SkogsPolitik
1897
Brev fr. Riksdagsm. Näslund, Ångermanland. Ledamot i 1897 års skogskomité
Stockholm d. 24 Jan. 1897.
Högtärade, Käre Broder H. Andersson!
”Det var mig en otacksam gynnare, hvilken jag redan under den 18/11 96 bevärdigarde med en ganska allvarlig upptuktelse i skogsfrågan men som först nu, mer än 2 månader derefter, låter höra utaf sig, sedan han under den långa, men för honom kanske välbehöfliga mellantiden, varit i tillfälle att, så godt han förmår, komma fram med några protester emot min beskyllning att han vore en bland landsförrädarne, som ville låta ”yxan gå” och följaktligen göra landet obeboeligt. Jo, det måtte vara en skön gosse”.
Så hör jag , (i andanom förstås) dig yttra eller åtminstone ”puttra”, då du öppnar detta mitt bref.
Nu föreställer jag mig på förhand, att mina undskyllanden och krumbugter i afseende i det långa dröjsmålet icke allo vinna nåd inför dinaögon, men jag anser mig dock skyldig att på något sätt redogöra för anledningen dertill och denna är helt enkelt och sanningsenligt den, att jag vid afresan härifrån den 4 Dec. nedpackade förutom div. kläder, jemväl alla under tiden komna bref och papper. Vid hemkomsten, eller någon dag derefter, kom jag att erinra mig ditt bref, som före affärden härifrån ej besvarats men då erfor jag att detta befann sig i den qvarlemnade Kofferten och gjorde det omöjligt att meddela dig någon tillfredsställande redogörelse för mina åsigter i skogslagstiftnings-frågan, helst jag endast helt ofullständigt kunder erinra mig dina starka uttryck rörande mina förväntade åsigter i skogsfrågan. Att du icke personligen känner mina personliga önskningar och åsigter i den frågan vet jag väl, och tar troligen ej mycket felt om hvem som bibragt dig en mindre sanningsenlig uppfattning i frågan.
Jag vågar påstå att högst få, om ens någon, med större ledsnad och grämelse, än hvad jag gör, erfar hur en del hemmansegare, låt vara ett åtminstone i mina bygder färretal, låta sig luras för mångengång en ringa penning att upplåta sin skog till sköfling. Men det oaktadt kan jag icke vara med om ett dylikt lagförslag, som t.ex. vårt ärade landsting 1895 med understöd af 9 á 10 stads- och nära 2 gånger detta antal Storindustri-representanter genomdref. Och från hvilken har de stora bekymren om det framtida skogsbeståndet utkolporterats. Sannerligen icke från den stora almänheten, utan från i främsta rummet en del större verksegare. Huru tillståndet kan förefinnas inom andra län är mig ännu okändt, men torde nog komma att af vederbörande tagas i närmare skärskådande. Hvad den del af länet, jag närmast känner, beträffar, hyser jag , för närvarande åtminstone, icke den ringaste fruktan för s.k. ödeläggelse eller skogsbrist.
Folket i allmänhet har nog börjat bättre inse vådan af att allt för hårdt ålita sina skogar och sätta nog på sätt och vis en damm deremot genom de orimliga pris, som nu åsättes en skogpinne.
Ännu har komiten ej kommit längre med sitt arbete, än att den enats om ett frågoformulär till alla möjliga vederbörande om verkliga tillståndet med landets skogar. Komiteledamöternas personliga åsigter ha ännu icke låtit sig på något tillförlitligt sätt bekantgöras. Att frågan är ofantligt svårlöst, måste du nog medgifva, helst då man tar det långsträckta läget af vårt land och de derinom rådande olika klimatförhållandena i betraktande. Att något bör och sannolikt kommer att göras är nog alla komiteledamöters syftemål, men huru och i hvilken form förslaget kommer att resultera kan ej af någon , ej ens närmelsevis, angifvas.
Ja vår vän A. Sundström har slutat sina dagar. Annat var nog icke att emotse, ty det var nog, efter min öfvertygelse, magkräfta som vållade döden. Läkarne hade visserligen uppgifvit magkatarr, men detta måhända för att i det längsta uppehålla den sjukes förhoppning om bättring.
Lasse Jönsson, som visserligen tyckts kryat till sig något efter riksdagens början var i går qväll temmeligen klen, lidande af förstoppning och, skulle i dag på morgonen besöka Enköping.
Allt väl i afseende å mitt helsotillstånd. Helsning från tillg. vännen
P.Näslund