Stugusläktingarnas skidhistoria

Här syns den lilla resultatlistan från första "Knösen" 1920 där den yngste av bröderna Nilsson i Torsgård, Ruben som då var 20 år, blev trea i elitklassen (kl. I) slagen av ettan med ca sex minuter över 34 kilometer. Elias hade som synes väldigt långa helvedsskidor, förmodligen gran eller fur för att inte bli så tunga. Pappa hade kvar något liknande fastän kortare och av hickory tror jag, på femtitalet, och det var nog en kvarleva av friarskidorna han använde mellan Lit och Bringåsen när det begav sig 1930. Dom första barnskidorna Staffan och jag hade till skolan var också av helved som pappa gjort. Alla såna hade värmda brätten där fram som rätade ut sig efter ett tag och måste sättas i spänn varje gång man grundvallade skidorna med tjära som kokades in i skidsulan med en blåslampa. Det var samma sak med spannet dvs den fjädrande uppåtböjen mitt under fotsteget. Bindningen på Elias skidor är nog "ur-Rottefellan" som på tävlingsskidor ersatte de vanliga spännremmarna bakom klacken för vardagsbruk.

När Staffan och jag vuxit ur några omgångar barnskidor slog farsan på stort i början av femtitalet och tillverkade var sitt par lamell-limmade skidor åt oss, med precis den här råttfällan ovanpå. Fördelen med de moderna limmade skidorna var att dom blev tunnare och lättare, samt att brätte och spann åtminstone i teorin skulle hålla för evigt. Dom här första råttfällornas bygel klämde fast sulkanten ganska långt bak på skons framdel, och hade liksom alla även modernare råttfällor, stift som stack upp i sulan från tåjärnet och upp mot bygelns anliggning. De motsvarande hålen i sulan var en svag punkt som fort blev slitna och där man fick laborera med diverse metallhylsor och andra metallförstärkningar för att hålla dom skor han också gjorde åt oss på plats. Efter de här skidorna var vi nog inne i tonåren med ökade krav, och fr o m nu blev det stavlimmade fabriksskidor med tunna hickorykanter som förstärkning. Det fanns tre sorter då tror jag, Edsbyn, Limex och Splitkein. Vi hade Splitkein med moderna rottefellor som klämde fast längst fram i tåkanten - från början på grova pjäxor, men så småningom krävdes speciella smidiga skidpjäxor med extrabred sulkant fram. Detta är vad jag använder på vasaloppsbilden från 1965 här nedanför. Då tillhörde jag ett gäng uppsalastudenter som köpte billiga andrasortering direkt från Sundins skidfabrik i Hudiksvall, smala, lätta med inbyggda luftkanaler men fortfarande med träsula som skulle tjärvallas. Det tog nog inte så många år efter det här, som man började tillverka skidorna med plastsula och sedan kom in på moderna kompositmaterial som används idag. Med detta försvann också allt det bruk av trätjära som var direkt kopplat till mina tidiga skidminnen.