Kyrkåstäcket

Tusenårigt kulturspår

Det så kallade Kyrkåstäcket är ett minne från en tusenårig kultur som sannolikt och bokstavligt en gång i tiden blomstrat ganska exakt på den bit mark där jag både är född, där jag vuxit upp och där jag efter ett avbrott för studier och några års forskning på andra orter återvände med familj till ett yrkesliv som traditionell bonde.

Återkomsten skedde för 45 år sedan, och då visste jag nästan ingenting om den historiska tråd som jag nu under de senaste femton åren har börjat nysta upp. Den kunskap som jag hade med mig tillbaka från främmande orter handlade om hur man på bästa sätt kan bygga upp en gård och odla djurfoder och livsmedel, samt föda upp husdjur i skilda miljöer.

När jag sedan fullföljt min barndomsdröm att bli bonde liksom pappa, och sedan efter avslut och pensionering summerat det jag och min familj varit med om så upptäckte jag intressanta likheter med flera generationer av mina förfäders näringsverksamhet och yrkesliv på samma plats, Busvebacken i Kyrkås socken.

Den första perioden med start på platsen före år 1000 vet vi inget om, annat än att näringarna försörjde en socken med råd och kunskap för att bygga kyrka och skaffa fram den avancerade konstvävnaden.

Den andra aktiva perioden startade för 190 år sedan när bonden Jon Johansson redan när barnen var små bestämde sej för att nybygga ett andra bärkraftigt hemman här för något av sina barn. Detta hemman har sedan brukats med nyodlingar och ständig byggverksamhet och förbättringar av ättlingar till Jon i fem generationer, där min är den senaste.

Näringslivet omkring Jon klarade av att bygga socknens tredje kyrka i historien, alla fem generationer av ättlingar skaffade sej mycket god kunskap före start som egna företagare och alla har varit starkt engagerade i sitt företagnade och omgivande samhälle. Trivselfaktorn har varit hög hos alla enligt min bedömning.

Näringslivet, ja det var ett litet antal jämnstora hemman som genom århundradena haft tillräcklig areal och kunskap för produktion av de livsmedels och energiresurser och binäringar som fordrats för att underhålla ett ganska välmående samhälle trots alla påfrestningar genom århundradena. De makter som beskattade den här produktionen har funnits på alla nivåer från påven i Rom över Hamburg, Köpenhamn, Uppsala ärkestift, Trondheim, lokala ekonomiska småhövdingar i Storsjöområdet till nuvarande Stockholm.

Hela täcket flyttades år 2013 "hem" till Jamtlimuseet, men är nog ännu 2018 inte riktigt klart för utställning.

Jamtlis gamla beskrivning av föremålet ser ut så här: "Kyrkåsvävnaden är ovanligt bred och utgör ett kvadratiskt täcke på drygt ca 1x1 m. Materialet är ull samt lin och färgerna går i rött, blått och grågrönt. Täcket påminner mycket om Överhogdalsbonad IV och består liksom denna av oktogonala fält med geometriska ornament; skepp, fyrfota djur med bakåtvänt huvud och fåglar vid träd. Täcket har använts som antependium i Kyrkås gamla kyrka. Mot senare delen av 1800-talet kom det på dunkla vägar till Nordiska museet i Stockholm. Några mindre delar blev dock kvar i Jämtland och förvaras idag i länsmuseet. Fortfarande saknas dock bitar av täcket. På samma sätt som med Revsundslisten visade C-14-dateringen att täcket var äldre än man först trott. Någon gång mellan 990 och 1160 beräknas det ha vävts."

Överhogdalstapeterna och Skogbonaden i original

Skogbonaden

Revsundslisten kopia

Kyrkåsantependiet som det ser ut idag

Till vänster ses hela Kyrkåsvävnaden i sin nuvarande, av Brita Jonsdotter "städade" form (b92xh112). Den högra bilden visar en detalj av täcket i närbild

En gammal bild på det avklippta fragment som finns på Jamtli.

Här ligger hela antependiet numera sedan 2013 samlat på Jamtli

Det finns flera olika berättelser om vävnadens öden

Den hittills kända historien finns nu utförligt beskriven, av Annas dotterdotterdotter och Nordiska museets styresman Christina Mattsson, i artikeln “Antependiet från Kyrkås gamla kyrka”, som ingår i boken Jämten 2010 från Jamtli förlag. MattssonsBerättelse

Först kommer en lite äldre historieskrivning av Calise Tirén i Litsboken årg. XI från 1960.

Färgfotot föreställer vävnaden som mor och dotter hjälptes åt med att framställa (b68xh123), och som skulle likna det gamla antependiet. Även denna vävnad, som blev färdig 1912 med Kristina Eriksson Stadighs signatur KES, har använts som altarduk i Kyrkås gamla kyrka men finns nu sen 1959 på Jamtli museum. Kristina Stadighs egenhändiga mönsterbeskrivning med förstoring av symbolerna intill.

.

År 1951 vävde hon upp en större kopia (b250cm x h84cm) som numera hänger som altarduk i den renoverade gammalkyrkan.

Avskrift av Kristina Stadighs egen berättelse om täckets öden och äventyr, samt hennes mönsterbeskrivning.

"Antipendiets öde och hur de sista resterna togs till vara och förvaras nu i Nordiska Museet. (Sveriges dyrgrip)

När Kyrkås gamla medeltidskyrka togs ur bruk och delvis revs, såldes inventarierna å auktion, och däribland var även antipendiet vilket inropades av torparen Jonte på berget i Bringåsen, för en tolvskilling =(25 öre) vilken använde detta till hästtäcke.

År 1870 när Hans Andersson i Bringåsen kom hem från riksdagen hade han sällskap med en uppköpare för Nordiska Museet och dels för Liljevals och samtidigt blev det tal om icke det fans någon gammal vävnad från gamla kyrkan. Anna Hansdotter Eriksson som var mycket intresserat av allt gammalt o särskild vad konstvävning beträffar uppsökte då ovannämnde torpare och bad att få söka reda på de sista resterna av antipendiet, vilket hon fick köpa för 75 öre. Sedan blev det att tvätta och sy ihop resterna så gott det sig göra lät och uppköparen fick med sig dyrgripen varvid den kom att hamna hos Liljevalls och när denne skänkte samlingen till Nordiska museet kom även resterna av antipendiet med dit.

När kyrkan började renoveras kom Anna Eriksson och Kristina Stadig på tanken att försöka väva ett likadant antipendium, men nu gick det ej att få låna orginalet utan vi erhöll ett fotografi som landshövdingskan Ellen Widén tagit. Det blev att använda förstoringsglas och rita upp mönstret. Som tur var hade Anna Eriksson en liten bit kvar av antipendiet så att det gick att se hur färgerna såg ut. På avigsidan var det hemspunnet lingarn och rätsidan ylle, rutigt mönster i oljeblått och järnblått. antipendiet, som vävdes år 1951 skall vara ett minne efter min moder Anna Eriksson och hännes sista önskan var att antipendiet skulle bli till nytta i denna helgedom.

• Edsåsen, Undersåker den 21/4 -57
  • Kristina Stadigh

Mönstret är uppdelade i stora fyrkantiga rutor o alla har särskilda uppgifter. På översta rutan återfinns tuppen, symbol för själens uppvaknande till Gud. I en av rutorna är det ett skepp som symbol för människans färd på livets hav. I nedersta rutorna synes två pelikaner Kärlekens symbol. Pelikaner fins på alla gamla dopfund. Mellan ovan angivna mönster är det bårder o korsmönster i olika varianter bland annat hakkors, urgammalt lyckobringande tecken stundom symbol för solen o fins fortfarande i Grekiska kloster o tempel. Antipendiet härstammar från slutet av 1000 eller början av 1100 talet.

• Kristina Stadigh."

I ÖP kom det i aug-sept 2010 in ett par nyskrivna kulturartiklar om Kyrkåstäcket med anledning av att den nu tillfälligt var aktuell och återbördad till hemmaplan på Jamtli. Den ena, som skrivits av Christina Mattssons kusin Marie Stadigh, handlar om hennes syn på de tre generationer "förmödrars" arbete med täcket och återges nedan. HampaTeorin som utgör ämnet för den andra artikeln är nog ett lite spekulativt sidospår som utan grund ifrågasätter museifolkets analysmetoder. Den återger i alla fall en del intressant odlingshistoria i länet och kan läsas om man klickar på den blå länken.

Marie Stadig skriver:

Så glad jag blir när jag ser den stora färgbilden på vävnaden med tuppen, vikingaskeppet, oktogonerna och påfåglarna!

Jag är glad över att textilarvet lyfts upp och synliggörs, för det är det värt. Jag ser rutmönstret i botten och jag ser i fantasin min farmors och farmorsmors böjda ryggar när de med en trästicka plockar upp det vita mönstret, tråd för tråd, från varpen som är dubbel. Det är inte dunk, dunk i vävstolen. Det är dunk, lång tystnad och ett dunk som hörs. Vilket hästjobb!

Det är en vävnad med inspiration från Kyrkåstapeten de gör och som visas på fotot i ÖP.

Längst ner på väven syns KES 1912. Så ledsen jag blir när deras kulturinsats och slit inte nämns med ett ord. Ett högst frivilligt och roligt slit, men ändå.

Med konstnärlighet, teknisk skicklighet, god materialkunskap och stor uthållighet ritade de upp ett mönster med inspiration från ett fotografi och en liten tygbit.

De odlade, beredde och spann lin och ull.

De växtfärgade ullen och räknade noga på hur vävnotan skulle sättas ihop.

Sen sattes väven upp i en hemgjord vävstol långt ifrån en Glimåkras exakthet.

De vävde på lånade stunder, utan elektrisk belysning och med småbarn runt kjolarna. Det ligger många, många kvinnoarbetstimmar bakom det här fotot.

KES var min farmor Kristina Eriksson Stadigh (som gift bosatt i Edsåsen). Hon var 27 år, min farmorsmor Anna Hansdotter 57 år (Kyrkås och senare Odenslund) och min farmors mormor Brita Jonsdotter 86 år (Lungre) då vävnaden på fotot kom till år 1912.

Ett teamarbete över generationsgränserna kan man säga. Det var 86-åringen Brita som årtionden tidigare köpt ett hästtäcke från Torparen Jonte på Berget för en tolvskilling och sett till att det kom till huvudstaden.

Tack vare henne, och möjligen stockholmarna, finns väven från tidig vikingatid kvar. Nu är det väl äntligen dags för originalet att få komma hem permanent till Jämtland efter 135 år i exil?! Om vi kan ta hand om Överhogdalstapeten måste vi väl kunna sköta om ett gammalt hästtäcke? Ett hästtäcke som lyckligtvis också levt ett stillsammare liv som antependium i medeltidskyrkan i Kyrkås.

Kyrkorna var ofta beställare av konstnärliga verk och de hade kontakter, både med varandra och långt ut i Europa och Asien. Jag tror inte att Kyrkåstapeten skapats i ett bondehem runt Kyrkås på 1000-talet.

Jag tror heller inte på HampaTeorin – det är väl tillräckligt jobbigt att tukta linet som har längre och finare fibrer än hampan?

Jag tror på Nordiska museets experter som säger att Kyrkåstäckets vita varpskikt är av lin. Uttrycket strie, det känner jag igen. ”Hämt striesätchen” hör jag min pappa säga på jämtska då vi plockade upp potatisen i Edsåsen. Säcken, av jute, var perfekt för ändamålet mörk, grov och gles så att jorden sållades bort.

Tuppar som vakar mot ondskan behövs, oavsett om de sitter på kyrktaket eller är invävda i ett hästtäcke.

Jag tänker på fåglarna i täcket när den heliga påfågeln sakta skrider runt utanför historiska museet i Alanya.

Det är spännande att söka efter likheter i mönsterbilder och jag letar också när kvinnan uppe bland Taurusbergen visar mig sina textilier.

Jag bara vet, högst ovetenskapligt, att när jag åker på den där charterresan till Turkiet, till delar av Bysantinska riket som det såg ut runt år 1000 e Kr när hästtäcket kom till, att där någonstans finns lösningen på gåtan varifrån hästtäcket ursprungligen kom.

MARIE STADIGH

Jag avslutar här de tryckta återgivningarna av historien om Kyrkåstäcket med några sidor ur Christina MattssonsBerättelse i boken Jämten 2010, där hon berättar lite om det senaste kunskapsläget angående denna "dyrgrip".

År 1983 utgav LTs förlag boken Nils Månsson Mandelgren av Bengt Jacobsson, där jag fanns följande beskrivningar av Mandelgrens resa i Jämtland förbi Kyrkås (som inte nämns i boken)i början av juli 1869.

Min kommentar igen: Det finns numera analysmetoder där man kan jämföra förekomsten av vissa spårämnen i sådant här organiskt material som ylle och lin med motsvarande förekomster i den miljö där man tror att fibrerna och kanske även växtfärgerna producerats. En sådan analys förutsätter att man har ett ordentligt referensmaterial tillgängligt från de olika miljöer som kan vara tänkbara upphovsplatser, men det vore en spännande tanke att se sådana analyser realiserade på den här "dyrgripen".

Kapellet på Bosvedbacken

A J Hansson, den förste åbo som föddes på nya Busvebacken, skrev år 1885:

Bosvedbacken och kyrksägnen

Den här ofvan nämnde Bosvedbacken, var ett gammalt ödesböle och omnämnes som sådant i gamla handlingar sedan år 1440.

En gammal saga berättar, att härstädes i den första kristna tiden skulle byggas en kyrka men under arbetet dermed, blef om nätterna nedrifvet hvad som byggdes om dagarna. Denna ogerning tillskrefs "vättarne" eller "råen". Deraf slöt det vidskepliga folket, att det ej var "råens" vilja, att kyrkan skulle uppföras på denna plats. För att nu utröna, hvarest rätta stället för kyrkobyggnaden vore att finna, betslades 2ne otämjda unghästar och spändes för ett lass, bestående af 3ne timmerstockar; på det ställe hvarest hästarne stannade med lasset skulle, enligt den tidensvantro, kyrkan få stå i fred; dessa hästar stannade med sitt lass 1/8 mil i vester om Bosvedbacken, hvarest då uppfördes den ännu qvarstående Kyrkås gamla kyrka.

Abr. Hulphers säger i sin beskrifning öfver Jemtland (utgifven år 1775) "att lemningar efter ett gammalt kapell eller kyrkobyggnad varit synlig 1/8 mil i öster från gamla kyrkan," således på Bosvedbacken. Efter dessa lemningar synes nu ej något spår.

Kyrkås gamla kyrka och inventarier

Kyrkåsantependiet eller ”täcket” kommer in i bilden.

Enligt Christina MattssonsBerättelse har sentida C14dateringar visat att täcket gjordes någon gång mellan slutet av 900-talet till början av 1100-talet. Det blir omkring 100 år äldre än vad den tidigare dateringen kommit fram till. Det mesta tyder på att täcket är tillverkat i länet, fastän med bl a bysantinska förebilder.

”Kyrkåstäcket”, som detta textila konsthantverk ofta har kallats blev rikskänt efter att forskaren, samlaren och konstnären Nils Månsson Mandelgren, från sin bas i Stockholm gjorde en av sina årliga samlarresor på sommaren året 1869 norrut i Sverige genom Dalarna, Härjedalen och Jämtland.

Den 11 juli 1869, mitt i slåtterarbetet i skog och på myrar besökte Mandelgren Pehr Jonsson i ett troligtvis ganska folktomt Lungre för att titta på, rita av och tigga eller köpa olika kulturföremål. Sin vana trogen och för att spara på reskassan kom han oftast till sina besöksmål som gäst, fick mat och övernattning och kanske t o m skjuts fram till nästa mål.

Från ett besök i nya kyrkans torn noterade NMM: En brokadväfnad 2 alnar 10 tum, 1 aln 12 tum varpen vitt linne och islagen ylle, så att ornaterna voro vita och röda (fås till museum) låg som trasa i en korg, fans ej uti inventarium.

Dagen efter (12 juli 1869) besökte NMM gamla kyrkan och gjorde skisser av den och skrev ner kritiska kommentarer kring den nya kyrkans utformning, (finns på KyrkornaiKyrkås/ Gamla Kyrkan) innan han for vidare mot Hammerdal.

Mandelgrens besök skedde flera månader innan Hans Andersson blev invald till riksdagen, så någon planering för att ”trasan” skulle följa med honom till Stockholm samma vinter fanns aldrig. Mandelgren hade ju heller ingen anledning att frakta med sej runt en massa gods utan måste ändå på något sätt sända sina insamlingar till sin bostad i Stockholm. Nordiska museet hade inte öppnat någon mottagning av föremål ännu, utan detta startade först 1872.

Däremot visste Pehr att det fanns flera personer i socknen som kanske inte bara ville snygga till den utan även, som senare skedde, ville behålla en del material för att just kunna göra ett försök att själva förverkliga de kopieringar som troligen stod på önskelistan redan när gamla kyrkan tömdes.

Nu fördröjdes av olika anledningar kopieringen ända fram till 1911-12. Först då kunde den nu ålderstigna Brita Jonsdotter, hennes dotter Anna Ericsson och barnbarnet Kristina Stadigh på Skolgatan 2 i Östersund efter ett omfattande förarbete väva den första kopian. Men det kan mycket väl ha varit så att Kyrkåsborna hade gjort tidigare försök, vilket jag kommer till.

År 1905 stod några av kvinnorna utanför Skolgatan 2 där vävstolen, som Kristina Stadigh(längst ut till höger) sex år senare började väva det nya Kyrkåsantependiet på, var belägen. Kanske hade de redan här börjat planera?

Från vänster står Brita Jonsdotter med barnbarnsbarnet Brita Andersson från Busvebacken framför sej. Sedan kommer Brita J:s dotter Anna Ericsson, Annas svärmor Erik-Persa Stina fr Bringåsen, Brita J:s dotter, Anna Ericssons syster Brita Kristina Eriksson, gift med Lars Ersa, men några år omkring 1905 bodde paret här i stan innan Lars och Brita Kristina fick tillträda gården i Lungre.

Framför Brita K står hennes äldsta dotter Erika. Längst ut till höger står Annas dotter Kristina Ericsson, som hade gift sej till efternamnet Stadigh innan vävningen tog vid. Bakom kameran står Kristinas yngre bror Hans Ericsson. Än så länge bodde båda syskonen hemma här på Skolgatan och hade nu både mormor och farmor från Bringåsen på besök.

Brita var faktiskt med stor sannolikhet själv med och levererade den utlovade brokadväfnaden till Mandelgrens insamlingsmuseum, eftersom det finns uppgifter i flera brev om att hon medföljde Hans på en stockholmsresa till en s k urtima (extra) riksdag i augusti 1871 och själv återvände hem i ett annat ressällskap innan riksdagsmötet för Hans del började i september. Hon kunde ju dessutom delvis samåka på maken Hans tjänsteresa för att hålla kostnaderna nere, eftersom en Stockholmsresa på den tiden nog närmast bör jämföras med att ta sig landvägen till ex vis Jerusalem idag.

Första resmöjligheten kom ju i januari 1870 till Hans´ första riksdagstermin, men då var det sträng vinter, Brita var höggravid och födde Lars Petter några veckor senare. Kanske hade hon inte heller ännu haft tid att städa till antependiet mitt i förberedelserna för maken Hans resekista med utrustning för ett halvår i Stockholm.

När sedan augustiresan 1971 till urtima riksdagsmötet yppade sig, kan man anta att ett mycket lämpligt tillfälle kom, att ta med och överlämna täcket till Mandelgrens samling i bostaden. Mandelgren kunde sedan lämna den vidare till Nordiska museet 1875 enligt deras inventarium.

Brevväxling angående Brita Jonsdotters Stockholmsresa augusti 1871

16 mars 1871 skrev Hans:

• …….Det lär väl vara för tidigt ännu att fråga dig om du ämnar helsa på mig här i Stockholm, då sjöfarten ej på länge torde bli öppen till Sundsvall. Wi får väl sedermera språka om den saken………….

Jag har i dessa rader skrifvit så, att det icke torde vara skäl i att låta någon obehörig se det, synnerligast derför, att det icke är skrifvet med sådant alfvar som man kan vänta af en Riksdagsman. För resten äro icke de bref jag sänder dig ämnade för allmänheten, hvadan jag tror du gör klokast i att ej uppvisa dem, utan helldre muntligen lemna de notiser som kan vara för den nyfikne kärkomna. –

20 september 1871 skrev Hans från St-hlm i ett brev till Britas kusin och hemmansägare på Jon Johanssons föräldragård, Olov Larsson i Häste, Rödön:

På tal om ”Gumman” får jag berätta, att min lilla mor gjorde mig ressällskap hit och att hon afreste härifrån förleden fredag, således rätta dagen för att undslippa stormen. Hon är väl hemma vid det här laget. –

Brev till hustrun Brita

Stockholm den (?) September 1871

Älskade Hustru!

Från Logårdstrappan åsåg jag din afresa härifrån och ämnade ha följt dig med ögat så länge jag kunnat, men då jag såg att fartyget lade till vid Tegelviken samt stannade der och jag under tiden mötte en Riksdagsgubbe på skeppsbron, som gjorde mig sällskap, måste jag i tankarna säga dig farväl och lemna skeppsbron. Jag kunde dock ej underlåta följa dig till Sundsvall och sedan till hemmet. Ni hade sannolikt någorlunda skapligt weder på på sjön.

Här var visserligen omkring kl. 11 på aftonen stark blost, men efter min beräkning skulle Ni då vara utanför Gefle och således ett gott stycke härifrån dit vederiln som öfvergick Stockholm icke nådde. –

Emellertid har jag i bref från P. Lejon erfarit, att Ni lyckligt framkommit till Sundsvall. Om Ni hade stannat här en dag till hade Ni sannolikt varit qvar här ännu, emedan en stark storm började Lördagen och fortgick i flera dagar, så att Ångfartygen icke kunde komma öfver hafvet. 5 Norrländska Ångare måste ligga ute i skärgården och 5 do i Öregrund. Dessa lågo qvar i går morse, men afgick troligen sednare på dagen.

Landshöfding Asplund med fl. afgick med Sundsvall på Lördags mårgon härifrån. Asplund för att öfvervara Landstinget i Östersund och de öfriga för att komma hem till Gumman. Huruvida han återkommit hit vet jag icke. – Af Tidningarna synes att sjöolyckor inträffat, och det var ej att undra på ty stormen var högst svår. – En wädskuta på Mälaren sjönk och wäden flöt stränderna omkring men besättningen räddades. –

Att min lilla Gumma fick slita ont under hemresan från Sundsvall tar jag för gifvet, ty vädret var sannerligen svårt. Måtte blott icke helsan ha tagit skada deraf. –

Jag bör kanske omnämna, att min wän Hans Larsson förleden Söndag reste hem, eller rättare ämnade resa hem, men kom ej längre än till fyren vid Ålands haf, der fartyget för storm stannade. I går afton kom han Snopen igen , naturligtvis med oförrätt ärende, och hvaröfver wi gjort oss lustiga, emedan stormen då allaredan begynt och wi varnade honom för att resa. Wi kunna ej annat än fråga: hur hans Gumma mådde o.s.v. –

Jag har ännu icke gjort någon lusttur åt något håll, emedan jag varit besvärat af samma sjuka som Du hade då du var här. Den har dock nu gifvit med sig så att jag mår bra. –

När Riksdagen afslutas vet jag icke ännu, men troligen få wi resa hem circa 1½ wecka härefter och då antagligen med oförrättadt ärende. –

Du får ursäkta att jag ej har några Nyheter att förkunna; Jag skrifver endast för ro-skull , ty jag sitter hemma ensam och qvellen är lång. – Nästa wecka kan hända jag skrifver några rader och underrättar om då du har att mottaga din Herr Man

Hans

P.S. Jag har skrifvit fult, men desto längre räcker läsningen. Tio Jämtar – Soldater som varit på Karlsborg – reste härigenom i natt. Jag ledsagade dem omkring stadens gator till kl. 1 då de stego ombord på Ångfartyget Chapman för att afgå till Sundsvall- En af dem var son till Sergeant Lundin, och äfven en till var från Häggenås.

Fartyget afgick kl. 4 i Mårse. –

Lindblom

Brev till hustrun (om urtimans avslut och hemfärd):

Stockholm den 30de Sept. 71

Min Goda Hustru!

Tack för ditt bref , och dito för Lasses bref. Af dessa finner jag att Du och dina reskamrater lyckligt hemkommit. Att detta var för mig glädjande, behöfver väl ej försäkras.

När jag får resa från detta fängsel, kan jag ej säkert uppgifva, men det anses troligt att wi kommer att resa härifrån åtta dagar till, eller den 8 okt; kanske också några dagar förr, och i så fall skulle wi gå med Ångfartyget Wester Norrland.

Då Ångbåtsturerna den här årstiden icke äro så pålitliga , torde det ej vara klokt af mig att utsätta dagen då du har att vänta mig. Är det försynens wilja att jag skall återse Dig och hemmet , så hoppas jag min lilla Gumma mottager mig om det blifver förr eller sednare. –

Efter hvad det vill synas, kommer Urtima Riksdagen att blifva utan resultat. – Diskutionen öfver försvarsfrågan, börjar om Måndag, och slutar

Ja det vet inte jag. –

Jag har ingenting Nytt att berätta och ingenting gammalt heller. Detta bevisar att jag och mina kamrater mår bra, undantagandes att gamla Riksdagsman Uhr har brutit sitt ena ben, hvilket jag tror jag omnämnde i mitt förra bref.

• – I afton ha wi sammanträde på Hotell Sved vid Drottninggatan.

Lef wäl och helsa alla, men i synnerhet lilla Lars Petter från pappa.

Din Hans

P.S. Det är antagligt att jag icke skickar dig flera bref under denna riksdag. –

Vad hade hänt med antependiet innan 1869?

I MattssonsBerättelse från 2010 nämner Christina Mattsson en bouppteckning efter den avlidne Jonte på berget, som visade att det fanns ”fyra nya och ett gammalt hästtäcke”. Denna bouppteckning hölls dock först 1871 efter Jontes död, medan den ”traskorg” som Mandelgren sett i Nya kyrkans förråd måste ha kommit dit före 1869, så den uppgiften måste förkastas som förklaring till ett återköp.

Det kan i alla fall inte bara ha varit en skröna med ”Jonte på Bergets” inblandning i hanteringen av antependiet och det återköp av ”hästtäcket” som Brita Jonsdotter enligt alla berättelser sades vara ansvarig för.

I så fall hade hon ju goda möjligheter att dementera felaktiga uppgifter i samband med att hennes dotter och barnbarn vävde den första kopian tio år innan Brita Jonsdotter avled.

Det borde finnas väl upplevda sanningar bakom det som lite dunkelt återberättats av så många nära inblandade och vederhäftiga personer. Det visade sej med noggrannare dokumentstudier att det går att finna nya vinklar och förklaringar till en mera trolig och säkrare belagd händelsekedja för vad som skett mellan gamla kyrkans stängning 1843 och dagen då Mandelgren såg täcket i nya kyrkans torn på sommaren 1869.

Tre kyrkåsfamiljer omkring kyrkorna

Vi ska titta närmare på de tre huvudfamiljernas tidigare historia, deras aktuella verksamheter och deras i högsta grad både teoretiska och praktiska läggning och samarbetsförmåga för att lösa olika utvecklingsmål för sin lokala sockenomgivning. Inte minst är jag mer och mer säker på att alla i familjerna Larsson Kläppe, Johansson Lungre och Pålsson Lungre också hade stark känsla för och kunskap om de kända fakta som då fanns dokumenterade eller muntligt traderade om bygden historia.

Hans och Britas äldsta barn Anna, 14 år och Anders Johan 12 år var mycket tidigt i livet historieintresserade och måste ha varit väl medvetna om det besök som den legendariske museimannen Nils Månsson Mandelgren på sina riksomfattande turneer gjorde hos deras morbror, kyrkvärden och bonden Per Jonsson en julidag 1869.

Deras och mamma Britas kunskaper om samtiden och svensk utvecklingshistoria fick en väldig skjuts när deras far, riksdagsmannen startade sina halvårslånga vistelser i ”fängelset” Stockholm och på den så kallade ”fritiden” började läsa och skicka hem mängder av samhällsvetenskapliga tidskrifter och annan litteratur till hela familjens uppbyggelse. Per Jonsson, Brita Jonsdotters bror, som blev uppgiftslämnare till NMM var född 1824 och son till den tidigare kyrkvärden Jon Johansson (1792 - 1848), en av dem som beslutade att gamla kyrkan inte skulle byggas om eller rivas och därför donerade en tomt för ett nytt kyrkobygge intill sin gård i Lungre.

När kyrkobygget (se KyrkornaiKyrkås) startade 1840 var Per 16 år och han bör också i mycket hög grad ha varit både handgripligt och teoretiskt inblandad i hela byggprocessen som han var närmaste granne till. Per var också den ende i hela det här persongalleriet som hade fått den högsta utbildningen som fanns i länet på den tiden vid Frösö trivialskola, där han ganska sannolikt hade fått mer historieundervisning om gammal jämtländsk kultur än de flesta andra i socknen hade kunnat få.

Jag har inte forskat efter Jons utbildning, men eftersom han sände sin son till Frösöskolan är det tänkbart att hans familj också tidigare sänt elever dit. Det är fullt klart att både Jon och bondekollegan Anders i Kläppe härstammade från läskunniga och samhällsintresserade familjer, och att dom båda via bl a forbondehandel i ungdomen rest och sett de stora metropolerna Trondheim och Stockholm.

I vilket fall hade han som Kyrkovärd ansvar även för kyrkotextilierna i den gamla kyrkan. Han hade säkert läst vad som fanns att veta om textiliernas uppgift i kyrkan och historia och det borde vara något som hans hustru och tonåriga dotter Brita också fick ansvara för att hantera och bekanta sej med på nära håll.

”Kyrkobyggaren Ivar Pålssons” familj och läsintresse vet vi mindre om, men eftersom Jon hade stort förtroende för Ivars förmåga som byggmästare så såg han säkert till att även förmedla nödvändiga teoretiska kunskaper till sin granne om det behövdes.

Ett intressant faktum är att Anna Magnusson i Brynje, som levde och verkade i ett mycket aktivt kulturliv under nittonhundratalet i Kyrkås, är barnbarn till en av syskonen Ivars och Kerstins bröder ifrån Lungre. Anna M hade en djup och bred kunskap om vävning och vävkonst, var ett ankare i hembygdföerningen, höll vävkurser och var med och tog fram sockendräkten för Kyrkås, vilken hämtat inspiration från det gamla antependiet. Kerstin Pålsdotters roll återkommer jag till.

Kyrkås och Hjällsjöås historiska bakgrund

Hjällsjön eller Gillersjön är den lilla grunda myrsjön väster om gamla kyrkan, med ett nästan bottenlöst underlag som vi i min barndom kallade för järs. Det finns gott om rostutfällningar längs Gillerån, bäcken som avvattnar sjön i en lång båge runt Bringåsen och Lungre och fram till Mosjön-Östersjön och vidare Fjälån ut till Indalsälven.

Myrjärn det ursprungliga näringsfånget?

Det finns en del tecken vilka nu utreds, som tyder på att Kyrkås kan ha en tidig medeltida tradition av myrjärnframställning, vilket i sin tur blev en del av underlaget för forbondehandel mot både norgekusten och Sundsvallskusten.

Forbondetrafik i Kyrkås fram till järnvägens ankomst 1882

I ett av min morfar A J Hanssons släktregister kan man läsa om vad han hade lärt av sin farfar: ”Anders Larsson i Kläppe företog under många år handelsresor till Stockholm , medförande flera lass skogsfågel, renstekar, smör, talg m. m. varvid försäljningen försiggick å Hötorget i Stockholm. Dessa resor företogs på vintern i Januari eller Februari .

Vad kunde ha hänt antependiet från gammalkyrkan?

Ett närmare studium av släktregistren visar att torparen Jonte på Berget gifte sig år 1840 med en syster till den med tiden berömde kyrkobyggaren Ivar Pålsson. Ivars syster hette alltså Kerstin, född 1815, en vävningskunnig kvinna, som inte tidigare varit nämnd i nutida historieskrivning.

Kan Kerstin Pålsdotter ha fösökt väva ny kopia av antependiet?

Bröllopet skedde samma år som brodern Ivar började utveckla sin karriär som kyrkobyggare, så deras kontakter med ett eventuellt synligt ”kyrkåstäcke” i gamla kyrkan dessförinnan var nog inte större än för församlingen i gemen. Möjligen kan Kerstin ha varit med lite närmare någon gång när kyrkovärdens fru och dotter i granngården vårdade kyrkotextilierna.

Syskonen Ivar och Kerstin växte upp och umgicks som nära grannar till Jon Johansson och hans barn. De kom ifrån dubbelgården som bestod av rustmästarbostället och Lungre No 2. Härifrån kom också byggnaden som flyttades till Kyrkbyn år 1950 och blev till hembygdsgård där.

När man tittar närmare på familjebanden ser man att Brita Jonsdotters ”sladdsyster” Kristina gifte sej med en brorson till Ivar och Kerstin. I den här släktutredningen fann jag också att Kyrkås´ mycket engagerade och kunniga textilvetare och hantverkare under 1900-talet, Anna Magnusson i Brynje är barnbarn till en fjärde bondeson och bror till kyrkobyggaren i Pålssonsläkten från rustmästargården i Lungre.

Alla, inklusive sockenskrivaren Anders Larsson i Kläppe, som själv blev kyrkovärd när Jon i Lungre dog 1848 och var så fram till 1860 när Pehr Jonsson tog vid, visste att ”täcket”, trasigt eller inte från början, var ett helgat och mycket gammalt föremål.

Varifrån kom "hästtäcket"?

Några av antependiets symboler var förkristna, ett av dem i form av det ”fyrfota djur” som jag kan tänka mej att kyrkåsborna uppfattade som en häst, och därför döpt just detta föremål till hästtäcket, för att slippa skylta inför prästerskapet i Lit med att man hade lite egna praktiska ideer om hur man ville bevara det fortfarande helgade antependiets kultursymbolik.

”Täcke” innebar egentligen inget annat för de kyrkåsbor som levt med det i hela sitt liv, än att väven hade täckt ett altare i kyrkan. Där fanns en framträdande hästfigur, så alla i omgivningen visste vad man menade med ”hästtäcket”.

Senare tiders historiker och textilvetare från stadsmiljöer utan hästar uppfattade bara ordet ”hästtäcke” som just ett kläde på hästarna, när vävnaden i fråga kom från en lantlig miljö. Därför skarvade man i Calise Tiréns och Kristina Stadighs handlingsförlopp dit berättelsen om ”Jontes hästtäcke” för att kunna ge ett skäl till att den helgade vävnaden faktiskt kunde ha lämnat kyrkorummet för en utflykt till Jontes hem. Man glömde eller förträngde då också att hustrun Kerstin var omyndig som gift varför hennes roll i olika affärer och göromål förblev anonym och måste bokföras på makens konton.

Några dokumenterade händelser på en tidsaxel

1840 Medan Ivar Pålsson bygger sockenstuga, gifter sej hans syster Kerstin med torparen Jonte på Berget (i Bringåsen).

1844 Gamla kyrkan töms och inredning säljs.” Div. enligt auctionslängd af den 12 oct 1844” (Inget är specificerat, vare sej föremål eller köpare!)

1845 Nya Kyrkan förklaras invigd, men man hade startat gudstjänsterna där redan 1843 och då stängt gamla Kyrkan.

1848 Kyrkovärden Jon Johansson avlider. Kyrkovärdskapet övertas av ”parhästen” Anders Larsson, som i sin tur avträder som sockenskrivare. Det verkar troligt att Jons hustru och deras vuxna dotter Brita av praktiska skäl ombeds (eller att Jon överlämnar ansvaret för) fortsatt skötsel av kyrkotextilierna, både gamla och nya, eftersom dom bor bredvid kyrkan och har mångårig kunskap på området.

1853 Brita Jonsdotter flyttar som nygift hem till sin svärfar Anders Larssons gård i Kläppe. Samma år står det i Kyrkoräkenskaperna som skrivits av Anders Larsson: ”Försålt diverse skräp af gamla Kyrkan 7:27 ”. Inga fler detaljer här heller.

1855 Vinner Brita J en näst intill obebyggd gård med lottens hjälp vid bodelning i sitt gamla hem, och paret flyttar vid midsommartid till en helt ny gårdsbildning i Bringåsen som Britas far Jon Johansson köpt in 15 år tidigare. Gården täcker den gamla välkända fornminnesplatsen Bosvedbacken och är i det närmaste rågranne med Britas gamla hemgård i Lungre, som nu ägs och brukas av Britas bror Pehr Jonsson.

Hans och Britas uppbrott från Kläppegården blir också en välkommen möjlighet för Hans´ båda hemmavarande bröder Lars och Anders att kunna etablera sej på var sin av de två goda hemman i Kläppe som fadern Anders Larsson tidigare hade köpt ihop som förberedelse inför en kommande bodelning.

Brita och Hans är nu med stor sannolikhet medvetna om att deras nya Bringåsengård av Jon har placerats mitt över den äldsta kända historiska kapellplatsen i Kyrkås. Efter dateringar med modern teknik kan man anta det var ett tempel som också kan ha använt det utåt sett mindre kända gamla antependiet vid religiösa riter så tidigt som i brytningen mellan asatro och kristendom.

1861 avlider Kerstin Pålsdotter ”på Berget” och två av bygdens mest betrodda och släktmässigt ojäviga värderare Anders Larsson i Kläppe och Per Brunberg i Brynje anlitas för bouppteckning, där även Kerstins bror Ivar Pålsson medverkar som ombud för Kerstins omyndige son Jonas 19 år.

Boutredningen visar att torpet hade ett förhållandevis värdefullt innehåll med bl a omkring 30 olika beredda pälsskinn och garvade hudar i olika tillverkningsstadier, varav många var monterade med ”täcken”. Det som sticker ut är att både de levande fåren som fanns i boet och en del skinn under beredning värderades till 1 á 2 riksdaler/st, medan ”4 styk fårludna fällar med täcken 60 (Rd)”. Som jämförelse värderades torpets häst till 70 och även ”2ne kor 70”. Dessutom fanns förstås en vävstol och diverse utrustning till denna.

I samma bou finns en rad med ”2ne gamla Hästtecken, 2ne Pappdosor, 2ne Trensar -:75 (öre) vilket mycket väl kan vara den rad som konstruerats av Anders Larsson för att rymma antependiets återköpshistoria, och där antependiet kunde ha varit en av dessa artiklar, som här maskerats till gammalt hästtäcke (för att inte visa att man haft detta antependium ”utlånat” utanför kyrkans lokaler.

1862 slutar Anders Larsson som Kyrkovärd och Pehr Jonsson börjar för första gången att underteckna Kyrkoräkenskaperna i egenskap av Kyrkovärd.

Kyrkåstäcket uppmärksammas officiellt 1869

1869 Den 11 och 12 juli, mitt under skogsslåttertiden, besöker Nils Månsson Mandelgren Kyrkovärden Pehr Jonsson i dåvarande kyrkbyn Lungre. Mandelgrens forskningsresor var förplanerade och Pehr Jonsson måste ha varit förvarnad om besöket, och sannolikt också informerad om varför Mandelgren ville besöka Kyrkås.

Alla svenska historieforskare kände till Abr. Hulphers noteringar från 1775 om den gamla kapellplatsen på Bosvedbacken, och det gamla altartäckets existens kan lika väl ha vara känd i muntlig tradition långt utanför Kyrkås som en möjlig relik från det gamla kapellet. Hulphers historiebok är inte äldre än att den också kan ha funnits som nya läsupplevelser bredvid bibeln i både Anders Larssons och Jon Johanssons föräldrahem i Lit resp. Rödön.

Från ett besök i nya kyrkans torn noterade NMM: En brokadväfnad 2 alnar 10 tum, 1 aln 12 tum varpen vitt linne och islagen ylle, så att ornaterna voro vita och röda (fås till museum) låg som trasa i en korg, fans ej uti inventarium..

Noteringen visar att Mandelgren noggrant undersökte vävnaden som han siktat in sej på trots att den inte fanns i någon lokal inventarieförteckning. Hans uppmätning av föremålet visar också att det så kallade "fyrfota djuret" vid detta tillfälle inte är lossklippt.

Sent på hösten, 1869-11-05 avlider den gamle sockenskrivaren, senare även Kyrkovärden Anders Larsson i Kläppe, enl kyrkboken av "bröstlidande". Anders blev 73 år.

1871 Riksdagsmannen Hans Anderssons brevväxlingar från sitt andra år som rikdagsledamot visar att även hustrun Brita Jonsdotter följde med på tidsmässigt utvidgat Stockholmsbesök i samband med en kortare urtima riksdag som inkallades för september 1871.

Inget nämns om kyrkåstäcket i breven, men eftersom det kan ha varit redan kända fakta för brevmottagarna så behövde man ju inte kommentera varför Brita följde med denna gång. Det var också väl känt att alla stockholmsresor som Hans gjorde under sin tid var förknippade med utförandet av många olika tjänster åt släktingar och bekanta i hembygden, så en eventuell transport av kyrkåstäcket till Mandelgrens bostad och samlingar var inte så unik att den behövde nämnas. Man kan ju också påminna om att Hans nyligen avlidne far Anders Larssons handelsresor till Hötorget i Stockholm säkert fanns kvar i hembygdens minnen.

I ett överlämnande av täcket kan de avlidna nyckelpersonerna Anders Larsson och Jon Johanssons betydande roller bakom täckets "upptäckt" nu representerats av barnen Hans och Britas motsvarande ansvarsåtaganden.

1875 Hittar vi enligt Christina MattssonsBerättelse nästa anteckning av Nils Månsson Mandelgren om täcket, nu i det sedan ett par år nystartade Nordiska museets liggare: "Brokadväfnad från Kyrkås kyrka uti Jämtland 1870 - gifvit till min samling, fanns ej på inventariett Ank. under 1875"

Ankomståret 1875 avser Mandelgrens överföring av föremålet till Nordiska Museet, vilket också innebär att föremålet dessförinnan befunnit sej "i min samling" som, enligt Jacobssons Mandelgrenbiografi, torde betyda "i lägenheten på Svartensgatan 4 vid Mosebacke torg"

1891 Christina Mattson berättar om en liten lapp "skriven av min mormorsmor Anna Hansdotter...": "Minne från 1891. Kyrkås gamla kyrka troligen byggd på Medeltiden 1100. Detta tygstycke är en bit af altarduken. Spiken af spåntaket."

Lappen hade varit fästad vid en av de små avklippta bitar av Kyrkåsantependiet som Christina själv som barn hade tittat på och beundrat när hon varit och besökt sin mormor Kristina Stadigh i Edsåsen. Årtalet 1891 sammanfaller med det år då familjen Per och Anna (Hansdotter) Ericsson bryter upp från Bringåsen i Kyrkås församling och flyttar sina bopålar till Skolgatan i Odenslund, som då hörde till Brunflo socken. Det verkar inte så långsökt anta att mormorsmormor Brita Jonsdotter fann tidpunkten lämplig avbörda sej ansvaret för ett par av sina sparade bitar av väven, och att denna gick som "flyttgröt" och hembygdsminne till dottern Anna, och att möjligen sonen Ante (A J Hansson) fick ta hand om "fyrfotadjuret" samma år.

1909 - 1911 Agnes Eriksson och Ella Widén startar föreningen Jämtslöjd i oktober 1908. I början var det huvudsakliga intresset inriktat på textilslöjd, och sommaren 1911 öppnade Jämtslöjd med Agnes Eriksson och "landshövdingskan" Ella Widén en utställning av äldre kyrkliga föremål i Östersund. Där presenterades första gången den nyupptäckta och sensationella samlingen av Överhogdalstapeterna, vars ornamentik delvis liknade Kyrkåsantependiet. Likheterna presenterades dels med fotobilder av Nordiska museets vävnadsexemplar, men också med orignalbitar av kyrkåsvävnaden som då fanns hos Jämtslöjd. Där fanns dels A J Hanssons fyrfotadjur och dessutom den remsa på 3cm x 15 cm som Agnes Eriksson hade fått utan känd dokumentation - kanske som gåva av den intresserade Brita Jonsdotter i samband med att föreningen Jämtslöjd bildades.

Första nya Kyrkåsantependiet färdigt 1912

1912 Färdigställer Anna Ericsson och Kerstin Stadigh den första antependiekopian från det gamla originalet av Kyrkåsantependiet. Det är signerat "KES 1912" (Kerstin Ericsson Stadigh) och säkert inspirerat av de närmast föregående årens stöd och engagemang från ett nätverk av intressen för kultur, hembygd och vävnadskonst i Jämtland.

Mina efterforskningar i samtida dokument som redovisas ovan, talar för att det resultat som uppnåddes år 1912 ger en samlad bild som visar att den unika gamla vävnaden aldrig från början av denna historia hade släppts utom synhåll eller utom kontroll av framför allt de gamla samarbetande Kyrkovärdarna i Kyrkås.

Deras önskan och avsikt tror jag hela tiden efter gamla kyrkans stängning var att rekonstruera en ny upplaga av den slitna vävnaden. Den skulle för framtiden kunna användas i deras nya självständiga kyrkobygge för att påminna församlingen om sin verkliga historia.

Den här händelsekedjan bevisar inte hela händelseförloppet men indicierna talar för att Jon Johanssons kännedom om sina nära grannar förmått honom att be den duktiga väverskan Kerstin Pålsdotter åta sej uppdraget att tillverka ett nytt Kyrkåsantependium.

Man insåg att ett sådant uppdrag kunde stöta på patrull i pastoratet som redan hade blivit förbigångna vid kyrkoplanens utformning, så det förmodligen sedan länge trasiga antependiet (under täcknamnet "hästtäcket"?)hölls med avsikt utanför inventariet.

Därefter kunde Kyrkovärden i samarbete med sockenskrivaren ordna för att låta den sedan några år gifta torparhustrun Kerstin hos Jonte på berget i Bringåsen få disponera antependiet som ett dolt långtidslån för att till en början pröva sej fram i tekniken med att göra mindre alster för eget bruk i de former som fanns vid bouppteckningen efter hennes alltför tidiga bortgång.

När hon utvecklat en godtagbar teknik hade nästa mål varit att åstadkomma ett nytt antependium till den nya kyrkan. Detta blev nu inte av, men det hade varit intressant att få se mönstren på några av de dyra fälltäckena som fanns på bouppteckningen efter Kerstin.

Brita Jonsdotter fick efter pappa Jons död ta det praktiska ansvaret för att, kanske med bistånd av sin svärfar och ny Kyrkovärd Anders Larsson, hämta tillbaka det utlånade originalet från dödsboet. Tills vidare lagras det nu i nya kyrkan tillsammans med gamla kyrkans altaruppsats medan familjerna funderade vidare på nästa steg. Funderingarna avbröts några år senare när den energiske samlaren Mandelgren hade räknat ut att gamla kyrkans tömning i Kyrkås kanske kunde ha avlöjat några intressanta kyrkohistoriska föremål.

Vi vet inte om Brita själv trodde sej vid den här tiden ha kunskap och förmåga att väva konsthantverket. Den fortsatta historien visade att det blev en uppgift som krävde förtio års uppladdning och tre generationer av engagerade väverskor innan de tre kvinnorna i Jon Johanssons släkt, som alla var födda i Kyrkås, lyckades återupprepa det tusen år gamla konsthantverket.

Hela historian om Kyrkåsantependiets vandring från sin gamla plats (troligen i förråd) i Kyrkås gamla kyrka innan den stängdes år 1843 och fram till dess att man invigde ett nytillverkat antependium efter den gamla förebilden år 1915 är starkt sammanvävd med Brita Jonsdotters liv och verksamhet.