Mot NordKinesiska slätten och Beijing

Del III av den transsibiriska tågresan - från utfart Mongoliet fram till Beijing

Inledning

Under den här delen av resan passerade vi delar av den antika jordbrukskulturen i norra Kina, vilken var en slags motpol, eftersträvansvärt "köpcentrum" och skatteobjekt för de mongoliska nomadfolken. Dom tidigare reseavsnitten har jag hittills refererat i del II:1 KulturSkillnader , och i Del II:2 HusdjursSkötsel i Mongoliet. En mer allmän utvidgning av hur kinesisk och global jordbrukskultur samspelar med urbaniseringen jobbar jag på i OdlingsTeknik, som förklaras mera lite längre ner på denna sida.

För att bättre försöka förstå vad vi egentligen såg av näringsverksamheten utanför tågfönstren har jag förutom våra egna foton samlat och presenterat uppgifter från de bitvis fantastiska satellitbilderna i Google Earth, där också många personer lagt till foton som dom tagit från marknivån. Platser och andra nyckelord till engelska Wikipediasidor ger också mängder av färska uppgifter om bl a de geografiska och ekonomiska förhållandena. En god sammanfattning citeras:

China's limited space for farming has been a problem throughout its history, leading to chronic food shortage. While the production efficiency of farmland has grown over time, efforts to expand to the west and the north have held limited success, as such land is generally colder and drier than traditional farmlands to the east. Since the 1950s, farm space has also been pressured by the increasing land needs of industry and cities.

Kort sagt förfogar Kina nationellt över 10 % av världens odlade areal och försörjer med det 20 % av världens växande urbana medelklassbefolkning med en tvångsmässigt styrd underklass av fattiga bönder.

Reseavsnittet började mitt i natten och mitt i Gobiöknen i samma kupe men med nytt lok och nya hjulaxlar under. Inne på det stora och snabbt växande kinesiska spårsystemet följande förmiddag stannade vi och fick kliva ut på perrongen en stund i de nordkinesiska miljonstäderna Datong och Zhangjiakou (som även har ett äldre historiskt namn, Kalgan). På den rosatonade kartan (med tunna svarta järnvägar) kan man se Datong, Zhangjiakou och Beijing i ett långt öst-västligt pärlband av stora städer. Fortsättningen österut visar att även koreahalvöns Pjongjang och Söul ligger nära samma breddgradsbälte.

En närmare koll har visat att storstäderna finns i ett längre öst-västligt bälte med fem-sex stycken i rad längs södra kanten av Inre Mongoliet. De ligger på ganska exakt 16 mils avstånd från varandra, och varje citykärna innehåller idag ungefär två miljoner invånare. Men det bor också ungfär lika många människor hoptryckta i dom gråbruna småorterna mellan varje citykärna, medan det gröna odlade landskapet mellan tätorterna är till synes helt rent på bostäder och andra byggnader.

Inre Mongoliet och mursystemet

Gränsstaden, där vi inlåsta i vagnarna bytte hjulaxlar från Rysslands breda till Kinas normalspårbredd, heter på de här kartorna Erenhot (kallas Erlian i Kina). Stan har under 20 år efter Mongoliets frigörelse, vuxit från 8000 till 100.000 invånare som sysselsätter sig med den ökande export- och gränshandeln till Mongoliet och järnvägens omlastningsbehov. På den kinesiska sidans utfart har man också satsat på att visa stan som en dinosauriefyndens huvudort med statyer och museum som vi missade i nattmörkret.

Folkmängden och näringslivet i det här nordliga kulturbältet har historiska anor, vilket visas av de flertusenåriga murruinerna längs hela bältet, som skulle säkra de kinesiska härskarnas försörjning gentemot de gamla mongoliska härskarnas intresse för sydliga erövringar. Kinesernas moderna strategi har varit att flytta sin nationsgräns till behörigt avstånd norrut in i den lågavkastande och glesbefolkade öknen. Därmed hade kineserna tidigare lyckats reducera hela antalet direkta gränsövergångar för både landsväg och järnväg mellan nationerna till en enda som vi passerade vid Erenhot/Erlian. Nu kan man på Googlekartan finna flera nya kinesiska gränsövergångar, som inte finns med på det lite äldre kartmaterialet, med spår och landsväg över gränsen från kolgruvor inne i Mongoliets glesbygd, .

Kartan visar var man hittat murar, som även finns dokumenterade i de gamla historiska byggherrarnas efterlämnade dokument. Vi såg murrester på minst tre sträckor från tåget, förutom att bussrundturerna i Beijing innehöll en murpromenad (vid "Important tourist center, lilla bilden). Fler murar kommer längre ner här på sidan.

Man kan se sidenvägens huvudsträckning i svart. Den hade dessutom mängder av förgreningar som inte visas, bl a den s k Tevägen från subtropiska delar till Beijing och vidare över Kalgan till Ulaanbaatar.

Mellan Jining och Datong fotade vi tidigt på morronen två landskap tätt efter varandra. En senare kartkontroll talar för att vi ovetande fick med delar av en gammal kinamur som järnvägen ska korsa i detta område. På den första bilden är det i så fall ett ljust streck som skär snett upp i bergen bortom dalen. På nästa bild är muren en starkt nedvittrad jordvall parallellt intill järnvägen och avskuren av ett vattenflöde.

Ungefär femton mil bortom den här vyn ligger miljonstaden Hohot, som förutom att vara provinshuvudstad för Inre Mongoliet, även säjs vara Kinas mejerihuvudstad. Det bör betyda att områdets jordbruk är inriktat mot intensiv mjölkproduktion i det annars mycket djurfattiga odlingslandskapet.

Nu kan man också se en tydlig skillnad i siktlängd jämfört med vyerna från Mongoliet dagen innan. Här i Kina försvinner horisontlinjen nästan över allt snabbt i ett töcken - inne i storstäderna, och framför allt i Beijing kunde vi ibland se rakt upp mot solen som bara en röd diffus skiva.

Datong

Innan vi körde in i Datong passerade vi en förort med delvis gammal kinesisk radhusbebyggelse. En del av väggarna ser ut att vara av soltorkad lera med torvtak. Annars bestod all traditionell bebyggelse som vi såg av enkla bruna radhus av tegel med röda tegeltak. Man ser väldigt lite fönster här, vilket verkar bero på en allmän byggstil där de på fotot synliga nordväggarna är fönsterlösa. För övrigt upprepades husraderna i en monoton och tät oändlighet både i städerna och i landsortsbyarna, vilka jag antar utvecklats som kinesiska motsvarigheter till de ryska kolchosbyarna.

I city mötte vi nya 25-våningars skivhus som även skymtar i stationsbildernas bakgrund. På satellitbilden över stadskärnan nedan ser man skuggor av dessa höghus i en lång rad på vattenmagasinets vänstra sida. Såvitt jag förstår är detta den framtida bostadsmiljön även för den kvarts miljard av bondebefolkningen som ännu väntar på att urbaniseras med jobb, bostäder och konsumtionsnivåer i närheten av västerländsk eller japansk standard. "Bo på landet" med egen villa och trädgård kommer aldrig vanligt folk att få utrymme för.

Datong är som de flesta kinesiska städer i snabb tillväxt under en skog av byggkranar. På satellitbilden syns också många rivningskvarter och en uppdämd, isbelagd vattenreservoar i en för övrigt torr flodfåra eftersom bilden togs en vinterdag under torrperioden. Stans näringsliv kretsar kring kolgruvor, stål- och verkstadsindustrier med lok till det kinesiska järnvägsnätet som specialitet.

Jordbrukslandskap

Mellan Datong och Zhangjiakou gick spåret längs norra sidan i en tätbefolkad uppodlad dalgång. Från tågets vänstra sida mot norr lutade den sargade marken uppåt mot de närbelägna bergen. En koll på satellitbilderna visar också täta, kraftiga och delvis färska erosionsspår från vattenflöden längs hela den femton mil långa sträckan. Den eroderade marken verkar torr och urlakad och man försöker tydligen etablera lite skog och gräs för att förhindra mera skador.

Mot söder ser man ner över bördigt slättland med ett lapptäcke av småskiften där den dominerande grödan är majs. På andra sidan dalen kommer ett vidsträckt område med svagt lutande lössjordkullar där i stort sett alla ytor är uppodlade och terasserade. På sista bilden syns också hur man gjort tvärgående vattenstoppterasser på långsluttande mark intill järnvägen.

Här och var körde vi över gamla raviner som var djupt nerskurna i de tjocka lössjordslagren.

Risodling

Lena och jag såg terassodling på nära håll i mars 2012 i Vietnam nära gränsen mot Kina. Terasserna stöds tillräckligt av en stampad jordvägg med ett gräskrön som sticker upp ett par decimeter. Där odlade man sedan både våtris under vatten och majs eller andra grödor på torrjord.

Ris är den absolut största och viktigaste grödan i både Kina och Vietnam, och odlingstekniken är troligen lika hantverksmässigt arbetskrävande i båda länderna. Vietnam har nog de bästa betingelserna och är tillsammans med Thailand världsledande exportörer av ris medan Kina har mycket större areal men konsumerar allt själv och behöver dessutom importera vid sämre skördeår.

Lite längre ner i Vietnam på Röda flodens delta vid Hanoi såg vi år 2012 den storskaliga risodlingen på nära håll i bassänger mellan ett nätverk av kanaler från vilka vattnet kan pumpas upp ur, eller släppas ut till, efter behov. Risplantorna dras först upp en månad i plantskola till femton cm höjd. På andra bilden ser man buketter av plantor sättas ut medan andra bassänger är klara och växer. Tre månader senare kan man skörda, och här räcker klimatet för ytterligare en risodling samma år. Om grödan gödslas optimalt kan varje skörd uppgå till 9-10 ton per hektar. Långt söderut vid Saigon i Mekongdeltat kan man odla året runt och ta tre skördar med jordbearbetning och nyplantering mellan varje omgång.

Byarna på landet

Vi passerade ibland nära intill väldigt tätbyggda och likformiga jordbruksbyar som vi här ser från "baksidan".

Miljön inne i en liknande by i södra Kina såg ut så här (bild 3 och 4) år 2010. Det nya vita huset som skymtar bortom hunden tillhörde en yngre bybo som arbetade med välbetalt jobb i den närbelägna industristaden.

Delar av den långa muren

Ungefär mitt emellan städerna passerade vi ett område där den långa muren kom ner i norra dalkanten (första bilden). Lite längre fram kom det upp ännu äldre murrester söderifrån med en del alldeles intill järnvägen. På den stora bilden kan man nog skymta delar av samma mur till höger på andra sidan av dalen. Bilden ger också en god överblick över ett större plant odlingsområde med små skiften, samt tydliga terrasser i bergen till vänster om murarna.

Människor och teknik i postkommunismen

Några bilder som illustrerar den helt aktuella tekniknivån i det jordbruk som förväntas försörja 1/5 av världens befolkning med både livsmedel och en hel del övrig biomassa. Den första bilden skannade jag från en lyckträff i Google Earth-surfandet över norra Kinas åkrar. Med varierande upplösning och fotodatum på bilderna har Google pusslat ihop en landskapskarta där den helt dominerande åkerstrukturen har det här utseendet. På sommaren är nästan alla fält gröna i samma nyans, men alltid linjerade i smala skiftesremsor som sträcker sig mellan ett större rutmönster av vägar, bevattningskanaler och avvattningsdiken. Från senhösten och fram till nästa vår är fälten bruna men här syns nästan alltid pärlband av små vita högar som jag tolkar som någon form av lagrad halmskörd - förmodligen grov och lång majshalm som kan eldas i kraftvärmepannor. På bilden hittade jag en skarv mellan ena årets skörd i oktober 2006 (evt pågående skörd) och nästa års växande gröda i juni på samma fält. Jag noterar också frånvaron av synliga spår efter traktorbearbetningar, vilket man annars kan se på liknande bilder från Japan och Sydkorea där skiftena är betydligt större och mera kvadratiska.

En annan iakttagelse är att det inte finns några spår efter cirkulära bevattningsramper i dom landskap som jag tittat på. Såna syns mycket tydligt på flygbilder och är karakteristiska för effektiva fältbevattningar i högteknologiska jordbrukssystem.

Den gula linjen är 300 meter lång och ger skalan. Medelarealen för de 300 miljonerna kinesiska bondehushållen har sedan länge av den kommunistiska politiken konserverats till 0,65 hektar (1,6 acre), vilket en gång ansågs kunna försörja en familjs ekonomiska behov. En ytterligare bildjämförelse mellan olika familjejordbruk finns under OdlingsTeknik. Det finns självklart även storskaligare och mer högteknologiska jordbruksföretag i Kina, men mina bilder visar den verklighet som hänger ihop med landsbygdens överbefolkning och som också stöds av artiklar som jag läste i China daily news 2010 om veteodlarnas ekonomiska problem pga låg betalning för mycket små medelleveranser per odlare i ett helt distrikt.

Den andra bilden från Google visar en trolig veteskörd, tredje bilden tog jag 2010 på risskörd med tröskning i södra Kina. Båda bilderna visar teknik som var standard i Jämtland redan i slutet av 1800-talet. Maskinbilderna visar den traktorstandard som bönder i Kina och Vietnam än så länge tack vare statliga stöd har råd med, men som iofs inte utesluter att att man kan leja maskinstationsföretag med bättre utrustning för t ex plöjning och harvning. Den här lilla traktorn kan även utrustas med paddelhjul som fungerar bra i stället för bufflar på vattentäckta risfält. En finess med de här maskinerna är att samma enkla dieselmotor utan elsystem i många fall kan användas som utbytesmodul i olika motordrivna arbetsfordon. Dessutom kan dom dra vattenpumpar och tröskverk och med enkla handgrepp bytas ut eller flyttas mellan maskiner vid behov.

Traktorvarianten i exakt samma tvåhjulsutformning, som bildernas från Vietnam och Laos, fanns att köpa i Jämtland på 1920-talet men blev aldrig någon succe där. Min farfar köpte redan 1927 en amerikansk Fordsontraktor som senare blev standard för detta teknikbehov i det svenska lantbruket.

Enligt Wikipedias definitioner har USA jämförelsevis tre ggr större odlingsareal än Kina i samma klimatzoner. Homestead Act från 1862 gav immigranterna 65 ha obrutet land vardera som då ansågs nödvändigt för familjeförsörjningen. Idag har drygt 2 miljoner familjefarmare i USA 170 ha var i snitt.

Det förslår naturligtvis lika dåligt med 0,65 ha per bonde i Kina som i alla andra länder. Under Maotiden spelade detta ingen roll eftersom staten ägde och fördelade alla resurser och var ensamt den företagare som avlönade alla anställda arbetare. I den begynnande marknadsekonomin förväntas bonden själv sköta företaget och leva på avkastningen, vilket i dagsläget är lika omöjligt som förr, på grund av att staten ensam fortfarande äger och fördelar den viktigaste produktionsresursen som är markareal med alla tillhörande anläggningar.

Kinas nuvarande ekonomiska politik på jordbruksområdet beskrevs i början av 2013 av den svenske ekonomen och kinakännaren Klas Eklund på följande sätt: Försiktiga steg kommer att tas för att modernisera arbetsmarknaden. I dag finns en underklass i form av över 200 miljoner gästarbetare som flyttat från landsbygd till stad, men som på vägen förlorat sina medborgerliga rättigheter. Inrikespasset (”hukou” – en kvarleva från Maotiden) binder bonden vid torvan. Den som flyttar till städerna förlorar under en tid ofta både social trygghet, sjukvård och rätten till utbildning för barnen. Inrikespasset kan visserligen inte avskaffas över en natt; då riskerar man en störtflod av bönder som sköljer in över städerna utan att stadsplanering eller byggnation hinner med. Men man kan åtminstone ge gästarbetarna ett drägligare liv genom att garantera dem rätt till sjukvård och utbildning. Det skulle förbättra arbetsmarknadens funktionssätt – och radikalt minska en del av klyftorna och därmed reducera riskerna för social oro.

Staten äger all mark, bönderna arrenderar den bara. Detta öppnar för lokala partipampar att köra bort bönderna, annektera marken i statens namn, arrendera ut den igen till industriföretag eller infrastrukturanläggningar, och skära emellan själva. Detta är den vanligaste formen av korruption i Kina och väcker våldsamma protester i många byar. Här måste bönderna garanteras rimlig ersättning och ett utvidgat besittningsskydd. Bönderna har visserligen under senare tid fått en skyddande lagstiftning som ska tvinga partibossarna att ge dem marknadsmässig ersättning då mark exploateras.

Klas Eklund uttalade sig för nära förtio år sen väldigt positivt om den här socialismens välsignelser. Jag har inte sen dess, från vare sig litteratur eller verklighet, kunnat se att någon annan utväg fungerat, än den som Klas Eklund tidigare kallade för kapitalistisk. En väg som har visat sig kunna ge både bönder och konsumenter en långsiktigt god och växande välfärd med en samtidig miljökontroll som närmat sig bästa möjliga nivå. I det fallet innebär kapitalism att varje bonde bör ha full förfoganderätt till alla nödvändiga produktionsresurser som man kan arbeta ihop till och ges möjlighet att köpa. Där ingår odlingsmarken med gamla och nya uppbyggda anläggningar som den primära resursen.

Dom socialistiska systemens planekonomiska jordbrukspolitik har alltid stupat på det kollektiva och statliga markägandet, som egentligen i praktiken blev en fortsättning på de lika destruktiva gamla feodala systemen (fanns och finns även i Sverige som adelsgods och herresäten) med utomstående ekonomiskt jordägande och fattiga förtryckta arrendebönder och arbetare som inte själva kan påverka sin situation. Följden är att de kinesiska bönderna fortfarande sitter fast i ett politiskt påtvingat och enormt storskaligt småbrukarsystem med en enda markägare, staten. Detta kan möjligen tillfälligt gagnar samhällsutvecklingen i stort, men ger inte bönderna själva möjlighet att delta i välfärden. Dom är i dagens Kina en tydligt eftersläpande och mycket stor underklass gentemot det övriga samhället och även mot de nuvarande gästarbetarna som skickar hem och underhåller sina hemmavarande släktingar med delar av sina egna påvra löner.

Minst tvåhundra millioner övertaliga bönder ytterligare utöver Klas Eklunds gästarbetare måste först sälja sina små arrenderätter till ett fåtal kvarvarande kolleger i en företagsinriktad yngre generation till ett pris som ger de förra möjlighet att flytta in till stadssamhällenas infrastruktur som fullvärdiga medborgare. En sån utveckling kräver också att man måste frigöra det enorma och korruptionsskapande markvärdeskapitalet som bondegenerationer under tusentals år arbetat in i odlingsmarken, men som staten konfiskerade under maotiden och därefter dolt.

Politikens tydliga prioriteringar just nu av infrastrukturens teknik före jordbrukets tycker jag framgår av dom här bilderna. Både anläggningsarbeten med tunga massförflyttningar och fjärrgodstrafik på dom nya vägarna sker med lastbilar som har större lastkapacitet än vad som tillåts på europeiska och kanske även på svenska vägar. Närbild på den här bilstandarden finns på OdlingsTeknik.

Zhangjiakou/Kalgan

När vi närmar oss storstan Zhangjiakou blir förortsbebyggelsen lite med varierad i både färg och form. Här övergår odlandet till något slags små kolonilotter med olika grönsaker och växthustunnlar. På den sista bilden syns också lite får och grisar i små öppna skjul. Den bilden togs mot norr, så här ser man bostadshusens södra framsida med fönstren.

Den här storstan är som den förra sysselsatt med produktion i kolgruvor och stålindustrier. En annan specialitet är att vara huvudort för "Stora Murens vinindustri". Jag kunde dock inte se några vingårdar utefter järnvägen.

• Kolet går nog ganska direkt in i stora kraftverk som vi passerade förbi i massor. På en bild nedan kan man de resulterande mängderna av högspänningsledningar som täckte landskapet på sin väg ner mot Beijingområdet och "Stora slätten.

Här bär det utför i trånga dalgångar, där kolkraftverken omväxlar med ett och annat vattenkraftverk och trängs med nya trafikleder på spår och asfalt.

Så var vi framme med urlastat pick och pack vid slutstationen, Beijings gamla och mycket stora centralstation inne i stadskärnan. Vi har suttit sammanlagt sex hela dygn i olika tåg på de omkring 750 milen järnvägsspår från Moskva, och kommer att flyga hem härifrån om några dagar.