Den MänskligaBiosfären

Följande är ett försök till en mycket kortfattad tvärvetenskaplig beskrivning och systemanalys av naturvetenskapen kring människoartens anpassning till och utveckling av sin omgivande livsmiljö, biosfären, som jag hämtat ur mina erfarenheter av skolstudier, några års lantbruksforskning samt ett generationsintervall av eget jordbrukande. Tre delar, 1: Allmän naturvetenskap i samhället. 2: Arv och miljö. 3: Några härskande vanföreställningar.

Allmän naturvetenskap

Alla däggdjur utvecklas från fosterstadiet med i grunden samma kroppsfunktioner. Fram till som vuxna visar varje art en evolutionär anpassning till olika miljöförhållanden eller nischer i det stora globala ekosystemet.

I den moderna människans fall ledde evolutionen långt före jordbrukets tid till att bli en art av så kallade generalister med jakt och fiske som grundförsörjning. ”Sidoinkomsterna” kunde komma från säsongvisa eller tillfälliga fynd av lättsmälta kolhydrater som honung, stärkelserika rotfrukter och mogna bär från växtriket att lagra in som kroppsfettreserver ungefär som brunbjörnar kan göra i vårt klimat.

Människans kroppsbyggnad

Den förurbana människan var skapt till att själv med sitt eget muskelarbete hämta samma råvaror från ett familjehävdat revir. Det gjorde människan på samma sätt då, som alla övriga djurarter fortfarande gör. Det är därför alla djurarter i skapelsen har utrustats med självkontrollerad rörelseförmåga. Skillnaden mellan växternas liv och djurlivet är att växterna saknar hjärnkontrollerade muskelceller, men har i stället sin energisamling ordnad via passivt nyttjande av solinstrålad energi som fångas i den kemiska processen med fotosyntetisering av mineraliskt kol till stora energirika så kallade organiska kolmolekyler. Målet för djurlivets muskelarbete är att sedan hitta och samla in växternas organiska kol och ta upp beståndsdelarna av detta i sina egna kroppsorgan samtidigt som en del av energin i biokolet frigörs till processbränsle.

Den orörda naturmiljöns tillgängliga energikällor

är för människoartens del numera helt utraderade och överspelade, vilket har skett på den korta tiden av något tiotusental år. Våra kroppars och hjärnors evolutionsnivå lever ändå fortfarande kvar i samma förurbana stadium som vi hade uppnått efter miljontals utvecklingsår från ”apstadiet”, dvs det hjärnstyrda muskelarbetet är oförändrat eller har kanske t o m degenererat.

Så gott som all mänsklig verksamhet innebär förflyttningar

För att förstå hur energihantering och energiflöden fungerar i stort och smått är det viktigt att inse, att verkligheten i både natur och industri alltid handlar om logistik, dvs att planera och utföra transporter och förflyttningar av material och arbetskraft.

Exempel på logistik från bondens verksamheter med odlande och husdjursskötsel spänner t ex från att vid varje vårbruk ute på åkrarna på bästa sätt överbrygga mikroavståndet för NPKnäringens övergång från lerkolloidens vattenfilm till varje groende frös (ca 3 millioner utplanterade frön per ha) yttersta rottrådar, att hämta hem skördar av foder och livsmedelsråvaror, att hemma på gården underhålla och reparera byggnader och maskiner med reservdelar, och upp till att ibland på egen hand sälja och köpa insatsmedel, färdiga livsmedel och fodervaror till husdjursskötseln över globala fjärravstånd.

== Odling och kultur ===

Samhällsnyttan med de nya vegetabiliska och ofta välsmakande energikällor, som människan började odla för omkring tiotusen år sedan, låg framför allt i att energiskörden per ytenhet av mark och per dagsverke steg drastiskt, jämfört med vad den vilda naturen och arbetsprestationerna i den gamla jägare-samlaremetoden kunde ge.

Huvudprodukterna från odling har alltid varit stärkelse från frön av olika spannmålsarter, som var enkla att både transportera och att långtidslagra mellan skördetillfällena.

Den totala arbetsinsatsen för att ”hämta” en energienhet av de nya livsmedlen så mycket att en allt större del av befolkningen nu kunde ägna sej åt samhällsbyggandets konst och tyvärr också åt destruktiv krigstjänst under kreativa ledares styre.

Det stadspåverkade odlingslandskapet

En konsekvens av den moderna utvecklingsnivån på jordbruket är att den närmiljö som nästan hela jordens befolkning har runt omkring sej idag är en från grunden människotillverkad stadsmiljö som en gång började utvecklas ur en lika konstgjord omgivande krans av näringsrika odlingsmarker, kulturskogar och fiskeredskap. Idag har de urbana miljöerna på bördiga platser vuxit ihop till ett nätverk av överlappande metropoler med insprängda och snabbt krympande odlingsområden.

I-ländernas glesbefolkade landsbygder levererar nu stadssamhällets alla livsmedelsråvaror och övriga råvaror av biologiskt och mineraliskt ursprung med en mycket hög insats av hjälpenergi och maskiner till de få kvarvarande böndernas hjälp.

Arbetskraft är dyrare än maskinkraft, så arbetet på landsbygden följer obönhörligt samma ekonomiska logik som den som styr städernas löneledande industrier mot allt färre maskinoperatörer vid de växande maskinparkerna.

Hjälpenergiflödet av maskiner från städernas industrier till landsbygden ersätter flykten av arbetskraft från landsbygd till städer. Det är en nödvändighet som krävs för att den kvarvarande arbetskraften på landet ska kunna fullgöra de livsnödvändiga samhällsinsatserna från lantbrukets allt mindre andel av de totala nationella arbetstimmarna och dagsverkena som redovisas i BNP-sammanställningarna.

U-landsjordbruket släpar efter

Det finns fortfarande u-länder där bristen på industriarbete och infrastruktur i städerna gör att upp till 75% av befolkningen på landsbygden fortfarande är hänvisade till lantbruksarbete på väldigt uppsplittrade jordlotter, som ingen kan få en rimligt modern försörjning ifrån.

Storstäder finns här också, men bristen på infrastruktur och industrier med välavlönade arbetsplatser gör att dessa cityområden nästan alltid omges av slumområden med lika fattiga inflyttare, som de som lever kvar på i jordbruksnäringen på den omgivande landsbygden.

U-landet har i de flesta fallen i sin historia haft fullt jämförbar eller högre kulturnivå än många andra länder vid samma tidpunkt, som numera är i-länder. Utvecklingen i uländerna har ofta på senare tid spårat snett av inrikespolitiska orsaker, vilka det egna ledargarnityret alltid försöker skylla på katastrofer av mänskliga eller klimatiska omständigheter och annan påverkan utifrån.

Framtidens odling

Både befolkningsökningen och de krympande arealerna av lämpliga odlingsytor gör att vi behöver fortsätta arbetet med skördeökningar per ytenhet.

I dag är det inte aktuellt att satsa ur vårt nuvarande energisystem för att odla energigrödor i växthus. När och om energisystemet kan utvecklas till oberoende av fossila bränslen, blir det troligen också nödvändigt att bygga växthusen som höghus med konstljus på alla våningsplan. Den prioriterade produkten blir då troligen massproduktion av energigrödor, som vi inte klarar oss utan.

Hur tillvaratar och använder min kropp energin från de odlade livsmedlen?

Endast växter kan lagra energi i sina celler i form av kolhydrater som socker, stärkelse och cellullosa/växtfibrer. Djurlivets motsvarande energilagring för längre perioder sker alltid i form av olika fettmolekyler i kroppsvävnaderna.

Djurkroppen börjar omvandla växtenergin till blodsocker

När alla djur äter föda som innehåller energi från växternas kolhydrater och proteiner, omvandlas detta relativt snabbt av matsmältningen till högt blodsocker i blodbanorna och kroppens muskelceller ställer in sej på sockerdrift. Detta blir fort mer rörelse och värmeenergi än kroppen kan använda för tillfället och extra insulinhormon utsöndras snabbt och direkt för att ta hand om överskottet.

Överskott omvandlas till fettlager

Blodsockeröverskottet omvandlas av insulinet via levern till ett fettförråd som kroppen senare kan förbränna när behov uppstår. Observera att även energin i animaliskt och vegetabiliskt protein bryts ner till blodsocker, där överskottet på samma sätt som med kolhydraterna lagras upp som kroppsfett.

Kroppscellernas fettförbränning startar först vid lågt blodsocker.

Fettförbränningen startar först efter att tillförseln av lättsmälta kolhydrater och proteiner i födan har förbrukats och blodsockret sjunkit till en grundnivå. Fett som tillförs med maten till tarmkanalen kan däremot brytas ner i lagom takt (behovsstyrt) direkt från tarmen till beståndsdelar (lipider) som tas in och går via blodet och levern till fettförbränning i kroppscellerna. Detta fungerar bara under förutsättning att ett högt blodsocker och medföljande insulin i blodkärlen sjunkit till en normalt låg basnivå, vilket inträffar 2-3 timmar efter senaste måltid.

Hjärnan behöver både blodfetter och blodsocker som regleras av insulinet

Hjärnan är ett vitalt och mycket fettrikt organ som förutom fettillförsel kräver en viss ständig tillförsel av blodsocker. Om matsmältningen slutat leverera nytt blodsocker kommer kroppens insulinsystem att börja bryta ner lipider/fettämnen från levern för att upprätthålla blodsockrets basnivå.

För energiförsörjningen innebär det här att en måltid, som innehåller en stor del av dygnsbehovet som matfett, kan behållas som lager i tarmkanalen ända tills energiinnehållet är förbrukat genom fettförbränning i cellerna innan kroppen börjar hungersignalera efter mera mat. När tarmkanalen är tom övergår kroppsfunktionerna direkt till fasta och svält, som då börjar tära på lagret av eget kroppsfett.

Om kostsammansättningen anpassas till djurartens evolutionärt utvecklade matsmältningssystem (metabolism) så sker övergången från kolhydratdrift till fettdrift utan att man först tvingas passera det insulinpåverkade fikasug som hos människan stegras fram till några timmar efter stora portioner av lättsmälta kolhydrater i t ex bakverk, bröd, gröt och söta drycker av alla typer.

Är gräsätande djurarters metabolism annorlunda än rovdjurens?

Gräsätande däggdjur har samma kroppsproducerade metabolism som rovdjur, men med en tarmkanal hos de vuxna individerna, som är väsentligt utvidgad för att ge plats för ett utrymme som innehåller en stor levande mikroflora av svampar och bakterier. Gräsätarnas ungar föds till världen som vanliga enmagade däggsdjur utan funktionen med cellullosanedbrytande svampar och bakterier i tarmsystemet.

Mikrofloran intas utifrån (t ex olika jordbakterier) och växer till sej tillsammans med tarmkanalens utvidgning under däggdjurens ungdomstid, samtidigt som deras beroende av modersmjölken avtar. Självklart kan även vuxna idisslare fortfarande tillgodogöra sej alla näringsämnen som finns i mjölk och mejeriprodukter, eftersom hela det nedre tarmsystemet är oförändrat. Mikroorganismerna tillväxer av att matas med de gröna växtdelarnas kolhydratfibrer i cellväggarna, som de bryter ner och rötar till enkla och mer lättsmälta näringsämnen.

Den organiska fabriken behöver även en hel del lättlösliga kolhydrater (socker och stärkelse) från fodret som drivkraft för sitt arbete. Mikrofloran växer ut till en levande biomassa av fett och proteiner som sedan kan smältas och upptas till blodet från den ordinarie magsäcken och nedre tarmkanalen enligt samma principer som sköter rovdjurens näringsupptag.

Placera djurarten i näringskedjan efter bukomfånget

Man kan se ett mycket tydligt exempel på skillnaden i tarmkanalers volym mellan gräs/bladätare respektive köttätare om man jämför bukomfånget vid naveln med bröstomfånget hos vältränade vuxna individer i normalt hull/BMI av olika arter. Kor, hästar, får och getter liksom den växtfiberrätande primaten gorilla har större bukomfång än bröstomfång (spolformade), medan människor och våra köttätande husdjur (katter och hundar) är smalare om midjan än runt bröstkorgen (timglasformade). Även husdjur som just katter och hundar drabbas som bekant ofta av övervikt och åldersdiabetes på grund av moderna insulinstressande matsedlar. Timglaset syns speciellt tydligt på alla duktiga elitidrottstjejer som nuförtiden tävlar i bikinidräkter, där måtten inte kan påverkas av vilken kost som dom för tillfället anser sej äta. Grisarna, som brukar jämföras med oss som allätare av vegetabilier, har i själva verket en längre tarmkanal än oss vilket syns på den spolformade kroppen. De matsedlar/foderstater som noggrant prövats fram till svinskötseln innehåller omkring 80 % rå stärkelse, men får grisen välja så äter den och behöver också animaliskt protein och något fett för att må bra. Grisarnas insulinkänslighet vid hög ålder testas dock väldigt sällan i deras livssituationer eftersom dom sällan blir särskilt gamla, men även dom drabbas ofta vid uppfödningen av tydliga välfärdssjukdomar som ledbesvär, magsår, tarmbesvär, cancer mm. Alla tamfjäderfän (höns, kalkoner, gäss ankor) är utrustade med en extra och rymlig tarmficka, krävan, före den egentliga magsäcken för att kunna hantera och smälta tämligen fiberrika vegetabilier. Även dom är dock beroende av och äter med förtjusning animalier som diverse smådjur och insekter.

Hur och varför odlar vi som vi gör?

Människans ”allätande” är som sagts ovan mycket begränsat vad gäller möjligheter att tillgodogöra sej energin i grönsaker och växande grönmassa som utgör gräsätarnas naturliga föda och energikälla. Dom enda växtdelar vi egentligen kan utnyttja effektivt är avmogna fröämnen och rotknölar som innehåller groddämnets proteiner plus en stor energireserv av stärkelse och kanske lite fett ämnat för nästa års upprepade nystart av växtens nya generation.

För att stärkelsen ska bli fullt tillgänglig för oss måste den dock värmebehandlas först, och äts därför sällan i rå form – ytterligare ett tecken på att skapelsen kanske inte varit i fas med människans moderna innovationer. Ibland när det gäller frukter så skapade naturen söta smakliga fruktsafter med kort hållbarhet, som skulle locka djur till att sprida fröämnena över större ytor.

Det finns inga exempel på vegetabilier i naturen, som växer i sån omfattning och utbredning att människogrupper någonstans i världen skulle ha kunnat livnära sej på enbart vegetabiliska energikällor. Dom få arter av naturligt förekommande svampar, bär, frukter och nötter som vi kan hitta idag blir bara tillfälliga tillägg och kryddor till den odlade maten för några få redan välbärgade människor.

Hur och varför fick vi samhällsbildningar?

När våra förstorade hjärnor börjat förädla vissa fåtaliga växtarters genetik till att producera förstorade och lättodlade frön och rotknölar, fick människan möjlighet att koncentrera energisamlandet till platser där man kunde efterlikna några kända arter av bins och myrors samhällsbyggande. Detta behöver dock inte vara samma sak som att den nya matens energiinnehåll skulle vara speciellt hälsosam eller att den över huvud taget behövde ätas av samhällenas ledare, vilka alltid har haft möjlighet att utan kostnadshänsyn kommendera fram den mat som de själva för tillfället gillat och mått bäst av.

Varför måste samhällsbildningar ha odlad energi?

Samhällsnyttan med nya vegetabiliska och ofta välsmakande energikällor låg framför allt i att energiskörden per ytenhet av mark steg drastiskt (gödsling, växtförädling, ogräsborttagning) jämfört med den gamla jägare-samlaremetoderna som riktades mot naturens egna så kallade "gåvor" i den bibliska skapelseberättelsen.

Som en följd av odlingens höga energiskördar per ytenhet minskade den totala arbetsinsatsen och bränsleåtgången för att samla in en energienhet av livsmedlen så mycket att en allt större del av befolkningen nu kunde förses med bränsle och samordnas under kreativa ledare och ägna sej åt det nya samhällsbyggandets konst. När man i slutet av 1800-talet med konstkvävets införande kunde började odla högavkastande vallgrödor av gräs och baljväxter, så fick man även möjlighet att koncentrera husdjursuppfödningen så mycket att uppfödningskostnaden sjönk till nivåer som möjliggjorde industriell mejeriproduktion och slakteriproduktion av billiga animalier till stadsbefolkningarnas lägre samhällsklasser.

Före införandet av konstkvävet var all spannmålsodling hänvisad till att hämta sitt mineralnäringsbehov via djurgödsel från omgivande ängsmarker och skogsbeten eller från komposterade biomassor från t ex tång, avfall från livsmedelsindustrier och fiskavfall.

Boskapsuppfödningens lönsamhet

När det gäller husdjursdrift med nötdjur är det fortfarande så att tekniken begränsar mjölkproduktionens relativa lönsamhet i världen till att endast bli utförd vid högavkastande vallodlingsområden. Där städerna ligger långt ifrån vallodlingsdistrikt, transporterar man fodret till stadsnära mjölkkogårdar, för att kunna förkorta transporten av mjölkråvara från djurststallarna till mejerier och vidare därifrån till konsumenter. Ren slaktdjursproduktion med alla typer av betesdjur kan fortfarande med modern teknik bedrivas på de gamla naturgräsbevuxna stäpperna och savannerna, men då kombineras betesdriften för större kreatur oftast med en kortare eller längre slutgödningsperiod med djuren uppstallade vid foderbordsanläggningar. Den senare modellen känd som s k feed-lots i bl a USA, Kanada och Australien. Det är också ekonomiskt möjligt att bedriva köttdjursuppfödning i mjölkproduktionsområden. I ett energiperspektiv vill jag förklara detta med att även de betande köttdjuren gynnas av att de förbrukar mindre egen energi på födosöket när energikoncentrationen per ytenhet är hög, de växer fortare och förbrukar därmed fram till slakttidpunkten mindre totalmängd av det dyrare foder som odlas här jämfört med naturbetets lägre foderkostnad och högre totalkonsumtion orsakad av längre uppfödningstid.

Ledarna var tidigare och är fortfarande helt beroende av böndernas arbetsförmåga för att överhuvud taget få fram matråvaran som bränsle till sina samhällsbyggen – också arbetskraften från landsbygdens fertilitet och livskraft behövdes i äldre tid för att ersätta dom som föll ifrån av misshushållning inne i städerna. Man har i olika sammanhang, bl a vid lantbrukshälsan, konstaterat att lantbrukarfamiljerna i Sverige under de senaste femtio årens explosion av välfärdssjukdomar varit friskare och mindre utsatta för allergier och andra välfärdsproblem än övriga samhällsgrupper trots en större exponering av smuts, damm och buller i sina livsmiljöer.

---

Arv och miljö

Kan man ärva kunskap?

Nej, kunskap hos individer är helt och hållet en miljöfaktor som bara kan förmedlas till varje individ från den omgivande miljön.

Man kan bara ärva mer eller mindre god förmåga att ta till sej olika sorters kunskap genom övningar och studier, som kan börja först efter varje individs födelse.

Problemet med kunskap som inte finns i DNA blev för den moderna människan att föra kunskapen om samhällsbyggnad vidare till nästa generation. Det är viktigt både för att samhällets och för att den egna familjens uppnådda välstånd skall kunna förvaltas och byggas på ytterligare i kommande generationer.

Olika enkla och vardagliga tekniska lösningar överförs med muntlig undervisning om kunskap och praktiska övningar från de äldre i samhället till varje ny generation.

Med uppfinningarna skriftspråk och matematiska beräkningar kunde mänskligheten starta byggandet av moderna civilisationer som sträckte sej över många generationer och inrymde kunskapsmängder som ingen ensam pionjärmänniska kunde behärska.

Finns urbaniseringsförmåga som ärftlig gen?

Ja och nej. Det är väl känt att vissa insektsgrupper som t ex arter av myror och bin har förmågan att bygga stora samhällen på upp till miljontals individer. Instruktionerna och styrningen för detta finns i deras gener som ett arv från evolutionen.

Samma evolution har såvitt känt inte nått några högre zoologiska former, och till dom hör utan tvekan alla däggdjursarter och Homo sapiens, som alltså saknar gener som kan underlätta samhällsbyggandet.

Kropp och nervsystem programmerat för individens reproduktion

Hela djurvärldens kroppskonstruktion är, i motsats till insekternas, utformad så att alla djurungar föds till världen som individualister med fullt fungerande kropp och en hjärnkapacitet som är svag i början, men efterhand växer och tränas upp så att varje enskild individ kan som biologisk pionjär utforska nya miljöer, samla näring, bygga bo och bilda familj med en individ av motsatt kön.

Samhällsbygge i stort

Samhällsbyggen alltid en hierarkisk arbetsmarknad

Man kan inte bygga mänskliga konstruktioner utan att en ledare samordnar några underlydande individers arbetsinsatser.

Varje enskild insats består alltid i att individen är pilot för ett verktyg, ett redskap, ett större fordon eller ett skrivbord på ett kontor, som alla förbrukar bränsleenergi och som under den mänskliga styrningen förflyttar byggmaterial eller informationer med olika former av innesluten energi.

Med stenpyramiden som modell kan man konstatera att varje nytt byggvarv av stenar ställer krav på att tidigare arbetslag har utfört sina respektive, men något enklare varv på rätt sätt innan det nya varvets arbetslag kan ta över.

Man är på ett sätt "herre på täppan" ett tag innan det är dags att lämna över till nya herrar ännu högre upp. Den som tar över, som är köpare, har alltid makten över de villkor som den lägre stående säljaren måste acceptera för att få betalt för arbetet.

Bilden av det marknadsekonomiska samhällsbygget blir då att de olika konstruktionsnivåernas arbetslag klättrar på föregående nivås axlar, men i ett mycket komplicerat systemnätverk av ekonomiska pyramider som griper in i varandra på olika ställen.

De lägst stående i de här pyramiderna är råvaruproduktionens arbetslag. Under dem finns bara växter, djur och mineraler, vilka inte har något mänskligt medvetande som kan styras eller påverkas med ekonomiska eller ideologiska smörjmedel.

På den här nivån kan människoindividerna bara samarbeta sinsemellan i jämlika smågrupper, kooperationer.

Det hindrar inte att vi utnyttjar vår evolutionära maktposition i djurvärlden till att domesticera/tämja andra arter till våra underlydande husdjur för olika specifika arbetsuppgifter

Varför är transporter själva grunden för all samhällsbyggnad?

I LCA för ett samhällsbygge beskrivs energiflödet på investeringssidan som delar av en uppbyggd energipyramid med transporter av mineralråvaror och bränsle för transporter, underhåll och förädling/utbyggnad i riktning mot slutmålet i centrum på energipyramidens topp.

Här är det viktigt att inse att den zoologiska verkligheten alltid och i alla sammanhang har bestått av transporter och förflyttningar av material. Varje djurarts muskelarbete måste ha stöd från individens eget hjärnsystem.

Arten homo sapiens har som jämförelse numera byggt upp ett transportsystem som kräver att varje individ förutom att ta egna initiativ måste inordna sej under ett nät av många andras både levande och bortgångna hjärnors kommandostöd och därtill en ökande mängd datorkraft för att varje transportaktivitet ska bli till samhällsnytta.

I det högre djurlivet ligger individens energicentrum vid det egna boet – för människans del sker transporter i en stor mängd olika undernätverk i ett sammanhängande system som börjar vid individens hem och som slutmål når ett växande energicentrum där härskarskiktet bor och arbetar.

Godsvolymer och transportavstånd varierar från mikroavstånd på t ex ett laboratoriebord och upp till globala fjärravstånd i världshandeln. Vad gäller energin så bygger man energipyramider i olika skalor från det enkla familjehemmet och upp till de största nationerna som är USA och Kina.

Det är för att kunna utföra dessa livsuppgifter som alla djurarter från skapelsen har utrustats med självkontrollerad rörelseförmåga, med hjärna, muskler och benstomme som vitala delar.

På retursidan i LCAbeskrivningen av samhällsbyggena finns betalningen för inflödet av uppbyggnadsenergier. Den består av pengar, tjänster och konsumtionsvaror som ska transporteras i riktning neråt från energipyramidens toppcentrum för att ersätta de individuella arbetsinsatserna som utförs på alla olika uppbyggande energinivåer.

Den beskrivna modellen har en förebild i bi- och myrsamhällenas uppbyggnad, men den avgörande motsatsen består i att insekternas samhällen har en kort näringskedja vars drivkraft är inbyggd i deras autonoma nervsystem, dvs de ärver hela ekosystemets konstruktion i sitt DNA.

Alla ryggradsdjur i näringskedjan upp till homo sapiens saknar den här programmeringen och måste därför på egen hand uppfinna och utnyttja andra drivkrafter, som t ex personlig njutning och konsumtion.

Makt och konsumtion

Konststycket för all politisk verksamhet består i att styra det forskande och kreativa företagandet på alla olika energinivåer i våra stora urbaniserade samhällen på ett sådant sätt att man inte hämmar den enskildes kreativa förmåga att finna nya vägar till mera föda.

Samtidigt måste alla övertygas om att arbetet för att bli effektivt måste styra mot och leda till gemensamma välfärdsmål för alla.

Hur tyglar man individens konsumtionsbegär?

Den svåraste biten av urbaniseringen blir att få arbetsersättningen i form av arbetslöner och färdiga konsumtionsvaror från samhällets centrum att returneras tillbaka genom hela investeringskedjan utan att någon skor sej otillbörligt efter vägen.

Slutkonsumentens betalning för varan ska transporteras utåt och motströms mot uppbyggnadsenergin och fördelas längs vägen, så att det blir lite kvar även till dom som jobbat längst ut i periferin på den lägsta energinivån med själva råvarusamlandet.

Både marknads- och planekonomi behövs i livsmedelsförsörjningen

Den här problemlösningen kan beskrivas som en kamp mellan marknadsekonomi och planekonomi, och är i de flesta länder en blandning av båda. I praktiken betyder det att man i princip i alla i-länder måste ha någon form av statligt reglerade (=planekonomiska) system med stödformer eller tullmurar för att säkerställa att arbetsersättningar når ända ner till råvaruproducenterna.

Förutom att stödsystemen skydda bönderna mot marknadsekonomernas lite lotteriartade spel med råvaruhandeln på världsmarknaden, så skyddas även böndernas stora och trögrörliga anläggningskapital mot skador.

Man ökar också motståndskraften för skördeskador av så kallade oår, dvs "dåligt väder" som i det gamla jordbruket och i nuvarande ulandsjordbruk ofta leder till svältkatastrofer, som alltid drabbar lågavlönade storstadskonsumenter hårdast.

Alla samhällsledare måste ha någon form av politisk mall att följa i minnet för att kunna övertyga sina undersåtar eller väljare om fördelarna med ledarens egna avsikter.

De tekniska lösningarna för samhällsbyggets produktion på plussidan måste grundas på rena naturvetenskapliga beskrivningar och fysiska naturlagar för att fungera i verkligheten. Däremot finns det nog inga naturlagar som kan styra återflödet av konsumtion på minussidans återflöden, och vi har inget insektsDNA för automatiskt samhällsbyggande i våra hjärnor som kan träda in. Bristen på insektsDNA har fått ersättas med de humanistiska vetenskapernas olika filosofiska, religiösa, sociala, ekonomiska, till stor del medicinska och allmänpolitiska studier, diskussioner och ordergivningar som uppfyller så mycket av vår vardag idag.

Slutar konsumtionsbegäret vid nationsgränsen?

Ett av dom allra viktigaste målen här tror jag är att utforma och framför allt att fördela det akuta dagliga återflödet av konsumtionsvaror och tjänster så att det når medborgare som befinner sej på alla nivåer i den mänskliga näringskedjan.

Det betyder att man behöver komma överens om en rimlig internationell arbetsvärdering och lönespridning som täcker hela världshandelsmarknaden.

Ordet ”medborgare” i dagens outsourcade värld borde i min värld inkludera alla som är inblandade i produktionen av vår konsumtion, oavsett var dom bor.

Det som vi idag kallar för demokrati i olika former slutar i dagens politiska värderingar alltid vid betraktarens nationsgräns.

Nationsgränsernas betydelse är enbart en fråga för ledare och samtidigt ett hinder för en allmän demokrati.

Brister i arvet ersätts med ideologi

Därför har alla djurlivets självständiga hjärnor svårt att inordna sej i det komplicerade nät av langningskedjor, som måste till för att transportera hjälpenergier och råvaror i rätt ordning mot ett och samma mål i samhällets centrum. Det betyder att man vill efterlikna insektssamhällenas automatiska samhällsordningar.

Människan har i tusentals år av stadsbyggande prövat olika maktformer och styrsystem med religiösa berättelser som en gemensam nämnare för de olika ideologier, som använder sej av övernaturliga andeväsen som generationssammanbindande stand-in för verklighetens dödliga härskare och ledargestalter.

Andarna straffar och belönar undersåtarnas misstag eller goda gärningar när det gäller att underordna sej härskarens utformade regler för samhällsbyggandet.

Det är härskarens anställda prästerskap som undervisar om reglerna och som dömer ut straff och belöningar.

Det är bristen på samhällsbyggargener i vårt DNA som gör att den här frågan är ständigt aktuell för varje ny generation av makthavare.

Den snabba utvecklingen gör de gamla religionerna ”mossiga” och nya härskare försöker hela tiden utveckla moderna religioner till ideologier som passar till deras nya komplicerade samhällssystem.

Först dyrkades industrialismen

För hundra år sen fick vi socialism och kommunism - ideologier som dyrkade "industrialismen" och som skulle uppfostra den stora massan av nödvändiga industriarbetare vid de nya maskiner till att foga sej under de stora generalplanernas krav. Det utlovade målet var det jämlika välfärdssamhället.

Idealen började krakelera för ungefär femtio år sedan efter genomlevda svältkatastrofer och usel industriproduktion i socialiststaterna , samtidigt som de marknadsekonomiska eller kapitalistiska västländerna hade ett starkt uppsving i både industri en viss överproduktion av viktiga baslivsmedel.

I västländerna började nu flera ekofilosoferna finna grogrund för förslag på varianter av naturfolkens traditionella dyrkan av naturen och solen och självhushållande odling som en alternativ fritidsverksamhet, när nu de allt effektivare maskinerna tycktes ha tagit över en stor del av de gamla industrijobben.

Den nya ekofilosofiska ideologin

utvecklades som motreaktion till industrialismen och predikade en återgång från konstgjorda industriprodukter till något som de kallar för "småskaligt", och som helst även borde bestå av handgjord tillverkning med "naturliga" eller "organiska" råvaror.

Kretsloppsjordbruk och närproduktion blev nya modeord.

Eftersom handverktyg inte drivs med fossilbränsle och råvaror från naturen var något slag gudagåvor, dvs nästan gratis, så uppstod ganska snabbt en massmedial och politiskt korrekt beskrivning av den nya ekologiska livsstilen som energisparande och därmed också som klimatvänlig.

Så blev industrijordbruk ett helvete

En logisk följd av att det nya måste ha en motpol blev då att man måste helomvända begreppet "industri" till att stå för den nya världens helvetesbeskrivning i stället för framtidsdröm.

På så sätt fick ordet industrijordbruk i massmedia och reklamen ett nytt ansikte. Från att ha varit en socialdemokratisk framtidsdröm på 1960-talet blev det nu en negativ skuggfigur som fick stå för allt ont i en sidas beskrivning av livsmedelsproduktion, medan folket i näringen inte känner till något annat innehåll än samma flertusenåriga verksamhetstyper som alltid har försörjt städerna med livsmedel och andra organiska produkter.

Jag tänker mej och hoppas att vi snart är på väg mot en mer fysisk och reell samhällsbeskrivning som delvis kan vara en reaktion mot de ekofilofiska betraktelserna.

Metoden LivsCykelAnalys

är ett modernt redskap som ska beskriva det moderna samhället i relevanta, mätbara och logiska siffror. Det började utvecklas för ungefär tjugofem år sen och kallades för LCA i både svensk och internationell text.

Definitionen för en fullständig livscykelanalys är att den ska beskriva alla relevanta insatser som investeras i ett ekosystem och i ett tillverkningsförlopp.

Man kan också begränsa jämförelsen till delprocesser t ex i samma fabrik, där man vill jämföra och effektivisera. Då summerar summeras endast de insatser som krävs för olika metodval i framställningen av en tjänst eller en vara.

Det är enkla och raka beskrivningar, som tyvärr dras med en massa gränsdragningsproblem när man måste försöka undvika att flerdubbla värdet av olika insatser, t ex när samma traktor används till många olika arbetsuppgifter på samma gård.

Det finns internationella regler som används allmänt för att t ex beskriva förloppet när man tillverkar en traktor.

I dessa regler ingår att mäta värdet på alla arbetstimmar och anläggningskostnader (verkstad, maskiner, redskap) som delar av insatserna förutom alla råvaror, energier och och andra inköp som behövdes.

Livsmedelskedjans råvaror

Arbetet är själva sinnebilden för att hämta upp individens eget livsmedelsbehov?

De viktigaste och mest grundläggande hjälpenergierna eller bränslet för att skapa ett samhälle måste vara den mänskliga arbetskraftens livskonsumtion av mat och livets övriga nödtorft, vilket borde rymmas i det ekonomiska begreppet livslön.

Just arbetsfaktorn blev av någon diffus orsak utestängd från de LCA-mallar för biologisk produktion som skapades för ett par decennier sedan.

Man kan inte odla om man inte disponerar välkultiverade markytor.

Den andra dolda inskränkningen i den biologiska LCA-mallen gäller priset för odlingsmarken med sina anläggningar. Här är också många äldre generationers arbetsinsatser inblandade bakom kostnaden för att odlingsanläggningarna finns till.

En markkostnadsfaktor som spelar stor roll i stadsnära jordbruk är alternativvärdet som presumtiv tomtmark. De bästa odlingsmarkerna drog ju ofta till sej den historiska stadsbebyggelsen.

Höga tomtmarkpriser bidrar inte till högre skördar på jordbruksmark, men det driver upp värdet på hela gården och låser in stora kapitalvärden som måste tas fram vid ägarbyten eller arrendeöverenskommelser, och detta leder till skuldsättningar som måste förräntas varje år med en del av skördevärdet.

Något som däremot i högsta grad ökar gårdens avkastningsmöjligheter är att kunna utföra välplanerade långtidsinvesteringar i fasta anläggningar, t ex lagerbyggnader, djurstallar och markdräneringar. Sådana investeringar, som kan beräknas vara i upp till 20 - 30 år, förutsätter att ägaren och/eller den driftsledare som brukar gården också äger åtminstone marken där anläggningarna finns, men också har en rimligt långsiktig dispositionsrätt till hela det markunderlag som anläggningarna avses betjäna.

Arbete och anläggningar saknas i ekosystembeskrivningarna för mat

I den nya LCAbibeln famlar tyvärr fortfarande samhällsforskarna och biologerna i resterna av de gamla ekofilosofiska beskrivningarna…….

Ekoproduktion en utvidgad energipyramid?

Ett praktiskt exempel ser vi i framväxten av så kallade ekologiska produkter. Det ideologiska ledarskiktet letar efter vardagsprodukter som uppfyller höga krav på ideologisk anpassning till ledarnas etik och moral. En viktig del av etiken (som fortfarande finns kvar) var att man såg begreppet ”naturligt” och ”organiskt” som positiva motsatser till de negativt laddade orden ”konstgjort” och ”artificiellt”, som ansågs ha sina ursprung i industriell verksamhet. Det gamla historiska jordbruket, liksom även nutidens manuella jordbruksformer i uländerna var med dessa definitioner att betrakta som förebilder till ideala ekologiska system.

Ekodrömmen om det fullständiga kretsloppet?

En bärande ide från den tidiga ekofilosofin var att människan skulle kunna ingå i ett ekologiskt kretsloppssystem, där solljuset drev ett cykliskt system som inte lämnade några mänskliga spår efter sej i den omgivande naturen.

I Sverige framställde man ett speciellt regelverk, KRAV, som i princip kräver att de gamla vanliga livsmedlen för allmänheten redan från planeringsstadiet i produktionen måste putsas och poleras några extra varv med mera traditionellt arbetskrävande tekniker innan produkterna sorteras in i officiellt godkända och påbjudna marknadsföringar före leverans till de storstadslevande kundgrupperna.

KRAVs strika och Eus något lättare regelverk dömer utan någon tydlig logisk förklaring ut våra allmänt använda mineraliska gödselmedel som ”konstgjorda” , och upprättar listor på en mängd olika växtskyddsmedel, vilka vid varje tidpunkt är godkända och strikt övervakade för bruk i det allmänna jordbruket, men nu klassas som ”giftiga” i det nya etiskt godkända ekojordbruket.

När det efter några decenniers forskande efter bevis på skadeverkningar från de metoder som ekofilosofin förbjudit och letandet efter lika effektiva alternativa behandlingar som regelverket kunde godkänna har falnat, så har i stort sett debatten om giftighet för människor, och konstgjort av människor dött ut.

Man börjar nog inse att allt som kan påverka biosfären i någon riktning är dödligt i felaktiga koncentrationer, och hur den faktorn förändras, övervakas för alla medborgares bästa av våra ordinarie statliga myndigheter.

Modern ekofilosofi

Numera ersätts de gamla påståendena med nya forskningar efter mycket luddiga och svårmätbara faktorer såsom klimatpåverkande utsläpp av koldioxidekvivalenta kretsloppsgaser och påverkan från de tidigare förbjudna gifterna på en naturfaktor som nu döpts om till biodiversitet. Den påstås ha omistliga värden medan eventuella förluster samtidigt är helt omätbara som subjektiva värderingar.

Oavsett bakomliggande orsaker så råder ett oomtvistat samband mellan stigande temperatur och processer som orsakar mycket stora naturliga klimatgasutsläpp från gamla fossila torv och dylager. Den stigande temperaturen orsakar också en ständigt pågående förändring av biodiversiteten över hela klotet.

Eftersom den stigande temperaturen med ganska god naturvetenskaplig bevisning åtminstone till en del kan härledas till mänsklighetens stora uttag av fossila (långtidslagrade) energikällor, så har nu även ekofilosofins marknadsförare till stor del försökt fokusera argumentationen mot påstådda och i många fall påhittade argument om fossilenergifri produktion och även mot allmänt energisnåla metoder i sina ekologiska regelverk.

Det blir på en gång problematiskt eftersom den ursprungliga regelfilosofin ofta utgick ifrån att den nya etiska produktionen skulle utnyttja ett antaget överskott av naturliga (och även fossilbaserade) energikällor som väntade i bakgrunden på att utnyttjas.

Här ingick utan tvivel de viktiga faktorerna mänsklig arbetskraft och tidigare generationers uppgödslad odlingsmark med anläggningar.

Djuretik och ekofilosofi

I den äldre ekofilosofin lades stor vikt vid att infoga näringskedjans lägre djurarter på olika nivåer i samhällsbygget. Enligt filosoferna borde vi i högre grad nyttja dragdjur i stället för maskiner i själva jordbrukandet också.

Idisslarna hade även en nödvändig funktion i kretsloppsjordbruket jämsides med mikrolivet i komposter och gödselstackar som nedbrytare av alla organiska rester till återvunna mineraler i kretsloppet.

Nu har på de allra senaste åren en liten högröstad klick av ideologiska veganer lyckats uppnå ganska hög acceptans hos massmedia och vissa politiker för sina åsikter om att förbjuda bruket av djur i alla biologiska sammanhang där man kan tänkas jämställa bruket med kannibalism.

Djurlivet i hela näringskedjan jämställs ur etisk synpunkt med människan, vilket påminner om den hinduiska Nirvana=återfödelsereligionen.

Här uppstår många stora problem för hela samhällsetablissemangets inställning, t ex för eller emot ökad vegetarisk konsumtion, minskad animaliekonsumtion och hanteringen av rovdjursfrågorna.

Delar av de ekologiska regelverken finns på EU-nivå och även i olika nationellt anpassade varianter utanför EU:s gränser i länder som gärna vill upprätta handelsavtal med t ex högprismarknaden i Sverige.

Ekoreglernas effekter

När varan med sin ekodeklaration om bl a mera giftfritt och mera klimatvänligt energisnål tillverkning, nått fram till tallriken ser den exakt likadan ut till både form och innehåll, som den mat som de stora flertalet medborgare köper och äter.

Alla svenska livsmedelsprodukter klarar livsmedelsverkets högt ställda krav på giftfrihet och näringsinnehåll med mycket få undantag/misstag som drabbar de båda kategorierna lika.

Ekofilosofin innebär egentligen bara att man (tvärt emot den gamla principen om närhetsproduktion) hämtar från längre avstånd och lyfter likadana stenar en bra bit högre upp på energipyramiden innan de levereras.

Om man beaktar hela produktionsvägen från jord till bord är ekoprodukter av biologiskt ursprung minst dubbelt så kostsamma per energienhet som de konventionella med alla extra skattestöd och osynliga arbetsinsatser inräknade.

Det är framför allt kostnaden för att ersätta kravreglernas förbud mot användning av industriell och moderna växtskyddsmedel, som både direkt och indirekt medverkar till ekoprodukternas betydligt större fotavtryck i naturen.

En dyrare produkt har i alla lägen krävt en högre energiinsats och därmed även orsakat mera s k klimatgaser – tvärtemot hela marknadsföringskonceptets påståenden (se ovan).

Försvaret om att man ska öka användningen av högkvalitativ bioenergi till förhållandevis enkla och ineffektiva uppgifter som t ex hästdrift i stället för att odla människoföda och biodiesel till duktiga traktorförare, är ihåligt eftersom det bara leder till att man tar befintlig och dyrare bioenergi från annan användning som förmodligen gör större samhällsnytta och som i så fall måste ersättas med fossilenergi i stället.

Att sedan effekten från olika matval, enligt alla fysiska naturlagar har ytterst liten betydelse för klimatet jämfört med i-ländernas hela livsstil ur energihänseende är ett annat mera LCA-medvetet sätt att se på frågan.

Min framtidsdröm

Naturvetenskap som grund

Samhället fungerar inte utan ledare och deras ideologier, men jag är kanske naiv när jag tror att naturvetenskapens forskare borde med fördel kunna nyttjas mycket bättre än idag även i de humanistiska och ekonomiska forskarnas ideologiskt färgade analyser.

När ledarna ska vända sej till och försöka påverka sina följares förvärvade uppfattningar och åsikter i olika samhällsfrågor, så borde det vara enklare och trovärdigare att argumentera med logiskt uppbyggda argument från tester på verkligheten omkring oss, än att som nu sker mest prata om motsägelsefulla drömmar som bara finns lagrade i enskilda medborgares hjärnor.

Och sedan borde man börja med att lära våra samhällsforskare och publicister att det är en himmelsvid skillnad i sannolikhet och säkerhet mellan utsagorna från det naturvetenskapliga SLU:s evidensforskning, som kan och bör utföras på nyttoväxter och husdjur, och den egna sidans studier(observationer!) som utförs på människans olika reaktioner på och förhållanden till miljön, vilket utförs på alla andra samhällsforskande universitet och högskolor i landet.

Gränslös handel