Om världen vore en by med 100 invånare

Globalbyn

Om hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner bibehölls så bestod byn av:

Asiater: 60

Européer : 12

Västra hemisfären: 15 (9 latinamerikaner och Caribien, 5 nordamerikaner, 1 Oceanien)

Afrikaner: 13

Om vi antar att samtliga fem nordamerikaner i vår miniatyrvärld är från USA, och att de har ärvt rikedom i proportion till det som innehas av USA i den "riktiga" världen, skulle de tillsammans ha 23% av världens rikedomar,

Av våra hundra invånare skulle så är många vara

- 67 ickekristna

- 33 kristna

- 89 heterosexuella

- 11 homosexuella

- 33 ha otillräckliga boendeförhållanden

Om det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet och en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden. Har Du ett konto på en bank, lite pengar i börsen och småslantar i en ask, då tillhör Du de rikaste 8 % av jordens innevånare. Om Du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, för Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa Om man betraktar världen på detta sätt så påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.

Jan Nilssons kommentarer

Det som borde oroa oss inför en demokratiskt önskvärd framtida utjämning av livsstilen emellan världsdelarna är ungefärligen att dom 73 byborna från Asien-Afrika idag kanske gör 90 procent av alla produktiva arbetstimmarna i byn och tjänar 25 procent av den totala lönesumman. Europa-Amerikas 27 besuttna personer gör 10 procent av arbetstimmarna för 75 procent av lönesumman och använder resten av sin aktiva dag till att fritidskonsumera upp sina inkomster på den stora mängden billiga produkter och tjänster från Asien-Afrikas lågbetalda och lågkonsumerande skuggarbetskraft.

Byn består alltså av 27 personer i herrgårdshushåll och 73 arbetande tjänare i otillräckliga bostäder. Mönstret känns igen från alla gamla historiska civilisationer, och finns väl dokumenterat från exempelvis den grekiska Spartakulturen och den något senare romerska statsbildningen. Herrskap som ägnar sig åt krigskonst, finkultur och ibland även demokrati, samtidigt som en majoritet av tjänare alltid arbetat med och för allas försörjning.

Nyckelorden är arbete, som också är en del av vår producerade bioenergi. Med vad och för vem?

Jordbruksproduktion

Jordbrukande har alltid varit grunden för samhällsutvecklingen.

En rent vegetabilisk matförsörjning har alltid krävt betydligt fler arbetstimmar per hushåll än vad höginkomsttagande konsumenter själva kunnat och velat prestera. I dagsläget med den blandade teknik som förekommer i världen så behöver kanske 25 stycken av byborna arbeta heltid för hela byns råvaruförsörjning. Hit räknas inte tomtträdgårdar och fritidsjordbruk, vilka i alla tider bara stått för små bråkdelar av matförsörjningen till stadssamhällena.

Eftersom vegetabilisk människoföda i stor utsträckning är färskvara med höga kvalitetskrav, så kan man endast utnyttja en mindre del av de mest lättsmälta och koncentrerade delarna från nyttoväxter, där alla utan undantag har förädlats mycket långt av människan under årtusenden. Färskvaruproduktionen måste dessutom spridas så att områden kan skördas året runt eller byggas in i kostnadskrävande växthus. Observera att den här typen av odling även i nutidens alla besuttna bydelar sker med ett stort inslag av lågbetalda gästarbetare från ”den andra sidan”.

Vår västerländska stapelfödas blandkost av bröd, potatis, mejeri och köttvaror produceras idag effektivt inom den besuttna bydelens växtodling av 2 hyfsat fullbetalda personer. Detta ger råvara som räcker till alla 100 invånarna och det fungerar utan problem av konkurrens från de fattiga bydelarna. Hela den produktionen kan ske ute på fälten ända upp till klimatområden dit växtsäsongen når gränsen för odling av snabbmognande brödsäd (vete-råg-korn), medan näringsinnehållet i ännu kortare växtsäsongers hela grönmasseproduktion effektivt kan betas eller vinterkonserveras och göras tillgänglig för människan på ett rationellt och energisnålt sätt som djurfoder till mjölk- och köttproduktion.

IPPC:s klimatrapport

IPPC Klimatgaser 2014

Det så kallade moderna, världsomfattande industrijordbrukets påstådda energislöseri och växthusgasutsläpp får också väldigt svagt stöd i dagens (2014-04-14) stora IPCC-rapport från FN. Här har man jämfört utvecklingen mellan tidpunkterna 1970, 1990 och 2010. Under den perioden har världsbefolkningen nästan fördubblats samtidigt som konsumtionsstandarden i världen enligt Hans Roslings analyser i genomsnitt har förbättrats. Ändock visar IPCC att det totala koldioxidekvivalentutsläppen från hela landanvändningen (jordbruk, husdjur, skog) räknat per världsinvånare har minskat från 1970 års nivå till 86 procent år 1990 och vidare ner till 62 procent år 2010 enligt siffror som jag beräknat ur data i DN:s artikel.

Vad är bioenergi

Här gör jag ett försök att leda i bevis bondens dolda företagande som den enda eller i varje fall den mest väsentliga kraften och energin i allt mänskligt samhällsbyggande. Man kan också se detta som ett försök att beskriva kartan till den väg som de flesta av oss letar efter mot målet att förse alla våra efterkommande med goda livsmöjligheter.

I vår mänskliga värld startar all bioenergi från muskelkraft som styrs av vår hjärnkraft. Om kraften utövas under ett antal timmar uträttas ett grundläggande mekaniskt arbete som kan mätas med energimått.

Den enda personliga naturresurs vi kan bidra med till ett företagande eller som anställd i någon av alla existerande samhällsverksamheter, är ett visst och ganska begränsat antal kilowattimmar (kWh) av biomekaniskt och biointellektuellt arbete per dag, månad eller år, vilken period man nu vill räkna över.

Den personliga prestationsförmågan mäts dagligen och stundligen i de flesta formerna av idrottsutövning och motionsaktiviteter i våra samhällen. Det är däremot närmast tabu att mäta arbetsprestationerna i form av skapade energiprodukter.

Mina livserfarenheter kring detta försöker jag presentera i det följande. Bilderna på slutet illustrerar rykande färska möten med kossor och deras foderväxter i världens största mjölkkoland – kanske även det mest beroende av det lilla men synnerligen högkvalitativa tillskottet sin allmänna kost, vilket var ett av huvudskälen till den indiska kossans heligstatus en gång i tiden. (Det andra, numera tämligen överspelade skälet var att kossan samtidigt kunde ge dragkraft till växtodlingen - en resurs som inte ens Indiens lågbetalda lantarbetare längre får slösa arbetstid och djurfoder på.)

Arbetsbränslet

Vår nämnda kroppsmotor drivs som bekant enbart med energi från livsmedel, mat eller biomassa, som vi tankar in i vår matsmältning, men kroppen måste också smörjas med diverse klimatskydd och en växande mängd livsstilsprodukter som är anpassade till den miljö vi normalt befinner oss i. Allt detta kan mätas i energimått som joule, kWh eller kcal.

Nu är vår kropp, liksom egentligen alla djurkroppar, av evolutionen utrustade med den begränsade kroppskraft som behövdes för att varje individ med lite marginal skulle kunna samla till sitt eget och sin bildade familjs uppehälle i en miljö där man funnits tillräckligt länge för att medge genetiska anpassningar enligt Darwins upptäckter. Människan utvecklades här till allätande generalist, men med betydligt närmare anatomisk släktskap till rovdjuren hund och katt, än till växtätare som kor eller kaniner. I praktiken innebär det att vi kan nyttja näringsämnen i olika proportioner från både växt- och djurriket för att överleva. Vad vi i det långa loppet mår bra utav är för närv. satt under intensiv diskussion.

Den ursprungliga evolutionsmiljön låg nära ekvatorn med jämn, hög åretrunt-temperatur och jämn naturlig födotillgång.

Från den miljön har vi sedan spritt oss över allt kargare delar av jordytan genom att i sen tid skaffa oss fler och fler redskap, husdjur och maskiner, vilka som hjälpmotorer kompletterat våra egna begränsade kroppskrafter i sökandet efter näring och energi. Den naturliga modellen i djurriket för sökandet motsvarar fortfarande på de flesta punkter metaforen bäversamhället, där varje individ själv eller i familjekonstellation ansvarar för sin konsumtionsnivå, medan man jämställt i små familjegrupper delar ansvaret för den gemensamma flerfamiljsanläggningen med skyddsdammarna och vattenkommunikationen.

Själva finessen med att driva jordbruk ligger i att leverera hela behovet av mat och övriga bioråvaror till stadssamhällena i utbyte mot deras produktion av tjänster och övrigt industriellt gods, vilka bara kan produceras effektivt där man koncentrerat en stor mängd arbetsvilliga lönearbetare och administratörer. Modellen för samhällsbyggandet får man söka i insektsvärlden, där evolutionen skapat många storsamhällen, som alltid är hierarkiska med en samordnande och styrande vise i toppen, en skyddsarme (även erövrare) av soldater, en befruktningsberedd klass av drönare, samt längst ner den stora mängden arbetare som svarar för hela jobbet med eventuell intern odling, extern födoinsamling samt vård och omsorg för alla samhällets invånare. Även här är det arbetsinsatserna som är grunden för själva existensen och utvecklingen. Bikupemodellen är en lämplig metafor, men den kan knappast anses som naturlig för oss i däggdjurens värld, och finns därför endast i den mänskliga djurvärlden där den alltid skapats av ett fåtal individers eller små oligarkiska gruppers medvetna maktövertaganden.

Hjälpmotorer

Framför allt fungera dom ovannämnda hjälpmotorerna här i människosamhället som ersättare för alla armar och ben som flyttat från landet till stan, men som fortfarande måste äta och konsumera all sin biologi från landsbygden.

Alla hjälpmedel med egna muskelmotorer eller människotillverkade mekaniska motorer drivs med tillförd hjälpenergi som måste räknas in i en fullständig produktkalkyl. Man bör således vara noga med att definiera vilken energi som byggs in i eller tillförs till produkten och skilja detta från det som händer när produkten senare konsumeras, alla rester bryts ner och energin sprids ut i universum medan de ingående molekylerna fördelas tillbaka till ursprunget eller i undantagsfall går vidare som hela organiska kolmolekyler och binds till framtida geologiska lager.

Fotosyntesen

Den grundläggande växtproduktionen kan i regel bara utföras på oskuggad mark, där man måste inrikta sig på att maximalt utnyttja platsens solljus, lufttemperatur och regnvatten - unika egenskaper för varje enskild yta på jordklotet. Alla övriga insatsfaktorer som markbördighet, fasta anläggningar, redskap och förnödenheter påverkas på sikt enbart av den fria bonden, under förutsättning att denne disponerar tillräcklig markyta för att åstadkomma den livsstilsberoende (pga lönekravet) omsättning per årsarbetare i företaget som gäller för den här väl utprövade företagsformen. Därtill behövs ett tillräckligt överskott för att underhålla anläggningen och förbättra den i takt med det övriga samhällets utveckling.

Dagsproduktionen av total biomassa på en viss markyta är maximerad när hela ytan är väl täckt med mörkgröna klorofyllrika blad och barr som kan fotosyntetisera växtmassa optimalt med energin från solljuset. I varmare klimat får man ut flera tillväxtdagar och motsvarande större skörd förutsatt att alla övriga insatser hänger med. Här tillkommer en mängd begränsningsfaktorer. Alltför hög eller för låg omgivningstemperatur stoppar tillväxten. Bladmassan blir ljusare och glesare om näringstillgången, särskilt kvävet, brister på någon punkt. Skador uppstår av sjukdomar och skadedjur. Ogräs, dvs alla blad som inte tillhör den avsedda grödan, konkurrerar om fotosyntesutrymmet och näringen utan att ge något säljbart från arealen tillbaka till samhället.

Framför allt handlar växtförädlingen om att förbättra den naturliga konkurrensförmågan gentemot andra arter och öka andelen och kvaliteten på det som kan säljas av varje plantas produktion, dvs oftast mera och bättre frön, frukter eller rotknölar i förhållande till mängden avfall i stammar och bladmassa.

Om det gäller gräs, örter och andra foderväxter, som ska vidareförädlas via husdjuren, blir kvalitetskraven lite lägre (sänker odlingskostnaderna) medan kvantiteten total växtmassa per ytenhet spelar större roll. Här utgör husdjurens gräsbetning och matsmältningsförädling av de dominerande kolhydratinnehållet i växtfibrerna en del av av gårdens arbetande processanläggning. Fabriken drivs med bioenergin i en del av den uppätna växtmassan som inte omsätts till säljbara animalier i form av mjölk, kött och hudar.

Restprodukter och klimatgaser

Dom restprodukter som passerar igenom blir samlad gödning till ny växtodling och därefter klimatgaser i samma omfattning som om resterna av en renodlad växtproduktion återcirkuleras via komposthantering eller direkt nerplöjning. I alla fallen sker själva nedbrytningen med hjälp av svampar och bakterier.

I alla odlingssystem och naturliga ekosystem utom kärr och mossar uppstår efter ett antal år med statiska förhållanden en jämvikt som innebär balans mellan införseln från den årliga fotosyntesproduktionen och utförseln av samma mängd växtmassa i form av ”klimatgaser” till luften, ytavgång (produkter och erosion) samt dräneringsläckage. I detta stora ekologiska systemet kan de djur och människor som ingår, varken tillföra eller avge några andra organiska kolföreningsdelar än de som förekommer i den nämnda jämvikten.

Livscykelanalys

Det finns f n en politiskt betingad inskränkning i den ekonomiska samhällsanalysen, som förhindrar att man värderar bondeföretagarnas löner, arbetsinsatser och investerade kostnader för mark och anläggningar, när man ska bedöma och jämföra olika biologiska produkters inverkan på alla aspekter av vårt samhälles hållbarhet.

Detta är en allvarlig brist eftersom införandet av iofs besvärliga men fullständiga analyser skulle komma att kullkasta en stor del av alla gamla politiska (o)sanningar om olika jämförda produkters miljöbelastningar. Framför allt handlar det då om arbetets värde i avlägsna kulturmiljöer varifrån jag har några aktuella exempel i följande bildsvep.

Indiskt hö

Indisk stadslagård, lös cityko och mjölkbod

Vanlig indisk foder- och mjölkproduktion och utminutering januari 2014. Världens i folkperspektiv största, viktigaste och förmodligen miljömässigt dyraste?

Västerns arbetslöshet

Ett rimligt antagande borde också vara att arbetslöshetsproblemen i den besuttna delen av byn bottnar i, att de besuttna tjänar mest på att lämpa över alla lågbetalda arbetsuppgifter till den fattiga bydelen. En del av den billiga importerade vardagskonsumtionen därifrån får då via varuskatter bekosta understöd och förtidspensioner till ett antal arbetslösa vilka därmed fortfarande kan leva som globala högkonsumenter. Alternativet att fördela alla jobben jämnt över hela byn och bli tvungna att betala herrskapslön för de nuvarande lågkvalificerade ulandsjobben har än sålänge inte varit tvingande, eftersom detta skulle innebära en inkomstutjämning som framför allt drabbar den besuttna övre medelklassens konsumtionsnivå.

Busvebacken: HållbarhetsTankar (senast redigerad 2016-09-26 22:35:26 av JanNilsson)