårad skogsterräng liksom Tegsnäs. På Tegsnäs kan man få en bindning som närmast motsvarar de gamla lappskidornas där man åkte med skor utan sulkant och bara stack in sina näbbskor i en tåremsögla. På den andra sorten sitter den klassiska kabelbindningen med spännet framför tåjärnet - här krävs skor med stadig sula ock helst en utstickande sulkant runt om.

Den ovannämnda enkla bindningen och skidan syns på den liggande grabben vid den här skidtävlingen som gått av stapeln år 1905 på en då rätt så nybyggd skola i Odenslund, Östersund. Fotografen här var Hans Ericsson, en av min mammas kusiner och född i Bringåsen. En av lärarna på den här Odenslundsskolan hade tidigare jobbat länge i Bringåsens folkskola. Nästa bild visar ett något senare skidevenemang på en obekant skola, där man också kan se några skidutrustningar som användes.

Slalomskidor då? Dom tror jag inte dök upp förrän efter andra värlsdkriget eftersom alpinåkning kräver någon form av skidliftar. Jag minns korgliften upp på Hummeln i Åre som en nyhet när jag gick i folkskolan i början av femtiotalet. Senare när jag gick i läroverket måste det ha funnits släplift på Frösön, för då hade jag klasskompisar från stan som var ganska överlägsna alpinåkare i skol-SMsammanhang.

Som synes har vi många skidminnen i släkten, och en som jag inte tidigare nämnt är den av oss som troligen åkt de flesta vasaloppen, nämligen kusin Kalle Olsson i Mora. Han bosatte sig ju med familj för länge sedan vid vasaloppsmålet där han varit lärare och ägnat en hel del fritid åt skidträning "i fädrens spår".

Are Emil Inger Egil

Just när jag skriver detta har för övrigt min syster Inger anslutit sig till församlingen och på ett strongt sätt genomfört öppet spår 2013 på tiden 10.25 med spurt på slutmilen, hennes första lopp som hon blev utmanad till i 65-årspresent av sina många vasaloppsåkande kids. Tre av dom, tillsammans även med kusinen Johan från min familj, åkte vasaloppet i år, och bäst gick det för Emil som kom hit från Östersund och slog sin morfars bror Elias tid från -38 med sex minuter. Are med den äldstes erfarenhet gjorde t o m två vasalopp under veckan - allt som allt ett värdigt 75-årsjubileum för Elias bragd tycker jag.

Jag måste få sluta med en liten reflexion kring skidor som fortskaffningsmedel, vilket helt säkert var vanligt före bilåldern. Jag har ju nämnt att man förr åkte på slädvägar, vilket jag absolut tror att Gustav Eriksson Vasa också gjorde. På långa sträckor gick detta betydligt fortare än att åka efter häst. Inte ens möjlighet till stafett med täta hästbyten kan konkurrera med en någorlunda vältränad människa på skidor.

Enligt data som jag sett på flera ställen kan man inte köra en häst kontinuerligt i mer än tvåtimmars pass mellan nödvändiga stopp för att hästen måste äta och vila. På ett sådant pass klarar en häst med lätt släde en medelfart på 7 km/tim, och den klarar fem pass per dygn vilket gör en total körsträcka per dygn på 7 mil. Den här medelhastigheten är något helt annat än de travprestationer man mätte på brukshingstarna från Vången och som rörde sig om upp till 24 km/tim på korta sträckor, och nordsvenskar i full galopp lär kunna ge 50 km/tim. Karl XI gillade att notera rekord på sina resor de tolv milen mellan Kungsör och Stockholms slott i slutet av 1600-talet. Sommartid red han sträckan med åtta hästbyten på tio timmar och nådde då en medelfart på bara 12 km/tim. På vintern klarade han en gång sträckan med släde på Mälarisen på 5½ timmar vilket blir 22 km/tim utan notering om de nödvändiga hästbytena som säkert var förberedda av en förtrupp tjänstefolk.

Så till Vasaloppet, där vi inte sett någon tid på Karl XI:s förfader Gustav Eriksson på de nio milen. Dagens herrelit håller en fart av upp till 25 km/tim och dameliten ca 22 km/tim. Klart är i alla fall att Elias Nilsson körde med en medelfart över hela sträckan på 16 km/tim. Jag klarade vid samma ålder som Elias sträckan på 14 km/tim och syrran Inger höll i år vid åldern 65 en fart av 8,5 km/tim. Det sista är en medelfart som jag tvivlar på att någon häst i världen klarar med släde ens över halva sträckan. Dom bästa maratonlöparna gör halva sträckan med en fart av ca 19 km/tim. Människokroppen har en fantastisk kapacitet om man kan utnyttja den rätt!