• Den MänskligaBiosfären

Life Science

Life Science är ett uppdaterat förslag (aug 2023) till presentation för gymnasienivå av tre grundläggande naturfenomen, växtfibrer, rötande mikrobiotaorganismer och djurlivets naturbestämda behov av fettrik kost. Ambitionen är att ge en mat och hälsaintresserad allmänhet den kunskap om den biologiska naturen som än så länge saknats i all skolundervisning, men som krävs för möjliggöra ett någorlunda optimalt val för eget bruk från utbudet av livsmedelsprodukter i dagens kaotiska marknadföring.

Följande texter började jag skriva för mer än tio år sedan, och de är försök till en kortfattad tvärvetenskaplig beskrivning och systemanalys av naturvetenskapen kring människoartens anpassning till och utveckling av sin omgivande livsmiljö, biosfären, som jag hämtat ur mina erfarenheter av skolstudier, några års lantbruksforskning samt ett generationsintervall av eget jordbrukande. Fyra delar, I: Allmän naturvetenskap. II: Kost och livsmedelskvaliteter. III: Arv och miljö. IV: Missriktade ekodrömmar och vanföreställningar.

I. Allmän naturvetenskap ner till individnivå

Däggdjuren

Alla däggdjur utvecklas från fosterstadiet med i grunden samma kroppsfunktioner. Fram till som vuxna visar varje art en evolutionär anpassning till vissa miljöförhållanden eller nischer i det stora globala ekosystemet.

Fysiska olikheter mellan rovdjur och idisslare

Alla däggdjursarters ungar föds i stora drag lika ifrån fosterstadiet och startar sina nyfödda liv med att dia modersmjölk som har ungefär samma uppbyggnad av fettsyror, aminosyror och laktos(mjölksocker) oberoende av vilken typ av näringsförsörjning de sedan utvecklas till som vuxna.

De däggdjursarter som placerats högst upp i näringskedjan är som vuxna så kallade rovdjur (karnivorer) med ett kort tarmsystem och en magsäck (löpmage) som utför samma metabolism som deras nyfödda ungarna gör med modersmjölken. Dessa arter är beroende av att i huvudsak jaga och äta animalisk föda med liknande näringsuppbyggnad som moderns mjölk.

Den största mängden däggdjur i vår värld är gräsätare (herbivorer), som måste bygga upp sin förmåga att smälta växtfibrer i sina tarmsystem efter födelsen. Den fysiska kroppsutrustning som skiljer herbivorer från karnivorer är ett längre tarmsystem med mycket större volym för att kunna lagra den mer svårsmälta växtmassan under en längre tids nedbrytning.

Men det som i verkligheten skapar alla gräsätande däggdjurs tillförsel av upptagbara näringsämnen är en odling av bakterier, svampar och protister (encelliga djur) som växer till en soppa av animaliska proteiner och fettsyror, vilket sker i en starkt utvidgad jäskammare, våmmen, som tillsammans med några mindre efterutrymmen finns mellan matstrupen och magsäcken.

Om jäskammaren ska fungera till värddjurets nytta, så är den hos idisslarna placerad före tarmsystemets alla näringsupptagande delar, vilka finns i tolvfingertarm och tunntarm. Mikroorganismerna i jäskammaren måste först hämtas upp utifrån däggdjurets naturliga omgivning innan processen i tarmsystemet kan starta, och det är just vad som sker under den så kallade avvänjningsperioden när de unga djuren övergår från dimjölk till fast växtföda.

Herbivorers näringsupptagande

En fungerande mikrobodling i herbivorernas magtarmsystem är ganska ömtålig och måste under djurets hela återstående livstid utfodras med en ständig tillförsel av fibercellullosa från gröna växters cellväggar. I jäskammaren avger de olika mikroberna cellulasenzymer som är avpassade för att kunna spjälka de stora växtfibermolekylerna i en så kallad rötningsprocess. Här övergår växtmassans fibrer och råproteiner till mera lättsmälta kolhydrater och aminosyror som bygger upp livet i mikrobcellerna, vilka därefter skickas vidare till magsäcken och tarmarna för att beredas med hormoner och enzymer till det normala näringsupptaget som sker i alla djurarters basala magtarmsystem.

Det finns många vanliga arter av herbivorer som inte idisslar. De mera bekanta är hästdjur och våra stora primatsläktingar, men även svin och råttdjur och dessa har i stället utvecklat olika utvidgade delar av blindtarm och ett avsnitt före början av tjocktarmen till jäskammare, där de osmälta fibrerna i växtmassan ska bromsas upp och rötas med samma typ av mikrobmassa som odlats i idisslarnas förmagar. En viktig skillnad är att det fortsatta näringsupptaget i deras förstorade tarmväggar före tjocktarmen endast kan släppa igenom mikrobernas fettsyror, medan de aminosyror som vuxit fram i mikrobmassan går till spillo ut med fekalierna. Dessa herbivorer hämtar mindre näring ur en växtmassa av gräs och blad än vad idisslarna gör, men klara ändock att överföra det mesta av fibrernas kolhydrater till livsviktiga fettsyror som är en nödvändig drivkälla i all levande natur.

Här finns ett välkänt undantag i hardjur och kaniner som med en liten klaff i systemet kan växla under dygnet mellan att först jäsa fibermassan och skicka hela mikrobmassan som s k mjuk avföring ut i det fria. Avföringen återintas direkt genom munnen och behandlas på nytt i det ordinarie basala tarmsystemet innan det släpps ut igen som hård avföring (koprofagi).

Växtfibrerna ska alltså först ruttna, vilket är den process som avger metan. Därefter blir näringen och energin i växtfibermolekylerna tillgängliga som föda åt mikroberna och i nästa steg blir mikroberna föda åt värddjurets egen kropp. Det finns en gammal föreställning om att människan också har den här förmågan, vilket är fel och fysiskt omöjligt med vårt trånga tarmsystem. Den jäsning med metanproduktion som ändå förekommer, ligger alldeles för långt ner i tjocktarmen, där tarmväggen endast kan ta upp vatten, så här åker hela fibermassan ut oavsett behandling.

Genvägen med koncentratfoder

Alla herbivorer kan under sin vuxentid också äta en del av fodret direkt som animalisk föda vilket då med finmalen struktur kan gå förbi jäskammaren till den ordinarie magsäcken. Lite mer dramatiskt uttryckt så "äter" alla våra idisslare från och med löpmagen/magsäckens ingång samma blandning av animaliska näringsämnen i encelliga djur, bakterier och svampar, som rovdjuren äter från sina byten högre upp i näringskedjan.

Genvägen med finmalet kraftfoder förbi idisslarnas jäskammaren (hos hästar i magsäcken före jäskammaren) är en rutinmässig åtgärd inom all husdjursskötsel för att med lättsmälta kolhydrater och proteiner ge mera energi än vad jäskammaren klarar av till högpresterande hästars arbete med hjälp av energitätare havrestärkelse eller att utfodra högmjölkande kor, utöver det ordinarie grovfodret till våmmen, med ett höglaktationsfoder som går direkt till löpmagen och tarmupptagningen.

Principskillnaden mellan idisslare och rovdjur är bara den att idisslarna tillverkar det mesta av sitt behov av svampar och smådjur invärtes medan rovdjuren är hänvisade till att springa ifatt och fånga sina gräsätande byten från omgivningen innan näringen och energin i deras kroppar kan konsumeras.

En annan väsentlig skillnad är att arbetstiden för att samla in och bearbeta den över allt tillgängliga, men mycket utspädda energin i bladen från gräs, örter och träd tar i stort sett hela djurets vakna tid varje dag i anspråk, medan i varje fall rovdjur på större byten klarar sej med att äta kanske en gång per dygn på ett jaktbyte som kan räcka i veckor innan det blir dags för nästa jakt.

Insekters näringsupptag

Sammanlagda vikten av kolatomerna i världens alla insekter är omkring 1/10 av den gröna växtmassans vikt, men också mer än 100 ggr större än kolvikten hos alla världens ryggradsdjur. Insekterna lever liksom ryggradsdjuren av växter direkt eller sekundärt i form av animaliska byten.

Inte heller insekterna kan spjälka växtfibrer utan hjälp av mikrobodling, som sker antingen invärtes eller utvärtes t ex i myrsamhällenas odlingar i stacken. Eftersom det i varje fall än så länge inte finns några genvägar förbi rötning av växtfibermassan vid en övergång från husdjursidisslare till "husinsekter + mikrober", så förefaller inte de föreslagna klimatgasvinsterna med en övergång till livsmedelsinsekter som särskilt trovärdiga. Förklaringen bakom dessa tveksamma kalkyler ligger i en felanvändning av två olika ISOregler för livscykelanalys, som kommenteras längre fram i den här artikeln.

Den civiliserade människans näringsförsörjning

Hittills har man sedan sedan hundratals år tillbaka ansett att evolutionen utvecklat människan till en art av så kallade generalister eller m a o allsidiga konsumenter med jakt och fiske som grundförsörjning - alltså nära besläktade med rovdjuren i toppen av den så kallade näringskedjan, men även med begränsad förmåga att tillgodogöra oss lättsmälta sockerarter ifrån naturligt förekommande eller människotillverkad växtföda.

”Sidoinkomsterna” kunde komma från säsongvisa eller tillfälliga fynd av lättsmälta kolhydrater som honung, stärkelserika rotfrukter och mogna bär från växtriket att lagra in som kroppsfettreserver ungefär som brunbjörnar kan göra i vårt klimat.

Men märk väl, att de kemiska grundlagarna hindrade människan från att kunna nyttja all råstärkelse, innan hon hade lärt sej att värmebehandla de annars osmältbara kolhydraterna. Det är samma kolhydrater som numera blivit grundstommen i den moderna samhällsbyggande vegetariska kost, som varit en pelare i samtliga civilisationsbyggen allt sedan jordbrukandet uppfanns. Därmed inte sagt att att den kosten har kunnat användas till arbetaremassorna som stadsbyggarbränsle utan att i alla tider påverka folkhälsan negativt, vilket jag kommer till senare.

Människans kroppsbyggnad

Den förurbana människan var liksom andra närbesläktade djurarter skapt till att själv med sitt eget muskelarbete hämta råvaror från jakt och fiske i ett familjehävdat revir. Med "skapad" menas här den naturvetenskapliga betydelsen - en slumppåverkad och genstyrd utveckling eller evolution som pågått under miljontals år.

Med den moderna naturvetenskapens metoder kan vi kartlägga och spåra evolutionen bakåt i tiden.

Den medicinska läkarvetenskapen har dock än så länge inga praktiska möjligheter att påverka den mänskliga genetiken på samma sätt som människan faktiskt har gjort under tusentals år med sina husdjur och kulturväxter. Medicin är således av etiska skäl begränsat till att i dag enbart diagnosticera och försöka reparera redan uppkomna fysiska och psykiska kroppsskador på människor, medan vi på den omgivande miljösidan också har stora möjligheter att påverka genetiken i förebyggande syften.

Alla djur och insekter har hjärnkontrollerade muskelceller, som är utvecklade för att individen ska kunna arbeta rörligt med att söka upp lämpliga födoämnen, bearbeta näringen och föröka arten.

Alla gröna växter utför sitt energiupptag passivt från den plats där de hamnat som groende frön.

Med grön klorofyllkemi, fotosyntes av instrålad solljusenergi, koldioxid från luften och vatten från marken bygger växterna in solenergin i energirika organiska kolhydratmolekyler, som från början alltid finns i växternas gröna blad och andra gröna växtdelar..

"Organisk" betyder här långa molekylkedjor som alltid innehåller gasformigt kol och syre från atmosfären vilket nu bundits i de olika formerna av fasta och flytande biologiska näringsämnen som djurlivet längre fram i evolutionen kunde börja använda.

Under markytan tar växtrötterna upp mineraler, som varit lösta i markvattnet, och som sedan byggs in i proteiner och fetter i de gröna växtcellerna. Luftens kväve till det gröna klorofyllet hämtar växterna upp från gödselnäring i markvattnet eller från symbios med andra luftkvävebindande organismer i markskiktet.

Djurindividens fysiskt rörliga muskelarbete måste utveckla tillräcklig mängd rörelseenergi för att hinna hitta och samla in en ny dos av energi och näring från det omgivande växt- och djurlivets organiska kolämnen innan individens föregående måltid tagit slut. Det finns alltså ständigt en avgörande tidsfaktor med i det här energispelet.

Efter insamlingen ska den nya födan brytas ner och byggas om inne i kroppen och de nya beståndsdelarna fördelas till kroppens alla delar.

Djurlivets naturliga näringsupptag från växtdelar sker nästan alltid i en näringskedja som börjar med bakterier, protozoer och svampar.

Dessa finns samlade på bestämda platser i tarmkanalen på blad- och gräsätande insekter och djur, vilka i sin tur blir byten för rovdjur och människor.

Djurkroppens egna hormoner och enzymsystem kan bara smälta och ta upp enkla vattenlösliga kolhydrater och aminosyror i socker och proteiner med korta kolkedjor samt naturliga fettämnen från växtlivet.

Dessa ätbara näringsämnen förekommer sparsamt och med långa tidsmellanrum i den vilda växtligheten, men är numera huvudbeståndsdelar i alla odlade artificiella kulturväxter som började utvecklas för bara tiotusen år sedan.

En stor andel av energin i det organiska biokolets stora molekyler frigörs i matsmältningen och används som livsnödvändigt bränsle för att driva alla kroppsfunktioner och hålla kroppstemperaturen på rätt nivå.

Den orörda naturmiljöns livsmedelsdugliga bioenergikällor

i form av vilda landdjur har människoarten numera nästan helt trängt undan med sin egen arts utbredning. Viltet har ersatts med obetydligt förändrade och anpassade (domesticerade) husdjur. (Livsmedel är enkelt uttryckt termen för människomat medan våra husdjur äter delvis samma saker i form av foder eller fodernäring.)

har blivit artificiella - människoskapade - på gott och ont.

Vi har idag en jämfört med förr mycket energisnål maskinell odlings- och skördeteknik för vallfoder till hö och ensilage, som gör det möjligt för oss att efterlikna myrsamhällenas hemmaproduktion för hela samhällets behov av animaliskt kroppsanpassade proteiner och fetter. Detta sker idag med en mänsklig arbetsinsats som kan utföras inom ramen för den andel av arbetskraften i landet som finns kvar i jord- och skogsbruket. Det är inte möjligt att klara en övergång till hemmaproduktion av någorlunda fullvärdig vegetabilisk kost inom samma sysselsättningsram. En stor del av vår nuvarande import av vegetabiliska livsmedel produceras med lågavlönad skuggarbetskraft som i antal vida överstiger de som arbetar inom jordbruket i Sverige.

Egenskaperna hos våra förädlade husdjur i jämförelse med deras vilda artfränder avviker mycket lite från varandra, medan motsvarande jämförelser mellan förädlade kulturväxter och deras vilda föregångare uppvisar övergångar till helt nya egenskaper som inte fanns tidigare.

Våra kroppars och hjärnors fysiska utveckling lever fortfarande kvar i samma förurbana stadium som vi hade uppnått efter miljontals utvecklingsår från ”apstadiet”. Dvs människoartens hjärnstyrda fysiska muskelarbete och hennes autonoma matsmältning är fortfarande oförändrade i jämförelse med hur vi såg ut och fungerade 100 000tals år innan vi började odla livsmedelsprodukter och bygga städer.

Vi har skapat begreppsförskjutningar på gamla naturvetenskapliga definitioner

Däremot har vi under några tusental år med våra förstorade hjärnor byggt upp en mängd olika tankemönster omkring vårt mänskliga liv och som en av moderna hjärnforskarna längre fram i artikeln kallar en del av det - fantiserade "hjärnmonster".

Det innebär också att vi på senare år fått en klyvning och sammanblandning mellan de naturvetenskapliga och noggrant prövade företeelserna i vår omgivning och nya ideologiskt formade drömbilder av framtida utvecklingar.

Den gamla teologin och filosofin, som utgick från de dåtida politiska ledarskikten, har nu utvecklats så att man gjort om en del av de gamla teologiska och filosofiska fakulteterna till moderna och sociologiskt anpassade så kallade miljövetenskapliga institutioner och discipliner.

Den moderna miljövetenskapen måste självklart bygga på och följa den naturvetenskapligt beskrivna utvecklingen. Ett allvarligt problem finns dock i framväxten av så kallade parallellvetenskaper till den strikta naturvetenskapen, vilket egentligen betyder att man i vissa fall blandar ihop och i andra fall feltolkar gränsdragningen mellan tro och vetande.

Ett av de synliga tecknen på parallellvetenskapliga uttryckssätt är bruket av gamla naturvetenskapliga begreppsdefinitioner som får helt nya och diffusa betydelser, som t ex naturlig, ekologisk, organisk, klimatgas, gift, miljögift, miljövänlig, holistisk.

Så gott som all mänsklig verksamhet innebär förflyttningar

Varje vara och tjänst i ett samhälle måste först tillverkas av en eller flera individer och fördelas ut till andra grupper av individer innan de kan konsumeras.

För att förstå hur vårt stora behov av biologiskt påverkade energihanteringar och energiflöden i samhället fungerar i stort och smått är det viktigt att inse, att verkligheten i både naturen, industrin, i små och stora städer, i hela nationer alltid handlar om logistik, dvs planerade förflyttningar.

Transporter både flyttar energi och förbrukar energi

I den produktiva och uppbyggande verksamheten skall man planera och utföra transporter och förflyttningar av material, tjänster, information och arbetskraft. Flyttgodset i sin synliga form eller virtuellt som t ex digitala "bits" innehåller en mängd, både kvarvarande inbyggda energier och redan förbrukade energiinsatser från sin tillkomst. Det aktuella transportmaskineriet förbrukar också drivmedel och en liten del av den energikrävande grundinvesteringen i form av förslitning när man använder det.

När slutkonsumenten har fått sina varor och tjänster krävs det nya drivmedelsinsatser för att konsumera produkten vilket många glömmer.

Och den förbrukade energin strålar bort

De fysikaliska naturlagarna om termodynamik säjer oss att förbrukad energi alltid försvinner tillbaka ut i rymden varifrån det kom, vilket alltså betyder att vi måste ha ett ständigt flöde av ej återvinningsbar energi igenom det globala ekosystemet.

Det enda vi kan göra är att bromsa upp energiflödet en smula genom att tillfälligt lagra små rännilar av den stora genomströmningen i våra arkiverade lager av människotillverkade byggnader, markanläggningar och lösören av olika slag.

Biosfärens olika energiupptag och energileveranser

Varje ämne, som skapats i jordens gröna fotosyntes och ingår i livspusslet, är uppbyggt av långa så kallade organiska kolatomkedjor med kolatomernas energi som sammanhållande medelpunkter. Det är samma sorts kolatomer som man t ex kan frigöra till grillkol i en kolmila och är skälet till att man i det följande beräknar biomassornas storlek efter hur många atomvikter av rent kol som ingår i dem.

Förutsättningen för att fotosyntesen skall starta är dock att växten först tar upp kväveatomer (N) från atmosfären och bygger det gröna enzymet klorofyll i sina blad. När klorofyllet har gjort sin plikt och växten vissnat ner, återgår kvävet från marken till atmosfären i form av kväveoxider/lustgas (NOx), vilka också frisläpps när de gamla klorofyllresterna i fossil dieselolja och andra tyngre petroleumprodukter förbränns i motorer och oljepannor.

Växterna kan inte hämta upp organiskt kol direkt ifrån det stabila svarta mineraliska kolet.

Det växtbundna organiska kolet måste först brytas ner till klimatgaserna CH4 (metan) och CO2 (koldioxid) i det ekologiska kretsloppet och skickas tillbaka till atmosfären innan fotosyntesprocessen är avslutad och kan börja om.

Den i det globala sammanhanget mikroskopiska mängd växtmassa, som varje år äts upp av hela världens högre djurliv och människor, bryts också delvis ner till metan och lustgas i djurens tarmsystem. Dessa "klimatfisar" kan liknas vid avgaser som frigörs när mikroberna i tarmsystemet hämtar sin drivkraft och uppbyggnad från sockret och cellullosan i fodergräset. Dessa verkligt naturliga gaser har i vår svenska civilisation blivit uppblåsta till en fullkomligt orimlig ballong, vilken jag ska försöka punktera i det följande perspektivet.

Biosfärens kol och kvävekretslopp

Vaslav Smil metastudier (MIT press 2011, Cambridge Massachusetts USA) av biosfären visar i grova drag: Den totala levande phytomassan (växter) på landytan och översta markskiktet uppgår i varje ögonblick till minst 550 Gt C (allt mäts som gigaton av biomassan i form av fotosyntesbundna kolatomer i långa organiska kolkedjor). Rapporten innehåller en bred översikt över globala bioenergikonsumtioner som väl överensstämmer med Lars Olof Björns inlägg nedan.

I en rapport från FAO 2017 har man gjort en metastudie över beräkningar som gäller för de biologiska kollagren under landytans gränsskikt. Studien omfattar alla levande och döda organismer av både växter, djur och det mycket stora lagret av mikroorganismer .

Bild 1 ur FAO 2017

Från 0 till 2 - 3 meters markdjup har flera olika jämförda beräkningar landat vid ungefär 2000 Gt C att lägga till Smils tidgare siffra om 550 Gt C i det som finns ovanför markytan.

Allt av detta ingår i de biologiska kretsloppen, dvs alla atomer av makroämnena kol, väte, syre, kväve, fosfor, kalium som binds av fotosyntes i växterna bryts efter konsumtion eller nedvissning ner och återgår till det ursprungliga tillståndet i biosfären.

8 Gt C i växter (av de totala 550 Gt C) är människosläktets kulturväxter och tillgängligt för årlig skörd på ca 12 % av landytans som är odlad kulturmark. Hälften av detta utfodras direkt till husdjur (i stallet och från betet 4 Gt C), vilket ger ca 0,1 Gt C i form av animalisk föda.

Den vegetabiliska livsmedelsskörden från åker och växthus innehåller totalt vid skördetillfället mellan 2 - 3 Gt C, av vilket en mindre del når ända fram till våra tallrikar och dryckeskärl, eftersom spillet längs vägen är mycket större än för animaliska livsmedelsråvaror.

År 1900 fanns det 3,7 däggdjurmassa på 1 människomassa i världen, och djurmassan innehöll mera vilt än husdjur. År 2000 fanns bara 2,3 däggdjurmassa per 1 människa och 97 % av däggdjurmassan i världen var husdjur.

Vidare så skördas nu maximal produktionspotential av vildfisk och skaldjur (~0.1 Gt C) som konsumerat ca 3 Gt C i växtplankton, och den årliga mängden virke och fibermassa från skog uppgår till 4 Gt C.

Energi och kol i skog och idisslare

Det totala stamvedslagret är ungefär hälften av tidigare nämnda 550 Gt C i den globala växtmassan och det mesta finns i den tropiska regnskog, som står och ruttnar fram de reaktivaste klimatgaserna metan och lustgas i samma takt som fotosyntesen kan ta tillbaka och lagra in ny massa i blad och stammar från atmosfären.

Samma klimatgasprocesser sker också i växtrötterna och det mikrobiologiska livet under själva markytan, och som nu fått ett ansikte i de nya FAO-siffrorna med sina 2000 Gt C.

Det kan då jämföras med potentialen för samma klimatgaser från de högst 0,2 Gt C zoomassa som finns i världens nötkreatur och i lite kvarvarande vilt som tillsammans har ätit C från högst 4 Gt C i grönmassa och kraftfoder.

---

En färsk notis från Forskning och Framsteg i samma ämne:

Det mesta av det levande är växter Författare: Lars Olof Björn Publicerad 2018-05-26

Ett israeliskt-amerikanskt forskarlag har uppskattat hur jordens levande materia fördelar sig på olika grupper av organismer. Man har uttryckt biomassan som gigaton (miljarder ton) kolatomer. Uttryckt på detta sätt utgör den totala biomassan 550, varav växter är 450, prokaryoter (bakterier och arkéer) 82, svampar 12, djur 2 och övriga 4. Av djuren står leddjuren (kräftdjur, mångfotingar, spindeldjur och insekter) för mer än hälften av biomassan. Biomassan av prokaryoter domineras av organismer som lever djupt ned under markytan och havsbottnen.

Några veckor senare kom följande rapport från FoF.

• Vi människor anser oss vara en framgångsrik art med många individer. Vi hör också till de större djuren, även om vi är långt ifrån de största. Mänsklighetens samlade vikt uppskattades för 2015 vara 369 miljoner ton. Vikten bara av kolatomerna i alla människors kroppar uppskattas av ett israeliskt forskarlag till 60 miljoner ton, eller 0,06 Gt (gigaton). För en enda art är det mycket, men alla djur tillsammans uppskattas innehålla 2 Gt kol. Inte heller detta är mycket jämfört med svampar (12 Gt), bakterier (70 Gt) och växter (450 Gt). Viktmässigt är det växterna som dominerar jordens biosfär.

Observera att av gruppen "djur" (2 Gt C) är mindre än hälften (< 1 Gt C) högre stående ryggradsdjur och däggdjur, medan den levande biomassan i grupperna "prokaryoter och svampar" som bl a svarar för klimatgasbildningen i det biosfäriska kretsloppet är 100 gånger större.

Den här rapporten räknar bara på jordens levande växt- och djurliv. Därutöver finns ännu större lager av död organisk biomassa som också utgör naturliga klimatgaskällor. Vem kan med hedern i behåll fortsätta påstå att det finns belägg för att jordbruk och livsmedelsval har någon som helst mätbar påverkan på klimatgaserna?

---

Den tropiska urskogens kollager finns i stamvirket, som kommer i jämvikt med nedbrytningen när ny skog vuxit upp och mognat några hundratal år efter en omstart, medan själva markprofilerna där är tämligen magra och kolfattiga. De stora globala vilande eller aktiva kollagren under markytan (Soil Organic Coal i litteraturen) finns i gräsmarkerna stäpp/savann, moss- och myrmarker, barrskog/taigan och i tundrans permafrost.

Odlad mark innehåller också en stor massa av C per ytenhet, men den totala ytan kultiverade marker i världen är inte mer än 12 %, vilket innebär att totalmängderna av C i odlingar ur helhetsperspektiv har liten betydelse som klimatpåverkare oavsett odlingsinriktning.

Från världens skogar skördas varje år ca 4 Gt C som sågtimmer, fiberved och brännved. Det är mindre än 1 % av den befintliga stamveden, och mindre än 1 % av vad den årliga fotosyntesen kan återbilda till nya stammar.

Om urskogen ersätts med kulturskog eller åkerodlingar tar vi ut kolet till samhällsnytta, där också en del kol kan lagras över lång tid i byggnader och arkiv. Även här torde effekten som klimatpåverkan vara mycket obetydlig.

Om vi i stället tar bort skogen, bryter marken och gödslar upp den för åkerbruk, så binder vi för det första förmodligen mera koldioxid från atmosfären per år i den gröda som vi sedan behöver till livsmedel än vad skogen tidigare förmådde göra, vilket beror på att odlad mark gödslas till en betydligt intensivare fotosyntes och kolbindning än den som uppnås i normalt skogsbruk.

Energiupptag av djur och människor

Man har nyligen gjort avslöjande jämförelser mellan olika markmiljöers avkastningsförmåga i levande vikt per hektar för människor och liknande primater.

Schimpanser som lever i tropisk urskogsmiljö klarar i gynnsamma fall av att försörja 1 kg kroppsvikt per ha skogsyta, medan deras genomsnittliga miljö endast kan försörja ca 0,5 kg kroppsvikt per ha. Mänskliga jägare-samlarekulturer i liknande miljöer hade ungefär samma revirbehov.

Som jämförelse beräknades att de bästa traditionella jordbrukskulturerna i världen år 2008 kunde bära ungefär 200 kg levandevikt av människor per ha. Ett extremfall är Nederländerna där man summerade hela jordbrukets zoomassa (människor och husdjur) till 1300 kg per ha, men då ingick även en obekant mängd import av djurfoder och livsmedel från andra länders skuggarealer i försörjningen.

Av hela jordklotets zoomassa (0,1 Gt C) finns 30 % i människor, 45 % i nötkreatur, 22 % i övriga husdjur och 3 % i vilda djur.

Hela zoomassan inklusive människan konsumerar ungefär hälften av den växtmassa som bönder odlar och sedan skördar. Eftersom mer än hälften av den skördade växtmassan måste bestå av för människor oätliga växtfibrer, så betyder det att åtminstone mindre än hälften av av den skördade växtmassan kan bestå av livsmedelsdugliga växtdelar. Allt övrigt tillvaratas då genom att i bästa fall utfodras till våra husdjur, i första hand nötkreaturen. Resten blir kvar på åkern som spill, vilket omgående börjar brytas ner till de så kallade klimatgaserna samt en mindre mängd övriga växtgrundämnen.

Vi tar upp fisk och skaldjur från hav och sjöar upp till gränsen för vad hela vattenytan tål. Den mängden zoomassa i livsmedel motsvarar 0,05 % Gt C per år, och djurarterna som är inblandade beräknas ha konsumerat ca 3 Gt C i växtplankton, grönalger mm. Det är alltså en mycket låg energiskörd från dessa stora och solbelysta havsytor och den skörden förbrukar stora mängder fossilt motorbränsle per landat kg havsmat.

Atmosfärens kolinnehåll ökar men huvudkällorna är hittills ej bevisade

Det viktiga med de tidigare summerade beräkningarna av zoomassa på land respektive i vatten är att de tillsammans visar sej utgöra en försvinnande liten del av den totala biosfären.

Människan och hennes husdjur till föda och nöje konsumerar fortfarande en så liten del av världens hela växtmassa att de omöjligtvis kan påverka jordens atmosfärgaser med sätten att odla eller välja mellan olika former av livsmedel och djurfoder.

Det kol som nu bryts för mänskligt bruk från fossila lager av svart kol och petroleum räcker inte heller till för att förklara mer än en liten del av den snabba koncentrationsökningen av lufthavets koldioxidekvivalenter. Det är nog ganska uppenbart att miljöforskningen ännu inte nått till ett rimligt svar och enad samsyn på klimatgasgåtan.

Klimatgaser nödvändig del av den totala bioenergin

De våmgaser, som vissa miljöingenjörer tillskriver stor betydelse för vår livsstils påverkan på klimatet, existerar förvisso men de frigörs i mycket små bråkdelar av det kol och kväve som från början ingår i det landodlade djurfodret(ca 4 Gt C) i ovanstående beräkningar.

Gaserna frigörs som tidigare nämnts genom rötning med hjälp av en levande mikrobmassa, och den processen är en nödvändig del av alla biologiska kretslopp, jämsides med den kemiska syreförbränning genom oxidation som sker i växt- och djurceller, vid skogs och gräsbränder, eller när vi eldar pannor och bilmotorer med kolbaserade bränslen.

Hela jordens biosfär är helt beroende av att den årliga totala fotosyntesen balanseras av en motsvarande nedbrytning genom mikrobrötning och förbränning, vilka tillsammans måste uppgå till en storleksordning som motsvarar åtminstone 500 Gt C, dvs 100 gånger mer än vad all världens bönder hanterar. Därtill kommer mycket stora mikrobmassor av svampar, bakterier och protozoer som bryter ner gamla lager av biomassor i olika delar av klotets land och vattenområden. Sammanlagda storleken av dessa mikroblager överstiger mängden zoomassa med flera tiopotenser (eller decimalkommatecken).

Odling och kultur

Samhällsnyttan med de nya vegetabiliska och ofta välsmakande energikällor, som människan började odla för omkring tiotusen år sedan, låg framför allt i att energiskörden per ytenhet av mark och per dagsverke steg drastiskt, jämfört med vad den vilda landnaturen, vattenytorna och arbetsprestationerna i de gamla jägare-samlaremetoderna kunde ge.

Som nämnts ovan kunde jägare-samlare i tropisk miljö uthålligt hämta energi och mineralämnen till ungefär 0,5 kg av sin kroppsvikt från varje hektar av vildväxande natur. Multiplicerat med en medelkroppsvikt på t ex 50 kg får man då ett "fotavtryck" av 100 ha för denna ursprungligt mänskliga kulturmodell, som också (enligt Smil) motsvaras av vad de nuvarande vilda primaterna kan uppnå i sina tropiska miljöer.

Personlig energiförbrukning

Med odlingens införande ökade energitätheten i befolkningsgruppens närmiljö gradvis i och med att man började ta hem och utnyttjade näringsämnen från ytteromgivningens atmosfär och markytor. Dessa näringsämnen byggdes med fotosyntesenergi in i lättskördade rena bestånd av ätbara och snabbväxande växter på de uppodlade hemmamarkerna och produkterna hade sedan en relativt kort väg fram till slutkonsumenten. Det ska då jämföras med att moderna miljöstrateger har problem att hantera globala fotavtryck som täcker några tiondelar av ett hektar odlad kulturmark

I dagens bättre jordbruksregioner har man nu uppnått en energitäthet från den odlade fotosyntesen, som förmår att kontinuerligt näringsförsörja upp till 400 ggr högre kroppsvikt av människor med både vegetabilier och animalier jämfört med det förhistoriska naturbruket. Fotavtrycket för råvaror från jordbruk till hushållens behov går här ner till 0,25 ha åkermark per person.

Men den siffran stämmer inte helt med verkligheten eftersom vi även fått in urbaniserings- och livsstilsfaktorer i ekvationen för de lantarbetande människor som ska leverera bioenergin. I klartext handlar det om en ekonomiskt och socialt ojämlik tillvaro inom varje nations gränser, och vars storlek enklast beskrivs med BNP per capita.

Om vi uttrycker jägarnas ursprungliga överlevnadsbehov i joule får vi årsbehovet till 5 GJ (gigajoule), vilket då innehåller hela livets enkla nödtorft från en tropisk miljö. Smils beräkningar för EU:s genomsnittliga menystandard (=hushållsutgifter) idag har ökat till att motsvara en blandad energikonsumtion på 16 GJ per personår för processen med odling och beredning av mat och dryck från jord till bord.

Mat är bara en del av mänsklig civilisation. Nästa del är urbaniseringen och dess produktion av en ökande mängd nya och tidigare okända konsumtionsvaror och tjänster - allmänt kallat för människans kulturutveckling och samhällets industrialisering.

Åter refererande till Smil, så startar hans kalkyl vid den romerska civilisationens framväxt för tvåtusen år sedan. Smil fann då att medelromaren förbrukade 10 GJ av den dåtida BNP, vilket bör betyda att hushållen använde ca 5 GJ till det egna livets nödtorft av livsmedel medan 5 GJ cirkulerar via staten (och staden Rom)i utbyte mot lön och offentlig konsumtion av allt som staten då kunde tillhandahålla.

Smil konstaterar också att motsvarande standard (10 GJ per person) fortfarande gäller som nuvarande standard hos stora delar av befolkningen i flera subsahariska afrikaländer där landsbygdsbefolkningen, som i huvudsak är hänvisade till ett liv i överbefolkade odlingsmiljöer, kan vara så mycket som 75 % av invånarna.

Industrialisering revolutionerade den biologiska arbetsförmågan

När de mänskliga civilisationerna började med att bygga städer, togs nästan hela energibehovet från livsmedel till människor och från djurfoder till drag- och packdjur.

Den del som inte var kolbunden bioenergi kom vid den tiden från vindenergi i segel och vindmöllor och från vattnets lyftkraft till vattenhjul och olika flytetyg. Med dessa hjälpmedel kunde en människas arbetsdagsverke öka transportmängden livsmedel och byggmaterial många gånger om jämfört med att bära på ryggen.

När först kolet och senare på 1800-talet flytande petroleumprodukter kom på marknaden revolutionerades möjligheterna till att uppfinna och bruka mobila kraftmaskiner. Vi fick helt nya möjligheter att även ersätta både mänskliga armar och ben och drag- och packdjur med allt större och effektivare rullande arbetsmaskiner.

Dessa maskiner måste fortfarande styras av mänskliga händer och hjärnor, men den utförda arbetsmängden per dagsverke tog ett stort språng uppåt. Numera går utvecklingen mot mer och mer fjärrstyrda maskiner och s k robotar, vilket ytterligare höjer varje människas biologiska arbetskapacitet.

Enligt Smil har detta lett till att Västeuropa och Japan nu nått en energiförbrukning per capita av fossilenergi plus bioenergi på 170 GJ/år medan Usa-Canada når upp emot 350 GJ.

Bild 2. Sveriges produktion och konsumtion av energi år 2014

Jag har räknat lite på 2014 års svenska energistatistik enl bild 1 och fått den effektiva förbrukningen (total minus överföringsförluster=390 TWh) till 133 GJ per personår i Sverige. Den tillförda energin ligger även här på den västeuropeiska nivån, vilket kan indikera att beräkningsmodellerna är jämförbara.

Industrialisering och urbanisering hänger ihop

De nämnda livsstilsfaktorernas energikonsumtion speglar var man bor. Jag nämnde tidigare att vissa u-länder kunde ha 75 % landsbygdsbor - alltså bor där 25 % av befolkningen i urbana samhällen (städer).

Den personliga energiförbrukningen i Sverige, Europa och Nordamerika motsvaras av av ungefär samma siffror på urbaniseringsgraden. Sverige ligger nu på ~85 % urbaniserad befolkning, Europa ~75 % urbanisering och Nordamerikas Usa-Canada också 85 %.

Västländernas i-landsjordbruk

Det moderna samhällets mängd av livsstilsprodukter växer och medborgarna behöver därför en allt högre lön för att kunna köpa. Den genomsnittlige medborgarens energikonsumtion (enl Smil ovan) måste betalas med den bruttolön som hela medborgargruppen gemensamt arbetat ihop.

En ökad urbanisering innebär att antalet lantarbetare obönhörligt minskar samtidigt som en oförändrad totalbefolkning behöver samma mängd matråvaror.

Både lönekravet och urbaniseringen gör att varje sysselsatt arbetare i matproduktionen, vare sej hen är mjölkare eller traktorförare, måste producera allt fler livsmedelskalorier per arbetstimme, som måste säljas för att betala arbetskraftens stigande löner.

Jordbruket i i-länderna utförs därför numera med en mycket hög insats av hjälpenergi och maskiner till de få kvarvarande böndernas hjälp.

Hjälpenergiflödet av nya maskiner från städernas industrier till landsbygden ersätter flykten av arbetskraft från landsbygd till städer.

Logistikexempel från jordbrukets transporter

Exempel på jordbrukets planerade logistik med odlande och husdjursskötsel spänner t ex från att vid varje vårbruks arbete ute på åkrarna överbrygga mikroavståndet för NPK-näringens övergång från lerkolloidens vattenfilm till varje groende frös (ca 3 millioner utplanterade frön per ha) yttersta rottrådar, att släppa ner luftens kväve till rottrådarna, att hämta hem skördar av foder och livsmedelsråvaror, att hemma på gården underhålla och reparera byggnader och maskiner med reservdelar, och att ibland på egen hand sälja och köpa insatsmedel, färdiga livsmedel och fodervaror till husdjursskötseln över globala fjärravstånd.

Jordbrukspolitik

Receptet för att motverka dessa tillväxtproblem i Sverige för sextio år sedan var så kallad strukturrationalisering. Statens lantbruksnämnder i de nordliga länen uppmuntrade bönder på små olönsamma fastigheter att sälja och slå ihop många av de små gårdarna till ett mindre antal tillräckligt stora kärnfastigheter, vars ägare var villiga att satsa med hjälp av statliga lånegarantier och investera upp de nya gårdarnas anläggningar och maskiner till en lönsam drift.

Detta fungerade bra i de fall där de övertagande köparna var duktiga företagare och klarade av att ge den nya driftplaneringen en realistisk inriktning.

Övertaliga bönder som sålt sina jordbruk upplevde en stark efterfrågan på sin arbetskraft i städernas växande efterkrigsindustrier. Sverige hade ett försprång jämfört med alla andra europaländer, eftersom vi lyckades ta oss igenom krigsperioden med en oskadad och fungerande industristruktur och handelssjöfart. Direkt från fredsslutet kunde Sverige dra igång sina exportindustrier med full arbetsstyrka och råvarutillgång.

I-ländernas glesbefolkade landsbygder levererar nu alla de viktigaste livsmedelsråvarorna och övriga råvaror av biologiskt och mineraliskt ursprung, som behövs till de tätbefolkade stadsområdena.

Arbetskraft är alltid dyrare än maskinkraft. Arbetet på landsbygden följer obönhörligt samma ekonomiska logik, som den som styr städernas och därmed hela samhällets löneledande industrier mot allt färre maskinoperatörer vid de växande maskinparkerna.

U-landsjordbruket släpar efter

Det finns fortfarande u-länder där bristen på industriarbete och infrastruktur i städerna gör, att upp till 75% av befolkningen på landsbygden fortfarande är hänvisade till lantbruksarbete med gamla metoder och redskap på väldigt uppsplittrade jordlotter, där ingen kan arbeta sej till en rimligt modern försörjning.

Små ytor ger små skördemängder, och liten skörd betyder att bonden har litet utrymme för att investera i gödning, bättre utsäde, bättre växtskydd och effektiva maskiner. En stor andel fattiga lantarbetare i ett lands befolkning konserverar också ett lågt löneläge inom samma lands industrier. Detta ger industriägarna marknadsmässiga möjligheter att konkurrera med arbetsintensiva låglönetillverkningar av billiga dagligvaror för i-ländernas masskonsumtion.

Det har gjorts många biståndsinsatser efter kriget i u-länder för att försöka uppnå samma utveckling som skett i Sverige och lite senare även i Japan och Sydkorea. Många av biståndsländerna släpar fortfarande efter av olika orsaker.

De viktigaste skälen tror jag är att u-länderna efter frigörelsen har fått svaga och korrupta statsapparater, som ofta också satsat på socialistiska styrelser med planekonomier vilka genomgående verkar ha misslyckats med alla sina industri- och jordbruksinvesteringar.

Storstäder finns också i u-länder, men bristen på infrastruktur och industrier med välavlönade arbetsplatser gör att dessa cityområden nästan alltid omges av slumområden med lika fattiga inflyttare, som de som lever kvar i jordbruksnäringen på den omgivande landsbygden.

U-landet har i de flesta fallen i sin historia någon gång haft fullt jämförbara eller högre kulturnivåer än många andra länder, som numera är i-länder.

Utvecklingen i u-länder har ofta på senare tid spårat snett av inrikespolitiska orsaker, vilka det egna ledargarnityret alltid försöker skylla på katastrofer av mänskliga eller klimatiska omständigheter och annan påverkan utifrån.

Undantaget från regeln kan i dagsläget vara världens största imperium Kina, som kanske tack vare sitt hårda grepp om den socialistiska makten kunnat hålla ihop imperiet och nu bygger nya moderna jättestäder i en rasande takt för att snart kunna ta hand om resterna av Maos efterlämnade fattiga landsbygdsproletariat.

Man tillämpar dock nu i Kina ett slags blandsystem av kapitalism och kommunism, som kanske kan vara framgångsrikt, men i så fall till priset av en mycket begränsad personlig frihet för de arbetande medelklasserna.

Socialistiska jordbruk misslyckas i längden

Det stora misstaget som all vänsterpolitik för jordbrukandet drabbas av, är att man missbedömer den kultiverade åkermarkens betydelse som grundläggande resursfaktor i jordbruksindustrin, ett misstag som också märks i den internationella ekofilosofins framväxt, vilket jag återkommer till.

Odlad mark är en basresurs, som till skillnad från alla andra insatser inte kan flyttas, utan den ligger alltid kvar där den en gång skapades av våra förfäder.

Marken som verkstad kan alltså inte centraliseras som alla andra industrifaktorer utan den måste alltid skötas, bevakas, förbättras på plats av människor som har kunskap och överblick över just varje lokalt markområdes förutsättningar att producera samhällsnytta i den nation man befinner sej i.

Av alla produktionsmodeller som prövats runt om i världen kan jag bara se att man fått en framgångsrik utveckling där självständiga och välutbildade enskilda företagare fått starthjälp med ekonomiska resurser som gett dem egen kraft att utveckla och efterhand bygga ut sina jordbruk i takt med nationens BNP-utveckling. Första förutsättningen är nästan alltid att den allmänna infrastrukturen och industrin byggs upp samtidigt med genomförandet av jordfördelningsreformer.

Jag har ägnat en hel del intresse åt att studera "gräsrotshistoria" ur ett perspektiv underifrån de senaste åren. Där kan jag inte finna annat än att samtliga "Folk" i alla länder och världsdelar har två stora intressen.

Alla vill ha fred och frihet

Det ena är att få leva med varandra i fred och demokrati, där alla har ungefär samma möjligheter och behandlas lika.

Den andra faktorn är att man vill ha bort nationsgränserna, som enbart har betydelse som symbol för ledarnas maktanspråk och befogenheter.

I stället kräver man att ledarna ska utveckla de egna samhällenas resurser så att i princip alla u-länder försvinner och alla "folk" får jämlika livsstilsvillkor. Deras löner måste förändras så att deras arbetsinsatser är lika mycket värda i all utrikeshandel som de villkor i-landsarbetarna har haft allt sedan kolonialtiden.

Med andra ord kräver alla utbildade och upplysta människor i världen att deras arbetsinsatser via världshandeln ska ge dem samma ekonomiska jämlikhet och demokratiskt inflytande där de själva bor, som deras producerade varor och tjänster åstadkommer där de konsumeras.

Hur och varför odlar vi som vi gör?

Människans ”allätande” är som sagts ovan mycket begränsat vad gäller möjligheter att tillgodogöra sej energin i grönsaker och energin i den växande grönmassa som utgör gräsätarnas naturliga föda och energikälla.

De enda växtdelar vi egentligen kan utnyttja effektivt är avmogna fröämnen och rotknölar som innehåller groddämnets proteiner plus en energireserv av stärkelse och fett ämnat för nästa års upprepade nystart av växtens nya generation.

För att stärkelsen ska bli fullt tillgänglig för oss måste den dock värmebehandlas först, och äts därför sällan i rå form – ytterligare ett tecken på att evolutionen inte har varit i fas med människans moderna innovationer.

Vad gäller näringen i frukter, så skapade naturen söta smakliga fruktsafter med kort hållbarhet, som skulle locka djur till att sprida de inneslutna fröämnena över större ytor. Vintersovande björnar har en liknande matsmältning som människan och utnyttjar energikickarna från frukt- och bärsafternas glukos och fruktos för att på hösten bygga upp ett fettlager med energi som räcker under hela vinterns svältperiod fram till vårens uppvaknande.

För den moderna mänskligheten har samma typ av sockerkonsumtion och fettupplagring visat sej bli ett gissel. Sockermängderna ökas flerfaldigt med all stärkelse från bröd, gröt och potatis och vår extremt långvariga livslängd och frikostiga livsmedelstillgång stressar de flesta av kroppens olika hormonsystem och immunförsvar till en mängd olika folkhälsoproblem.

Det finns inga exempel på vildväxande vegetabilier i naturen, som finns i sådan omfattning och utbredning att människogrupper någonstans i världen skulle ha kunnat livnära sej på enbart vegetabiliska energikällor. Dom få arter av naturligt förekommande och ätliga svampar, bär, frukter och nötter som vi kan hitta idag blir bara tillfälliga tillägg och kryddor till den odlade maten för några få redan välbärgade människor.

Hur fick vi konstgjorda samhällsbildningar?

När våra förstorade hjärnor börjat förädla vissa fåtaliga växtarters genetik till att producera förstorade och lättodlade frön och rotknölar, fick människan möjlighet att koncentrera energisamlandet till platser där man kunde efterlikna några kända arter av bins och myrors samhällsbyggande. Detta behöver dock inte vara samma sak som att den nya matens energiinnehåll skulle vara speciellt hälsosam eller att den över huvud taget behövde ätas av samhällenas ledare, vilka alltid har haft härskarens möjligheten att utan kostnadshänsyn kommendera fram den mat som de själva för tillfället gillat och mått bäst av.

Varför måste samhällsbildningar ha odlad energi?

Samhällsnyttan med nya vegetabiliska och ofta välsmakande odlade energikällor låg framför allt i att energiskörden per ytenhet av mark steg drastiskt genom gödsling, växtförädling och ogräsborttagning i jämförelse med de gamla jägare-samlaremetodernas skördar.

Jägarna hade endast tillgång till naturens mycket sparsamt fördelade "gåvor" vars betydelse de religiösa skapelseberättelserna starkt överdrev av politiska skäl.

Som en följd av odlingens ökande energiskördar per ytenhet minskade efterhand den totala arbetsinsatsen och bränsleåtgången för att samla in en energienhet av livsmedlen mycket kraftigt. En allt större del av befolkningen kunde nu förses med detta livsmedelsbränsle och samordnas till olika samhällsbyggen eller krigsföretag under kreativa ledargestalter.

En annan sida av myntet var vissa ledares vanliga benägenhet att lägga stora resurser på att utveckla konst och arkitektur för att odödliggöra sin egen storhet. Detta har ofta lett till överbelastningar av jordbrukssystemet och resulterat i civilisationskriser.

NOx och CO2 är odlingens fundament

Rubrikens lustgaser och koldioxidgas kallas felaktigt, av bl a Jordbruksverket i bild 2 och i länken om kvävekretslopp härunder, för jordbrukets bidrag till de så kallade klimatgaserna. Bild, påståenden och siffror framställs på ett sätt som antyder att skadeverkan skulle vara påtaglig och möjliga att åtgärda.

Man påstår utan något jämförelsematerial att det skulle vara skadligt för miljön att lämna tillbaka atmosfäriskt kväve och kol till atmosfären, när vi som odlare först har hämtat ner samma grundämnen därifrån med en fotosyntesverkstad som inte ens nämns med en pil eller bokstav i exemplet?

Påståendet om att summan av kol- och kväveatomer i den biologiska odlingens kretslopp förändras av att en väsentlig del av växtligheten passerar genom kor innan den når våra magar i stället för att gå någon av de andra vägarna i bildens kvävekretslopp är också osann. Man kan med fog säja att påståendet var "gripet ur luften" när det fabricerades av miljöingenjörer som hade bristande kunskaper i både växtodling och djurfysiologi.

Bild 3 Jordbruksverkets falska bild av verkligheten

Uppenbarligen har inte ens Jordbruksverket i sin nyligen uppdaterade bild från sin myndighetsutövning förstått att kväve ingår som det viktigaste grundämnet i bildningen av naturens gröna klorofyll. Utan klorofyll får vi inte någon fotosyntes och inga växter.

Ju mörkare grönt desto livligare fotosyntes till ny växtmassa, som inte heller kan existera utan att det finns med minst en kolatom från luftens koldioxid i varenda molekyl som bygger upp jordklotets hela biologiska liv.

I påståenden av den typ, som Jordbruksverket och hela det politiskt korrekta etablissemanget svänger sej med idag, ignoreras eller förbises all gammal kunskap om de biologiska kretsloppen (finns i samma länk).

Man har helt enkelt delat kretsloppscirkeln med ett lodrätt streck på mitten och "glömt" den självklara inputsidan (mer om detta i avsnitten om LCA och ekoproduktion längre ner på sidan).

Det finns bara en enda samhällsfunktion, som svarar för att vi hämtar tillbaka det utsläppta kvävets och kolets atomer med råge från atmosfärens gasblandning och med sitt arbete laddar nya energirika biologiska råvaror, som är anpassade för HELA samhällets efterfrågan på livsmedel, biologiska byggmaterial och biotjänster.

Kvävekretslopp och rötning-fotoassimilation

I en hederlig kalkyl borde man väl tillgodoräkna och berömma lantbruket för den samhällstjänsten??

Några vanliga gödselmedel i historia och nutid

Kvävegödsel från kristalliserad sjöfågelträck (chilesalpeter, natronsalpeter, NaNO3) var den första marknadsförda handelsgödseln för kväve som skeppades till Sverige från Chile och kom i bruk på 1800-talet parallellt med användning som råvara till krut.

Salpetern började då komplettera de mödosamt ihopräfsade gräset från ängar och avlägsna utmarker, som dessförinnan varit den nästan enda gödseln, vilken först måste passera genom gårdens installade kor och hästar för att därefter duga som gödsel till gårdens spannmål och andra nyttoväxter.

Andra kvävekällor kom från tångskörd vid kusterna och svart myrjord från närbelägna mossar och myrar, som kördes hem på slädföre och spreds direkt eller blandades i och drygade ut gödselkomposten vid djurstallarna. Delar av de marker, som jag själv brukat, nyodlades under 3 - 4 decennier i slutet av 1800-talet, medan skogs- och myrslåttern ännu gällde som huvudskörd av hö. Mina förfäders noggranna bokföring från den tiden redovisade att man varje vinter på en enda normal gård i socknen kunde köra hem omkring tusen hästlass myrjord som komplement till åkergödslingen med stalldynga.

Järnväg kom till Östersund, 15 km från gården år 1882. Från det året började gårdarna i socknen med min morfar som samordnare även ta hem olika sorter av handelsgödsel som spreds på spannmålsskiftena i mängder på upp till 300 kg/ha. Bara ett par decennier senare hade den här handelsgödseln tillsammans med vallodling i växtföljden slagit ut den mycket mera arbetskrävande skogsslåttern och myrjordskörningen på alla gårdar i vår socken.

I globala sammanhang började industritillverkat handelsgödselkväve (N i NPK-gödselmedel) slå igenom strax efter första världskriget på 1920-talet när fredsindustrin kunde började tillverka ammoniak även för civilt bruk i stor skala enligt den nya Haber-Boschmetoden.

Bild 3. Världens konstkväveanvändning

Nu är det länge sedan chilesalpetern försvann och idag baseras hälften av världens odlade fotosyntes på konstkväveprodukter från industriell ammoniak (bild 2) vars kväve kommer ur samma källa som kvävet i den gamla chilesalpetern eller som kvävet i baljväxternas och jordbakteriernas kvävefixering - allt hämtas direkt från den luft som vi andas in och hämtar vårt eget syrebehov ifrån.

Alla sorterna kommer direkt från atmosfärens kvävgas och koldioxid, och växtrötterna känner ingen skillnad på vilken typ av gödselmedel som lämnat ifrån sej de ammoniumjoner och nitratjoner som blivit tillgängliga.

Energiprodukter från åkerodlingar

Huvudprodukterna från fältodling i världen har alltid varit stärkelse från frön av olika ettåriga spannmålsarter, som t ex ris, vete, majs och korn. Stärkelsefröna var enkla att både transportera och att långtidslagra mellan skördetillfällena. Med flera tusen års genetiska urval och i modern tid även direkt genpåverkan av olika slag har människan effektiviserat ett fåtal av dessa gamla naturliga gräsartsförfäder och anpassat dem för hanterliga skördemetoder och klimatförutsättningar.

Andra viktiga stärkelseprodukter är rotknölar från potatis i Sydamerika, rotfrukter från kål, betor och morötter samt jamsrötter i Afrika och bananer, som är ett bär från en asiatisk tropisk ört.

Spannmålsstärkelse är huvudingrediens i allt djurfoder till enmagade husdjur som svin och fjäderfän i världen.

Vid förra sekelskiftet hade även den moderna vallodlingen av hö och ensilage tagit fart och blivit till ett energirikt djurfoder för idisslare med bladrika gräsvarianter som stomme och proteinrika baljväxter med egen kväveförsörjning från luftkvävet som komplement.

Den viktigaste orsaken till vallodlingens genomslag var att vi vid den här tiden fick tillgång till en mängd olika handelsgödseltyper, och framför allt kvävegödsel, där det börjat med chilesalpeter, ett kristalliserat tjockt lager av fågelträck från sydamerikanska fågelklippor. När brytningen dessa tillgångar började sina kom uppfinningen 1909 av Haber-Boschmetoden, som innebar att man direktbinder luftens kvävgas med vätgas till ammoniak i en tryckkammare som kan drivas med vilken som helst energi - den processen har ingen koppling till fossilenergi annat än att vätgasen ofta idag hämtas från metan i naturgas som varit billigast, men väte kunde då som nu lika gärna hämtas från elektrolys av vanligt vatten.

Fleråriga vallodlingar

Framförallt vallgräsen kan till skillnad från spannmålsgräsen odlas i form av fleråriga typer.

En av många fördelar med övervintrande växtrötter är att tiden för fotosyntes (vegetationsperioden) förlängs. Detta ökar skörden av växtmassa för idisslare, och skörd på samma yta kan ske flera gånger under säsongen eftersom de levande rötterna ständigt skickar upp nya gröna blad med full växtkraft så länge temperatur och fuktighet är tillräckliga. Detta sparar in odlingskostnader av typen färre antal dyra vårbruk och jordbearbetningar, betydligt mindre mängder utsäde att hantera och mindre slitage på jordprofilens struktur och mullhalt - kort sagt ett mycket billigare och miljövänligare energifoder till idisslande husdjur jämfört med de enmagade djurens krav på näst intill livsmedelskvalitet på sitt stärkelsefoder. Nu blev det för första gången möjligt att förse mejeri- och slakteriindustrier inne i städerna med både energirika och proteinrika animala livsmedelsråvaror i stor skala, vilka också blev tillgängliga för den breda allmänheten.

Här ska vi inte heller glömma det mycket gamla kulturgräset sockerrör som lär ha börjat odlas på Nya Guinea för 12000 år sen och sedan spritt sej jorden runt i tropiska och subtropiska områden. Den flitiga användningen av rörsocker i hela världen, vilket tog verklig fart efter andra världskriget, misstänks nu för många synder vad gäller folkhälsan, och i äldre tid även för delar av slavhandeln.

På nordeuropeiska breddgrader utvecklades för hundra år sedan en alternativ sockerproduktion från betor, som sedan dess ansetts vara en av de lönsammaste svenska fältgrödorna i södra Götalandsområdet. Under de senaste decennierna har man även med storskaliga industriprocesser börjat omvandla råvaran majsstärkelse till en billigare sockerprodukt med stort användningsområde i de flesta av våra färdigmatprodukter.

Den totala arbetsinsatsen och hjälpenergikostnaden (maskiner o drivmedel) för att ”hämta” en energienhet av de nya livsmedlen sjunker allt eftersom skördarna ökar per hektar. Det beror på att alla arbeten som görs på markytan från jordbearbetningens början och fram till dess att skörden kapats från marken, inte har förändrats.

De fasta kostnaderna för den delen av odlingsprocessen kommer att slås ut på flera kg när avkastningen ökar.

Rörliga kostnader är sådana som följer med varje kg av produkten. De är kontrollerbara med god kunskap och handlar bl a om mera gödsel och ibland dyrare utsädeskvaliteter.

---

II. Kost och livsmedelskvaliteter

Hur tillvaratar och använder min kropp energin från de odlade livsmedlen?

Växtlivets skafferi

Enligt den tidigare utredningen består hela jordklotets naturliga och odlade biologiska liv till nära 100 % av växtmassa, medan resten av biolivet fördelas på bråkdelar av en procent till zoomassa av högre djurarter plus en troligtvis något större massa av mellantinget mikrober (svampar, bakterier, protozoer mm).

Den stora växtmassans torrsubstans är i sin tur till absolut största delen uppbyggd av cellullosafibrer i cellväggarna, vilka håller upp hela den synliga strukturen. Mindre mängder av växtens proteiner ingår i cellkärnornas byggverkstad. De enkla sockerarterna fruktos och glukos innehåller solenergin från fotosyntesen och lagras tillfälligt i växtsaften medan energin förflyttas runt som växtens drivmedel och bränsle. När växten förbereder generationsskifte eller vid övervintring av fleråriga växter, lagras en del av de lättlösliga sockret in som stabilare stärkelsemolekyler. I mindre utsträckning kan växters energi också lagras i en mera koncentrerad form som vattentåliga, dvs olösliga fetter.

Endast växter kan lagra energi i sina celler i form av kolhydrater som socker, stärkelse och cellullosa/växtfibrer. Djurlivets motsvarande energilagring för kortare och längre perioder sker alltid i form av förstadier till eller fullbildade fettmolekyler i kroppsvävnaderna.

Djurkroppen börjar med att omvandla växtenergin i kolhydrater och proteiner till blodsocker

När alla djur äter föda som innehåller energi från växternas lätt smältbara kolhydrater och proteiner, omvandlas detta relativt snabbt av matsmältningen till högt blodsocker i blodbanorna och kroppens muskelceller ställer in sej på sockerdrift.

Sockerdriften fungerar bra om muskelaktiviteten är betydligt högre än normalt, annars blir det snabbt mera socker än kroppen kan förbränna för tillfället. Blodsockerkoncentrationen stiger då till farliga nivåer om inte extra insulinhormon kan utsöndras snabbt och direkt för att ta hand om överskottet.

Blodsockeröverskott omvandlas till fettlager

Djurkroppen har ingen lagringsfunktion för kolhydrater förutom den lilla mängd som finns i blodbanornas normala koncentration. Blodsockeröverskott från matsmältning måste därför snabbt omvandlas med hjälp av insulin och flera andra hormoner via levern till mellanprodukter och slutligen till hela fettmolekyler. Dessa bygger först och främst upp och underhåller alla djurkroppars nödvändiga och normala fettinnehåll till omkring 20 % av levande vikten. När detta behov är fyllt, lagras överskotten in som utvidgade fettdepåer i kroppens befintliga fettceller.

Observera att energin i både vegetabiliska och animaliska proteiner bryts ner till de vanliga blodsockret, och där överskottet på samma sätt som med kolhydraterna lagras upp som kroppsfett.

Kroppscellernas fettförbränning startar först vid lågt blodsocker.

Fettförbränningen startar först när tillförseln av lättsmälta kolhydrater och proteiner från födan till blodet har kommit ner till en viss lågnivå. Starttiden inträffar som längst 2-3 timmar efter senaste näringsintag när matens GI(glykemiskt index) är lågt.

Vid högt GI i födan går blodsockret upp snabbare och sjunker också fortare, vilket hjärnan protesterar emot genom ett tydligt "fikasug" efter nya kolhydrater. Om inte protesten besvaras sjunker blodsocker och insulin ner till basnivån och matsmältningen ställer om sej till fettdrift, som är ett normaltillstånd vid svält och avsiktlig fasta. Martin Ingvar beskrev denna fettskräck som "hjärnmonstret" i en nyligen uppdaterad Svd-artikel från 2010.

Fettdrift (ketos) är djurkroppens normaltillstånd och blir densamma om det finns fett kvar i tarmkanalen eller om tarmen är tom och fastan startar med övergång till förbränning av lagrat kroppsfett.

Fasta är också ett normaltillstånd som inträffar regelbundet varje natt och tidig morgon hos alla människor som sover bra och håller ett tidsavstånd på mer än tre-fyra timmar mellan sista nattfika och första energifrukost.

Fettet som tillförs med maten till tarmkanalen hämtas i lagom takt (behovsstyrt) direkt från tarmen till beståndsdelar (lipider) som tas in och går via blodet och levern till fettförbränning i kroppscellerna.

Hjärnan behöver både blodfetter och blodsocker som regleras av insulinet

Hjärnan är ett vitalt och mycket fettrikt organ som förutom fettillförsel kräver en viss ständig tillförsel av blodsocker. När matsmältningen slutat leverera nytt blodsocker kommer kroppens insulinsystem att börja bryta ner lipider/fettämnen från levern för att upprätthålla blodsockrets basnivå.

För energiförsörjningen innebär det här att en måltid, som innehåller en stor del av dygnsbehovet som matfett, kan behållas som lager i tarmkanalen ända tills energiinnehållet är förbrukat genom fettförbränning i cellerna innan kroppen börjar hungersignalera efter mera mat. När tarmkanalen är tom övergår kroppsfunktionerna direkt till fasta och svält, som då börjar tära på lagret av eget kroppsfett.

Det är idag många som av egen erfarenhet vittnar om att kostsammansättningen kan anpassas till djurarten homo sapiens evolutionärt utvecklade matsmältningssystem (metabolism) så att övergången från kolhydratdrift till fettdrift inträffar utan att man först tvingas passera det insulinpåverkade fikasuget. Detta är Martin Ingvars hjärnmonster som hos människan stegras fram till några timmar efter att stora portioner ätits av lättsmälta kolhydrater i t ex bakverk, bröd, gröt och söta drycker av alla typer. (mer om riskerna med höga insulinpåslag i del nr IV)

Det kan möjligen vara så (ännu inte utrett) att fettdriften hålls igång från fastan utan avbrott, och samtidigt med blodsockertillförseln, om måltidens andel av kolhydrater och proteiner är tillräckligt lågt så att fettkaloriernas andel kan överskrida ett visst gränsvärde. Det vore en mer logisk förklaring till att lchfkost av så många nu upplevs ge ett högt välbefinnande.

Är gräsätande djurarters metabolism annorlunda än rovdjurens?

Gräsätande däggdjur har samma kroppsproducerade metabolism som rovdjur, men med en tarmkanal hos de vuxna individerna, som är väsentligt utvidgad för att ge plats för ett utrymme som innehåller en stor levande mikroflora av svampar och bakterier. Gräsätarnas ungar föds till världen som vanliga enmagade däggsdjur utan funktionen med cellullosanedbrytande svampar och bakterier i tarmsystemet.

Mikrofloran intas utifrån (t ex olika jordbakterier) och växer till sej tillsammans med tarmkanalens utvidgning under däggdjurens ungdomstid, samtidigt som deras beroende av modersmjölken avtar. Självklart kan även vuxna idisslare fortfarande tillgodogöra sej alla näringsämnen som finns i mjölk och mejeriprodukter, eftersom hela det nedre tarmsystemet är oförändrat. Mikroorganismerna tillväxer av att matas med de gröna växtdelarnas kolhydratfibrer i cellväggarna, som de bryter ner och rötar till enkla och mer lättsmälta näringsämnen.

Den organiska fabriken behöver även en hel del lättlösliga kolhydrater (socker och stärkelse) från fodret som drivkraft för sitt arbete.

Mikrofloran växer av kolhydraterna ut till en levande biomassa av fett och proteiner som sedan kan smältas och upptas till blodet från den ordinarie magsäcken och nedre tarmkanalen enligt samma principer som sköter rovdjurens näringsupptag och huvudsakliga fettdrift.

Fjäderfän som gäss och ankor har sämre förmåga att smälta och ta vara på kolhydraterna än idisslarna. Det är orsaken till att man i en del kulturer vid slutgödningen av gäss och ankor kan tvångsmata djuren med oproportionerligt stora mängder av vete- eller majsstärkelse, vilket lagras i en sjukligt stor fettlever som efter slakten tillvaratas som foie gras - gåsleverpastej.

Placera djurarten i näringskedjan efter bukomfånget

Man kan se ett mycket tydligt exempel på skillnaden i tarmkanalers volym mellan gräs/bladätare respektive köttätare om man jämför bukomfånget vid naveln med bröstomfånget hos vältränade vuxna individer i normalt hull/BMI av olika arter. Kor, hästar, får och getter liksom den växtfiberätande primaten gorilla har större bukomfång än bröstomfång (spolformade), medan människor och våra köttätande husdjur (katter och hundar) är smalare om midjan än runt bröstkorgen (timglasformade). Även husdjur som just katter och hundar drabbas som bekant ofta av övervikt och åldersdiabetes på grund av moderna insulinstressande matsedlar. Timglaset syns speciellt tydligt på alla duktiga elitidrottstjejer som nuförtiden tävlar i bikinidräkter, där måtten inte kan påverkas av vilken kost som dom för tillfället anser sej äta.

Grisarna, som brukar jämföras med oss som allätare av vegetabilier, har i själva verket en längre tarmkanal än oss vilket syns på den spolformade kroppen. De matsedlar/foderstater som noggrant prövats fram till svinskötseln innehåller omkring 80 % rå stärkelse, men får grisen välja så äter den och behöver också animaliskt protein och något fett för att må bra. Grisarnas insulinkänslighet vid hög ålder testas dock väldigt sällan i deras livssituationer eftersom dom sällan blir särskilt gamla, men även dom drabbas ofta vid uppfödningen av tydliga välfärdssjukdomar som ledbesvär, magsår, tarmbesvär, cancer mm. Alla tamfjäderfän (höns, kalkoner, gäss ankor) är utrustade med en extra och rymlig tarmficka, krävan, före den egentliga magsäcken för att kunna hantera och smälta tämligen fiberrika vegetabilier. Även dom är dock beroende av och äter med förtjusning animalier som diverse smådjur och insekter.

---

III. Arv och miljö

Alla däggdjur föds med gener för att utveckla fria självständiga individer

Kropp och nervsystem programmerat för individens reproduktion och självförsörjning

Hela djurvärldens kroppskonstruktion är, i motsats till insekternas, utformad så att alla djurungar föds till världen som individualister med fullt fungerande kropp och en hjärnkapacitet som är svag i början, men efterhand växer och tränas upp så att varje enskild individ kan som biologisk pionjär utforska nya miljöer och börja samla näring.

När försörjningen är löst kan alla vuxna individer i alla djurarter bygga bo och bilda familj med en individ av motsatt kön.

Kan man ärva kunskap?

Nej, kunskap hos individer är helt och hållet en miljöfaktor som bara kan förmedlas till varje individ från den omgivande miljön.

Man kan bara ärva mer eller mindre god förmåga att ta till sej olika sorters kunskap genom övningar och studier, som kan börja först efter varje individs födelse.

Problemet med kunskap som inte finns i DNA blev för den moderna människan att föra kunskapen om samhällsbyggnad vidare till nästa generation. Det är viktigt både för att samhällets och för att den egna familjens uppnådda välstånd skall kunna förvaltas och byggas på ytterligare i kommande generationer.

Olika enkla och vardagliga tekniska lösningar överförs med muntlig undervisning om kunskap och praktiska övningar från de äldre i samhället till varje ny generation.

Med uppfinningarna skriftspråk och matematiska beräkningar kunde mänskligheten starta byggandet av moderna civilisationer som sträckte sej över många generationer och inrymde kunskapsmängder som ingen ensam pionjärmänniska kunde behärska.

Finns urbaniseringsförmåga som ärftlig gen?

Ja och nej. Det är väl känt att vissa insektsgrupper som t ex arter av myror och bin har förmågan att bygga stora samhällen på upp till miljontals individer. Instruktionerna och styrningen för detta finns i deras gener som ett arv från evolutionen.

Samma evolution har såvitt känt inte nått till några högre zoologiska former, och till dom hör utan tvekan alla däggdjursarter och Homo sapiens, vilka alltså saknar gener som kan underlätta samhällsbyggandet.