Carta Marina och färdlederna

Carta Marina är ett i svensk och internationell historieforskning försummat, uppenbarligen missförstått och gravt underskattat dokument för förklaring av den nordiska utvecklingen av det högmedeltida nordiska samhället, vilket jag här ska försöka utveckla i en vetenskaplig kontext.

Mina egna instrument för att genomföra jobbet är förutom att jag råkat bli född, uppväxt och under hela livet varit verksam mitt i Carta Marinas navområde, att jag fick med mej i generna ett forskarintresse för både studier i och och genomförande av praktiskt lantbruk. Det medförde att jag också först samlade en bred grund av akademisk baskunskap i viktiga ämnen som kartografi, geologi, hydrologi, energihantering, meteorologi och allmän klimatlära, som nu på äldre dagar visat sej bli betydelsefulla i min tolkning av det som författaren Olaus Magnus försöker visa på sin Carta Marina, vilken han från början ville kalla för Carta Gothica, som kanske var tydligare namn för hans egen avsikt med verket.

Författarna

Personerna som ansvarade för och genomförde samarbetet bakom tillkomsten av detta storverk var två prästutbildade bröder Olof och Johan Månsson, födda 1490 och 1488 i Skänninge och ”grundskolade” i Linköping. De avancerade på 1520-talet till domprost i Strängnäs domkyrka resp. till ärkebiskop i Uppsala ärkedomkyrka. Båda två hade fått sin katolska utbildning i Rostock Tyskland, och dom kallade sej nu på 1520-talet för Olaus och Johannes Magnus och båda arbetade till en början i nära kontakt och samförstånd med kung Gustav Vasa under hans första regeringsår och utförde även diplomatiska uppdrag nere i Europa för kungens räkning. Både Olaus och Johannes var, som patrioter, goda författare och historiskt intresserade av sin nordiska hembygd och dess befolkning. Men man ska också vid bedömningen av deras verk komma ihåg att publiceringarna skedde i nära förbindelser med den påvliga kurian i Rom, i mitten av 1500-talet, och riktades till mottagare i den katolska prästvärlden, som mycket väl kände till den nordiska istid som nu hade rått och påverkat kulturlivet och samhället under flera hundra år i norr och som även visades på Cartan och i skrifterna.

Mellannorrland fick en framskjuten plats i deras liv i och med att Olaus under åren 1518 – 19 hade haft ett påvligt uppdrag att resa omkring till socknarna här och sälja katolska avlatsbrev som skulle ge köparna syndaförlåtelse. Kurians intresse för beskattning i just denna av rikssvenska sekulära och kyrkliga ledare betraktade avkrok och yttersta utpost kan väl också ge anledning till eftertankar om traktens ekonomiska betydelse under den tidigare historien. Till yttermera visso hade den svenske de fakto-efterträdaren till ärkebiskop Johannes Magnus, Gustaf Wasa, också vid tidpunkten för Cartans utgivning lagfäst reformationen och inlett ett nära samarbete med ”Jämtlandsprosten” Erik Andersson i Oviken för att omskapa och avlöva den jämtländska kyrkoverksamheten på ”onödiga tillgångar” till förmån för kommande militära behov.

Landsflykten till Rom

Deras samarbete och vänskap med Gustav Wasa började snart skära sej när kungen lyssnade mer och mer på lutherfrälsta rådgivare, och år 1527 införde kungen den lutheranska reformationen i Sverige, vilket tvingade de katolska Bröderna Magnus att för resten av sina liv gå i landsflykt nere i Europa och slutligen stanna i Italien för sina katolska åsikters skull. Hädanefter ägnade båda för sin försörjning sej helt åt författandet av sina ryktbara historiska verk, och Olaus Magnus arbetade de första tolv åren av vistelsen utomlands med Carta Marina, som förberedelse till sitt litterära verk ”Historia om de Nordiska folken” i fyra tjocka band. Som sammanfattning kan man nog säja att deras beskrivningar av de nordiska folkslagens storhet och samhällsutvecklande verksamheter handlade om de minnen som fanns kvar efter det högmedeltida samhälle som hade byggts upp från det katolska kristnandet på 1000-talet och fram till den katastrofala pesten som inträffade 1350.

Hela Carta Marina

I sin nordiska historia nämner OM på sidan 82(ovan) att den danske 1100-talshistorikern Saxo ifrån sitt Själlandsperpektiv beskrivit Island som Yttersta Thule som Olaus illustrerat med Saxos förminskade Islandsversion i form av ön Tyle eller TILE som fått en plats mellan Island och Skottland på den stora islandsatlasen.