Kyrkorna i Kyrkås

Jag tänker här försöka redovisa både gamla och nya sentida dokument och bilder som avhandlar historia kring kyrkobyggandet i Kyrkås, där den nya byggdes mellan åren 1840 - 45 och den gamla enligt senaste dateringar bra precis 300 år tidigare, omkr 1545. Detta var sannolikt varken mer eller mindre dramatiskt än motsvarande verksamhet i alla andra socknar i Sverige. Det som möjligen kan vara anmärkningsvärt vid jämförelser är att socknen är väldigt liten, som mest var den uppe i ca 430 personer strax efter år 1900, men det var långt efter sen båda kyrkorna byggdes. Ytligt sett ligger socknen ganska isolerat med skog och myrar runt om, och när kyrkorna byggdes fanns här inget annat näringsliv och rikedom än 15 ordinära jordbrukshemman vid gamla kyrkans tillkomst och 34 hemman och 340 invånare i socknen när nya kyrkan byggdes. Här fanns inga storgodsägare, bergsmän eller andra rika mecenater, och förklaringen till att byggandet ändå var möjligt tror jag ligger i att de som många uppifrån betraktat som "fattiga bönder", i själva verket är en del av hela nationens normala och beskattningsbara näringsliv. Om man får verka någorlunda ostört av krigshärjningar och orimliga beskattningar, så räcker resurserna även i en sådan här liten bygd till för att av egen kraft klara av även storstilade och improduktiva byggen, jämsides med att man både driver och utvecklar sina egna företag och även genomlider ett och annat missväxtår.

Perspektivet blir rätt mycket från Busvebackens horisont eftersom det är människor med anknytning till Busvebacken som i mitt tillgängliga material lämnat de flesta skrivna spåren av vad som skett både i äldre och nyare tid.

Den store historiesamlaren är bonden Anders J Hansson, som föddes på Busvebacken 1857, ett tiotal år efter att nya kyrkan byggts och den gamla lades i malpåse. Till skillnad från de flesta akademiska historiker så hade AJH under hela sitt liv i högsta grad markkontakt och var handgripligt inblandad i samhällsutveckling på nästan alla nivåer vad gäller praktiskt jordbruk och även byggande. Hans ekonomiska kunnande kan dokumenteras av att han de sista femton åren av sin verksamhet var föreståndare för ett länskontor av Svenska Lantmännens bank med efterföljare och på slutet ledamot i Handelsbankens lokala styrelse. Fadern, bonden och riksdagsmannen Hans Andersson var också en tid omkring 1890 ledamot i Riksbankens lokala styrelse och även han starkt engagerad i samhällsekonomiska frågor.

A J Hansson var mycket tidigt i livet historieintresserad och måste ha varit väl medveten om det besök som den legendariske museimannen Nils Månsson Mandelgren på sina riksomfattande turneer gjorde hos hans morbror, kyrkvärden och bonden Per Jonsson en julidag 1869 när Ante var tolv år (se nedan). Per Jonsson som blev uppgiftslämnare till NMM var född 1824 och son till den tidigare kyrkvärden Jon Johansson (1792 - 1848), en av dem som beslutade att gamla kyrkan inte skulle byggas om eller rivas och därför donerade en tomt för ett nytt kyrkobygge intill sin gård i Lungre. När kyrkobygget startade 1840 var Per 16 år och han måste ju i mycket hög grad ha varit både handgripligt och teoretiskt inblandad i hela byggprocessen som han var närmaste granne till. Per var också den ende i hela det här persongalleriet som hade fått den högsta utbildningen i länet på den tiden vid Frösö trivialskola.

Jon Johansson, som alltså var Antes morfar, dog 1848 men hade samtidigt som planeringen för det nya kyrkobygget pågick 1837 - 38 köpt till ett jordbrukshemman som kommit på obestånd i grannbyn Bringåsen. Här pågick förrättningen för det omvälvande laga skiftet för fullt. Skiftet avslutades 1839, och därerfter skulle hälvten av byns hemman på några få år, mitt under kraftansträngningen med kyrkobygget, i sin helhet flyttas till nya tomter. Jon Johanssons nyköp hamnade då, slump eller inte, vid socknens allra äldsta förmodade kyrkoläge, Busvebacken. Några år efter Jons död lottades hemmanet mellan hans två döttrar och tillföll då Brita som alltså var Antes mor. Brita var gift med en ung, vetgirig bondson från grannbyn Kläppe som hette Hans Andersson f 1826. Hans far var bonden och sockenskrivaren (ungefär kommunalråd och kommundirektör i samma person) Anders Larsson f 1799, som jämte kyrkvärden Jon Johansson var några av Kyrkås ledande personer vid den här tiden och starkt engagerade i kyrkobygget. Hans, som sedermera blev både sockenskrivare och riksdagsman deltog också liksom alla Kyrkås ynglingar med friska armar i kyrkobygget rent handgripligt. Det bör väl även betonas att Kyrkovärden, som det hette på den tiden, var den högste lokala administrativa personen i församlingen eftersom den alltid varit ett annex och hela prästerskapet befann sig långt därifrån i moderförsamlingen Lit. Kyrkovärden svarade också för församlingens räkenskaper och kyrkokassan, även om den officiella kassaboken uppenbarligen skrevs av kyrkoherdens hand vid ett eller få tillfällen varje år tillsammans med kyrkvärden och undertecknades av båda.

Alltnog, så kan man delvis mellan raderna i A J Hanssons redovisningar läsa ut att här fanns många handlingkraftiga sockenbor som bestämt sig för att med begränsade medel bygga en ny kyrka. Min nuvarande hypotes (som vi forskar vidare på) går ut på att man, som finns redovisat, först skaffade en ritning från högre ort på en ny kyrka vilken delvis skulle byggas med återanvänt material från den gamla kyrkans stenmurar. Historien om att de gamla murväggarna skulle ha motstått rivningsförsöken verkar dock lättköpt. Min tanke är att dom här väl omvärldsorienterade herrarna under tiden läste om eller någon kan på plats ha sett exempel på en alldeles nyligen (1834) patenterad byggnadskonstruktion, vilken enligt reklamen på ett billigare sätt skulle åstadkomma byggnader som var jämförbara med sten- eller tegelkonstruktioner.

Kyrkås nya kyrka

Kyrkås nya kyrka och sockenstugan

Vem skulle kunna lära sig att uppföra en sådan i Kyrkås?

Kyrkobyggaren Ivar Pålsson

Kyrkovärdens närmaste granne, arrendatorn/landbonden på kronohemmanet Lungre no 2, hade en ogift hemmason, Ivar Pålsson, som snart var 40 år och hade hunnit bevisa sin allmänna duglighet på olika ställen, men utan möjlighet att hittills binda sig som bonde i egen regi och i husförhören kallades han fortfarande för dräng. Man kan misstänka att denne Ivar Pålsson (1802 - 1869) inför det förestående kyrkobygget blev utsänd av socknen för att någon stans i Sverige ta del av det nyligen publicerade patentet på C-G Rydins gjutna kalkbrukshus. Det finns en lucka för år 1840 i den annars obrutna nattvardsredovisningen i husförhörslängden för Ivar Pålsson vilket i brist på bättre kunde stödja den teorin. Han kan då möjligen ha sett ett, nu nyligen beskrivet hus som byggts enligt den då nyuppfunna principen, och som kan ge en uppfattning om tekniken:

"Karlshäll byggdes 1837-1838 som bostad för Långholmsfängelsets byggnadschef Carl Modéer. Som byggnadschef var Modéer förtrogen med nya byggnadstekniker och vid uppförandet av byggnaden användes en ny ytterväggskonstruktion som innebar att man blandade kalk, vatten och sand till en lätt murbruksmassa som packades i en gjutform kring väggarnas stolpstomme. Till fyllning användes grövre stenar eller halm. När massan hade torkat kunde gjutformen avlägsnas. Det var en unik konstruktion i Stockholmstrakten."

Kyrkås nya kyrka Tornväggen

På det här fotot av nya kyrkan,troligen omkr 1905 med det då alldeles nybyggda bårhuset som senare flyttades en bit åt vänster, kan man på tornväggens skador i putsen ana att det är en gjuten konstruktion därunder. Vid Nils Månsson Mandelgrens skisser nedan finns även en del upplysningar om den nya kyrkan som Per Jonsson lämnat. NMM fick tydligen ta del även av bygghistorien och var uppenbarligen inte så glad över att man ratat urprungsritningen. Ivar Pålsson fick i alla fall på något sätt ta hand om kyrkobygget, och han ändrade också tydligen efter eget huvud på den ursprungliga ritningen - möjligen i avsikt att bättre anpassa designen till det nya, otraditionella byggnadssättets krav.

I källstudierna har det också kommit fram en ny vinkel på Ivar Pålsson och hans förmodade kunskap och intresse för den nya byggtekniken. Ett par år efter att kyrkan var färdig gifte sig Ivar med änkan Maria Jonsdotter i Bringåsen och blev därmed bonde på hennes nyligen inköpta hemman som vi numera kallar för Ol Ers eller Hillegården. Tio år senare (1856) gifte sig sonen från Marias förra äktenskap (Olof Olofsson f 1826)och tog därmed över ansvaret för den numera avlidna moderns gård. Några få år senare omkring 1860 startar en våg av stora lagårdsbyggen på platsen när först granngården delas mellan två bröder som uppför var sitt gjuthusbygge. Sedan framgår det av dödboken att Ivars styvson och numera bonden Olof plötligt avlider en dag år 1865 i samband med ras på ett gjuthusbygge, som av allt att döma är hans eget. Alla tre gjuthusen är aktiva och kan ses här Erik Perssons gård på några av de nedre fotona över gårdarna Ol Ers, Backmans och Erik Persas, tagna omkring 1905. Ivar Pålsson själv lever fram till 1869 och var då fortfarande bosatt i Bringåsen när han dog, medan hans förmodade byggnadsverk här levde ungefär femtio år till, innan alla tre revs nästan samtidigt omkring 1910. En likadan lagård i samma byggteknik, KläppeLagårn, står fortfarande kvar och har använts fram till nutid hos Ingegärd och Axel Broman i Kläppe.

Dags att bygga nytt

Följande beskrivning av byggprocessen för Kyrkås nya kyrka var troligen det sista historiska arbetet som A J Hansson utförde och redovisade enligt nedanstående klipp ur ÖP från 1931, året innan AJH avled. AJH:s egna ord på manuskuvertet: Föredrag hållet i Kyrkås kyrka vid dennas invigning efter restaureringens fullbordande, den 5te December 1930. Här nedanför finns några av AJH:s tidigare redogörelser för kyrkohistorien och ett brev från dottern Karin, där hon beskriver sin medverkan vid högtiden när AJH höll detta sitt troligen sista föredrag. AJH:s bror Jonas, vilken efterträtt morbror Per Jonsson på morfar Jon Johanssons gård var ingen skrivande man, men lämnade en lång serie kortfattade dagböcker efter sig. Där beskriver han ett antal egna praktiska insatser i samband med olika renoveringar och underhåll av båda kyrkorna, vilka härigenom blir mycket exakt daterade.

Kyrkobygget Kyrkobygget Kyrkobygget

Ur ovanstående redogörelse vill jag kommentera en del intressanta siffror. På Riksarkivets websida finns även församlingens räkenskaper fram till sommaren 1844 tillgänglig, och därifrån hämtar jag flera uppgifter.

AJH anger att det var 34 bönders hemman som i huvudsak finansierade och genomförde bygget. Det antalet stämmer ganska bra med den siffra man kan dra ut ur ur länken Släktregistret KyrkåBor om man sorterar ut de som var aktiva bönder under den aktuella byggperioden och justerar för en viss osäkerhet vad gäller gränsen mellan hemman och torp. Det var också säkert betydligt fler än 34 hushåll som levererade de övriga 902 dagsverkena till bygget, då antalet torp plus egendomslösa s k backstugusittare förmodligen var bortåt dubbelt fler än antalet hemman. Det här betyder att varje hemman i Kyrkås levererat omkring 30 dagsverken per år under de fyra år som den aktiva byggperioden varat. Byggmästarna, som enligt räkenskaperna uppenbarligen var två, bonden Erik Larsson från Halåsen i Lit och Ivar Pålsson från Lungre arvoderades vardera ungefär lika, med 30 - 80 riksdaler per år mellan 1842 till 1844 och ingenting dessförinnan. Jag kan anta att Ivar P som av alla källor utsetts till huvudbyggmästare ansvarade för gjutningarna medan den skicklige snickaren Erik L ansvarade för träarbetena. Från en annan utgiftspost där Ivar P erhållit 8 rdr för 12 dagsverken kan man dra slutsatsen att ett dagsverke värderades till 3/4 rdr. Det finns en del andra räkningar från granngårdar till kyrkan på diverse "caffe, kost, kask(!) och traktering åt byggmästarna", vilket tyder på att åtminstone delar av arvodet förutsatte fri kost. Fri kost var säkert värd minst 1/2 rdr per dag, och eftersom inget i räkenskaperna tyder på att den frivilliga arbetsstyrkan försågs med mat så fick detta säkert medföras hemifrån. Alltså kan de 4300 plus 970 plus 300(från Lit)frivilliga dagsverkena värderas till minst 1 rdr per dv, totalt ca 6000 rdr.

I summan kontantutgifter (2645 rdr) som AJH nämner, ingick byggmästararvodena samt några mindre arvodesposter för bl a materialskrivare (10 - 15 rdr per år) och några upphandlingsresor där bl a kyrkvärden varit en tur till det nyligen avslutade kyrkobygget i Aspås där han förvärvat div. material inklusive ett vindspel och 2 st stenbjörnar. Annars omfattar utgifterna material, kanske mest järnvaror som spik, plåt o verktyg vilket hämtats med separata frakträkningar från platser som Graninge bruk i Ångermanland (vid ett tillfälle hela fyra lass), Hedemora i Dalarna, "Norrige" och Klosterå bruk var det nu ligger. Där finns också räkningar som: Pål Pålsson i Lungre snickrat fönsterlufter till kyrkan för 25 rdr, glasmästar Åströms räkn. 70 rdr, Erik Larsson och Salomon Hägglöf i Häggenås för "Prädikstolen" 60 rdr, samt ett rätt stort antal tunnor tjära(troligen ca 150 l/st á 7 rdr) som leverats av olika tjärbrännare från grannskapet.

Dom stora volymerna byggmaterial som ingått i grund, väggar och tak redovisas som ett antal lass sten och sand,och ett antal brädor, plank och spiror vilket tydligen levererats gratis i det uppräknade skicket av de trettiofyra hemmansägarna. Takspånet som syns på bilden ovan över kyrkans mittskepp finns inte med här men kan möjligen ingå i räkenskaperna för år 1845 som jag inte haft tillgång till. Trävarorna har uppenbarligen levererats färdigsågade, och utifrån en del sågräkenskaper från 1880-talet har jag beräknat att det förädlade virkesvärdet motsvarade ungefär 800 stockar x 3 rdr = 2400 rdr eller 70 rdr per gård. Bara detta motsvarar nog t ex den årliga kontantlönen för en dräng.

En av nyckelingredienserna i bygget måste ha varit de stora mängderna bränd kalk som behövdes för att binda samman gjutmassan. I själva verket var det så att det här byggpatentet förutsatte lokal tillgång till kalkmineralråvara för att fungera. Kyrkås befinner sig i kanten på Storsjöns silurområde vilket betyder att det inte finns några kända kalkstenbrytningar i trakten. Det finns säkert ändå möjligheter att hitta kalksten i blandning med den vanligare kvartsiten och lerskiffern. Däremot har inlandsisen släppt av en hel del större och mindre lösa kalkstenblock över socknen, så jag antar att tillräckligt med kalkstenar ingick i de över 4000 lassen med sten som levererades till bygget, och där merparten ändå användes till ballast/utfyllnad. En annan möjlig källa till kalk kunde vara att ta kalkbleke från någon blektjärn eller myrgrund som också finns på sina håll även i Kyrkås, men inget nämns om detta i dokumenten.

Tillverkningen av den brända kalken som skulle vara så färsk som möjligt, skedde förmodligen i Brynje eftersom man enligt noteringarna anlade en kalkugn där år 1835 inför den planerade utbyggnaden av gamla kyrkan. Det enda som nämns om kalk i räkenskaperna är, att man år 1839 betalt "till kalkugnens täckning, spik, järn och smide 5 rdr". I den, som enligt andra beskrivningar bör ha varit en vanligt förekommande och ganska enkel stensatt gryta som laddades satsvis med bränsle i botten och sönderdelad kalksten ovanpå, måste man alltså ha rostat kalkstenen (kalciumkarbonat) till bränd kalk (vitt pulver) vid ungefär 1000 graders värme i takt med att den förbrukades i bygget. Den brända kalken (kalciumdioxid) "släcks" under värmeutveckling genom att man tillför en viss mängd vatten och man får släckt kalk (kalciumhydroxid) som man sedan blandar med vatten och sand till kalkbruk. När bruket torkar tar kalciumhydroxiden upp kolsyra ur luften och hårdnar i och med att den urspungliga kalkstenen (kalciumkarbonat) återbildas. Bränslet till kalkbränningen finns inte heller nämnt någonstans, men det torde ha varit vanlig ved. Även om det krävdes ganska avsevärda mängder av den varan också, så var det sannolikt betydligt mindre än av de övriga delarna och det följde troligen med s a s på köpet med det övriga. Man hanterade normalt stora mängder brännved på gårdarna och det var inte så tungt att frakta. Tungt är ju däremot sten och sand, och även om tillgången är gratis där det ligger, så måste materialet samlas ihop och hämtas från ett visst avstånd. Det är också möjligt att veden höggs med en del av de frivilliga dagsverkena på prästgårdsskogen som hörde till gamla kyrkan. Körningen av allt material skedde säkert mestadels vintertid på slädar, ett ekipage med häst och karl som kan frakta 4-500 kg per lass, kostade vid järnvägsbyggen runt 1880 i länet omkring 10 kronor per dag när vid samma tid enbart arbetskarl (dagaman) fick omkring 2 kr. Omräknat med AJH:s valutaomräkningstal motsvarar det cirka 6 respektive 1,3 riksdaler på 1840-talet. Kostnaden för hästen utgörs i huvudsak av "bränsleförbrukning" d v s allt foder som går åt för att föda upp, underhålla och sedan få den att arbeta och producera dragkraften.

I en kalkyl, där vi antar att ett hästdagsverke klarade i medeltal tre lass, får vi ett värde på sten och sand till ca 7000 lass x 1/3 x 6 rdr = 14000 rdr att lägga till de övriga byggkostnaderna, och det inkluderar ytterligare mer än 2000 frivilliga dagsverken. Varje hemman lämnade därmed sammanlagt över 400 rdr var till den här potten av in natura-material, som alltså inte är så billigt som en del historiker har velat göra gällande.

Summan för hela bygget så här långt skulle därmed bli: kontantutlägg 2.645 rdr + frivilliga dagsverken 6.000 rdr + trävaror 2400 rdr + sten och sand till väggarna 14.000 rdr = 25.000 rdr. Om det omräknas enligt AJH till svenska kronor som infördes 1875 får vi summan 37.000 kronor för hela bygget inklusive in natura. Den summan kan jämföras med en redovisning jag fann för Nässkotts kyrka, som invigdes år 1878. Den kyrkan är av samma modell som Kyrkås men några meter längre och enligt beskrivningen byggd av lokalt tillverkat tegel. Deras redovisning, som inkluderade in naturaleveranser, slutade på totalt 65.000 kronor, vilket verkar naturligt då den ligger nära Storsjön i en större och rikare jordbruksbygd än Kyrkås.

Man kan jämföra belastningen av kyrkbygget i Kyrkås på dess bönder med ytterligare några siffror. Det mesta av kyrkvärdet 37.000 kronor har producerats extraordinärt av de 34 tidigare nämnda hemmansägarna tillsammans eller drygt 1000 kronor från varje gård. Det ska dock fördelas ut på fem - sex år, men har som jag tidigare nämnt skett samtidigt med att man klarat den vanliga familjeförsörjningen, i en del fall flyttat hela gården och betalat de vanliga kommunala utskylderna och kronoskatterna av vilket det allra mesta på den här tiden vilade på de jordbrukande bönderna. En dagslön för män var som tidigare nämnts ca 1,50 till 2 kronor.

I Kulturberättelse för Backen finns en detajerad redogörelse för hur AJH:s egen gård Backen eller "Busvebacken" vuxit fram och vad den var värd och producerade omkring 1880-talet. Den uppstod ju f ö faktiskt som helt ny fastighet precis samtidigt med den nya kyrkofastigheten. Kring 1880 - 90 kan man nog anse den vara fullt utvecklad och ganska representativ för gårdarna i bygden, och jag tror inte att själva jordbrukandets inriktning ännu hunnit förändras särskilt mycket sedan 1840. Vid generationsskiftet 1887 värderades hela gården på ett synnerligen sakkunnigt sätt till 12.000 kr varav skogsvärdet var 7.000 kr och resten, åker och byggnader värderades till 5.000 kr.

Renovering återinvigning

Nya kyrkan i Jonas Hanssons dagbok

3/3 1901 S 17.gr.k. Gudstj af Genberg nattvardsgång kyrkostämma om målning af Kyrkan, af målar Andon sirka 500. kr. Kyrkorådets upsikt

10/4 1901 O. 4.gr.v. varit till Östersund på månadsmöte (EFS?) Petter Knut följde hit. kyrkomålarne ankommit

11/4 1901. T. 6.gr.v. tjört Bräder och plank till ställningar i kyrkan varit till Böle köpt kalk sjutsat dit korn, fotografisten ankom, tjärra begagnas efter stora landsvägen

12/4 1901 F. 4.gr.v. fotograferat hästar varit till Skjör, sedan tjört sågtimmer P. Solberg varit hit (samma dag i kassaboken: till Fotograf Sven Vestin 25 kr.)

25/4 1901. 12.gr.v. varit till Skjör varit vid kyrkan fraktat bort ställningen

Oktober 1901 6. M. 7.gr.v. litet blåst, ring omkring solen, varit i kyrkogården och grafvit upp gropen för likhus

27. M. 3.gr.k. tjört ihop timmer, varit till Skjör, på qvällen afsynat stenfot af likhus

Renoveringen Renoveringen Detta är avslutningen på AJH:s föredrag 1930 och här beskriver han det underhåll och kompletteringar som ledde fram till nya kyrkans återinvigning samma dag. Han kommer också in på hanteringen av gamla kyrkan och i lite vaga ordalag hur man påbörjades dess upprustning i början av 1900talet. Jonas Hanssons dagbok nedan visar nog ganska exakt när det skedde. Efter Nils Månsson Mandelgrens beskrivningar ligger en serie gamla foton som visar lite av den utvecklingen. På det äldsta fotot och på NMM:s teckning ser man att fönstret på gavelspetsen tillkommer omkring år 1900 vilket även stöds av JH:s dagbok.

Först en dokumentation av byggnadshistorian som gjordes i samband med 100-årsjubileet av kyrkans tillkomst vilket sattes till år 1843 när kyrkan kom under tak men fortfarande var oinredd.

http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=Ka+1.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka+2.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka3.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka+4.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka5.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka6.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka+7.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka+8.jpg


http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=ka+91.jpg

I länken IngvarHansander finns en berättelse om hur själva arbetet vid hundraårsrenoveringen gick till. Nedan är också några anteckningar om nya kyrkan som gjordes av Nils Månsson Mandelgren efter hans kyrkåsbesök år 1869, då han inventerade den gamla kyrkan utförligt och även förvärvade det s k Kyrkåstäcket.

Karins brev

Följande är ett klipp ur ett brev som Karin Nilsson f Hansson, då hemmadotter till A J Hansson skrev d 22 april 1931. Det handlar om återinvigningen efter nya Kyrkans restaurering där A J Hansson föredrog den historia som klippts ur ÖP.

Du ville veta hur ”dagen efter” tedde sig för min del? Jag får väl försöka beskriva dess skiftande karaktär så gott sig göra låter: Allra först fick jag mig en kort men effektiv tupplur efter din avresa, vaknade vid en dundrande trumvirvel från köksdepartementet till de vanliga morgonbedrifterna och tågade vid niotiden morsk i hågen åstad att börja min dagamanstjänst. Den blev rätt dryg – 14 timmars arbetsdag – men timmarna gick fort ändå. Att börja med etablerade vi en finare konditorirörelse uppe i sockenstugan och undfägnade kyrkfolket med så många sorters kakor och tårtor till kaffet att dom, gästerna förstås, se’n inte orkade röra sig ur fläcken på en lång stund. När dom omsider blev flyttbara igen och avtroppade, och inga nya kunder syntes till, packade vi ihop och stängde butiken och flyttade till Bringåsen, där dom redan var i farten med ätandets bekymmer på nytt. Ja d.v.s. bekymren gällde nog mest hur de i görligaste mån skulle kunna tillgodogöra sig det goda som bjöds. Kokerskan bekymrades dessutom över att folk åt för lite’, men undra’ på de’ när dom arma liven skulle proppa i sej 14 sorter till kaffet strax före och lika många till teet strax efter maten. Sånt kallas visst frosseri, vill jag minnas. Litsbor fanns där också: komministern med fru och så Sundin ej att förglömma. Ont i fötterna hade jag, när kalaset var över, och en hel tvåkrona förtjänade jag, till stor gamman för dom 1,50 som förut hade det lessamt i portmonnäen.

Kyrkås gamla kyrka

Prästbolet och gamla kyrkan Gamla kyrkan från väster

width=200

Här är först början på AJH:s 1930-föredrag med hans sista version av Kyrkås gamla sockenhistoria.

Sockenhistoria Sockenhistoria sockenhistoria

Kyrkås gamla kyrka

Anteckningar ur Jonas Hanssons i Lungre dagböcker rörande Kyrkås gamla kyrka:

11/1 1901 varit i gamla kyrkan gräfvit efter pengar m.m.

24/2 1901 Ante Pettersson och J. E.s. varit hit jort ritning på fönster i gamla Kyrkan

17/4 1901 tjört timmer och bräder till gamla Kyrkan till Böle och köpt kalk

18/4 1901 tjört bräder till gamla Kyrkan

18/7 1902 varit i gamla kyrkan och rappat

21/7 1902 varit till Lit efter kalk

24/7 1902 varit till gamla Kyrkan med plank och kalk

24/8 1903 varit i gamla Kyrkan och sätt upp innantak

20/7 1911 varit till Klösta fick spån till gamla Kyrkan

6/10 1913 varit vid gamla Kyrkan lagd tak på sakristian

5/9 1915 Gudstjänst i gamla Kyrkan af S N Sundelin Lit

13/9 1920 varit vid gamla Kyrkan stakat ut Kyrkplan

18/3 1924 varit till Rödön efter takspån till gamla Kyrkan

10/7 1925 varit vid gamla Kyrkan hyvlat takspån 3/8 1925 varit vid gamla Kyrkan börjat med att lägga spån på norra sidan

Kyrkås 1931 Gamla kyrkan 15 alnar lång och 9 alnar bred 9 bänkar på manssidan och 7 på kvinnosidan, tvänne läktare, kvinnoläktaren efter norra väggen 2 bänkar, fyra bänkar för män från väster med uppgång från trappa invid Predikstolen

Historik rörande Kyrkås gamla kyrka.

Om kristendomens införande i Jämtland, meddelad vid hembygdsfästen i Kyrkås d. 30 juli 1916 af landstingsfullmäktigen A. J. Hansson i Bringåsen.

Då det möjligen kan intressera de närvarande att få höra något om denna gamla kyrkas historia vill jag meddela de traditioner som härom finnas. Ävensom ock några data rörande tiden för kristna lärans införande i Jämtland. Några skriftliga uppgifter om tiden för kyrkans byggande finnas ej, utan endast muntliga sägner , som gå tillbaka till förfädernas sagotid för nära 1000 år sedan. Det är dock mycket som talar för att dessa sägner hvila på en fullt historisk grund. Den gamla runstenen, som finnes på Frösölandet, midt emot Östersund förtäljer att Östmander Gudfstarsson lät kristna Jotaland d.v.s. Jämtland.

Enligt vår förnämsta fornforskare O.Montelius härleder sig denna runsten från tiden omkring 1060 och kan man i så fall få antaga att kristna läran vid denna tid var införd i Jämtland. Enligt fullt historiska vittnesbörd infördes kristna läran i Trondhjemstrakten i Norge i slutet af 900 talet af Olof Tryggvasson och under Olof Haraldssons eller Olof den heliges tid före 1030 blef kristendomen fullständigt genomförd och grundad i Norge Då Jämtlands befolkning redan under denna tid underhöll en ständig handelsgemenskap med Norge, förmedelst köpfärder till Trondhjem synes det vara uppenbart att Jämtarna redan före Olof den heliges död i slaget vid Sticklarstad år 1030 egt någon kännedom om kristna läran.

Då konung Olof efter sin tragiska död på Sticklarstads slagfält ansågs för helig och rykten spriddes att åtskilliga järtecken skedde vid hans graf torde detta i viss mån hafva bidragit till kristna lärans snarare införande i Jämtland. Östman Gudfastarsson, som har äran af kristendomens införande i Jämtland, synes hafva en mäktig och bemärkt man inom orten, där han torde hafva utfört sin förnämsta lifsgärning under tiden närmast efter 1030. Enär denna mäktiga man varit bosatt på Frösön kan man taga för afgjordt att Frösö kyrka blef Jämtlands första kristna kyrka församlingskyrka och folksägnen förmäler att denna kyrka är uppförd på det gamla afgudatemplets grundmurar. Att det forna afgudatemplet verkligen haft sin plats derstädes bestyrkes af det ännu qvarlefvande namnet Hof på en gård invid kyrkan der offerpresterna haft sitt hof eller sin bostad. Sedan en kristen församling blifvit grundad på Frösön dröjde det sannolikt icke länge innan nya församlingar bildades i de närmaste omgifvande bygderna, hvartill ock Kyrkås församling torde få hänföras.

En gammal sägen här på orten förmäler att den första kyrkan härstädes uppfördes på Bosvedsbacken invid Bringåsen ca 2 kilometer öster härifrån. Denna plats har under långliga tider varit ett ödeböle med namnet Bodesvede eller Budesvid och omnämnes som sådant i pergamentsbref redan år 1440. Den kyrka som på nämnda plats uppfördes fick dock ej stå i fred, utan skadades och ofredades af ”vättar och troll”, hvarför man fann sig föranlåten söka en ny plats för kyrkan. Dessa troll hafva dock antagligen icke varit andra än vissa fanatiska hedningar som ej kunde fördraga den nya gudstjensten. Med all sannolikhet har denna första kyrka varit endast en träbyggnad af mindre kostbar beskaffenhet.

Sägnen om kyrkan i Bodsvedsbacken vinner ett visst stöd i Hulphers beskrifning öfver Jämtland år 1775 der det uppgifves att lämningar efter ett gammalt capell finnes 1/8 mil i öster från den här kyrkan. Då den första kyrkan sålunda icke fick stå i fred, beslöt den lilla kristna församlingen härstädes söka sig en ny plats för sin kyrka . För att härvid göra sig förvissade om hvita krists anvisning på en fredad plats för en ny kyrka, spänndes 2:ne unghästar i par för en släde med en timmerstock som lass, hvarefter dessa fingo gå hvart de ville. Där hästarna stannade med lasset skulle då kyrkan byggas. Efter den på detta sätt erhållna anvisningen byggdes den nya kyrkan på den plats där vi nu befinna oss och där den sedan fått stå i fred under minst åtta århundraden. Under senare tid synes dock kyrkan hafva undergått någon förändring genom tillbyggnad af vapenhus, samt upptagning af det fula hålet å östra gafvelmuren för dörr till sakristian, som ursprungligen icke funnits.

Sägnen förtäljer vidare att Kyrkås församling under den första kristna tiden hade gemensam präst med Frösö och Ås församlingar, hvilken alltså hade predikoskyldighet inom dessa tre församlingar. Dessa prester, eller åtminstone någon af dem, skall hafva bodt på nuvarande ödebölet Docksöhnet norr om Niffsåsen. Äfven denna sägen synes vara grundad på verkliga fakta, enär det i äldre kyrkliga handlingar uppgifves att Kyrkås socken i de äldsta tider varit annex till Frösö församling. Detta var med säkerhet förhållandet under 1200 talet, samt under en del af 1300 talet. Detta förhållande antydes senast i taxan öfver 6 årsgärden från församlingarna af år 1314. Tidpunkten för Kyrkås församlings bildande kan ej närmare angifvas, men kan antags hafva inträffat vid slutet af 1000 talet, hvarefter denna kyrka antagligen blifvit uppförd i början af 1100 talet.

Att den kyrkliga ordningen inom Jämtland med säkerhet var fullt genomförd omkring år 1111 då Jämtarna frivilligt hyllade sig till den för sin mildhet kände norske konungen Östen, bestyrkes deraf att Jämtland redan då, liksom allt framgent sedan under flera århundraden i kyrkligt hänseende lydde under Uppsala stift, oaktat det i verdsligt hänseende tillhörde Norges rike. Före år 1111 var Jämtland en Svensk provins och om kristendomen och den kyrkliga ordningen först efter nämnda år här blifvit införd hade detta landskap med all säkerhet, såväl i kyrkligt som borgerligt hänseende kommit att tillhöra Trondhejms stift. I hvilket förhållande Jämtlands församlingar stöda till Uppsala stift visas deraf att Svenska biskopar alltjemnt sedan den norska tiden förrättade visitationer inom härvarande församlingar, samt att tionden erlades till Uppsala erkebiskopsstol. Domkyrkan i Uppsala inrättades af påfven Alexander den 3dje genom påfvligt bref af den 5te Augusti 1164, efter hvilken tid Uppsala erkebiskop hade vissa förmåner från Jämtland, såsom t.ex. laxfiske vid Bispården i Fors socken.

Vid tiden för denna kyrkas byggande har Kyrkås socken antagligen varit rätt folkfattig. Dock synes folkmängdssiffran likväl icke hafva varit så låg som man ofta föreställer sig Inom socknen finnes 12 stycken gamla ödebölen som vid nämnda tid sannolikt varit befolkade. Här i kyrkans närhet har synbarligen varit en betydande by med ett flertal åboar, hvarom de vidsträckta delvis med skog beväxta åkerfälten bära ett säkert vittnesbörd. Mycket möjligt är ock att de gamla byarna Torråsen och Gräfsåsen, samt de närmast belägna byarna af nuvarande Lits socken kan hafva deltagit i kyrkobyggnaden härstädes. Derom veta vi emellertid intet. Enligt de gamles berättelser skall dock en gångväg i forna dagar hafva funnits från Torråsen till denna kyrka hvilket synes antyda någon gemenskap emellan dessa platser.

Till kyrkan har hört en klockstapel af trä, hvilken haft sin plats här på nordvästra sidan om kyrkan. Denna stapel uppgifves hafva varit bygd i samma stil som stapeln vid Håsjö gamla kyrka och skall hafva blivit senast ombyggd på 1760 talet. Då kyrkan på 1830 talet visade sig blifva otillräcklig för den ökande befolkningen, började man tänka på en tillbyggnad af kyrkan genom dennas förlängning åt öster. Grundgräfvning för denna tillbyggnad påbörjades äfven, men då icke alla inom församlingen voro tillfredsställda med sådan tillbyggande, utan önskade en ny kyrka, erbjöd kyrkovärden John Johansson i Lungre plats fören ny kyrka å sitt hemman i Lungre by, der den ock sedermera under åren1843 och 44 byggdes hufudsakligen medelst utgjorda dagsverken af församlingsborna sjelfva. Dervid var det dock nära att denna gamla kyrka fått skatta åt förgängelsen enär det ifrågasattes att taga sten härifrån till den nya kyrkobyggnaden. Man började på utsidan af norra muren hacka bort kalkrappningen och bryta ut ett par stenar i hörnen men företaget blef lyckligtvis afvärjdt, så att kyrkan fick stå kvar.

Sedan nya kyrkan år 1845 blifvit invigd och tagen i bruk för gudstjenst och kyrkliga förrättningar såldes innanredet i denna gamla kyrka, jemte klockstapeln å offentlig auktion för en högst obetydlig summa. Af det gamla innanredet finnes endast denna predikstol och denna prydliga altartafla från 1200 talet qvar i oförändrat skick. En altarduk, som antages vara väfd på 1100 talet och tillhört denna kyrka, finnes i Nordiska muséet i Stockholm.

Efter denna vandalisering har kyrkan fått stå öde under flera årtionden, till dess församlingsmedlemmar under senaste tiden börjat att hufvudsakligen med gåfvomedel sätta igång ett restaurationsarbete genom insättning av ny inredning med fönster, dörrar, golf och tak. Det har alltså blifvit den nu levande generationen förbehållet att från förgängelsen rädda och åt eftervärlden bevara detta gamla tempel, der våra förfäder under en tid af omkring åtta århundraden lefvat sitt andliga lif. Ja, heder åt ett sådant arbete.

Ovanstående fanns infört första veckan i augusti 1916 i tidningen Jämtlandsposten.

Föredrag i Kyrkås gamla kyrka den 24 Augusti 1924

Det har funnits en tid när vårt fädernesland var insvept i hedniskt mörker. Wåra förfäder voro afgudadyrkare, som hade afgudatempel hvaruti stora trädbeläten voro uppställda, som föreställde deras gudar, inför hvilka de förrättade sin gudstjänst. Tre gånger om året höllos stora offerfester till gudarnas ära, då offerdjur slaktades och offermåltider anrättades inne i sjelfva templet, der ock en offereld då hölls brinnande. Den förnämsta af dessa offerfester var der s. k. Midvinterblotet, hvilket ungefärligen motsvarade vår julhögtid, då man hälsade den återvändande solen. Wid sommarens början offrades för en god årsväxt och på hösten frambar man offer för .... Wåra förfäders religion, den så kallade Asaläran, liknade till sina grunddrag rätt mycket vår tids religion. Man trodde att jorden med allt hvad derå finnes, såväl menniskor som djur blifvit vid tidens början skapade af någon högre makt. Man trodde ock på en strid emellan godt och ondt här på jorden, samt att ragnarök eller yttersta domen en gång skulle komma samt slutligen på ett lif efter detta i deras himmelrike Walhall dit alla goda menniskor och särskildt alla som fallit i krig skulle komma, för att fortsätta sitt himmelska lif hos den allfader hvilkens namn ingen nämna vågar.

Denna religion var dock endast en naturreligion och ett mångguderi, som intet annat var än afguderi. Wåra förfäder hade icke mindre än tolf gudar och lika många gudinnor. De förnämsta af dessa gudar voro: Oden, vishetens gud; Thor, kraftens och styrkans eller krigets gud; Brage, skaldkonstens gud o. s. v. Wid gudstjensterna åkallade man då den gud som för tillfället passade. Sålunda åkallades krigsguden Thor för seger och framgång i krig, eller Frej för att få god årsväxt. Wåra förfäders religion och hela deras uppfostran synes hafva åsyftat att utbilda dem till härdade, tappra, dödsföraktande krigare. Idrotter, kroppsöfningar och vapenöfningar idkades flitigt och striden blef städse deras käraste lek, så att dessa nordboar rent af sökte kriget för att vinna ära, ryktbarhet och rikedomar, samt slutligen sin själs salighet om de föllo i striden med svärdet i hand. I deras religiösa föreställning ingick att alla som föllo i krig kommo utan vidare till deras himmelrike Walhall och derför fruktade de icke heller döden. Då krig icke fanns att få i eget land gåfve nordmännen sig ut på s. k. vikingatåg till främmande länder der de utförde stora bedrifter, och vunno ära och rikedomar. De som hade utkomst dertill förskaffade sig fartyg, som bemannades med tappra, stridbara män med hvilka de gåfvo sig ut på krigståg till främmande länder, stundom ett fartyg ensamt, men ofta flera tillsammans. På detta sätt foro dessa nordiska vikingar härjande fram längs Europas kuster, gjorde "strandhugg" här och hvar, öfverföll den fredliga kustbefolkningen med röfverier och plundringar, samt belägrade äfven stora städer. Till och med sjelfva Paris blef belägradt af dem. dessa fruktade nordmän hemsökte sålunda Hollands, Englands, Frankrikes och Spaniens kuster med krig och röfverier. Till och med långt in i Medelhafvet till Italien och Grekland utsträckte de sina härjartåg och voro öfverallt en skräck och ett verkligt plågoris för kustbefolkningen.

När kejsar Karl den store, som på sin tid var Europas mäktigaste regent, såg de mordiska vikingarna härja på sitt lands kuster, utan att han verksamt kunde förhindra deras vilda framfart, började han tänka på att genom kristna lärans införande i Norden mildra de nordiska folkens seder och stäfja deras härjningståg. Kejsar Karl medhann dock icke att före sin död fullfölja denna sin afsikt. Det blef först under hans sons Ludvig den frommes regering som något blef åtgjordt för kristna lärans införande i den nordiska länderna.

Kejsar Karl den store var en i många afseenden märkvärdig man. Under sin 45- åriga regering, från och med år 768 till sin död år 814 härskade han öfver Europas mäktigaste rike, som då sträckte sig från medelhafvet ända upp i Danmark, som var rikets nordliga gräns. Till hans välde hörde Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, större delen af Österrike-Ungern, Italien och delar af Spanien. Kejsar Karl arbetade kraftigt för kristna lärans utbredande icke allenast inom sitt eget stora rike, utan äfven i angränsande länder. Han lät uppföra en mängd kyrkor i sitt rike, bildade biskopsdömen, samt anlade bibliotek och högre läroanstalter eller högskolor i vissa städer för spridande af boklig bildning bland folket.

Kejsar Karl var ock, så vidt kändt är, den förste germanske regent, som visade intresse och nit för folkskoleväsendet. Han anordnade skolor bredvid kyrkorna. Han förordnade att alla barn skulle gå i skola samt att prästerna skulle hålla skolor i hvarje by utan annan aflöning än hvad barnens föräldrar frivilligt ville gifva dem. Antagligt är dock att prästerna icke vore så synnerligen intresserade för detta extra arbete, hvarför ock resultatet torde blifvit rätt så dåligt. Det var dock i allt fall ett bevis på Karl den stores framsynthet och goda vilja. I hvarje fall blef Tyskland och de tyska läroanstalterna under hela Medeltiden en härd för lärdom och kunskaper, der äfven en mängd svenska stormän erhållit sin bokliga utbildning.

Den första antydningen om åtgärder för kristna lärans införande i Norden finner man i ett påfvebref af år 817, då påfven Paschal den 1ste uppmanar alla kristna att understödja biskop Ebbo och hans medhjälpare Halitgarins unders deras beskickning för att i Norden införa kristna läran, samt fullmakt för dessa sändemän att predika och befrämja kristendomens stadgande. Resultatet af dessa första apostlars missionsverksamhet är dock icke närmare kändt och någon kristen församling här i Sverige synes ej då hafva kommit till stånd. Åtskilliga kristna torde dock redan förut hafva funnits. Genom vikingatågen hade nordmännen kommit i beröring med främmande kristna folk och åtskilliga af dessa vikingar hade mottagit dopet och antagit kristna läran. Andra funnos, som jemte sina gamla gudar äfven trodde på hvita krist. Wikingarna hade under sina krigståg hemfört ett stort antal kristna krigsfångar som här gjordes till trälar. Dessa torde ock i någon mån hafva gjort kristna läran bekant i Norden. Man kan alltså med skäl anse att vikingatågen verksamt bidragit till kristna lärans införande i Norden så tidigt som skett. Wi se till exempel att kristna läran först omkring trehundra år senare blef införd i Finnland, Estland, Liffland och delar af Ryssland hvarifrån inga vikingatåg utgingo. Finland blef kristnadt först i senare häften af 1100 talet och då ifrån Sverige genom Erik den helige.

I ett bref af år 824 som ännu finnes i behåll hade påfven Eugenius den 2dre uppdragit åt Ansgarius och Simeon att i Nordens länder införa kristna läran. Ansgarius började då sin missionsverksamhet i Danmark, hvars konung Harald Godvinsson redan år 826 blef döpt och antog kristna läran.

Några år senare eller år 829 blefvo sändemän utskickade från Sverige till kejsar Ludvig den fromme, hvilka hos honom begärde att lärare måtte sändas till Sverige för att der predika kristna läran enär många funnos i Svenskarnas land som åstundade att blifva kristna, och deras konung icke satte sig emot att kristna läran der finge predikas.

Om våra förfäders lefnadssätt

Föredrag av A J Hansson i Kyrkås kyrka 1926

Nya dateringar på gamla kyrkan

Den senaste och moderna dateringen av stenkyrkans ålder gjordes år 2007 och den reviderar alla tidigare uppfattningar ganska avsevärt eftersom den visar att kyrkan måste vara nyuppförd i sin helhet omkring år 1545, dvs bra precis 300 år före den nya kyrkans tillkomst och också efter att protestantismen och den lutherska läran införts. Några återanvända äldre brädor av "trettonhundratalsmodell" i takunderlaget talar dock för att en äldre byggnad (läs: kyrka), förmodligen av trä har stått där förut.

http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=Gka+1.jpg http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=Gka+2.jpg http://www.busvebacken.se/KyrkornaiKyrkås?action=AttachFile&do=get&target=Gka+3.jpg width=600

width=500 width=500

Kyrkås gamla kyrka 1908 Kyrkås gamla kyrka 1908

width=500

Gla Kyrkan interiör rustmästargården rustmästargården 2012

Nytagna foton av gammalkyrkan i Kyrkbyn och den från Lungre hitflyttade mangårdshuset från rustmästargården där kyrkobyggaren Ivar Pålsson var född. 2012 kläddes några väggar med ny ytterpanel av gammalt snitt.

Den äldsta kyrkan?

Stavkyrkan i Lillsjöhögen

Det här är den nybyggda stavkyrkan i Lillsjöhögen och den skulle kunna stå modell för hur de gamla föregångarna i Kyrkbyn och på Busvebacken kunde ha sett ut.

Busvebacken: KyrkornaiKyrkås (senast redigerad 2016-10-26 17:15:54 av JanNilsson)