Mitt perspektiv utgår ifrån att energihantering är grunden för allt liv. Människans praktiska tillvaro går förenklat ut på att äta organiska kolföreningar och i kroppen oxidera, dvs förbränna dom i en kemisk process för att utvinna värme och mekanisk rörelseenergi. Hela vår civilisation går ut på att de allra flesta gör något annat än att producera dessa kolföreningar. Alla kolföreningar som vi vill äta eller använda utanför kroppen måste då alla i vår högkultur köpa av några få som samlar in från naturen eller producerar i en konstgjord process där vi använder mark och fotosyntesreaktion för att tillverka de önskade kolföreningarna.

För både insamling och direkttillverkning i jord- och skogsbruk krävs stora insatser av energi som i huvudsak erhålls från oxidation av tidigare tillverkade kolföreningar. Den processen är densamma och lika nödvändig vare sig man använder ny biomassa eller gammal i form av petroleum eller stenkol och kan aldrig trollas bort med filosofiska finter.

Det finns tendenser i dagens hållbarhetsdiskussioner där man ofta hänvisar till historiskt och småskaligt jordbruk som mera energieffektivt än det nuvarande. Argumentationen bygger då på att man begränsat sig till delar av tillverkningsprocessen och man får fram en mängd motsägande och ologiska påståenden varav en del är direkt felaktiga.

Min slutsats hamnar någonstans i att all produktion kostar energiinsatser - mer sådana desto exklusivare produkter man önskar, men en intensivare produktion spar energi och framför allt spar den på mark som alltid är den begränsande faktorn. Fokuseringen på fossilenergi i lantbruket är ganska meningslös. Vi ska givetvis minska all energiåtgång så mycket det går utan att minska men helst öka matproduktionen per hektar. Dom stora summorna ligger där i all lyxkonsumtion som vi tillåter oss på andra områden.

Jag försöker nedan att med några exempel från verklighetens historia och nutid visa vilka energiinsatser det egentligen handlar om när man tar med lantbruksföretagens hela kostnadsbild.

MayaJordbruk

Här byggde mänskligheten för tusentals år sedan upp flera olika högkulturer med hjälp av enbart manuell växtodling och stenredskap. Det kan ha varit en motsvarighet till våra idealiserat småskaliga kolonilotter, och skedde dessutom under stark konkurrens om mark. Hur gick det till och vad kostade det?

Mayakultur och energi är intryck från en studieresa med badsemester som Lena och jag gjorde i södra Mexico i januari 2011, kompletterad med litteraturstudier. Man kan också se detta som en utvidgning och komplettering av reflexionerna omkring energifrågor i gamla svenska jordbrukshistoriska dokument som kan läsas i avsnittet JordBruk.

Mayafolkets Yucatán innehåller på femton sidor vår duktiga reseledares mycket insiktsfulla sammanfattning av hela det historiska och kulturella komplex som hon försökte förmedla till oss på den ovannämnda rundresan i södra Mexicoområdet. I Mayakultur och energi finns en karta över läget på de besökta platserna.

Medeltiden i Eddan I HermanLindqvist första del av Historien om Sverige utgiven 1994, har jag funnit en av mycket få samtida skildringar av förhållandena i svenskt jordbruk för tusen år sedan i utdraget ur en isländsk Eddadikt. HermanLindqvist har använt den som en berättelse om klassamhällets uppkomst, men med reservation för att en del av jordbrukandets facktermer kan vara felaktigt översatta, så finns det många detaljer som avslöjar hur jordbruket måste ha varit organiserat då. Den skildringen från Eddan finns även nämnd i Vilhelm Mobergs Min svenska historia 1970, där han också mycket tydligt pekar ut den frie bondens avgörande roll för samhällets utveckling. Samma synpunkter kunde jag nu även spåra i författaren Lasse Bergs alldeles färska historieskidring Skymningssång i Kalahari enligt en recension i DN 2011-03-09.

Med undantag för trälväsendet så överensstämmer detaljerna från samtidsbeskrivningen i Eddan också mycket väl med det liv på landet och staden som beskrivs i mina förfäders brevväxling under senare halvan av 1800talet. Den "trälarnas ätt" som Lindqvist talar om hade dock då övergått till statarväsendet på härskarnas gods eller arbetarnas liv i den begynnande industrialiseringen. Man får också komma ihåg att beskrivningarna i Eddan, som nästan alltid, sker från härskarperspektivet.

I Eddadikten framgår tydligt att trälarna endast arbetar för mat och husrum, mellanklassen av fria bönder (som är störst) arbetar, äger, producerar och konsumerar medan härskarklassen äger stora egendomar och ägnar sin tid åt exklusiv konsumtion, sport (nöjesjakten) och krig men deltar inte i vanligt fysiskt arbete, varken på karl- eller kvinnosidan ("smalfingrad dejlig").

Moberg har även funnit en intressant uppgift ur landskapslagarna på 1300-talet som belyste var gränsen gick mellan arbetare och bonde, ungefär vid tiden när trälväsendet upphörde i Sverige. Då infördes lagar om arbetstvång för medellösa som ägde mindre "egendom" än 3 mark. In naturavärdet av 3 mark var då enligt en uppgift 36 tunnor korn vilket Moberg tolkade som "behovet för ett års underhåll av en person". En tunna korn är ungefär 100 kg och ur näringssynpunkt kan man grovt räkna med att man då klarade hela födan på motsvarande högst ett kilogram korn om dagen.

Jag tror att Moberg misstolkat en del. Ur tionderegister som finns från 1500-talet syns att tiondet för en vanlig gård då var ungefär en tunna korn, vilket betyder att hela skörden uppgått till 10 tunnor (1000 kg). Utsäde för nästa år sparas med 1/5 eller två tunnor och kvar att äta blir 7 tunnor, vilket nog kan räcka tillsammans med rovor och en del kött från skogsfoder att mätta en familj plus någon anställd i ett hushåll på motsv 4-5 vuxna. Det är betydligt mindre än de 36 tunnorna, som jag tror motvarade lägsta värdet på hela det jordbruk (egendom) vars avkastning kunde försörja en person vilken också förutsattes vara familjeförsörjare. Hela årslönen för en dräng kunde motsvara en tunna korn i kontanter plus en tunna i "stat" dvs fri kost, logi och kanske kläder.

De som Lindqvist kallat för storbönder tillhör en ekonomisk överklass av jordägare, som bör ha varit nära knutna till härskarna och som förutom att styra sina gårdar och hämta skatt från andra, även sysslade med t ex handel. Härifrån kom säkert också enligt Lindqvist de äventyrare som blev vikingar och hade tillgång till de resurser som krävdes för att bygga och utrusta alla skepp som for ut. Storbönder och härskare var trots allt ganska få i Sverige, vilket innebar att den helt dominerande delen av jordbruket bestod av fria bönders gårdar.

Som framgår av dikten ägnade sig bonden åt att "timra, bygga hölador, göra kärror och köra plogen" och smida järn medan hans trälar "lade gärdsel (stängsel), gödslade åkrar, ansade(?) svin, vallade getter och vände torv". Här framgår klart att varje gård redan för tusen år sedan och förmodligen även många århundraden dessförinnan var ett väl utvecklat företag med stora investeringar och många personer sysselsatta med olika arbetsuppgifter, kort sagt en liten entreprenadverksamhet eller verkstad. Underförstått skulle här produceras de överskott som överklassen beskattade och förtullade i sina handelsverksamheter och sedan levde upp i sin förfinade konsumtion.

Yrkeskategorin "dräng" hörde enligt dikten till bondeklassen, vilket nog talar för att trälar kanske inte var så vanligt hos de fria bönderna. I mina dokument från mitten av 1800talet utgjordes nog huvuddelen av drängarna och pigorna på gårdarna i min hemtrakt av någon slags gesällvandring av söner och döttrar från andra gårdar och socknar vilka skaffade sig nya erfarenheter och lite egna inkomster under perioder när hemgården hade överskott på arbetskraft. Det var också ett vanligt sätt för "bonde att söka fru" eller för kvinnlig arvinge att hitta bonde.

Beskrivningen av gårdssysslorna visar bilden av ett åkerbruk som plöjs med dragdjur. Åkrarna gödslas regelbundet med gödsel från djur som vinterfodras med hö från lador ute i markerna, dvs skogsfoder. Torvvändningen kan vara dels myrjord som hämtas till gödsling eller en mer svedjebruksbetonad kultivering av skogsslåtterängar som tidigare täckte stora delar av det vi numera betraktar som produktiv eller urskogsbetonad skogsmark.

Gårdarna bestod redan då av mängder med timrade hus för olika ändamål. Transporter på barmark skedde med kärra som förmodligen främst anspändes med hästar. Det betydde även att man måste underhålla farbara vägar.

Man har alltid varit medveten om att en utbyggd gård enligt beskrivningen är en mödosamt ackumulerad och kapitalkrävande ekonomisk enhet som måste ha en viss minsta storlek för att fungera och kunna försörja en ägarfamilj där både två och tre generationer familjemedlemmar vissa perioder kan arbeta. Luckorna däremellan fylls ut med anställda liksom behovet av säsongarbetare.

Det har alltid varit naturligt att behålla gården intakt vid generationsskiften och att lämna över den till en enda efterträdare. Om det varit möjligt att genom tillköp och nyodlingar utvidga areal och produktion av varor tillräckligt mycket, så kunde man i nästa generation dela gården mellan två eller flera arvingar. Annars måste de övertaliga syskonen lösas ut och söka sig annan utkomst. En ganska vanlig lösning var också att ett eller flera syskon förblev ogifta och stannade kvar som dräng och piga på hemgården tillsammans med en gift efterträdare. Sambruk mellan flera likställda familjer på samma gård har nog alltid förekommit, men har också för det mesta inte fungerat särskilt länge p g a dels svårigheter att komma överens om styrningen av en komplex verksamhet och kanske ffa hur man ska fördela insatserna och det ekonomiska resultatet mellan familjerna.

Stugun från medeltiden En beskrivning av hur en ny socken växte fram på medeltiden ger min morfar i en väl dokumentgrundad redogörelse i inledningen till StuguBoken. Där redogör han för hur en helt ny socken, Stugun i Jämtland uppstod från 1200-talet och sedan utvecklades fram till 1900-talet.

Början till den utvecklingen blev ett brev från ärkebiskopen i Uppsala, där han år 1277 uppdrog åt en person Gjurd att upprätta en skjutsstation med s k själastuga eller resandehärberge vid ett färjeställe över Indalsälven i Ragundaskogen på vägen ungefär mitt emellan sockenkyrkorna i Lit och Ragunda. Det var ungefär fyra mil åt båda hållen och biskopen behövde en "transportentreprenör" på platsen för att någorlunda bekvämt kunna skicka sina fogdar och präster från Uppsala via hamnar vid Sundsvall-Härnösand upp till föramlingarna i Storjöområdet i Jämtland. Man talar också om pilgrimsfärder till Nidaros i Tröndelag, vilka helt säkert bara genomfördes av en överklass med höga krav på komfort och troligen även i många fall medförande respass från ärkebiskopen. Sockennamnet syftar på denna "stuga".

Som ersättning för dessa skjutsplikter och hotelltjänster skulle denne Gjurd Bodakarl till en början åtnjuta avkastningen från gård, fiske i älven och slåtter från en utmark (dvs skog) som efter några år sträckte sig två mil från gården på tre sidor. Han skulle samtidigt vara befriad från tiondeskyldighet till kyrkan i Ragunda. Den här gården ligger i en smal älvdal med lite odlingsmark och vidsträckt bergig skogsterrängen runt omkring.

De här resandetjänsterna blev uppenbarligen mera betungande, för något år in på 1300 erhöll den dåvarande gästgivaren även biskopsbrev på avkastningen från en före detta prästgård i Hölje, nära Lits Kyrka vilken ligger fyra mil från Stugun. Det framgår inte vem som skulle sköta gårdsdriften där, men den gården låg på bördig och sedan lång tid uppodlad jord i det kalkrika centraljämtska silurområdet. Enligt några tingsprotokoll hade en präst i Lit, som tidigare förfogat över gården, förverkat sin rätt på grund av sitt lössläppta leverne och den katolske ärkebiskopen tyckte att gården gjorde större nytta som förstärkning till själastugan vid den enda gården i Stugun.

Förutom att ställa upp med ståndsmässigt mat och husrum för övernattning, måste en sådan skjutsstation ha flera hästskjutsar med kördrängar tillgängliga för att kunna övernatta och vidarebefordra uppdykande följen av olika dignitärer till nästa station, som förmodligen då låg på fyra mils avstånd. Officiella resenärer med respass från biskop eller kung skulle långt fram i tiden ha fri befordran i landet. Så småningom byggdes nätet ut till ett nätverk av skjutsstationer i hela Sverige med 1,5 till 2 mils avstånd, som fungerade fram tills järnväg och biltrafik tog över i slutet av 1800-talet resp. 1920-tal. Skyldigheten att hålla stationerna med foder blev med tiden en del av den kommunala skatten som skulle skötas gemensamt av gårdarna omkring varje station. Granngårdarna fick också ställa upp med reservhästar vid behov och allt inklusive skjutsersättningar var noggrant reglerat för varje station.

En ungefärlig bild av vilka energikostnader det handlar om kan följande uppgifter visa. En unghäst för inkörning var värd minst lika mycket som en ko. En arbetshäst förbrukade också ungefär lika mycket fodernäring som en mjölkko. En fördel för hästen var dock att den kan äta och klara sig på grövre foder än kon, och det förekom i skrifter på 17 - 1800-talet en sorts "hästhö", hälvten så dyrt som vanligt hårdvallshö. Det var troligen starr och liknande från skogsslåtter på annars värdelösa arealer och enligt uppgifterna så var näringsinnehållet så lågt att hästen i stället måste äta dubbelt så mycket av detta för att klara sig. Kor och oxar har sitt idisslarsystem som begränsar ätkapaciteten och dom måste därför ha foder med ett högre näringsvärde än hästen. Vid hög produktion och hårt arbete måste man höja näringskvaliteten till båda och här kommer t ex havre till hästarna in. Enligt en uppgift från järnvägsbyggandet på 1870-talet lejde man in arbetskarlar för 2,50 kr per dag medan en karl med häst hyrdes in för 10 kr per dag. Det betyder att hästen kostade ungefär tre gånger så mycket som en karl i drift och det motsvarar väl ungefär vad karlen respektive hästen förbrukade av energiinsatser på den tiden i en livscykelananlys. Mer reflexioner kring den här energifrågan finns under JordBruk#Arbetskraft och #Dragkraft.

Ännu på 1500-talet beskattas i hela Stugun vad som kallas 1 gård med 3 bönder (varav en var förfader i rakt nedstigande led till min far som var född och uppväxt på ungefär samma plats i början av 1900). På 1600-talet byggdes kyrka och Stugun var nu annexförsamling till Ragunda med 6 bönder och 60 invånare totalt. Mitten på 1700 bodde här 80 invånare, men fortfarande bara sex bönder. Från olika källor talas om skördar på 2 till 4 ton spannmål per bonde vilket ansågs tyda på att gårdarna var väl uppodlade.

Vid slutet av 1700 tillfördes församlingen ett antal nybyggarbyar från Lits utkant och kring 1850 var Stuguns invånarantal tiodubblat till 800. Antalet "brukningsdelar" var nu vid skogsepokens början 62 stycken med sammanlagt 160 hästar och ett par hundra kor. Den betydligt äldre socknen Kyrkås som låg i norra delen av samma skogstrakt i flottningsområdets utkant men med bättre odlingsmark, hade nu ungefär 250 invånare och 45 bönder med 80 hästar.

År 1890 efter 40 års högkonjunktur i skogsbruket hade antalet bönder i Stugun fördubblats till 119 st med 280 hästar medan Kyrkås ökat med knappt 20 procent till 53 bönder och 92 hästar.

På 20 år till (1911) var stugubönderna nästa fördubblade en gång ytterligare, nu till 232 st med 274 hästar, 850 kor, 850 hektar åker och 90 ha äng. Kyrkås hade nu 91 bönder med 125 hästar, 306 kor, 584 ha åker och 368 ha äng. Det ska här tillfogas att Kyrkås socken nu beräknades ha en produktiv skogsareal på drygt 8,000 hektar medan Stuguns socken förfogade över nästan tio gånger mera.

Fram till 1926 när morfars krönika trycktes hade invånarantalet i Stugun expanderat till 2500, allt baserat på skogsavverkningar till Sundsvallsindustrierna och det gynnsamma läget vid flottleden. Hit flyttade mängder med folk från bl a Värmland och förmodligen också en hel del tillfälligt boende som aldrig skrev sig på orten. Kyrkås invånarantal kulminerade vid den här tiden på strax över 400 st vilket var en fördubbling från år 1800.

Skogsbygdens bioenergiomsättning

Den här sifferexercisen speglar en mängd olika förhållanden och relationer mellan samhällsutvecklingen och den möjliga produktionen av bioenergi på platsen samt de insatser av hjälpenergi som varit nödvändiga - ungefär så här:

Före 1850 försörjdes befolkningen i Jämtland i huvudsak av bioenergi från jordbruk på de bästa jordarna, där boskapsskötseln levde och producerade åkernäring av skogsfoder. I Stuguområdet var det dyrare och besvärligare att odla än i Kyrkås varför odling i större omfattning blev aktuell först när det uppstod ett behov med tillräckligt stor köpkraft/betalningsförmåga.

Efter 1850 hade för det första stora delar av den tidigare statsägda skogsmarken blivit fördelad på enskilda hemman i och med den s k avvittringen och därefter de genomförda laga skiftena. För det andra blev bioenergi i trädved värdefull och efterfrågad när industrialister från södra Sverige började etablera storskaliga sågindustrier vid älvmynningarna i bl a Sundsvallsområdet, och byggde ut ett likaså storskaligt och dyrbart flottningssystem i Indalsälven med tillflöden. Då kunde man hämta råvara till förädling vid kusthamnarna och sedan skeppa det färdiga virket på stora båtar vart som helst i världen. Bolagen passade nu först på att köpa in de välbelägna skogsmarker och avverkningsrätter på 49 år som man kunde komma över i det s k baggböleriet. Här avverkade man sedan i egen regi med anställd arbetskraft och entreprenörer i form av hästkörare som rekryterades från många olika håll.

Resten av råvaran inköptes från bönder som då skulle leverera timret på flottledsis för inmätning innan snösmältning varje vår. Flottningskostnaden ökar med avståndet och fram för allt när man kommer ut i förgreningarna. Från prislistor för 1870 har jag uppskattat att stockar som Kyrkåsbönderna fick 2 kr för, dom kunde Stugubönderna i medeltal få närmare 3 kr för, och då hade förmodligen även de flesta Stugubönderna kortare väg från stubbe till is än Kyrkås, så Stugun tjänade nog mer än 50 % upp per stock jämfört med Kyrkås och det blev m a o en klar fördel att vara skogsägare i Stugun. Det visades sig också i början på 1900-talet att de Stugubönder som hade behållit ägandet och brukandet av sin ursprungliga skog blev mycket mera välbärgade än motsvarande Kyrkåsbönder och kunde manifestera sin rikedom i bl a mycket utstyrda och stora träslott på sina gårdar. Någon motsvarighet till detta finns inte i övriga Jämtland, men ett liknande fenomen kan man väl spåra vid de stora hälsingegårdarna. På 1920-talet fanns det också en ganska osannolik samling av mycket exklusiva bilmodeller ute i dom här skogsbyarna i Stugun, som knappt hade farbara vägar ut till större samhällen. Samtidigt var det också så, att den för denna trakt ovanligt stora andelen egendomslösa arbetare och även de bönder som tidigt sålt avverkningsrätten för småsummor inte hade bättre ekonomi än motsvarande arbetare på alla andra håll. Den stora vinsten på timrets förädling hamnade som vanligt dels i samhällena vid kusten och ännu mer hos kapitalägarna i Stockholm och Göteborg m fl.

Nu uppstod i alla fall ett nytt behov av mat och foder d v s bränsle till de arbetare som skulle hugga och köra ut allt detta timmer, som kunde röra sig om miljontals stycken per år i båda områdena tillsammans. Det var dyrt att hämta mat och hö långt bort ifrån, så det lönade sig att försöka närproducera. I det numera avlägsna Kyrkås fanns förhållandevis många bönder och hela skogsarealen förblev bondeägd så det ökade "bränslebehovet" vintertid i Kyrkås var ganska marginellt jämfört med situationen i det mycket skogrikare Stugun. Det lönsamma skogsbruket här kunde också lätt betala för dyra nyodlingar och uppbyggnad av många nya gårdar med ett stort bestånd av hästar för skogskörningen.

Det fanns ju också god avsättning för mjölk och kött till alla de nya invånarna och gästarbetarna. Det som producerades räckte nog ändå inte på långt när till den stora befolkningsexpansionen så det blev säkert aktuellt med import från olika håll av både mat och höfoder, särskilt efter järnvägens tillkomst kring 1880. Vid den här tiden började också det berömda amerikanska fläsket (producerat på majsutfodring) dyka upp i Sverige och säkert också i Stugun och Kyrkås, så "åksjuk" mat är förvisso inget nytt påfund. Jag såg en importstatistik från år 1900 enligt vilken Sverige importerade så mycket fläsk att det räckte till omkring 3 kg till varje svensk.

Den här koloniala utvecklingen av skogsbruket i Jämtland uppstod enligt min åsikt som en följd av att industrin så snabbt hann bygga fast sig i den dyrbara flottningsstrukturen. Om inte det skett hade man kanske i stället kunnat satsa mer på järnvägstransporter, vilket min morfarsfar föreslog som ett mycket lönsammare alternativ i en detaljrik utredning till riksdagen på 1870-talet ( JarnvagsBroschyr ). Då hade man kanske lagt ner flottningen nästan hundra år tidigare än nu(1965), och förutsättningarna att förädla råvaran närmare stubben, d v s mer industriförädling i Jämtland på bekostnad av kustindustrierna hade varit annorlunda och betydligt energieffektivare och mindre slösaktig på råvaran än den vi fick.

Jordbruksbygd

Till slut kan jag fullständiga bilden av mina familjehistoriska nedslag i olika jordbruksmiljöer med en hänvisning till min produktive morfars (A J Hansson) inledande krönika i RödöBoken. Där beskriver han historiska drag från sin morfars (Jon Johansson) hemsocken Rödön, som utgör en av de tidigast bebyggda och mest utpräglade jordbruksbygderna i storsjöområdets hjärta.

Morfars släktutredningar ligger också som grund för Jan och Lenas familjeträd där man kan följa mina barns anor i olika led. Där ges en bred provkarta på olika sätt att förvalta och överföra lantbruksföretag mellan generationer eller till nya släkter. Den grundläggande ledstjärnan är i dom allra flesta fallen att den nytillträdande brukaren med nybildad familj skall ha de resurser som krävs för att producera en mängd biomassa för egen konsumtion och avsalu som kan försörja den växande familjen. I många fall kunde den föregående generationen utveckla företaget till en storlek som räckte för att sedan dela mellan två arvingar. Den omtalade "kärleken till torvan" som antingen ekonomisk maktfaktor där man bygger upp allt större gods som inte får splittras, eller å andra sidan delar upp en fastighet i allt mindre bitar bland arvingar i flera led, har jag inte sett några tecken på i mitt familjeträd eller i dess omgivningar.

En jordbruksfastighet är helt enkelt en nödvändig produktionsresurs, där värdet är avhängigt möjligheterna till en rimlig och långsiktig försörjning för en generation i taget på fastigheten. När inte detta längre är aktuellt bör den övergå till en ny familjeförsörjare som inte nödvändigtvis behöver tillhöra samma släkt, men som har förmåga att förvalta och nyttja den med samma mål.