Husdjursskötsel i Mongoliet

Reseberättelse del II:2

Djingis Kahns energiförsörjning – styrka och hållbarhet?

Sommaren 2013 deltog jag plus delar av familjen med ett friskt gäng skandinaver, som uppfyllde gamla drömmar om att åka den nu mer än hundraåriga transsibiriska järnvägen. Vår tågresa gick rakt österut från Moskva, via städer som Jekaterinburg, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk vid Bajkalsjön med guidat uppehåll, till Ulan-Ude där vi lämnade det elektrifierade och mycket tätt trafikerade ryska dubbelspåret för ett enkelt södergående spår med diesellok genom Mongoliets högplatå till slutstationen i Beijing. En mera allmän kulturskildring av resvägen genom Mongoliet finns tills vidare som del II:1 KulturSkillnader.

Sibiriskt blandskogsland Mongoliet Mongolstäppen

När vi lämnade det transsibiriska dubbelspåret en bit öster om Bajkalsjön lämnade vi ett platt Sibirien med ganska norrländsk blandskog (första bilden) och på några ställen nyplöjda åkerfält som sannolikt legat obrukade sedan 90-talet efter Sovjets fall. Kartan visar vårt röda oelektrifierade järnvägspår genom Mongoliet (tre ggr större än Sverige) med uppehåll vid Ulanbator (vid det ryska Y-et för Ulaanbaatar med ryska bokstäver) och ett märke ovanför nästa bokstav för vårt campläger i bergen. På bussresan upp mot bergen ser vi den typiska stäppen som omfattar 90 procent av landet, och här är grön men övergår i den betydligt torrare och brunare Gobiöknen längre söderut. "Huvudgrödan" i landet är fårskötsel, och fåret används också som enhet för beräkningar av landets "carrying capacity", vilken lär vara omkring 60 miljoner fårenheter (motsvar ungefär den fårstam som Nya Zeeland har). Flocken på bilden innehåller både vita får av fettsvanstyp och brunaktiga getter, som alltid över hela världen kan skiljas från får av att de håller den korta svansen rakt uppåt.

Resans höjdpunkt blev för dom flesta ett 3 – 4 dygn långt uppehåll i Mongoliets, för många okända huvudstad, Ulan-Bator (på ryska och mongoliska stavat Ulaan Bataar). Den befinner sig f n i stark tillväxt och sväljer nu hälften av hela landets glesa befolkning på totalt 3 milj invånare i ett land som har tre gånger större yta än Sverige. Landet försöker nu återfinna en egen identitet och självförsörjning, efter att under större delen av 1900-talet levt i skuggan av ett sovjetiskt överförmynderi liknande det som Östeuropa utsattes för.

Vad som fascinerade mej mest var mongolernas stolthet och starka historiska känsla för sin nu snart tusenårige förfader Djingis Kahns bedrifter, och de småsamhällen av nomadiserande lantbrukare, som han använde som armé och satte sin prägel på och som i princip fortfarande tycks existera utanför den enda och moderna storstaden Ulan-Bator.

Djingis K vaktar huvudstaden Mot Beijing Djingis mor Byrte

Den här nya kolossalstatyn utanför huvudstaden visar den mäktige Djingis Kahn när han för tusen år sen vaktade och spanande mot kinesiska muren och de motståndare i Beijing, som han så småningom besegrade. Obs att prickarna ovanpå hästens man ser ut som löss, det är besökare som tittar ut från en balkong! Djingis ser också sin mor Byrte komma vandrande från fjärran. Kvinnorna hade av tradition en mycket stark och jämlik ställning i det mongoliska samhället. Flera av Djingis döttrar och svärdöttrar fick ta över styret av olika imperiedelar efter Djingis´ död.

Vi fick också uppleva ett nästan tre dygns safari till Djingis´ hembygd och turistlägret Jalman i en bergstrakt. Där fick vi bo och aktivera oss i ett turistanpassat men helt mobilt nomadläger med bara de karakteristiska och fortfarande över allt använda filttälten, vilka mongolerna själva alltid kallat för ”ger”, men som vi vanligen känt som jurta, jurtor.

Bilvägen Bönepelare Hemliga landet Jordekorre Jalmanlägret Biblioteket

Jalmanlägret låg ca 14 mil från Ulan Bator, de sista milen såg ut såhär, men egentligen är landskapet körbart utan väg överallt där lutningen medger. Vid ett bergspass någon mil före lägret mötte vi en vanlig mongolisk bönepelare där man förväntas hänga på en helst blå textiltrasa, gå runt stolpen och be för en lyckad fortsatt färd. Där fanns även en skylt som förkunnade att vi nu passerade in i Khanernas tills nyligen "hemliga" och naturskyddade område. Den lilla jordekorren nära lägret försökte också vakta sitt revir.

Det lilla lägerbiblioteket var av det lokala resebolaget försett med en hel del svenska böcker och en speciell engelskspråkig konferensrapport som, enligt min Kungsörsbibliotekarie, bara kunde utlånas från tre bibliotek i världen. Jag fick senare låna ett ex från Texas! Resebolaget Nomadic Journeys Ltd drivs sedan över trettio år av en gotlänning som vi träffade som hastigast på slutet. Han vistas i Ulan Bator på somrarna och i Visby på vintrarna.

Här fann jag i ett biblioteks-ger en intressant sammanställning av rapporter från ett stort internationellt utvecklingsseminarium om nomader och pastoralism (betesdrift), som hölls i Ulan Bator vid sekelskiftet år 2000 – tio år efter landets frigörelse från det sovjetiska greppet och den därefter inträdda ”privatiseringen” vilken ofta nämns i många av de ca 80 rapporterna i boken. Jag fick från den boken inspiration till lite mer efterforskning och vidareutveckling av mina gamla ideer om betydelsen av landsbygdens energiproduktion som grundpelare i allt samhällsbyggande och tyvärr också i krigsproduktionen. Mina och Lenas yrkesverksamheter och försörjning har också under hela livet varit inriktade på både kunskapsöverföring och praktiskt utövande av naturbruk för förädling av grovfoder och bete till animalier samt skogsbruk.

Geografi

Hela Mongoliet ligger på en böljande högplatå mer än 1000 m ö h och huvudstaden Ulan Bator ligger på 1300 meter. När vi befann oss i Jalman camp vid Tuulfloden var vi på ca 1600 meters höjd i dalgången. Landet ligger mycket långt från alla hav. Det ryska Sibiriens taiga (barrskogsbälte) med den stora Bajkalsjön gränsar i norr och södra gränsen mot Kina går genom Gobiöknen mot kinesiska inre Mongoliet och Manshuriet.

Från toppen Lrf was here Utsikt mot lägret

Blomsteräng Skogsbryn Lärkträd Lärkstubbe Mongoliska timmerbilar

Edelweiss blomma blomma blomma blomma blomma

Vegetationen i hela området omkring Ulanbator bestod i huvudsak av trädlösa ytor med en gles blandning av lågväxande gräs och blommande örter. Mellan grässtråna var jorden bar utan mossa eller annat humusskikt. Där det fanns flod- och bäckfåror såg man även remsor av låga buskar och lövsly. Skarpt avgränsade skogsfläckar med det enda trädslaget lärk växte endast uppefter höjdlägen som var vända mot nordost, vilket framgår av många av bilderna.

Här vid lägret rådde naturskydd med många olika glest växande blommor,av vilka den första i raden är outslagen Edelweiss. Annars lär det bedrivas ett relativt omfattande skogsbruk i landet på den här vackra men kortstammiga och långsamväxande barrskogen. Lastbilarna med timmer som troligen var lärk passerades på vägen till lägret - det enda synliga tecknet under hela resan genom Mongoliet på det aktiva skogsbruk, som landet ska ha enligt statistiken.

Saken är också den, att så fort någon nämner Djingis Kahn så börjar man spekulera över vilka faktorer som låg bakom hans exempellösa framfart som rikserövrare och maktutövare. På ganska kort tid medan han levde, lade han under sig ett rike som sträckte sig från Koreahalvön i öster till Polen-Ungern i väster – i huvudsak omfattande alla de enorma stäppområdena i Eurasien, men även en tid större delen av nuvarande Kina. Några hundra år senare bildade mongoler även moguldynastierna i Indien. Sammanlagt omfattande Djingis Kahns imperium för 900 år sedan enligt uppgift omkring 100 miljoner invånare, vilket var en avsevärd del av den dåvarande världsbefolkningen.

Det stora imperiet dominerade världen i närmare 150 år på medeltiden, och lämnade spår som räckt fram till nutid. Bl a har alldels ny historieforskning sammanställts ur en "Mongolernas hemliga historia", där Djingis Kahns och hans efterföljares egna nedtecknade dokumentationer återfunnits och tolkats i flera nya böcker av den amerikanske kulturantropologen Jack Weatherford. Här omvärderas och framhävs Djingis medfödda ledarskapsförmåga och hans moderna syn på demokrati och jämställdhet, där bl a hans döttrar och sonhustrur fick inta framgångsrika roller i imperiet, när han själv drog sig tillbaka och de manliga delarna av succesionen sviktade.

Enligt färska uppgifter från hösten 2013 börjar historieforskningen nu också att omvärdera och uppvärdera hunnernas erövringar med hövdingen Attila i spetsen, vilket bl a ledde till romarrikets fall några hundra år efter Kristi födelse, dvs nästan tusen år före Djingis Kahn. Hunnerna var ett nomadfolk med ungefär samma bakgrund som mongolerna, och dessa anses också ha lämnat bestående kulturella spår efter sig i det efterromerska Europa.

Ämnet Mongoliet avhandlades efter vår resa i en finsk tvserie om sidenvägens länder, men förutom hänvisningar till Djingis obestridliga egenskaper som härförare och regent – han skapade bl a ett för den tiden mycket snabbt kommunikationssystem (någon har nämnt 30 – 40 mil per dygn) av stafettryttare för att kunna hålla ihop detta enorma rike – så avslutades nästan alltid svaren med obestämda hänvisningar till hans förbund med mer eller mindre övernaturliga högre makter.

Jag påstår att det finns en mycket enklare och mer rationell förklaring till både Djingis och Attilas framgångar, vilket jag här sammanställt ur faktauppgifter från bl a det ovannämnda seminariet. (Betydelsen av Djingis personliga talang framstår också av, att det stora riket ganska snart föll samman efter att det delades upp mellan hans oeniga barn och barnbarn.

Djingis Kahns effektiva krigsmaskin och regeringsapparat

byggde på hans förmåga att samordna och utveckla den karga mongoliska landsbygdens uråldriga och effektiva lantbrukssystem.

Där byggde hela den traditionella bioenergiproduktionen på privata, familjeägda ”skördemaskiner” bestående av en blandning av fem olika, sedan länge domesticerade och förädlade gräsätande husdjursarter (hästar inklusive åsnor, nötkreatur som ko och jak, kameler, getter och får). Alla förnödenheter och livsmedelsprodukter i detta samhälle byggde på animalier av förädlat gräs samt lite trä och lite jaktbyten från de skogar som finns fläckvis i landets norra delar. Husbehovsbränslet i de skoglösa områdena utgjordes av torr insamlad gödsel.

Det sades att nomaderna vanligtvis under sommaren åt en kost av olika mjölkprodukter från alla de fem djurslagen, medan vinterkosten bestod av kött. Vanligt jordbruk bedrivs bara i ett litet begränsat område i landets fuktigare västra bergstrakter, och växtprodukterna därifrån nådde förr sällan eller aldrig ut till boskapsnomaderna. Dessa, liksom de flesta andra nomadfolk i världen under historisk tid, har med framgång livnärt sig på en extremt animaliedominerad kosthållning som varit nödvändig och adekvat för klimatförhållandena i deras närmiljö.

Jämförelse med Nordamerikas prärie

I jämförelse med Nordamerikas prärieindianer har mongolerna i flera tusen år haft tillgång till järnhantering och ett eget skriftspråk. Systerfolken indianerna på de nordamerikanska likartade stäpperna, prärien, hade varken tillgång till järnhantering eller domesticerade gräsätare och måste därför som nomader förlita sig till enbart jakt på de vilda gräsätarna. I praktiken blev detta en betydligt osäkrare och mer arbetskrävande försörjningsform än den som mongolerna tillämpade under samma naturbetingelser på den eurasiska sidan av Berings sund.

falkenerare vapenövning Ridövning jordekorrar och markprofil

Bildsviten får representera den traditionella mongoliska jakt- och vapenkulturen. Utmaningen ligger i att lära sig tygla hästen, kombinera detta med avancerat bågskytte och kanske finna bytena med hjälp av jaktörnarna. Några av oss såg dessa nyfikna jordekorrar i en jordslänt. Vi såg på avstånd murmeldjursjagande ortsbor samt några kretsande rovfåglar, för övrigt ingenting annat viltrelaterat.

De nordamerikanska jägarfolken nådde heller aldrig fram till några nämnvärda samhällsbildningar eller för den delen några storstilade erövrararméer som liknade Djingis Kahns vid samma tid. När samma indianbefolkning spritt sig vidare mot Mellan- och Sydamerika kunde stenålderskulturerna med hjälp av mera nederbörd och längre växtsäsong utveckla ett högtstående stenåldersjordbruk utan dragkraftsteknik, som även klarade av att försörja stora stads- och statsbildningar och underhålla armeer (maya, azteker, tolteker m fl).

Jag har utvecklat detta mera i berättelsen om vår resa till Mexico och MayaJordbruk. Vid europeernas ankomst blev det även här mycket klart att deras medförda hästryttare och primitiva skjutvapen var helt överlägsna indianhärskarnas fotfolksarmeer. Den europeiska häst- och vapenkulturen spreds raskt norrut till prärieindianerna, som stred tappert några århundraden, men fick till slut kapitulera för den överlägsna styrkan hos de europeiska industrialisterna och deras hunger efter odlingsbar jord. Det var tekniksprånget kring själva odlandet av bioenergi som möjliggjorde den europeiska erövringen och folkexpansionen på hela den amerikanska kontinenten.

Nomadiserandet i Mongoliet

liksom på andra platser i världen berodde på att den naturliga gräsväxt som fanns tillgänglig för en familjs året-runtförsörjning var glest utspridd över stora områden med olika platser för lämpliga vår-, sommar-, höst- och vinterbeten. De naturliga områdena var oftast så stora att avkastningen räckte till för flera familjers försörjning och samverkan i gemensamma förflyttningar. Mongoliets marker har alltid nyttjats som allmänning, med intern reglering av nyttjanderätterna mellan familjerna och utan privat markägande fram till nutid. Vi såg heller aldrig några inhägnade betesområden under vår resa genom landet, endast inhägnade tomtområden i samhällena som skydd för närgångna betesdjur som i övrigt gick fritt omkring med herdeövervakning.

Bostadsger Interiör och stomme Ingång och tvättställ Hela bostaden lastad Vinterstall

En typisk mongolisk ger hålls ihop av rep och snören och har också en typisk färgsättning och mönster på trävirket. Dom var täckta med flera olika lager textil och några hade även en väv på insidan av väggarnas ribbnät. Konstruktionen är flertusenårig och utformad så att hela huset kan fällas ihop eller sättas upp av två man på ett par timmar och det får rum på en jakkärra (sista bilden). Vinterstallet i närheten hade tillfälligt besök av en hästflock.

Ger - mongolnomadens mobila hus och hem

Nomadernas täta förflyttningarna har under ett par tusen års tid skett med hela familjen, och ett väl utvecklat bohag av dessa ”ger” eller filttält med en lätt men stabil och hopfällbar stomme av träribbor och träinredning. Detta fraktades på enkla och lika gamla hjulkärror som spändes för med oxar, jakar eller kameler. Det var också möjligt att klövja, men landskapet är i allmänhet slätt, torrt och skogfritt med lite snö på vintern, så att hjulfordon fungerar överallt än idag. Ett sådant tält kunde riggas upp eller tas ner av två man på ca två timmar, och de förekom överallt som enda byggnader på landsbygden, eller som extrahus på väldigt många tomter inne i städernas förortsbebyggelse.

Ända fram på 16 – 1700-talen bestod Ulanbators föregångare som huvudstad av ett komplex av tusentals jurtor, och hela staden bytte under en ganska lång period plats med något eller några års mellanrum.

Mongolernas effektiva tranportteknik

Vi fick pröva den gamla transporttekniken i ett litet raftingsafari, där vi i en grupp på 10-12 man gick någon halvmil uppför längs en liten flod medförande två rejäla gummiflottar på en jakkärra. Den anspända jakoxen påstods väga ca tusen kg, och var i det skicket sannolikt kapabel att dra närmare ett ton på kärran också. Efter senare studier visade det sig att floden ifråga är berömd som Tuulfloden från Djingis Kahns hemliga hemtrakt. Den utgör här ett av de allra yttersta källflödena till den stora Jenisejfloden i Sibirien, och vattnet härifrån har 550 mil kvar till utloppet i norra ishavet. Vi såg och passerade samma vatten på flera ställen tidigare under resan eftersom floden går genom Ulan Bator, Ulan Ude vid transsibjärnvägen, ut i Bajkalsjön och sedan därifrån till utloppet Angarafloden genom Irkutsk som biflod till Jenisej längre norrut.

Flottransport Flottstart Flottflodfart Floden med några flottar Berit testar Jakretur

Vi drog iväg från lägret ca tre-fyra km uppför floden i så pass god marchfart att några behövde lifta på luftmadrasserna. Vattnet i den slingrande floden hade hög fart i kurvorna vilket krävde rätt väl samordnad och kraftfull paddling för att vi inte skulle fastna i strandbuskagen. En sväng misslyckades med den röda flotten, som dock efter viss överspolning flottades loss av ihoppande flottguide från den vänstra pontonen. Framme vid slutstationen satt han dock nere i vattnet pga pyspunka under sitt säte. Den stiliga hatten på annan medlem seglade ett tag för sig själv efter missödet men kunde så småningom fiskas upp igen efter nya ihopp av flottguiden. Vattnets fysikaliska egenskaper testades efteråt av Berit, sällskapets enda hydrolog medan jaken återvände i sitt flugmoln med två torrskodda mongoler.

Arbetet producerar energi

All försörjning inom både djurens och människans värld handlar om att varje individs arbete skall producera alla de nyttigheter och framför allt den energi som behövs för att överleva till nästa dag, till nästa år och till nästa generation. Mongolerna utvecklade sin teknik så effektivt, att en normal familj kunde bygga upp och sköta allt fler djur över allt större områden. På så sätt började man producera ett överskott av produkter som kunde avyttras för att försörja en eller flera nya familjer,som inte behövde ha egen djurproduktion utan kunde ägna sin arbetsförmåga åt att t ex producera järn, nya redskap och till slut även diverse lyxvaror. Den här utvecklingen blev så framgångsrik även i Mongoliet att resurserna även räckte till för duktiga entreprenörer som t ex Djingis Kahn att bygga upp effektiva armeer. I det här samhällsbyggandet har en tidig och långvarig handel med den historiska sidenvägens yttersta grenar spelat en viktig roll.

Ryttaren anländer till gårdsparkeringen Gårdsstallet Farfar på oxen

Anspänd jaktransport Gårdens moderna maskintransporter

Tebjudning Tekitteln påsatt

Traditionella och moderna transportmedel på ett ungt nomadföretag med "bo på landet turism" i Mongoliet. Bonden i sin traditionella gröna ridkappa står vid "stallet" och väntar på en yngre bror som kommer ridande ur en regnskur. Bilen och traktorn fanns bakom "mangårdsbyggnaden". Jakar och oxar anspändes med enkla selar av ett halsok, ett enkelt lokträ över manken och ett rep i brösthöjd runt hela kroppen där man fäste skaklarna. Endast en reptygel direkt genom ett hål i näsväggen styrde det hela både framifrån eller från kärran. Samma enkla "betsel" har jag sett även på kameldjur i andra världsdelar.

Det måste poängteras att de här jak- och oxfororna såg vi enbart i det Skansenliknande Jalmanlägret. Det fanns överhuvud taget inga djurdragna foror på vägarna och i samhällena, på de sätt som man fortfarande kan se i många låglöneländer i världen. De enda transportmedlen vi såg på den mongoliska landsbygden var personbilar och lätta lastbilar plus en och annan moped, medan industrierna använde ungefär samma tunga lastbilar som vi gör.

Hästarna användes som arbetsredskap i djurskötseln på landsbygden, och de nådde nog aldrig in i stadsmiljön, fastän landet enligt en färsk internationell statistik har ca 2 miljoner hästar. Det platsar då som världens hästtätaste land med 2/3 häst per innevånare. Där kommer Island tvåa men långt efter med mindre än 1/3 häst per inbyggare.

Vi blev också inbjudna till ett besök i den unga nomadfamilj som ägde och skötte husdjuren på platsen. Pga naturskyddsrestriktionerna hade dom huvudflocken utanför denna dalgång. Inne i geren blev vi bjudna på mjölkblandat te och några olika varianter av hemmatillverkade osaltade färskostar och kesoliknande produkter. Möblemanget i deras allrum innehöll förutom vedspisen, bl den traditionella hästhuvudfiolen uppe i taket samt soleldriven svagströmslampa vilket även ingick i våra hotellrum på en tidigare bild.

Hästarna endast för ryttare

Pricken över iet var mongolernas traditionella hästhantering, där hästarna var utvecklade för arbete med ryttare, de var väl anpassade till den kärva miljön, ryttarna var näst intill födda på hästryggen och hela den stridande armen var hästburen med god tillgång till reservhästar. Hästarnas svaga punkt är att deras matsmältning har ett litet lagersystem jämfört med alla idisslare och de behöver därför rast från i arbetsuppgifterna med ett par timmars mellanrum för att äta och dricka nästan kontinuerligt dygnet runt. Till skillnad mot islänningarna var dom här hästarna smäckrare och reds med korta stigbyglar och ganska höga sadlar. På bilden syns också en variant där mannen använde oxen som riddjur, utan sadel och med endast tygeln i näsborrarna.

Tvåpuckliga kameler för ökenmiljö

Här måste också nämnas de tvåpuckliga kamelerna som domesticerats parallellt med hästarna och som var speciellt anpassade för klövjetransport i ökenmiljöer, där det kan vara långt mellan foder- och vattenställen. Kamelerna är större än hästarna och kan bära mera, men har inte hästens kvickhet och smidighet som riddjur. Deras stora fördel är förmågan att äta grova och taggiga ökenväxter och lagra upp stora fettreserver i pucklarna. Dom har också en speciell vattenhushållning och kan dricka ett stort förråd på en gång och sedan hushålla med detta under en lång period. Dessutom kan dom tillgodogöra det lilla vatten som finns i betet plus det vatten som frigörs när fettlagret i pucklarna förbränns under arbetet. Kameler och dromedarer har varit grunden till utveckling av den landbaserade fjärrhandel som blev Sidenvägen i Centralasien och beduintraderna genom Saharaöknen i Afrika.

Färsk mongolisk mjölkmat Gård i Gobi Kor för mjölk och kött i Gobi Kamellandskap

Bildsviten visar lite av de geografiska förändringarna vi kunde se från tågfönstret på den fortsatta resan söderut genom det torra och varmare Gobiområdet. Vid ett av de sista stationsuppehållen inom Mongoliet steg vi ut i närmare 40 graders värme. De färska mjölkprodukterna av olika slag som vi avsmakade på första bilden kunde i princip komma från mjölk av nomadernas alla husdjurslag, häst, ko, jak, kamel, get och får. Alla djurslagen levererade ju också dessutom skinn, tagel, pälshår, underull, ben och horn som användes till alla övriga behov av kläder, tältfiltar, byggmaterial, remtyg till selar och sadlar mm för deras familjesamhällen. Den "gård" vi passerade hade lite getter och en moped utanför. Den tredje bilden visar kor på långt håll, som verkar lite felplacerade i det torra landskapet där kameler bör vara ett säkrare val.

I den historiska krigföringen

hade de motståndare, som besegrades under tidiga krigståg, också viss tillgång till hästryttare. I de bördigare och mer jordbruksbetonade trakter som mongolerna nådde fram till var dessa beridna enheter extraordinära och arbetade tillsammans med stora trögrörliga fotfolksenheter, som krävde separat och massiv försörjning med både foder, mat och manskap från de fasta jordbruksbefolkningarna. De flesta jordbrukarna fanns också långt från storstäderna och levererade sina produkter med flodsjöfart som viktigaste transportmedel.

Djingis Kahn kunde under 1200-talet jämförelsevis snabbt förflytta sin arme i form av hela fungerande och självförsörjande nomadsamhällen, som, under mångåriga krigståg, fann sin egen energiförsörjning med bete överallt där det var något sånär grönt. Han kunde göra blixtframryckningar över långa avstånd med sina stridsryttare, vilka enligt uppgift kunde förflytta sig många dygn utan matpackning, genom att de tappade sina hästar på blod. Erövringarna inriktades ofta på större städer, som lätt kunde avsnöras från sin matförsörjning och belägras tills de tvingades ge upp. Han var skicklig när det gällde att snappa upp nya tekniker och hitta motståndarnas svaga punkter, men hans största tillgång måste ändå ha varit den överlägsna effektiviteten i energiförsörjningen till sina armeer.

Djingis framgångssaga kunde aldrig upprepas. Jag tror orsaken till detta var att försprånget med hans mobila energiförsörjning åts upp av motståndarnas större tillgång på resurser för utveckling av tyngre vapen och rörligare stridsenheter efter att Djingis lärt dem en läxa. Det yttersta syftet med mongolstammarnas ständiga krigföring var att tillägna sig motståndarnas ägodelar och rikedom. Djingis Kahn placerade ut mongoliska guvernörer och tjänstemän i erövrade städer med uppgift att skicka regelbunda tributer eller skatter tillbaka till de mongoliska kärnområden dit han själv drog sig tillbaka för att styra hela imperiet. Dom här tjänstemännen assimilerade ganska snabbt de nya omgivningarnas bekvämligheter och tappade samtidigt den forna styrkan och hårdförheten, vilket är en annan framförd förklaring till att de så småningom tappade greppet om sina guldkalvar.

Framtiden för mongolernas gränslösa boskapsskötsel

är oklar. Efter ”privatiseringen” 1990 förvann den sovjetiska planekonomin och med den, drivkraften för stora kollektivjordbruk och ännu större statliga s k sovchoser, liksom även många sovjetstyrda och ineffektiva tunga industrier och gruvor. Utanför de få och små städerna kunde man tack vare det speciella naturresurserna snabbt återgå till ett traditionellt nomadsystem med enskilda familjeföretag, som krävde små finansiella investeringar och kunde byggas upp med självrekrytering av djurstammarna. Antalet företag och djur i landet växte mycket snabbt under de följande årtiondena, med ett avbräck omkring 2007 pga en mycket hård vinter som decimerade djuren med upp till 20 %. Idag försörjer sig omkring 40 % av befolkningen med detta naturbruk.

80 % av landytan anses ha biologisk produktionsförmåga, men av detta är mer än 9/10 lågavkastande naturbeten – bara på några få procent av landytan kan man bedriva traditionell växtodling med svenska ”norrlandsväxter” som korn, havre, potatis och vallväxter för vinterutfodring som det råder stor brist på. Man har som nämnts beräknat landets totala ”carrying capacity” till motsvarande 60 eller 66 miljoner fårenheter, medan det verkliga antalet djur för närvarande är lite svårt att finna siffror på. Det troliga är att man nu ligger nära taket och att man antagligen överbetar i de populäraste stadsnära områdena. Det vi kunde se från buss- och tågfönster motsäger inte det antagandet.

Hölador Knivslåttermaskiner Skydd för vinterutfodring

Inför de långa kalla vintrarna flyttar man till mera skyddade platser i landskapet. Där finns lite fasta anordningar med vindskydd och utfodring som vi kunde se på flera ställen. Vi passerade också höladorna i ett område där man uppenbarligen klippte och samlade in en skörd av den glesa växtligheten. Vid Jalman (ovan) fanns en liten traktor och balansräfsa för häst eller oxe. Inne i huvudstan passerade vi maskinhandlaren som tillhandahöll "the missing link", en modern variant av en mer än hundraårig bogserad slåttermaskinstyp med knivbalk, som kunde dras av den lilla traktorn, eller möjligen av några oxar. På bilden skymtar tre st slåttermaskiner framför en liten röd traktor och hjullastaren Ural.

På en förfrågan inne hos en ung nomadfamilj, svarade man att det för närvarande behövdes motsvarande 300 fårenheter (eller kanske djur totalt) men att därav var 50 st hästar och 50 st nötkreatur (5-10 st av dessa mjölkades) för att försörja en familj på en sannolikt ganska låg modern standard. Jakarna var nog ett utgående släkte hos de nya nomaderna, och tvåpuckliga kameler syntes först när vi närmade oss den betydligt torrare Gobiöknen i söder mot Kina. Besättningsstorleken stämmer rätt väl med siffror för antalet befintliga företag (nära 200.000) och den totala djurstammen. Avkastningen per djur är dock fortfarande låg, och det finns inga möjligheter att uppnå västerländsk levnadsstandard på dessa förutsättningar. Då måste varje företagarfamilj i framtiden sköta betydligt fler djur än idag på varje arbetsinsats, vilket kräver strukturrationalisering, dvs minskning av antalet arbetare och företag inom naturbruksnäringarna, för att företagsstorleken ska kunna öka inom ramen för den totala gräsproduktionen, som också är och har varit föremål för en viss utveckling.

Några näraliggande exempel på nomadiserande hudjursskötselstrategier

På utvecklingsseminariet år 2000 summerade man bl a vilka olika nomadiserande produktionssystem som hade utvecklats på olika platser i världen med liknande s k biom som Mongoliets, d v s stäpp, taiga, berg och halvöknar med gles växtlighet, kort vegetationsperiod och lång utpräglad torrperiod eller vinter. Jag ska nämna några av dem som jag har egna upplevelser och erfarenheter ifrån om deras utveckling.

Den skandinaviska samerenskötseln

hade fram till 1900-talet mycket stora likheter med mongolernas naturbruk. Man flyttade hela familjerna mellan sommarbeten på kalfjället och vinterbeten i avlägsna skogsområden, och använde i varje fall under sommaren flyttbara lappkåtor som bostad. När snödjupet var måttligt kunde renarna sparka fram vitmossa och renlav på marken, vid större snödjup och skare försökte man nå områden med hänglav på gammalskog. Dessa vinterbeten har mycket långsam återväxt vilket betydde att det måste gå många år mellan betestillfällena, som då blir spridda över ett mycket stort område. Den önskvärda typen av gammal hänglavskog är inte heller förenlig med dagens virkesproducerande skogsbruk.

Den moderna renskötseln med fastboende familjer kräver att varje renskötare med moderna hjälpmedel sköter många fler djur än tidigare, och bristen på hänglav gör att stödutfodring med hö och pellets på vintern blir allt vanligare. Flyttningarna sker nu alltid med lastbil och drivningar på fjället sker ofta med helikopterhjälp och bevakningen med snöskotrar. Enligt aktuella svenska siffror har ca tusen renföretag vardera 200 renar i medeltal. Företagen är samlade i större samebyar, som lever i och är anpassade till ännu kargare förhållanden än den mongoliska stäppen, och avkastar därför sannolikt ännu mindre bioenergi per familjeföretag än mongolerna gör med sina husdjur. Få djur per sysselsatt, låg avkastning och dyrbara hjälpmedel gör det omöjligt att kombinera enbart modern renskötsel med moderna konsumtions- och bekvämlighetskrav. Till detta kommer också ett stort rovdjurstryck som i praktiken innebär att samerna i stor utsträckning utfodrar rovviltet och får betalt för detta med stora stöd och ersättningar.

Buföring till fäbodar i mellansverige

är en nordisk variant av halvnomadism, som i stort sett dött ut i sin gamla traditionella form men fortlever på några få platser som kulturminne och turistföretagande. Här gick gårdarnas djurbesättningar på sommaren tillsammans med några skötare ut till avlägsna skogs eller fjällbeten, som skulle vara belägna utanför den zon av skogs- och myrslåttermarker som låg närmast utanför byarnas inhägnade odlingsmark. Mjölken måste här förädlas direkt på plats till ost och smör, vilket sedan med jämna mellanrum fick fraktas ner till byn där det skulle konsumeras. Det som blev kvar av fäboddriften längre in på 1900-talet var ett mindre antal fäbodar som samlade ihop byns getter och får. Fåren betade utan att mjölkas, och getterna mjölkades men gav mindre mjölk än kor att ysta och som inte heller gick att kärna smör av. Getterna var också besvärligare än kor att hålla inom stängsel på byns hemmamarker.

Ett av skälen till fäbodarnas utdöende omkring förra sekelskiftet blev den framväxande driften med bymejerier, som innebar en mycket effektivare och mer arbetsbesparande förädling närmare konsumenterna. Fäbodarna låg mestadels i väglöst land, så man kunde inte frakta stora mjölkvolymer till mejerierna varje dag. Samtidigt konkurrerades både utmarksbetena och skogsslåtterna ut av den expanderande och totalt sett billigare vallodlingen på åkermark hemma på gården. Den moderna driften med betesdjur sker på eller i anslutning till odlade vallar för inhägnat bete och vinterfoderskörd, samt i mån av tillgång inhägnade naturbeten på ägd eller arrenderad mark. Vinterutfodring och lamning/kalvning sker numera under tak på de flesta yrkesmässiga företagen i Skandinavien. På så vis spar man in energi på både dyrbart foderspill och dyrbar arbetstid.

Fäbod i Dalarna 1901 Sjörbuan Skogsslåtter

Ungefär hundraåriga bilder från fäbodliv och skogsslåtter i Dalarna (bild 1) och från min jämtländska hembygd (bild 2 och 3).

Norsk fjellbeitesau

I Norge bedrivs fortfarande i full skala en motsvarande ”utbetesdrift” där man fraktar gårdarnas fårbesättningar på försommaren ut till stora gemensamma och obebyggda fjällbetesområden och hämtar hem dem vid ”sankingen” på hösten. Under sommaren hjälps man åt med regelbundna tillsynsbesök, men däremellan går djuren fritt omkring utan stängsel och bondesällskap.

Islandssau

Island har en mager växtlighet som påminner mycket om Mongoliets stäpp, fastän klimatet är något av en motpol med ett "jämnkallt" och fuktigt väder som pendlar nära nollstrecket - lite över på sommaren, lite under på vintern. Den mongoliska väderleken kännetecknas av låg årsnederbörd, extrem vinterkyla och het men kort sommar, där växtligheten räddas av att det mesta av årsnederbörden faller under vegetationsperioden. Islänningarna har under sina tusen år på ön utvecklat ett fastboende jordbruk runt kusterna, där man med hö som enda odlade gröda numera bedriver modern mjölkproduktion på stora gårdar och foder för stora, vinterstallade fårbesättningar på andra gårdar (se IslandsFår). Fåren får sedan efter betessläppningen själva gå iväg in mot allmänningen på öns centrala bergsområden, varifrån de går hem själva eller hämtas på hösten till skiljeanläggningar där man delar isär de olika besättningarna och drar igång ett stort nätverk av säsongslakterier för årets lammskörd. I likhet med mongolerna har även islänningarna i gamla tider byggt sitt landtransportsystem på ganska små men tåliga rid- och klövjehästar, som fortfarande finns i stor mängd på ön, fastän numera mest för fritidsbruk och export.

Pälsfåren på Gotlands och Ölands allvar

Svensk betesdrift med får under stäppförhållanden som liknar den mongoliska, finns på Gotlands och Ölands alvar. Tekniskt sett är arealerna här inhägnade och tillhör angränsande gårdar med vanlig jordbruksdrift och vinterstallar på gårdarna utanför alvaren.

Nordamerikanskt och Australiskt stäppjordbruk

Företagsformen på alvaret överensstämmer mera med den storskaliga betesdrift som utvecklades i t ex Australiens och Nordamerikas vidsträckta stäppområden, där framgångsrik moderniserad djurskötsel med biffkor och får bedrivs i stora, stängslade "paddocks" som omger enskilda farmer eller "stations". (Mera uppgifter om australiska förhållanden finns under länken AustralienJordbruk där jag sammanställt en reserapport från år 2000.) I dessa länder har man vanligen inget behov av att regelbundet stalla in och vinterutfodra sina djur. Dessa får under vinter eller torrtid beta vissnat eller delvis översnöat foder som sparats på rot. I Nordamerika har man även en form av ranchdrift, där stora gårdar tidvis fraktar betesdjur till avlägsna statliga naturskyddade och ostängslade områden med betesavgifter (National forests). Det liknar vår gamla fäboddrift fastän med anställda herdar (ofta indianer från Peru) och skyddshundar som följer med flockarna.

Arches Utah South Australia

Den första bilden visar en miljö i Klippiga bergen i höjd med Denver där en farmare faktiskt startade och överlevde med köttdjur i början av nittonhundratalet. Nästa bild är biffkor på bevattnad stäpp längre upp mot Utah och Salt Lake City 2012. Tredje bilden från år 2000 på en fårfarm i Sydaustralien, där flockarna går i stora paddocks och huvudsakligen producerar ull i dom torraste områdena. Har besökt en farm med 16000 får på ungefär lika många hektar. Både de amerikanska och de australiska farmerna har ungefär samma stäppmiljö som Mongoliet. Tack vare modern och arbetssnål teknik kan en familj här klara av minst tio ggr fler djur med högre avkastning än vad Mongolen har, vilket är nödvändigt för att nå upp till den västerländska levnadsstandarden.

Busvebacken: HusdjursSkötsel (senast redigerad 2014-09-16 15:29:11 av JanNilsson)