KulturSkillnader från Moskva till Beijing

Bilder och kommentarer, infångade längs järnvägen Moskva - Beijing sommaren 2013 - del II:1

(Än så länge existerar bara denna sida och del II:2, HusdjursSkötsel i Mongoliet)

Tågresans omfattning

Kartan visar den gamla transsib i rött, nyare delsträcka i blått, som vi åkte, samt svarta och gröna nyare sträckningar. Vi vek av från transsib vid Ulan Ude som ligger ungefär mitt för Ulaabaatar (se karta nedan).

Hela resan varade i nitton dagar med sjutton mellanliggande nätter. Vi i den svensk-norska turistgruppen på 21 personer tillbringade sju nätter på tågen, åtta hotellnätter i fyra städer och två nätter i jurta. Järnvägen Moskva-Peking sträckte sig över ca 725 mil oräknat serpentinsvängar i bergen och vi tillbringade sammanlagt 150 timmar eller 6 hela dygn på eller vid järnvägen, som faktiskt höll tidtabellerna i stort sett på minuten hela vägen. Medelfarten mellan stationsuppehållen kunde vara ca 80 km/tim räknat på fågelvägen, och det var 3 till 6 timmar mellan de längre uppehållen där vi tilläts kliva ur vagnarna, annars var vi inlåsta och hade stängda toaletter vid korta stopp. Vid varje stopp stannade luftkonditioneringen, som tydligen drevs av en hjuldriven generator (jfr cykeldynamo) på varje vagn. Den transsibiriska sträckan bestod av elektrifierat dubbelspår, medan linjen över Mongoliet gick på enkelspår med diesellok ända till Beijing. Inom Kinagränsen fanns det dock även flera parallella elspår. Under hela resan gjorde vi kortare minutuppehåll på mindre stationer för lokala resandes på- och avstigning, samt ibland lite längre på en eller annan timme för lokbyten, då vi fick gå ut ur vagnarna och se oss omkring.

I efterhand har jag kopierat lite från de fina Google earth-bilder som finns från många delar av resvägen - bl a framträder dom karakteristiska mongoliska jurtorna tydligt på satellitbilderna.

Min känsla är att vi under den här resan i princip passerade tre skilda världsdelar med var för sig helt olika historia, tre helt olika klimatområden, tre tydliga skillnader i sätten att leva och försörja sig på den ursprungliga landsbygden. Alla områdena har varit "drabbade" och kraftigt hämmade i sin nuvarande folkliga levnadsstandard av 1900-talets kommunistiska politik. Den har sänkt dem från deras tidigare nivåer, som längre tillbaka var helt jämförbar med standarden i Europa och Norden.

Min käpphäst från Busvebackens övriga sidor måste upprepas. All utveckling i alla mänskliga samhällen är och har varit beroende (och en spegling) av hur vi själva på olika platser har förmått tillvarata och utveckla de energirika naturresurser som över tid bara kan tillverkas av vårt eget arbete med stöd av solljus, värme och vatten.

Tre olika kulturgeografiska områden

Därmed får jag tre huvudavsnitt av reseberättelsen i kronologisk ordning, först del I, Ryssland från Moskva till sibiriska Irkutsk och Bajkalsjöns utlopp Angara mot floden Jenisej. Det andra avsnittet (del II) behandlar det betydelsefulla historiska kulturnavet, Mongoliet, på två websidor (del II:1 och del II:2) enligt beskrivningen nedan, medan det tredje avsnittet (del III) visar mötet med nordliga delar av Kina och järnvägens fysiska kontakt med delar av de gamla så kallade "sidenvägarna", ett namn som dom fick på 1800-talet.

Min version av kulturskillnaderna utgår från de olika områdenas förutsättningar för lantbruk eller kanske mera allmängiltigt, naturbruk.

Under del I korsade vi en stor del av det eurasiska inlandet längs breddgrader på Götalands nivå i Sverige. Pga det kontinentala klimatet skulle jag vilja likna jordbruksförutsättningarna längs hela vår del av transsibiriska spåret till något liknande Jämtland, dvs ganska korta, om än betydligt hetare somrar, måttlig nederbörd och en naturlig urskog här i taigabältet av barrträd och björk. Människor har levt och försörjt sig på gräs minst lika länge som i Norden. Dessutom tidiga spannmålssorter och skogsprodukter, samt ett stort och nödvändigt inslag av gräsätande husdjur, ett naturbruk som kombinerar och integrerar växt- och djurproduktion. Förmodligen samtidigt som hos oss kom också potatis, som nu verkade vara det enda som befanns odlingsvärt på alla små inhägnade datjor som vi passerade i utkanterna på de stora industristäderna.

Del II:s mongoliska kultur byggde på ett sofistikerat nomadiserande naturbruk i en kortsomrig och nederbördsfattig stäppmiljö som endast avkastade en mer eller mindre gles gräsväxt. Den kan bara förädlas till ensidigt animalisk kost av idisslande HusdjursSkötsel.

I del III kom vi så in i de nordliga utkanterna av det nordkinesiska jordbruksområdet omkring Gula flodens lopp. Där har marken varit uppodlad och intensivt brukad med terrasserade sluttningar som erosionsskydd och vattensamlare under hela den mångtusenåriga kinesiska högkulturen. I de odlade områdena finns det lite plats för gräs och därmed också få gräsätande husdjur. Kött produceras med svin och fjäderfä av rester från vegetabilieproduktionen, men blir pga det starka befolkningstrycket en mindre del av den allmänna kosten än i de tidigare kulturområdena. Mark är en dyrbar bristvara, vilket märks av att bebyggelsen ligger tätt sammantryckt och samlad i de gamla samhällena och att odlingarna däremellan fyller ut alla tomrum i landskapet. I nya större städer byggs alla folkets bostäder på höjden i väldiga områden med täta skyskrapesamlingar på 20 till 30 våningars höjd.

Mongoliet som historisk kulturbro mellan öst och väst

Mongolerna och deras nomadsläktingar på stäppbältet längs hela sidenvägens sträckning, har utan tvekan varit nav i en gods- och kulturförmedling, som skett under tusentals år, men som hade en höjdpunkt århundradena före och under Djingis Kahns imperium på 1200-talet. Nu börjar historikerna även komma underfund om att nästan tusen år före Djingis hade hans etniska släkting hunnerhövdingen Attila med sina erövringståg påbörjat en liknande kulturspridning längs samma sidenväg.

Jag har klippt ett citat ur en historisk websida, som väl beskriver en del av mina intryck från vår järnvägsresa. Den blev i hög grad ett snabbtvärsnitt som går parallellt med det gamla handelsstråket.

Traversing as they do all of Eurasia, the Silk Roads encompassed almost every climate and vegetation zone and crossed every kind of terrain. This sketch of Silk Road geography has the modest aim of introducing a few of the important features of Eurasian physical geography which help us to understand patterns of human habitation and interaction across that vast expanse. There are always regional variations which deserve more detailed treatment. Before the advent of modern technology, geography and ecological zones were critical determinants of where and how people lived, moved and interacted. Boundaries such as we know them, delineated by modern states, did not exist, but boundaries there were, either natural or manmade, and in both cases they turn out to have been quite permeable.

Det följande mellanavsnittet (del II:1) om Mongoliet har avgränsats till sträckan från sydligaste Bajkalsjön i Sibirien i norr och ner till södra nationsgränsen Mongoliet-Kina mitt i Gobiöknen. Det gamla Mongoliet sträckte sig vidare genom den sedan länge kinesiska provinsen Inre Mongoliet, vars nedre gräns går i jämnhöjd med Gula flodens nordliga "loop" och resterna av alla gamla kinesiska murar, men mer om den delen i tredje berättelsen. På den karta som jag tills vidare har lagt ut, är järnvägen av mej markerad röd.

I Mongoliets huvudstad Ulan Bator bytte vi tåg vid ett tre dygns uppehåll med hotellnätter och lokalt turistguidade bussutflykter i stan. En lång busstur ut på landsbygden utanför stan utgör huvuddelen av en egen sida del II:2 med namnet HusdjursSkötsel i Mongoliet (svart väg på kartan).

Det är dåligt med svenskt kartmaterial över nationen Mongoliet som legat inklämt i skuggan bakom de forna lydrikena Kina och Ryssland. De kartor jag visar har lite olika ursprung och dom kan ge anledning till några språkkommentarer.

Mongolerna har en mycket gammal språkkultur med turkiska drag, ett helt eget skriftspråk och ett bokstavsalfabete som skiljer sig helt från deras mäktiga grannars på alla sidor. Man kan se prov på skriften i torgbilden på Djingis Khans sockel nedan, men de gamla bokstäverna blir säkert opraktiska att på nytt börja använda officiellt, efter att de varit undertrycka under den långa sovjetryska perioden (och säkert fortfarande i det kinsiska och folkrikare Inre Mongoliet). Under 1900-talet användes ryskan som officiellt språk och deras alfabete (kyrilliska) för stavning av alla mongoliska namn på människor och orter. Ryskan hänger fortfarande kvar även om det finns en tydlig tendens mot engelskspråkig kultur i det modernaste utbudet.

Man har förmodligen översatt de ryskstavade namnen till latinskt alfabete i olika europaländer, så varje ort kan nu ha flera olika namn på olika kartor utan att något av dom låter som det rätta mongoliska. I Inre Mongoliet har orterna fått kinaklingande namnöversättningar - gränsstaden där vi bytte hjul hette på någon äldre karta Erenhot, men har nu namnet Erlian. Provinshuvudstaden i Inre M. som vi passerade något tiotal mil öster om, heter Hohhot, vilket fortfarande låter mongoliskt.

De två mongoliska orterna vid spåret på kartan stavas i latinsk översättning Ulaanbaatar och Sajnchand och dyker även upp i sin ryska form på några foton nedan. Några övriga orter som förekommer på fotona är Ulan Ude och Naushki i Sibirien utanför och Suchbaatar innanför den norra mongolgränsen, samt Tjoir mellan Ulaanbaatar och Sajnchand i Gobiöknen långt söderut.

Från Bajkalsjön via Ulan Ude till Suchbaatar

Jag ska redovisa mer uppgifter om själva sjön i del I när den blir skriven. Som marknad för de mongoliska samhällena måste Bajkalområdet ha haft stor betydelse, då sjön, som börjar strax norr om Mongoliet, är det enda vattenområdet inom mycket stora avstånd, som har kapaciteten att skapa ett lokalt klimatområde med hyfsade betingelser för djur- och växtliv, jordbruk och fiske på ungefär 500 meters höjd över havsytan. En nackdel är att spricksjön omges av svårtillgängliga berg, vilka även komplicerat järnvägsdragningen i trakten. Det har till följd att vi först måste göra en norrgående omväg på flera tiotals mil för att nå Ulan Ude för att sen komma in på den södergående och enda järnvägen genom Mongoliet.

På den sista bilden fotade jag det enda fältet (strax innan Ulan Ude) på hela resan som visade åtminstone spår av en aktiv vallskörd med någon form av höstackar (två st) som skymtar mellan träden. Dessförinnan visar första bilden att vi dyker fram ur diverse bergtunnlar och möter sjön högt från väster med sikt tvärs över till den södra spetsens två samhällen. Den vita fläcken på berget är enligt googlespaningen ett stort kalkbrott med ca 8 kilometer linbanetransport till samhället Sljudjanka vid stranden.

En kvart senare passerade vi det närmaste samhället (Kultuk), en liten industristad. Lite längre fram ligger Sludjanka mitt för det stora vita kalkstensbrottet. Sex mil längre österut passeras en pappersmasseindustri i Bajkalsk. Den har man haft en del miljödiskussioner omkring, då sjöns extremt klara vatten bör skyddas. Putin rapporteras för några år sen ha dykt med ubåt här utanför, för att efter en fabriksstängning kunnat konstatera att vattnet utanför industrin såg rent ut. Man kunde gott öppna fabriken igen, vilket också skedde. Vi åkte tidvis mycket nära uppför den östra stranden i närmare fyra timmar förbi småbyar med grå stugor innan vi vek österut från sjön och körde mot Ulan Ude.

Ulan Ude var vår sista anhalt på det elektrifierade och dubbelfiliga transsib. Här måste vårt Beijingdestinerade tågsätt byta till diesellok för den vidare färden på det enfiliga grenspåret mot söder. Grete och Stig upprepade ett tidigare initiativ med att förbättra utsikten från vår vagn.

Allt eftersom vi drog söderut blev landskapet mer och mer likt den trädlösa grässtäppen som dominerar Mongoliet. Vi såg bl a en by med nya småhus och någon form av mineraltäkt i bakgrunden.

• Sedan ökade inslagen av grässtäpp och större flockar med betesdjur.

Naushki var sista station i Ryssland med grundlig kontroll av pass och bagage i kupéerna. Här träffade vi också ryska getter som letade mat under vagnarna på bangården. Det är glest mellan stationerna, så det tog nästan två timmar till innan vi passerade själva gränsen med ett ödsligt vakttorn i skymningen. Efter ytterligare en timme trampade vi mongolisk mark i mörkret vid passkontrollen i Suchbaatar.

Våra kameror står som alltid inställda på svensk tid, medan klockor och tidtabeller på våra olika tåg alltid använde moskvatid (+2 tim). På stationerna i Ryssland fanns både moskvatid och efterhand tre ytterligare lokala tidszoner. Mongoliet har en egen tidszon (+ 6 tim) vilken är densamma som hela det väldiga Kina tillämpar. På tåget var det med andra ord nästan omöjligt att hålla reda på soltiden. Vi struntade i klockorna och räknade bara timmar och minuter från det som just hänt och fram till vad som närmast var på gång.

Kultur och folk i huvudstaden Ulanbaatar

Tidig morgon ett par timmar före Ulanbaatar möttes jag av det här mongoliska landskapet. Under natten hade vi klättrat från omkring 600 meter över havet i Nauski och Suchbaatar till nivån på hela den mongoliska högplatån som ligger vid 1300-1500 m ö h. Som jämförelse kan nämnas att Åreskutans topp ligger strax under 1300 m och Syltoppen vid omkr 1600 m medan skogen i Jämtland slutar och kalfjället börjar vid ca 700 m ö h.

Förorterna till Ulanbaatar mötte med allt större samlingar av till synes välskötta småhus, till skillnad från motsvarande ryska förortskvarter, som verkade gråa och luggslitna. Något som vi över huvud taget inte kunde se utanför den mongoliska nationsgränsen var jurtorna, dvs de speciella mongoliska filttälten som var enda bebyggelse utanför samhällena, men även fanns uppsatta på obebyggda tomtytor mellan småhus inne i storstan. Jag tog skärmdump från en googlekarta nära citykärnan (obs skyskrapan och bilparkeringarna i överkant) i Ulaanbaatar som visar att i stort sett alla tomter har en jurta. Stan har en historisk jurtatradition då hela huvudstaden under en period på 1600-talet enbart bestod av tusentals jurtor som bytte plats i landskapet sådär vart femte år.

Om man tittar på liknande stadsbilder från den gamla mongolkulturen i den kinesiska provinsen Inre Mongoliet finns det inga spår kvar av någon jurtabebyggelse. Varför duger dom inte där eller norrut i Sibirien när dom uppenbart och fortfarande fyller angelägna funktioner här i det numera fria företagandets mongoliska samhälle? Jurtan (heter egentligen "ger" med hårt g både här och i engelskan) var kanske Birgits politiska förebild till friggebodssystemet i Sverige?

Utanför Ulaanbaatars station väntade det svenskägda turistföretaget med lokalguide (dålig engelska och japanska) och chaufför med en robust rysk buss som hade tydligt stuk av 1950-talets postlinjebussar från min jämtländska hembygd, med skramlande motor och skorrande växellåda. Den fullgjorde sin uppgift hela tiden, men saknade helt bagageutrymmen, så vi sysselsatte också en medföljande bagagebil med två personer förutom att guiden hade med sig en extra praktikant. Hans hjälp behövdes bl a när föraren skulle krångla in bussen på obefintliga parkeringsytor vid matställen och sevärdheter.

Den förstorade resebolagsloggan visar en historiskt flertusenårig jaktransport. Bilden illustrerar det tidlösa klädmodet som har varit "unisex" även för de högre stånden. Både män och kvinnor bär långbyxor och läderstövlar under den fotsida ridkappan med judobälte. Könskillnad och status skulle markeras enbart med olika håruppsättningar och huvudbonader. Det var sådär 25-30 grader varmt på stan när vi mötte några av dessa välklädda gamlingar, medan alla yngre människor inte på något sätt avvek från oss turister. Vi såg också ett par kulturföreställningar med folkmusik, och de häftiga mongoliska strupsångarna som sjöng tvåstämt med djup bas och diskant samtidigt, traditionella hästhuvudfioler och lite mer upphottade kostymer i traditionell stil.

Högst uppe på loggans bild av jaklasset tronar den runda träring som är ljus- luft- och rökgång samt håller upp en ger och utgör nav för dom många träekrar som bär tälttaket och finns med tillsammans med resten av stativet och tältduksfiltarna på lasset.

Om den mongoliska landsbygden nu har obegränsat med svängrum åt alla håll, så var verkligen huvudstadens gatusystem motsatsen. Trånga fullproppade gator med oftast oreglerade korsningar där störst gick först. I större korsningar stod poliser mitt i avgasmolnen och vinkade.

Torget mitt i stan var dock en helt bilfri yta på hela sex hektar, och betydligt större än Moskvas Röda torg. Bilarna fick trängas på två filer åt varje håll i torgets ytterkant.

Vad som fascinerade mej var alla mongolers stolthet och starka historiska känsla för sin nu snart tusenårige förfader Djingis Kahns bedrifter. En dinosaurie i regeringsbyggnaden på ena sidan av paradtorget betraktar här en äkta Tyrannosaurium baatar (möjligen Tarbosaurium?) på den andra sidan. Den har alldeles nyligen kommit hem och återbördades föregående år till ursprunget via en auktionssite i USA.

De sentida khanernas palats låg omkring en vildvuxen gräsmatta en bit därifrån. Kopparkittlarna vid det vita vinterpalatset hörde till brandskyddet. Allt här är byggt av trämaterial med starkt eftersatt underhåll.

Mongolerna har en stark religiositet med buddistisk tradition som återupptagits efter den kommunistiska eran. Dock infördes den ganska sent till landet vid slutet av medeltiden. Djingis Kahns samtid ägnade sig enligt uppgift åt shamanism. Vi besökte en rätt omfattande klosteranläggning inne i Ulaanbaatar vid namn Gandan Khiid. Välfödda munkar strosade omkring eller satt i något slag av skola och fingrade på sina mobiler. Utanför vid monumenten kunde man beskåda Buddas fötter eller göra goda gärningar genom att köpa fröpåsar och mata duvorna. Även här fanns bönepelare att hänga blåa textiltrasor på, samt en mängd bönekvarnar i form av runda plåtrullar som mycket rationellt kastade ut en massa böner när man gick förbi och snurrade dom.

Genom Gobi mot Kina längs Tevägen

{{http://busvebacken.se/KulturSkillnader?action=AttachFile&do=get&target=Transmongol.jpg|transmongol|width|400}}

På kartan går resan från Ulan Bator ner förbi Jining till Datong några mil söder om Jining. Där vände vi näsan i riktning nordost till Zangjiakou/Kalgan och därifrån till Beijing. Rutten i stort sammanfaller nära med den 100 mil långa kameldrivna historiska Tevägen från Mongolporten i Kalgan (nu Zangjiakou) till Ulan Bator.

I de gröna delarna av stäppen framträder mörkgröna spår av tidigare aktiviteter med förmodligen orealistiska odlingsförsök under kommunisttiden. Likaså passerade vi ruinerna av en övergiven sovjetisk militärförläggning utanför Tjoir och på lämpligt avstånd från Kinagränsen. Vindkraftparkerna bör nog vara av betydligt nyare datum.

Kolstaden Tjoir

Tjoir med lokbyte var huvudort för bl a den rysk militärförläggningen med flygfält och förmodligen fanns ett flertal kolgruvor i området. Vi passerade en bit ifrån en ny fabriksanläggning under byggnad och rakt igenom ett äldre kolföretag. Det fanns också möjlighet till lite proviantering i stationens kafélokal. På den sista bilden fotade jag något som vid förstoring ser ut som en utkastad ensam bensinstation vid en liten väg i den oändliga halvöknen.

Gruvstaden Sainchand

Sainchand är en sista lite större mongolisk gruvstad 20 mil före kinagränsen. På Google är de gott om spår efter mineraljakt och kolbrytning i trakten. Här fick vi stiga ut i ökenvärmen någon timme på eftermiddan. På bilderna syns även raden av vagnschefer som vid varje stopp tålmodigt vaktade var sin dörr i solgasset, och förmodligen försökte räkna in oss efteråt.

Gränsövergång mitt i Gobi som inte är öken

Efter frigörelsen 1990 har både Tjoir och Sainchand fått ökad betydelse som råvaruproducenter för exporthandel med Kina. En flaskhals är den otidsenliga standardförbistringen på järnvägsspåren, som tvingat fram kostsamma omlastningar vid gränsstaden Erlian/Erenhot. Man håller dock på med övergång till inbyggd spårviddsförändring på hjulaxlarna. Persontågen byter än så länge underreden, medan godstrafiken måste omlastas på en stor bangårdsanläggning, som har medfört att Erlians befolkning vuxit från 8000 till 100.000 invånare de sista 20 åren. Här skall också finnas en utbyggd gränshandel mot Mongoliet med stora konsumentvaruhus, eftersom detta är Mongoliets enda direkta landförbindelse med bilväg och järnväg till Kina.

Kina har bara en gränsövergång till i norr, alldeles öster om Mongoliets "treriksröse" med rysk och kinesisk gräns vid lake Hulun på kartan ovan. Transsib gör här en mer än hundraårig avgrening till Kina, där Kina bl a kört sin handel med det gamla Österuropa. Gränsporten för samma omlastningsprocedur som i Erlian är tre gånger större och heter Manzhouli.

Gobi är ett mongoliskt uttryck för ett någorlunda gräsbeväxt område, som i verkligheten bara har omkring 3 % ren sandöken (citat längre ner). I övrigt handlar det om grässtäpp och halvöken med 100 till 200 mm sommarnederbörd. Vi såg aldrig någon sandöken passeras under dagtid, men jag har läst om, och även från en tidigare flygpassage sett hur sanddyner sprider sig mot Kinas jordbruk och gulaflodenområdena i sydost. De plana stäpperna består ofta av tjocka vindtransporterade lössjordslager, vilka med tillgång på vatten och värme längre söderut i Kina blir mycket bördiga odlingsmarker. Här i Mongoliet finns ofta grundvatten rätt så ytligt, men förråden är små, och kinesiska försök i Inre Mongoliet att med trädplanteringar (Den kinesiska Gröna Muren) stoppa ökenspridningen har inte fungerat som tänkt utan mest lett till kraftiga sänkningar av grundvattennivån.

/citat/The name Gobi is a Mongol word meaning desert, depression, salt marsh, or steppe, but which usually refers to a category of arid rangeland with insufficient vegetation to support marmots but with enough to support camels. Mongols distinguish Gobi from desert proper, although the distinction is not always apparent to outsiders unfamiliar with the Mongolian landscape. Gobi rangelands are fragile and are easily destroyed by overgrazing, which results in expansion of the true desert, a stony waste where not even Bactrian camels can survive.

Tågets insidor

Vi hade tågbiljetter utan mat, så vi blandade restaurangvagnbesökens ganska korta meny med samovarvattenspädd kupemat som under den här delen av resan måste köpas på stationerna. Sista kvällen före Beijing på tåget gick alla in för avskedsmiddag i restaurangvagnen.

Ett par timmar senare körde vi över Kinagränsen och spenderade fyra timmar sen kväll i Erlian på hjulbyte från ryska bredspåret till normalspårvidd innan vi fortsatte vidare söderut genom den kinesiska provinsen Inre Mongoliet.