Stugusläkten från Nils och Katarina Nilsson

Allra först en liten namnförklaring. Dom släktingar med Nilsson som efternamn, som var födda i Stugun i flera generationer bakåt, kallades i kyrkböckerna på olika ställen omväxlande och lite förvirrande för Nils eller Nikolaus vilket egentligen är samma namn. Sen har vi smeknamnen Nisse och Nicke som också ibland blev officiella. Till vardags kunde nog åtminstone i de äldre generationerna samma person använda alla fyra namnen i olika sammanhang.

För att hålla isär dom olika generationerna har jag i mina texter valt att kalla min pappa för Nisse(född 1907), fastän han var döpt till Nils Halfdan. Nisses far , min farfar i rubriken ovan, kallar jag i fortsättningen för Nils(född 1873), medan generationen dessförinnan från samma plats kallades för Nicke (född 1847). Dom båda senare var döpta till Nikolaus eller Nicolaus enligt kyrkboken.

Nilssons släktträd från Stugun

Pappa Nisse är alltså min (Jan) och mina syskon Staffans och Ingers far, Nils H Nilsson, och eftersom han dog 1963, för snart femtio år sedan, finns det ingen efterlevande under femtioårsåldern idag som kunnat träffa honom.

Nisses anor på både mors och fars sida kan följas bakåt i Karins och Nisses familjeträd, som nu har Nils Nilssons familj på öppningssidan. Alla blåa namnuppgifter är klickbara och ger en ny personaktsöppning.

Man hittar enklast i det stora persongalleriet om man börjar fr vänster under fliken Personer och klickar på ett önskat namn. Då kommer namnet med familj upp i den högra avdelningen under fliken Personakt. Här kan man sedan klicka på alla barnens namn för att få upp liknande familjebilder på respektive person med dom uppgifter jag har haft tillgängliga.

Om man vill spana bakåt klickar man på fliken Antavla och får upp ett träd som går ner till 1400-talet om man arbetar sig vidare med pilarna längst till höger på grenarna. Även härifrån kan man få upp familjeuppgifterna om man klickar på ett av namnen.

Om man klickar på fliken Platser (t h om Personer) kommer överst en snabblista med exempel på Nilssonsläktens nitton generationer med början i den äldsta säkra personen Harvard som troligen föddes i slutet av 1300talet i Stugubyn. Jag har lekt lite med siffror och bokstäver så att programmet kunnat sortera fram personerna ur dem som finns i arkivet. De första ettorna visar generationerna från Harvard (1 Stugun Z 1) fram till farfar Nils Nilsson f 1873 (1 Stugun Z 15). Tvåorna står för farmor Katarinas (2 Stugun Z 15) gren, medan treorna visar en av dom många fortsättningarna från Nils och Katarina, som går över deras son Nisse (3 Stugun Z 16) till mitt barnbarn i generation (3 Stugun Z 19), Nils Forssén. Den senaste Nils bor också lämpligt än så länge på Frösön i centrala Jämtland dit de gamla vägarna via Stugun ledde.

Härifrån känns det lämpligt att göra en liten sammanfattning av hur min morfar A J Hansson beskrev den väldokumenterade och intressanta historien kring stugusläktens och Stuguns sockens utveckling från starten på 1200-talet och fram till år 1926-27, den tidpunkt då vår egen Nilssonklan flyttade ut i världen från den gamla Stugubyn. Den berättelsen börjar med

Stuguns tidiga historia

Ur Stuguboken Ur Stuguboken Ur Stuguboken

Erik Harvardson och sonen Bengt är dom första någorlunda väldokumenterade anorna till min farfar och farmor Nils och Katarinas grenar av stugusläktträdet.

Ur Stuguboken

Det är ganska rimligt att räkna den här tidpunkten som start för ett första mer formellt kyrkobygge även om A J Hansson inte funnit dokument om detta förrän tidigast i början av 1600-talet.


Ur Stuguboken

Storleken på samhället och de olika skyldigheter man skulle uppfylla i mitten av 1700-talet framgår av följande tingsprotokoll

Ur Stuguboken

Man kan konstatera att hela socknens fem dåvarande bondgårdar, förutom de långa hästskjutsarna åt flera olika håll, även måste hålla var sin utrustad fotsoldat, som vid behov hade att fara ut till långvariga krigstjänster och övningsläger. Klimatproblemen var nog enligt min mening lite överdrivna eftersom Stugun i verkligheten sannolikt har varmare sommarväder än t ex den bördiga Rödöbygden vid Storsjön, men det fanns utan tvivel ett stort behov av skogsslåttermark och åkerproduktion från mer uppodlade bygder som t ex den konfiskerade prästegendomen i Hölje på gränsen mellan Lit och Kyrkås, vilket ju införlivades till Själastugans försörjning av hästar och gästning på ett mycket tidigt stadium i början av trettonhundratalet. Man disponerade även redan då avkastningen från en egendom i Ansjö, Kälarne.

Ur Stuguboken

Ur En bok om Stugun

Ur En bok om Stugun

Bilderna är hämtade ur den gamle redaktörens vid Sveriges radio, Lars Hamberg: En bok om Stugun.

Ur Stuguboken


Ur Stuguboken

A J Hanssons beskrivning av Stuguns ekonomiska tillstånd omkring år 1926 är intressant av flera anledningar. Dels talar han om en bygd som närmast exploderat i utveckling under den senaste hundraårsperioden tack vare skogsbrukets framväxt som gett stuguborna en högre standard än övriga Jämtland.

I verklighetens efterhandsperspektiv var det säkert likadant här, som över allt annars att det var dom s k besuttna, dvs dom som hade kvar sina hemman, som kunde dra fördel av överflödet i skogsbruksekonomin. Dom stora vinsterna och hela pengaflödet uppstod och kontrollerades på de stora skogsbolagen nere vid älvmynningen i Sundsvall. Bolagen hade ju också vid det s k baggböleriet köpt upp stora delar av dom bäst belägna skogsarealerna, och där kunde man förvisso erbjuda hyggligt betalda arbeten till många när det var högkonjunktur vilket särskilt var fallet vid slutet av och strax efter första världskriget, åren omkring 1920. Mot mitten av 1920-talet blev det mycket kärvare tider med bank- och bolagskonkurser, börskraschen i New York 1929 och Kreugerkraschen 1932 och då försvann förstås även efterfrågan på virke och med dem arbetstillfällena, vilket ligger bakom morfar A J Hanssons sista dystra meningar här ovan. Han hade själv stora ekononomiska problem hemma i Bringåsen 1925-26, eftersom han pantsatt sitt hemman mot ett borgensåtagande för bankens lån till ett skogsbolag vid kusten vilket nu konkursade, och dom osäkra tiderna påverkade säkert även Nils och Katarinas många omdispositioner i familjeekonomin och flyttningar under 1920- och -30-talet.

A J Hanssons meningar om Stugubornas "yppiga levnadssätt" syftar säkert på dom ståtliga träslott som byggdes vid den här tiden på gårdar i t ex Strånäset och Borgvattnet och dom osannolikt exklusiva automobiler som dök upp här och var i nästan väglöst land, när några av dom tämligen få större skogshemmansägarna som motstått bolagsinköpen, nu försökte investera sina vinster från de goda tiderna och skydda dem mot det rådande penningvärdesfallet.

Nils Nilssons och Katarina Eliasdotter-Sahlins familjebildning

Nils och Katarina som båda hörde till den ursprungliga stugusläkten var mina farföräldrar. Som det ser ut av ren slump blev min morfar A J Hansson upphovsman till den gedigna stugusläktkrönikan några år innan min pappa Nisse (f.1907 och döpt till Nils Halfdan) dök upp som mågämne och så småningom svärson på Busvebacken i Bringåsen.

Thorsgård - Dusnäset i Stugubyn till 1898

Pappa Nisses anor går ihop till samma familj flera generationer bakåt och allt rörde sig inom ett mycket litet område i Stugubyn ända sedan 1400-talet - kanske t o m ner till Gjurd Bodakarl år 1290 ("Boda" i namnet syftar liksom sockennamnet på den själastuga eller officiellt gästgiveri (vid vägskälet) som bonden Gjurd fick ärkebiskopsorder om att sätta upp. Min morfar, A J Hansson, gjorde en ganska fantastisk och läsvärd historieutredning på 1920-talet om socknen Stuguns start och utveckling från en gästgivargård med skjutsstation i ödebygd med ett biskopsbrev till Gjurd Bodakarl år 1290 och fram till 1900-talets ganska stora och expansiva skogsbruksdominerade samhälle. Den inleder släktkrönikan i den StuguBoken som han gjorde som ett rent uppdrag på gammeldagarna (se ovan) utan att vid den tidpunkten veta om familjekopplingen till Nilssonsläkten, vilken hann bli verklighet innan morfar dog bara några år senare.

Om jag har läst Stuguboken rätt så är Thorsgård, Dusnäset och Katrinehill på den norra sidan av Indalsälven ("Å´a") delar av den ursprungliga själastugan (liksom även Zetterströms fastighet Åbacken i Näverede på södra älvsidan) på det arealmässigt mycket stora och gamla hemmanet Stugubyn No 1, som kunde räkna de disponibla skogsmarkerna i kvadratmil. Gjurds hemman fanns på platsen år 1290 när biskopsbrevet anlände, och fungerade sannolikt redan då som strategisk vägstation vid en punkt i storskogen där kommunikationsleden från närmaste Bottenvikshamnen i Sollefteå (Ångermanälven) skulle korsa Indalsälven på väg mot Storsjöområdet.

Biskopsordern innebar mycket betungande energimässiga krav på skjuts- och övernattningstjänst för de expanderande myndigheternas (kyrkans) räkning, som alltså gästgivaren själv skulle bekosta med avkastningen (skatten) från områdets näringsliv, som dessutom enligt skyddsbreven måste förstärkas från verksamheter i både Lit och Kälarne. Storleken på det här beskattningsområdet säger något om hur kostsamt resandet och landtransporterna var på den här tiden, som faktiskt sträcker sig ända fram till slutet av 1800-talet när järnvägen når centrala Jämtland.

På Thorsgårdsdelen sitter fortfarande som ägare och skogsbrukare Kjell och Margareta Rubensson. Kjell är också ättling till till de gamla gästgivarna och 1800-talets Nilssöner i rakt nedstigande led. Tala om en livskraftig ätt som befolkat Stugun med omgivningar! På Thorsgård finns en lite utförligare redogörelse för den gårdens utveckling, som Kjell skrev för några år sen.

Thorsgård 1950 Thorsgård 2011

Thorsgård på flygfoto fr 1950 när Ruben och Astrid Nilsson verkade här, och Thorsgård som det ser ut 2011 med sonen Kjell Rubensson vid rodret.

Dusnäset Dusnäsets lagård Märta och Greta Sahlin 1913 Systrarna från Dusnäset 1925

Dusnäset var ett stort hemman väster om Thorsgård, som övergick i bolagsägo år 1900 när Katarinas föräldrar flyttade till Fritshem på Frösön. Lagårn där hade plats för 24 kor. Katarinas systrar Märta och Greta fotograferades 1913 och 1925 vid besök i det gamla hemmet Dusnäset.

Öa 15 aug 1953

Minnena från Dusnäset och Katrinehill finns kvar i Nilssonsläkten i form av fastighetsdelen Öa, den lilla ön som ligger mitt i älven mellan Dusnäset och Åbacken i Näverede. Det är en liten idyll, kanske numera igenväxt, som alltid varit ett besöksmål när släktingarna hälsat på hos Elmas familj. Flera släktingar har också under åren skaffat sig sommarnöjen omkring Åbacken. På bilden från Öa 1953 flankerar Stig till v och Henning och Kurt till h två personer där mannen är obekant och kvinnan antingen är Elma, eller möjligen mera troligt farmor Katarina.

Jag visste för några år sen nästan ingenting om farfar Nils Nilsson (1873-1948), som jag bara sett någon enda gång när jag var några få år gammal. Han föddes i Thorsgård 1873 som första barn till bonden Nicolaus (Nicke) Nilsson(1847-1921) och hustrun Ingeborg Larsdotter (1855-1947) från Berg. Senare i livet byggde han upp ett mindre hemman, Katrinehill, mellan föräldragården Thorsgård och hustrun Katarinas föräldrahem Dusnäset, som en mindre avstyckning från den senare, vilken i övrigt blev såld till skogsbolag. Farmor Katarinas uppväxt har jag inga uppgifter eller bilder ifrån. Med bistånd från många kusiner har jag nu samlat en hel del uppgifter om den stora familjen Nils och Katarinas liv och leverne, som jag redovisat i det följande.

Erik Nils Ante och Karl Nilsson Ingeborg och Nicolaus med ett antal barnbarn Ruben Nilsson 1922

Farfar Nils var äldst av tio syskon och hans yngste bror Ruben (tredje bilden) var jämnårig med farfars och farmors första egna barn. På första kortet som bör vara taget omkr 1886 sitter Nils och har Erik stående till v och Ante och Karl till h, alla i mycket välskräddade kostymer. På nästa bild som enligt uppgift är från fadern Nicolaus 70-årsdag år 1917 omges Nicke och Ingeborg av ett imponerande antal barn och barnbarn.(Uppgiften om 70årsdag stämmer inte med den här sommarbilden dock eftersom både han och hustrun Ingeborg var födda i december-januari.) Tredje fotot Ruben, f. 1900 och nu 22 år, när han tog över Thorsgård.

Nicke o Ingeborg m fl Nicke o Ingeborg med Gertrud, Maria, Henrietta Astrid och Ruben Nilsson 1950

Nicke står längst fram på bron och Ingeborg i ljusa kläder längre bak, nästa kort visar Nicke o Ingeborg sittande, bakom står Nickes systrar Gertrud och Maria med Henrietta, gift med Nickes bror Magnus Nilsson, till höger. På bron står även makarna Martin och Kristina Lundström från Lundströmstorpet på södra sidan älven och Strid-Kristina från Stridtorpet i Näverede. Tredje kortet från omkr 1950 visar sonen Ruben med hustru Astrid några år innan dom lämnade över till nästa generation.

Nicke och Ingeborg fick tillsammans 10 barn, och så småningom hela 49 barnbarn som Ingeborg också fick uppleva då hon blev 92 år!

Svärdottern Katarina (1875-1964) (nedan), min farmor, med 15 barnsängar levde också tills hon blev 89 år och även hon hann träffa alla sina 32 barnbarn innan hon avled 1964.

För ordningens skull kan jag nämna att Nicke Nilsson i sin tur var äldste hemmavarande son till Nils Persson (1813-1880) och hans hustru Barbro Jönsdotter (1817-1868) från Mårdsjön. Dom fick sammanlagt 12 barn varav tre stycken emigrerade till Amerika. I släktregistret har A J Hansson letat fram sammanlagt 47 barnbarn till Nils och Barbro.

Borgsjö - Erikslund i Medelpad 1898-1907

Nils Nilsson O Katarina Sahlin gifte sig 28/5 1898 Katarina och Nils omkring 1905-1910 Julen 1919 på Katrinehill

Nils Nilsson från Thorsgård i Stugun gifte sig våren 1898 med Katarina Eliasdotter Sahlin, som var äldst av nio syskon Sahlin från granngården Dusnäset. Elias Sahlin sålde något år senare fastigheten Dusnäset till skogsbolag och flyttade med resten av familjen till en stadsäga Fritshem på Frösön.

Nils´ och Katarinas släkter fanns på var sin del av samma urprungliga hemman Stugubyn No 1 och dom har samma anor eller föräldrar ett par generationer före Nils Persson som nämdes här ovan. Parets första barn kom 1899 och efter 20 år med 15 barnsängar och 15 födda barn, såg familjen ut så här julen 1919 när sistfödde Karl Erik var 8 månader.

Beträffande syskonens födelseplatser finns det en del fel i den senaste Stugusläktboken.Enligt kyrkobokföringen bör det ha sett ut så här: Stina föddes 1899 i Borgsjö medan familjen fortfarande tydligen var skrivna i Stugun. Året efter (1900) när Henning föddes befann sig familjen åter i Stugubyn där Nils var snickare. Därefter föddes Ingeborg, Märta och Elma i Borgsjö församling, bosatta i Gubbyn, Erikslund där Nils tituleras som snickare. Hilding och resten av barnen föds i Stuguns församling, där Nils omväxlande kallas för snickare i Dusnäset eller Stugubyn fram till och med Ottos födelse 1909.

Enligt en uppgift i en födelsedagsnotis (längst ner i denna länk) drev den unga familjen Nilsson en snickerifabrik av obekant storlek i Erikslund

När Elias föds 1910 är Nils officiellt hemmansägare under Stugbyn nr 1 eller ibland Dusnäset. Detta är fastigheten som de kallar för Katrinehill, och som ser ut att vara under uppbyggnad på korten från 1906.

Från giftermålet 1898 och fram till slutstationen i Lillsjöhögen 1934 flyttade familjen sammanlagt nio gånger och minst två mil varje gång.

Katrinehill i Stugubyn 1905 - 1925

Nybygget Katrinehill våren 1906 Nybbygget Katrinehill våren 1906

Efter återkomsten någon gång efter våren 1905 startade bygget av den nya gården Katrinehill på ett mindre nyupprättat hemman i Stugubyn mellan Dusnäset och Thorsgård. Där lyckades farmor Katarina och farfar Nils Nilsson med konststycket att framgångsrikt uppfostra alla sina femton födda barn, och även ha plats för en liten möbelverkstad i bostadshuset på Katrinehill.

Katrinehill 1913

Nu 1913 har familjen bott här i sju år och antalet barn skall vara elva. Det kan stämma om den nyfödda Greta ligger på marken till vänster, och raden avslutas med den 15-åriga damen Stina längst till höger. Jag noterar också att Nils kostat på sig en utsmyckad glasveranda och plåttak som går i stil med den ganska överlastade byggnadsstil som nu var vanlig på de stora skogshemmanens mycket stora mangårdbyggnader i området.

Torsgårds skola omkr 1914 Torsgårds skola omkr 1914 Elias, Nisse, kusin Birger, Otto och lilla kusinen Rudolf Arvidsson 1917

Thorsgårds skola omkr 1914 med småskollärarinnan Daga f. Palmkvist fr Stugubyn, nu gift med en bror till farfar Nils, Arvid Nilsson i Thorsgård. På trappan t v sitter Hilding, snett t h bakom honom står Nisse (med svart ok) och längst t h står Elma. Inne i skolsalen står dom i främre ledet som nr 2 Hilding, nr 3 Nisse och nr 5 Elma.

På den sista bilden spelar Elias, Nisse, kusin Birger från Kiruna, Otto och lille Rudolf Arvidsson krocket år 1917, och det måste vara vid samma tillfälle som vid den första familjebilden med Nicke och Ingeborg.

Framför huset på Katrinehill 1924 Katrinehills lagård Katrinehill 2013

Katrinehills byggnader på 1920-talet. Bostadshuset flyttade Nils dit från Dusnäset och byggde även lagårn, som ser ut att ha plats för några hästar och 5 - 10 kor. Gården var en avstyckning på ca 100 ha från Dusnäset, som måste ha blivit gjord samtidigt med att familjen Sahlin sålde resten av den mycket stora fastigheten till skogsbolag år 1900. På den sista bilden kommer man in uppifrån landsvägen och kan se hur byggnaderna ligger på gården. Bostadshusets stora veranda är numera borttagen och gården sedan länge sommarnöje för nya ägare utom släkten.

Katrinehill 2010 Katrinehill 2010 Katrinehill 2010 Katrinehill 2010

Så här ser gårdens byggnader ut idag, och man ser hur nära ån gården ligger. Det finns en tredje mindre byggnad med eldstad nere vid ån som förmodligen rymde en del av familjen. Dörren in till möbelverkstan finns kvar på husets högra gavelsida.

Familjen på Katrinehill omkr 1923

Hela familjen på samma kort år 1923 innan Ingeborg flyttade ut.

Framför huset på Katrinehill 1925

Framför huset år 1925 strax före flytten till Lit står fr v Nils, Katarina, Henning, Hilding, Nisse, Otto, Elma, Elias, Märta och Stina. Dom små framför är Walborg, Greta, Gudrun, Linnea, Edvard och Karl-Erik. Här saknas Ingeborg som nu har familj med småbarn i Mårdsjön.

På Katrinehill 1925

Vid samma tillfälle som ovan står först fr vänster en besökare, sedan Walborg, Märta, Katarina med Gudrun framför, Nils, Elma, Elias, Nisse, Otto, Henning med dragspelet, Hilding med Karl-Erik framför, en okänd med fiol och en liten tös, Edvard, Linnea och Greta med gitarren.

Den stora familjen Nilsson, som hade för lite jord att enbart försörja sig på, drabbades också av den sjunkande skogskonjunkturen och blev enligt någon uppgift tvungna att så småningom lämna Katrinehill för att bl a lösa kontoskulder hos handlaren i byn. Alla måste äta även i dåliga tider, så Nils och Katarina fattade säkert ett välövervägt beslut när man siktade på utvidgad verksamhet med jordbruk och binäringar i en mindre konjunkturkänslig bygd, vilket man nog får anse att Lit med sin ganska nybyggda järnväg också var.

Nilssons arrenderar på Klöstanäs herrgård i Lit 1926-1931

Man kan fundera över på vilket sätt man lyckades ta över arrendet år 1926 på Klöstanäs, eftersom det också måste ha inneburit rätt stora krav på eget rörelsekapital - kanske räckte försäljningen av Katrinehill eller möjligen kunde man låna pengar på sitt goda namn av gårdsägarna, familjen Lithander, som säkert också kunnat samla i ladorna under den tidigare högkonjunkturen. Det verkade dock vara ett planerat genidrag av Nils Nilsson att före tillträdandet skicka två av sönerna, Hilding och Nisse, på avancerad lantbruksutbildning på Torsta (TorstaMinnen). Jag tror att Henning redan före sina bilverkstadsjobb i New York hade gett sig in bilservicebranchen på den s k eftermarknaden i de biltäta stuguskogarna på tidigt 1920-tal, och hans kunskaper kom väl till pass för den hyrbilsrörelse man sen startade på Klöstanäs - förmodligen delvis som skjutsningsservice åt köpmannafamiljen på herrgården. Att ta körkort och ge sig på att köra och sköta bilar var på den här tiden ganska tydligt förbehållet unga grabbar - jag har knappast träffat på någon etablerad företagare i mer stadgad ålder som på den här tiden själv gick över från tömmar till ratt. Köpa bil och åka gjorde man med förtjusning, men det var nog nästan alltid en ung chaufför som fick sköta ratten. På 1940-talet etablerade Henning eget taxiåkeri i Lit

1926 på hösten flyttade hela den stora familjen utom de utflugna barnen Ingeborg, Märta och Henning (se lite längre ner) till Klöstanäs i Lit där man arrenderade herrgårdsjordbruket fram till början av 1932. Jordbruksdriften omfattade omkring år 1930 64 hektar åker och ca 30 kor i lagården, det bör ha varit en av de större gårdarna i hela länet på den tiden. Här varvade min pappa Nisse som ung tjugoåring i familjen jordbruksarbetet med häst-, bil- och traktorkörning, skomakeri och tillverkning av en och annan roddbåt (se filmen Otto båtbyggaren ).

Klöstanäs pigor omkr 1927 Klöstanäs drängar

Korten med den delvis sporadiska arbetskraften på Klöstanäs bör vara från den första tiden 1926-27. De välklädda pigorna är fr v i främre ledet Stina född 1899, Ingeborg -02, Märta -03, Elma -05. I bakre fr v Walborg -11, Greta -13, Gudrun -14, Linnea -17, alla omkring mor Katarina -75.

Drängarna är Henning -00, Hilding -06, Nils H -07, Otto -09, Elias -10, Edvard -16, Karl Erik -19 med chefen Nils Nilsson -73 framför stenlagården som fortfarande finns kvar.

Klöstanäs Klöstanäs Klöstanäs Klöstanäs

Några bilder från verksamheten på Klöstanäs. Tjejerna med smådjuren har förmodligen besök av "studentmössan" med barn.

Klöstanäs inne Klöstanäs utanför bostaden

Bilder från arrendatorbostaden i den norra flygeln på Klöstanäs, inne och ute på trappan. Killen till vänster och han mitt i soffan måste vara besökare, kanske även nån av dom till höger.

Följande är uppgifter som jag (Jan Nilsson) inhämtat från bl a brevväxlingen mellan Karin och Nisse från deras första möte i augusti 1930 och fram tills Nisse flyttade till Bringåsen för att där ta hand om jordbruket på sterbhuset efter morfar A J Hanssons död sommaren 1932. Karin och Nisse hade förlovat sig ett halvår tidigare och dom gifte sig två år senare (1934). Eget jordbruk hade dom först 1938 efter en fastighetsdelning med Karins bror Erik, som då gifte sig med den från Vingåker i Sörmland hitflyttade skollärarns syster, Elsa.

Min mamma Karin skrev också ner minnen under sina äldre dagar, nästan ända fram tills hon dog 2004, 97 år gammal. En del av detta har jag redovisat under KarinsMemoarer där hon bl a skrev följande:

Mor gillade inte dans, så jag fick inte vara med ens på de små bydanserna. På något sätt kom jag ändå med så smått så där i 17-18 årsåldern. Dansa hade våra unga dansglada pigor lärt mig medan vi jobbade i lagår´n, men första gången jag blev uppbjuden av en pojke var jag så blyg att jag inte vågade ställa upp. Sommartid dansades på logar och i lador på försommaren innan höet och säden var inbärgade. Så småningom blev också någon större och rymligare loge lokal för offentliga danstillställningar med professionell dansmusik.

”Bjudningsbaler” förekom också då och då. På en sådan i Lit träffade jag för första gången min blivande man.

Radiobal i Böhle skola, Genvalla h 1930 Radiobal i Klösta skola, Lit h 1930

I ett brev d 9/11 1930 skrev Karin till Nisse: Från det ena till andra. Har du hört om ”träbockarna ” på skolan, som du så vackert uttrycker dig, lyckats kalla fram några gubbar från radiobalen i Genvalla på sina filmrullar. Hoppas du kommer ihåg att även jag har fått en släng av det kvinnliga släktets omdebatterade nyfikenhet, och jag skulle så gärna vilja ha ett synligt minne av den där kvällen.

Här är bilderna (från Walborgs album) dels från Genvalla dit Nisse ganska säkert fixat skjuts från Lit med familjens droskbil för Karin och sig (sitter mitt bakom bordet), och systrarna Greta på golvet t v och Valborg t h i bilden. Den andra bilden är från Klöstaskolan, granne till Klöstanäs i Lit, där "träbockarna" var lärare på skolan och umgicks med klöstanäsungdomarna och tydligen även svarade för den här fotograferingen. Där sitter Walborg som fyra fr v och Karin o Nisse framför fönstret. På golvet Henning t v och troligen Greta t h. Sladdarna framför Nisse hör säkert till musikanläggningen dvs radioantennen som riggats för tillfället.

Företrädesvis var det ungdomen och de ogifta som besökte danstillställningarna men var det, som ibland hände dans i samband med bröllop eller annat kalas så visst deltog också många av de äldre och gifta i dansen.

Det ovan nämnda första mötet med Nisse på bjudningsbalen i Lit skedde närmare bestämt den 2 augusti 1930 och resulterade snart i en livlig brevväxling, som nu före jul 2006 kommit fram ur gömmorna när vi gått igenom Karins efterlämnade samlingar. Vi kan väl förmoda att möjligheten att hämta tjejer med bil från grannsocknen kan ha spelat en viss roll i sammanhanget också. Vi vet också att A J Hansson liksom tidigare även hans far Hans Andersson var väl bekanta med herrskapet Lithander på Klöstanäs hos vilka Nisses familj arrenderade jordbruksdriften vid den här tiden.

Vägavståndet mellan Backen och Klöstanäs är ungefär 20 km, och Mo som förekommer här och var i breven ligger mitt emellan.

Stina och Ingeborg flyttade enligt kyrkböckerna till Frösön 1914, och Stina till Sundsvall -23, Sedan gifte sig Ingeborg och flyttade till Mårdsjön 1924 (se längre fram).

Märta flyttade till en annan gård i Klösta som piga redan i april 1925, och resten av familjen flyttade från Stugun till Klöstanäs i augusti 1926 inklusive Stina, medan Henning tydligen var kvar i Stugun ett år till och sedan for till Nordamerika i oktober 1927. Han kom tillbaka till Klöstanäs, förmodligen 1929, utan att skriva sig, och for sedan enligt breven åter till Amerika igen i april 1932. Henning återvände hem för gott 1936 och skrev sig då på Lillsjöhögen, dit familjen och de hemmavarande yngre syskonen tidigare flyttat.

Elma och Hilding gifte sig den här sommaren 1930, alltså några månader före Nisses och Karins första träff. Elma flyttade till Alfreds hemgård Åbacken i Näverede, mittemot Dusnäset på andra sidan Indalsälven där Elma växt upp.(Älven kallades här av alla för Å´a, och mitt i Å´a låg Ö´a som också hörde till familjen). Hilding och Isa började med att arrendera ett jordbruk på Ammerön i Revsund, för att efter något år och via arbete på agronom Sidéns gård Bergom i Tomte på Rödön, flytta till Torstaskolan i Ås när Siden blev rektor här. Där arbetade Hilding sedan under resten av livet som gårdsmästare eller rättare, d v s förestod lantbruksskolans praktiska jordbruksdrift.

Henning var nyligen hemkommen från sin första amerikatur där han arbetat ett par år 1927-28 på bilverkstad i New York. Henning och Nisse var därmed äldst av de hemmavarande syskonen under den här följande brevväxlingsperioden.

I början av september 1931 uppmärksammades mor Katarinas husmorsinsatser på Klöstanäs i ett nummer av den stora veckotidningen Husmodern, vars artikel jag lyckats få tag i en kopia av.

Familjen i Täng

Det här kortet måste vara från sista sommaren, 1931, på Klöstanäs. Bakom Katarina och Nils i korgstolarna står fr v Elias, Karl Erik, Ingeborg, Hilding, Linnea, Greta, Henning, Elma, Nisse, Gudrun, Otto, Stina, Walborg, Märta och Edvard.

Storfamiljen Nilsson delas och flyttar vidare åt olika håll

Efter Klöstanäs flyttade familjen i början av april 1932 till Täng i Ås, en grannfastighet till Helmer Hanssons. Där blev dom dock bara kvar 1,5 år, till nov 1933 då familjen gjorde ett kort gästspel i Odensala för att i maj 1934 flytta vidare till Lillsjöhögen.

I april 1932 for Henning tillbaka till New York och jobbade där en ny period fram till 1936, då han återkom till familjen som då etablerat sig på gästgiveriet i Lillsjöhögen.

Hilding och Elma hade gift sig på var sitt håll och flyttat ut från Klöstanäs under året 1929.

Täng i Ås 1932-33

Gården i Täng 1933

Detta ska vara den gård i Täng, Ås socken, som Nils och Katarina flyttade till efter Klöstanäsperioden.

Gudrun, Stina, Otto och Karl-Erik

Det här kortet tror jag också kommer från vistelsen i Täng, närmare bestämt sommaren 1932. En vacker bild på Gudrun, Greta, Otto och Karl Erik. Greta flyttade till Stockholm i september 1932. Stina hade bott i Stockholm tidigare under 1931, men hade sedan etablerat sin damfrisering i Östersund vid slutet av 1931. Valborg, Edvard, Linnea och Elias var skrivna i Ås den här sommaren 1932, men arbetade förmodligen i stan, när kortet togs. Valborg flyttade till Frösön i december 1932.

Märta gifte sig med sin Helmer Hansson som kom från deras granngård i Täng, Ås samma sommar som Nisse och Karin, nämligen 1934.

Stina befann sig tydligen i Stockholm, åtminstone under våren 1931, enligt en brevhälsning. Senare under vintern 31-32 hade hon i alla fall sin damfrisering i stan, vilken även fungerade som den stora släktens mötesplats vid stadsbesök ända in på 1960-70talet. Man tittade alltid in där när man var in till stan, och nästan alltid fanns några andra släktingar där också.

När familjen flyttade från Täng till Odensala i slutet av 1933 tror jag att KarinochNisse redan planerat för att snart gifta sej, så Nisses flytt gick då till Bringåsen, där dom gifte sej vid midsommaren 1934. Nisse hade förmodligen redan innan flytten börjat arbeta på Arthur Petterssons såg i Odensala, ett arbete som senare återupptogs när KarinochNisse blev egna företagare 1938 enligt hans bokföring.

Odensala 1934

Vad jag vet är att familjen bodde från dec 1933 till maj -34 i närheten av Artur Pettersson såg där pappa Nisse jobbade en hel del även de första krigsåren på 40-talet. Fru Pettersson med en liten grabb, Karl-Bertil anlitades också som hjälp och stöd hemma i Bringåsen i samband med att jag föddes 1941.

Odensala väster om sågen

De här husen ligger strax söder om Växtvaruhuset i Odensala, och är troligen delar av familjen Nilssons bostad under vårvintern 1934. Garaget till höger kan ha ersatt en tidigare lagårdsbyggnad, och Artur Petterssons såg fanns fram till 1980-talet strax öster om detta på andra sidan Opevägen. På sågen jobbade Nisse och förmodligen flera av bröderna även sedan familjen flyttat vidare till Lillsjöhögen.

Ove Carlén från Mårdsjön har också berättat att han som liten grabb ofta vistades hos mormor och morfar, och han minns att han var med när flyttlasset gick från Odensala till Lillsjöhögen. Ove kunde också berätta att hans yngsta morbror Karl Erik skadade sig i huvudet när han våren 1934 skulle cykla från Odensala in till stan och hakade på lift med en lastbil. Det gick överstyr och han fick en skada som utvecklade sig till hjärnhinneinflammation. Han flyttade sängliggande till Lillsjöhögen i maj och dog där i september samma år.

Lillsjöhögen från 1934

Gästis

Gästis och "Ottos" från sjösidan Gästis längst till v

Foton från hösten 2015 av Åke Nilsson. Ottos röda gård i mitten och Gästis vid sjön till höger på första bilden. Gästis syns vid vänstra kanten på den andra bilden.

Gästis på Lillsjöhögen blev från år 1934 den sista (nionde) anhalten i den kringflackande familjen Nils och Katarinas liv tillsammans med fyra-fem ännu ogifta barn. Gästgivargården ingick som jag förstår i ett gammalt forvägssystem vilket härifrån grenade sig mot Lit, Stugun, kanske Rissna och Brunflo vid Storsjön. Som matställe och pensionat hade det haft ett uppsving även med skogskonjunkturen i början av tjugotalet, men hästtrafiken försvann nog väldigt snabbt när den första länsvägen Östersund-Bringåsen-Lillsjöhögen-Stugun byggdes omkring 1925 och möjliggjorde bil- och busstrafik på hela sträckan t o m tur och retur på en dag. Till gästis hörde också en mindre jordbruksfastighet som Otto så småningom övertog, medan Gudrun och hennes man, skräddaren Sverker Lindgren bosatte sig i en lägenhet i själva gästgiveriet bredvid Nils och Katarinas bostad. Jag vet inte hur länge serveringen där fungerade men jag har i alla fall sett att dom 1939 sökte och fick tillstånd att servera pilsnerdricka i samband med "ordentlig mat".

I Lillsjöhögen träffade Greta folkskolläraren Nils Olsson på Lillsjöhögens skola. Ove Carlén från Mårdsjön kom också hit och bodde flera år hos mormor och morfar medan han gick i folkskolan här. Efter några år flyttade familjen Greta och Nisse Olsson till en skola i Vågdalen, Strömsund.

Vardag på gästis i Högen L-högen omkr 1940

Bilder mot framsidan och verandan på Gästis i Högen 1936-40.

Julen 1942

Julen 1945 Syskonen 1955 Mågar och mögar 1955 Syskonen 1960 Syskonen 1960 Kusiner 1960

Samlingskort från julen 1945, Katarinas 80-årsdag 1955 och 85årsdagen 1960.

År 1956 gjordes en intervju med KatarinaNilsson som blev en helsida i bilagan Lantmannabladet, Stockholms-tidningen. Där görs en sammanfattning av familjens liv plus några aktuella foton av henne med några barnbarn.

Den nya själastugan

Själastugan var ett av namnen på den ursprungliga skjutsstationen eller härberget eller gästgiveriet som en gång för snart ettusen år sen upprättades vid ett vägskäl(som namnet syftar på?) här där älven skulle korsas ovanför Stuguforsen i den stora skogstrakten mitt emellan den gamla jordbruksbygden runt Storjön-Lit och den närmaste hamnen för kustsjöfart ner till Stockholm-Uppsala, som bör ha legat nedanför Sollefteå i Ångermanälven. Här delade sig vägen från kusten i en gren mot Lit och en gren över älven mot Revsund och södra Storsjön. Det var den bekvämaste och förmodligen snabbaste vägen för ombuden från ärkebiskopen i Uppsala att ta sig upp till några av den tidens någorlunda välbärgade befolkningar i Centraljämtland för att driva in de skatter och tionden som var grunden för både Uppsalas och i förlängningen även påven i Roms existens. Samtidigt var det förstås så att kyrkomakten i samarbete med den värdsliga kungamakten i Sverige och Danmark även organiserade upp den kollektiva samhällsstruktur i form av socknar, kyrkliga samlingsplatser och registrerade produktionsenheter-jordbrukshemman (i de gamla tingsprotokollen kallades dom ofta för godz), som var nödvändig för att det skulle kunna uppstå en växande ekonomisk skattebas och ökat välstånd ur de gamla lågproduktiva och rörliga jägarsamhällena.

År 2011 färdigställdes en liten stavkyrka eller kanske som någon sa, "ett mindre gudligt kapell" i Lillsjöhögen, beskrivet i LitsBoken 2012. Modellen knyter an till den gamla byggnadshistorien, och den knyter också på ett handgripligt intressant sätt ihop alla de traditionella insatser som mina förfäder i både Stugun och Kyrkås under årens och seklernas lopp gjort, eller för det mesta av överheter tvingats utföra på betungande byggnadsverksamheter och andra skatteleveranser utöver sin ordinarie vardagsförsörjning.

Stavkyrkan

Den här helt frivilliga stavkyrkan kan stå som ett rimligt exempel för hur föregångaren till Kyrkås gamla kyrka i Kyrkbyn (KyrkornaiKyrkås) kan ha sett ut, och lika väl kunde den ha stått på Busvebacken i Bringåsen enligt den lite mer svävande historieskrivningen Bodvedbacken och kyrksägnen. Stavkyrkan står nu ungefär på gränsen mellan socknarna Kyrkås och det gamla Stugun.

Här finns också Stugusläktens inblandning, när alla former av praktiskt arbete ska utföras, genom min kusin Göran Nilsson. Stavkyrkans tillkomst blir på det viset en symbolisk fortsättning på Stugusläktens tidigt uppförda själastugor, som även gett upphov till sockennamnet. Stuguns berömde kyrkobyggare Pål Persson både utformade och byggde sockenkyrkan i Stugun år 1765.

Christer W i smedjan

Jag ser också en ytterligare koppling med djupa rötter i KyrkåsHistoria i den gamle verkstads- och konstsmeden Christer Walls medverkan. Christer är född och uppväxt i Bringåsen och tillhör en släkt med lång tradition av smide och järnhantering. Historiska spår av järnhanteringen i den bygden har jag på andra sidor redovisat som en trolig orsak till att bygden från början kunde utvecklas till ett förhållandevis välmående och hållbart samhälle med resurser att också kunna börja bygga kyrkor.

Familjenäringar och skolning

TorstaMinnen

Jag har hört berättas att Nils och Katarina verkligen var angelägna om att var och en av barnen fick skaffa sig åtminstone en yrkesutbildning var. Bl annat fick Hilding och Nisse gå på lantmannaskolan Torstas vinterkurs åren 1925 respektive 1926. En redogörelse för utbildningarna både på Torsta och folkhögskolan Birka år 1926 fann jag i en gammal katalog som visas under TorstaMinnen tillsammans med foton från samma år.

Ingeborg fick möjlighet till småskollärarseminarium med stöd från sin moster Tilda, gift med en folkskollärare på Frösön, där Ingeborg först började som piga eller hembiträde som det senare hette.

Den äldsta och förstfödda, Stina, blev damfrisörska (kanske i Stockholm omkr 1930?) och hade en salong strax nedanför Gamla kyrkan i Östersund, där man alltid kunde titta in vid stadsbesöken och träffa på någon annan av de utspridda släktingarna.

Snickarverkstäder överallt

Verkstan var en på många sätt en central punkt i den stora Nilssonfamiljen, så jag tänkte använda den som ram i den här lilla minnesskriften över min huvudperson, pappa Nisse (NHN) och hans många olika dagsverken. NHN var en signatur som pappa kunde sätta på en del av sina många vitt skilda hantverksalster, och H-et (för Halfdan) var viktigt för att skilja hans signatur från farfars NN. (Ett lustigt sammanträffande var att farmor och farfar lyckades pricka in hans H-namn på den som hamnade mitt i den slutliga barnaskaran.)

Farfar Nils kallades i kyrkböckerna för snickare och var förmodligen ungefär samma tusenkonstnär som jag sett prov på hos dom flesta av pappas syskon.

Nils och Katarina flyttade nio gånger efter giftermålet och inredde sannolikt verkstad på de flesta ställena. Borgsjötiden vet jag inget om, men efter återkomsten därifrån till Stugun bodde de ett tag på Katarinas stora födelsegård Dusnäset, där det än i dag finns såg och timmerhustillverkning. Därifrån byggde Nils själv upp en ny avstyckad gård, döpt efter hustrun till Katrinehill, där han i bostadshuset använde ett av rummen till möbelverkstad.

Stugusläktens skidhistoria

Skidor och skidåkning har visat sig ha en lång och fortfarande levande tradition i Nilssons familjeklan. Vi är numera ganska många som t ex har tränat för och genomfört vasalopp, vilket för den här släktens del började med Elias oväntade uppdykande från stuguskogarna och ganska överlägsna vinst i sitt debutlopp 1938.

Elias och den yngre brodern Edvard byggde när dom bildat familjer upp var sitt bostadshus och en gemensam snickeriverkstad i Lungvik, Östersund. Under några mellanår dessförinnan hade Elias jobbat på L A Jonssons skidfabrik i Östersund, varifrån han hämtade sina vinnarskidor för vasaloppet, medan farsan gjorde tävlingspjäxorna åt honom i sitt skomakeri.

Vasaloppet 1938 Fem generationer Nilsson i Torsgård Ingeborgs lagårdskonst

Här vinner Elias vasaloppet 1938 på den än i dag respektabla tiden 5 tim 48 min. Flera minnen kring Elias tävlande, materialet i skidor, bindningar och valla och inte minst den ännu anrikare stuguskidtävlingen Häbärsknösen där bl a Elias farbror Ruben på Torsgård blev trea i den första tävlingen år 1920, kan läsas i SkidMinnen.

På Fem generationer taget något år innan Nils och den gamla Ingeborg dog (1948 och 1947) sitter Nils Nilsson bredvid sin mor Ingeborg Larsdotter från Torsgård. Bakom står dottern Ingeborg Carlén och dotterdottern Helene Carlén från Mårdsjön. Hennes förstfödde Ulf Karlsson sitter i knäet på Nils. (Helene och Ulf har dessutom fram till dags dato ingått i ytterligare två femgenerationsuppställningar med nya följande generationer.)

Tredje bilden visar bevarade kort på Ingeborgs berömda (inom släkten) väggmålningar i lagårn.

Pappa Nisse och säkert många fler av syskonen var flitiga skidåkare i ungdomen även om ingen fler än Elias, vad jag vet avsatte träningstid för att kunna ställa upp i tävlingar. I dag är det många av våra senaste generationer som håller på med den populära vasaloppsutmaningen och kanske kan ni hämta några råd ur SkidMinnen? En av syskonen jag hört som fostrade många duktiga skidåkare var småskollärarinnan Ingeborg i Mårdsjön, vars elever och egna barn sopade banan med barnen i Stugubyn när de kom ner till storbyn på skoltävlingar på -20 och -30talet efter att ha tränats av Ingeborg och hennes man Oscar.

Ingeborg var också liksom sin mor Katarina en kraftkvinna som få. Hon bodde tidvis under uppväxten hos sin farmor och farfar i närbelägna Thorsgård, där det då fanns mera plats än på det tämligen fullbelagda Katrinehill, och Thorsgårds sladdbarn Ruben (bildtexten ovan) var jämnårig med Ingeborg. Hon tog så småningom plats som piga hos sin moster Tilda Sahlin som var gift med folkskolläraren och riksdagsmannen Johan Petter Johansson på Frösön, vilka sedan hjälpte Ingeborg till en småskollärarinneutbildning på seminariet i Frösön. 1923 gifte Ingeborg sig med skräddaren Oscar Carlén i skogsbyn Mårdsjön ett par mil från Stugubyn, och tog sedan hand om småskolan där. Fem barn fick dom, och barnsängarna klarade hon av genom att ge skolbarnen några dagars extralov.

Hon gillade kor och hade hela sitt aktiva liv några stycken som hon skötte själv, jämsides med lärarjobb och hushållet, i en liten konstprydd lagård invid skolan och lärarbostaden. Ingeborgs bror Hilding tyckte f ö om att på semestrar från lantbruksskolan under många år komma till Mårdsjön och hjälpa till med slåttern.

Sågarna

Sågningen var ett kvalificerat arbete som i flera generationer under delar av året sysselsatt många av Nilssönerna från Stugusläkten . Sågarna som det här handlar om var cirkelsågar med en klinga och en fram- och återgående bänk, som man lade upp stocken på. Jag skulle tro att modellen funnits under hela 1900-talet, och eftersom verket var relativt lätt att skruva isär och flytta så använde man någon lämplig mobil drivkälla. Det krävdes nog åtminstone 15 – 20 hästkrafter för att få hygglig produktion, så elnäten räckte sällan till för eldrift förrän kanske efter 1950-talet. Dessförinnan var det ångmaskin, tändkulemotorer eller som på Klöstanäs år 1930 när arrendatorn Nils Nilssons söner tydligen flyttade ett mobilt verk mellan olika platser och även drev det med arrendatorns Fordsontraktor för legosågningar på vårvintern. Alla gårdar hade ju behov av sågat virke, och det vanligaste var att såga på fast uppställda byasågar som stod i var och varannan by. När virkesbehovet handlade om större byggnationer kunde det dock vara praktiskt att försöka hugga timret och sedan såga så nära byggplatsen som möjligt för att minska transporter och hantering.

Man högg ju vanligen timret vintertid för att kunna släpa det på medföre med dom levande hästkrafterna. Sågningen började sedan alltid tidigt på vårvintern för att man skulle få nytta av det bästa torkvädret och få virket snabbt torrt. Detta var ju ett säsongsjobb som helst borde vara klart innan vårbruk och andra sommaraktiviteter tog vid.

Sågförmannen eller försågaren hade ett grannlaga jobb i det här laget som kunde bestå av tre – fyra man. Före och efter sågningen skulle han framför allt sköta den stora klingan, vilket före hårdmetallskärens tid (1975 ?) innebar noggrann filning på fri hand och skränkning (bryta tänderna utåt för att få ett tillräckligt brett spår) minst en gång per dag. Skräcken var att såga timmer som stått nära gårdar eller stängsel och kunde innehålla inbäddade spikar och märlor. Det innebar akut avbrott och någon timmas filning om man inte hade reservklinga.

Själva sågningen börjar med att försågaren i bakändan och hjälpsågaren i framändan närmast klingan rullar upp stocken på bänken. Varje stock är unik och först skall försågaren värdera hur man ska lägga första skäret för att sedan på bästa sätt kunna ta ut det sortiment av bräder, plank och sparrar (kvadratiskt tvärsnitt) som uppdragsgivaren vill ha. När skäret riktats in och stocken fixerats mot bänken, petar hjälparen in framåtväxeln som finns vid hans knän, och bänken med stock och sittande sågare åker iväg. I och med att klingan passerat igenom stocken, har förmannen nått fram till växeln och stoppar bänken. Bakskivan kastas av, bänken backas med växeln till startläget och man lägger ner stocken på den flata sidan och skär bort en ny bak vinkelrätt mot den första. Tredje skäret läggs parallellt med det föregående och så att man får en bak närmast sågarna, och det bildade blockets tjocklek bestämmer förmannen genom att posta ett anhåll bredvid klingan med bestämda hack för alla förekommande dimensioner. Blocket rullas nu 90 grader så att den fjärde barksidan vänds mot sågarna, anhållet postas för den planktjocklek som önskas och man börjar skära plank för plank tills bara den fjärde baken återstår.

För att sågningen skulle flyta smidigt krävdes det sedan en eller ett par man till som rullade fram rundvirket och tog undan bakar, sågspån och plank från avlägget på den andra sidan. I fast uppställda verk hade man under klingan en spånfläkt som blåste iväg sågspånet till ett spånhus och hela maskineriet byggdes in med öppen vägg mot timmerintaget. Om virket torkades på sågplatsen så skulle det stabbläggas efterhand utomhus i luftiga staplar med strö mellan varje lager och helst genomgående vertikala luftkanaler nerifrån och upp mellan varje planka och ett regnsäkert tak ovanpå den färdiga stabben. Slarvade man så uppstod mögelskador och blånadssvamp vilket missfärgade sånt virke som skulle användas i synliga konstruktioner.

Det här jobbet var alltså alla Nilssöner väl förtrogna med och duktiga på, och det förekom säkert mycket av det i Stugun sedan långt tillbaka. I pappas brevväxling med mamma Karin 1930-31 beskriver han den tidigare nämnda sågningen i Klöstanäs omgivningar i Lit. Sedan har jag hört att farbror Henning ägnade sig åt mobil sågning i Stugutrakten efter att han 1936 återkommit från Amerika. När han gift sig 1943 etablerade han droskrörelse i Söre, Lit och fraktade väl huvudsakligen skolungar. Från början bodde Henning och Kajsa i lägenhet ovanför kafe Flaggen som låg strax norr om Centralskolan. Efter några år byggde han egen stuga och garage på en tomt som låg mitt under den nuvarande trafikplatsen på europavägen strax norr om bron över Indalsälven. Där hade Henning också ett sågverk uppställt.

Båtbyggarna

På Klöstanäs i Lit hade det bevisligen funnits verkstadsresurser eftersom pappa Nisse i brev till mamma år 1930 beskriver hur han använde regniga mellandagar i slåttern till att bygga ett par båtar för avsalu. Det gjorde han säkert tillsammans med sina närmaste yngre bröder Otto och Elias.

Sex år senare köpte och flyttade farfar med bl a Otto och Elias till Gästis i Lillsjöhögen, där dom satte upp såg och inredde verkstad i gårdsbyggnaderna. Detta övertog sen Otto och därefter hans son Göran, som nu använt resurserna till stavkyrkobygget.

Omkring år 1980 blev en liten film Otto båtbyggaren på 18 minuter inspelad, där Otto i sin verkstad väldigt handgripligt visar konstverket att bygga en vacker båt hela vägen från gran till sjösättning. Behovet av goda båtar i Stugusläkten har bevisligen en mycket lång tradition med den ursprungliga själastugans tusenåriga placering som färjeläge vid den breda och strida Indalsälven, laxfiske och annat fiske som alltid förekommit här, samt allt arbete kring timmerflottningen under de hundra åren mellan 1850 till 1950. Förens form på den här båten tror jag var anpassad för att man lättare skulle kunna trycka ner och passera alla flottningsbommar som styrde timret i älven och även i Lillsjöhögens sjösystem.

Filmkopian som spelas här har överförts till DVD och skickats från Ottos son Åke i Australien som julhälsning för några år sen, vilket förklarar några saknade prickar på en del bokstäver.

Ottos och Görans såg Nils Erics båt

Ottos och Görans sågverk på Lillsjöhögen som sattes upp efter att Nilssons flyttade hit 1936. Här sågade nog min farfar Nils även virket till båten som han gjorde åt fyraåriga barnbarnet Nils Eric på Åbacken, Näverede, för att han skulle kunna lära sig ro i den lilla bäckdammen på gårdstomten, för att sen kunna hantera större båt när morfar Nils kom dit för att fiska i storå´a. Många av oss yngre kusiner har också haft roligt med den här båten när vi besökt faster Elma och Alfred här. Dusnäset/Katrinehill/Thorsgård ligger mittemot på andra sidan av Indalsälven som skymtar vid husknuten.

Omkring 1952-53 lånade pappa sin bror Ottos sågverk från Lillsjöhögen (samma såg som numera i sonen Göran Nilssons ägo sågat till bl a den nya stavkyrkan) och ställde upp hemma i Bringåsen när han skulle brädfodra bostadshuset omkring 1952-53. Nu fick Fordson återigen tjänstgöra som drivkälla, och som jag minns fick Staffan och jag bistå som hjälpsågare – vår första kontakt med verksamheten när vi var tio-tolv år gamla. Efter att planken torkat, fraktade pappa ner dom till Karl Erssågen nere i byn där han kunde torrklyva till entumsbräder på en mindre och tunnare klinga och sedan fräsa not och spånt i en kutterhyvel. Den sågen jobbade han annars en del åt på 1940-talet. Strax före kriget jobbade han annars på Artur Petterssons såg i Odensala, och dom senaste uppdragen omkring 1950 var på en bysåg på Rödön.

Allt nog, när bräderna var klara reste pappa ställningar av hässjeroer med plankgångar runt hela huset och sedan fick vi pojkar vara med och klänga i ställningarna för att skråspika den här stående panelen med tillhörande täckläkter över spånten.

Efter 1960 när vi hade gummihjulstraktor körde jag rundtimmer några gånger till farbror Ottos såg i Lillsjöhögen. Detta finns nog fortfarande kvar hos kusin Göran och är ett rejält och inbyggt verk med lastbilsmotordrift som Otto förmodligen ordnade strax efter att farfar och farmor med kvarvarande barn flyttat dit 1936.

Bland andra flitiga sågare i Nilssonsfamiljen finns farbror Hilding, rättaren på lantbruksskolan Torsta i Ås. Han sågade skolans behov och mer därtill då på bysågen i Täng. Efter honom gick det såguppdraget vidare till systersonen, min kusin Gunnar Hansson i Täng. Elias och Edvard, dom yngsta bröderna var också snickare och var säkert inblandade i en hel del sågning även dom. Edvard jobbade f ö en vinter, 1945-46, åt pappa i Bringåsen med diverse snickrande, huggning mm vilket finns antecknat i en liten arbetsjournal.

Bil- och traktorverksamheterna

width=100 Karl-Erik, Henning, Nisse och OttoKarin o Nisse vid Chevan

Under 1931 nämns en Ford i några brev och delar av fam Nilsson med gästen Karin från Bringåsen syns här framför herrgårdsbyggnaden på Klöstanäs 1930 med både en Ford mod A 1927-29 och en Chevrolet 1927 års 4-door Phaeton. Forden vet vi kördes på friarturer till Bringåsen ibland.

Henning står längst till vänster och Nisse står näst längst ut till höger, jag tror att Karin är den som håller på att kliva ur bilen efter samma utflykt som gjordes på bilden här nedanför. På tredje bilden syns Nisse och Karin vid samm Cheva som ovan.

På nästa bild står Karl-Erik, Henning, Nisse och Elias vid en Volvo PV4 -29 året 1931. Enligt bilregistret för 1931 hade den här Volvon 28 hästkrafter och var registrerad på Elias Nilsson, Klöstanäs med nummer Z 729. (Mer om detta i BilensIntåg) Här syns att Elias samtidigt också var registrerad för en Rexmotorcykel på 5,5 hk.

width=100

Traktorerna är Nisses och Ottos Fordson 1927 med Otto sittande på den vänstra som var Nisses traktor, och en obekant kompis körde den bortre traktorn - dom plöjer det blivande Frösö flygfält i juni 1937.

Mer om dessa och andra traktorer i familjen har jag beskrivit i FordsonTraktorn.

Katarinas 75-årsnotis

Katarina Nilsson 75 år

Här har jag fått från Åke en notis i ÖP från 1950 som också sammanfattar Nils och Katarinas levnadshistoria.

Släktträffen på Lillsjöhögen sommaren 2013

Ett antal av oss kusiner med Allis och Göran från Lillsjöhögen i spetsen har nu genomfört en mycket välbesökt återträff, som jag ska försöka sammanfatta här. Där togs några professionella gruppfoton som återges med namnuppgifter och kompletteringar under NilssonSläkten och KusinBilder.

Irinas sammanfattning

Ett av resultaten från släktträffen har blivit att Gretas barnbarn Irina Olsson, dotter till Bengt, har gjort en fin och kort sammanfattning av hela stugusläkthistorian med Greta i centrum, som kan läsas här.

Busvebacken: StuguSläkten (senast redigerad 2017-01-02 22:47:09 av JanNilsson)