Husdjursskötsel i Mongoliet

Djingis Kahns energiförsörjning – styrka och hållbarhet?

Sommaren 2013 deltog jag plus delar av familjen med ett friskt gäng skandinaver, som uppfyllde gamla drömmar om att åka den nu mer än hundraåriga transsibiriska järnvägen. Vår tågresa gick från Moskva, via städer som Jekaterinburg, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk vid Bajkalsjön med guidat uppehåll, Ulan-Ude där vi lämnade det elektrifierade och mycket tätt trafikerade ryska dubbelspåret för ett enkelt södergående spår med diesellok genom Mongoliet till slutstationen i Beijing.

När vi lämnade det transsibiriska dubbelspåret en bit öster om Bajkalsjön lämnade vi ett platt Sibirien med ganska norrländsk blandskog och på några ställen nyplöjda åkerfält som sannolikt legat obrukade sedan 90-talet efter Sovjets fall. Kartan visar vårt röda oelektrifierade järnvägspår genom Mongoliet (tre ggr större än Sverige) med uppehåll vid Ulanbator (vid det ryska Y-et) och ett märke ovanför nästa bokstav för vårt campläger i bergen. På väg upp mot bergen ser vi den typiska stäppen som här är grön och omfattar 90 procent av landet, men övergår i den betydligt torrare och brunare Gobiöknen längre söderut.

Resans höjdpunkt blev för dom flesta ett 3 – 4 dygn långt uppehåll i Mongoliets, för många okända huvudstad, Ulan-Bator (på ryska och mongoliska stavat Ulaan Bataar). Den befinner sig f n i stark tillväxt och sväljer nu hälften av hela landets glesa befolkning på totalt 3 milj invånare i ett land som har tre gånger större yta än Sverige. Landet försöker nu återfinna en egen identitet och självförsörjning, efter att under större delen av 1900-talet levt i skuggan av ett sovjetiskt överförmynderi liknande det som Östeuropa utsattes för.

Vad som fascinerade mej mest var mongolernas stolthet och starka historiska känsla för sin nu snart tusenårige förfader Djingis Kahns bedrifter, och de småsamhällen av nomadiserande lantbrukare, som han använde som armé och satte sin prägel på och som i princip fortfarande tycks existera utanför den enda och moderna storstaden Ulan-Bator.

Den här nya kolossalstatyn utanför huvudstaden visar den mäktige Djingis Kahn när han för tusen år sen vaktade och spanande mot kinesiska muren och motståndaren i Peking, som han så småningom erövrade. Obs prickarna ovanpå hästens man ser ut som löss, besökare som tittar ut från en balkong! Djingis ser också sin mor Byrte, som som kommer vandrande från fjärran. Kvinnorna hade av tradition en mycket stark och jämlik ställning i det mongoliska samhället. Flera av Djingis döttrar och svärdöttrar fick ta över styret av olika imperiedelar efter Djingis´ död.

Vi fick också uppleva ett nästan tre dygns safari till Djingis´ födelsebygd i en bergstrakt och bo i ett turistanpassat men helt mobilt nomadläger med bara de karakteristiska och fortfarande över allt använda filttälten, vilka mongolerna själva alltid kallat för ”ger”, men som vi vanligen känt som jurta, jurtor.

Här fann jag i ett biblioteks-ger en intressant sammanställning av rapporter från ett stort internationellt utvecklingsseminarium om nomader och pastoralism (betesdrift), som hölls i Ulan-Bator vid sekelskiftet år 2000 – tio år efter landets frigörelse från det sovjetiska greppet och den därefter inträdda ”privatiseringen” vilken ofta nämns i många av de ca 80 rapporterna i boken. Jag fick från den boken inspiration till lite mer efterforskning och vidareutveckling av mina ideer om betydelsen av landsbygdens energiproduktion som grundpelare i allt samhällsbyggande och krigsproduktion.

Hela Mongoliet ligger på en högplatå mer än 1000 m ö h och huvudstaden Ulan Bator ligger på 1300 meter. När vi befann oss i Jalman camp vid Tuulfloden var vi på ca 1600 meters höjd i dalgången.

Saken är också den, att så fort någon nämner Djingis Kahn så börjar man spekulera över vilka faktorer som låg bakom hans exempellösa framfart som rikserövrare och maktutövare. Han lade på ganska kort tid medan han levde, under sig ett rike som sträckte sig från Koreahalvön i öster till Polen-Ungern i väster – i huvudsak omfattande alla de enorma stäppområdena i Eurasien, men även en tid större delen av nuvarande Kina. Sammanlagt omfattande hans imperium för 900 år sedan enligt uppgift omkring 100 miljoner invånare, vilket var en avsevärd del av den dåvarande världsbefolkningen.

Det stora imperiet dominerade världen i närmare 150 år, och lämnade spår som räckt fram till nutid. Bl a har mycket färsk forskning sammanställts ur en "Mongolernas hemliga historia", där Djingis Kahns och hans efterföljares nedtecknade dokumentation återfunnits och tolkats i flera nya böcker av den amerikanske kulturantropologen Jack Weatherford. Här omvärderas och framhävs mycket av hans ledarskapsförmåga och syn på demokrati och jämställdhet, där bl a hans döttrar och sonhustrur fick inta framträdande roller i imperiet, när han själv drog sig tillbaka och den manliga delen av succesionen sviktade.

Ämnet Mongoliet avhandlades även efter vår resa i en finsk tvserie om sidenvägens länder, men förutom hänvisningar till Djingis obestridliga egenskaper som härförare och regent – han skapade bl a ett för den tiden mycket snabbt kommunikationssystem (någon har nämnt 30 – 40 mil per dygn) av stafettryttare för att kunna hålla ihop detta enorma rike – så avslutades nästan alltid svaren med obestämda hänvisningar till hans förbund med mer eller mindre övernaturliga högre makter.

Jag påstår att det finns en mycket enklare och mer rationell förklaring till hans framgångar, vilken jag sammanställt ur faktauppgifter från bl a det ovannämnda seminariet. (Betydelsen av Djingis personliga talang framstår också av, att det stora riket ganska snart föll samman efter att det delats upp mellan hans oeniga söner.

Djingis Kahns krigsmaskin och regeringsapparat byggde på hans förmåga att samordna och utveckla den karga mongoliska landsbygdens uråldriga och effektiva lantbrukssystem.

Där byggdes hela den traditionella bioenergiproduktionen på en privat och familjeägd ”skördemaskin” bestående av en blandning av fem olika, sedan länge domesticerade och förädlade gräsätande husdjursarter (hästar inklusive åsnor, nötkreatur som ko och jak, kameler, getter och får). Alla förnödenheter och livsmedelsprodukter i detta samhälle byggde på animalier av förädlat gräs samt lite trä och lite jaktbyten från de skogar som finns fläckvis i landets norra delar. Husbehovsbränslet i de skoglösa områdena utgjordes av enbart torr gödsel.

Det sades att nomaderna vanligtvis under sommaren åt en kost av olika mjölkprodukter på mjölk från alla de fem djurslagen, medan vinterkosten bestod av kött. Vanligt jordbruk bedrivs bara i ett litet begränsat område i landets fuktigare västra bergstrakter, och deras växtprodukter nådde förr sällan eller aldrig ut till boskapsnomaderna.

Nordamerikanska prärieindianer Mongolerna har i flera tusen år haft tillgång till järnhantering och hade eget skriftspråk, till skillnad från systerfolken indianerna på de nordamerikanska likartade stäpperna, prärien, vilka hade varken järn eller domesticerade gräsätare och därför som nomader måste förlita sig till enbart jakt på de vilda gräsätarna. I praktiken blev detta en betydligt osäkrare och mer arbetskrävande försörjningsform än den som mongolerna tillämpade under samma naturbetingelser på den eurasiska sidan.

De nordamerikanska jägarfolken nådde heller aldrig fram till några nämnvärda samhällsbildningar eller för den delen några storstilade erövrararméer som liknade Djingis Kahns vid samma tid. När samma indianbefolkning spritt sig vidare mot mellan- och sydamerika kunde stenålderskulturen med hjälp av mera nederbörd och längre växtsäsong utveckla ett högtstående stenåldersjordbruk utan dragkraftsteknik, som även klarade av stora stads- och statsbildningar och underhåll av stora arméer (maya, azteker, tolteker m fl).

Nomadiserandet i Mongoliet liksom på andra platser i världen berodde på att den naturliga gräsväxt som fanns tillgänglig för en familjs året-runtförsörjning var glest utspridd över stora områden med ofta olika platser för respektive vår-, sommar-, höst- och vinterbeten. De naturliga områdena var oftast så stora att skörden räckte till för flera familjer att kunna flytta runt tillsammans och hjälpa varandra. Mongoliets marker har alltid fram till nutid nyttjats som allmänning utan privat ägande, men med intern reglering av nyttjanderätterna mellan familjerna.

Ger - mongolnomadens mobila hus och hem

De täta förflyttningarna har under ett par tusen års tid skett med hela familjerna och ett väl utvecklat bohag av dessa ”ger” eller filttält med en lätt men stabil och hopfällbar trästomme och inredning. Detta fraktades på enkla och lika gamla hjulkärror som spändes för med oxar, jakar eller kameler. Det var också möjligt att klövja, men landskapet är i allmänhet slätt, torrt och skogfritt med lite snö på vintern, så att hjulfordon fungerar överallt än idag. Ett sådant tält kunde riggas upp eller tas ner av två man på ca två timmar, och de förekom överallt som enda byggnader på landsbygden, eller som extrahus på väldigt många tomter inne i städernas förortsbebyggelse.

Ända fram på 16 – 1700-talen bestod Ulanbators föregångare som huvudstad av ett komplex av tusentals jurtor, och hela staden bytte under en ganska lång period plats med något eller några års mellanrum.

Mongolernas effektiva tranportteknik

Vi fick pröva den gamla transporttekniken i ett litet raftingsafari, där vi i en grupp på 10-12 man gick någon halvmil uppför längs en liten flod medförande två rejäla gummiflottar på en jakkärra. Den anspända jakoxen påstods väga ca tusen kg, och var i det skicket sannolikt kapabel att dra närmare ett ton på kärran också.

All försörjning inom både djurens och människans värld handlar om att varje individs arbete skall producera alla de nyttigheter och framför allt den energi som behövs för att överleva till nästa dag, till nästa år och till nästa generation. Mongolerna utvecklade sin teknik så att den normala familjen kunde bygga upp och sköta allt fler djur över allt större områden. På så sätt började man producera ett överskott av produkter som kunde avyttras och försörja en eller flera nya familjer utan egen djurproduktion, men som kunde ägna sin arbetsförmåga åt att t ex producera järn, nya redskap och till slut även diverse lyxvaror. Den här utvecklingen blev så framgångsrik även i Mongoliet att resurserna räckte för duktiga entreprenörer som t ex Djingis Kahn att bygga upp effektiva armeer.

Här var pricken över iet mongolernas traditionella hästhantering, där hästarna var utvecklade för arbete med ryttare, de var väl anpassade till den kärva miljön, ryttarna var näst intill födda på hästryggen och hela den stridande armen var hästburen med god tillgång till reservhästar. Hästarnas svaga punkt är att deras matsmältning har ett litet lagersystem jämfört med alla idisslare och de behöver därför äta och dricka nästan kontinuerligt med avbrott i arbetsuppgifterna.

Här måste också nämnas de tvåpuckliga kamelerna som domesticerats parallellt med hästarna och som var speciellt anpassade för ökenmiljöer, där det kan vara långt mellan foder- och vattenställen. Kamelerna är större än hästarna och kan bära mera, men har inte hästens kvickhet och smidighet som riddjur. Deras stora fördel är förmågan äta grova och taggiga ökenväxter och lagra upp stora fettreserver i pucklarna. Dom har också en speciell vattenhushållning, kan dricka ett stort förråd på en gång, och sedan hushålla med detta under en lång period, samt dessutom tillgodogöra det lilla vatten som finns i betet plus det vatten som frigörs när fettlagret i pucklarna förbränns under arbetet. Kameler och dromedarer har varit grunden till utveckling av den landbaserade fjärrhandel som blev Sidenvägen i Centralasien och traderna genom Saharaöknen i Afrika.

Motståndarna som besegrades under krigstågen hade också viss tillgång till hästryttare, men i de bördigare och mer jordbruksbetonade trakter man nådde till var deras beridna enheter extraordinära, och tillsammans med stora trögrörliga fotfolksenheter, som krävde separat och massiv försörjning med både foder, mat och manskap från den fasta jordbruksbefolkningen. De flesta jordbrukarna fanns också ofta ganska långt från storstäderna och levererade sina produkter med flodsjöfart som viktigaste transportmedel.

Djingis Kahn kunde under 1200-talet jämförelsevis snabbt förflytta sin arme i form av hela fungerande och självförsörjande nomadsamhällen, som, under mångåriga krigståg, fann sin egen energiförsörjning med bete överallt där det var något sånär grönt. Han kunde göra blixtframryckningar över långa avstånd med sina stridsryttare, vilka enligt uppgift kunde förflytta sig många dygn utan matpackning, genom att de tappade sina hästar på blod. Erövringarna inriktades ofta på större städer, som lätt kunde avsnöras från sin matförsörjning och belägras tills de tvingades ge upp. Han var också duktig på att snappa upp nya tekniker och hitta motståndarnas svaga punkter, men hans största tillgång måste ha varit den överlägsna effektiviteten i energiförsörjningen till hans armeer.

Djingis framgångssaga kunde aldrig upprepas. Jag tror orsaken till detta var att försprånget med hans mobila energiförsörjning åts upp av motståndarnas större tillgång på resurser för utveckling av tyngre vapen och rörligare stridsenheter efter att Djingis lärt dem en läxa.

Framtiden för mongolernas gränslösa boskapsskötsel är oklar. Efter ”privatiseringen” 1990 förvann den sovjetiska planekonomin och med den, drivkraften för stora kollektivjordbruk och ännu större statliga s k sovchoser, liksom även många sovjetstyrda tyngre industrier och gruvor. Utanför de få och små städerna återgick man snabbt till det traditionella nomadsystemet som krävde små finansiella investeringar och kunde byggas upp med självrekrytering av djurstammarna. Antalet företag och djur i landet växte mycket snabbt de följande årtiondena, med ett avbräck omkring 2007 pga en mycket hård vinter som decimerade djuren upp till 20 %. Idag försörjer sig omkring 40 % av befolkningen av detta naturbruk.

80 % av landytan anses ha biologisk produktionsförmåga, men av detta är mer än 9/10 lågavkastande naturbeten – bara på några få procent av landytan kan man bedriva traditionell växtodling med svenska ”norrlandsväxter” som korn, havre, potatis och vallväxter för vinterutfodring som det råder stor brist på. Man har beräknat landets totala ”carrying capacity” till motsvarande 66 miljoner fårenheter, medan det verkliga antalet djur för närvarande är lite svårt att finna siffror på. Det troliga är att man nu ligger nära taket och att man antagligen överbetar i de populäraste stadsnära områdena. Det vi kunde se från buss- och tågfönster motsäger inte det antagandet.

På en förfrågan inne hos en ung nomadfamilj, svarade man att det för närvarande behövdes motsvarande 300 fårenheter (eller kanske djur totalt) men att därav var 50 st hästar och 50 nötkreatur (5-10 st av dessa mjölkades) för att försörja en familj på en sannolikt ganska låg modern standard. Jakarna var nog ett utgående släkte hos de nya nomaderna, och tvåpuckliga kameler syntes först när vi närmade oss den betydligt torrare Gobiöknen i söder mot Kina. Besättningsstorleken stämmer rätt väl med siffror för antalet befintliga företag (nära 200.000) och den totala djurstammen. Avkastningen per djur är dock fortfarande låg, och det finns inga möjligheter att uppnå västerländsk levnadsstandard på dessa förutsättningar. Där måste varje företagarfamilj i framtiden sköta betydligt fler djur än idag på varje arbetsinsats vilket kräver strukturrationalisering, dvs minskning av antalet arbetare och företag för att företagsstorleken ska kunna öka inom ramen för den totala gräsproduktionen, som också är och har varit föremål för utveckling.

Några näraliggande exempel på nomadiserande hudjursskötsel

På utvecklingsseminariet år 2000 summerade man bl a vilka olika nomadiserande produktionssystem som hade utvecklats på olika platser i världen med liknande s k biom som Mongoliets, d v s stäpp, taiga, berg och halvöknar med gles växtlighet, kort vegetationsperiod och lång utpräglad torrperiod eller vinter. Jag ska nämna några av dem som jag har egna upplevelser och erfarenheter om deras utvecklingsmöjligheter ifrån.

Den skandinaviska samerenskötseln hade fram till 1900-talet mycket stora likheter med mongolernas naturbruk. Man flyttade hela familjerna mellan sommarbeten på kalfjället och vinterbeten i avlägsna skogsområden. När snödjupet var måttligt kunde renarna sparka fram vitmossa och renlav på marken, vid större snödjup och skare försökte man nå områden med hänglav på gammalskog. Dessa vinterbeten har mycket långsam återväxt vilket betydde att det måste gå många år mellan betestillfällena, som då blir spridda över ett mycket stort område. Den önskvärda typen av gammal hänglavskog är inte heller förenlig med dagens virkesproducerande skogsbruk.

Den moderna renskötseln med fastboende familjer kräver att varje renskötare med moderna hjälpmedel sköter många fler djur än tidigare, och bristen på hänglav gör att stödutfodring med hö och pellets på vintern blir allt vanligare. Flyttningarna sker nu alltid med lastbil och drivningar på fjället sker ofta med helikopterhjälp och bevakningen med snöskotrar. Med aktuella svenska siffror har ca tusen renföretag vardera 200 renar i medeltal. Dom lever i och är anpassade till ännu kargare förhållanden än den mongoliska stäppen, och avkastar därför sannolikt ännu mindre än mongolernas husdjur, vilket måste bli svårt att kombinera med moderna konsumtions- och bekvämlighetskrav.

Buföring i mellansverige En annan nordisk variant av halvnomadism är den gamla mellansvenska fäbodkulturen, som i stort sett dött ut i sin gamla traditionella form men fortlever på några få platser som kulturminne och turistföretagande. Här gick gårdarnas djurbesättningar på sommaren tillsammans med några skötare ut till avlägsna skogs eller fjällbeten, som skulle vara belägna utanför den zon av skogs- och myrslåttermarker som låg närmast utanför byarnas inhägnade odlingsmark.

Norsk fjellbeite I Norge bedrivs fortfarande i full skala en motsvarande ”utbetesdrift” där man fraktar gårdarnas fårbesättningar på försommaren ut till stora gemensamma fjällbetesområden och hämtar hem dem vid ”sankingen” på hösten. Under sommaren hjälps man åt med regelbundna tillsynsbesök, men däremellan går djuren fritt omkring utan stängsel.

Islandssau Island har en mager växtlighet som påminner mycket om Mongoliets stäpp, fastän klimatet är något av en motpol med ett "jämnkallt" och fuktigt väder som pendlar nära nollstrecket - lite över på sommaren, lite under på vintern. Den mongoliska väderleken kännetecknas av låg årsnederbörd, extrem vinterkyla och het men kort sommar, där växtligheten räddas av att det mesta av nederbörden faller under vegetationsperioden. Islänningarna har under sina tusen år på ön utvecklat ett fastboende jordbruk runt kusterna, där man med hö som enda odlade gröda numera bedriver modern mjölkproduktion på stora gårdar och foder för stora, vinterstallade fårbesättningar på andra gårdar. Fåren får sedan efter betessläppningen själva gå iväg in mot allmänningen på öns centrala bergsområden, varifrån de går hem eller hämtas på hösten till skiljeanläggningar där man delar isär de olika besättningarna och drar igång ett stort nätverk av säsongslakterier för årets lammskörd. I likhet med mongolerna har även islänningarna i gamla tider byggt sitt landtransportsystem på ganska små men tåliga rid- och klövjehästar, som fortfarande finns i stor mängd på ön, fastän numera mest för fritidsbruk och export.

Pälsfåren på Gotlands och Ölands allvar Svensk betesdrift med får under stäppförhållanden som liknar den mongoliska finns på Gotlands och Ölands allvar. Tekniskt sett är arealerna här inhägnade och tillhör angränsande gårdar med vanlig jordbruksdrift utanför allvaren. Företagsformen här överensstämmer mera med den storskaliga betesdrift som utvecklats i t ex Australiens och Nordamerikas vidsträckta stäppområden där djurskötseln bedrivs i stora, stängslade "paddocks" runt omkring enskilda farmer eller "stations", som i allmänhet inte behöver stalla in och vinterfodra sina djur.