Följande framställning beskriver det förhållande som gällde fram till slutet av år 2008.

Då gick undertecknade Jan och Lena i pension och vi har sålt vår del av Busvebacken med hela företagandet till nya ägare. Vi flyttar själva ner till Lenas hemtrakter i Mälardalen, men räknar med att hålla oss a jour med den fortsatta utvecklingen på Busvebacken och även fortsätta att komplettera den här hemsidan med nytt material som kan komma fram.

Nutida jordbruk

Gamla gården som kulturskyddad byggnadsmiljö i förgrunden och nutida driftbyggnader längst upp.

En horisontell linje genom det stora ljusa fårhustaket i bakgrunden avgränsar odlingsmarken hitom linjen som odlades upp före år 1900och marken bakom som har odlats upp under min tid - efter 1955.

Längst ut vid höger bildkant, snett ovanför ett litet rött tak (del av kornladan där tröskverket fanns) syns den ursprungliga odlingen som tillhörde Åströmstorpet. Ovanför, där det stora skiftet når ut i bildkant ligger sägnens gamla kyrk- eller tempelplats, den riktiga Busvebackens topp. Fåren på bilden nedan betar i dess sluttning.

Vy över "sve" eller det s k Djupsved. T v bakom träden låg Åströmtorpet. Mitt i bild vid horisonten, Busvebacken-tempelplatsen. Ladan t h var från början såghus vid den flerbladiga ramsåg, GilleråSågen, som avhandlades i flera brev och byggdes i slutet av 1870-talet vid Bringåsån (Gällran, Gillerån).

Brukare och familj

Lena och Jan Nilsson, och här har vi fött upp tre numera utflugna barn, Anders, Johan och Anna.

Min mor Karin skrev år 1985 i KarinsMemoarer nedanstående utdrag som kan illustrera vår bakgrund och historia som bönder på gården vid den tidpunkten.

På Ultuna träffade sonen Jan agronomie studeranden Lena från Torpa socken i Södermanland. De gifte sig så småningom och flyttade som färdiga agronomer till Röbäcksdalen i Umeå och jobbade med Lantbrukshögskolans (numera SLU) fårförsök i Norrland, ett projekt som varade i 5 år. 1976 flyttade de hem till Bringåsen, Jan med ett lärarjobb på Torsta lantbruksskola i bakfickan, och tog över jordbruket härhemma för gott. Och här börjar nu berättelsen om kvinnans situation i dagens jordbruk här i Bringåsen.

Lena och Jan Nilsson brukar nu 13 hektar egen åker och arrenderar 37 hektar, däribland den andra delen av gården som varit mitt barndomshem. På den arealen producerar de fårbete, hö och någon spannmål för djurens behov, potatis, grönsaker och litet brödsäd (råg) för eget behov. Produktionsinriktningen är i huvudsak fårskötsel med lammkött och ull som slutprodukt. På ca 3 hektar odlar de svartvinbär och skogen omfattar 140 hektar. Djurbeståndet 200 tackor före lamning, 2 fårhundar, 3 - 4 getter, och på senare tid ett 10-tal husbehovshöns. Nytt fårhus och bostadshus, samt jordkällare ha de byggt efter tillträdet.

Familjen består av Jan 43 år, Lena 42, barnen Anders snart 16, Johan 13 och Anna snart 6 år. Lena är född och uppvuxen på en lantgård i Torpa nära Kungsör i Södermanland, och inhämtade sin första kunskap om lantbruk hemma hos far. Efter studenten läste hon in ett par betyg i matematik och teoretisk fysik vid Umeå universitet, men sökte sig sedan till Lantbrukshögskolan i Ultuna där hon mötte Jan och kom att så småningom bli lantbrukarkvinna i Jämtland.

Arbetet på gården sköter hon och maken gemensamt, men båda har vid sidan om undervisningstimmar på Torsta lantbruksskola, mest vid kortkurser i fårskötsel och liknande. Gemensamt sköter de också den ekonomiska planeringen, men all bokföring, "blankettexercis" samt avels- och utfodringsplanering för husdjuren, d.v.s. kontorsarbetet sköter Lena. Huvudansvaret för hushållet är väl Lenas, men behöver hon åka ifrån på annat uppdrag så klarar hennes karlar den biten också. I fårhuset krävs hennes insatser mest under intensivperioder som lamning, sortering, märkning, klippning, betäckning, seminering m.m. Vanlig vardagsrutin under lugnare perioder sköter Jan, liksom det mesta vad gäller vinbärsodlingen och skogsbruket. Men visst händer det att Lena åker med till någon skogsröjning och hjälper till ibland, och vinbärsskörden är ju gemensam sak. Vårbruket, som också innefattar en nyodling, sköts gemensamt. Vid behov manövrerar Lena den traktor som drar harv, vält eller såmaskin.

Gården

Gården uppstod egentligen för 150 år sedan i samband med laga skiftet, då den ursprungliga betydligt äldre fastigheten bröts ut från dåvarande byn och flyttades en kilometer till oröjd mark.

Jans morfars far och mor startade på den nya fastigheten vid sitt giftermål, odlade upp och byggde i rask takt. Han blev så småningom riksdagsman, men gården utvecklades vidare av hans familj och delades efterhand till tre gårdar. Den ursprungliga fastighetsdelen Bringåsen 2:2 med kulturbyggnaderna ägs av Jans kusin, Anders Hansson medan det som är nuvarande brukningscentrum (Bringåsen 2:11) övertogs av Jan och Lena år 1975. Det avstyckade s k odelstorpet vid skolan (Bringåsen 2:10 ägs av Olov Sjödin).

Då var 2:11 7 ha åker och 90 ha skog samt en gammal uttjänt lagård. Sedan dess har vi byggt bostad (-76), fårhus (-79 #800 kvm), verkstad och nöthall (-95 #390 kvm). Vi har nyodlat åkermark och köpt till så att vi nu äger och brukar 140 ha skog, 30 ha åker och 3 ha betesmark. Dessutom arrenderar vi 50 ha åker och 10 ha beten, och allt ligger inom 2 km radie från gården men tämligen uppsplittrat i närmare 50 olika åker- och betesskiften.

Gårdens produktion

Åkerarealen nyttjas för närvarande med en växtföljd bestående av ett år spannmål med insådd och fyra års vall. Senaste året bestod spannmålen av 6-7 ha tidigt tvåradskorn och 5 ha tidig havre. En del av havren eldar vi till bostadens uppvärmning.Resten av spannmålen utfordras till ungnöt och får. Vallarna betas eller skördas växelvis till rundbalsensilage med egna maskiner. Allt bärgat och betat foder förädlas på gården med hjälp av 100 tackor och 30 dikor till 5 ton lamm- och fårkött, 500 kg ull och 8 ton nötkött (de senaste åren mindre, då tjurkalvarna sålts som halvfabrikat).

Fårhusbygget började tidigt på våren 1979 och pågick parallellt med ordinarie gårdsarbeten så, att vi fick den första hötorken under tak lagom till höskörd och sedan resten inom tak och väggar lagom tills snön kom och fåren skulle stallas in i oktober. Helt klart med asfaltgolv och alla mindre detaljer blev det först till nästa höst. Innan rundbalningen var uppfunnen blev detta löshöalternativ den effektivaste utfodringsmetoden med vår storlek och förutsättningar. Allt eftersom hötorkarna frilades på vårvintern kunde golvet utnyttjas för lamningsboxar och annat djurutrymme. Mellan hötorkarna placerade jag en serviceavdelning med spannmålstork, säckfoderlager, blandare, isolerat disk- och peronalrum och ett högt nattövervakningsrum för lamningarna (som i praktiken inte blev särskilt mycket använt). Tanken redan från början var att bygga ett flexibelt hus som enkelt kunde anpassas till nya produktionsförutsättningar.

I mitten av nittiotalet hade rundbalspressningen efter några års prövning i mindre skala blivit ett tillämpbart alternativ, samtidigt som dom nya EU-reglernas dåliga svenska anpassning till får egentligen gjorde det nödvändigt ha en stor andel nötkreatursenheter för kunna få fullt vall- och betesstöd i norra Sverige. Alltså blev det dags att skaffa rundbalspress och plastare, mobil rundbalsrivare, riva ut hötorkarna och där inreda för ett antal dikor och ungnötsuppfödning och dra in en del på antalet får. 1995 byggde vi till ett nytt nötstall strax bortom fårhuset som också var kombinerat med ett rejält verkstadsrum och maskinuppställning under tak. Tillsamman med ett mindre utrymme i den gamla lagården hade vi nu tre stallar med en sammanlagd enkel foderbordslängd på mer än 150 meter och en ströad boxyta på närmare 500 m2. Både foder och strö gick nu att köra ut och fördela till alla utrymmen med samma traktordragna rivare som syns bakom Fiattraktorn på bilden ovan. Till detta blev det också nödvändigt med en minilastare som kunde gå inne i nötkreatursboxarna och skrapgångarna för att klara den betydligt mer krävande skithanteringen på detta djurslag. Jämförelsevis kan jag konstatera att kossorna på samma mängd producerat kött kräver större insatser än för fåren på det mesta, mera foder, mera strö, betydligt kraftigare inredning och väggar som slits hårt, mycket mera trampskador på betesmarkerna och inte minst mycket större arbetsskaderisker och t o m dödsrisker vid den dagliga hanteringen.

Här står "Busvebackens" aktuella dragkraft - fyra traktorer från 160 ner till 25 Hk - som tillsammans går ungefär 900 timmar per år. Alla är inköpta begagnade, så investeringsnivån är måttlig. Dessutom finns här en snart 30 år gammal 9 fots skördetröska och ett begagnat rundbalsekipage för ca 1000 balar/år. Bakom Leylandtraktorn hänger alltid en gammal tippkärra med timmerkran för stenplock och lite vedkörning. Utanför bild står på olika ställen treskärig växelplog, 4,5 meters väderstadsharv och -vält, kombisåmaskin, tiotons växlarvagn med spannmålslåda, egenkonstruerad rundbalsvagn för 17 balar i två lager, och 2,8 meters slåtterkross (den enda maskin som det pga stort slitage var motiverat att köpa som ny med normal avskrivning).

Dragkraften förbrukade ca 5000 liter dieselbränsle varje år för att hantera den tämligen kompletta redskapsuppsättningen, som jag menar var helt funktionell och konkurrenskraftig även ur ekonomisk synpunkt. Det sistnämnda fick jag väl jämfört då jag pga plötsligt inträffat "handikapp" i gas- och bromsbenet tvingades leja in maskintjänster till slåttern av flera olika unga kolleger som då körde egna maskiner av de senaste modellerna.

För att balansera och komplettera den interna näringsomsättningen och kretsloppet mellan mark och djurskötsel köper vi dessutom årligen in 6 ton proteinkoncentrat, 20 - 30 ton ströhalm och 20 ton NPKgödsel.

Fåren

Fårbesättningen är Sveafår - en s k syntetisk ras av en modell som finns i många varianter på olika håll i världen och som funnits på gården sedan 1964. Då var fårskötsel en synnerligen anonym produktion i bondesverige, men när jag sökte efter alternativ till de fyra-fem kor vi tidigare haft tills pappa dog, så kändes detta som ett mera lätthanterligt och utvecklingsbart djurslag för mamma att sköta medan vi barn vistades på olika studieorter mellan skolloven.

I vårt fall är huvudingredienserna i grunden 3/4 finull och 1/4 texel som vi själva utvecklat genom att varje år sedan 1970 avkommepröva (på egenskapen tillväxt) en ny generation bagglamm av mestadels egen skörd. Vi har även prioriterat hög fruktsamhet och sund kroppsbyggnad och har därmed som vi tycker några av Sveriges mest snabbväxande och högfruktsamma får. Produktionsresultatet brukar ligga omkring 2,2 uppfödda per lammande tacka och en 110-dagars lammvikt omkring 39-40 kg. Lammen slaktas med en medelvikt kring 20 kg.

Vi har hittills inte gjort några avelsurval på ullegenskaper i sveafåren men finullskaraktärer slår igenom på rätt många djur. Under årens lopp har vi dock levererat ett avsevärt antal avelsdjur med goda lönsamhetsrelaterade köttproduktionsegenskaper till kolleger över hela landet.

Varför var vi med i ullprojektet?

Det är ett intressant och spännande projekt för 2000-talet, där vi tror att det finns förutsättningar att återuppta svensk produktion av en basråvara till funktionella kläder. Samma typ av ullproduktion har en gång tidigare bedrivits i rätt stor omfattning i landet under hundra års tid genom Jonas Alströmers insatser på 1700-talet. Konkurrensförmågan gentemot andra jordbruksgrenar idag ligger i att vi med modern avelsteknik ska kunna kombinera våra svenskutvecklade sveafårs unikt höga tillväxt och fruktsamhet för köttproduktion med merinofårens speciellt industrianpassade ullegenskaper. Därmed kan vi förhoppningsvis återerövra lite av fårets gamla ställning som det äldsta och mest samhällsnyttiga och allsidigt användbara husdjuret.

Större bild

Klippning inne i vårt fårhus med modern utrustning (mobil klippstation med ullhantering) som Jan varit med om att utveckla. På andra bilden syns den ordinarie hanteringsanläggningen med ränna, våg, sorteringsgrind och klippgolv.

Vi har varit med om att från år 2000 starta ett jämtländskt projekt (Ull-rika) som går ut på att sätta merinoull på våra sveafår och producera och hantera en råvara som kan användas till kroppsnära yllekläder som vardagsplagg. Här (våren -08) går en grupp på 20 stycken halvmerinotackor i fårhuset(se nedan). Dom har en ull vars medelgrovlek ligger mellan 20 och 23 mikron. Det ligger ganska nära projektmålsättningen, som skulle vara en textilråvara under 21-22 mikron. (Vanlig svensk lantrasull har fibergrovlek från som bäst 25 i medel och upp mot 35 - 40, och yllet "sticks" mot huden när ullfibern ligger över 25 mikron).

Merinoullskaraktären (andra bilden) skiljer sig enklast från lantrastyperna (på klippningsbilderna ovan) i att alla fibrer har ungefär samma diameter och längd och bildar därmed en fäll som under hela tillväxten är "slät" på ytan. Lantrasull har stor spridning från mycket finfibrig och långsamväxande underull till grovfibriga täckhår som växer ut snabbt till koniska spetsar av de grövsta stråna. Merinoullen har dessutom mycket tätare mellan hårsäckarna, vilket medförde att våra halvmerinoavkommor hade ungefär 50 % högre ullvikt än lantrasföräldern.

Fårets "tredje ben", mjölken, har jag på senare år lärt mig, att man i medelhavsländerna sedan tusentals år betraktat som en huvudprodukt. Vi testade det några gånger, med att som här i slutet av sjuttiotalet mjölka några av våra tackor hos Barbro Hedlind i samband med lammavvänjningen, en variant som jag hört även tillämpats i större skala på Island under medeltiden när man förmodligen inte hade så mycket kor och behövde skaffa lagringsbara mjölkprodukter till vinterkosten. När vi prövade, hade vi redan ett par egna getter hemma på gården som handmjölkades för att i första hand ge hushållsmjölk och ett litet överskott som mamma Karin gjorde ost och mese av i sitt kök. När Barbro Hedlind efter några år avvecklade sin lilla getbesättning nere i byn köpte vi hennes mjölkmaskin och jag gjorde ett litet getstall i vår gamla lagård, där vi sen hade 4-5 getter hela åttiotalet. Omedvetet följde vi egentligen då en mycket gammal tradition i Kyrkås och Jämtland där man alltid hade ett litet antal mjölkgetter vid sidan om på alla hemman.

Korna

I början av nittiotalet infördes smittskyddsbestämmelser som gjorde att vi inte kunde ha får och getter på samma gård, så getterna avvecklades. I samma veva hade jag fått en SLB-kvigkalv i födelsdagspresent av välmenande goda vänner, som tyckte att det saknades ett djurlag på gården. När hon växt upp och blivit betäckt ändrade jag getmjölkmaskinen till komaskin för att ta vara på hennes stora mjölkmängder till både hushåll och varje år några inköpta spädkvigkalvar med olika köttrasinslag som blev starten för dikobesättningen. Till den pjäsen hör att vi också under några år haft en sugga som både körts till galt eller seminerats och grisat kanske fem - sex gånger och även 15 - 20 hybridvärphöns i gamla lagårn, som fanns med ända tills vi avslutade hela verksamheten.

Blandraskorna på bete framför kornladan (delvis riven) och magasin eller härbre där bakom. Nötbesättningen är korsningar av olika kött- och mjölkraser, för närvarande betäckta med en Charollaistjur. Tjurkalvarna brukar slaktas vid 15 - 16 mån och 375 kg slaktvikt och kvigorna går till slakt vid ca 19 mån och väger då omkring 290 kg. De senaste åren har vi dock p g a platsbrist sålt undan tjurkalvarna som halvfabrikat.

Vinbärsodlingen

Redan medan vi bodde och arbetade i Umeå (före -76) började vi förbereda en på den tiden ny och intressant norrlandsproduktion av svarta vinbär. Den växte så småningom ut till närmare två hektar med buskar, vilka från början skördades med självplock. Buskarna krävde en del växtskyddsbekämpning och de mellanliggande gräsbanorna måste putsas med jämna mellanrum, och för dessa ändamål skaffade jag en professionell åkgräsklippare som modifierades lite så att den kunde gå intill buskraderna och även bära en liten fläktspruta för bekämpningen. Maskinen visade sig också bli en utmärkt bärare för hanteringen av alla de flyttbara elstängsel som i alla år utgjort en viktig del av den betesdrift som ingått i växtföljden på vår åkermark. Den lilla traktorn var tämligen ofarlig men populär att släppa i händerna på den unga familjearbetskraften och avverkade under åren många timmar i gräsklippning mellan vinbärsbuskarna och remsor runt betena för elstängslen, där vi samtidigt kunde ta med dom upprullade stängsel som skulle flyttas.

Skogsbruket

Framtiden

Vi själva har numera (2009) överskridit pensionsstrecket, och har funnit duktiga efterträdare som löst ut oss ur företaget och i enlighet med en obönhörlig utvecklingslogik fortsätter att driva vårt gamla familjeföretag som en del i sitt nyare nästa-generations familjeföretag.

Jan och Lena Nilsson