Mitt perspektiv utgår ifrån att energihantering är grunden för allt liv. Människans praktiska tillvaro går förenklat ut på att äta organiska kolföreningar och i kroppen oxidera, dvs förbränna dom i en kemisk process för att utvinna värme och mekanisk rörelseenergi. Alla kolföreningar som vi vill äta eller använda utanför kroppen måste samlas in från naturen eller produceras i en konstgjord process där vi använder mark och fotosyntesreaktion för att tillverka önskvärda kolföreningar.

För både insamling och direkttillverkning i jord- och skogsbruk krävs stora insatser av energi som i huvudsak erhålls från oxidation av tidigare tillverkade kolföreningar. Den processen är densamma och lika nödvändig vare sig man använder ny biomassa eller gammal i form av petroleum eller stenkol och kan aldrig trollas bort med filosofiska finter.

Det finns tendenser i dagens hållbarhetsdiskussioner där man ofta hänvisar till historiskt och småskaligt jordbruk som mera energieffektivt än det nuvarande. Argumentationen bygger då på att man begränsat sig till delar av tillverkningsprocessen och man får fram en mängd motsägande och ologiska påståenden varav en del är direkt felaktiga.

Min slutsats hamnar någonstans i att all produktion kostar energiinsatser - mer sådana desto exklusivare produkter man önskar, men en intensivare produktion spar energi och framför allt spar den på mark som alltid är den begränsande faktorn. Fokuseringen på fossilenergi i lantbruket är ganska meningslös. Vi ska givetvis minska all energiåtgång så mycket det går utan att minska men helst öka matproduktionen per hektar. Dom stora summorna ligger där i all lyxkonsumtion som vi tillåter oss på andra områden.

Jag försöker här att med några exempel från verkligheten visa vilka energiinsatser det egentligen handlar om när man tar med lantbruksföretagens hela kostnadsbild

MayaJordbruk

Mayakultur och energi är intryck från en studieresa med badsemester i södra Mexico i januari 2011 kompletterad med litteraturstudier. Man kan också se detta som en utvidgning och komplettering av reflexionerna omkring energifrågor i gamla svenska jordbrukshistoriska dokument som kan läsas i avsnittet JordBruk.

Medeltiden i Eddan I HermanLindqvist första del av Historien om Sverige, 1995 har jag funnit en av mycket få samtida skildringar av förhållandena i svenskt jordbruk för tusen år sedan i utdraget ur en isländsk Eddadikt. HermanLindqvist har använt den som en berättelse om klassamhällets uppkomst, men med reservation för att en del av jordbrukandets facktermer kan vara felaktigt översatta, så finns det många detaljer som avslöjar hur jordbruket måste ha varit organiserat då.

Med undantag för trälväsendet så överensstämmer detaljerna också mycket väl med det liv på landet och staden som beskrivs i mina förfäders brevväxling under senare halvan av 1800talet. Den "trälarnas ätt" som Lindqvist talar om hade då övergått till statarväsendet på härskarnas gods eller arbetare i den begynnande industrialiseringen. Man får också komma ihåg att beskrivningarna sker från härskarperspektivet.

I Eddadikten framgår tydligt att trälarna endast arbetar för mat och husrum, mellanklassen av fria bönder (som är störst) arbetar, äger, producerar och konsumerar medan härskarklassen äger stora egendomar och ägnar sin tid åt exklusiv konsumtion, sport (nöjesjakten) och krig men deltar inte i vanligt fysiskt arbete, varken på karl- eller kvinnosidan ("smalfingrad dejlig").

De som Lindqvist kallat för storbönder tillhör en ekonomisk överklass som bör ha varit nära knuten till härskarna och som förutom att styra sina gårdar och hämta skatt från alla övriga, även sysslade med t ex handel. Härifrån kom säkert också enligt Lindqvist de äventyrare som blev vikingar och hade tillgång till de resurser som krävdes för att bygga och utrusta alla skepp som for ut. Storbönder och härskare var trots allt ganska få, vilket innebar att den helt dominerande delen av jordbruket bestod av fria bönders gårdar.

Som framgår av dikten ägnade sig bonden åt att "timra, bygga hölador, göra kärror och köra plogen" och smida järn medan hans trälar "lade gärdsel (stängsel), gödslade åkrar, ansade(?) svin, vallade getter och vände torv". Här framgår klart att varje gård redan för tusen år sedan och förmodligen även många århundraden dessförinnan var ett väl utvecklat företag med stora investeringar och många personer sysselsatta med olika arbetsuppgifter, kort sagt en liten entreprenadverksamhet eller verkstad. Underförstått skulle här produceras de överskott som överklassen beskattade och förtullade i sina handelsverksamheter och sedan levde upp i sin förfinade konsumtion.

Yrkeskategorin "dräng" hörde enligt dikten till bondeklassen, vilket nog talar för att trälar kanske inte var så vanligt hos de fria bönderna. I mina dokument från mitten av 1800talet utgjordes nog huvuddelen av drängarna och pigorna på gårdarna i min hemtrakt av någon slags gesällvandring av söner och döttrar från andra gårdar och socknar vilka skaffade sig nya erfarenheter och lite egna inkomster under perioder när hemgården hade överskott på arbetskraft. Det var också ett vanligt sätt för "bonde att söka fru" eller för kvinnlig arvinge att hitta bonde.

Beskrivningen av gårdssysslorna visar bilden av ett åkerbruk som plöjs med dragdjur. Åkrarna gödslas regelbundet med gödsel från djur som vinterfodras med hö från lador ute i markerna, dvs skogsfoder. Torvvändningen kan vara dels myrjord som hämtas till gödsling eller en mer svedjebruksbetonad kultivering av skogsslåtterängar som tidigare täckte stora delar av det vi numera betraktar som produktiv eller urskogsbetonad skogsmark.

Gårdarna bestod redan då av mängder med timrade hus för olika ändamål. Transporter på barmark skedde med kärra som förmodligen främst anspändes med hästar. Det betydde även att man måste underhålla farbara vägar.

Man har alltid varit medveten om att en utbyggd gård enligt beskrivningen är en mödosamt ackumulerad och kapitalkrävande ekonomisk enhet som måste ha en viss minsta storlek för att fungera och kunna försörja en ägarfamilj där både två och tre generationer familjemedlemmar vissa perioder kan arbeta. Luckorna däremellan fylls ut med anställda liksom behovet av säsongarbetare.

Det har alltid varit naturligt att behålla gården intakt vid generationsskiften och att lämna över den till en enda efterträdare. Om det varit möjligt att genom tillköp och nyodlingar utvidga areal och produktion av varor tillräckligt mycket, så kunde man i nästa generation dela gården mellan två eller flera arvingar. Annars måste de övertaliga syskonen lösas ut och söka sig annan utkomst. En ganska vanlig lösning var också att ett eller flera syskon förblev ogifta och stannade kvar som dräng och piga på hemgården tillsammans med en gift efterträdare. Sambruk mellan flera likställda familjer på samma gård har nog alltid förekommit, men har också för det mesta inte fungerat särskilt länge p g a dels svårigheter att komma överens om styrningen av en komplex verksamhet och kanske ffa hur man ska fördela insatserna och det ekonomiska resultatet mellan familjerna.

Stugun från medeltiden En beskrivning av hur en ny socken växte fram på medeltiden ger min morfar i en väl dokumentgrundad redogörelse i inledningen till StuguBoken. Där redogör han för hur en helt ny socken, Stugun i Jämtland uppstod från 1200-talet och sedan utvecklades fram till 1900-talet.

Början till den utvecklingen blev ett brev från ärkebiskopen i Uppsala, där han år 1277 uppdrog åt en person Gjurd att upprätta en skjutsstation med s k själastuga eller resandehärberge vid ett färjeställe över Indalsälven i Ragundaskogen på vägen ungefär mitt emellan sockenkyrkorna i Lit och Ragunda. Det var ungefär fyra mil åt båda hållen och biskopen behövde en "transportentreprenör" på platsen för att kunna skicka sina fogdar och präster från Uppsala via hamnar vid Sundsvall-Härnösand upp till föramlingarna i Storjöområdet i Jämtland. Sockennamnet syftar på denna "stuga".

Som ersättning för dessa skjutsplikter och hotelltjänster skulle denne Gjurd Bodakarl till en början åtnjuta avkastningen från gård, fiske i älven och slåtter från en utmark (dvs skog) som efter några år sträckte sig två mil från gården på tre sidor. Han skulle samtidigt vara befriad från tiondeskyldighet till kyrkan i Ragunda. De här resandetjänsterna var uppenbarligen ganska betungande för något år in på 1300 erhöll den dåvarande gästgivaren även biskopsbrev på avkastningen från en före detta prästgård i Hölje, nära Lits Kyrka vilken då ligger fyra mil från Stugun. Det framgår inte vem som skulle sköta gårdsdriften där.