Svagåren
Året 1865
Om detta år har jag ej annat att berätta än att det var ett af de alldra sämsta och har ej haft sitt motstycke sedan 1849, (hvilket var det svagaste år jag minns) flera tusen tunnor Spannmål infördes i Landet, och ett statslån på 150,000 Rdr. beviljades Jemtland, deraf Kyrkås erhöll 1,200, att betalas på tre år. Omkring 200 Tunnor säd inköptes af Kyrkås. Jag fick dock frökorn af årsväxten. Säden var inte så lite matad, men tre på hvarandra följande frostnätter förstörde på de flesta ställen i grund all säd.
Redovisningen av statslånet avsett till friskt utsäde för Kyrkås del såg ut så här. På första sidan redovisas den summa riksdaler som varje hemman eller torpare lånat och på baksidan finns en sammanställning av antalet säckar eller tunnor (ca 150 liter)per by samt priset per enhet vilket var ungefär 15 rd. Av listan framgår att Hans Andersson inte tog ut något lån för egen del, däremot ansvarade han i egenskap av kommunalnämndsordförande för insamling av amorteringarna på lånet.
Här är några fraktsedlar avseende en del av korntransporterna från Sundsvall till Östersund i december 1865. Här framgår att ett hästlass är fyra säckar(eller tunnor), omkring 400 kg, för vilket forköraren fick en riksdaler per mil. Alltså fick han ca 20 riksdaler till Östersund vilket höjde kostnaden för en säck med 5 riksdaler utöver de 25 - 30 som den då kostat i Sundsvall. Normala år kunde kornet kosta 12 - 15 riksdaler/tunna(100 kg) på marknaden i Östersund. Frakten med häst kostade sålunda ungefär 25 öre pr mil för en säck á 100 kg. Ur JarnvagsBroschyr har jag beräknat att motsvarande taxa för järnvägsfrakt där det var möjligt vid den här tiden var ungefär 3,5 öre pr mil för motsvarande vikt. Arbetslönen för en "dagaman" eller hantverkare kunde vara en till två kr/dag plus kost och logi. Vissa svagår tvingades man bjuda ut sin arbetskraft för 25 öre/dag eller t o m enbart för mat.
Året 1866
War ett ymnigt sädesår men ett förstörelseår för foderbergningen, ty under sednare hälften af höanden regnade det hvarje dag dock ej så att någon stor flod derigenom uppkom; mycket skogfoder kom ej in i ladorna. Detta år var jag till Stockholm att bese expositionen.
Året 1867
Året som ej haft sin motsvarighet på århundraden. I medium af December föregående år började en utomordentligt skarp köld som fortfor nästan utan afbrott till slutet af Februari; den började så skarpt före jul att kölden gick till öfver 40 grader, efter jul var kölden ännu skarpare, så att man genom särskildt observerande fann att vid Storsjön kölden steg till 45 gr. Emellanåt snöade det häftigt; I slutet af Februari kom ett starkt töväder, några dagar derefter en måttligt stark köld och snö, men ingen tö hvarken i Mars eller April, icke heller i Maj förr än den 26te, då en mildare temperatur inträdde, men ända tills i dag den 30de maj har det frusit alla nätter, dock de 4 sista ganska obetydligt.
För att visa hvilket ovanligt som i år hittills inträffat skall jag här anföra åtskilligt;
Ända till den 18de Maj eller Eriksdag måste vi köra till Hästdrolkällan efter vatten, ty varken i brunnen eller i någon grubba fanns vatten att upphämta. Den 22dra Maj var jag till Söre på Bevillningsberedningen (taxeringsnämnd) och då var Lithselfven så grund att man gick på bottnen mellan södra och norra djupet vid bron (gamla bron vid kyrkan) och i prestgården måste köra hitom brobänkarne efter vatten; Det var blott det s.k. södra djupet som var isfritt, hela den övriga delen af elfven isbelagd och kunde köras hvar som helst. Snön var ännu mycket djup och godt slädföre ända till Lihtsbron, icke en gång drolbacken var riktigt bar, blott litet midt efter vägen.
Man måste fara till Ismundqvarnen och mala den adertonde Maj, det var temmeligen godt väglag dit. I dag den 30de Maj har ingen qvarn i Bringåsen börjat gå; Snön i skogen är omkring 1½ aln djup (105 cm) men på inägorna börjar jorden att titta upp; en liten qvarlefva af snödrifvan på Fårhustaket ligger ännu qvar (den 30de Maj). . Foderbrist börjar yppa sig; penningbrist är makalös; utmätningar och auktioner höra till dagordningen. I Östersund hålles auktioner minst 2 dagar i veckan stundom 3; konkurs öfvergår snart sagt alla handelsmän i Staden. Det goda priset på varorna narrar landtbefolkningen till inrop, och detta ruinerar dem. Hvad skall det blifva av allt detta? Kanske Gud har något botemedel?
Jag för min del tycker det ser mörkt ut, ehuru rättvisan fordrar att jag erkänner det ingen nöd öfvergått mig; jag är icke heller hopplös för egen del, men, ett stort Fattighus blir jemtland om icke Guds allmakt skyddar och hjelper.
– I tidningarna har jag sett att en karavan av 90 hästar färdats öfver qvarkan, d.v.s. öfver hafvet mellan Finnland och Umeå den 14 Maj.
Då vi ej haft något töväder förrän i Juni var det ej annat att vänta än att en ovanligt stor vårflod skulle uppkomma; Så inträffade ock. I början av Juni fick vi tö, och det med besked också, vattnet i bäckar och åar steg alldeles ofantligt, man vågade knappt gå mellan byarne af fara för att drunkna. En qvinna hade sånär drunknat i Sågbäcken mellan Kläppe och Östersund men hjälp kom i sista ögonblicket. Lithsälfven har ej i mannaminne stigit så högt. Bron öfver Långan förstördes helt och hållet. Bron över Hårkan hade så när farit samma väg, men räddades genom ett där förlagt manskap. Wattnet gick öfver bron.
Emellan den 16de och 25 Juni pågick såningen som mest; en stark värme af ända till 40 grader (i solen) påskyndade såningsarbetet. Söndagen före midsommaren, eller den 16de fans icke ringaste tecken till löf på björkskogen, men den starka värmen åstadkom en sådan förändring på 8 dagar, att löfvet blef nästan fullvext till Midsommarsdagen. På Midsommarsdagen fans icke en enda blomma på marken. Märk väl detta! Har väl sådant händt förut? Kanske aldrig! Den 18de Juli blev Mosjön isfri. Storsjön blev fri från is den 25te Juni. Detta låter fabelaktigt men är icke dess mindre sant. En man vid namn Söderberg körde över Storsjön från Offne i Mattmar till Östersund den 18 Juni utan någon fara.
Besynnerligt nog väntade många ett godt år; denna hoppfulla väntan blef dock tillintetgjord genom inträffade frostskador, som först visade sig i början af September, då säden på många ställen bortfrös. I slutet af September kom 3ne förfärliga frostnätter som gjorde totalt slut på all den säd som då var oskuren.
Nu visste hvar och en att missväxt inträffat, och att maken till svagår ej inträffat sedan 1849. Jag får nu lemna en kort berättelse om följderna av 1867 års missväxt. I en skrifvelse från Landshövdinge Embetet uppmanades Socknemännen (i Kyrkås) uppgifva huru stort parti korn hvar och en behöfde för att med iakttagande af den största sparsamhet kunna till nästa skörd livnära sig.
Behofven uppgafs till 300 tunnor. Ett statslån på 200,000 Rdr beviljades för Jemtlands Län hvaraf Kyrkås socken erhöll 2,100 Rdr. Kornet gällde i Sundsvall 24 a 26 Rdr Tunnan och och råg 30. Från Sveriges bättre lottade provinser äfvensom från Tyskland, England, Frankrike, Portugal och Amerika skänktes ofantliga summor till de nödlidande i de norrländska länen, ty öfver hela Norrland är hungersnöd, dock alldra värst i Norr- och Westerbotten. Huru gifmilda en del gifvare var kan man få ett begrepp om då man får höra att vår frejdade landsman John Eriksson i Amerika ensamt skänkt Tjugutusen (20,000) Rdr.
Den svaga säden, som var ofrusen skadades ock af den dåliga ”gist” som blef en följd af den sena skörden. Hösten var dessutom kulen och omild. I December månad inträffade stark köld som veckan före jul var alldeles förfärlig. Man observerade ända till 45 grader. I Råneå, Norrbotten var det 57grader kallt, enligt en tidnings berättelse.
Året 1868
Ifrån Jul till den 16de Januari var uppehållsväder och måttligt kallt samt litet snö; men nu kom en vinter som knapt haft sin like, Snö och storm dag på dag från ofvannämnde dato, nästan utan afbrott till Gregori. gamla gubbar påstå sig ej minnas en så orolig vinter. 1849 års vinter var visserligen en af de svårastemen icke hvad blåst beträffar jemförlig med i år; och det märkligaste var att det nästan alla dagar blåste sydlig vind; blott ett par gånger hade vi vestlig storm, och det med besked. Oaktadt vi hade sydlig vind medförde den dock icke tö, ehuru det vist ej var kallt utom några dagar i slutet af Januari då termometern visade på sin ställen 40 grader under noll.
Den 14 Mars blef tö, detta år första gången sedan vinterns början som skogen blifvit riktigt fri från sin snöbörda. Endast ett par gånger förut har droppar fallit af hustaken. På Gregori marknad kostade frökorn 34 Rdr tunnan och Ärter 40 Rdr. Jag medgifver att detta höres otroligt men är dock fullkomligt sant. Matkorn gällde 30 Rdr. Tunnan räknad á 6 kub.fot 3 kannor (125 liter). Mjöl kostade 3 á 3,25 pr Ltt (lispund = 8,5 kg).
Alla upptänkliga ämnen, såsom granlaf, renmossa, ben, bark, ärtris med mera, begagnades till brödföda. Dagspenningen som för ett par år sedan under vintertiden vanligen var 1 Rdr är nu högst 25 öre; Mången utbjuder sig för bara maten.
Sommaren blef mycket torr hvilket gjorde att sädes- och gräsväxten var ovanligt ringa. Utmärkt fint korn och ärter men litet i spann. I södra Sverige synnerligast i Småland hungersnöd tillfölje af torkan. Gåfvomedel samlades här till Småländningarne.
Året 1869
Wintern var utmärkt god, mildt väder och litet snö, men desto värre blef sommaren som visserligen började i April med varmt solsken men sedan blef regn och kallt hela sommaren; Ja! så mycket regn att knappt så mycken nederbörd fallit under en sommar på 100 år. Ymnig foderväxt men ytterst svag säd. Kornskylarne på sina ställen och Råghässjorna stå ännu ute den tolfte (12) November. Häraf kan man sluta till hurudan sommar vi haft.