KarinochNisse på Backen

Backen

I mina försök att spegla det verkliga ”livet på bondelandet” för mej själv, min familj och ett antal generationer av mina anor, har jag nu nått fram till mina föräldrar Karin och Nisses generation.

Tidigare har jag här på hemsidan (i länken BusveBacken) redovisat en mängd autentiska dokument, några dagböcker och personliga brevserier från olika perioder i min mamma Karins anor på gården Backen i Bringåsen, Kyrkås socken och ca 13 km öster om staden Östersund. Dessa anor sträcker sej över tidsperioden 1855 till 1932. Efter en delning år 1924 bestod Backen egentligen av två gårdar, den gamla huvudgården Bringåsen 2:2 och ett nytt mindre hemman, Bringåsen 2:11, som till att börja med skulle vara försörjning åt Karin och Eriks betydligt äldre halvbror Nicke Andersson med fru Ingeborg.

När morfar Ante gått bort 1932 blev mormor Maria och hennes barn Erik och Karin ansvariga för sterbhusets drift på den gamla gården. Nisse, som från julen 1931 var Karins fästman blev också inblandad som tillfällig hjälp till en början, men i slutet av år 1933 flyttade han från hemmet i Täng, Ås och skrev sej till Bringåsen 2:2, där han och Karin gifte sej ett halvår senare. Här hjälptes alla åt med driften i ytterligare fem år innan Erik och Elsa gifte sej och det blev möjligt att göra arvskifte mellan Erik och Karin och de två gårdsdelarna 1938-39.

Bör kanske tilläggas att arvskiftet också påverkades av den sedan lång tid rådande politiska oron i världen som bara ett år senare ledde till andra världskrigets utbrott. I arvskiftet ingick som parter även Antes syskon vilka var Anna Ericsson i Östersund, Jonas, Hans och Lars Petter samt Antes barn från förra äktenskapet, Hans Petter, Lars Julius, Anna Eriksson i Kläppe och Nicolaus. Den sistnämndes misslyckade företagande på Backen var förmodligen orsak till att sterbhustiden blev så lång, innan de många äldre starka viljorna kunde enas om de slutliga ekonomiska lösningarna för ungdomarna Karin och Erik.

Hemsidan innehåller också utförlig dokumentation (NutidaJordbruk) om utvecklingen i min egen generation när Lena och jag i början på sjuttiotalet tog över lantbruksresurserna på Backen med omgivningar och byggde upp vårt eget företag. Det fungerade på precis samma sätt som varje generation dessförinnan gjort enligt den rikhaltiga dokumentation, som min historieintresserade morfar Ante Hansson samlat och efterlämnat när han avled 1932. En kort sammanfattande presentation med bilder av byggnadssidan på de båda gårdarna finns att läsa här Bringåsen 2:2 och 2:11.

Erik och Elsa 40-tal Karin och Nisse 40-tal

Flygbilder från slutet av 40-talet över den gamla och den nya gården på "Backen".

Om man tittar noga på flygfotona så finner man att hus byggda före 1900-talet, dvs båda bostäderna på den gamla fastigheten (vänstra bilden) har behållit sina orginalspjältak,vars takspån måste bytas ut med tämligen korta intervall. Djurstallarna på huvudgården som är byggda omkr 1910 och bostadhuset hos Karin och Nisse, uppfört 1924, hade tegeltak från början, även om det senare tyvärr hade låg materialkvalitet, och dessutom var lagt utan undertak så att snö kunde yra in i vindsutrymmena, vilket framgår ur ett av Karins krigsbrev.

Backenlagårn

Den lagård som ingick i Karin och Nisses gårdsköp har jag ingen tidstrogen bild på, men här syns det mesta av den ursprungliga fasaden.

Stommen till lagårn legotimrades av "farbror Lasse" Hansander i Singsjön och fraktades hit med häst (två mil) åren 1923-24 när Ante och sonen Nicke nybyggde den här gårdsdelen. Här på plats förlängdes timmerstommen i båda ändarna med enkla brädväggar till en genomkörbar vagnsbod till vänster bakom porten. På den högra änden fanns en likadan genomkörning för en inbyggd gödselstad , "kasa", som jag o Staffan tog bort 1970 och ersatte med en ny utbyggnad för hötork. Den här lagårn hade inte tegeltak från början, utan ett enklare papptak som inte ville hålla för vädret, så pappa lade om taket till galvad stålplåt efterhand som pappen tog slut och om pengarna räckte till. Dom sista delarna gjorde Staffan och jag efter pappas bortgång.

Brunnen, som djupborrades 1943, låg under vedhögen på bilden. Under pappas verksamma år hade vi som mest 5 mjölkande kor och en häst bredvid korna, och den mjölkmaskin som borde ha funnits där från Nickes tid, inköptes för 1000 kr och installerades i maj 1954, dvs ca 30 år efter den mjölkmaskin som mamma vuxit upp och arbetat med hemma på granngården. Det separata stallutrymmet under ventilationstrumman (som jag gjorde på 60-talet) användes aldrig på pappas tid till några djur.

Må vara att lagårn var tungarbetad utan både vattenpump och mjölkmaskin, under krigstidens fem år var Nisse inkallad sammanlagt ett helt år utan lönekompensation och utan möjlighet att bidra till gårdsdriften med andra arbetstimmar, så lagårn med Karins ensamma arbetsinsats blev då gårdens enda absolut viktigaste inkomstkälla (se nedan vid korna).

Karin och Nisses egna hem 1939

Kortet från "kammarn" i den nystartade egna gården omkring 1939, ett par år innan barnen föddes.

Hemsidan har en hittills oskriven lucka som varat ungefär perioden mellan 1930 till 1976, dvs den period som omfattat Karin och Nisses aktiva vuxenliv. Den luckan ska jag försöka ändra med följande dokumentredovisning. Där finns också några hittills obesvarade frågor som jag funderat över och återkommer till längre fram.

Anor, ungdomstid och utbildningar

I morfar Antes dokumentation fanns av en lycklig slump även en utförlig släktbok (StuguBoken) över StuguSläkten. Den var ett rent uppdragsarbete av Ante, och den råkade av en ödets nyck innehålla en mycket lång släktserie och utvecklingshistoria på hans dotter Karins blivande fästman Nisse och Nisses anor och hembygd på både mor- och farsidan som skogsbönder och gästgivare omkring ett gammalt färjeställe vid Indalsälven, vilket i modern tid utvecklats till socknen Stugun. Släktserien når, med viss osäkerhet i de tidigaste dokumenten, bakåt till 1200-talet, släktboken utgavs 1927, Nisse ”påträffades” i augusti 1930 och Ante hann nätt och jämt umgås med och godkänna sin nya måg innan han själv avled två år senare.

Karins anor har också redovisats av Ante i "A. J. Hansson : Släktbok Rödöns socken" (RödöBoken med fyllig historiebeskrivning över rödöbygden) och i flera andra mindre sammanställningar som visat att hennes anor är djupt rotade bland hemmansägande bönder i storsjöbygdens trakter kring Rödön, Ås, Aspås, Lit och Kyrkås. Ante Hansson och hans far, bonderiksdagsmannen Hans Andersson, var båda på lite olika sätt med om att politiskt påverka och utveckla både sitt närmast omgivande bondesamhälle och sitt svenska rikssamhälles biologiska näringsförsörjning genom starka engagemang för jordbruks- och skogsfrågor, transportsystem och finansiering, ifrån sina rätt så anonyma och obemärkta positioner, vilka inte lämnat några spår efter sej i dagens allmänna historieböcker.

Det är viktigt att understryka att både Hans´ och Antes politiska insatser byggde på erfarenheter och en ekonomisk grundförsörjning, som kom från deras med egna händer och stor sakkunskap uppbyggda jordbruksfastigheter. Då, som nu fortfarande, måste varje bondgård reorganiseras och delar av, eller hela anläggningen, om- och nybyggas till en ny generations behov efter varje ägarskifte .

Samhällsengagemanget och det politiska intresset kan man tydligt se även i Karins brevväxlingar och minnesanteckningar, och samma intressen finns också uttryckta i många dokument från hennes starka kvinnliga anor. Hennes livsöde kan nog sammanfattas med att hon tillhörde en nu svunnen generation som tvingades uppleva konsekvenserna av två världskrig på nära håll och där emellan mycket kraftiga ekonomiska depressioner under hennes mest aktiva vuxenperiod. Karin upplevde och följde i stort sett hela 1900-talets samhällsutveckling under sitt 98-åriga liv. Hon avled faktiskt på sin 70-åriga bröllopsdag år 2004.

Med undantag för två vintrar på folkhögskolor under -20-talet så bodde hon från födelsen tills hon avled på Backen i Bringåsen, och hon hann dessutom knyta ihop släktleden genom umgänge under sina femton första ungdomsår med sin farmor som blev lika gammal och som föddes i början av 1800-talet i en granngård, men sedan hela sitt vuxna liv ”styrde” hemmalivet vid den första gården på Backen.

Karins skolgång blev förutom den gängse sexåriga folkskolan, först en allmän vinterkurs 1925/26 på folkhögskolan Birka i Ås. Den byggdes sedan på med en lanthushålls- och textilbetonad vinterkurs på KPS (Kristinehamns praktiska skola i Värmland), som hon bevistade 1926/27 tillsammans med sin kusin Astrid Eriksson från Lungre. Hon hade enbart positiva minnen från sina studier, och hon hade väldigt gärna velat fortsätta längre, men pappa Ante motsatte sej och tyckte då att hon behövdes hemma.

Min pappa Nisses livsöde blev mycket kortare eftersom han började en sjukdomsperiod något år efter 50 fyllda år och han avled år 1963, 56 år gammal. Därför fick vi barn aldrig någon möjlighet att umgås med honom när vi var vuxna, och livet under vår uppväxt var så fyllt av vardagsarbete, skolstudier och fritidsarbete hemma p g a pappas många och långa sjukskrivningar att det sällan blev tillfällen till samtal och frågor kring mammas och pappas egen historia från tiden innan vi barn föddes, och från vår tidiga barndom under och strax efter andra världskriget.

Nisse gick sin folkskola hemma i Torsgård, Stugun, där lärarinnan så småningom gifte sej med en farbror till Nisse. Före familjeuppbrottet till arrendet på Klöstanäs hade, först Hilding och sen under vintern 1925/26, Nisse skickats på sex månaders vinterkurser på Torsta lantbruksskola i Ås. Båda grabbarna tillgodogjorde sej tydligen kurserna väl. Ungefär tio år senare befann sej Hilding på livslång anställning som rättare (ungefär jordbrukschef) på Torstas jordbruksdrift. Nisses dokumenterade erfarenheter från Torsta har jag samlat under TorstaMinnen.

På senare år har mamma skrivit ner något om sitt eget liv i KarinsMemoarer, men mycket kortfattat. Tyvärr förekom det inga samtal om deras egen historia medan vi barn växte upp och inte heller senare när mamma bott vid samma gårdsplan som både Staffan och jag. Och vi själva hade inte tillräckligt vett för att fråga heller, tyvärr!

De dokument, som jag nu redovisar för att lära känna mer om både pappas och mammas liv och leverne, kom fram först efter att mamma avlidit år 2004. Eftersom "lumpen" kom att spela en stor roll i Karin och Nisses liv tar jag först hans militära utbildning.

Nisses militärutbildning 1928

Nisse till höger, K4, Umeå 1928

Enligt inskrivningsboken var Nisse (till höger) uttagen till linjetjänst vid infanteriet och utbildades under 1928 till velocipedordonnans och Pvmanskap vid I5 Östersund och K4, Umeå. All tjänstgöring vitsordades med ”3 plus” och han föreslogs som underbefäl eller fackmanspecialist.

I praktiken verkade det som om han redan i Tornedalen tjänstgjort som både gruppchef och byggfackman, utan att någon formell befattningsbeskrivning går att utläsa i dokumenten. Detta hade också till följd att han p g a bristen på utbildat manskap fick rycka in i de första omgångarna och förmodligen släpptes bland de sista vid varje avrustning, när det brände till utanför de svenska gränserna under kriget.

Innan detta blev verklighet så kan jag först redovisa hur Karin och Nisse första gången träffades och ganska snart blev ett par.

Dejternas tid

Det finns en ca 2 år lång brevväxling omkring vardagslivet som utspann sej mellan Karin och Nisse från deras första möte år 1930 och fram till dess Nisse och Karin var förlovade och Nisses familj flyttat från Lit till Täng.

Min mamma Karin skrev också ner minnen under sina äldre dagar, nästan ända fram tills hon dog 2004, 98 år gammal. En del av dessa minnen har jag redovisat under KarinsMemoarer där hon bl a skrev följande:

Mor gillade inte dans, så jag fick inte vara med ens på de små bydanserna. På något sätt kom jag ändå med så smått så där i 17-18 årsåldern. Dansa hade våra unga dansglada pigor lärt mig medan vi jobbade i lagår´n, men första gången jag blev uppbjuden av en pojke var jag så blyg att jag inte vågade ställa upp. Sommartid dansades på logar och i lador på försommaren innan höet och säden var inbärgade. Så småningom blev också någon större och rymligare loge lokal för offentliga danstillställningar med professionell dansmusik. Företrädesvis var det ungdomen och de ogifta som besökte danstillställningarna men var det, som ibland hände dans i samband med bröllop eller annat kalas så visst deltog också många av de äldre och gifta i dansen.

”Bjudningsbaler” förekom också då och då. På en sådan i Lit träffade jag för första gången min blivande man.

I ett brev d 9/11 1930 skrev Karin till Nisse: Från det ena till andra. Har du hört om ”träbockarna ” på skolan, som du så vackert uttrycker dig, lyckats kalla fram några gubbar från radiobalen i Genvalla på sina filmrullar. Hoppas du kommer ihåg att även jag har fått en släng av det kvinnliga släktets omdebatterade nyfikenhet, och jag skulle så gärna vilja ha ett synligt minne av den där kvällen.

Radiobal i Böhle skola, Genvalla höst 1930 Radiobal i Klösta skola, Lit h 1930

Här är bilderna (från Walborgs album) dels från Genvalla dit Nisse ganska säkert fixat skjuts från Lit med familjens droskbil för Karin och sig (sitter mitt bakom bordet) och systrarna Greta på golvet t v och Walborg t h i bild. Den andra bilden är från Klöstaskolan, granne till Klöstanäs i Lit, där "träbockarna" var lärare på skolan och umgicks med klöstanäsungdomarna och tydligen även svarade för den här fotograferingen. Där sitter Walborg som fyra fr v och Karin o Nisse framför fönstret. På golvet Henning t v och troligen Greta t h. Sladdarna framför Nisse hör säkert till musikanläggningen dvs radioantennen som riggats för tillfället.

Det ovan nämnda första mötet med Nisse på bjudningsbalen i Lit skedde närmare bestämt den 2 augusti 1930 och resulterade snart i en livlig brevväxling, som nu före jul 2006 kommit fram ur gömmorna när vi gått igenom Karins efterlämnade samlingar. Vi kan väl förmoda att möjligheten att hämta tjejer med bil från grannsocknen kan ha spelat en viss roll i sammanhanget också. Vi vet också att A J Hansson liksom tidigare även hans far Hans Andersson var väl bekanta med köpmansfamiljen Lithander på Klöstanäs hos vilka Nisses familj nu arrenderade jordbruksdriften.

Vägavståndet mellan Backen och Klöstanäs är ungefär 20 km, och IOGTlogelokalen i Mo som förekommer här och var i breven ligger mitt emellan. Vägen avverkades omväxlande efter läglighet med bil, cykel, hästskjuts eller på skidor, och vanligen skedde nog resorna på vinterhalvåret i mörker på kvällstid och tidiga morrontimmar.

Den här första brevsamlingen har jag kallat för Husmodern. Den omfattar omkring 75 brev, några fullständiga men de flesta med klipp. Breven spänner över 80 år av Karins brevskrivande.

Titeln på denna har jag hämtat från den gamla veckotidningen som Karin och kanske även hennes mamma prenumererat på och som nog hjälpte till med inspiration till de drömmar och funderingar som avhandlades i huvuddelen av den här samlingen dejtingbrev. Dom skrevs med start från hösten 1930, några veckor efter att Karin och Nisse träffats första gången på dans, och sedan fram till sommaren-hösten 1932. Under tiden hade dom två hunnit förlova sig, och det sista brevet skrevs några månader efter att Karins far Ante Hansson avlidit.

Under den här perioden träffades dom i stort sett var eller varannan helg i enderas hem, ofta bara några nattimmar hemma hos Karin. De mellanliggande dagarnas verksamheter och minnen avhandlades sen i ett eller flera brev till varandra mellan träffarna.

I och med min morfar Antes bortgång ändrades förutsättningarna på Backen på så sätt att Nisse började ta del i sterbhusets skötsel och därmed blev nog träffarna så täta att brevskrivningen upphörde. Nisses formella uppbrott från sina föräldrar inträffade först på hösten 1933 när fästfolket flyttade ihop och delade bostäder med Erik och mamma Maria på sterbhuset i Bringåsen och började planera för bröllopet, som kom till stånd midsommaren 1934.

Mammas släkt utmärkte sig för ett mycket aktivt bondeliv parat med ett utåtriktat politiskt och kooperativt samhällsarbete. Pappas familjeförhållanden handlade mer om att verka för den andra grundstenen i samhällsbygget, att med sina egna färdigheter och praktiska kunskaper arbeta för familjeförsörjningen, och kanske inte minst att leverera fullgod efterlevande arbetskraft till det fortsatta samhällsbygget. Här ingår också en mycket starkare släktsammanhållning än den jag upplevt på mammas sida, även om den också var helt okej.

Farfar Nils och farmor Katarina var förvisso födda och uppväxta vid samma färjeställe där deras förfäder verkat under 800 år. Men när dom själva skulle ”sätta bo” så fanns det helt enkelt inte plats för deras egen familjeförsörjning där. Deras liv tillsammans med den extremt stora, men som det verkar, alltid välfödda barnaskaran, blev till slut en summa av bosättningar och försörjning på sammanlagt nio olika platser utspridda mellan Ånge, Stugun, Lit och Åsbygden. Den sagan har jag redovisat under StuguSläkten.

Farfar och farmor lämnade mycket få nerskrivna dokument efter sej, men dom var mycket noggranna med att alla deras 15 barn skulle ha rejäla yrkesutbildningar. För pappa Nisses del innebar detta att han, liksom flera av bröderna, genomgått den mycket omfattande teoretiska lantbrukarkurs som gavs varje vinter på Torstaskolan i Ås på tjugotalet och som pappa tydligen hade god fallenhet för att tillägna sej. Dessutom hade han också gått som skomakarlärling under obekant period och lärt upp sej till fullfjädrad skomakare. Alla former av träbearbetningskunskaper tillägnade sej barnen hemma i farfars snickeri, möbelverkstad och timmersågarverksamhet. Mer om detta längre ner, men apropå lärande så antog Nisse ett erbjudande om att arbeta åt kommunens skolstyrelse som träslöjdlärare i Bringåsens folkskola under ett antal år på femtiotalet när vi hade en kvinnlig folkskollärare.

Mellantid och giftermål

Vid flytten från Täng flyttade Nisse på hösten 1933 hem till sin fästmö Karin i Bringåsen och utvecklade där sitt skomakeri. Midsommaren 1934 gifte dom sej, utan att kunna tillträda egen gård.

Här arbetade dom sedan i flera år åt sterbhuset efter AJH, som avled i juli 1932. Sterbhuset kunde tydligen inte upplösas förrän Karins halvbror Nicke med fru Ingeborg flyttat ifrån deras avstyckade fastighetsdel på Backen till hennes hemgård i Korsta, vilket skedde i dec 1937. Bringåsenfastigheten var skuldsatt till Ingeborgs Korstafamilj, men löstes nu tillbaka av Ante Hanssons sterbhus och kunde förvärvas med Karins ingående arvslott till att bli Nisses och Karins gemensamma egendom.

Med den erfarenhet från fackutbildning och eget bondeföretagande som jag själv upplevt, har jag svårt att hitta några brister i mina föräldrar Karins och Nisses förberedelser inför ett kommande gemensamt och framgångsrikt bondeföretagande, som dom utan tvivel siktade mot även i de första brevväxlingarna.

Dom visste nog bättre än de flesta vad dom gav sej i kast med och vad som krävdes av fortsatta investeringar innan en nystartad gård kunde börja ge avkastning. Man måste också komma ihåg att det under mellankrigstiden varit stora ekonomiska problem i Sverige och världen med bl a Kreugerkraschen 1932. Börskraschen i New York 1929 orsakade förmodligen att Nisses bror Henning återvände från sitt arbete där, hem till Klöstanäs.

Några år tidigare, omkring 1925 var det stark depression, som bl a sänkte hela den bankverksamhet som Ante Hansson förestod i Jämtland åt Svenska Lantmännen, och som så när även drivit den egna gården i konkurs. Det var en händelse som tycks ha påverkat syskonen Eriks och Karins syn på ekonomiska förbindelser och åtaganden mycket starkt i deras fortsatta liv. Karins reaktion "att ta till lipen" för en stor fotogenräkning som dök upp i ett av krigsbreven tror jag kommer från den upplevelsen.

För Nisses del så drabbades även deras nybyggda familjehemman Katrinehill (efter Farmor!) i Dusnäset, Stugun av ekonomiska problem vid samma tid,1925, som bidrog till, eller möjligen orsakade, att den måste säljas och familjen fick övergå till ett arrendatorsliv på Klöstanäs i Lit.

Inför det kommande fastighetsförvärvet började Nisse enligt sin bokföring redan i början av 1938 att arbeta mer eller mindre heltid på Arthur Petterssons såg i Odensala - ett arbete som sedan pågick parallellt med övrig verksamhet men med avbrott för krigstjänst även under krigsåren.

Det sagda får bli bakgrunden till den följande redovisningen, där jag valt att börja med en ganska dramatisk start av mammas och pappas liv som alldeles nystartade bönder på ”egen torva”. Torvan var här i sanningens namn en ganska nerkörd fastighet som bara 15 år tidigare nybyggts åt Karins mycket äldre halvbror Nicke, vilken under depressionsåren och kanske även av Nickes egen oförmåga kommit på s k obestånd under 6-7 års tid innan Karin och Nisse fick köpa den.

Dom övertog fastigheten under året 1938 och hade bara startat med att arbeta upp driften under sitt första år när andra världskriget utbröt.

Ett första bondeår under krigshot

Från deras startår på den egna gården, 1939, visar en efterlämnad arbetsjournal att Nisse på de 11 månaderna före mobiliseringen jobbat 1600 timmar på Arthur Petterssons såg i Odensala, 6-dagarsvecka, dagspendling med mc, lön 1 kr/tim motsvarande ungefär 30 kr i dagens värde. Det bör nog noteras att Nisses industriarbete här handlade om att vara försteman och maskinoperatör på sågen som låg ungefär där Sveriges radio har sitt hus nu. (Om man multiplicerar krontalen med 30, får man en bättre uppfattning om de ekonomiska värdena i dagens pengar.)

Dom här lönerna ska då sättas i relation till Nisses dagsersättning för tjänsgöringen i Tornedalen, som enligt breven uppgick till 1 kr per dag, senare höjd till kr 1,50, och samma kungliga ersättning utgick även till hemmavarande hustru.

Den första september 1939 anföll Hitler Polen och andra världskriget startade.

Finska vinterkriget drabbar även oss

Den 30 november 1939 började finska vinterkriget när Sovjetunionen under Stalin anföll Finland vilket ledde till att Sverige mobiliserade i stor skala.

En vecka efter det andra krigsutbrottet har Nisse måst rycka in till mobplatsen i Ås och den följande brevväxlingen startade ytterligare någon dag senare mellan Nisse och Karin, som nu själv fick ta hand om deras nystartade företag.

Hon har ett par vedhuggare som hyresgäster och får lite hjälp av dom, men t ex fjöset innehåller nu om jag räknat rätt en gris, en liten hönsflock och fyra kor, som hon nu själv måste sköta, fodra och mjölka morron och kväll, och även elda åt för värmen. Här är det till skillnad från i hennes föräldrahem handmjölkning som gäller och vattentillgången är dålig så hon behöver hjälp med att köra hem vatten till korna.

Det framgår lite mellan raderna att Nisse kanske hade otur som blev klassad till första inryckningsomgången vid krigssituationen uppe i Tornedalen. Han var ju egentligen ensam bonde på ett jordbruk som borde ha varit klassat som samhällsnödvändigt. Han borde rimligen ha fått stanna kvar hemma som varande ensam manlig arbetskraft på gården och med förmodligen hela socknens enda fungerande jordbrukstraktor i sin ägo. Traktor var dessutom offentligt förevisad, när Nisse och Otto med var sin traktor tog på sej att plöja upp och planharva flygvapnets nya flygfält på F4, Frösön i juli 1937 enl bild nedan.

Nu blev det så att Nisse nog hörde till den grupp svenska värnpliktiga som efter en mycket lång svensk fredsperiod hamnat allra närmast aktiva krigshandlingar utanför vår gräns och de flyktingproblem som snart uppstod i kölvattnet efter Hitler och Stalin, och det kan ju vara lite intressant att jämföra med de skrämmande aktuella krigsoperationer och flyktingproblem som nu 75 år senare upptar så mycket av vår nutida samhällsdebatt i Sverige och världen.

Nisse hamnade på Fältpostnummer 25/00 litt. O. som tilldelad adress i Tornedalen med gratis brevväxling i båda riktningarna, men många av följande brev går med vanligt frankerat brevporto á 15 öre (ca 4,50 kr idag).

Här följer Fältpost 25/00 Tornedalen 39/40 i en utskrivningsbar pdf.fil på 82 sidor med alla brev i oredigerat skick, förutom att jag gjort en läsunderlättande styckesuppdelning och bifogat en förklarande ingress.

Deras skrivningar gjordes i allmänhet med minimala tomma ytor för att spara på papperet. Det allra mesta den här vintern blev skrivet med blyerts eller ganska suddig blå anilinpenna för Nisses del.

Hans "skrivbord" var en trång dubbelslaf i flera våningar, där han måste ligga, som han tyckte, obekvämt på magen och skriva under en egenhändigt monterad läslampa i larmet från 23 livliga rumskamrater.

Alla avskrifter redovisas med rak stil och med deras egen stavning och interpunktion, medan mina kommentarer och tillägg har fått kursiv stil. Den första raden i varje brev har jag använt som rubrik för att skapa den klickbara innehållsförteckningen.

Brev och paket började skrivas, lagas till och skickas ett par veckor före julafton 1939, och sedan fortsatte den här utväxlingen ända fram till den 4 april 1940, dvs ungefär fyra månaders tid innan den östra gränsbevakningen upphörde.

Nisse blev dock fast i den så kallade neutralitetsvakten vid finska gränsen till ända långt fram i april med ett enda kort avbrott för några dagars permis i mitten på mars.

Själva vinterkriget i Finland avslutades den 12 mars, och sedan tog det en månad att avveckla gränsposteringarna. Nisse, som av allt att döma var chef i sin stabsordonnansgrupp hörde till de sista som kom iväg hemåt.

Invasionen i Danmark-Norge

Glädjen över hempermitteringen blev kortvarig. Utökad mobilisering hade redan startat på grund av Hitlers inmarscher i Danmark-Norge, vilket inträffade den 9 april. Nu uppstod direkt ett nytt objekt för den så kallade svenska neutralitetsvakten vid vår västra landgräns mot Norge. Nisses aktuella tjänstgöringsperiod fortsatte enligt inskrivningsboken utan avbrott fram till den 3/7 1940, på grund av att Sverige ännu inte hade klarat av att sjösätta sitt planerade avlösarsystem. Där var avsikten att vaktstyrkorna egentligen skulle ha avlösning var sjätte vecka.

Nisses första krigstjänst varade alltså utan uppehåll i 7 hela månader, trots alla ihärdiga försök som gjordes av många krafter för att begära tjänstledigheter för vinterarbetet hemma. Det gavs i alla fall möjligheter till korta kvällspermissioner och förmodligen några dagar eller vecka med "jordbrukarpermis" när styrkan flyttats till Jämtland, men inga tjänsteuppehåll enligt inskrivningsboken.

Dessa inkallelser under krigsberedskapen pågick för Nisses del sedan en eller flera perioder om tre-fyra veckor varje år t o m 1944.

Karin och Nisses planer för upprustning av det nya hemmet och jordbruket därtill blev, förutom av ransoneringsbekymren, kraftigt störda av de arbetskraftsinkränkningar och pålagor utan rimlig ersättning, som Nisse och Karin utsattes för under hela kriget.

Man får heller inte glömma eller förringa Karins insatser vid hemmafronten. Förutom att underhålla sin kära man med behövliga varma kläder och kompletteringar i kronans bristfälliga mathållning, vilket öde hon inte var ensam om att göra, så hade tydligen Nisse under den stränga krigsvintern i Tornedalen inte möjligheter att själv tvätta sina egna paltor, vilka alltså med jämna mellanrum måste skickas hem i postpaket för åtgärd.

Hon hade dessutom att själv sköta både hus och lagård. Huset blev aldrig riktigt färdigbyggt under föregående ägare och saknade både isolering, vatten och avlopp, och lagårn hade varken mjölkmaskin eller vattenpump, varför båda var extremt tungskötta jämfört med Karins föräldrahem där man alltid hade minst två kvinnor och två män i arbete för rutinjobben. Hon fick naturligtvis hjälp av sina hyresgäster med bl a ved och vatten, men dom hade ju också sina arbeten och hushåll att sköta och hade dessutom åkt hem till sitt över de större helgerna.

Breven som samlats kvar från dessa år fyller nästan trettio sidor i Fältpost 25/45 Västjämtland.

arbete på Kal-Erssågen i Bringåsen Karin lottachef 1962

Den första bilden från Karins album får illustrera sågandet före och under kriget. Den togs nog nere på Kal-Erssågen i Bringåsen, där Nisse både sågade virke för eget bruk, men även lönearbetade åt ägaren Erik Eriksson omväxlande med arbetandet åt Arthur Pettersson på odensalasågen. Fru Pettersson med en liten grabb, Karl-Bertil anlitades som hjälp och stöd hemma i Bringåsen i samband med att jag föddes 1941.

Karin blev aldrig avskräckt av besvären som uppstod vid Nisses mobilisering under kriget. Hon liksom många andra kvinnor i byn och socknen engagerade sej till flyglottorna som spanade efter fientlig flygverksamhet vid olika tillfällen. Som den ledarsjäl hon var så blev hon lokal chef för flyglottaverksamheten och deltog senare, som här 1962, i fortbildningskurser. Det sista brevet i "Husmodern" skickades troligen till henne på en sådan kurs.

Karin och Nisses gårdsutveckling och familj

Mamma och jag, julhelgen 1941 Jag nyfödd julen 1941 typisk kastvedskubik vid stubbarna, Jan år 1942, typisk höhässja - övervintrat hässjerö

1944 1946 Inger nyfödd, sommar 1947

1949

Familjen växer, Karin, Nisse, Jan, Staffan och Inger mellan åren 1941 till 1949

Bostadshuset moderniseras

Juli 1943 Nisse, Karin och Jan, Jenny Ericsson till vä Huset 1952 med Nisse, Staffan, Ingrid Wadsby och Inger

Snickrandet och ändringarna på bostadshuset speglar ganska väl hur familjeekonomin förändrades med åren. Vårt hus förblev oförändrat på utsidan fram emot år 1950. På vårt hus skedde nog en första köksrenovering, som jag inte har några bilder på, strax efter kriget. Efter kriget gjorde pappa även köksrenoveringar på flera gårdar i dom närmaste byarna.

Den brädfodring som aldrig blev gjord när Nicke byggde, drog pappa igång med 1950-52. Då högg han timmer som vi sågade hemma på vedbacken med traktorn och en såg som han lånat hem av farbror Henning och ställt upp på vedbacken. Plankorna kördes ner till Karlerssågen där de torrklövs till bräder som hyvlades och spåntades. Staffan och jag var ju inte mer än tio-elva år när vi fick gå med pappa som hjälpsågare här, och senare klänga på byggställningen och skråspika upp de här bräderna på huset (andra bilden). Farstubron är fortfarande kvar, medan den gamla dubbeldörren som syns på vinterbilden från -41 ovan är utbytt mot en modern, värmeisolerad enkeldörr med fönster. Inne är fortfarande den enda bekvämligheten en utslagsvask för diskvatten i diskrummet, som var avdelad med en vägg från resten av köket. Vårt bostadshus var nog faktiskt det enda av hemmanen i hela socknen som fram tills nu hade ett timrat bostadshus utan brädfodring.

Huset år 1955 Huset 1962, utan va Huset 1964 med alplåttak o vatten-avlopp

Första bilden från 1955 visar huset, som vi nu rödmålat, och pappa har gjort om entrén med balkong och dörr uppepå också. Här syns också den norra gavelväggen, där pappa satt in ett nytt kopplat dubbelfönster på övervåningen och gjort en egen direktingång till verkstan i bortre hörnet. Nu behövde vi inte längre dra prylar och smuts genom flera rum för att komma dit.

Bild två visar att huset fortfarande saknade vatten och toalettavlopp i början av sista året, 1963, som pappa kunde vara hemma. Han avled under sommaren 1963 på lasarettet, och samtidigt pågick planeringen för den genomgripande renoveringen 1963-64 (tredje bilden) som innebar att man utvändigt kan se locket på en ny djupborrad brunn till höger om bron. Inne blev det nytt kök med rinnande vatten och toa med badrum inomhus. Då hade jag redan flugit ut i världen, men jag har heller inget minne av att vi var senare än några andra i gårdar i byn med moderniteterna.

Huset med centralvärme 1968 Huset 1974 Staffans hus 76-7700

År 1968 kan vi se att huset fått vattenburen centralvärmepanna med en ny plåtskorsten som syns framför den gamla tegelskorstenen. Pannan eldades från början med ved, men Staffan installerade ganska snart oljebrännare med en tank utanför den norra gaveln. Han bytte också till nya mittfönster på övervåningen på både fram- och baksida (andra bilden från 1974).

Den tredje bilden är från vintern -76/-77 när Lena och jag just flyttat hem och hyrt in oss i huset medan vi höll på med vårt eget husbygge. Då hade Staffan året innan gjort en ny renovering och "klätt om" sitt hus med nya fönster runt om, tilläggsisolering, ny brädfodring och nytt stålplåttak. Uppvärmningen av vårt nya bostadshus utrustades med fliseldad panncentral som vi också anslöt till Staffans värmesystem med en kulvert.

Kökshörnan med Nisse och Inger julen 1961 Karin och Inger i köket 1964 Karin, Inger o Jan i köket julen 1974 Inger besöker Staffans kök 2010

Det enda som nu finns kvar av pappas skomakeri är en höj och sänkbar skomakarlampa, som pappa hade ovanför skomakardisken. Numera flyttad i samma hus prydde den sin plats i Staffans kök (tredje bilden från år 2010) där syrran Inger är på besök. På det första kortet packar den sedan flera år sjukskrivne Nisse och Inger upp julklappar 1961. Det nya sågverktyget som Nisse här håller i handen följer mig fortfarande och används varje år till julgranshuggning. Köksbordet hade Nisse några år tidigare försett med det nya laminatet "Perstorpsplattan", en hård och slittålig produkt som kunde fås i ett oändligt antal färger och mönster. Mellankortet visar ett julfirande på samma plats 1974, ungefär vid finalen på pappas och mammas generation, innan min generation tog över gårdsutvecklingen. Mamma och inger dansar, Jan som är på besök från Umeå försöker spela.

Nisses traktor 1937 Slåtter 1943, Rölle, Nisse, Jan, morbror Erik och okänd Traktorn 1955

Mekaniseringen

Här följer en kavalkad dragkraftbilder på Backen från trettio- till sextiotal i kronologisk ordning. Det första fotot från juli -37 visar familjetraktorn Fordson 1927 från Klöstanäs, nu i pappas ägo men här styrd av brorsan Otto, på uppdrag med plöjning och bearbetning av blivande flygfältet vid Stocketitt på Frösön. Otto hade också med en egen traktor, Fordson budgetmodell utan bakskärmar, som syns i bakgrunden med hjälpförare. Nisse hade vid den här tiden hämtat sin traktor till Ante Hanssons sterbhus i Bringåsen, och så här såg den ut i orginalutförande.

Nästa kort visar höbärgning under kriget sommaren -43 när jag är knappt två år, med pappa, morbror Erik och en extra "dagaman". Hästen här är Rölle, en s k ackordshäst från I5 som pappa hyrde för fem kr per år. Då den "pensionerades" från krigstjänsten fick pappa överta den gratis tror jag. Vid den här tiden fick man nog slå med hästdrift också, eftersom det inte fanns något bränsle till traktorn.

På den tredje bilden har jag och syskonen dragit ut med traktorn i snö på våren omkring år 1955. Pappa köpte "nabbar" för den stora summan 227 kr 1947 (nu är "industritimlönen kr 1,50), som ersatte orginalets snedställda vinkeljärn på bakhjulen. Nu hade han även monterat gummihjul fram och bytt ut den gamla induktionständningen mot en modernare magnettändning som syns bredvid kylaren.

Fordson med Jan och Nisse till slåtter 1958 Farmall H år 1960 Torstatraktorn IH W6 Farmall EM med överumsplog

Här kör jag vår gamla Fordson ett av de sista åren 59/60 på väg till slåtter, och pappa åker med på slåttermaskinen. På grund av de aggressiva bakhjulen kunde den endast användas till tyngre fältarbeten, vilket var plöjning, harvning, slåtter och skärning av spannmål med självbindare, förutom det på den tiden vanliga att köra tröskverk och sågverk i stationär drift med plattrem över remskiva på sidan av motorn.

Den andra bilden visar traktorn som pappa köpte på hösten 1960, en amerikansk Farmall H 25 hk fotogenmotor av row crop-modell med sammanställda framhjul. Samtidigt blev Fordsons gjutgods tyvärr upphugget och sålt till skrot. Farmallen utrustade vi med vindruta, bilstol och ett snöplogfäste fram, och här har jag lånat en modern timmerkärra med linkran av farbror Otto för att skjutsa ett lass massaved till träsliperiet i Högfors, Häggenås. Den hade också remskiva på sidan, men ingen hydraulik så den fungerade egentligen bara med samma typ av redskap som tidigare varit hästanpända. Den hade även kraftuttag bak för drivning med kraftaxel.

Av någon anledning hade vi från och med den här tiden behov av mer än en traktor, och pappa hann också innan han avled låna hem traktorn på den tredje bilden, en International Harvester (Farmall) W6, som var en större modell av vår Farmall H med 35 hk fotogenmotor. Den traktorn hade tidigare gått på Torstajordbruket med farbror Hilding vid ratten och blivit utköpt från skolan av honom och flyttad till hans sommarstuga hos systern Elma och Alfred på Åbacken i Näverede. W6-an stod hos oss några år tills det i mitten av sextitalet blev dags att börja använda hydraulburna redskap. Då återlämnades den till Åbacken där den senare förvärvades till vår kollega John-Erik J.s dåvarande småbruk, där den bytte färg till bildens "John Deere-look".

Nu skaffade vi in en trotjänare av samma basmodell och storlek som W6an, men utrustad med ett annorlunda hjulsystem, hydraulpump och lyftarmar för bakmonterade redskap, en Farmall EM, som här provkörs av vår förstfödde son Anders när han var i ettårsåldern (1970). Den fick tjänstgöra fram till avvecklingen av Nisses sterbhus (juridisk form för oskiftat dödsbo) år 1975, de två sista åren tillsammans med den första dieseldrivna gårdstraktorn, en gammal MF 65, som trädde in i stället för Farmall H. Efter ägarskiftet blev den stående delvis nermonterad i vagnsbo´n i ca trettio år innan jag sålde den till Örebrotrakten för veteranrenovering. Åren omkring 1975 blev en allmän slutpunkt för fotogendrivna motorredskap eftersom själva produkten lågskattad motorfotogen försvann från marknaden, och det blev alltid orimligt dyrt att köra dom här ganska törstiga motorerna i tungt arbete på skattad bilbensin.

Mjölkkor från 1939 till 1963

Kornskylar 1960 Korna 1961

Bilden på kornskylarna dateras till 1960 och på korna till hösten 1961, där dom ligger i "nyvälle´t" (gräsåterväxten). Båda bilderna är tagna ut genom övre fönstret på norra husgaveln. Pappa odlade ungefär ett hektar korn eller blandsäd korn/havre varje år under sin tid, och sedan fortsatte jag också att odla spannmål på gården varje år under hela min aktiva bondetid. Pappa hade när jag var liten gjort krakstör eller snesar, som han kallade dem, så att vi till skillnad från de flesta andra i byn hängde kornkärvarna till skylar, medan grannarna använde sitt vanliga hässjevirke och gjorde kornhässjor som gärna ville tappa sin last när den började torka och krympa ihop. Ganska snart efter pappas bortgång var det nån bortåt Litshållet som skaffade och började köra omkring med modern självgående skördetröska, vilket ledde till att vi byggde en liten kallufttork för spannmål så att vi skulle kunna hantera direkttröskat korn (som jag inspirerades till från mina påbörjade lantbruksskolestudier). Från den tidpunkten slutade vi att använda självbindaren och byatrösken.

Kossorna på gården har varit med i den noggranna kokontrollen åtminstone sedan 1944, och under åren 45-46 mjölkade de fyra korna som fanns, i medeltal 2600 kg årsmjölk med 4,4% smörfett. Lite senare, åren 51 - 52 fanns det 5 kor i lagårn som ena året gav i medeltal 2750 kg och nästa år 2970 kg mjölk med 4,5% smörfett.

Karin skötte alltid lagårn och ofta ensam även under normalår eftersom Nisse gjorde många dagsverken utanför gården. När han var hemma hjälptes dom åt, och han kunde naturligtvis även mjölka själv när så behövdes. Det finns en kvarlämnad noggrann bokföring inklusive provmjölkningsprotokoll för en treårsperiod omkring år 1950 (när jag som äldst av tre barn var tio år), som visar att det i denna lagård under den tiden handmjölkades fem kor med tillsammans omkring 15 000 liter mjölk varje år, vilket inbringade 3500 kr per år från mejeriet i stan. Tillsammans med lite slaktleveranser gav lagårn hälften av hushållets bruttoomsättning (8 250 kr penningvärde 1 x 16), 20 % kom från skog och resterande 30 % var olika lönearbeten och företaganden som Nisse då gjorde under sammanlagt 500 timmar per år utanför gården. Under krigsåren varierade koantalet mellan tre och fyra och mjölkkontrollen från 1944 års 4 kor gav 10 000 liter mjölk (fetthalt 4,4 %)

Getskötseln

Nisse, Karin, Sven och balansräfsa för traktorn 1962 Mjölkgetter i vinterstall 7600 Busläpp hos Elma o Alfred 6706 Elma o Karin i buan Näverede killingarna Bocken

Getskötsel har av tradition alltid handlat om mjölkproduktion till ost i mina hemtrakter, och har i stort sett alltid funnits på Busvebacken sedan starten 1855. Dom getter vi hade under 60-talet började med ett par killingar som Inger och den nytillkomne fostergrabben Sven fick av faster Elma på Åbacken. När dom nästa år vuxit upp och började mjölka så fraktade vi dom på traditionellt vis på sommaren till faster Elmas fäbod i Näveredeskogen, där hon och Alfred kunde fortsätta sitt gamla sommarnöje utan att behöva besvära sonen Nils-Erik som ny gårdspatron med några vinterskötselresurser - detta skötte vi om på Backen, och sedan delade vi på hennes ostproduktion och tog hand om killingarna och bockhållandet som våra insatser.

Våra hushållsgetter

Här har vi hushållsgetterna från den andra perioden,som inföll under min och Lenas tid för gårdsdrift med enbart får. Dom går utanför hönshuset där jag nu hade riggat mjölkmaskinen. Nu använde vi även getmjölken i stället för komjölk i vårt hushåll, men Karin var fortfarande inblandad som seniormejerist för överskottsmjölken som blev till ost och messmör i hennes eget kök ända fram till 1990.

Höns o ägg

Kycklingar från Klensmedens

Det rymliga men tidigare oanvända stora häststallet bakom en timmervägg inredde vi från 1966 till hönshus för upp till 130 höns. Utrymmet ventilerades med en ventilationstrumma som jag beräknade efter konstens alla regler. Mammas "stora" hönsbesättning togs bort 1975 och hönsutrymmet drogs ner till en mindre husbehovsbesättning som rymde 15-20 golvhöns och som delade stallutrymmet under olika perioder med getter, grisar och en mjölkkossa några år på 90-talet.

Fåren

2000-årig visdom

Det här lilla klippet kommer från en romersk lantbruksexpert(agronom?), Columella, som skrev en omfattande rådgivningsskrift om lantbruk omkring år 50 e kr.

Det mesta som han skrev om får visade sig så småningom stämma väl överens med mina egna erfarenheter. Hans uppfattningar om nyttan av kött, mjölk och ost i speciellt de "nordliga folkslagens" kosthållning verkar vara väl etablerad redan för 2000 år sen, och står i kontrast till alla nuvarande påståenden om att mjölkdrickandet skulle vara ett modernt påfund. Den svenska utgåvan publicerades och blev känd bara för något år sen, så den kan inte beskyllas för att ha påverkat mitt produktionsgrenval, som dock i efterhand visade sig vara väldigt välgrundat ur en mängd olika aspekter.

Ullrika och Ulla från Fåker 1964 första tackorna 1965 bakom lagårn Utsikt över första betesanläggningen 1964

303 Kapten shropshire 1965 korsningslammen 1966 Tuff, texel från Allsta

Omställningen från mjölkkorna till något mera lättskött för mamma Karin blev aktuellt efter pappas bortgång 1963. Både Staffan och jag flyttade till Stockholm och Uppsala vintertid för studierna. Vi sålde först korna på livdjursauktion, men hade kvar ett antal kvigkalvar som fick växa upp och semineras till livkvigor innan dom kunde säljas under följande år.

1964 köpte jag på inrådan av rådgivaren Ragnar Bergman de första tacklammen, två st av ryatyp från Birgit Linderström, Fåker, och lite senare på hösten tre st finullstacklamm av Sven Jonsson i grannbyn Brynje. Sven och Karin Jonsson hade nyligen köpt fastigheten där och startat med fårskötsel med stöd och inspiration från Bergman och hans tidigare samarbete med fårgurun Erik Sjödin i Västernorrland. Karin kom från Torpshammar och deras finullsbesättning hade också rötterna därifrån. Sven Jonsson blev i fortsättningen en nära samarbetspartner i fårskötseln och lantbruket, och skötte bl a fårklippningen hos oss ända tills jag började klippa själv i mitten av sjuttiotalet. När vi sedan även dragit ner på arrendearealen och rationaliserat höhanteringen från jord till foderbord enligt nedanstående beskrivning, så hann Staffan och jag sköta odling och skörd under sommarloven.

Mamma och Inger hade nu en lättskött vinterbesättning av 20-30 tackor och 130 höns under senare delen av 60-talet och de första åren av 70-talet, vilka omsatte ungefär 8000 kr vardera per år enligt den redovisning som jag skrev ner efter varje år. Tre getter fanns med t o m 1969 och lämnade till oss varje år 85 kg ost för 1000 kr från Elmas fäbod. Tillsammans gav djurskötseln under den här perioden i Karins bondeliv en bruttointäkt på ungefär 17000 kr om året i slutet av 1960-talet när penningvärdet motsvarade ungefär 1 x 7-8 . Dvs realvärdet på omsättningen från lagårn var i stort sett densamma som det Karin handmjölkade sej till nästan 20 år tidigare, så jag antar att man kan bedöma omställningen som tämligen lyckad.

hösvanskörning 1970 hantverk Inger o svärfar Arthur 1970 utetork o halmfläkttönmning 1969

får o hö inne i lagårn 1968 fåren på spaltgolv runt om hötorken 1968

1966, när jag börjat på Ultuna, ledsnade vi på höhässjningen efter en föregående regnig sommar med svartnande hässjor. Då skaffade jag i Uppsala en enkel bogserad höluftare som jag fraktade hem på biltaket, och byggde därtill utanför lagårn en enkel hötork av gammalt hässjevirke. Torken fylldes med handkraft och det torkade höet blåstes sedan upp på skullen med den halmfläkt som hörde till tröskverket. Några år senare byggde jag en mer permanent hötork inne i det gamla kostallet och arrangerade fårbox på spaltgolv runt om. Den fylldes sedan med hjälp av halmfläkten.

Livet i Bringåsen från min barndom vid mitten av 1900-talet och senare har jag beskrivit i ett litet epos om den första BilensIntåg. Här finns också lite om Nisses tidigare erfarenheter av bil- och traktorkörning.

Det var förmodligen genom något slags gesällarbete som pappa lärde sig till skomakare, vilket han sedan tillämpade av och till ända tills han blev sjuk i slutet av 1950-talet. Jag har också hört att hans nästa bror Otto, som både pappa och vi träffade och umgick mest med av syskonen, utbildade sig till vagnhjulsmakare, ett yrke som ganska snart blev antikverat. Både pappa, Otto, Elias och Edvard, arbetade mest som snickare men ofta också liksom även Henning och Hilding som sågförmän på vårarna på egen eller någon av alla små bysågar som fanns. De yrkena fanns nog i blodet och uppfostran från första början och ser ut att gå igen även i min generation på flera håll. Både Nisse och Otto hade liksom farfar Nils inrett snickarverkstad vägg i vägg med bostaden.

Snickeriet i kammarn

Efter dom här utvikningarna återvänder jag till våran verkstad i Bringåsen, som jag ska försöka beskriva lite närmare. Först lite om själva lokalen hemma i Bringåsen, som åtminstone jag och brorsan har många trevliga uppväxtminnen ifrån. Den låg nämligen längst in i vårt hus där pappa hade inrett och utrustat det största rummet till multiverkstad – det som vanligen i byns andra mangårdsbyggnader brukade kallas för sal´n och endast brukade användas vid högtidliga sammankomster. Vi klarade av högtiderna i rummet innanför köket, kammar´n. Till vardags höll man ju alltid till i det rymliga köket och sovrummen fanns på övervåningen där pappa varmbonade och inredde rum efter rum allt eftersom utrymmesbehovet ökade. En av de stora fördelarna med den här verkstan när vi var små, var ju att den alltid var så lättillgänglig och innehöll alla upptänkliga riktiga verktyg och arbetsmaterial som man kunde önska sig att hamra, spika, karva och såga på. Jag har inget minne av att det gällde några större restriktioner för vårt nyttjande av resurserna, men givetvis hände det mindre incidenter då och då med både kroppsdelar och skamfilade verktyg, vilket vi förstås fick skäll för. Jag tror ändå att pappa räknade det här som nyttig träning under vår uppväxt, och att det kunde vara värt en del skavanker.

Verkstan låg alltså i rummet längst in till vänster räknat från ytterdörren, vilken förresten på den tiden var den vanliga dubbeldörren på bredden och med innerdörrar för isoleringens skull. Man brukar vanligen kunna nå salen både från den högra kammaren och genom en dörr från det vänstra trapprummet. Kammardörren hade pappa spikat igen, så nu kunde man bara nå verkstan från den vänstra trapprumsdörren. Det var en lite lång och krånglig väg när man skulle in och ut med grejor och virke, så några år efter kriget gjorde pappa ytterligare en dörr direkt ut genom den norra gavelväggen.

När man kom in genom den fanns det först vid den högra dörrposten en väggmonterad pelarborr, som här var handvevad med spärrhjulsmatning. Liksom med det mesta, hade pappa modifierat den med en hemsnickrad remskiva, vilket jag har för mig att han gjorde i samband med att han byggde om traktorns järnbakhjul från orginalets låga vinkeljärnribbor till grova taggar som skulle skruvas i en massa nya hål. Dessa hål kunde nu borras med remdriven motorborr. Det här skedde enligt arbets- och kassajournalen vintern 1947-48, och borrmaskinen monterades då förstås på någon lämplig plats och höjd ute vid vagnsboden så att elmotorn kunde spännas upp bakom och det lösa traktorhjulet rullas in vid borren. Även i sitt handvevade tillstånd inne i verkstan var maskinen till stor hjälp vid Staffans och mina olika konstruktionsförsök under årens lopp. Ett problem var ju dock att få till någon skärpa på borrarna så där före hårdmetallskärens tidevarv. Resten av utrymmet från borrmaskinen och hörnet fram till den andra dörren upptogs av råmaterial och skräp på golvet och någon hylla.

Direkt till vänster mot fönsterväggen stod den stora snickarbänken, väl använd och sargad av många misshugg, försedd med rejäla skruvtvingar och snabbspännare och belamrad med mängder av olika hyvlar, rubankar, yxor, stämjärn, skåljärn, hammare av olika slag, klubbor, små sågar, stora sågar o s v. På väggen ovanför hängde flera sågar och hyllskåp med flera mer udda verktyg, spik o skruv av alla tänkbara dimensioner, utrustning för målning o slipning mm. Här fanns det möjligheter till kreativt skapande, och några av pappas tillverkningar som jag minns från tidig barndom var bl a en stabil, vackert gulmålad mjölk- och godskälke för häst som pappa och hans yngre bror Edvard tillverkade när han jobbade några månader hos oss 1945. Den blev ganska snart inaktuell och hamnade på höskullen när byvägen från skolan blev byggd och snöröjd och mjölkbilen kunde köra ända fram till gårdarna vid Backen. Senare gjorde pappa bl a flera stolar och pallar i en elegant rokokostil med svängda ben och stoppade sitsar varav jag tror en del var beställda och en del ingick i vårt eget möblemang och där mamma Karin var inblandad på den vävtextila avdelningen.

Skomakeriet i Bringåsen

Det vi har sett hittills var bara halva verkstan, därför att efter hyvelbänken började den minst lika spännande skomakarverkstan. Först kom en stor kraftig symaskin för skosulor, som vi pojkar egentligen aldrig själva lyckades få att fungera då den var väldigt trögmanövrerad. Den använde pappa dels för att halvsula slitna skor och fästa lädersulorna på nya skor som han i stort sett hade slutat tillverka efter kriget. Undantaget var nog några par skidpjäxor till mej och Staffan när vi gick i skolan i byn.

Nisse skomakare omkr 1935 i gamla gården Kristina, Lill-Brita, mormor

Det första kortet till höger ovan kalldes för "Nisse skomakare" i Karins fotoalbum - nu har jag förstått att bilden är tagen omkring år 1935 i "farmorstugan" på den gamla gården. Här bosatte sej Karin och Nisse efter giftermålet 1934 och Nisse etablerade officiellt ett skomakeriföretag som näringsgren i väntan på att de skulle kunna komma över något hemman. Kökshörnan i den här bostaden är fortfarande ganska oförändrad och den såg ut som på det andra kortet något år innan Karin föddes i huvudbyggnaden bredvid. Personerna är kusin Kristina Ericsson från stan, Karins halvsyster Brita som dog i tbc tio år senare och Karins farmor Brita, som invigde köket i det här huset när hon blev pensionär 15 år tidigare, och hon bodde kvar här ytterligare nästan tjugo år innan hon avled.

I sin skomakarverkstad, som fanns noterad i en näringskalender från trettiotalet för Östersundsorten, tillverkade han enligt ”Den populära kassaboken” varje år på trettiotalet och under krigsåren från 20 och upp till 40 par måttbeställda läderskor och tygladdor, "tussar" av alla sorter och storlekar till släktingar och bygdens folk. Dom paren tog han mellan 5 och 25 kronor för, halvsulningar på gamla skor 3 – 6 kr. Det var för detta han hade ett stort läderkonto hos den anrika firman Neumans i Östersund, vilket nämns flera gånger i krigsbreven.

I samma kassabok redovisades också varje månad 5-6 hårklippningar, där de flesta gav 50 öre men i enstaka fall ända upp till 1,50 kr.

Pappa Nisse gjorde i alla fall tussar, alltså filtluddor, till sin familj och några till, långt in på femtiotalet. Det var varma sköna skor att ha på vintern, men eftersom dom oftast gjordes med tjocka filtsulor vilket var varmast, så kunde dom bara användas när det var fruset och dom var för sladdriga att åka skidor med. Ovandelen bestod av två-tre lager filtat ylletyg som syddes till centimeterbreda kanaler. Med den utrustning han hade tog det inte lång stund att sno ihop ett par såna filtskor. Riktiga läderpjäxor var ett betydligt mer komplicerat hantverk med många operationer att mäta, skära ut en massa olika bitar som skulle blötas, töjas och formas runt en läst och sys både med maskiner och vissa delar för hand.

Ovanlädret syddes med en mindre och mer lättrampad ovanlädersmaskin som vi pojkar ofta lekte med. Den stod längst in i hörnet mellan ytterväggen och kammarn. Mellan symaskinerna fanns den stora skomakardisken, ungefär som ett skrivbord med plats för alla handverktyg och material ovanpå och i lådhurtsarna under. I taket ovanför hängde en s k skomakarlampa med vit porslinsskärm vilken kunde hissas upp eller ner efter behov. På golvet framför disken stod en ställbar pall att sitta på samt en flyttbar järnläst med några olika storlekar lösa järnsulor att använda inuti skon som stöd när han formade skosulorna, spikade klackar eller pliggade, dvs spikade fast lädersulor med små träspikar, pligg. Det sista såg jag aldrig att farsan gjorde, med det fanns gott om träpligg i lager på hyllorna.

Slutligen hade vi till höger mot kammarväggen den stora lästhyllan med små och stora träläster från golv till tak. När ett nytt skopar skulle tillverkas, började processen med att kundens fötter mättes upp med måttband. Sedan gällde det att från hyllan hitta en välliknande träfot, en läst att bygga skon omkring. Alla fötter är olika, så pappa justerade sedan den valda lästens form med att spika pålägg av små tillskurna läderbitar så att man fick perfekt passform.

Den vanligaste verksamheten för pappas del var nog annars att halvsula slitna skor. Det är en numera helt bortglömd syssla som innebar att man skar bort den gamla nedslitna yttersulan och ersatte den med en ny. Nya lädersulor på randsydda skor med utstickande sulkant syddes dit. Annars kunde man också klistra eller sy dit ganska mjuka gummisulor. Klackarna nytillverkades och reparerades med hårda gummiklackar som klistrades eller spikades fast med klackspik. På riktigt grova skor förekom det också att man som slitageskydd järnskodde fram- och bakkant med tå- respektive klackjärn som skruvades fast med små skruvar.

I skomakarbänkens lådor låg även spännande rester från mer antik skotillverkning, bl a pligg och entrådigt lingarn plus harts och styva svinborst. Det sista såg jag pappa använda till handsytt sulläder någon gång. Då lade han ihop lingarnet i flera varv till lämplig grovlek och längd. Sedan tvinnades tråden för hand över knäet tillsammans med harts och båda ändarna gjordes avsmalnande och avslutades med en intvinnad spets av svinborst. Sedan gjorde han, där sömmen skulle vara på den väl uppblötta sulans undersida, en sned och ganska djup skåra. Då fick man en ränna med lock för sömmen, som sedan gjordes genom att man stack hål för tråden från rännan med en speciell, lite krokig syl med träskaft. När man drog ur sylen lät man den ena änden av tråden med svinborstet från ovansidan följa med sylspetsen, drog igenom tråden en bit, lade emot den andra ändspetsen från undersidan och drog tillbaka tråden så att den andra spetsen kom igenom. Med en liten lädermuff på varje tumme som skydd kunde sedan skomakaren dra till båda trådändarna med stor kraft så att sulan fästes ordentligt, varefter man gjorde nästa hål osv. Det hela avslutades med att man plattade till sömmen och rännan med skomakarhammaren mot järnlästen och lät det torka till en hård och slitageskyddad infästning. Här låg också hans lilla frisörutrustning som kom till bruk vid behov på Staffan och mej och ett antal av byns gubbar.

I den här verkstan har både jag och broder Staffan pysslat med många konstruktioner från späda år. Staffan, som så småningom övertog det här bostadshuset, har också gått i pappas fotspår vad gäller hantverkandet och snickeri. Han har numera låtit saln återta sin gamla plats och flyttat verkstan ett steg till en tillbyggnad utanför den gamla ytterväggen, där den ingått som en del i hans byggmästeriverksamhet. Där ingår också en liten småskalig Logosolsåg som nu står fast uppställd ungefär där farsan en gång höll till med Ottos såg.

Karins pensionärsbostad år 1988

Avslutningen på generationsskiftet när jag och Staffan tog över var sin del av fastigheten blev att Staffan gifte sej med Audfrid år 1980 och byggde då på sin tomt en liten nätt stuga som sedan blev mamma Karins pensionärsbostad. Där trivdes hon och var aktiv i nästan 25 år till innan hon avled där år 2004.

Sommaren 2013 blev det nytt generationsskifte på Nilssons verkstad när Staffan och Audfrids bostadshus och tomtfastighet övertogs av sonen Eskil med hustru Caroline, som flyttat in med nyfödde sonen Viljar.

Syskon på besök början 50-tal Nisses 50-årsdag 1957

Jag avslutar här Bringåsen med några släktbesök. Först ett från början av 50-talet när vi hämtat ett gäng på bussen från Lillsjöhögen med en kareta som nog härstammat från Stugun och som fortfarande står kvar i Bringåsen. Jan på kuskbocken, Elsy med ryggen mot, i baksätet Linnea, Nisse och min syster Inger (tror jag).

Nästa bild är från Nisses femtioårsdag, där vi kan se fr v sittande Karin, Göran, Inger N, Allis, Katarina, Nisse, Walborg, på golvet Gunvor. Stående Sverker, Staffan, Gudrun, Erik B Eriksson, Jan.

Busvebacken: KarinochNisse (senast redigerad 2017-05-16 21:56:55 av JanNilsson)