Karins memoarer

Släktträd med anor och ättlingar för Jan och Lena

I Karin och Nisses familjeträd och Lenas Torpasläkt redovisas både Karins och Nisses anor samt deras gemensamma ättlingar. På Nisses sida har jag även följt upp hans många syskons ättlingar (mina kusiner) så långt jag haft uppgifter. Eftersom jag gör sidan för mina barn så har jag också plockat in Lenas anor från Torpa, Kungsör i Västmanland. Jag har experimenterat fram en enkel lista under fliken platser (beskrivs närmare under KyrkåsBor), där Nisses anor på både mors och fars sida kan följas bakåt. Obs att dom går ihop till samma familj några generationer tidigare och att allt rört sig inom ett mycket litet område i Stugubyn ända sedan 1400-talet. Ingiften har förstås hela tiden kommit in utifrån.

Karins minnesberättelser om sin ungdomstid

http://www.busvebacken.se/KarinsMemoarer?action=AttachFile&do=get&target=Karin+1928.jpg width=100

Karin 22 år och fotograferar sig vid sin sista skolgång i Kristinehamn iförd Kyrkåsdräkt som hon tillverkat på skolan. Karin och Nisse och Chevrolet 1928, som måste ha funnits på Klöstanäs 1929-30. Kortet är troligen taget samma dag som kortet nedan med bilarna framför herrgårdsbyggnaden. Obs att även Nisse har på sig något slags moderiktig chaufförsuniform som även syns på kortet nedan och på hans körkortsfoto i BilensIntåg.

Först några utdrag ur ”memoarer” som Karin Nilsson, f. Hansson, skrivit för Dialekt och fornminnesarkivet i Uppsala om sin ungdomstid. Dessa rapporter skrevs under tiden 1985 till fram emot 2000.

Till hennes skolberättelser kan fogas att undertecknad Jan Nilsson, son till Karin också gick småskola i sockenstugan ett av de sista åren innan den flyttade till folkskolhuset i Bringåsen. Jag började som sjuåring år 1948 och hela verksamheten med lärarbostad och allt var nog då tämligen oförändrad sedan 1915.

Om undervisningen

Eftersom båda mina farföräldrar, min far och jag själv är födda, uppväxta och ha varit bosatta hela livet i samma socken, Kyrkås i Jämtland, börjar jag med det lilla jag fått reda på om mina farföräldrars skolgång. Farfar Hans var född i byn Kläppe, och farmor Brita i Lungre . båda var födda 1826. I deras barndom var föräldrar eller klockaren ålagda att ”lära barnen läsa i bok och kunna sina kristendomsstycken. Undervisningen var också ambulerande, d.v.s. klockaren, läromästaren, flyttade mellan byarna. I en släkttabell hittar jag en uppgift att farmors bror, som var två år äldre, bevistade Frösö trivialskola 1838-39.

Min far, Anders Johan Hansson, var född 1857. Han fick nog också sin första undervisning av föräldrar och klockare. Höstterminen 1847 började man dock undervisa vid en fast skola, Klöstaskolan, i grannsocknen Lit. Det finns uppgifter om att Kyrkås betalade en årlig avgift för att även kyrkåsbarnen skulle få läsa där. Den drevs som ”combernium”. De som hade lång väg till skolan fick bo där, medförande mat hemifrån. En skolpiga var anställd att sköta mathållningen. Där fick min far sin skolutbildning.

Min mor var född 1870 i Ås socken. Hennes hemgård i byn Rösta var granne med Ås sockens första fasta folkskola, så hon hade nära till skolan. Där började läsningen 1863. Min skoltid förefaller mig nu i livets höst som något av livets ljusare epoker. Den första skoldagen minns jag mycket tydligt: Dagen efter trettondagen år 1915, drygt trettio grader kallt och mamma och jag traskade till fots de två kilometrarna till sockenstugan där småskolan var stationerad då. För kylans skull var jag inlindad i schalar från huvudet ner till de tussklädda fötterna. Att jag inskrevs först till vårterminen och att jag var något ”överårig” (9 år) hade sina giltiga skäl. Pappa tyckte att jag var för ung att börja vid 7 år och dessutom var småskolan ambulerande, så höstterminen 1914 hölls förmodligen i Brynje eller Kläppe. Var nog ganska befogat och vanligt att barnen inte skickades till skolan alltför unga, avstånden var långa, inga skolskjutsar eller bespisning fanns det då, utan ungarna fick ta sig fram till fots eller på skidor, ha smörgåsar och en mjölkflaska som skolmat. Det visade sig senare att de flesta i min klass var av samma årgång, ett par var äldre och dessutom fanns det två syskonpar med ett års skillnad i ålder, som gick i samma klass.

Ida Gladh Småskollärarinna var Fröken Ida Glad, småländska med ett pärlande skratt som gjorde skäl för namnet. Hon påstods också ha ett häftigt humör och kunde klappa till en elev över fingrarna med pekpinnen, men den sidan av hennes karaktär upplevde vi inte i vår klass åtminstone. Hela sin tjänstgöringstid var hon Kyrkåsbo, och blev, jag tror, stiftets om inte hela Sveriges första kvinnliga kyrkvärd. När den enrumslägenhet i sockenstugan som hon disponerade, började bli för trång och pensionen nalkades, byggde hon sig en egen stuga i Lungre på tomt köpt av Jonas Pålsson och med timmerstockar, som hon tiggde ihop av sina f.d.skolbarn och deras föräldrar. Där ordnade hon det bekvämt och bra för sig, bodde där till sin död och ligger begraven på Kyrkås kyrkogård.

Innan skolstarten hade jag redan på egen hand lärt mig läsa, skriva och räkna hjälpligt. Inskrivningsdagen fick jag provläsa berättelsen om en skata som knyckte silversaker och gömde i sitt bo, och jag blev sedan placerad i andra klassen direkt. Den första läxan föranledde en del bekymmer. Den var hämtad ur bibliska historien och hette Jesus besöker Nazaret. Jag pluggade på det intensivaste, trodde i min enfald att jag måste kunna rabbla upp hela berättelsen utantill, vilket dock visade sig vara feluppfattat. I Bibliska historien behövde vi bara kunna svara rätt och riktigt när vi förhördes om innehållet. Lilla katekesen däremot med tio guds bud, trons artiklar och förklaringar till dem måste vi lära oss utantill, och de ha också suttit kvar i minnet genom livet.

Småskolan var indelad i tre klasser och folkskolan, som sedan år 1883 hade fast skolhus i Bringåsen, hade också tre årsklasser. Höstterminen 1915 hölls småskolan i Kläppe. Det måste väl vara sista året som den ambulerade, senare år var småskolans alla terminer förlagda till sockenstugan i Lungre och folkskolan till skolhuset i Bringåsen.

Karin hos Karin o Eric Bengtsson, Kläppe 1915 – I Kläppe bodde jag inackorderad hos släktingarna Karin och Eric Bengtsson och blev där ompysslad på bästa sätt. Min sovplats hade jag i kökskammaren där en stor björnfäll med gapande uppstoppat huvud täckte nästan hela golvet, och på kvällarna fick jag ofta när läxan var överstökad gå över till Ante Larsas och leka med jämnårige ”Aremänningen” Lars. Han var enda barnbarnet i den Lars Anderssonska klanen och hade ett helt skafferi fyllt med leksaker som vi plockade fram och spred ut över golvet – för att förmodligen överlämna åt Lars´ snälla mamma Margareta att plocka tillrätta igen sedan vi lämnat arenan.

Hos ”Jörn Brita” som var Karin Bengtssons syster, tillhandahölls skolsal i samma hus som numera bebos av Marianne och Björn Filen m. familj. Även lärarinnan, fröken Glad var inackorderad i samma gård. Måndag morgon skjutsade min pappa dit mej, lärarinnan och min kamrat Greta, som bodde i ”Lars Mårssas”, och hämtade oss igen på fredagskvällen. Innan hemfärden undfägnades vi med en riklig middag. Jag minns särskilt en gång när min yngre bror Erik fått åka med pappa på slädturen. Vid matbordet blev han placerad bredvid ”husfar” som av idel välvilja proppade i barnet så mycket av godsakerna att det vid uppbrottet tvingades avlämna en del av överflödet på dörrtröskeln. Karin och Eric Bengtsson hade inga egna barn att måna om.

På Lördagarna hade vi slöjd i sockenstugan, flickorna från alla små- och folkskoleklasserna gemensamt. Där jobbades intensivt även där under Fröken Gladhs ledning. I skolsalen stickades, syddes och broderades, och i ”avklädningsrummet” stod Frökens vävstol där vi fick turas om att väva. Vi vävde bl.a. gardiner till skolsalen, blåvitrutat bomullstyg till blusar som vi sedan sydde, broderade med vita korsstygnsbårder och ståtade i på examen.

Folkskolan i Bringåsen inrymde skolsal, avklädningsrum och ett litet lärarrum eller expedition i bottenplanet. På övervåningen lärarbostad (senare ombyggt till slöjdsal och därefter omkr 1952 omgjort till den första skolbespisningen med kök). Skolbänkarna stod parvis i tre rader .På podiet satt folkskollärare Carl Viklund vid sitt stora skrivbord, och på väggen bakom hängde på ömse sidor två svarta tavlor. En orgel och ett flyttbart kartställ fanns där också och vid motsatta väggen ett stort skåp för läseböcker, planscher, kartor och annat skolmaterial. En plåtkamin, som räckte från golv till tak, skötte uppvärmningen(Det ålåg skolbarnen att bära in ved från vedboden). Läraren undervisade i alla tre klasserna samtidigt. När en klass hade muntlig undervisning kunde de andra jobba på egen hand med skrivning, räkning eller läsning. Andra lektioner som kristendom och sång m. fl. var gemensamma. (Senare blev skolan 7-årig och då undervisades fyra klasser samtidigt i folkskolesalen, fram till 1954 när sjunde klass centraliserades till Lit).

Bringåsens folkskola 1918

Karins bilder, okänd fotograf. Lärare och elever vid Bringåsens folkskola troligen hösten 1918. Barnen är födda mellan 1905 och 1908. Stående fr v längst bak: Läraren Carl Viklund, vidare Per Engström, Olle Lindberg, Gunnar Bengtsson, Olof Edholm, Valdemar Larsson, Lars Andersson, Erik Hansson, Holger Enarsson, Per Rönnlund, Erik Pålsson. Sittande på slänten; Stina Östh, Ada Edholm, Karin Hansson, Brita Hemmingsson, Ida Borg, Maria Rönnlund. Brita Hemmingsson är född i gården SO om skolan (se bild 128 nedan). originalstorlek

En ny byggnad vid skolan var halvfärdig den vintern(1920). Där skulle bli slöjdsal för gosslöjden, tvättstuga och – en liten ladugård. Läraren ville nämligen ha en egen ko. Så blev det också några år, men han hade en hushållerska som skötte grovjobbet. Numera(1990) är byggnaden omvandlad till lärarbostad, tvätt- och bakstuga.

Så här i efterhand tycker jag faktiskt att jag, med den tidens mått, fick en ganska bra skola. Vi tillägnade oss kanske ett något sparsamt mått av kunskaper, men ”tänk att det blev folk av oss ändå”.

En framställan från lärarhåll att jag borde få lite mer utbildning, avslogs av pappa med motiveringen ”att jag behövdes hemma”, och ”att det fanns nog med studerat folk ändå”. – Vid 18 år fick jag dock en allmänbildande kurs på Birka, men det är en annan historia.

Om nöjeslivet

Små improviserade danstillställningar ordnade ungdomen på egen hand lördags- eller söndagskvällar. Någon utrymd sommarstuga kunde bli danslokal och musiken sköttes av ett par pojkar som spelade dragspel eller fiol, ibland också ackompanjerade av en zittra. ”Arvodet” fixades i och med att en hatt skickades omkring och fungerade som kollekthåv. Förmodligen var det mest ”tolvskillingar”=tjugofemöringar som offrades i den.

Mor gillade inte dans, så jag fick inte vara med ens på de små bydanserna. På något sätt kom jag ändå med så smått så där i 17-18 årsåldern. Dansa hade våra unga dansglada pigor lärt mig medan vi jobbade i lagår´n, men första gången jag blev uppbjuden av en pojke var jag så blyg att jag inte vågade ställa upp. Sommartid dansades på logar och i lador på försommaren innan höet och säden var inbärgade. Så småningom blev också någon större och rymligare loge lokal för offentliga danstillställningar med professionell dansmusik.

”Bjudningsbaler” förekom också då och då. På en sådan i Lit träffade jag för första gången min blivande man.

Radiobal i Böhle skola, Genvalla h 1930 Radiobal i Klösta skola, Lit h 1930

I ett brev d 9/11 1930 skrev Karin följande till Nisse:" Från det ena till andra. Har du hört om ”träbockarna ” på skolan, som du så vackert uttrycker dig, lyckats kalla fram några gubbar från radiobalen i Genvalla på sina filmrullar. Hoppas du kommer ihåg att även jag har fått en släng av det kvinnliga släktets omdebatterade nyfikenhet, och jag skulle så gärna vilja ha ett synligt minne av den där kvällen." Här är bilderna (från Valborgs album) dels från Genvalla dit Nisse ganska säkert fixat skjuts från Lit med familjens droskbil (taxi) för Karin och sig (mitt bakom bordet i soffan), systrarna Greta t v och Valborg t h i bilden. Den andra bilden är från Klöstaskolan, granne till Klöstanäs i Lit, där "träbockarna" var lärare på skolan och umgicks med klöstanäsungdomarna och tydligen även svarade för den här fotograferingen. Där sitter Valborg som fyra fr v och Karin o Nisse framför fönstret. På golvet Henning t v och troligen Greta t h. Sladdarna framför Nisse hör säkert till musikanläggningen dvs radioantennen som riggats för tillfället.

Företrädesvis var det ungdomen och de ogifta som besökte danstillställningarna men var det, som ibland hände dans i samband med bröllop eller annat kalas så visst deltog också många av de äldre och gifta i dansen.

Av ideella föreningar på orten var godtemplarlogen nr 310 Lantblomman den äldsta mest aktiva och mest besökta. Den bildades redan 1882 som den första logen utanför Östersund och hade i början sina möten varje söndag mellan kl 4 och 6. Något senare bestämdes möten varannan söndag och att de om det var gudstjänstdag, skulle förläggas i anslutning till gudstjänsten. Förutom för ett nyktert och sedligt ”lefverne” verkade logen för allmänbildning, kultur och medmänsklighet. Även religionen respekterades. Ordningsreglerna var stränga. Protokollsböckerna från första årtiondet förtäljer bl. a. att tjänsteman, d.v.s. styrelseledamot som uteblir från ett möte utan giltig orsak böte 75 öre till logekassan och annan medlem böte 50 öre om han uteblir. Medlem som undandrog sig att vaka hos en sjuk skulle få böta upp till 1 kr. Det var stora pengar på den tiden. Mötestekniken ordningen var noggranna, många som sedan blivit politiker och ”män i staten” omvittnar att de fått sin första fostran i opolitiska nykterhetslogen. År 1922, på logens 40-årsdag blev jag medlem i logen efter att några år dessförinnan ha varit med i en liten ungdomsloge, som då verkade här. Då var de stränga ordningsreglerna åtskilligt uppmjukade, men de äldre ”bröderna” höll fortfarande hårt på ordning och regelrätt mötesteknik, så man lärde det mesta i den vägen just i logen. Men unga och gamla trivdes förträffligt med varandra och vi hade mycket roligt tillsammans. Vi spelade teater, sjöng och deklamerade, det var brödernas afton, systrarnas afton, korgafton och brevafton och uppfinningsrikedomen var stor när det gällde underhållning. Dans var inte tillåten i lokalen, den var ju också kyrkans samlingssal, men vi roade oss med lekar efter möten om tiden medgav.

/slut Karins anteckningar

Nilssons på Klöstanäs i Lit omkr 1930

Följande är uppgifter som jag (Jan Nilsson) inhämtat från bl a brevväxlingen mellan Karin och Nisse från deras första möte i augusti 1930 och fram tills Nisse flyttade till Bringåsen för att ta hand om jordbruket efter morfar A J Hanssons död sommaren 1932. Karin och Nisse hade förlovat sig ett halvår tidigare och dom gifte sig två år senare (1934). Nisses anor på både mors och fars sida kan följas bakåt i Karin och Nisses familjeträd och Lenas Torpasläkt. Nisses anor går ihop till samma familj flera generationer tidigare och allt rörde sig inom ett mycket litet område i Stugubyn ända sedan 1400-talet. Min morfar, A J Hansson, gjorde en ganska fantastisk och läsvärd historieutredning på 1920-talet om socknen Stuguns start och utveckling från en gästgivargård med skjutsstation i ödebygd från ett biskopsbrev till Gjurd Bodakarl år 1290 och fram till 1900-talets ganska stora och expansiva skogsbruksdominerade samhälle. Den inleder släktkrönikan i den StuguBoken som han gjorde som ett rent uppdrag på gammeldagarna utan att vid den tidpunkten veta om familjekopplingen till Nilssonssläkten, vilken hann bli verklighet innan morfar dog bara några år senare.

Det ovan nämnda första mötet med Nisse på bjudningsbalen i Lit skedde närmare bestämt den 2 augusti 1930 och resulterade snart i en livlig brevväxling, som nu före jul 2006 kommit fram ur gömmorna när vi gått igenom Karins efterlämnade samlingar. Vi kan väl förmoda att möjligheten att hämta tjejer med bil från grannsocknen kan ha spelat en viss roll i sammanhanget också. Vi vet också att A J Hansson liksom tidigare även hans far Hans Andersson var väl bekanta med herrskapet Lithander på Klöstanäs hos vilka Nisses familj var arrendator på jordbruksdriften vid den här tiden. Enligt uppgift från en sentida arrendator på samma gård, Kjell Olofsson, så skulle gården vid den här tiden ha haft 64 hektar åker, och plats för 14-15 kor i lagården, vilket var väsentligt större än något hemman i Kyrkås och förmodligen även i övriga Lits socken.

Vägavståndet mellan Backen och Klöstanäs är väl ungefär 20 km, och Mo som förekommer här och var i breven ligger mitt emellan.

Beträffande de aktuella syskonförhållandena på Klöstanäs finns det en del fel i den senaste Stugusläktboken, och det verkar vara som följer(enligt kyrkobokföringen): Stina f.-99, Ingeborg, Märta, Elma, t o m Hilding som föddes -06 bodde familjen i Borgsjö, Medelpad. Sedan föddes Nisse -07 och resten i Stugun, Dusnäset och Katrinehill. Av någon anledning föddes även Henning år 1900 i Stugun.

Stina och Ingeborg flyttade till Frösön 1914, och Stina till Sundsvall -23, Sedan gifte sig Ingeborg och flyttade till Mårdsjön 1924.

Märta flyttade till Klösta i april 1925, och resten av familjen flyttade från Stugun till Klöstanäs i augusti 1926 inklusive Stina, medan Henning tydligen var kvar i Stugun ett år till och sedan for till Nordamerika i oktober 1927. Han kom sedan hem till Klöstanäs, förmodligen 1929, utan att skriva sig, och for sedan enligt breven tillbaka till Amerika igen i april 1932. Henning återvände hem för gott 1936 och skrev sig då på Lillsjöhögen, dit familjen och de yngre syskonen tidigare flyttat.

Elma och Hilding gifte sig den här sommaren 1930, alltså några månader före Nisses och Karins första träff. Elma flyttade ju till Alfreds hemgård i Näverede, mittemot Dusnäset där hon växt upp. Hilding och Isa började med att arrendera ett jordbruk på Ammerön i Revsund, för att så småningom flytta till Tostaskolan i Ås där Hilding sedan under resten av livet arbetade som gårdsmästare eller rättare, d v s förestod lantbruksskolans praktiska jordbruksdrift.

Henning var nyligen hemkommen från sin första amerikatur där han arbetat ett par år på bilverkstad i New York. Det var nog han som stod för bilinnehavet på Klöstanäs, där figurerar först på en bild Nisse och Karin vid en 1927 Chevrolet 4-door Phaeton,troligen hösten 1930, under 1931 nämns en Ford i några brev och 1932 nämns en Volvo – en bild med Henning och Nisse m fl vid en Volvo PV 4, 1928-29års mod., finns också nedan. Märta gifte sig med sin Helmer i Ås samma sommar som Nisse och Karin, nämligen 1934. Stina befann sig tydligen i Stockholm, åtminstone under våren 1931, enligt en brevhälsning. Senare under vintern 31-32 hade hon i alla fall sin damfrisering i stan, vilken även fungerade som den stora släktens mötesplats vid stadsbesök ända in på 1960-70talet. Man tittade alltid in där när man var in till stan, och nästan alltid fanns några andra släktingar där också.

Henning och Nisse var därmed äldst av de hemmavarande syskonen under den här följande brevväxlingsperioden.

Efter Klöstanäs flyttade familjen i febr 1932 till Täng i Ås, en grannfastighet till Helmer Hanssons. Där blev dom dock bara kvar 1,5 år, till nov 1933 då familjen gjorde ett kort gästspel i Odensala för att i maj 1934 flytta vidare till Lillsjöhögen.

Vid flytten från Täng flyttade Nisse till sin fästmö Karin i Bringåsen där dom sedan gifte sig vid midsommaren 1934 utan att kunna tillträda egen gård. Dom arbetade sedan i flera år åt sterbhuset efter AJH (dog 1932). Detta kunde tydligen inte upplösas förrän Karins halvbror Nicke med fru Ingeborg flyttat till hennes hemgård i Korsta, vilket skedde i dec 1937. Nicke hade sedan 1925 bott och verkat på den västra nybyggda delen av gården, som jag dock tror aldrig då blev formellt avskild från huvudfastigheten. En annan anledning till dröjsmålet var att Nicke och Ingeborg råkade i ekonomiska svårigheter 1932 och tvingades sälja gården till Ingeborgs syster hemma i Korsta. Dom bodde uppenbarligen kvar på något slags arrendeavtal fram till 1937 då sterbhuset på den andra gårdsdelen kunde köpa tillbaka Nickes fastighetsdel.

1938 upplöstes sterbhuset och syskonen Erik och Karin med makar kunde efter lantmäteriförrättning lösa var sin del av fastigheten Backen i Bringåsen som därmed blev två självständiga hemman.

width=100 Karl-Erik, Henning, Nisse och Otto width=100

Delar av fam Nilsson med gästen Karin från Bringåsen framför herrgårdsbyggnaden på Klöstanäs 1930 med både en Ford och Chevan. Nisse näst längst ut till höger, jag tror att Karin är den som håller på att kliva ur bilen. Forden kördes till Bringåsen ibland. På nästa står Karl-Erik, Henning, Nisse och Elias vid en Volvo PV4 -29 året 1931. Enligt bilregistret för 1931 hade den här Volvon 28 hästkrafter och var registrerad på Elias Nilsson, Klöstanäs med nummer Z 729. Traktorerna är Nisses och Ottos Fordson 1927 med Otto sittande på den vänstra - dom plöjer det blivande Frösö flygfält Juni 1937.

Mer om livet i Bringåsen från min barndom vid mitten av 1900-talet och senare har jag beskrivit i ett litet epos om den första BilensIntåg, i Fordsontraktorn och även i StuguSläkten.


Kvinnan i dagens jordbruk - och gårdagens

Följande är en kronologisk fortsättning på Karins memoarer där hon för Dialekt- och fornminnesarkivet beskriver verksamheten på Busvebacken under senare år. Som synes fokuserar hon på den kvinnliga sidan i verksamheten, vilket är logiskt då den naturligtvis har minst lika påverkan på den historiska utvecklingen som den manliga i sådana här familjeföretag.

Eftersom upptecknaren representerar kvinnan i gårdagens jordbruk börjar jag med en liten redogörelse för kvinnans situation förr, för att sedan fortsätta med kvinnan i dagens jordbruk, här representerad av min svärdotter, som nu lever och verkar på den gård det hela handlar om.

Jag är både född och uppvuxen på den lantgård som jag fortfarande bebor ett litet hörn av, nu ensam i en liten stuga. Som enda flickan i barndomshemmet var det inte tal om annat än att jag "behövdes hemma" som pappa uttryckte sig. Folkskola, några veckors "lantbruksbetonad fortsättningsskola" och en folkhöskolekurs blev enda utbildningen. "Det fanns tillräckligt med lärt folk ändå" tyckte pappa, som dock var en ganska "lärd" fast mest självlärd person. Så det var bara att hugga i med jobbet direkt efter skolan.

På den tiden var arbetet på en lantgård noggrant uppdelat i karl- och kvinnfolksgöra. Kvinnorna skötte i stort sett ladugården, i mitt fall handmjölkning och utfodring av ett 15-tal mjölkkor och skötsel av diverse smådjur av olika sorter. manlig hjälp blev på sin höjd utgödling och transport av mjölkkrukorna till mjölkskjutsen. Mjölkningsmaskin installerades i slutet av 20-talet och var nog en av de första i byn.

Hushållsarbetet var naturligtvis kvinnogöra. Så långt som möjligt redde man sig med egna produkter. Mjölk fanns fanns ju och eftersom det oftast inte brukade vara nåpgon mjölkleverans till mejeriet helgdagar kunde man då separera mjölken och kärna smör av grädden. Några getter fanns också med i djurbeståndet och getmjölken förädlade man själv till ost och mesost. Det mesta av den ost som förbrukaes i hushållet var dock återtag från mejeriet. På sommaren, när skogsbetet kommit i gång, samlades getterna från de olika gårdarna både i min by och närliggande byar ihop tïll en stor flock, och så promenerade man över myr och mo till en fäbod, som i vårt fall hette Skjörbodarna. Där hade ett par "butöser" installerat sig för sommaren och tog hand om getterna, vallade dem i skogen och gjorde ost och mesost av mjölken. Ost och getter fick sedan avhämtas vid lämpliga tidpunkter av repektive ägare. Ett par duktiga "butöser" kunde klara av bortåt 100-talet getter varje sommar.

Hönsen levererade ägg, och grisar och kalvar sörjde för behövlig köttföda till hushållet. Mjöl till matbröd och gröt maldes av korn och råg från egen odling och potatis grönsaker och bär skördade man också av eget arbete. Nårgra husbehovsfår fanns oftast, men de levererade inte, som numera sker, lammkött, utan ull som kardades, spanns och stickades till strumpor och vantar.

Man kan förstå att tillvaratagande och förädlande av de egna produkterna krävde en ansenlig insats av kvinnokraft. I äldre tid hade man ju inte heller tillgång till modrena hjälpmedel som frysbox, elektriska hushållsmaskiner, el. spis eller tvättmaskin.

Även "kryddgården" d.v.s.odlingen av köksväxter, bärbuskar och prydnadsväxter sköttes av kvinnorna. Jag vill nästan tro att min mor var något av en pionjär i byn på grönsaksodlingens område. Hon kom från grannsocknen Ås där legendariske greve Robert Mörner i seklets bärjan kom som rektor för nystartade Birka folkhögskola. han var en handlingens man och samtidigt som han satte pli på sina elever höll han under sommaruppehållet trädgårdskurser för att lära jämtarna odla och använda mer grönsaker. Mor hade varit med på en sådan kurs och experimenterade ganska friskt med för vår breddgrad både vanliga och ovanliga köks- och prydnadsväxter. Inte alltid togs dieten väl emot av alla i hushållet, jag minns en dag hon bjöd på en läckert gul och fin rispudding. Drängen, som kom från Norrbotten lade för sig en ordentlig portion, men när han uppfattade att det gula förutom ägg även innegattade morötter, då vägrade han att äta. Ganska stora jordgubbsland hade vi och bärbuskar, så det hände att jag under den säsongen åkte med mjölkskjutsen in till stan och sålde jordgubbar och andra trädgårdsbär på torget, för att få en egen liten inkomst.

En stor del av den forna lantbrukarkvinnans arbete utomhus omfattade faktiskt räfsning. På våren när snön gått bort skulle man "bu", vilket innebar att man räfsade ihop och brände gammalt löv, kvistar och skräp inte bara från gårdsplan och andra gräsplaner kring husen, utan också från vägkanter, dikesrenar m. m. Se´n kom ett litet mellanspel med potatissättning, stenplockning, "knackning av korusor", vilket innebar att man med en räfsa finfördelade de torra "visitkort" som korna lämnat när de avbetat "nyvälla", d.v.s. efterskörden på slåttervallarna, föregående höst. Trädgårdsland gjordes i ordning, såddes, planterades, rensades och gallrades, jordgubbsland, bärbuskar och prydnadsväxter fick sin ans.

"Slåttanna", d.v.s. höslåttern började med att karlarna med lie slog alla de självväxta gräsytor som man städat med räfsan tidigt på våren. Och nu blev det räfsning igen. Gräset räfsades ihop och breddes ut till "brejor" som torkades till småhö åt "småfäna", (getter, får). Forna tiders slåtterkarlar hade en ganska effektiv metod att transportera det torra småhöet. Sedan de torra "brejorna" vederbörligen räfsats ihop till högar, kom de med en kraftigare träräfsa, på jämtska "tjämhärva" kallad, veckade med den ihop höet till en platt dragspelsliknande "tjämma" som med ett elegant kast lyftes upp och hamnade s.a.s. på snedkant över vänstra axeln och huvudet, sammanhållen av vänstra armen på den nedre kanten och "tjämhärvan" på den övre och bars på så vis till lada eller annan förvaring. Även vid vallskörden brukade man täcka översta "roan" på hässjorna med "tjämmor". Detta för att vattnet vid ev. regn lättare skulle rinna av och inte tränga in i hässjan.

Vallskörden skogs med hästdragen slåttermaskin, samlades ihop med dito släpräfsa och torkades i hässjor. Som man var ytterst noga med att ta vara på alla strån måste alla vallar handräfsas efteråt och det var förstås kvinnojobb. När det torra höet kördes in på skulle eller i lada krävdes också hennes medverkan, liksom vid spannmålsskörd, där även åkrarna krävde handräfsning efteråt. Från mina yngre år minns jag, att pappa då brukade engagera en eller ett par extra räfserskor ("rakstrar") för de mest hektiska veckorna.

Maskin, hästdragen, som sprätte upp potatisen, kom till gården omkring 1912 - 14 skulle jag tro, men för plockning av potatisen behövdes då som nu medverkan av både kvinnor och barn.

Ekonomi och ekonomisk planering, även större kompletterande inköp till hushållet, sköttes av far i huset. Vid hans död 1932 hade varken mor eller någon annan i familjen någon vetskap om den ekonomiska ställningen.

I slutet av 1938, när min yngre bror hittat sin kvinna och var beredd att ta över barndomshemmet, flyttade jag med make till en tidigare avsöndrad mindre del av samma gård och där fortsatte vi med jordbruk i något mindre skala. Maken medförde i boet byns första traktor, så jämsides med skötseln av de egna åkrarna blev det en del beställningsjobb för grannarna, särskilt under vårbruket. Han var också något av en mångsysslare i olika hantverk från timmersågare - inrednings- och möbelsnickare till - skomakare. Min lott blev nu som förr att ta hand om djuren, några mjölkkor och smådjur, sköta trädgårdsland och hjälpa till vid vårbruk och skörd.

Barnen kom 1941 -1943 och 1947 och fick tidigt börja hjälpa till hemma. När den äldste var 15 år blev maken sjuk och nu började för hans del en tid med perioder av lasarettsvård omväxlande med sjukskrivning hemma, som varade i sex år. 1963 dog maken. Barnen var då i full färd med att skaffa sig den utbildning som föräldrarna aldrig fick. Pojkarna hade "tagit studenten" och fullgjorde sin militärtjänst. Dottern, som var en produkt av den nya skolorganisationen 9-årig försöks-enhetsskola plus treårigt gymnasium ledande till studentexamen, skulle börja i gymnasiet samma år. Hon "kläcktes" tre år senare som en av de första studenterna enligt den skolformen. Barnen försvann nu en efter en till olika högskolor, Lantbrukshgskolan Ultuna, Tekniska Högskolan i Stockholm och så småningom även dottern till GIH och Karolinska.

Jordbruket ville ingen av oss lägga ner, men vi körde det så att säga på sparlåga i flera år, eftersom jag nu blev för det mesta ensam kvar härhemma. Korna avyttrades och det blev höns istället några år framöver, tills den agronomie studeranden Jan började intressera sig för får och i den gamla ladugården installerade en minre fårahjord, som mor fick sköta om medan han skötte sina studier. Nödvändig skötsel av jord och skog klarade barnen gemensamt under ferier och annan ledighet.

Fritid, det är väl den tid man ägnar åt någonting annat än det rutinmässigt vardagliga? Kommunalt var jag en längre tid engagerad i "fattigvårds- och barnavårdsnämnden" som det hette på den tiden, var hembesökare för sjukkassan m.m. Jämsides med de egna ungarnas vård hade jag också hand om en fosterpojke från mellansverige från hans 12-te till 20-de år. Kyrkligt har jag varit och är fortfarande med i kyrkoråd och sångkör och är kyrkovärd.

Föreningsverksamheten blir egentligen den mesta umgängesformen på en så här liten ort. IOGT har jag tillhört se´n barnsben, sedan blev det flera föreningar. Lottorna, Röda Korset, Hembygdsföreningen, CKF, LRF och på sin tid även Fjäderfäavelsföreningen. Vid mogen ålder kom jag med i Svenska Ungdomsringen och till slut har jag nu hamnat i pensionärsföreningen.

Hobbyn framför andra har väl varit vävning och stickning men jag har också varit intresserad av andra former av hemslöjd, sömnad, knyppling, rotslöjd näverslöjd för att nämna några.

På Ultuna träffade sonen Jan agronomie studeranden Lena från Torpa socken i Södermanland. De gifte sig så småningom och flyttade som färdiga agronomer till Röbäcksdalen i Umeå och jobbade med Lantbrukshögskolans fårförsök i Norrland, ett projekt som varade i 5 år. 1976 flyttade de hem till Bringåsen, Jan med ett lärarjobb på Torsta lantbruksskola i bakfickan, och tog över jordbruket härhemma för gott. Och här börjar nu berättelsen om kvinnans situation i dagens jordbruk här i Bringåsen.

Lena och Jan Nilsson brukar nu 13 hektar egen åker och arrenderar 37 hektar, däribland den andra delen av gården som varit mitt barndomshem. På den arealen producerar de fårbete, hö och någon spannmål för djurens behov, potatis, grönsaker och litet brödsäd (råg) för eget behov. Produktionsinriktningen är i huvudsak förskötsel med lammkött och ull som slutprodukt. På ca 3 hektar odlar de svartvinbär och skogen omfattar 140 hektar. Djurbeståndet 200 tackor före lamning, 2 fårhundar, 3 - 4 getter, och på senare tid ett 10-tal husbehovshöns. Nytt fårhus och bostadshus, samt jordkällare ha de byggt efter tillträdet.

Familjen består av Jan 43 år, Lena 42, barnen Anders snart 16, Johan 13 och Anna snart 6 år. Lena är född och uppvuxen på en lantgård i Torpa nära Kungsör i Södermanland, och inhämtade sin första kunskap om lantbruk hemma hos far. Efter studenten läste hon in ett par betyg i matematik och teoretisk fysik vid Umeå universitet, men sökte sig sedan till Lantbrukshögskolan i Ultuna där hon mötte Jan och kom att så småningom bli lantbrukarkvinna i Jämtland.

Arbetet på gården sköter hon och maken gemensamt, men båda har vid sidan om undervisningstimmar på Torsta lantbruksskola, mest vid kortkurser i fårskötsel och liknande. Gemensamt sköter de också den ekonomiska planeringen, men all bokföring, "blankettexercis" samt avels- och utfodringsplanering för husdjuren, d.v.s. kontorsarbetet sköter Lena. Huvudansvaret för hushållet är väl Lenas, men behöver hon åka ifrån på annat uppdrag så klarar hennes karlar den biten också. I fårhuset krävs hennes insatser mest under intensivperioder som lamning, sortering, märkning, klippning, betäckning, seminering m.m. Vanlig vardagsrutin under lugnare perioder sköter Jan, liksom det mesta vad gäller vinbärsodlingen och skogsbruket. Men visst händer det att Lena åker med till någon skogsröjning och hjälper till ibland, och vinbärsskörden är ju gemensam sak. Vårbruket, som också innefattar en nyodling, sköts gemensamt. Vid behov manövrerar Lena den traktor som drar harv, vält eller såmaskin. Potatissättningen sker maskinellt-manuellt då sitter Lena bakom traktorn och plockar ner knölarna i sättmaskinen.

Vid höbärgningen krävs gemensamma arbetsinsatser. Höet slås numera av med traktordriven slåttermaskin, förtorkas på vallen, där det då behöver vändas med hövändare ett antal gånger, strängläggas, samlas upp med speciellt konstruerad hövagn (självlastarvagn) och och köras till fårhuset, där det lastas över i höfläkt, som transporterar in det för skulltorkning. Framför hövändaren är det mestadels Lena som sitter på traktorn och även vid fläkten behövs hennes insats.

En typisk arbetsdag under en lugn period kan för hennes del vara vara en dag på försommaren när vårbruket är klart, fåren ute på bete och fårhuset tomt och utgödslat och den kan se ut ungeför så här: Uppstigning, inte alltför tidigt, frukost med familjen, fil, flingor, smörgås, mjölk, thé. Diskmaskin sköter disken. Ut i naturen, fåren kanske behöver ny betesfålla, alla ha fått sina lamm nu så antalet djur kan uppgå till mellan 600 och 650 st. som uppdelade i något mindre grupper går i betesfållor inhägnade med lätt flyttbart Flexinät. Hundarna hjälper till vid hopsamling och flyttning av fåren. Sedan finns det alltid ett och annat att pysslas med. Kanske står det foderhäckar eller annan intedning, som behöver rengöras, kvar utanför fårhuset, kanske tar hon en tur till nyodlingen för att plocka bort småsten och rötter eller ger grönsakslandet en översyn. Är vädret varmt och vackert kan det bli för- eller eftermiddagsfika i det gröna utanför bostaden eller kanske middag eller kvällsmat vid grillen därute. Kommer det händelsevis en liten värmebölja kan det också vara skönt att plocka in familjen i bilen och ta en tur till närmaste badplats. På kvällen bokföring och annat kontorsarbete.

http://www.busvebacken.se/KarinsMemoarer?action=AttachFile&do=get&target=Fårforskarens+får+1978.jpg

Fårforskarens får 1978. Anders, Lena, Johan och okänd.

En typisk arbetsdag under en intesiv arbetsperiod ser något annorlunda ut. Här ha vi valt att beskriva en dag eller rättare dygn under lamningsperioden, som brukar börja i senare delen av mars och sträcka sig cirka fyra veckor framåt med kulmen ungefär så här: Uppstigning och frukost med Anna, som sedan skickas till förskola eller dagmamma. - Pojkarna ha redan ätit sin frukost och åkt iväg med respektive skolbussar. Ut till fårhuset, där Jan redan befinner sig, och nu vidtar det det dagliga rutinarbetet. Fåren urfodras, flasklamm matas, nyfödda lamm vägas och märkas, lammtackor omflyttas till och från lamningsboxarna m.m. Titt och tätt inträffar också en eller flera lamningar som måste passas. Om läget är under kontroll kan båda fårskötarna gå in och äta samtidigt, om inte så får det ske i skift. Kvällsutfodring av får och lamm och kvällsmat till familjen, där pojkarna nu kommit hem från skolan.

Om både mor och far är upptagna i fårhuset då, får pojkarna ordna maten för familjen. I bland ringer telefonen och någon annan nödställd fårägare ber om hjälp att klara en svår lamning. Då får Lena åka dit och rätta till ett felläge eller annan komplicerad förlossning, Hon har gott rykte som "lammorska" i grannskapet. - Efter kvällsutfodringen får Jan gå in lägga Anna och sova lite och Lena tar kvällsjouren hos fåren, där det också finns en sovmöjlighet - lammtackorna tillåter. Klockan 2 på natten får hon avlösning av Jan, går in och sover tills en ny dag börjar med liknande rutin.

Arbetshjälp och arbetsbyten lantbrukarkvinnor emellan förekommer inte så mycket numera i vår bygd. Möjligen skulle man kunna nämna potatisplockningen på hösten då vi kan hjälpas åt grannar emellan. En dag både vår och höst går vi också tillsammans och skurar, städar, planterar blommor och gör fint i och omkring hembygdsgård och medeltidskyrka. Det hör väl egentiligen inte jordbruket till, men är en fin manifestation av sockengemenskapen.

Som redan nämnts bor farmor kvar på samma gård som nu övertagits av barnen och hon kan ibland rycka in vid akut behov av hjälp. Mest blir det då barnpassning, ev lammpassning, men det faller också på hennes lott att ysta ost och koka messmör av getmjölken.

Visst har kvinnors arbete i lantbruk förändrats åtskilligt under min verksamma tid och visst pågår det fortfarande förändringar. Det forna husbondeväldet har övergått till att bli ett kompanjonskap både vad arbetet och ekonomien beträffar. Den nutida maskinella utrustningen både ute och inne och det faktum att lantbrukarkvinnan av idag ofta är lika skickad som mannen att klara både traktor och bil gör ju, att hon gott kan sätta sig på traktorn och harva en åker om det behövs, medan mannen i sin tur kan ställa sig vid spisen och laga mat eller ta hand om barnen om hon är upptagen på annat håll. En förändring som fortfarande pågår är den att allt flera lantbrukarkvinnor söker sig ett arbete utanför hemmet. Detta av flera orsaker. Ekonomien är hårt ansträngd inom jordbruket och behöver tillskott, mekaniseringen både ute och inne gör att hemmaarbetet tar mindre tid och sist men inte minst det faktum att så gott som alla flickor, även de som kommer från lantbrukarhem, numera får en utbildning, ett eget yrke som mera sällan är lantbrukarens, och det vill de kanske också dra nytta av om inte förr så när barnen blivit större.

Lantbrukarkvinnans fritid är nu som förr ett ganska diffust begrepp. För Lena blir det mest föreningsarbete ock kommunala uppdrag. Hon läser rätt mycket, gick en vävkurs för ett par år sedan, men har hittills inte fått tid över att odla lärdomen som någon hobby. I Fåravelsförbundet är hon med i riksstyrelsen och åker ca 5 gånger per år på sammanträde i olika landsändar, är också ledamot i länsdistriktet av samma förening. Av övriga föreningar kan man räkna upp LRF, vallhundsklubben, Röda Korset, Hembygdsföreningen, föreningen Hem och skola, Bygdegårdsföreningen, IOGT m.fl. Kommunalt är hon ledamot i kommunfullmäktige och i miljö och hälsoskyddsnämnden, politiskt styrelseledamot i Centerns kommunorganisation och i CKF:s distriktsstyrelse samt ordf. i lokalföreningen. Till fritidsbestyren hör också att skjutsa barnen till olika aktiviteter, fiolspelning, skidåkning, skytte m.m. och att vara med på deras lucia- jul- och klassfester samt skolavslutningar.

Umgänget med släkt och vänner fungerar numera oftast så, att de mera långväga hälsar på vid sportlov, semestrar eller helger och så kan det bli något litet återbesök vid lämpligt tillfälle när arbetet på gården så tillåter. I övrigt blir umgänget mest per telefon. Närmare boendevänner och bekanta träffar man i vardagslag mest inom föreningsarbetets ram. Större släkt och vänträffar blir det oftast bara vid begravningar, födelsedagar, ett och annat bröllop eller dop.

Överhuvud taget ha umgängesformerna blivit mycket enklare nu än förr. De stora julkalasen är alldeles borta. Likaså gravölen som de kallades förr och som då var stora kalas med bjudningskort och allt, inleddes med kaffe och massor av dopp efter akten i kyrkan, fortsatte med smörgåsbord och flera rätters middag och avslutades med thé och smörgås fram på nattkröken. Numera inbjudes i dödsannonsen till minnesstund i någon närbelägen samlingslookal, där släkt och vänner kring kaffeborden får tillfälle att träffas och minnas. Även bröllop, dop och födelsedagar kan bli större eller mindre släktträffar, men även dessa sker nu under enklare former än förr.

Mars 1985. Karin Nilsson

Busvebacken: KarinsMemoarer (senast redigerad 2016-09-08 14:59:09 av JanNilsson)