Jordbrukets allmänna historia och hemligheter

Alla tiders jordbruk i Kyrkåsperpektiv

Man kan beskriva jordbrukets historia på många sätt. Jag har försökt läsa på lite olika nutida historieskrivningar men tycker att det saknas försök att beskriva utifrån jordbrukarens perspektiv. Det brukar sägas att segraren skriver historien, och det gäller nog även i det här fallet. För att förklara vad jag menar måste jag först definiera vem som är jordbrukare-bonde, och vem som är ”segrare” eller egentligen bondens marknad. Ett kompletterande försök till beskrivning av historisk energihantering i jordbruk finns under MayaJordbruk. Andra vinklar på ämnet finns under länkarna MarkAnläggningar , ByggVerksamhet och Odlandet i Kyrkås

I en ny avhandling ”Kor och Människor” har författaren Carin Israelsson studerat historisk nötkreatursskötsel på gårdskategorierna torp och herrgårdar, där torp kan beskrivas som obesuttnas (utan egen eller arrenderad mark) stödjordbruk för självhushållning, medan herrgårdarna är stora, ofta i äldre tid skattebefriade gårdar med en avsaluproduktion till samhällen eller matförsörjning för anställd personal i ägarens bruk och verkstäder. Herrgårdar har aldrig funnits i Kyrkås och mycket få i hela Jämtlands län. Hon har gjort en avgränsning där hon utelämnat den stora mellangruppen av bondgårdar som består av hemman (med besuttna ägare) i olika storlekar, arrendegårdar och landbönder (en äldre form av arrendegårdar som ofta ingick i godsen och herrgårdarnas domäner). Mellangruppen är annars den helt dominerade gruppen i Sverige vad gäller den totalt brukade arealen och den som försett alla samhällsbildningar med det mesta av deras matbehov och i äldre tid även allt annat som kunnat omsättas i pengar och resurser via olika beskattningsformer. Dom är per definition bärkraftiga, d v s producerar ett ekonomiskt överskott inom företaget som kanske för det mesta även har andra verksamheter än renodlat lantbruk inom sina gränser. Storleken på den här mellangruppens gårdar var medvetet avpassad för att med varje tids moderna teknik klara av en produktion som kunde göra brukaren (vanligen en familj) till avsaluproducent OCH skatteobjekt. Med en modern term skulle man kunna kalla dom för familjejordbruk, ett begrepp som har samma innebörd än i dag.

För Kyrkås del är det lite intressant att notera att man tydligen aldrig velat göra storgårdar genom släktköp, giftermål eller andra sammanslagningar, utan alla de gamla gårdarna fortsatte som enskilda företag vid generationsskiftena. Däremot gjorde man delningar mellan syskon, men även här först när modernare metoder och odlingssystem medgav en tillräckligt stor, ekonomiskt bärkraftig avkastning på de nya delarna. Det fanns tydligt ett intresse, både från bönderna själva men även från den beskattande överheten, att anpassa hemmansstorleken och det totala antalet hemman i socknen så, att varje gård hade en så god ekonomisk avkastning att företagarfamiljen kunde långsiktigt underhålla och förbättra driften och samtidigt leverera de skatter som stat och kyrka krävde in. De senares intresse var för det mesta att optimera de totala skatteintäkterna inklusive krigstjänstleveranser från varje socken.

Ödebölen eller "Ödegodz" förekommer ofta i handlingar från 1500-talet och tidigare i Kyrkås och har möjligen varit vanligare i Jämtland än på andra håll i Sverige. Man har ju ofta skyllt detta på digerdödens härjningar, men senare tiders forskning talar för att det finns många fler orsaker. När man läser mantalslängder så dyker det upp ödegårdar för nästan enstaka år och senare på 1600-talet kommer ett begrepp "utan åbo" som sannolikt betyder samma sak - gården saknar för närvarande en registrerad ägare som är förmögen nog att betala skatt. Produktionen ligger nere eller går på sparlåga sedan den förre ägaren dött. Snart kommer fogdarna i de flesta fallen att hitta en ny företagare på gården, men vissa perioder hade vi också fleråriga klimatförsämringar som minskade den allmänna produktionen så pass mycket att man i byalaget bestämde sig för att minska ner antalet hemman i byn och låta det nyblivna ödesbölet förbli obesatt och dess mark ingå som nödvändig slåtterareal för att stärka de kvarvarande gårdarnas bärkraft. Av samma skäl är det också noga reglerat i tingsprotokoll när och var det finns möjlighet att odla och bygga upp helt nya hemman. Allt handlade om hur stor tillgången på näring var, och vilka möjligheter som fanns att omsätta näringen i tillräcklig mängd säljbar biomassa.

Jordbrukspolitik

Familjejordbruken är alltså de bönder och företagare som samhällena och makthavarna i alla tider strävat efter att kontrollera och hålla under sitt hägn, och det mesta av krig och kontroverser under tidernas lopp har nog i grunden handlat om att lägga så många som möjligt av de här ”mjölkkorna” under sig och att försvaga fienden genom att förstöra hans jordbruksföretag (brända jordens taktik). Man talar alltid om erövring av territorier, men egentligen talar väl det mesta för att det är de beskattningsbara gårdarna man vill åt. Makten över bönderna låg dels hos dom som skulle köpa deras produkter, samhällen i direkthandel eller köpmän som förmedlade till samhällena. Den andra delen var den politiska och religiösa överhet som med maktmedel tagit sig själva friheten att både direktbeskatta dom här familjejordbruken och monopolisera jordbrukshandeln till städerna så att man genom införseltullar kunde ytterligare beskatta verksamheten. Bland alla dessa överheter har vi än i dag de historieskrivande ”segrarna”. Hela processens ursprung har jag försökt beskriva i avsnittet MayaJordbruk. Inte förrän på 1900-talet lyckades bönderna samordna sin försäljning i kooperationer och ta tillbaka en liten del av samhällets maktövertag.

width=500

Den här bilden illustrerar väl hur makten såg på bönderna och deras arbete på 1600-talet, men jag tror den är ganska tidlös om man byter ut "makten" och sätter in "politikerna och stadssamhället" i stället. Här ser man vilken betydande roll krigsmakt och den religiösa makten alltid spelat i förhållandet mellan bönder och köparna av deras produkter. Bilden har publicerats av Pablo Wiking-Faria i hans utmärkta nyutkomna avhandling; Freden, friköpen och järnplogarna, 2010 på Göteborgs universitet(kan enkelt laddas ner från nätet). Han redovisar här hur den allmänna välståndsutvecklingen och den agrara revolutionen på 17 - 1800talet leddes och påverkades mer av de fria självständiga familjejordbrukarna än av de stora adelsgodsen med sina ekonomiskt svaga landbönder under sig. Kan noteras att hallandsbönderna, som avhandlingen handlar om, och jämtarna fram till mitten av 1600-talet lytt under samma kungamakt - den dansk-norska.

Jag vill påstå att de här jordbruksproducerande bondeföretagarna i alla tider har tvingats vara mycket skickliga och rationella när det gäller att hantera alla olika faktorer som ingår i ett fungerande familjejordbruk. Det fanns och finns givetvis många som inte har den rätta förmågan – en del klarar sig ändå genom att noggrant följa goda förebilder, andra slås så småningom ut fastän det kan ta lång tid eftersom jordbrukandet alltid varit ett trögrörligt system med stora grundinvesteringar som ganska långsamt bryts ner av ”rost och röta”.

Jag kan inte se det berättigat att någonsin kalla familjejordbrukarna i Kyrkås för ”fattigbönder” eftersom de allra flesta ser ut att ha levererat sina skatter och tionden under de år som man hittat registerlängder ifrån. Ibland har någon gård temporärt rapporterats som ”öde” eller uteblivit, men över längre tid är totalantalet ganska stabilt. Det är även tveksamt att, som många gör, kalla det här för självhushållning. Jag menar att bönderna , alltsedan socknen Kyrkås uppstod för kanske drygt 1000 år sedan, levererat produkter till de externa marknaderna inom räckhåll, Levanger och Trondheim som huvudmarknad åt väster och sedan fortsättningsresor mot Sundsvall, Hedemora, Uppsala/Stockholm när man återvänt. På varje ställe sålde och köpte man förnödenheter och tjänster i stor omfattning.

Nidaros (gamla Trondheim) har av historiker beskrivits som hela Nordens enda riktigt stora handelsstad och port ut mot världen tillsammans med Bergen vid vikingatidens slut före år 1000. Detta har pågått till efter mitten av 1800 då skogsdrivningarna fram till flottleder tog över som inkomstbringande vinterverksamhet och krävde full uppslutning av all dragkraft och tillgängliga foderresurser. Omkring 1880 kom järnvägen till Östersund och sänkte i ett slag fjärrtransportkostnaderna till en bråkdel av de tidigare forresorna, som nu helt försvann där järnvägar drogs fram.

Torpen är många i hela landet och även i Kyrkås och har av många historiker och i statistik ofta räknats som jordbrukande gårdar, men dom saknar både tillräckligt eget arealunderlag och andelar i det mesta av de gemensamma grundinvesteringar som byggts upp under flera generationer på hemmanen för att vara bärkraftiga. Det betyder också att de här smågårdarna i sin verksamhet egentligen surfade på hemmanens långsiktiga investeringar, som de små aldrig haft någon egen kraft att bygga upp. Detta låg i själva definitionen av ett torp jämfört med ett hemman eller den frie bondens gård.

Betraktar man dom små som historiska bönder, kan många av dom anses som fattiga. Även om dom ibland kan sälja lite produkter så täcker deras totala jordbruksavkastning för det mesta långt ifrån hushållets hela behov av inkomster och dom var inte intressanta som skatteobjekt. Familjerna här är alltid beroende av inkomster från jobb och ersättningar utanför torpet. Dom födkrokar som var tillgängliga i Kyrkås var som säsongarbetare med slåtter, kvarn, såg och skogshuggning åt hemmanen, soldattjänst (där i stort sett varje hemman tvingades vara arbetsgivare och rusthållare åt en soldat eller beriden dragon) och lite olika hantverk som t ex skomakare, timmerman/snickare, laggkärlstillverkare, skräddare, smed och i äldre tid även arbete med järnframställningen ur myrmalm som också skedde på hemmanen.

Till en stor del kan den här kategorin säkert ha räknats in i statistiken som sysselsatta med jordbruk, vilket under medeltiden anses ha varit 90 procent av befolkningen i Sverige och förmodligen mer än det i Jämtland och Kyrkås där det inte fanns några samhällen eller städer i närområdet att räkna med då. Utan att ha några siffror skulle jag ändå tro att högst hälften av de här 90 procenten jordbruksbefolkning bestod av familjer med egna eller arrenderade jordbruksföretag och som levererade avsaluprodukter och betalade skatt.

Vad kostade maten

Ett räkneexperiment i nationalekonomi och emergi (energianalys som inkluderar mänskligt arbete och energikvalitet): Om den dåtida stadsbefolkningen (större samhällen med industri och handel) behövde 90 procent av befolkningen sysselsatta på landsbygden för att bli försörjda med livsnödvändig mat och övriga bioråvaror (t ex textilfibrer, hudar och skogsråvaror), så innebar det att nio familjer på landet ägnade hela sin arbetsinsats åt att försörja en enda familj i stan med råvaror och ekonomiskt underlag för sin existens. Städerna förr upprättades för att utgöra bas för lokal makt- och religionsutövning vilket finansierades med uttag av skatt, tullar och tionden från den dominerande företagsproduktionen, bönderna, i omgivningen. Men dessutom fick ju städernas borgare ända fram till slutet på 1800-talet monopol och kontroll över all tillverkning genom skråväsendet och all handel med varor som skulle passera in eller ut över stadsgränsen. För säkerhets skull togs dessutom ut tull vid passagen.

I dag är läget i hela västvärlden det omvända - i stort sett förser en enda landsbygdsfamilj nio stadsfamiljer med samma råvaror. Marknaden och makten finns alltid i stan.

Omräknat i pengar innebär det att medeltidens livsmedelskonsumtion för en medelsvensson brukade kosta ungefär 90 procent av arbetsinkomsten och man hade 10 procent kvar för övrig välfärdskonsumtion. Att då vara familj på landsbygden, som arbetade åt bönder för i stort sett "bara" mat, kläder och husrum, innebar i praktiken att man var försörjd med den konsumtion som vanligt folk inklusive de flesta av bönderna själva brukade kosta på sig.

Problemen för arbetarbefolkningen uppstod nog mest vid arbetsbrist, när en kontinuerligt strömmande jordbruksproduktion stördes av yttre faktorer som krig, sjukdom, missväxt och oresonlig politisk eller religiös maktutövning. Den här situationen fortlever än i dag i många s k underutvecklade länder. Där tror jag att en ökad allmän välfärd bara kan uppnås genom att man kraftigt minskar den andel av befolkningen som är sysselsatta i jordbruket så att varje kvarvarande sysselsatt får möjlighet att producera mera. Vilket i sin tur kräver nya investeringar i alla typer av produktivitetshöjande insatser i jordbruket samt givetvis att överskottsbefolkning från landsbygden kan sysselsättas med framställning av det nya behovet av välfärdsprodukter. I en hållbar världsekonomi måste alla folkgrupper vara i stånd att själva producera hela sitt konsumtionsekonomiska underlag med en likvärdig import som export, kapitalrörelserna inräknade.

Stadsfamiljens inköp av mat mm skulle så, i alla fall förr, fördelas på nio landsbygdsfamiljer. I utbyte fick landsbygdens allmoge kontanter som efter avdrag till ovan nämnda skatter och handelstullar fick räcka för deras behov av "stadsprodukter". I dag är läget även här på motsvarande sätt omvänt i vår utvecklade västvärld, och man kan kanske göra sig en verklighetsbild av hur effektiviteten i resurshushållningen utvecklats sedan medeltiden. Nu kostar oss livsmedels- och övriga bioråvaror högst tio procent av en normal inkomst, och resten satsar vi på allt möjligt annat.

Arbetsprestationerna

En annan reflexion är att människan som fysisk och intellektuell arbetsmaskin inte har förändrats ett dugg under de senaste flera tusen åren, och inte heller skiljer sig mellan olika världsdelar. Det borde betyda att var och en över hela världen och under de senaste tusen åren egentligen har oförändrad personlig prestationsförmåga i sitt livsverk, och vi förbrukar egentligen samma energiinnehåll och övrig kvalitet i vår matkonsumtion nu som för tusen år sedan om/när vi har fri tillgång.

Den jordbruksutveckling som skett på olika håll kan inte tillskrivas att den mänskliga prestationsförmågan ökat. Den beror egentligen på vilka ekonomiska möjligheter varje bonde under olika tider haft att utnyttja den samlade erfarenhetsmängd och anläggning, som hela tiden byggts på och egentligen alltid på något sätt varit tillgänglig i de bebodda delarna av världen.

Hinder för utvecklingen har legat på politiska och religiösa plan i själva maktutövningen. Här spelar ju maktens egen konsumtion, och inte bara av mat, en stor roll. Det handlar t ex om deras utgifter för äreminnen, gravminnen, myndighetssymboler som pompösa huvudstäder, slott, kyrkor, kloster och katedraler samt alla årtusendens olika försvarsanläggningar och krigsmakter, som alltid haft till uppgift att skydda eller utmana den egna maktutövningen mot andra på samma nivå. Bönder och landsbygd har alltid varit objekten som drabbats och fått bära alla kostnader för dessa, ibland monstruösa utsvävningar.

Dyrare produktion i hård miljö

En insikt är också, att växtproduktionens mängd per ytenhet och allmänna kvalitet som direkt människoföda minskar med sjunkande vattentillgång och temperatur (egentligen gradsumma = summan av alla dygnsmedeltemperaturer över + 5 grader C). Sådana sämre nischer i landskapet har människan under miljoner år utvecklat förmåga att utnyttja genom att äta djur som i sin tur har speciell förmåga (s k herbivorer)att äta "grövre" och torkkonserverade växter. Den här förmågan har vi ju tagit med oss in i jordbrukarsamhället, och för Sveriges del har animalieproduktion i alla tider både tekniskt och biologiskt (naturenligt!) varit en oundgänglig del av samhällets tillkomst och överlevnad. Det viktiga för ett bärkraftigt företag är att man kommer upp i en för varje tid rimlig mängd säljbara produkter m a o omsättning. Det betyder att om avkastningsförmågan för en viss areal är låg så måste det kompenseras med att företaget måste bruka en större areal för att fungera.

Veganer har aldrig historiskt kunnat överleva i en självhushållande svensk eller global miljö, medan det finns många exempel på etniska människogrupper som framgångsrikt klarat sin självhushållning på nästan hundraprocentig animalisk kost i mycket extrema miljöer utan växtodlingsmöjligheter. Massajer och eskimåer är exempel på nomader (som vandrar mellan olika naturliga betesmarker) respektive jägare, och i Sverige har vi samerna som livnärt sig ovanför den s k odlingsgränsen, före renskötseln med enbart jakt och fiske. När inte det räckte till, började man intensivodla jaktbytet i tamrenskötsel, som har stora likheter med massajernas produktion. Samerna får fram samma produkter som förut men större omsättning per yta och arbetskraft, vilket gav plats för flera människor och ökade utrymmet för inköp av vegetabiliska komplement och övrig samhällsstandard. En annan liknande och rent animalieproducerande folkgrupp som historiskt varit mycket konkurrenskraftiga maktövertagare har varit mongolerna. Med sin effektiva och snabbrörliga ryttarkultur har man vid ett flertal tillfällen i historien betvingat de enorma men trögrörliga kinesiska jordbrukskulturerna.

All produktion i de extrem tuffa miljöerna kräver betydligt högre energiinsatser per producerad enhet, än motsvarande i gynnsam jordbruksmiljö. Före oljeepoken togs denna hjälpenergi ut i form av återinsatt bioenergi från tidigare produktion på s k hjälpareal. (se vidare under Energiberoende nedan)

==== Samhälls- och maktexploaterad produktion i kornbodarna ====

Exempel på motsatsen med extremt gynnade jordbruksområden kan man finna i Nildalen och längs de stora floderna i subtropiska delar av Asien. Där har mänskligheten också mycket tidigt i historien utvecklat sanslöst energikrävande maktstrukturer och samhällen som försörjdes av billig mat vilken kunde transporteras med tyngdkraftens hjälp medströms över långa avstånd till den tidens storstäder. I Nildalen tillfördes näring från en stor del av Afrika uppströms gratis med slam från regelbundna årliga översvämningar. Bevattningsvatten kunde kanaliseras över hela odlingsområdet med korta kanaler från floden och solenergin flödade ständigt över marker som kunde ge höga och säkra skördar mer eller mindre året runt med relativt enkla tillförda insatser.

Man kan undra varför inte de matproducerande jordbrukarna med sådana produktionsförutsättningar någonsin uppnått något motsvarande välstånd som matkonsumenterna i samhällena. Ett svar som kommer fram i historiska redogörelser över den egyptiska högkulturens nedgång och fall är att makten ständigt exploaterat bönderna hårt ekonomiskt. Till slut gick man över en gräns så att produktionsförmågan förföll och blev otillräcklig trots de rika naturtillgångarna. Fattiga bönder producerar dåligt även med rika naturtillgångar omkring sig.

Fiskfångst har ju tidigare varit vår enda möjlighet att ta del av den naturliga fotosyntesen över klotets nästan oändliga vattenytor. Även det utnyttjandet har en låg produktion per ytenhet jämfört med land och hjälpenergiinsatsen för skördandet är hög. Eftersom fångsten mestadels sker på svårreglerad allmänning utan återväxtåtgärder, ser det ju ut som om vi i dagsläget har kvaddat en stor del av nyttoavkastningen.

Kapital

Till sin hjälp måste bonden alltid ha stora investeringar i anläggningar, insatsvaror och areal, som binder mycket kapital. Produktionshämmande kapitalbrist har uppstått lite nu och då som följd av bl a pestutbrott, krig och missväxter på grund av extremt väder, när händelserna sträcker sig över perioder på flera år. Sedan tar det lång tid ytterligare att återhämta bristerna.

Kapitalbrist uppstår ockå ofta pga maktelitens ohämmade samlariver och självhävdelsebehov (kyrkor och slott), bristande samhällsorganisation och dålig infrastruktur t ex kommunikationer. Typiska sådana händelser i modern tid är världskrigen och de kommunistregimer som sedan regerat och nu fallit i de bördiga jordbruksbygderna i bl a Österuropa, vilket påverkat de gamla "kornbodarna" mycket negativt. Exempel från äldre tider är den berömda digerdöden vid mitten av 1300-talet och stormaktstidens alla krigsäventyr på 16 - 1700-talen. Effekten visar sig alltid bestå i minskad matproduktion och ev svält för samhället utanför jordbruket i första hand.

I alla tider har det varit så att en fungerande gård måste vara så stor att den kräver flera personers arbetskraft för att bli ekonomiskt bärkraftig. En av förvirringarna i dagens resursanvändningsdebatt verkar vara att det finns någon slags politisk överenkommelse som gör att man värderar resursinsatserna helt olika om en bonde t ex skulle anställa ett antal människor för att i egen regi producera sitt behov av insatsvaror och tjänster för sin avsaluproduktion, jämfört med om han köper in samma varor och tjänster i färdigt skick utifrån. Detta tycks också gälla för forskningen inom ämnesområdet.

Erfarenheterna visar också att bara en person eller familj brukar kunna fungera som ledare och driftsansvarig för en enskild gård på längre sikt. Den skulle jag vilja kalla för Bonden. Det har alltid i historien fungerat bättre för både bonden och samhället, om den driftsansvarige bonden också äger sin gård och det mesta av kapitalet som är bundet i själva driften. Man får ett större intresse av att hushålla med alla insatser och skapa vinster som återinvesteras för en ännu bättre framtida produktion.

Bonde/företagare och areal

Areal att odla på har alltid varit den primära produktionsresursen. Tillgången på lämplig odlingsmark är nästan alltid begränsad för den enskilde odlaren och en bristvara även ur global synvinkel. Världsbefolkningens ökande mängd och stigande krav på "god mat, mycket mat och mat i rättan tid" ställer stora krav på att arealerna nyttjas på bästa sätt. Bästa sätt har i alla tider varit hög, säker och ökande avkastning och ständiga förbättringar i effektiviteten och resurshushållningen.

Med andra ord är jordbruk en industri som all annan produktion i dagens och gårdagens samhälle, där förbättringar kräver nya investeringar i anläggningar och insatser. I gengäld ger alla sunda och lyckade investeringar i slutändan en billigare och för det mesta bättre och resurssnålare produkt.

Det enda som skiljer jordbruk med fältgrödor från annan industri är känsligheten för oväntade väderinslag och att man inte kan flytta och koncentrera den viktigaste resursinsatsen - växtplatsen för de olika grödorna. Därmed begränsas möjligheterna för alltid att göra riktig storindustri av odlandet, och förlägga alltihop till storstädernas närområden. Det ger också lite perspektiv åt storstadsbornas dagsaktuella vurm för småskaligt och närodlat, som alltid i verkligheten kommer att förbli en dröm för de allra flesta. Mängderna av det utbud som framställts blir i sin tur beroende av var man sätter gränsen för småskalighet och närhet, vilket åtminstone för närvarande är en synnerligen tänjbar och rent politisk historia. Detsamma gäller för ett antal andra moderna begrepp i samma syndrom, nämligen naturenliga, organiska, biodynamiska och ekologiska odlingsmetoder. Allt uppräknat är dyrare och mera resurskrävande (inklusive energi) per kg produkt än från det vanliga produktionsjordbruket, och ingen har hittills kunnat vetenskapligt bevisa att något av detta är mera hållbart på lång sikt än från ett modernt konventionellt jordbruk i samma miljö.

Utvecklingen mot riktigt storföretagande i den här branschen bromsas också av det faktum att varje enskilt odlingsfält på jordklotet har en unik sammansättning miljöfaktorer som man bör ta hänsyn till i odlingsplaneringen. När alltför många unika fält ingår under samma hatt blir det svårt att kombinera optimerad avkastning på varje fält med de tekniska fördelarna av storskalighet. Andra bromsar mot storskalighet är vanligt förekommande odlingshinder i de flesta landskap, och kommunikationsproblem med ökande avstånd mellan olika företagsdelar.

Vem äger marken

Vem som äger själva odlingsmarken är mindre intressant men det är viktigt att den enskilde bonden har långsiktig nyttjanderätt som tillåter investering i (eller disposition av befintliga) anläggningar och utrustningar som krävs för den aktuella produktionen. Den nämnda nyttjanderätten ska ju för att vara funktionell disponeras till samma självkostnadspris som om man ägde marken. Självägande bönder kallades förr för hemmansägare, där hemmanet egentligen stod för ett jordbruk som samhället/myndigheten taxerat som ekonomiskt bärkraftigt med olika storleksmått, s k mantal. Om bonden inte äger marken är han i dag arrendator. Tidigare fanns det också (åtminstone söder om Dalälven) gott om landbönder, som då lydde under slottsherrar och godsägare vilka var de egentliga markägarna. Frälsebönder var något liknande landbönder, men lydde under frälsemän, d v s vissa skattebefriade adelsmän. Kyrkås har aldrig haft några herrgårdar utan alla skattlagda gårdar har endast skattat till kyrkan och kronan och ägdes för det mesta av brukaren.

Kronan ägde också några gårdar som skulle disponeras av och försörja officerarna i krigsmakten. Ett exempel på detta är rustmästarbostället i Lungre, som dock tidvis brukades av arrendator. Hur som helst, så hade nog ingen odlingsmark förr i praktiken något värde för samhälle eller makthavare, om inte det fanns duktiga bönder där som producerade de nyttigheter som samhället behövde. Och om behovet är stort, d v s man är villig att betala mer för maten, så får även mark i sämre lägen, där produktionen kostar mera, ett högt odlingsvärde.

Den biologiska produktionen

Fotosyntes

Innan människan började bilda samhällen, kan man anta att den huvudsakliga aktiviteten förutom reproduktion var insamling av naturligt förekommande och ätbara växter och djur. Vi var helt enkelt en del av djurlivet. I stort sett all den insamlade bioenergin (mat, kläder, bränsle mm) förbrukades då på insamling av ny mat, dvs vi använde ungefär lika mycket hjälpenergi till matproduktion som energiinnehållet i den insamlade maten och övriga naturråvaror.

Livsmedel,dvs mat för människor, djurfoder, textilfibrer, träbaserat byggmaterial och biobränsle innehåller en mycket stor del av den nödvändiga energi och de byggstenar som krävs för att åstadkomma och upprätthålla alla sorters mänskliga verksamheter på vårt jordklot. Dessa ämnen framställs i växter vid biologisk ackumulering av solenergi med hjälp av klorofyll och ett antal olika kemiska föreningar i fotosyntesprocessen, och energin i växterna kan sedan koncentreras till animaliska råvaror, som människan i egenskap av allätare i många fall har lättare att tillgodogöra sig. Växt- och landdjursbaserade råvaror produceras numera nästan helt och hållet på jordbruksföretag som också kallas bondgårdar. Och varför?

Fotosyntesen liksom all annan solenergisamling är helt arealberoende, vilket matproducenterna i alla tider varit mycket medvetna om. Den första åtgärden för ett nystartande jordbruksföretag som avser att bli ekonomiskt bärkraftigt är och har alltid varit att försäkra sig om ett tillräckligt stort arealunderlag eller om man så vill - revir. För jägar- och samlarsamhället avkastar en ren naturmark en mycket liten mängd användbara produkter per hektar, och även om produktionen tillhandahålls "gratis", så krävs det stora bioenergidrivna mänskliga insatser för att samla in och ta hand om den. Det är bara att jämföra med vad älgköttet idag kostar om man tar ut alla kostnader för nedlagd arbetstid och utrustning och då beaktar att den forntida jakten var relativt sett ännu mycket dyrare p g a ineffektivare redskap och mera arbete per kg kött och skinn.

Finessen med jordbruksföretagandet är att vi uppfunnit metoder att kraftigt öka avkastningen av användbara växter och djur per hektar och därmed också ta hand om en större del av den ständigt flödande solenergin. Men som alltid kräver nya metoder nya och allt större investeringar. I ett hållbart jordbruksföretagande är det ändå så att de metoder som blir bestående och ekonomiskt användbara ger en mindre kostbar slutprodukt som även innebär en mindre total insats av hjälpenergi.

Energiberoendet

Att moralisera över nutida moderna metoders beroende av fossil energi (olja och kol)verkar helt galet om man förmår inse att det är samma sorts energi från fotosyntes i oljan, som den vi dagligen producerar i mat, foder och bioenergi i jordbruket. För en bondeföretag är det egentligen ointressant var insatsenergin kommer ifrån, däremot är det viktigt för företaget med energihushållning och vad energin kostar, eftersom samhällets krav är att produkterna skall ha lägsta möjliga pris. Än så länge är prissättningen på fossilenergi betydligt lägre än egenproducerad bioenergi eller solcellenergi, men den dag det förhållandet ändras så ändras ju även de ekonomiska produktionsförutsättningarna i jordbruket. Då måste man ju även inse att en hel del av de stora jorbruksarealer som tidigare användes till hästfoder i det interna kretsloppet och efter hästtiden kunnat överföras till matproduktion, nu kan återgå till bränsleproduktion igen. Dock inte lika stor energiareal som tidigare eftersom den nutida matråvaruproduktionen, trots att den är betydligt större per ytenhet, är mycket energieffektivare vilket diskuteras mera längre fram. Logiskt sett borde inte den omställningen bli särskilt svår för jordbrukarna eftersom dom själva tillsammans med sin kringindustri sitter på alla nödvändiga insatsresurser som krävs. Problemet blir nog större för för det övriga samhället att avväga hur mycket av mat resp. bioenergi till all annan mer "onyttig" konsumtion man kan kräva ut från de begränsade globala produktionsresurser vi har.

Det är också en myt att det moderna jordbruket skulle var specifikt oljeberoende. Om det blir nödvändigt så kan i princip alla processer ganska enkelt modifieras till att drivas med något annat tillgängligt, om det nu är solkraft eller atomkraft eller något annat. Men att spänna hästar framför motordrivna arbetsmaskiner, vilket på fullt allvar fortfarande föreslås i miljödebatten som en av lösningarna på energiberoendet! Då har man gått vilse i fysiken och reagerar som den sjunkande som försöker simma utåt från land för att rädda sig.

Hjälpenergi

I energitermer innebär jordbrukande att man från början investerade en del av den producerade matenergin och dragkraftsbränslet i jordbruksanläggningar (som omfattade en viss areal av odlad jord, skogsmark och vattendrag) för framtida produktion av större mängder ny mat. När anläggningarna blev tillräckligt effektiva kunde varje bonde producera mer mat än vad det egna hushållet (familj och anställda) behövde, och nu fanns det resurser för att bygga och försörja icke matproducerande samhällen, som i sin tur producerade alla nya tjänster och välfärdsprodukter som mänskligheten kunde börja utveckla och konsumera, och som med tiden också delvis började återköpas för att ytterligare effektivisera jordbruksföretagen. Före fossilenergins tid var det enkelt att mäta energihushållningen i själva matproduktionen så att man nu började utvinna mer bioenergi ur jordbruksföretaget än den återinsatta, egenproducerade hjälpenergin. Se även på MayaJordbruk och EnergiGraf!

Eftersom andelen jordbrukare hela tiden sjunker i vårt utvecklade samhälle samtidigt som bioenergiproduktionen per arealenhet ökar och varje människa hela tiden betalar mindre och mindre av sin totala köpkraft för ett över tid ganska konstant behov av jordbruksråvaror, borde det även betyda att energihushållningen i det moderna jordbruket hela tiden blir bättre och bättre. De nuvarande insatserna av fossilenergi i livsmedelsproduktionen ändrar inte den här ekvationen eftersom billig fossilenergi används i minst samma utsträckning i alla andra samhällsfunktioner. Däremot är det helt klart att produktionskostnaden och därmed hjälpenergiinsatsen varierar stort mellan olika typer av livsmedel. Det ligger även en stor mängd hjälpenergi investerad och lagrad i alla fasta byggnader och markanläggningar som tillhör ett fungerande jordbruk. Mer om detta har jag utvecklat under länkarna ByggVerksamhet och KyrkåsHistoria #Odlandet i Kyrkås.

Påståendet att tillverkning och användning av syntetisk kvävegödsel skulle vara specifikt fossilenergikrävande är en ren myt. Den kan för det första tillverkas med vilken energibärare som helst och alltså med fördel skapas med hjälp av direkt solenergi eller bioenergi när ekonomin så tillåter. För det andra krävs i modern tillverkning och användning ca 10 kWh energi för att producera 1 kg kväve (N), som i sin tur ger tillbaka fem till tio gånger insatsen i form av skördad bioenergi eller proteinkväve. Det är utbyte i ett nytt kretslopp som erhålls utöver det som är praktiskt möjligt med kvävefixerande grödor och återföring av organiska restprodukter i de gamla kretsloppen.

Om man tittar på de olika produktgrupperna som kan framställas på en bondgård, så får man nog konstatera att matråvaror till människoföda är det som samhället ställer mest (och med tiden allt högre) krav på, som därmed är dyrast att framställa och innehåller den dyraste bioenergin. Därför är det ju också ett av skälen till att mänsklig arbetskraft blir dyrast i drift och alltid är dyrare än den ersättningsteknik som drivs med billigare bränslen.

Arbetskraft

De övriga armarna som behövdes, kallas allt efter tid för lantarbetare, dräng och piga, torpare, backstugsittare, statare, dagaman/daglönare, slav eller träl och även olika typer av småbönder skulle man kunna räkna dit.

Allt arbete, vare sig det sker manuellt, med häst eller oxar eller maskinellt drar energi för att fungera och bör räknas till hjälpenergiinsatsen.

Priset för manuellt arbete är som tidigare nämnts mycket högt även räknat i energitermer (emergi). Ett rent bioenergibehov per människa och dygn ligger på nivån 3 kWh, men då handlar det först och främst om bioenergin mat i sin allra högsta kvalitetsform och kostnadsklass. Men vi behöver mer än mat för att fungera, och i den allra senaste tidens diskussioner om det mänskliga s k fotavtrycket i miljön, så talar man om att vi västerlänningar även med ganska måttliga anspråk säkert förbrukar minst 100 - 150 kWh energi per persondygn. Om man multiplicerar siffran med 365 dagar och dividerar med antalet årsarbetstimmar så når man en hjälpenergiinsats på 20 - 30 kWh per timme för en ganska ineffektiv fysisk arbetsinsats i alla fall. Om jag som företagare anställer en dräng så måste det väl vara den här energiinsatsen jag betalar hans lön till, oavsett om jag räknar lönen som timlön eller livtidsinkomst?

Om vi nu som vanligt är köper mat från länder med billig arbetskraft och försöker jämföra produktionskostnader i ett hållbarhetsperspektiv, så borde man väl använda vår västerländska energikostnad per nedlagd arbetstimme i produktkalkylen för att få den verkliga produktionskostnaden i en jämförelse med hemmaproducerad mat. Om den "verkliga" produktionskostnaden jämförs med vad vi betalar för importen får vi en bild av det gamla koloniala utnyttjandet som fortfarande pågår.

Dragkraft

Fortrafiken - en annan vanlig förtjänstmöjlighet i det gamla Jämtland - och även interntransporterna av myrmalm och bränsle till ugnarna förutom själva åkerbruket och så småningom skogsbruket krävde ett stort antal hästar, som också skulle ha mat. Ett grovt överslag av mig säger att en häst för 100 - 150 år sedan förbrukade höfoder till underhållet från 1 - 2 hektar odlad mark eller 10 - 20 hektar skogs- och myrslåtter plus energifoder för tungt arbete i form av havre från ytterligare 1/2 - 1 hektar.

I moderna termer skulle en arbetshäst på 600 kg förbruka ca 12 kg ts i foder per dygn med ett bruttoenergiinnehåll av 50 kWh vilket blir en bränslekostnad av 20 kWh per arbetstimme om den är sysselsatt 900 timmar per år. För detta utvecklar den enligt samtida beräkningar en medeleffekt av ungefär 0,5 hk i kontinuerligt arbete. Om jag räknar rätt så utvecklar en modern dieselmotor i storleksordningen 10 ggr så mycket arbete på samma bränsleinsats räknat som bruttovärmeenergi, och ett mer högkvalitativt arbete som enkelt kan nyttjas till mekaniskt arbete i rätlinjiga eller roterande rörelser och/eller hydrauliska tryck och flöden.

De skattepliktiga jordbruksföretagen, hemmanen, i Kyrkås socken har i alla tider varit ganska likstora. Som exempel på dragkraftsbehovets energiförbrukning kan nämnas förhållandet på Busvebacken åren (omkr 1875) strax innan järnvägen kom, fortrafiken levde och det bedrevs ett omfattande avsaluskogbruk på alla gårdar. Gården höll sig då med omkring 4 hästar, 7 - 8 nötkreatur för mjölk och kött och ett tiotal småfä (mest ullfår och några mjölkgetter). Av journaler och andra noteringar har jag beräknat att hästarna förbrukade närmare hälften av det producerade fodret på gården, och det kan nog vara representativt för de flesta hemmanen i socknen.

Medeltraktorn i mitt moderna jordbruk de senaste åren (storlek 100 hk) förbrukade i medeltal 6,0 l diesel per timme under 800 timmar per år. Det räcker för ett medeleffektuttag av ungefär 20 hk vilket motsvarar samtidigt arbete av 40 hästar! Energiförbrukningen per traktortimme blir i det här fallet ca 90 kWh inklusive kostnad även för redskapen, och den kan ju jämföras med förbrukningen av bara en häst (20 kwh) eller för kusken som i båda fallen kräver minst 25 kwh per timme för att framföra ekipaget. Jämför min kommentar om aktuellt bruk av SkogsHäst!

Gödsling

Råvaran till den viktiga produkten stallgödsel, som i sin tur var förutsättningen för en lyckad och långsiktig brödsädesodling vid gården, var den synnerligen resurskrävande produktionen av skogsfoder. Den här näringshanteringen har sedan första början för kanske tusen år sedan i Kyrkås, förutsatt en rätt omfattande investering i höförbrukande husdjur och anläggningar för dessa.

Begränsad mängd baljväxtkväve

Under de fysiska förhållanden som råder i Kyrkås så måste all näring till permanent odlad åker vid gården transporteras in med hjälpinsatser från ytterområdena, förutom den mindre del kväve som kunde utvinnas ur baljväxtodling. Här gällde ju den bekanta termen "äng är åkers moder", där alltså från början huvuddelen av det hö som vinterfodrades i djurstallarna kom från olika typer av slåtterängar och myrslåttermarker utanför den inhägnade åkern. Det här fodret som slogs med lie på stora arealer under augusti månad, bärgades in i närbelägna skogslador och kördes sedan hem på slädföre. Här fyllde hästen olika funktioner, som att flytta hem fodret, omsätta det till gödsel och slutligen dra ut gödseln från stall till åkern.

Myra eller svartjordsgödsling

Sedan visar Busvebackens journaler att man från myrjordstäkter dessutom under vintertid med häst körde hem stora mängder myrjord, som dels blandades med gödsel till kompost på gödselstaden och dels spreds ut direkt på åkermarken.

I den senaste historieforskningen har man kommit fram till att åtminstone slåttermarkerna/ängarna på hårdland egentligen också är en form av tidig vallodling med återkommande uppbrytning av grässvålen och omsådd i t ex korn eller kanske ibland lin eller något annat. Här i Kyrkås kallas dessa marker för lägdor(lejder) eller sved. Änge är också en vanlig benämning som förmodligen syftar på samma typ av mark - längre söderut kallas de även lindor. I samband med omsådden krävs det ju någon form av gödsling, och min tro är att den förmodligen utgjorts av den nämnda myrjordsgödlingen som fanns närmare till hands i utmarken än stallgödsel.

Kor och Hästar

Den på lite längre sikt helt nödvändiga näringstillförseln till de brödsädesodlingar som fanns vid gården har under mycket lång tid skett via gödsel från gårdens djur. En huvuduppgift för ffa korna men även hästarna ända från jordbrukets begynnelse i Kyrkås (och de flesta andra platser i Sverige) har varit att producera gödsel. Gödselinsamlingen underlättades av att korna installades under en lång vintersäsong, och även nattetid på sommaren mellan kvälls- och morgonmjölkningen, och så var det ju även med de arbetande hästarna. Allt foder som kunde betas eller samlas till vinterfoder var mycket dyrbart (se Skogsslåtter nedan) och så var det även med gödseln. Gästning av förbipasserande resenärer och forkörare fungerade enligt uppgifter så att man kunde upplåta stallrum för hästar och bete eller möjligen även vinterfoder för medförda djur genom att kvitta mot den gödsel som lämnades kvar (förutsattes nog att man medförde eget foder!).

Får

Jag har nyligen stött på en annan konsekvens av det höga gödselpriset. Staten och makten har allt sedan Gustav Vasas dagar ivrat för och lagt ner stora resurser för en ökad produktion av den viktiga råvaran ull, som också haft ett högt värde även hos allmogen. Bönderna och "vanligt" folk behövde för egen del relativt grov ull som passade till slitstarka och vädertåliga arbetskläder av t ex vadmal (filtad väv)och pälsskinn, och det producerade man för eget bruk ända fram till andra världskriget med ett behov av ungefär en till två får per person. Högreståndspersoner och krigsmaktens officerare ville ha finare tyger, s k kläde av finfibrig ull (se även ColuMella om klädda får) för sina behov, vilket under alla år importerats i stora mängder. Alla försök att åstadkomma en inhemsk bondeproduktion av denna begärliga vara ebbade så småningom ut p g a att bönderna inte ansåg sig ha vare sig vinterfoder eller bete till övers för en utökad fårstam. Ull och fårkött var säkert minst lika lönsamt som mjölk och nötkött att producera, men skillnaden tror jag låg i att det av flera skäl blev mycket mindre gödsel kvar per utfodrat kg hö från får än från nöt. För hundra år sedan och tidigare var det också vanligt med gödselauktioner, där man sålde överblivna men värdefulla gödselstackar från t ex samhällenas häståkerier eller nerlagda lagårdar och jordbruk. Fåren har ofta ansetts som ett av våra äldsta husdjur. Det finns många belägg för att får varit ett av de viktigaste husdjuren i kanske de flesta av världens kulturer genom historien och det handlar då inte bara om ull utan även som producent av kött (t ex hela den islamska kultursfären) och som ostproducent i alla kulturerna runt Medelhavet. Det kan man bl a läsa om i en omfattande instruktion för jordbrukare som skrevs av romaren ColuMella för 2000 år sedan. Här har jag dragit ut kapitlet om får och get och man kan se att hans åsikter om hur, var och varför man använder får stämmer förvånansvärt väl överens med de "nya" upptäckter som presenteras av och till i den moderna fackpressen.

Fäbodbruk

antas ha börjat omkring 1500-talet och innebar att man i skogrika områden utvidgade nyttjandet av skogsfoder till en zon bortom den gamla skogfoderslåttern, dit man transporterade djuren under en del av sommaren för att beta gräs och örter. Betet hemmavid kunde då skördas till dyrbart vinterfoder men i gengäld måste man kosta på en extra anläggning för djurskötsel, mjölkförädling och bostad vid fäboden.

Skogsslåtter

Det finns en noggrann inventering från 1774 för byarna Bringåsen och Brynje (ca 40 procent av Kyrkås socken) som anger att det här fanns sammanlagt 9 särskilda bönder som tillsammans förfogade över 12-13 ha odlad åker för folkets mat och 600 ha mer eller mindre kultiverad slåttermark utspridd därutanför. Bärgningen gav 39 lass (á ~200 kg) hårdvallshö, 190 lass hästhö och 210 lass starrhö. Alltså omkring 90 ton eller 150 kg hö per hektar, som födde 12 hästar med föl, 51 kor och 29 ungnöt samt 135 får och getter. Det var nog en ganska vanlig storlek på djurbesättningarna även under medeltiden och betydde då i medeltal 1 - 2 hästar 6 kor, 3 ungnöt och 15 "småfä" samt foder från 75 hektar och mat från 1,5 hektar per gård. ("Hästhö" var enligt flera av mina gamla dokument en sämre hösort som värderades till hälften av vanligt hö men det gick åt dubbla mängden i utfodringen. Den typen av utfodring kunde nog bara i normala tider av fysiologiska skäl tillämpas på hästar, vilket i så fall förklarar namnet. Vid nödår fick säkert alla husdjur stå ut med vad som fanns till buds.) Dessutom skördades rutinmässigt både löv och tallbark för en del av utfodringen, och all halm och agnar efter tröskningen fodrades upp. Påfrestningarna av s k missväxtår lindrades också något av att den ofta rikliga men omogna eller frusna spannmålsgrödan alltid tillvaratogs otröskad som djurfoder. Även om det inte noterades, kan vi utgå ifrån att varje bonde även hade en fäbod, som låg minst ett par km från gården och utanför slåtterområdena.

Någon har räknat ut att en man med den nuvarande typen av långlie (som började användas för nästan tusen år sedan)kan slå ungefär 0,4 hektar på en arbetsdag. Bara slåttern på en bärkraftig gård krävde alltså mer än 150 dagsverken plus lika mycket till för räfsningen. Normalt hade man omkring 50 arbetsdagar under 7 - 8 veckors "slåttanna" på sig vilket torde innebära en arbetsstyrka på 6 - 8 personer med slåttkarlar, räfserskor/"rakstrar", några som bär in i lador och matservice. Hela byns arbetsföra befolkning gick åt för att genomföra detta, och prestationen motsvarar ungefär 10 dagsverken per ton hö, som sedan kräver några vinterdagsverken till för att fraktas hem med hästskrinda.

Det biologiska fotavtrycket

Den här produktionen skulle försörja omkring 80 invånare i Bringåsen-Brynje med mat och lämna tionde till kyrkan. Med myrjärnsprodukter och jaktavkastning därtill skulle de här nio bönderna också leverera ett antal olika skatter och skjutsskyldigheter till kronan och hålla en fotsoldat (dragon) eller ryttare med häst per gård åt krigsmakten. De senare personerna med eventuella familjer medräknades i de 80 invånarna och ingick under fredstid i byarnas arbetsstyrka. Som jag visar i KyrkornaiKyrkås, så fanns det trots alla de här plikterna kvar ett överskott som räckte till för att de fåtaliga bönderna själva skulle kunna bygga nya stenkyrkor både 1545 och 1840.

Varje person i Kyrkås år 1774 hade produktionen från ca 8 hektar kultiverad mark som sitt "ekologiska fotavtryck" förutom ved och virke från en viss skogsareal därtill.

1875 till 1880 handlade den årliga näringstillförseln på enbart gården Busvebacken om ungefär 500 slädlass stallgödsel och 500 lass myrjord (samma produkt som nu heter torvmull och används i alla trädgårdar och blomkrukor), varje lass bör ha innehållit 3-400 kg. Den redovisade åkerarealen på en gård hade då uppodlats till 10 - 12 hektar medan utmarksslåttern handlade om storleksordningen 50 till 100 hektar. Två tredjedelar av åkern producerade hö och det gav ungefär lika stor total skörd som hela utmarksslåttern. Den senare var dessutom av mycket sämre kvalitet.

Vallskörd

Strax före 1900 började man nog mera allmänt använda hästdragna slåttermaskiner och hästräfsor för höslåtter på åkermark i socknen. Tillsammans med en minst tiodubblad hektarskörd jämfört med skogsslåttern så kunde man nu med en tvåhästarsmaskin (fem eller sex fots arbetsbredd) slå fyra hektar med sammanlagt sex ton hö per dag. En hästräfsa kunde dra ihop samma mängd och sedan krävdes ytterligare 2 - 3 man för hässjningen. Om man räknar med ytterligare 2 - 3 man och en häst för inkörning i lada eller skulle, så är man nu nere på två mansdagsverken och ett hästdagsverke per hektar med 1,5 ton hö. Samma mängd hö hundra år tidigare krävde enligt tidigare uträkning mer än femtio mansdagsverken för skörd plus några extra hästdagsverken för hemfrakten. Det är ju inte så förvånande att man snabbt övergav skogsslåttern med sådana siffror när man samtidigt kunde komplettera den totala näringshushållningen med betydligt billigare inköpta resurser i form av kraftfoder och handelsgödsel. (Skogsmarken blev i stället med tiden helt ägnad åt en allt högre virkesproduktion som nu bidrog med kontanter i stället för växtnäring till övriga inköp.)

Under senare delen av 1800-talet gav enligt noteringarna åkrarna i perioder mellan några missväxtår en skörd på mellan femte till åttonde kornet ( 5 - 8 x utsädesmängden eller 1000 - 1500 kg/ha). Enligt modern historieforskning höll jordbruket i nedre Norrland under 17 -1800talet en hög avkastningsnivå jämfört med resten av Sverige, just tack vare den rikliga tillgången på näring till hemmaarealerna från stora skogsslåttermarker och fäbodarealer.

Som jämförelse har Busvebackens åkrar under min tid gett kornskördar mellan 12te och upp till 20de kornet och utan den gamla tidens återkommande missväxtår. Jag producerade också motsvarande minst 5 ton hö per hektar på ca 0,5 dagsverke och motsvarande traktortimmar med både slåtter, pressning och hemtransport inräknat.

Därmed kan vi räkna ner serien för produktion av ett ton hö till: från för # 200 # 100 # nutid år sedan i mansdagsverken: # 10 # 2 # 0,15 (vars energiinnehåll per dv är: # 10 # 20 # 150kWh) och i dragkraft: # 2 hästdagsv # 1 hästdagsv # 1,5 traktortimme, samt beräknad bränsleåtgång (hjälpenergi) för respektive mansarbete + dragkraft: # 100+400 kWh # 40+200 kWh # 25+150 kWh. Observera här hur låg energiåtgång för utfört arbete vi fått med traktordrift jämfört med de tidigare metoderna - i summan ingår även energiinsats för tillverkning av maskinerna och ensilageplasten i form av ett 50-procentigt påslag på den rena drivmedelsförbrukningen.

Handelsgödsel från 1882

Jämfört med de två äldre serierna tillförde jag i nutid även energi i form av handelsgödselkväve. Mängden var i medeltal 40 kg N(kväve) per hektar vall vilket enligt säkra mätningar ger en merskörd av cirka 1000 kg hö per hektar. Om man slår ut energiinsatsen på hela vallskörden skulle det motsvara en extra tillförsel av 80 kwh per ton hö att lägga till de ovan nämnda 175 kwh. Då hamnar vi på # totalt 265 kwh/ton för 2000-talets höskörd. Den siffran kan jämföras med # energiinsatsen 240 (plus x för handelsgödsel) kwh per ton för hö från ett likartat och delvis mekaniserat odlingssystem på samma plats 100 år tidigare eller # 500 kWh för dåligt skogshö 200 år tidigare. Alternativen med låg arealskörd borde dessutom för att bli helt jämförbara belastas med marginalkostnaden för att iståndsätta och underhålla den extra areal som behövs för att ta fram samma totala mängd bioenergi till samhällets konsumtion som i det bästa fallet.

Direkt efter att Östersund fick järnvägsförbindelse med Stockholm och Trondheim 1882 började man på Busvebacken köpa och använda ett antal olika s k konstgödselmedel tillsammans med stallgödseln på de sådda åkrarna. Mängderna uppgick snart till omkring 300 kg per ha och år, vilket rätt väl motsvarar vad jag använt i modärn tid, fastän nu även på alla vallar. Priset på ett kg av de olika gödselslagen motsvarade då ungefär priset på ett kg korn. I dag får man betala ett kg blandgödsel(NPK) med minst 3 kg korn men då är nog gödseln även 3 ggr mer koncentrerad så det hela jämnar ut sig. Den snabba etableringen av konstgödsling visar att metoden var väl känd av kyrkåsbönderna vid den här tiden men hade tidigare inte använts pga att det helt enkelt var för tungt och dyrt att frakta hit den från kusten med häst.

Odlingsareal/gödsling/skogsbruk

Det här blev i alla fall en brytningstid, när man under senare delen av 1800-talet odlade upp mycket större arealer vid gården vilka till stor del användes för högavkastande höproduktion med konstgödsling. Strax efter 1900 började man lägga ner den gamla skogs- och myrslåttern och även fäbodbruket började upphöra efter att har varit igång sedan 15 -1600-talet. Hädanefter utnyttjade skogsmarken enbart för en ökande virkesproduktion, där man också började bedriva aktiv återväxtplantering så smått också i Kyrkås.

Laga skifte

En av de viktigaste anledningarna till den ökade uppodlingen och förutsättningen för det aktiva exportskogsbruket som nog började i Kyrkås omkring 1850, var processen med det s k laga skiftet, där varje hemman tilldelades sin proportionella del av byns totala areal av både åkrar och skogsmark (som förut var kronoägd allmänning) med fast uppdragna gränser. Torpen låg under olika hemman och berördes inte av den här formella arealfördelningen. För Bringåsens del började skiftet år 1835 och slutfördes 1841. Fler uppgifter om laga skiftet och andra förändringar finns under MarkAnläggningar .

Mejeridrift

Nedläggningen av fäbodarna hängde starkt samman med att mejeridrift kom igång efter sekelskiftet. Den mycket arbets- och energikrävande fäboddriften ersattes nu med en mycket effektivare central mejeridrift som också kunde levera slutprodukterna under hygieniska former direkt till konsumenterna. De flesta kyrkåsbönderna ökade sin avsaluproduktion av mjölk och samkörde den byavis dagligen med häst till Östersund medan skjörbönderna körde till Bye i Lit. Det fanns ingen möjlighet att skicka färsk mjölk från fäbodar i väglöst land. Fäbodbetena fick överges vilket ju innebar ett minskat arealutnyttjande, men i fortsättningen kunde djuren beta på de nedlagda skogsslåtterarealerna som i allmänhet låg inom gångavstånd från gården.

Den effektiviserade mjölkhanteringen och foderodlingen gjorde det mera lönsamt än tidigare att producera mjölk. För Kyrkås del innebar det nog ffa att antalet gårdar kunde ökas genom en ganska försiktig delning. Sedan byggdes det många nya lagårdar även på gamla gårdar under de första åren på 1900. Dom var genomgående timrade och försedda med höskulle och körbro. I flera fall ersatte dom bastanta och ganska stora stenlagårdar (se KläppeLagårn) som uppförts bara 40-50 år tidigare. Anledningen till det bytet är jag lite osäker på, men förmodligen blev hållbarheten på de här stenbyggnaderna inte sådan som man förväntat.

Busvebacken: JordBruk (senast redigerad 2016-09-26 17:19:20 av JanNilsson)