Husdjursskötsel i Mongoliet
Djingis Kahns energiförsörjning – styrka och hållbarhet?
Sommaren 2013 deltog jag plus delar av familjen med ett friskt gäng skandinaver, som uppfyllde gamla drömmar om att åka den nu mer än hundraåriga transsibiriska järnvägen. Vår tågresa gick från Moskva, via städer som Jekaterinburg, Novosibirsk, Krasnojarsk, Irkutsk vid Bajkalsjön med guidat uppehåll, Ulan-Ude där vi lämnade det elektrifierade och mycket tätt trafikerade ryska dubbelspåret för ett enkelt södergående spår med diesellok genom Mongoliet till slutstationen i Beijing.
När vi lämnade det transsibiriska dubbelspåret en bit öster om Bajkalsjön lämnade vi ett platt Sibirien med ganska norrländsk blandskog och på några ställen nyplöjda åkerfält som sannolikt legat obrukade sedan 90-talet efter Sovjets fall. Kartan visar vårt röda oelektrifierade järnvägspår genom Mongoliet (tre ggr större än Sverige) med uppehåll vid Ulanbator (vid det ryska Y-et för Ulaanbaatar med ryska bokstäver) och ett märke ovanför nästa bokstav för vårt campläger i bergen. På väg upp mot bergen ser vi den typiska stäppen som här är grön och omfattar 90 procent av landet, men övergår i den betydligt torrare och brunare Gobiöknen längre söderut. "Huvudgrödan" i landet är fårskötsel, och fåret används också som enhet för beräkningar av landets "carrying capacity", vilken lär vara omkring 60 miljoner fårenheter (motsvar ungefär den fårstam som Nya Zeeland har).
Resans höjdpunkt blev för dom flesta ett 3 – 4 dygn långt uppehåll i Mongoliets, för många okända huvudstad, Ulan-Bator (på ryska och mongoliska stavat Ulaan Bataar). Den befinner sig f n i stark tillväxt och sväljer nu hälften av hela landets glesa befolkning på totalt 3 milj invånare i ett land som har tre gånger större yta än Sverige. Landet försöker nu återfinna en egen identitet och självförsörjning, efter att under större delen av 1900-talet levt i skuggan av ett sovjetiskt överförmynderi liknande det som Östeuropa utsattes för.
Vad som fascinerade mej mest var mongolernas stolthet och starka historiska känsla för sin nu snart tusenårige förfader Djingis Kahns bedrifter, och de småsamhällen av nomadiserande lantbrukare, som han använde som armé och satte sin prägel på och som i princip fortfarande tycks existera utanför den enda och moderna storstaden Ulan-Bator.
Den här nya kolossalstatyn utanför huvudstaden visar den mäktige Djingis Kahn när han för tusen år sen vaktade och spanande mot kinesiska muren och de motståndare i Beijing, som han så småningom besegrade. Obs att prickarna ovanpå hästens man ser ut som löss, det är besökare som tittar ut från en balkong! Djingis ser också sin mor Byrte komma vandrande från fjärran. Kvinnorna hade av tradition en mycket stark och jämlik ställning i det mongoliska samhället. Flera av Djingis döttrar och svärdöttrar fick ta över styret av olika imperiedelar efter Djingis´ död.
Vi fick också uppleva ett nästan tre dygns safari till Djingis´ hembygd och turistlägret Jalman i en bergstrakt. Där fick vi bo och aktivera oss i ett turistanpassat men helt mobilt nomadläger med bara de karakteristiska och fortfarande över allt använda filttälten, vilka mongolerna själva alltid kallat för ”ger”, men som vi vanligen känt som jurta, jurtor.
Jalmanlägret låg ca 14 mil från Ulan Bator, de sista milen såg ut såhär, men egentligen är landskapet körbart utan väg överallt där lutningen medger. Lägerbiblioteket var av det lokala resebolaget försett med en del svensk och en speciell engelskspråkig konferensrapport som, enligt min Kungsörsbibliotekarie, bara kunde utlånas från tre bibliotek i världen. Jag fick senare låna ett ex från Texas! Resebolaget Nomadic Journeys Ltd drevs sedan över trettio år av en gotlänning som vi träffade som hastigast på slutet. Han vistade i Ulan Bator på somrarna och i Visby på vintrarna.
Här fann jag i ett biblioteks-ger en intressant sammanställning av rapporter från ett stort internationellt utvecklingsseminarium om nomader och pastoralism (betesdrift), som hölls i Ulan-Bator vid sekelskiftet år 2000 – tio år efter landets frigörelse från det sovjetiska greppet och den därefter inträdda ”privatiseringen” vilken ofta nämns i många av de ca 80 rapporterna i boken. Jag fick från den boken inspiration till lite mer efterforskning och vidareutveckling av mina ideer om betydelsen av landsbygdens energiproduktion som grundpelare i allt samhällsbyggande och krigsproduktion.
Traditionella och moderna transportmedel på ett ungt nomadföretag med "bo på landet turism" i Mongoliet. Bilen och traktorn fanns bakom "mangårdsbyggnaden". Lastbilarna med timmer som troligen var lärk passerades på vägen till lägret - det enda synliga tecknet på det aktiva skogsbruk, som landet ska ha enligt statistiken under hela resan genom Mongoliet.
Hela Mongoliet ligger på en högplatå mer än 1000 m ö h och huvudstaden Ulan Bator ligger på 1300 meter. När vi befann oss i Jalman camp vid Tuulfloden var vi på ca 1600 meters höjd i dalgången.
Saken är också den, att så fort någon nämner Djingis Kahn så börjar man spekulera över vilka faktorer som låg bakom hans exempellösa framfart som rikserövrare och maktutövare. På ganska kort tid medan han levde, lade han under sig ett rike som sträckte sig från Koreahalvön i öster till Polen-Ungern i väster – i huvudsak omfattande alla de enorma stäppområdena i Eurasien, men även en tid större delen av nuvarande Kina. Några hundra år senare bildade mongoler även moguldynastierna i Indien. Sammanlagt omfattande Djingis Kahns imperium för 900 år sedan enligt uppgift omkring 100 miljoner invånare, vilket var en avsevärd del av den dåvarande världsbefolkningen.
Det stora imperiet dominerade världen i närmare 150 år på medeltiden, och lämnade spår som räckt fram till nutid. Bl a har alldels ny historieforskning sammanställts ur en "Mongolernas hemliga historia", där Djingis Kahns och hans efterföljares egna nedtecknade dokumentationer återfunnits och tolkats i flera nya böcker av den amerikanske kulturantropologen Jack Weatherford. Här omvärderas och framhävs Djingis medfödda ledarskapsförmåga och hans moderna syn på demokrati och jämställdhet, där bl a hans döttrar och sonhustrur fick inta framgångsrika roller i imperiet, när han själv drog sig tillbaka och de manliga delarna av succesionen sviktade.
Enligt färska uppgifter från hösten 2013 börjar historieforskningen nu också att omvärdera och uppvärdera hunnernas erövringar med hövdingen Attila i spetsen, vilket bl a ledde till romarrikets fall några hundra år efter Kristi födelse, dvs nästan tusen år före Djingis Kahn. Hunnerna var ett nomadfolk med ungefär samma bakgrund som mongolerna, och dessa anses också ha lämnat bestående kulturella spår efter sig i det efterromerska Europa.
Ämnet Mongoliet avhandlades efter vår resa i en finsk tvserie om sidenvägens länder, men förutom hänvisningar till Djingis obestridliga egenskaper som härförare och regent – han skapade bl a ett för den tiden mycket snabbt kommunikationssystem (någon har nämnt 30 – 40 mil per dygn) av stafettryttare för att kunna hålla ihop detta enorma rike – så avslutades nästan alltid svaren med obestämda hänvisningar till hans förbund med mer eller mindre övernaturliga högre makter.
Jag påstår att det finns en mycket enklare och mer rationell förklaring till både Djingis och Attilas framgångar, vilket jag här sammanställt ur faktauppgifter från bl a det ovannämnda seminariet. (Betydelsen av Djingis personliga talang framstår också av, att det stora riket ganska snart föll samman efter att det delades upp mellan hans oeniga barn och barnbarn.
Djingis Kahns effektiva krigsmaskin och regeringsapparat byggde på hans förmåga att samordna och utveckla den karga mongoliska landsbygdens uråldriga och effektiva lantbrukssystem.
Där byggde hela den traditionella bioenergiproduktionen på privata, familjeägda ”skördemaskiner” bestående av en blandning av fem olika, sedan länge domesticerade och förädlade gräsätande husdjursarter (hästar inklusive åsnor, nötkreatur som ko och jak, kameler, getter och får). Alla förnödenheter och livsmedelsprodukter i detta samhälle byggde på animalier av förädlat gräs samt lite trä och lite jaktbyten från de skogar som finns fläckvis i landets norra delar. Husbehovsbränslet i de skoglösa områdena utgjordes av torr insamlad gödsel.
Det sades att nomaderna vanligtvis under sommaren åt en kost av olika mjölkprodukter på mjölk från alla de fem djurslagen, medan vinterkosten bestod av kött. Vanligt jordbruk bedrivs bara i ett litet begränsat område i landets fuktigare västra bergstrakter, och deras växtprodukter nådde förr sällan eller aldrig ut till boskapsnomaderna. Dessa, liksom de flesta andra nomadfolk i världen under historisk tid, har med framgång livnärt sig på en extremt animaliedominerad kosthållning som varit nödvändig och adekvat för klimatförhållandena i deras närmiljö.
I jämförelse med Nordamerikas prärieindianer har mongolerna i flera tusen år haft tillgång till järnhantering och ett eget skriftspråk. Systerfolken indianerna på de nordamerikanska likartade stäpperna, prärien, hade varken tillgång till järnhantering eller domesticerade gräsätare och måste därför som nomader förlita sig till enbart jakt på de vilda gräsätarna. I praktiken blev detta en betydligt osäkrare och mer arbetskrävande försörjningsform än den som mongolerna tillämpade under samma naturbetingelser på den eurasiska sidan av Berings sund. De nordamerikanska jägarfolken nådde heller aldrig fram till några nämnvärda samhällsbildningar eller för den delen några storstilade erövrararméer som liknade Djingis Kahns vid samma tid. När samma indianbefolkning spritt sig vidare mot Mellan- och Sydamerika kunde stenålderskulturerna med hjälp av mera nederbörd och längre växtsäsong utveckla ett högtstående stenåldersjordbruk utan dragkraftsteknik, som även klarade av att försörja stora stads- och statsbildningar och underhålla armeer (maya, azteker, tolteker m fl). Ända fram på 16 – 1700-talen bestod Ulanbators föregångare som huvudstad av ett komplex av tusentals jurtor, och hela staden bytte under en ganska lång period plats med något eller några års mellanrum. Vi fick pröva den gamla transporttekniken i ett litet raftingsafari, där vi i en grupp på 10-12 man gick någon halvmil uppför längs en liten flod medförande två rejäla gummiflottar på en jakkärra. Den anspända jakoxen påstods väga ca tusen kg, och var i det skicket sannolikt kapabel att dra närmare ett ton på kärran också. All försörjning inom både djurens och människans värld handlar om att varje individs arbete skall producera alla de nyttigheter och framför allt den energi som behövs för att överleva till nästa dag, till nästa år och till nästa generation. Mongolerna utvecklade sin teknik så att den normala familjen kunde bygga upp och sköta allt fler djur över allt större områden. På så sätt började man producera ett överskott av produkter som kunde avyttras och försörja en eller flera nya familjer utan egen djurproduktion, men som kunde ägna sin arbetsförmåga åt att t ex producera järn, nya redskap och till slut även diverse lyxvaror. Den här utvecklingen blev så framgångsrik även i Mongoliet att resurserna räckte för duktiga entreprenörer som t ex Djingis Kahn att bygga upp effektiva armeer. Här var pricken över iet mongolernas traditionella hästhantering, där hästarna var utvecklade för arbete med ryttare, de var väl anpassade till den kärva miljön, ryttarna var näst intill födda på hästryggen och hela den stridande armen var hästburen med god tillgång till reservhästar. Hästarnas svaga punkt är att deras matsmältning har ett litet lagersystem jämfört med alla idisslare och de behöver därför äta och dricka nästan kontinuerligt med avbrott i arbetsuppgifterna. Här måste också nämnas de tvåpuckliga kamelerna som domesticerats parallellt med hästarna och som var speciellt anpassade för ökenmiljöer, där det kan vara långt mellan foder- och vattenställen. Kamelerna är större än hästarna och kan bära mera, men har inte hästens kvickhet och smidighet som riddjur. Deras stora fördel är förmågan äta grova och taggiga ökenväxter och lagra upp stora fettreserver i pucklarna. Dom har också en speciell vattenhushållning, kan dricka ett stort förråd på en gång, och sedan hushålla med detta under en lång period, samt dessutom tillgodogöra det lilla vatten som finns i betet plus det vatten som frigörs när fettlagret i pucklarna förbränns under arbetet. Kameler och dromedarer har varit grunden till utveckling av den landbaserade fjärrhandel som blev Sidenvägen i Centralasien och traderna genom Saharaöknen i Afrika. I krigföringen hade de motståndare, som besegrades under tidiga krigståg, också viss tillgång till hästryttare. I de bördigare och mer jordbruksbetonade trakter man nådde fram till var dessa beridna enheter extraordinära och arbetade tillsammans med stora trögrörliga fotfolksenheter, som krävde separat och massiv försörjning med både foder, mat och manskap från de fasta jordbruksbefolkningarna. De flesta jordbrukarna fanns också långt från storstäderna och levererade sina produkter med flodsjöfart som viktigaste transportmedel. Djingis Kahn kunde under 1200-talet jämförelsevis snabbt förflytta sin arme i form av hela fungerande och självförsörjande nomadsamhällen, som, under mångåriga krigståg, fann sin egen energiförsörjning med bete överallt där det var något sånär grönt. Han kunde göra blixtframryckningar över långa avstånd med sina stridsryttare, vilka enligt uppgift kunde förflytta sig många dygn utan matpackning, genom att de tappade sina hästar på blod. Erövringarna inriktades ofta på större städer, som lätt kunde avsnöras från sin matförsörjning och belägras tills de tvingades ge upp. Han var skicklig när det gällde att snappa upp nya tekniker och hitta motståndarnas svaga punkter, men hans största tillgång måste ändå ha varit den överlägsna effektiviteten i energiförsörjningen till hans armeer. Djingis framgångssaga kunde aldrig upprepas. Jag tror orsaken till detta var att försprånget med hans mobila energiförsörjning åts upp av motståndarnas större tillgång på resurser för utveckling av tyngre vapen och rörligare stridsenheter efter att Djingis lärt dem en läxa. 80 % av landytan anses ha biologisk produktionsförmåga, men av detta är mer än 9/10 lågavkastande naturbeten – bara på några få procent av landytan kan man bedriva traditionell växtodling med svenska ”norrlandsväxter” som korn, havre, potatis och vallväxter för vinterutfodring som det råder stor brist på. Man har som nämnts beräknat landets totala ”carrying capacity” till motsvarande 60 eller 66 miljoner fårenheter, medan det verkliga antalet djur för närvarande är lite svårt att finna siffror på. Det troliga är att man nu ligger nära taket och att man antagligen överbetar i de populäraste stadsnära områdena. Det vi kunde se från buss- och tågfönster motsäger inte det antagandet. På en förfrågan inne hos en ung nomadfamilj, svarade man att det för närvarande behövdes motsvarande 300 fårenheter (eller kanske djur totalt) men att därav var 50 st hästar och 50 st nötkreatur (5-10 st av dessa mjölkades) för att försörja en familj på en sannolikt ganska låg modern standard. Jakarna var nog ett utgående släkte hos de nya nomaderna, och tvåpuckliga kameler syntes först när vi närmade oss den betydligt torrare Gobiöknen i söder mot Kina. Besättningsstorleken stämmer rätt väl med siffror för antalet befintliga företag (nära 200.000) och den totala djurstammen. Avkastningen per djur är dock fortfarande låg, och det finns inga möjligheter att uppnå västerländsk levnadsstandard på dessa förutsättningar. Då måste varje företagarfamilj i framtiden sköta betydligt fler djur än idag på varje arbetsinsats, vilket kräver strukturrationalisering, dvs minskning av antalet arbetare och företag för att företagsstorleken ska kunna öka inom ramen för den totala gräsproduktionen, som också är och har varit föremål för utveckling. På utvecklingsseminariet år 2000 summerade man bl a vilka olika nomadiserande produktionssystem som hade utvecklats på olika platser i världen med liknande s k biom som Mongoliets, d v s stäpp, taiga, berg och halvöknar med gles växtlighet, kort vegetationsperiod och lång utpräglad torrperiod eller vinter. Jag ska nämna några av dem som jag har känt egna upplevelser och erfarenheter om deras utvecklingsmöjligheter ifrån. Den moderna renskötseln med fastboende familjer kräver att varje renskötare med moderna hjälpmedel sköter många fler djur än tidigare, och bristen på hänglav gör att stödutfodring med hö och pellets på vintern blir allt vanligare. Flyttningarna sker nu alltid med lastbil och drivningar på fjället sker ofta med helikopterhjälp och bevakningen med snöskotrar. Med aktuella svenska siffror har ca tusen renföretag vardera 200 renar i medeltal. Dom lever i och är anpassade till ännu kargare förhållanden än den mongoliska stäppen, och avkastar därför sannolikt ännu mindre än mongolernas husdjur. Få djur per sysselsatt, låg avkastning och dyrbara hjälpmedel gör det svårt att kombinera den moderna renskötseln med moderna konsumtions- och bekvämlighetskrav.