ByggVerksamhet i Kyrkås med omnejd och Mälardalen fram till sekelskiftet omkring år 1900

Inledning

I de följande berättelserna har jag utvidgat den allmänhistoriska beskrivning som finns under länkarna JordBruk , Odlandet i Kyrkås och MayaJordbruk med verkliga exempel från min närmaste omgivning. För att inte göra den här sidan alltför lång har jag samlat det senaste århundradets mer moderna och fortfarande dominerade lantbruksbyggande på en egen sida NybyggandetiKyrkås från år 1900.

Här avhandlas byggandet av bostäder och ekonomibyggnader på själva gårdstunen i Kyrkås under historisk tid enligt vad som kommit fram ur olika dokument. Byggnader är bara en del av den omfattande tekniska struktur som alltid hört till jordbrukandet. I kapitlet MarkAnläggningar har jag behandlat de hjälpmedel som krävts utanför själva gårdstunet.

Byggnadsutvecklingen är det tydligaste tecknet på att hela näringen utvecklas. Och varje byggnadsåtgärd har till ändamål att göra hela företaget bättre, effektivare och mera hållbart för olika påfrestningar. Men förutsättningen för nya energitillskott i byggandet är att samma företag också kan göra en motsvarande ökning av energiproduktionen på sin tillgängliga areal med hjälp av bättre och bättre markanläggningar. Effektivitetshöjningen har sedan alltid tagits ut av makten och samhället i form av höjda skatteleveranser och efterhand sänkta priser på matråvaror och annan bioenergi. Det är sådant som positivt kallas för industrialisering i andra sammanhang, men som av någon märklig orsak blivit ett skällsord för jordbruket i dagens miljödebatt. Lägre pris på den producerade bioenergin betyder alltid att dom totala hjälpenergiinsatserna, dvs produktionskostnaderna blivit lägre med den fortgående industrialiseringen - oavsett vilken form den instoppade hjälpenergin har haft.

Jag vill återigen påpeka att jag inte tror att Kyrkås är unikt på något sätt, utan kan lika väl som någon annan svensk bygd vara representativt för svensk historia. Några jämförelser görs även med min nuvarande nya hembygd i västra mälarområdet. Det råkar också vara hembygden för Lena och hennes förfäder och på så sätt har jag nog gjort ett hyggligt slumpmässigt urval av historiska nedslag. Möjligen har jag haft lite tur med att mitt urval av gårdar förmodligen varit utsatt för en mera detaljrik historisk lantmäterikartering än genomsnittet i landet av vad jag kunnat se vid en hastig surfning på Lantmäteriets mycket färska och intressanta publicering av "Historiska Kartor". Där har jag i alla fall hämtat det mesta av mitt redovisade kartmaterial.

Antalet historiska bönder i Kyrkås socken vid några olika tidpunkter redovisas i Kyrkåsgårdar. Det bör sedan ställas mot att detta är en av de minsta av landskapet Jämtlands 50-tal socknar. Enligt nutida historiker hade Jämtland omkring 100 gårdar ungefär vid vikingatid. Under följande århundraden, då bl a påvens utsända var här och organiserade maktutövningen och sockenväsendet, växte ekonomin kraftigt fram till digerdöden på 1300talet då det fanns ca 1000 skattlagda gårdar i landskapet.

Till "skattläggning" tycker jag det finns goda skäl att också räkna in alla kreativa inkomster som den kyrkliga institutionen på olika sätt krävt in från den allmoge som kunnat producera någon form av överskott eller vinst som det numera brukar kallas. Exempel på detta är förstås tiondet, dvs tio procent av allt som skördats på åkermark, eller så småningom samma andel i reda pengar, lättare att frakta och en fördel under svagår för bönderna som behövde ha kvar varje korn hemma, men också bekvämare för de mottagande prästgårdarna. Man ska inte heller glömma all egendom som överfördes i form av donationer, testamenten, mer eller mindre frivilliga "gåvor" i samband med giftermål, dop och begravningar mm. Alla jordegendomar som under ett årtusende överförts till kyrkan har ju inte sitt värde i själva arealen, utan de innehåller alltid anläggningar och byggnader av olika slag som fria bönder tidigare arbetat upp, och som kyrkan "får" gratis att förvalta och njuta framtida inkomster av till sin egen nytta. En annan skatt är det återkommande kravet från kyrkan eller dess ombud att socknen eller församlingen, dvs förr alltid bönderna i omgivningen , skulle med extra utdebiteringar uppföra dyra kyrkobyggnader som alltid överglänste böndernas egna hus och sedan förstås kontinuerligt underhålla dem tills det blev dags för nya krafttag. Så har det fungerat i Kyrkås och liknande arrangemang verkar ju ha förekommit i tusentals år över hela världen där man haft statligt påbjuden religionsutövning.

Av flera skäl ödelades efter år 1350 ett ganska stort antal gårdar, kanske fler i Jämtland än på andra håll, för att återhämta sig på 1500-talet och växa ut till en nivå på omkring 1700 skattlagda gårdar i landskapet från slutet av 1600-talet och fram till laga skiftet vid mitten av 1800-talet. Alla kända historiska inbyggare på hemmanen i Kyrkås kan hjälpligt följas i mitt register som närmare förklaras under länken KyrkåsBor

Någon gång i samband med "lågkonjunkturen" på 1400-talet övergavs det gamla sockennamnet Hjällsjöås, och man började kalla församlingen, som då var annex till pastoratet Frösön, för Kyrkås. I namnbytet kan man tolka in flera saker. En är att den nu till mitten av 1500 åldersbestämda gamla kyrkan med stor säkerhet hade en betydligt äldre föregångare på samma plats. Nästa tolkning är att man antagligen tydligt kunde uppleva att den kyrkan stod på en ås när man kom från pastoratets kärnområde på den stora vägen från Frösön/Brunflo via Torvalla och förbi den lilla Hjällsjön(Gällsjön, Gillersjön), kyrkan på den flacka åsen och vidare över Lit och norrut. I dag är kyrkan dold från det hållet av hög skog, vilket tyder på att man på medeltiden här hade ett mera intensivt brukat och skoglöst landskap än på senare tid.

Till hjälp för bedömning av vad olika historiska investeringar har kostat i dagens penningvärde har jag hittat en OmräkningsFaktor som listar vad 1 kronas utbetalning något av åren mellan 1800 och 2000 är värt år 2000 enligt ett konsumentprisindex. (ex. en vara man fick betala 1 krona för år 1800 motsvarar 175 kr i dagens penningvärde). Från en andra indexserie kan man räkna fram att en(1) betalad mark under högkonjunkturen omkring år 1300 motsvarar 83000 kronors värde idag. En av gårdarna i Kyrkås bytte ägare för 16 sådan marker under medeltiden.

Husbyggarepoker på några olika gårdstun och ''takregeln''

Under denna rubrik ska jag försöka rekapitulera vad jag har funnit av historiskt material från i första hand Kyrkås om husbyggande av olika slag under 1000 år. Där finns förändringar i hustyper, stilar och hela gårdsbilder som genomgått olika trender under 1700, 1800 och 1900tal, och sannolikt även tidigare vid t ex tusenårsskiftet. Sammanfattningsvis (och lite förenklat) skulle man kunna säja att varje gårds hela, underhållna takyta speglar gårdens sammanlagda investeringsnivå och produktion av bioenergi vid olika tidpunkter. Det som inte syns uppifrån är takets höjd från markytan, som bör multipliceras in för att ge en rättvisare bild.

900-talet

Älvensböle vid Kyrkås gamla kyrka är nog ett av de äldsta kända spåren från Kyrkås tidigaste bebyggelse. Den finns inte idag utmärkt i terrängen, men av beskrivningarna tror jag mig kunna placera den vid eller strax ovanför Å i Åslägden på Googlekartan över Bringåsen-Lungre i MarkAnläggningar. Där gjorde landsantikvarien Erik Festin en med moderna mått ganska ofullständig utgrävning omkring 1920 och fann bl a ett vikingahus som skulle kunna ha likheter med nedanstående rekonstruktion av vikingatidshus som gjorts vid Bäckedals folkhögskola i Sveg. Då för mer än 1000 år sedan hade vad man hittills vet ännu inte knuttimringen införts i Sverige och gårdarna bestod antagligen av ett eller få stora flerfunktionshus som alltså kunde innehålla både bostad, verkstäder och fähus under samma tak.

Vikingahus år 900

Vikingahuset är ett 10 m långt och 5,5 m brett hus med en förrådsdel och en bostadsdel. I bostadsdelen finns eldpall, bord och bänkar, väggfasta bänkar med 6 sovplatser samt en säng med förebild från Osebergsfyndet.

Huset är byggt i en treskeppig sidsulekonstruktion med fyra bärande bockar som är nedgrävda ca 1 m i marken. Väggarna har byggts i flera olika tekniker - stavverk, skiftesverk och klinat flätverk. Taket är lagt med virke (halvklovor) och flera lager näver. Arbetet har huvudsakligen utförts med handverktyg. T ex så har allt virke barkats för hand och kluvits för hand med yxa och kilar. Bilan har använts flitigt.

Birka 900-talet Vikingabyn på Birka

En något annorlunda bild av hur det kunde ha sett ut på 8-900talet får man kanske av de här nya modellerna av stadssamhället Birka i Mälaren. Det grundas på fynd med modern utgrävningsteknik, men det ska betonas att det handlar om en planlagd handels- och hantverksplats i en sjöfartsknutpunkt, som var försörjd med utifrån kommande råvaror. Alltså inte en jordbrukarby.

1200 till 1600

Medeltidshus

Det tidigmedeltida huset är byggt i en tidstypisk knuttimringsteknik med rännknutar, trapetsformade syllar, lutande gåtar, oxhornsgluggar och har tak av näver och spräckta klovor. Rekonstruktionen är baserad dels på ett underlag författat av Peter Sjömar, dels på befintliga hus från medeltiden, bl a två uthus från 1300-talet i byn Äggen utanför Sveg.

Följande är en bild av det äldsta tidsbestämda trähuset i Jämtland, Boddas bönhus byggt 1291 i Bodsjö socken 4 - 5 mil söder om Östersund och inte så mycket längre från Kyrkås.

Timrat 1291 i Bodsjö, Jämtland Karolinerladan från 1478 i Singsjön Takdetaljer undertak

Det näst äldsta kvarvarande jämtlandshuset har direkt anknytning till Busvebacken eftersom det tillvaratagits i Singsjön av Hansandersättlingar, och nu 2011 dessutom restaurerats med ett autentiskt tak av spräckta halvklovor ovanpå näver och med en spräckt planka som stöd längst ner. Historik (enligt länsmuseet) Den så kallade Karolinerladan i byn Singsjön är belägen på en höjd intill gårdsbebyggelsen på fastigheten Singsjölandet 1:8. Byggnaden är timrad av rundtimmer som bilats på utsidan och har en lätt utskjutande gavelskulle på ingångsgaveln, likt ett härbre. Invändigt finns spår som tyder på att byggnaden har haft flera olika funktioner. Byggnaden kallas Karolinerladan till följd av de kulhål som finns på den främre gavelväggen, vilka sägs ha tillkommit i samband med karolinernas fälttåg till Norge 1718. Byggnaden stod tidigare i byn Sundsjöåsen, men flyttades till den nuvarande platsen i Singsjön i mitten av 1970-talet. Idag används byggnaden som gårdsmuseum. På platsen finns även en fäbodstuga som flyttades från Sundsjöåsen år 1949, en ladugård samt en hölada.1 Karolinerladan är daterad genom dendrokronologi till 1477-78, vilket gör den till landskapet Jämtlands näst äldsta daterade timmerhus.

En annan, hundra år yngre byggnad uppförd 1545 av kyrkåsbönder, är gamla kyrkan (se KyrkornaiKyrkås ). Den skymtar också på en bild längre ner på den här sidan.

1600 till 1750

Ryttarhärbret i Lungre

Härbre från 1639 i Lungre, Kyrkås i Jämtland

På Lungre 1:2 vid nya kyrkan står numera, (se nedan) en av Kyrkås äldsta kvarvarande och tidsbestämda byggnader, ett s k ryttarhärbre. Ryttarhärbret är enligt inskription byggt 1639 och representerar ett för Jämtland unikt förhållande.

Ryttarhärbrena tillhörde rotebönderna och var knutna till de indelta hästjägarna, som i härbrena hade mobiliseringsförråd. Många härbren uppfördes specifikt för ändamålet, medan andra tidigare fungerat som vanliga härbren. En rote bestod av ett eller ibland flera skattehemman som var ålagd att anställa och utrusta antingen en fotsoldat - dragon, eller på större rotar (rusthåll) en ryttare (hästjägare) med häst och vapenutrustning.

I och med att den här knuttimringstekniken infördes, kom man att börja bygga ett hus för varje funktion. Varje hus blev mindre än förr, men antalet hus på gården steg med åren eftersom det var lätt att sätta upp ett nytt hus när nya behov uppstod. Dessutom var det enkelt att montera ner ett hus och flytta till en ny plats.

På fotot över Lungre by nedan kan man också ovanför kyrkan se det röda sockenmagasinet. Jag har inget byggdatum, men det fanns lagar om att varje socken skulle ha, och tillkom förmodligen i samband med kyrkobygget. Magasinet fungerade som ett nödlager för utsäde, där hemmanen kunde låna nytt utsäde efter missväxtår och sedan återställa lånet med visst räntepåslag för skötselkostnad, när man fått ny skörd av grobar kvalitet.

Gårdstun från fyra århundraden i Lungre och Bringåsen

Lungre by 2011 Flygfoto 1948 Lungre by Lungregårdar 1835 Lantmäterikarta 1769, Lungre by

Bilder av Lungre bys byggnader kan här visas från fyra olika tidpunkter, 2011 1948 1835 och 1769. På den äldre bilden och kartorna pekar norrpilen mot övre högra hörnet, medan den nya flygbilden har norr rakt nedåt. Den äldsta bilden visar inte lador och liknande småhus, och där ligger ryttarhärbret norr om Lungre No 1 vid den röda punkten i den svartstreckade vägkorsningen mitt i bilden. Annars visar den gamla kartan att man åtminstone fram till mitten av 1700talet gjorde kringbyggda gårdstun med ett eller flera hemman ingående, där husen stod tätt packade och ibland i dubbla rader. Det finns även beskrivet från flera Kyrkåsbyar i noteringar som jag samlat under länken Brandsyn Bringåsen 2 1751

Jag har kompletterat den gamla ofärgade kartkopian från 1769 med rött i husmarkeringarna, svart i de gamla vägarna och grönt i de skiften till A-, B- och C-gården jag uppfattat som plöjd och odlad mark med runda stenrösen markerade. C är då den av kronan ägda rustmästargården, Lungre No 3. Vid vänstra kanten har jag lagt till ungefärliga läget för senare tillkomna fastigheter, nya kyrkan och det moderna vägnätet. Den lilla röda pricken i väghörnet mellan tunen bör vara ryttarhärbrets ursprungliga plats. Det hörde till gården Lungre No 1 som var s k rusthåll och ansvarade för ryttaren med utrustning.

Ritning gårdstun 1751 i Bringåsen

Bringåsen 2 år 1751

AJ Hanssons rekonstruktion av tunet på gamla Bringåsen No 2 (bykarta på MarkAnläggningar )

Rustmästargården i Lungre och nu i Kyrkbyn

Nedan förstoring av tunen på det sammanbygda Lungre 2 och 3(rustmästarbostället) och Lungre 1/Lars Ers.

Lungre 3 rustm gården 1948 Rustmästarbostället 1948 Rusthållet Lungre 1 med ryttarhärbre år 1769

Rustmästargården 1600talsmodell i Kyrkbyn, Kyrkås Beskrivning inne i huset Rustmästargårdens baksida och några uthus vid gamla kyrkan

Vid gamla kyrkan står numera det här historiska bostadshuset, vilket troligen först uppfördes i slutet av 1600talet på den s k rustmästargården (Lungre No 3). Huset brann 1819 och återuppbygdes i sin gamla form och kan ses på sin ursprungliga plats på flygfotot från 1948 (ovanför ..st.. i Rustm.gården bakom ett mindre uthus). Det flyttades strax efteråt till Kyrkbyn som hembygdsgård tillsammans med några gamla uthus från olika delar av Kyrkås. Gårdshistorien med bl a byggnadsförteckningen från år 1724 är den äldsta jag hittills sett från Kyrkås. Närmast på den sista bilden ovan står ett av Kläppes kyrkstallar, vilket tidigare stått vid sockenstugan i Lungre (och möjligen före nya kyrkans tillkomst ha varit uppfört första gången här på sin nuvarande plats).

Tingshuset på Jamtli Beskrivning

Tingshuset från Brunflo

Det här tingshuset från grannsocknen Brunflo, som nu står på Jamtli med några sidobyggnader från samma tid, representerar ungefär samma tid och byggmönster som rustmästargården från Lungre. Det är byggt i en våning, ett femtontal stockvarv och stod på samma typ av kringbyggda gårdstun som jag visat ovan från Lungre och Bringåsen. Så uppfattade även AJ Hansson att byggandet hade sett ut som han beskriver det i ett faktaspäckat historiskt föredrag hållet vid en hembygdsfest i Kyrkås gamla kyrka år 1926, se Om våra förfäders lefnadssätt .

Själva husbyggnadskonsten beskriver AJH för Nordiska museet i ett frågesvar som sannolikt skrevs 1930. Virkesbehandling

I Länsmuseets inventeringar beskrivs de två enda i någorlunda typiskt skick kvarvarande kringbyggda gårdarna i länet, Tomtan i Klövsjö och Högen i Lillhärdal. Jag har gjort ett urval från båda i följande dokument Tomtan och Högen - kringbyggda gårdar i Z-län. Det bör observeras att inte mycket av byggnader från 1750 och tidigare finns kvar eftersom gårdarna varit bebodda långt in på 1900-talet.

1750 till 1830

Under den här perioden kan jag se att det från senare delen av 1700talet skett några tydliga förändringar i byggnadsskicket, i Kyrkås men sannolikt även i resten av Sverige där man byggt i trä. Jag tänker visa att dels bröt man upp de kringbyggda gårdstunen när man bytte ut uttjänta ekonomibyggnader eller byggde nya gårdar, dels började man göra mangårdsbyggnaden högre med rum på både andra och ibland tredje våningsplanet. Detta kunde ganska lätt göras på befintliga gamla hus genom att lägga på några stockvarv. Ett lämpligt tillfälle kom ju i samband med husflyttningar och gårdsdelningar som blev vanligt när jordbruket började expandera under den här perioden. Länsmuseets folk menar att dom kringbyggda gårdarnas hus började flyttas isär efter laga skiftet på 1800-talet. Min åsikt utifrån det kartmaterial jag funnit, är att uppbrytningen började mycket tidigare - redan i senare delen av 1700-talet. Men det blev ju mera radikalt när hela gårdstunet måste flyttas, som ganska ofta skedde efter laga skiftet.

Det här speglar även två andra problem med tolkning av det historiska materialet. Det första är då att all utveckling sker bara där man håller investeringarna på en hög nivå. Det är också omöjligt att etablera nya företag/gårdar utan att ha tillgång till mångåriga tidgare gjorda investeringar i byggnader och markanläggningar, som man alltså får tillgång till genom att dela och flytta ut den ena delen.

Det andra problemet är att i passiva företag blir ju det gamla ofta kvar oförändrat. Eftersom det mesta är tillverkat av biologiskt material kräver det ett omfattande och kontinuerligt underhåll, och detta behöver bara upphöra för en ganska kort period för att anläggningarna ska förfalla utom gränsen för att kunna återuppväckas. Sedan dröjer det inte länge förrän allt börjar återgå till naturen, vilket tydligt har inträffat för båda stamfastigheterna No 1 och No 2 i Bringåsen.

Bykärnor i Bringåsen och Lungre

Gamla Bringåsen No 2 1835 Lungregårdar 1769 Lungregårdar 1835

Utvecklingen på de ovan nämnda kringbyggda gårdarna visas i den här bildsviten. AJ Hanssons beskrivning av den kringbyggda stamgården Bringåsen No 2, som brann 1751 är återuppbyggd som i mitten av första bilden 80 år senare. Tunet har nu en öppen planlösning där det vanligen varit så att planen framför mangårdens framsida inramats av ett U med mangården i basen och häststall och en andra bostadsbyggnad en bit ifrån i vardera benet. Resten av ekonomibyggnaderna ligger spridda med mellanrum och utanför U-et. Smedja och kornlada med kornhärbren brukar ligga längst bort från tunet och från varandra. Smedjan för att den lätt sprider eld, och spannmålshusen för att skydda det dyrbara innehållet från eldsvåda i de hus som har eldstäder. Det troligaste är att gården fick sitt nya utseende strax efter branden. År 1784 bröts den vänstra gården nedanför ut, kallades längre fram för Ljunggården efter en innehavare och ägs och brukas nu av Tord och Benita Viksten. Omkring 1820 delades Ljunggården och avknoppade den högra gården intill, vilken senast brukades av Erik och Helga Eriksson. Nu är den till salu.

Resterna av gamla Bringåsen No 2 som framgår av kartan var vid skiftet i dåligt skick men utgjordes då vid skiftet av sammanlagt fjorton hus (varav sju stycken utritats) som kunde rivas och delvis flyttas västerut till Busvebacken för 180 riksdaler (15500 skr)

Vid bildens övre kant etablerades strax efter karteringen 1835 den gård som nu ägs av Jesper Vall. Den var en utflyttning efter delning av ursprungliga Bringåsen No 1 uppe på kullen några hundra meter västerut (se nedan).

Kringbyggda gårdstun i Lungre

Bilderna 2 och 3 ovan visar byggnaderna och gårdstunen i Lungre by år 1769 och år 1835. Först på den äldre kartan har vi två rejält kringbyggda tun i byn, där det östra tunet innehåller två hela hemman, varav det högra, No 2 tidvis kan ha haft hushållen för ett par bröder som brukare och det vänstra hemmanet såsom varande rustmästarboställe kunde ha ett hushåll med innehavaren och ett hushåll för innehavarens inlejda landbonde/arrendator. Till 1835 hade hela eller troligare en del av Lungre No 2 strax innan börjat brytas ut och flyttas söderut. Det fullbordades först i slutet av 1800 när både Jonas Påls och Norlings gårdar byggts ut på sina nuvarande platser.

Den gamla västra gården Lungre No 1 var nog äldst och störst eftersom den kallats No 1 och taxerats till rusthåll, som skulle hålla en ryttare med rustning plus häst åt kronan. Den bör också vid karteringen 1769 ha varit delad mellan två bröder vilket kan ha skett efter 1756. Utbrytningen till läget med två öppna gårdstun på nästa karta, kan t ex ha skett vid nästa generationsskifte som inträffade på båda gårdarna omkring 1790. Parstugan som syns på fotot längre ner från den södra, utbrutna gården kan var nyuppförd 1790, eller äldre och utflyttad samma år med en trolig höjning till två våningar. Ungefär samma ålder har nog de två sammanbyggda mindre bostäder som fortfarande utgör högra benet på det kvarliggande norra hemmanet (Lungre 1 : 3 Lars Ers på bilden nedan). Gårdsbilden på båda hemmanen domineras fortfarande av likadana ståtliga mangårdsbyggnader i tre våningar som uppfördes åren 1826-1827 (bild på Lungre 1 : 2 finns efter rubriken 1900 - 2000 längre ner). Den norra gårdens jordbruk (Lars Ers) fungerade fram till mitten av 1900-talet varefter det utarrenderades till grannar av de nya ägarna, vilka sedan dess själva brukat skogen och underhållit hela den kulturminnesskyddade gårdsbilden i minst samma skick som förr, vilket framgår av följande foton från 1948 och 2007 (som förmodligen ganska väl beskriver gårdens utseende även år 1848, med undantag för att lagården skulle ha varit betydligt mindre).

Lungre  1 : 3 Lars Ersgården 1948 Lars Ers 2007

Bilderna av Lungre 1:3 visar en av de få fortfarande existerande och bebodda gårdstun som har rester av den gamla kringbyggda 1700-talsgården bevarade på sin ursprungliga plats. Förändringen över tid har egentligen bara bestått i en utglesning i samband med gårdsdelningen 1790, fyrkanten har öppnats mot norr och någon huvudbyggnad har uppdaterats med nytt vid varje århundrade.

Kringbyggda gårdstun i Bringåsen

I Bringåsen såg den gamla bykärnan ut så här år 1835 Bringåsen år 1835 med två hemman No 1 och två st No 3

I övre delen (D på "Per Jakobskullen") ligger två hopbyggda hemman som utgör rester av en tydligt kringbyggd ursprunglig Bringåsen No 1. Tidigt under 1600-talet uppstod den andra delen (troligen den högra) som blev början till Bringåsen No 3. Vid mitten av 1700-talet delades No 3 och halva fastigheten bildade ett nytt gårdstun, "Backmans" rakt söderut i bildens nederkant. Ungefär samtidigt delades även No 1 och ena delen flyttade åt sydväst och är numera Hillegården. Båda utflyttningarna bildade nog från början fyrkanter.

Det som syns på kullen D vid skiftestillfället är två stora parhus (se nedan) som enligt A J Hansson stod "knutfast"intill varandra samt en del tillhörande uthus. Den högra bör då ha varit Anders Nilssons del (kom hit från Lit som dräng och gifte sig med dotter i huset). Den fastigheten (del av No 3) fick vid skiftet sin jord utanför gränslinjen i bildens vänstra kant och alla byggnader, 11 hus i gott skick flyttades västerut för 206 riksdaler (18000 skr) till nuvarande Hansers gårdstun.

Den kvarvarande fastigheten No 1 delades efter skiftet så att bl a halva parhuset flyttades österut till Valls nuvarande gård. Resterna på kullen efter delningar och utflyttningar köptes senare av Per Jakobsson och förföll efterhand tills alltihopa revs under andra världskriget (eldades upp?). Jorden överfördes till Bengt och Lisa Wadsbys fastighet (blev Br. 4:1) i västra byn, som från början var en del av Anders Nilssons (Lisas förfader) utflyttade No 3.

Kläppegårdar 1830 Kläppegårdar 1693

Kringbyggda gårdstun i Kläppe

I den då största kyrkåsbyn Kläppe såg bykärnan ut så här år 1830. Den andra bilden visar en fantastisk karta från år 1693 där gårdstunen dock endast är markerade med hussymboler medan fastighetsnumren motsvarar No 1=A, No 2=D, No 3=E, No 4=B, No 5=C. Flera uppgifter från den här kartan om ägoslag och arealer behandlas under MarkAnläggningar.

Detta berättas om bykärnan. "På Jonas Mårtenssons tid var det eldsvåda i hans gård. Gårdarne i Kläppe (No 1, 3 och 5 omkring 1770) voro då så tätbyggda, att man kunde gå på hustaken runt hela byn. Under nämda eldsvåda kom händelsevis kaptenen Max von Wurtemberg, kallad Troll Maxen, och reste där förbi. Denne företog sig att gå runt omkring elden, och antog man det vara för den skull elden ej spridde sig till de andra gårdarna."

År 1830 ligger stamgårdarna till Kläppe No 1, 5 och 3 fortfarande kvar på sina gamla platser intill varandra, vilket dom fortfarande gör än i dag. Det enda troliga fyrsidiga gårdstunet enl berättelsen ovan hade dock före skiftet år 1830 brutits upp till fyra tätt liggande men mer eller mindre U-formade hemman. Det ostligaste av dessa är No 1 (A på kartan) som har en intressant bondehistoria att berätta, inte bara för att några av mina egna förfäder kom härifrån - bl a är riksdagsmannen Hans Andersson från Bringåsen född och uppväxt här. Karin Bengtsson skrev också den tredje berättelsen i dokumentet om Skogsslåtter härifrån.

Gården Kläppe No 1 kan antas vara en av de allra äldsta i Kyrkås socken, bl a för att den ligger strategiskt mitt emellan de mycket tidigt befolkade bördigare trakterna vid Frösön och Lit. Det är också det enda gårdstunet i hela socknen som, åtminstone sedan 1600-talet inte någon gång delats eller flyttats. Den som kom hit och köpte gården år 1650, Helge Olofsson, var född på Bringåsens första gård, och var gift med en änka från Skjör, där han också brukat hennes gård en tid.

Den brukas fortfarande sedan år 1650 av samma familj i rakt nedstigande elvte led, har alltid tillhört de mest aktiva i bygden och är numera sedan några år den enda (med tillskottsarrenden och tillköp) fortfarande bärkraftiga gården i Kyrkås som brukas av en åbo, dessutom en ung, nytillträdd sådan (Lars Andersson). Resten av arealerna i Kyrkås brukas av några mindre deltidsjordbrukare som åbor eller från större aktiva gårdar i Lits socken.

Kläppe No 2 (syskonen Pålsson) verkar ha legat på sin nuvarande plats även före laga skiftet, medan stamfastigheten Kläppe No 4, Bromans, efter skiftet flyttades från ett tidigare läge några hundra meter åt sydöst till sitt nuvaranade läge närmare bykärnan. Samtidigt bildades en avsöndring vid nuvarande Åkermans. Ett antal torp i byns norra och östra delar byggdes efter skiftet så småningom ut till flera olika hemman under de gamla stamgårdarna och det blev till en ny bykärna omkring Bengtssons gård.

Utveckling på Skjör No 2

Gårdstun i Skjör

I Skjör skedde laga skiftet och den första karteringen år 1851. Den äldsta och största gården i byn måste ha varit den som ligger under D på kartan, mitt i byn och vid skiftet blev kallad för Skjör No 2. Den visar tydliga tecken på att ha varit kringbyggd men var år 1850 stadd i uppbrott. Den gamla gården delades mellan två bröder redan omkring år 1750 och delarna har sedan dess brukats var för sig. Någon gång i mellantiden flyttade det ena hemmanet ut sina byggnader till gårdstunet längst ner i bild till gården Skjör 2:9 som fortfarande brukas av en ättling (Stefan Andersson) till bönder som kan spåras 15 generationer bakåt på gården till början av 1600-talet och lite mer osäkert några ytterligare generationer på 1500-talet. Det är dock ett litet hack på den genetiska linjen i form av en s k änkekonservering i början av 1800-talet. Resten av hemmanet vid D fick registernamnet Skjör 2:3 men hela det gamla gårdstunet flyttades någon gång efter skiftet ut mot vänstra bildkanten och ägs numera av familjen Hedenfalk. I dag har bara tre av fastigheterna i byn mellan 9 och 12 ha åker, och resten av både Skjör No 1 och Skjör No 2 blev uppdelade på ett ganska stort antal mindre odelstorp och deltidsjordbruk med numera utsocknes brukare.

Brynje No 1, No2 och No3 år 1835

Gårdstun i Brynje

På Brynjekartan från skiftet 1835 är det svårt att se några rester av kringbyggda gårdar. Det som är kvar av ursprungliga Brynje No 1 (1:7) ligger längst upp (ägdes tills nyligen av Jan Erik Persson). Den var vid början av 1700 socknens största gård och taxerades för nästan 4 tunnlands mantal, nästan dubbelt mot övriga gårdar i Kyrkås. Därefter delades No 1 vid flera tillfällen långt före laga skiftet. Dom andra stamfastigheterna är Brynje 3:2 (Molund-Engström)vid västra kanten och Brynje 2:3 (Lars Axel Larsson) längst ner i högra hörnet vid vägen ut mot Lundkälen, och alla har blivit delade flera gånger efter laga skiftet till ett antal mindre jordbruk.

Det finns inte särskilt många kartor från 17 - 1800-talet där lantmätarna velat rita in gårdstunens uppbyggnad - kanske delvis beroende på att stora byar krävde så liten skala på framställningen att hus helt enkelt inte fick plats. Man hade säkert också väldigt olika syn på vilka detaljer som skulle mätas upp och medtas. Jag har dock hittat en karta från Kyrkås närmaste grannskap över skogen, Odensala by år 1824, där man även ritat ut gårdstunens innehåll som bildade flera olika fyrkanter. Man kan nog tänka sig att en äldre bystruktur bröts upp redan i samband med storskiften på 1700-talet, men att tidiga utflyttningar återuppbyggdes i fyrkanter som senare började öppnas. Min bedömning är att byns västra kant nästan sammanfaller med travbanan i Östersund. Odensala by år 1824

Byutveckling fr 1600tal i Hagsta by, Torpa socken, Västmanland

Det sista kartmaterialet om utveckling av bystrukturer har jag tagit från Lenas hemby, Hagsta i Torpa socken, Kungsörs kommun i Västra Mälardalens region. Det mycket gamla karteringsintresset har samband med att hela regionen inklusive Bergslagen var ett viktigt och nödvändigt försörjningsunderlag för huvudstaden, kungahuset Vasa och dess krigsmakt. Byn ligger en kilometer innanför södra stranden av Mälarviken Galten och har ca 5 kilometer till Arbogaåns inlopp i västligaste Mälaren. Den bästa åkermarken idag har i ganska sen tid genom landhöjningen kommit upp ur Mälaren. Nu ligger åkrarna mest på vidsträckta och platta sjöbottnar med styv lera. Under vasatiden var detta sanka sjöängar som utgjorde de viktigaste slåttermarkerna. Åkrarna på de gamla kartorna låg på mark som lutade något upp emot dom steniga holmar och höjdlägen där byarna låg. Man kan också på de äldsta kartorna se att dikningen var intensiv på de odlade markerna. En förmodligen lycklig slump har gjort att hemmanet Hagsta (Hacke sta mm) under alla tider varit ett till synes fritt och normalt beskattat bondejordbruk som sluppit dras in under något av alla kungsgårdar, slott, herresäten och klostergårdar som det vimlat av i alla landskap runt Mälaren.

Hagsta by år 1630 Hagsta by omkr 1650

Hagsta by år 1723

På den äldsta kartan har jag satt dit ett kors för Torpa kyrka, som försvunnit i ett kartveck. Likaså är Hagsta by markerad med två st D på platsen för de fyrkantiga men troligen förenklade gårdstun som syns på det tredje ca hundra år yngre kartbladet. Byggnaderna där ser lite stiliserade ut, men gårdsformen går inte att ta fel på. Den andra kartan saknar datering men verkar vara nära det första bladet - kan t o m vara en mer detaljerad förlageskiss till den översiktligare 1630 årskartan.

Hagsta by år 1763 Hagsta by år 1765

Hagsta by vid laga skifte år 1848 Hagsta by år 1911

Vägförrättning i Torpa 1918 Hagsta by år 2011

På följande kartor är nog de flesta byggnaderna utritade skalenligt, och man kan även här se att fyrkanterna bryts upp mer och mer eftersom tiden går. Det nuvarande boningshuset av mursten på Hagsta 1:2 byggdes 1950 på den gamla tomten men grunden flyttades så att huset nu står söder om sidobyggnaderna. Den förra huvudbyggnaden, ett parhus som revs 50 år tidigare hade stått på motsvarande plats norr om samma sidobyggnader som fortfarande finns kvar. Parhuset syns på kartorna från 1911 och 1918 är förmodligen en av byggnaderna även på 18- och 1700-talskartan. På dessa senare finns även den befintliga långa timrade lagården från omkring 1907 inritad.

Utveckling av karaktärsbyggnader på hemman i Kyrkås

1750 till 1830

De byggnader som dominerat alla gårdstun i Kyrkås under den här perioden har varit alla stora parhusbostäder. Dom utgjorde hemmanets mangårdsbyggnad eller huvudbostad, och trots sin storlek kompletterades dom mestadels av ett eller flera mindre bostadshus på samma tun. Före 1750 verkar det som om parhusen hade bara en våning. I de följande fotoserierna har jag kunnat dokumentera den registrerade huvudbyggnaden på alla hemman vid laga skiftet i Lungre och Bringåsen åren 1830 - 35. Några står fortfarande kvar, andra är borta men fotograferade från början av 1900 och kan med olika uppgifter och jämförelser härledas bakåt i tiden. Grundplanen är lika som på de beskrivna envåningshusen från tider före 1750. Däremot är det lite oklart när dom växte ut på höjden med en halv eller hel andra våning, vilket nog ofta kunde ske som en sekundär tillbyggnad på äldre låghus t ex i samband med gårdsdelningar och utflyttningar. Utvecklingen tycks vara avklarad när man nått fram till laga skiftet. Ett tecken på detta kan vara att man på flera håll runt 1825 - 30 började bygga nya 2,5 våningar höga hus av s k korsplanstyp runt en murstock, där man fortfarande fortsatte att länge till använda de äldre höga parhusen med två murstockar.

Parstugor Bringåsen

Bringåsen 1 Olers Gårdsbyggnad Bringåsen 1, d. 18.8.1905 Bringåsen 1 Valls Bringåsen  Backmans Bringåsen 3 Hansers

Bilderna ovan visar husen på fyra hela och ett halvt hemman i Bringåsen. Det första används fortfarande med oförändrad fasad som kontor på Hillegården. Till v skymtar lite av dåvarande ägaren och kyrkobyggaren Ivar Pålssons gjuthuslagård. Gården avknoppades före 1800 från Bringåsen No 1 på Per Jakobskullen, där nästa hus på stamfastigheten stod kvar i förfall fram till 1940 då det revs till bränsle. Den tredje bilden visar ett halvt parhus som före skiftet stod ihopbyggt med det föregående. Numera ingår detta i det äldre men helt moderniserade bostadshuset på Valls gård. Den fjärde bilden visar parhuset på Backmansgården, vilken avknoppades från Bringåsen No 3 på Per Jakobskullen i andra halvan av 1700. Huset existerar på kartan från 1835 och såldes från gården omkring 1950. En del av det finns vid slalombacken i Lit. Det femte huset flyttades som Bringåsen No 3 från Per Jakobskullen 1841 av Anders Nilsson och blev huvudbyggnad på nuvarande Hansers. Där har det stått mitt emot den nuvarande mangårdsbyggnaden som det ersattes av omkring 1910.

Parstugor Lungre och Brynje

Lungre 1 Jonas Hans Parstugans front 1901 Lungre 1 Lars Ers Lungre 2 Jonas Påls Lungre 3 rustm gården 1948 Brynje No 2

Parhusens utveckling var precis likadan i Lungre by som i Bringåsen, dvs alla hemman i hela Kyrkås dominerades av ett sådant fram till 1826. Första och andra bilden visar den gamla hitflyttade parstugan på Jonas Hanssons gård med ett lite ovanligt utbyggt frontparti. Den har tidigare stått på det kringbyggda gårdstunet till Lars Ersgården 100 m norrut (se ovan)tillsammans med det skarvade parhuset där på den tredje bilden. Andra fotot finns även daterat till 1901 - datumet år 1908 avser sannolikt den dag då Jonas började riva parstugan. Två år senare finns ett foto med den nya mangården på samma plats (NybyggandetiKyrkås). Fjärde fotot visar parhuset på Lungre No 2 Jonas Påls, vilket också flyttats från det kringbyggda gemensamma gårdstunet med rustmästarbostället på Lungre No 3 (femte bilden, även på avsnittet Rustmästargården ovan). I Brynje finns detta välskötta halva röda parhuset på Brynje 2 i västra byn.

Korsplanhus Lungre Kläppe

Lungre 1 Per Jons Kammarn innanför köket Lungre rummet th om köket Lungre 1 Lars Ers Sockenstugan med kyrkstallar 1905

Kläppe 1 Ante Lars Kläppe 3 Jörns Kläppe 5 Bengtssons Kläppe 4 Bromans

Då 1826 kom något nytt i och med att båda halvorna av Lungre No 1 (som separerat omkring femtio år tidigare) byggde var sitt fyrdelat korsplanshus, 2½ våningar högt och med en form av brutet "herrgårdstak" placerat i vinkel mot den tidigare bostaden.

Det första huset (Per Jons)konserverades som museum 1913 när Per Jonsson dog och rumsinteriörerna är orörda sedan dess. Spiskonstruktionen i det blå rummet är densamma som i övriga rum på nästa våning och är troligen orginal från 1826. I kökskammaren har man troligen monterat in en kakelugn inuti den öppna spisen senare för att få bättre värmekomfort.

Sockenstugan i Lungre följer samma plan och byggdes enligt uppgift omkr 1840. Den är på bilden försedd med plåttak vilket var ganska ovanligt i socknen på den här tiden omkr år 1900. PÅ kyrkan intill låg det spjälor på stora taket under 1800-talet, men plåt på de mindre torntaken. Kyrkstallar syns på södra sidan men det fanns även en rad på norra sidan längs Skjörvägen, och rester av båda raderna fanns kvar år 1950.

Något liknande från den tiden har jag inte funnit i Bringåsen, medan däremot många av gårdarna i Kläppe ser ut att ha kompletterat parhusbeståndet vid ungefär samma tidpunkt med samma typ av fyrdelade korsplanshus. Skillnaden mot Lungre är att taken på kläppehusen behållit sin traditionella sadeltaksmodell. Den nya hustypen var en utveckling mot ett energisnålare uppvärmningssystem, då man grupperade alla rum runt en enda gemensam effektivare murstock och oftast lade till ytterligare en våning. Med den formen minimerade man dessutom ytorna på de värmeslukande ytterväggarna och taket och fick över huvud taget ett behagligare rumsklimat.

Den sista bilden är ett foto från 1897 på byggnader som fortfarande används på Bromans gård. Gårdstunet finns inte på kartan från 1830, så byggnaderna har tillkommit på platsen efter detta år. Den låga byggnaden ska vara ett halvt 1700-tals parhus som är hitflyttat från ett gårdstun något hundratal meter längre österut och tillbyggt. Korsplanshuset byggdes här troligen strax efter skiftet 1831.

Sammanfattningsvis: Kyrkås hade år 1830 sammanlagt 37 skattlagda gårdar med i medeltal 1 1/6 skattemantal och där några få av de största nådde 2 mantal (enligt en tämligen antik taxering som knappast beskrev den individuella utvecklingen på varje gård). Antalet jämförbara gårdar har mer än fördubblats från år 1700, då man räknade med att det fanns 16 stycken ( Kyrkåsgårdar ). Dokumenten ovan talar för att alla hemman år 1830 hade minst ett rejält knuttimrat parhus av äldre typ med mer än en våningshöjd på gården och ett antal gårdar hade börjat bygga en ny mera kvadratisk hustyp, korsplanshus. Till detta kommer mer än tio timrade ekonomibyggnader i olika storlekar bara på själva gårdstunen. Bostadshusen på de hundraåriga bilderna har nästan alla brädpanel och har varit rödfärgade åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Alla bostadshusen var i bruk vid fototillfället och många av de 200 år gamla timmerstommarna i korsplanshusen och några ännu äldre parhus används fortfarande till modärna bostäder.

1840 till 1900

Gjuthuskyrkan i Kyrkås

Under 1800talet förekom det ett flertal byggruscher där man förutom det rutinmässiga byggandet på varje gård, även klarade av stora omvälvningar i den gemensamma byggstrukturen. Det mest påtagliga som engagerade alla i Kyrkås på byggfronten måste ha varit bygget av nya kyrkan, vilket pågick i stort sett mellan 1835 till 1845 och beskrivs i KyrkornaiKyrkås.

Nya kyrkan med sockenhusen Sockenstugan med kyrkstallar Ryttarhärbre och sockenmagasin

På bilden ser man gjuthuskyrkan med sitt "felvända" torn mot öster, vilket också talar för att här har bönderna själva skött och utfört kyrkobygget efter eget huvud, både vad avser valet av byggmetod och troheten mot de ritningar och byggbeskrivningar som hade funnits. Som avlönad byggmästare valde man enligt minnesplattan "drängen Ivar Pålsson" som var född och uppväxt i en granngård. Han hade till sin hjälp en likaledes avlönad bonde och snickare Erik Larsson från Halåsen i Lit, som nog i huvudsak svarade för inredningen.

Till höger syns sockenstugan (senare kombinerad som godtemplarlokal, lånebibliotek och småskolelokal) från 1838 och överst i första bilden skymtar det hitflyttade gråa ryttarhärbret samt det röda sockenmagasinet från 1800talet.

Andra bilden visar sockenstugan år 1905 med några kyrkstallar i bakgrunden - ett av stallarna står nu vid gamla kyrkan (igen, eftersom sannolikt många av dom som syns på fotot är så gamla att dom flyttades härifrån till Lungre när nya kyrkan byggts). Tredje fotot är närbild på sockenmagasinet som det enligt lag från 1800talet skulle finnas minst ett av i varje socken. Där var bönderna skyldiga att hålla ett visst lager av frisk spannmål, för att, efter svagår när kornet tog slut eller inte var moget och grobart, kunna låna brukbart utsäde för nästa års sådd. Efter den skörden skulle lånet återlämnas med ränta, som skulle täcka kostnaderna för att sköta magasinet. Till vänster står det gamla ryttarhärbret som flyttats hit från Lars Ersgården någon gång efter kyrkobygget.

Laga skiftet - en brytningstid för gårdsorganiseringen

Mellan 1830 och 1850 genomfördes laga skiftet i alla byarna vilket medförde en revolutionerande flyttning av en stor mängd byggnader och några hela gårdsbilder i varje by. Staten lämnade ett visst bidrag, men en stor del av flyttkostnaderna fick alla hemman i byn fördela sins emellan sig i form av kontantutlägg och dagsverken.

Lagstiftningen som låg till grund för skiftesreformen kom 1827. Sannolikt blev det så att bönderna nu gjorde en paus i byggandet och gårdsutvecklingen just för att invänta resultatet av det skifte som man insåg var på väg. I Kyrkås startade också kyrkobygget 1835 som krävde stora insatser av framför allt alla hemmanens resurser på byggarsidan. Det bör också ha varit en förklaring till att det verkar finnas ett tomrum mellan slutet på 1820-talet till slutet på 1840-talet i gårdarnas byggaktiviteter.

Det som verkar mest typiskt för perioden efter nya kyrkans färdigställande omkring 1843 är att gårdarna började utvecklas mer individuellt när man i laga skiftet fått egen areal av både åker och skog, där man kunde arbeta självständigt och oberoende av vad grannarna gjorde. Förutsättningen var givetvis att man ordnade upp sina mellanhavanden längs gränserna och med gemensamma vägar, dräneringsföretag och lokala timmerflottningsanläggningar, allt sådant som alla var beroende av. Samtidigt ökade också befolkningen i byarna starkt eftersom bl a skogsbruket behövde ny arbetskraft som själva inte hade varken tid eller utrymme för att ha egna gårdar.

Byns totalareal var densamma som förut, människorna som fortfarande skulle försörjas på vad byn kunde producera blev fler, vilket betydde att det s k fotavtrycket (hektar per person) måste minska. Samtidigt växte också folkets krav på bättre standard och därmed en ännu större allmän konsumtion av varor och tjänster. Den ekvationen fungerar bara om man kan öka avkastningen inom byns gränser av allt som kan ätas och säljas. Nu liksom alltid löste man detta genom industrialisering, dvs man bygger för egna resurser bättre och bättre anläggningar och köper in hjälpmedel som tillsammans kan växla upp den oföränderliga mänskliga arbetsinsatsen till en allt större total produktion per person och där varje kg av varan faktiskt har kostat allt mindre.

Anläggningarna blir alltså större och man kan se en förskjutning under den här tiden från tidigare en dominerande bostad, till allt mer dominerande ekonomibyggnader på gården. Ett tecken på detta och en utveckling från den gamla kringbyggda gårdsplanen ser ut att vara en uppdelning av ekonomibyggnaderna i olika var för sig placerade funktionsgrupper. Den första gruppen är bostad med mangårdsbyggnaden fortfarande på gårdens hedersplats. I vinkel mot ingångssidan har man två flyglar, som benen i ett U, där den ena flygeln innehåller övriga bostadshus och den andra flygeln består av grupp två dragkraft, allstå häststallet med vagns- och redskapsbodar. (Jämför med var vi i dag har vårt bilgarage). Det verkar också naturligt med tanke på att hästarna används både för husets och den övriga gårdens behov. Dom behöver dessutom utfodras nästan dygnet runt till skillnad mot övriga djur och det är därför praktiskt att ha både dem och extra utrymmen för gästandes hästar (som alltid hörde till) nära till hands.

Den tredje gruppen som låg lite bakom bostad och stall får vara ett antal fähus för storfä (kor och ungdjur) småfä (får och getter) samt i kombination eller fristående ett litet svinhus för några hushållsgrisar. Jag antar att de flesta fullstora gårdarna även hade plats för någon sugga för rekryteringens skull, men man köpte nog lika ofta sina smågrisar från någon granne med överskott. Fähusens utveckling behandlas mer längre ner, liksom den fjärde gruppen med korn- och trösklador och magasin eller härbren, som placerades för sig längre ifrån de övriga husen. Smedjan var en liten oansenlig med viktig byggnad, som kanske inte alla hade, men även den hade av brandskyddsskäl en egen plats lite längre ifrån.

Det växande intresset och möjligheterna till leveransskogsbruk från 1850 medförde också gemensamma satsningar på både egen flottningskanal (misslyckad) och och ett modernt sågverk i centrala Kyrkås på 1870 och -80talet ( GilleråSågen )

Flottning i Mellansjöån 1910 Bilden med påskrift illustrerar en av de lokala flottledsanläggningarna som enligt olika dokument underhölls och användes flitigt av bönderna i Lungre-Bringåsen-Brynje från 1860-talet och fram till 1930-talet. Den började i Nästsjön några km SO om byarna och sträckte sig via Mellansjön till Ismunden en mil längre bort, varifrån en större flottled vidarebefordrade timret ytterligare någon mil ut till Indalsälven.

Gjuthuslagårdarna

När kyrkobygget blivit sjösatt och förändringarna med laga skiftet och ett begynnande avsaluskogsbruk nu var etablerat, började en mindre revolution i lagårdsbyggandet för mest hela Kyrkås. Efter lite närmare efterforskningar har det visat sig att det i alla byar under en kort period från omkring 1860 på många hela hemman byggdes stora lagårdar i s k gjuthusteknik (beskrivs i KläppeLagårn ). En annan förändring för själva gårdstunet blev att man började kombinera flera funktioner i samma byggnad, de flesta gjuthusen innehöll både häststall, koladugård/fähus, foderbod och ibland en gödselstad innanför murväggarna, samt en körbar höskulle under taket på ett övre plan, som blev tillgängligt via en yttre körbro av trä och sten från markplanet. Alla lagårdar i dom här trakterna hade också till långt in på 1900-talet en eldstad i djurutrymmet. På ritningen kan man se att att kläppelagårns eldstad även innehöll en bakugn till den kombinerade bak och tvättstugan (baseterkammaren).

Själva byggtekniken "uppfanns" 1834 och rekommenderade av staten som ett sätt att spara på virke, vilket dels numera kunde exporteras, och dessutom i en del trakter måste sparas för användning till gruvdriftens behov. Länsmuseet påstod någonstans att detta var en billig och enkel byggmetod, vilket jag tror är helt felaktigt. Hustimmer hade förvisso ett högt alternativvärde vid försäljning, men gjuthusbyggandet innebar också stora transportinsatser, arbete och bränsleförbrukning vid kalkbränningen, virke till formstommen mm.

Skälet till att bygga in "allt i ett" var att det blev billigare och mer ekonomiskt än att göra flera mindre hus.

Kyrkobyggarens lagård, Bringåsen 1:20 1905 Backmans, Bringåsen 3:4 1905 Backmans 1910 Backmans 1910 Erik Persa Bringåsen 3:5 1905 Baksida Bringåsen 3:5 1905

Fram till 1860 hade kyrkåshemmanens största hus varit en mangårdbyggnad, alltså en bostad för människor. Omkring år 1860 byggde man på tre av sammanlagt nio hemman i byn Bringåsen dessa stora vitkalkade flerfunktionslagårdar. Man kan ana att gavelspetsarna av bräder varit rödfärgade, och dessa tre stod i en prydlig fil med ca 100 meters mellanrum. Av någon oklar anledning upphörde stenhusbyggandet redan ett fåtal år senare och alla tre stenlagårdarna i Bringåsen var uttjänta och revs strax efter fototidpunkten omkring 1905. Jag har både fram- och baksida på två av dom, och en av dom har en tydlig utanpåliggande gödselstad av bräder och en lite ovanligare körbrygga mitt på huset. På dom andra kan man inte se någon gödselstad, antingen var den inbyggd eller också hade den redan rivits om den låg utanpå. Rester av körbrygga eller möjligen gångbrygga syns vid gaveln på de två andra husen. Backmans lagård hade nog knappast något stall eftersom det gamla timrade stallet syns invid mangårdsbyggnaden, och finns fortfarande kvar i anslutning till det senare uppförda timrade kostallet.

Kläppelagårn

Kläppelagårn 2011 Kläppelagårn baksida 1897 Ritning till Kläppelagårn Brynje No 2 Brynje No 2 Erik Jonsas lagård bakom Jonas Hansas 1910

En fantastisk länk tillbaka i bygghistorien finns i den här KläppeLagårn, som underhållits och efterhand moderniserats och brukats för sitt ursprungliga ändamål ända fram till 2000-talet. Den tillsammans med nya kyrkan visar trots allt att byggtekniken rätt utförd och underhållen kan ge varaktiga byggnader. Ritningen (förklaras i bättre förstoring vid KläppeLagårn ) visar också hur inredning och användning var tänkt. Stallet innehåller 5 spiltor eller boxar, där jag tror att minst två var avsedda för det vid den tiden obligatoriska gäststallet för den stora trafikled mot norra Jämtland som passerade byn. Fähuset har fyra stora bås för mjölkkor och 8 mindre för diverse ungdjur samt boxar för kalvar, svin och får(inkl getter).

I nästa rad syns fram- och gavelsida på en halv gjutlagård som byggnadsminne från gamla Brynje No 2 på en av stamfastighetens delar i västra byn (Lars-Axel Larssons). Den har kvar orginalfönsterbågarna med sina små rutor och tillhör samma gårdstun som det betydligt äldre halva röda parhuset ovan. Både denna och den förra kläppelagårn har en gödselstad med brädväggar som utbyggnad längs baksidan. På den sista bilden skymtar mellan Jonas Hanssons hus i Lungre en stenlagård hos grannen Lars Ersa. Hans syster Edla Estensson beskriver den i Litsboken som "En ladugård av ansenlig storlek, gjuten av sten och kalkbruk, uppfördes år 1867, var i användning till 1911 då den nedlades och en ny ladugård uppfördes." (den senare av timmer som står kvar fortfarande)

Kläppelagårn hade sällskap av två andra gjuthuslagårdar i byn fram till senare delen av 1900 då dessa som varit oanvända länge blev rivna. Det finns också två rester av samma hustyp i Brynje och det är rätt sannolikt att även byn Skjör har haft en eller två som rivits tidigt. Sammanlagt kan man säja att av alla skattehemman i Kyrkås socken vid mitten av 1800-talet, satsade 1/4, eller minst tio stycken på den här nya byggtekniken.

Jag misstänker att det redan år 1860 fanns delade meningar om i fall detta var en hållbar byggteknik, eftersom inte alla satsade på den. Skälet till att en del av bönderna tvekade kunde förstås vara ekonomiska, men det gällde säkert inte för dom två hemman som flyttade till västra byn vid skiftet, Hans Andersson och Anders Nilsson, som hade fullstora hemman i intensiv drift och inte visat sig vara rädda för nymodigheter. På Hans Anderssons Busvebacken vet vi att han från 1860 hade flera timrade fähus och häststallar som hann bytas ut minst en gång under den ca 50-åriga stenlagårdsepoken. Efter den korta perioden med gjuthusbyggen återgick alla till att först bygga allt större timrade djurstallar, för att sedan längre in på 1900-talet övergå till modernare kombinationer av olika murstenar, allt billigare tegel och olika skivmaterial.

Omkring år 1860 tror jag också att synen på djurskötseln fortfarande var traditionell, vilket bl a betydde att gödselproduktion från utmarksfoder till åkerbruket var mycket viktigt, och det kunde ju ske med alla slag av gräsätare. Dessa kunde leverera olika produkter, som t ex unghästar för export, så mycket smör för avsalu och eget bruk som man kunde tillverka för hand, ull, getost, kött och inte minst hudar till allt läder som behövdes över allt. Den hantverksmässiga förädlingen var mycket arbetskrävande, och skulle ju läggas ovanpå den lika arbetskrävande råvaruproduktionen. Gårdens folk utnyttjades bäst till en kombination av olika småskaliga produkter, där varje gård sammantaget utgjorde en liten och mycket traditionell industri i samhällets tjänst, vilket i min och mina förfäders historietolkning pågått ungefär enligt samma mönster i mer än femhundra år. En produkt som under mer än tusen år varit mycket viktig för gårdarnas hela ekonomiska verksamhet men bortfallit före 1800-talet var myrjärnstillverkningen, vilken nu slagits ut av den effektivare gruvbrytningen av bergmalm.

Busvebackens stallbyggnader

Busvebacken stall tidigt 1800 Busvebacken gamla stallet Det vanligaste under 1800-talet var att häststallet fanns i en separat byggnad som gärna stod som flygel till mangårdsbyggnaden. Detta är två bilder av det gamla timrade stallet på Bringåsen 2 som sannolikt först byggdes nere i byn före 1835, flyttades hit omkring 1845 och som statusmarkering även var brädfodrat åtminstone mot gårdsplanen. Det ersattes 1912 på samma plats av en ny ännu större stallbyggnad i T-form. Nya stallet hade större höskulle, vagnslider och gödselhus samt en rejäl selkammare. Dessa faciliteter fanns nog även i det äldre stallet men i enklare och mindre former. Obs dassets placering uppe t v om körbryggan, med fall ner i stallets gödselhus. Vid det nya stallet placerades ett elegant tvådörrars dass fristående t h om körbryggan, och det var i bruk fram till omkring 1970-talet. (färgfotona mitt på NybyggandetiKyrkås)

Mitt på stallet frontsida syns även den vanliga utstickande trälåda där man tömde in stallets eller lagårdens vattenbehov till ett större kar på insidan. Här på Backen sinade ofta gårdens grävda brunn och vattnet fick då hämtas med häst från ibland ganska avlägsna källor. I lagårdarna här på Backen från början av 1900-talet var det betonggjutna vattenkaret på insidan försett med en flottörreglerad vågrät vattenledning av järnrör ut till kobåsen och en vattenkopp mellan varannan ko.

Vid sekelskiftet 1900 fanns ytterligare ett s k fölstall som stod framför lagården där numera ett nytt traktorgarage är placerat på den gamla betonggrunden .

1880-talets stenlagårdar i Mälardalen

Lockmora Kungsör fr 1875 En liknande stenlagårdstradition finns där jag bor nu i västra mälardalen. När det är brist på kalk i berggrunden har man fått nöja sig med den förmodligen dyrare metoden att släthugga och stapla stora oregelbundna stenblock med tunna tätnings och bindningsskikt av kalkbruk emellan vilket man ju även gjort på Kyrkås gamla kyrka. Lagårdar som den på bilden finns överallt i de här trakterna och har samma utformning och storlek som de beskrivna gjuthuslagårdarna. Det verkar dock som de här mälargårdarna gjorde sina byggen lite senare än i Kyrkås. På Lockmoragården med sitt betydligt äldre parhus som huvubyggnad ovan står det 1875 på lagården och den tidpunkten stämmer med många andra jag tittat på. Även här ser det ut som om man lite senare återgick till timrade byggen, t ex på Lenas hemgård Hagsta i närheten där det står ett liknande stenhus på en äldre gårdsdel och en stor timrad lagård tillkommen strax efter sekelskiftet 1900 på det aktiva gårdstunet.

Produktion av leveransmjölk början 1900

Situationen förändrades radikalt bara några årtionden efter 1860. Snabbt växande tätorter runt om i landet var svåra att försörja med mer eller mindre dagliga leveranser av mjölkprodukter från enskilda jordbruk. 1877 uppfanns också separatorn (grunden till det svenska världsföretaget Alfa Laval), som visserligen fanns och kunde brukas på gårdsnivå, men framför allt blev det möjligt att mekanisera gräddsättningen i större skala i alla bymejerier och tätortsmejerier som nu snabbt växte fram. Detta medförde också ett behov av nya industriarbetare, i det här fallet kvinnliga mejerskor. Kyrkåsbon Hans Andersson var som landstingsledamot inblandad i en snabbt och resolut beslutad och uppförd mejeriskola i Åretrakten, västra Jämtland Mejeriskolan i Fäviken 1885. Där uppfördes raskt en timrad lagård för 100 kor plus övriga lokaler och skolan var igång på mindre än ett år efter beslutet.

Kontentan av det hela var i alla fall att det plötsligt blev rationellt, enkelt och ekonomiskt att samköra mjölk varje dag till ett mejeri inom rimligt köravstånd. Man kunde avveckla det gamla "pytsåkandet" och den arbetskrävande och dyra gårdsförädlingen och koncentrera gårdens resurser till en mera renodlad mjölkproduktion med kor på de övriga djurslagens bekostnad. Relativt stora hemman som tidigare nöjt sig med att mjölka 4 - 6 kor bytte strategi och inredde från slutet av 1800-talet sina nya lagårdar för 10 - 15 kor och drog ner både hästuppfödning för avsalu och fårull. Samtidigt måste man öka den intensiva höproduktionen på åkermark, fäbodbruket försvann eftersom man inte klarade mjölkleveranser därifrån medan skogsbetet och skogsslåttern överfördes till virkesproduktion som var ett betydligt bättre energiutnyttjande av marken både från samhällets och från böndernas synpunkt. De tidigare så eftertraktade men energikrävande gödselleveranserna från äng, utmark och myr, ersattes med billigare konstgödsel som började användas allmänt i Kyrkås från år 1882 när järnvägen nådde Östersund.

Kornlador och kornhärbren

Tröskhus och körvandringshus 13 mars 1930 Bringåsen 2:2 Kornlada o magasin Rensverk och slagcylinder till tröskverket 1867 Kastmaskin för utsädesrens Andra våningen i härbret med skäppmått

Kornlador med körhus Bringåsen 3:4 o 3:5 fr 1870 Körvandring

Tröskbult Vevtrösk Härbre på Prästbordet, Kyrkbyn Bringåsen 3:6 Berget, kornlada och förråd

Bilderna visar några exempel på ekonomibyggnader för spannmålsodling från perioden. Först de numera rivna delarna tröskhus och körvandring till kornladan på Busvebacken som följde med hit på 1840-talet när gården flyttades vid laga skiftet. Bredvid den kvarstående kornladan på nästa bild står ett stort kornmagasin i två plan uppfört 1891. Busvebackens kornlada var på hitsidan sammanbyggd med ett körhus av samma typ som på nästa bild, och hästvandringen där drev ett stifttröskverk i tröskhuset som installerades omkring 1865 och kallas för "maskineri" i brandförsäkringbrevet nedan från 1869. Slagcylindern till tröskverket står kvar bredvid ett blått såll- och fläktrensverk av lite senare datum, liksom nästa bilds kastmaskin - en handvevad centrifugalspridare för att skilja lättkorn från tungt utsädesfrö. Den sista bilden i raden visar kornmagasinets inredning med ett skäppmått (ca 21 liter) för att mäta spannmålmängder. Skäppan motsvarar 12-13 kg korn - lite beroende på hur välmatat det var.

Den andra bilden visar en dubbel kornlada med hästvandring i mitten och ett av två härbren till höger, vilket stod mellan gårdarna "Backmans" och "Erik Persa/Bygdegården" i gamla Bringåsbyn. Här drev vandringen via träkuggdrev en konisk s k tröskbult (nästa bild) som drevs runt ovanpå den utbredda helsäden på golvet i kornladan - en mekaniserad hästdriven slaga, som bör vara byggd när stamgården delades strax efter 1860. Alternativet till dom fasta anläggningarna var vevtröskor, som vi vet att Hans Andersson köpte hem till Bringåsen på 1870-talet. Nästa bild visar ett nyligen underhållet härbre på prästbordet i Kyrkbyn. Den sista bilden visar några gamla förrådsbyggnader på Berget, Bringåsen som antagligen uppfördes under senare delen av 1800-talet på den då torpliknande fastigheten.

Mangårdsbyggnader fr 1860

Ritning från Orrviken, Jämtland 1862

Bostadshusen från senare halvan av 1800talet fick en mer rektangulär och sexdelad korsplan liksom bottenvåningen till vänster ovan. Med en murstock fick man ouppvärmda rum både nere och uppe vid ena gaveln. Med varierande höjd på andra våningen under det raka sadeltaket och en eller två murstockar fick man två eller tre uppvärmda fullhöjdsrum på andra våningen.

Ritningens förhöjda mittparti på baksidans långvägg kallas espice och gav ett ytterligare rum på övervåningen. Jag har inte sett detta tillämpat på några 1800talshus i Kyrkåsbyarna, men däremot blev det regel med espice på både front och baksida på nästan alla mangårdbyggnader som uppfördes under första halvan av 1900talet, vilket redovisas i NybyggandetiKyrkås.

Busvebacken byggt 1858, foto 1904 Busvebacken byggt år 1884, foto 1905 Fast svarvstol i undantagsstugan Erik Persa/Bygdegården byggt 1862, foto 1905

Kläppe 1 foto 1905 Kläppe 2 foto 1910 Kläppe 3 Olofssons foto 1897

Den första raden med Bringåsenhus är byggda 1858, 1884 och omkr 1862. Kläppehusen från tre gårdar är större, med osäkra byggår men av samma typ som de föregående. I det andra huset som Hans Andersson byggde som undantag installerade han en träsvarv att fördriva pensionärsdagarna med.

Följande brandförsäkringsbevis upptar beskrivning och värde på de tio viktigaste byggnaderna som hunnit uppföras under Busvebackens 14 första år fram till år 1869, samt värdet på de inventarier som ingick i byggnadsbeståndet. Nutida jämförelsepriser fås om man multiplicerar 1869 års med 60.

http://busvebacken.se/SkannadeOriginal?action=AttachFile&do=get&target=tmp.webnail_2163_001.jpg http://busvebacken.se/SkannadeOriginal?action=AttachFile&do=get&target=tmp.webnail_2164_001.jpg

Här kan noteras att bostadshusen innehåller ungefär 40 procent av byggnadsvärdet och det personliga inventariet ungefär lika mycket av det totala lösöret. Textilier inklusive olika skinnvaror upptar den största delen av personegendomen.

Busvebacken: ByggVerksamhet (senast redigerad 2016-10-03 16:42:38 av JanNilsson)