• LarsPetter

Lars Petter Hansander

1870 - 1954, yngsta barnet, född några veckor efter att pappa Hans A med två andra riksdagsmän från Jämtland kört ner med "hyrhästar" till Stockholm och sin första riksdagstermin i januari 1870, och de inte kunde ses första gången förrän i maj när riksdagsmötet var avslutat. Däremellan hade de kontakt per brev mellan föräldrarna så ofta som den tidens postgång tillät. Se Riksdagsbrev 1869 - 72 , där Lars Petters nedkomst avhandlades första gången i brevet av den 24e febr, 1870.

Fotot på Lars Petter togs när han 27 år gammal varit hemma från jobbet i Gellivare för att delta när hans kusin Karin på pappa Hans Anderssons hemgård i Kläppe gifte sej en julidag år 1897. Fotograf är Sven Westin, som varit hitkallad från Häggenås.

Jag har också fått bekräftat av barnbarnet Eje Hansander att det inte var en tillfällighet att LPH syns här med en fiol i näven på bröllopsbilden från Kläppe. Han var en duktig bröllopsspelman i sin ungdom liksom sin farfar Anders Larsson, vilken själv hade kommit till gården i Kläppe som dräng efter uppväxten på ett hemman i Söre Lit. Men i och med sitt giftermålet med Emma tre år senare fick han lov att lägga fiolen på hyllan. Hon var strängt religiös och kunde inte acceptera den sortens musik.

Lars Petter tog sitt nya efternamn efter sin far Hans Andersson, troligen omkring tidpunkten för giftermålet med Emma Larsdotter år 1900 och starten för nybygget i hennes hemtrakt Singsjön, Brunflo.

Som nybyggare på Hästön

är L P Hansanders egenhändiga berättelse om sin och hustrun Emmas etablering efter giftermålet på en ny jordbruksfastighet i Böle, Singsjön, Brunflo socken. Här ger han en mycket detaljrik och levande beskrivning av hela processen omkring detta nybyggande som hade pågått i stor omfattning landet runt sedan laga skiftet var genomfört runt mitten av 1800-talet.

Då vi som nygifta den 28 november 1900 kom flyttande till Böle blev frågan om vad man skulle ägna sig åt, d. v. s. levnadsbana, den mest aktuella och brännande för att kunna möta framtiden med hopp även om familjen så småningom skulle utökas. Att bo i den gård i Odenslund (Odenslundsvägen 20) som två av mina syskon och jag i mitten av 1890-talet uppbyggde hade jag ingen lust till. Jag önskade större verksamhetsfält än en tomtyta på 45x45 meter. Att söka och inneha tjänst hos andra, utan att kunna verka på egen hand, kände jag till från min nyligen avslutade tjänst vid AB Gällivare Malmfälts kontor i Malmberget, var jag mindre hågad att upprepa.

Ett mindre jordbruk med tillfälliga inkomster syntes mig mest lockande. Min svärmor var död sedan 12 år förut varför Emma var arvsberättigad till en fjärdedel av fädernegården i Böle. Överenskommelse träffades med svärfar att få överta hälften av hans äganderätt i fastigheten. På så vis fick hans båda döttrar och mågar halva hemmanet var. Det blev då oundvikligt att den ena familjen måste flytta ut och bygga ny gård, och den äldre systern och hennes man hade liksom förmånsrätt att bo kvar på hemgården.

Första och viktigaste frågan blev nu att utse lämplig byggnadstomt med erforderliga odlingsutrymmen för det blivande nya hemmet. I påskhelgen 1901 rådde synnerligen vackert väder och gott skidföre. Då begav sig Emma och jag ut på upptäcktsfärd efter en ur alla synpunkter lämplig byggnadsplats. Vid gårdarna i Böle fann vi ingen som tycktes lämplig, och vände därför vår färd till Hästön som låg så vacker i vårsolen. Från Vintertjärnbäcken såg den helt förtjusande ut och vi skidade dit. Nedanför ett par unga tallar fann vi den lämpligaste platsen, och Emma uppsände en bön till himmelen att denna plats måtte bli ett bönealtare och bli till välsignelse. Vi åkte därifrån till Ryvernäset och bedömde kulturförhållandena, men som utrymmet där var trängre och platsen mera avlägsen behagade den oss inte. Men ännu så länge var Hästön inte vår.

Hemmansklyvningen

Redan vid hitkomsten till Singsjön ansåg jag den sämjodelning som gångna generationer tillämpat vara ur bruknings- och handlingsfrihetssynpunkt olämplig. Gårdarna i Böle brukade och bärgade varannan åkerteg av den odlade arealen, och ingen visste vad han ägde av marken. Slåttermarken både på Hästön och ängarna var ganska godtyckligt sämjodelade. Någon laglig äganderätt till de olika myr-, änges-, och svedjeslåttermarkerna hade man inte. Försäljning av grantimmer, (furutimmret var redan sålt) skulle ske gemensamt. Handlingsfriheten var alltså begränsad. Utom Bölesgårdarna hörde även Emmas faster och hennes man Jonas Erikssons hemman på Slåttön, ( Edholmsgården) till denna samfällighet under Grytan nr 1 och nr 3 som vid uppmätning befanns vara 913 tunnland (456,5 ha) i areal. Härav ägde den sistnämnde 17 1/3 kappland skatte, Olof Bröddesson på västra gården i Böle 17 1/3 dito, A O Hansson 8 3/4 och Emma och jag 8 3/4 kappland skatte.

Visserligen tyckte Bölesgubbarna mången gång att ägaren av Slåttön haft ”huvudet i grytan” vid sämjodelningens upprättande både i fråga om åker och äng, men ingen ville för grannsämjans skull rubba den ordning som rått sedan gammalt. Vid diskussioner om lagligt fastställd äganderätt insåg samtliga ägare fördelarna av tilldelad jordareal utan annans intrång. Endast Olof Bröddesson fruktade att kostnaderna för lantmäteriförrättningen skulle överstiga vår betalningsförmåga, och var därför ganska vankelmodig. Det blev emellertid överenskommet att hos Länsstyrelsen anhålla om förrättningsman att verkställa laga hemmansklyvning kommande sommar och Länsstyrelsen förordade till detta f. d. majoren August Sandler, en anspråkslös, godmodig samt noggrann lantmätare som säkert var mer lämplig som lantmätare än militär. Den som dock utförde det mesta arbetet med utsättningar av bas-, paraleller och gränslinjer samt markbeskrivningar m. m. var lantmäteriaskultanten Magne Augustin, sedemera lantmätare i Dalarna. Frun i västra gården i Böle var kanske den enda som ogillade att laga delning nu skulle sättas igång då det förut gått att äga jorden gemensamt. Det var givetvis jag som upphovsman till omändringen som skulle bära hundhuvudet härför. Vid ett besök hos sonen i Åkre yttrade hon bl. a lite spydigt: ”je trodd de ha komme i blomster ti Böle, men bar te så vare en tistel”.

Sommaren 1901 var oerhört varm, här i Jämtland den varmaste på 70 år, enligt vad de gamla sade och lantmäteriarbetet kunde därför pågå utan störningar av något oväder. Det kan nämnas att det fanns ovanligt gott om geting den sommaren, varför manskapet fick sting och svullnader här och där både i ansiktet och på händerna. Det mångsidiga och arbetskrävande lantmäteriarbetet gick raskt. Vår begäran om utflyttning till Hästön mötte inget motstånd, myrtagen i Bölesflon och vid skjutbanan på Hästön fastställdes som gemensamma liksom även de föreslagna utfartsvägarna godkändes av de andra delägarna. Efter sammanträde den 21 oktober kunde varje delägare ta sitt tilldelade jordområde i besittning. Förrättningsmannen hade handlingarna och kartan färdig kort därpå så att slutsammanträde kunde hållas den 29 november.

Besittningstagandet

Skogsdelningen och ståndsskogslikviden var lantmätaren glad att slippa befatta sig med. Att utföra detta arbete valdes därför J O Palmqvist i Ope och Per-Olof Larsson i Ismundsundet. Största antalet träd fanns på Jonas Erikssons skogsskifte, varför likvidskog tilldelades de övriga delägarna på Slåttö-området, där även de största träden fanns. Omkring 1860 köpte Bengt Hemmingsson i Kläppe furuskogen på Ryvernäset till bestämt tumtal en fot över marken. Redan efter första avverkningen fick emellertid jordägarna återköpa den kvarvarande skogen för en billig penning. År 1861 sålde de all furuskog med måttet 10 tum och däröver en fot över marken till Tunadals bolag på 40-års tid. I köpet ingick inte den skog som fanns på Hästön. Sista avverkningen utfördes vårvintern 1901. Troligen genom Jonas Erikssons vänskapliga relationer med bolagets inspektor fick den avverkningsbara skogen på dennes skifte på Slåttön stå kvar oavverkad. Vid den påföljande räkningen medtogs alla träd, gran och furu men ej lövträd, med måtten 6 tum och däröver i brösthöjd. Jag vill minnas att det på vårt skifte fanns något över 11. 000 träd. Då timmer under 6 tum och 8 alnars längd inte kunde säljas på vattendrag var antalet säljbara träd inte fullt hälften av det nämnda trädantalet. Trämassafabrikationen hade ännu inte kommit igång i Sundsvalls distriktet. Var de olika likvidskogsskiftena förlades bestämdes och protokollfördes. Avverkningstiden bestämdes till 7 år.

För att kunna tillgodogöra sig betet och andra nyttigheter på den erhållna marken måste stängning av gärdesgårdar mot rågrannar igångsättas, ett ganska tidsödande arbete. Svärfar föreslog och gav sitt bifall till att vi fick ta och använda den gamla hagen omkring svedjeslåtterna söder om Vintertjärn till stängsel efter rågången mot Böle från nämnda tjärn räknat åt Singsjön till. Att köra detta stängselvirke på sommaren var omöjligt på grund av den mellanliggande sanka marken varför vi -Hans Larsson och jag- fick bära virket till Vintertjärnen, gjorde där en flotte och seglade på denna över till den nya rågången mot Böle.

Från ändröset på Ryvernäset i norr till nuvarande myrodlingarna föll stängselskyldigheten, efter Åsens rågång, på vår fastighet och likaså från Baksjöviken till stigen omkring Baksjön d. v. s. mot Jonas Erikssons skifte räknat. Numera är de två sistnämnda hagarna förfallna. Både Wifstavarv AB och arrendatorerna frånsade sig stängselskyldigheten så att hästar och kor beta numera överallt på angränsande skiften. Nu visste skiftesdelägarna vad de ägde både i fråga om den delade skogen och respektive jordområden.

Inlämnat förslag om att vår gård skulle heta Ängesvik hörsammades inte av de kommunala myndigheterna. Namnet blev Singsjölandet 1:2.

Utom höladan vid Baksjöviken som hört till svärfars slåtterskifte på Hästön, måste för förvaring av foderskörden den lilla ladan på den befintliga tegen mot Storängesviken inköpas av Jonas Eriksson för 50 kr. Dessa två lador var de enda hus som tillhörde vår inhägnade jord.

Redan i mars köpte jag f. d. Erik Erikssons hemman i Storåsen- numera J P Olssons gård - (Malmborgs) av grosshandlare E O Sundling i Stavre och Måns Nordin i Grimnäs för 1.500 kr, där den gamla bryggstugan renoverades och byggdes om, och boningshuset som endast till liten del var färdigställt och inrett, påföljande vår (1902) flyttades till Hästön.

Husbyggnader och nyodlingar

Per Olov Larsson åtog sig att för en ersättning av 150 kr. samt fri stenkörning ta ut lämplig sten och lägga grunden till det projekterade boningshuset i enlighet med den av mig upprättade ritningen, som på bredden skulle stämma överens med bredden på stugan från Storåsen, men i längd utökas med rum och kök så att husets hela längd skulle uppgå till 25 alnar. Dessutom skulle Larsson lägga grunden för två skorstenar och några stoppstenar inomhus.

Så kom den viktiga frågan om var den blivande stugan, vår boning i framtiden, skulle få sin definitiva plats. Vi granskade än en gång utsikten över land och sjö samt det mest passande läget för den blivande gårdsplanen. Slutligen slogs en stake ner i den steniga marken där stugans sydvästra hörn nu är beläget, jag tog av mig hatten i det vackra höstvädret och bad Gud hjälpa oss i detta företags förverkligande och att vår bostad måtte bli en lugnets och fridens boning. Det gällde trots allt ett val för en längre tid än en generation. Stakning utfördes därefter till ovan nämnda storlek.

Under den tid P O Larsson var sysselsatt med skogsräkningen arbetade hans bror Hans med handodling av en 20 meter bred åkerteg, ett blivande potatisland, som han i den mycket steniga marken bortom nuvarande bryggstugan hann med att odla 16 meter långt. Stugans sockel blev färdig medan marken ännu var ofrusen. Erik Ekman grävde därefter gropen för den blivande källaren till ett pris av 1 krona per kubikaln.

Det fattas inte rådgivare när man tänker sätta igång ett betydelsefullt arbete. Så även nu. Då grunden var lagd kom min gamle lärare från Ope lantmannaskola, jägmästaren Ouchterlony för att se vilken plats jag valt för det påbörjade gårdsbygget. Han fann det anmärkningsvärt att boningshuset inte placerades ”uppe i backen” där utsikten var mer storslagen och vacker än den var nära sjön. Jag utvecklade mina synpunkter att det var av praktiska skäl jag valt denna plats. Alla förnödenheter såsom vatten, ved, foder och dylikt måste fraktas eller hämtas från sjön (väg eller bro över Djupsundet fanns som bekant inte) och följaktligen skulle gårdsbruket bli tyngre och svårare om alla nödvändighetsvaror skulle skjutsas eller bäras uppför denna backe. Också vid tider med halka skulle vägen utför backen ner till sjön bli besvärlig. Utsikten närmare sjön upplevde jag som fri och öppen och inget att klaga på.

Min bror Jonas, från Lungre, kom även för att titta på byggnadsplatsen. Även han instämde i jägmästare Ouchterlonys förslag. Med vanlig frikostighet då det gällde att driva sin vilja igenom lovade han att bekosta flyttningen av den färdiglagda stengrunden om jag hörsammade hans förslag. Jag bemötte detta med samma argument som till den förstnämnde och avböjde det frikostiga erbjudandet Ett hus för förvaring av alla sorters verktyg och byggnadsmaterial som måste anskaffas och hemfraktas på vinterföre saknades. Efter överenskommelse med svärfar fick sommarfähuset ”opp i vålla” i Böle rivas och hitflyttas. Lagenligt skall vid delning av hemman alla delar - jord, skog, hus m. m - delas lika mellan ägarna efter andel, men någon delning av husen eller värdesättning av tillgångarna ville gubben inte höra talas om. Han tillät inte heller någon delning av ett parti bräder som förvarades på gården, fastän på Hästön knappt fanns en brädstump. Jag upprättade därför en överenskommelse med svågern Ante Hansson att han och hans maka skulle överta vår skyldighet att delta i svärfars födorådsförmåner mot den ersättning som rättmätigt borde utgå för hälften av de hus och brunn m. m som fanns på gården i Böle. Ovannämnda sommarfähus, numera vagnsboden, (snickarboden) inreddes med plats för häst, två kor och fyra getter.

Byggnadstimret hämtades till största delen från likvidskogen. Svårare var anskaffningen av den stora mängd plank och bräder som behövdes för uppbyggande av en ny gård. Den gamla enbladiga vattendrivna sågen i Digeråsbäcken var förfallen och de närmaste husbehovssågarna fanns i Ismundströmmen och i Hällån. Till den förra kördes några lass timmer som sågades först på våren efter flottningens slut. Virket kunde därför inte forslas hem förrän nästkommande vinter då snö och tjäle gjort vägarna framkomliga. Samma förhållande gällde det virke som sågades på Hällsågen. Något år senare uppförde Nils Engström i Brynje ett sågverk som drevs av en inköpt lokomobil vilket gjorde att sågning kunde utföras även under vintertid. Jag skjutsade dit ett par lass timmer och hade förmånen att få det sågat samma dag, varför jag fick ta det sågade virket hem på eftermiddagen. Men vägen dit var lång.

Alla fyra bröderna Hansson från Busvebacken, Anders Johan, Hans, Jonas och lillebror Lars Petter var under sina liv starkt engagerade i byggenskap och skogsbruk i olika former, där bl a Hans var med och byggde den ovan nämnda stadfastigheten, förutom att han byggde upp sitt eget odelstorp vid folkskolan i Bringåsen och vid sin amerikavistelse under första världskriget försörjde sin familj med småskaliga byggmästareuppdrag. AJHs största uppdrag i livet var som informell vd och byggherre för hela uppbyggnaden av anläggningen vid hingstuppfödningsanstalten i Vången, vilket pågick samtidigt med Lars Petter bygge i Singsjön. Den följande beskrivningen hade AJH avlämnat något år innan han avled. Virkesbehandling, AJ Hansson 1930 Förbättrad lönsamhet i vidareförädlingen av skogsråvaran var ett område som engagerade Lars Petter och brodern Anders Johan till en gemensam satsning år1903, då de två tog initiativet till bildandet av det aktiebolag som Lars Petter nämner nedan. Bolaget fick namnet Nya Strand AB efter det tidigare nedlagda exportsågverk vid Indalsälvens utlopp som bröderna förvärvade med ett aktiekapital som jag tror i huvudsak placerades hos skogsägare i Kyrkås och Singsjöområdet. Bolaget, som i praktiken hade till uppgift att ta emot timmer som flottlades och tummades in från Ismunden uppströms och Mosjön/Östersjön var sedan i drift fram till 1925. Samarbetet mellan min morfar AJH och Lars Petter ledde också till att LP år 1924 någonstans i Storåsen tillverkade timringen till lagården på mina föräldrars fastighet, vilken först byggdes upp -24 till mammas äldre halvbror Nicke. Det blev ju ett antal hästlass att frakta den ett par mil långa vägen mellan Storåsen och Busvebacken.

Jag lyckades få inköpa ett mindre parti murtegel i Ismundsundet ( av Våhle ), liksom ett parti av Jonas Eriksson på Slåttön, men det var långt ifrån tillräckligt till en medelstor skorsten. Svärfar hjälpte mig därför att anordna för tegelslagning bortom nuvarande smedjan där lämplig lera finns. ”Lerbråk” och tegelformar hitfraktades från Böle där de använts ett tiotal år förut. Teglet soltorkades till tillräcklig hårdhet och användes obränt.

På våren 1902 igångsattes uppförandet av boningshuset. Ett provisoriskt tak över den nyinköpta kokspisen vid tallarna framför stenfoten utgjorde ”köket” där Brita Stina (Ekman) värmde upp och anrättade de maträtter Emma tillagade i Böle. Hennes man Erik Ekman, Håkan Borg, Jon Engström, Hans Larsson och jag uppförde den från Storåsen hitflyttade byggnaden, varefter de två förstnämnda åtog sig att för 95 kronor timra nio alnars tillbyggnad på östra änden. Håkan Borg och Engström, som hade längre resa hit (från Brynje) erhöll en dagpenning av 1 kr. och 75 öre vilket var 25 öre mer än det vanliga.

Utloppsdiket till sjön från den vattenfyllda källargropen var i hög grad nödvändigt och kunde ej uppskjutas. Jag frågade Erik Hansson (dala-Erik) hur mycket han ville ha för att gräva ett tillräckligt djupt dike mellan källare och sjön, vid källargropen omkring 3 alnar djupt. Han begärde 16 kr, ett anbud som verkade billigt. ( Han fick vid uppgörelsen 17 kr ). Jordmassan som bestod av pinnmo och sten uppgick till minst 30 kubikalnar. Timmermännen som hörde överenskommelsen uttryckte sitt tvivel på hans förmåga att prissätta ett så drygt arbete i hård och stenig jord. Detta irriterade i hög grad Erik varför han, som vid denna tid var i sina bästa år och ägde en alldeles ovanlig arbetsförmåga, beslöt att visa tvivlarna vad han dugde till. Då fyra dagar gått var arbetet färdigt. Han förtjänade alltså 4 kr. om dagen och kunde nu visa timmermännen att han visst förstod sig på att ackordera om jordarbeten.

Efter slåtterarbetets slut, med vilket den alltid villige och duktige Hans Larsson varit oss behjälplig, fortskred byggnadsarbetet i brådskande fart för att få i ordning husrum så fort som möjligt för att undvika de dagliga resorna fram och åter till Böle. Sommaren 1902 var nämligen den regnigaste i mannaminne, myrmarkerna mellan Böle och här var blötare än vanligt och bäckarna bräddfulla hela sommaren. P. O. Larsson handklöv all spån som behövdes till stugans tak av de gamla grova vindfällen som på den tiden fanns gott om i skogarna. Tillsammans med dala-Erik utförde han spåntäckningen innan någon frost inträffat.

Den 70-årige Petter Olsson (Bonn Petter) murade skorstenen och svärfar satte in kokspis och spiskåpa i köket. Ungefär samtidigt började Hans Larsson och jag sätta in dörrar och fönster i köket, fönstren tillverkade av svåger Ante i Böle, samt lägga in golv och tak. Vi var nu inne i oktober månad, och det började bli mörkt och kallt att morgon och kväll åka båt mellan Böle och Hästön vilket gjorde att vi ville bo på arbetsplatsen så fort det sig göra lät. Då ungefär halva köksgolvet var inlagt och det gick att elda rummet varmt, tog vi hit en säng där vi på natten kunde njuta en välbehövlig sömn utan att tänka på en sjöresa i ur och skur. Den 28 oktober 1902 blev en minnesrik dag. Vi lånade färjan som Jonas Eriksson hade i Djupsundet, Helga som då var årsgammal samt alla våra tillhörigheter stuvades på färjan som därefter fick vända stäven mot Hästön. Våra känslor var en blandning av oro, nyfikenhet och hopp, mest av hopp. I Storängesviken låg nattgammal is som lyckligtvis inte var starkare än att den brast för varje årtag, vilket dock försenade rodden åtskilligt.

I förstugan fanns ännu inget golv, bara några plankor att gå på, men det kändes ändå skönt, något av nybyggarliv, att få känna sig hemma i eget hus även om allt som kan hänföras till benämningen komfort fullständigt saknades. Anspråken på ”en männoskovärdig tillvaro” fick vi tillsvidare skrinlägga. Bristen på sågat och hyvlat virke medgav inget ytterligare inredningsarbete för tillfället, men golvet i förstugan kunde inte undvaras, liksom trappan till övre våningen som E. Theodor Wiberg uppförde. Fönsteröppningarna i de obebodda rummen igenspikades med bräder för att utestänga snö och oväder.

I hopp om att erhålla extra inkomster med timmerköp och tumningar m. m. ingick jag som aktieägare vid bildandet av sågverksföretaget Strands Nya AB i Sundsvall. Till följd härav kom ett meddelande till oss i febr. 1903, om att två timmertummare var att vänta hit före marknaden, alltså om 2-3 veckor. Vilket husrum hade vi att erbjuda dem ? blev den stora frågan. Kökskammaren kunde inte inredas förrän källaren under golvet var murad och i de övriga rummen i nedre våningen fanns ingen skorstensmur eller annan utrustning som trossbotten m. m. Enda utvägen var att i flygande fläng inreda kammaren ovanför köket. Det kändes nästan som slöseri att tvingas köpa ett lass torrt sågat virke då det fanns tusentals träd på likvidskiftet som skulle avverkas inom de närmaste sju åren efter skogsdelningen. Snickaren August Bergstedt i Vamsta var villig att fara hit och snickra dörrarna, svärfar rappade muren och satte in den kammin som ännu finns där, och då inredningsarbetet i övrigt var fullbordat utfördes målningsarbetet. Dala Erik Hansson hyvlade golvbräderna under det att jag lade in taket. På en vecka var rummet inrett vilket efter dåtida förhållanden var oerhört kort tid. Några dagar därefter togs rummet i bruk.

Lars Petter och Emma med Helga f 1901 och Birger f 1903 i famn framför det ännu ej färdigställda huset i Ängesvik på Hästön. Detta foto togs sannolikt som ett tidigt experimentförsök år 1904 med glasplåtkameran av systersonen och sedermera ÖPredaktören Hans Ericsson från Skolgatan 2, den gård som Lars Petter kallar för Odenslundsvägen 20 i början av denna berättelse.

Per Backman hade tagit avsked från militärtjänsten vid I 23 - numera I 5 -, och på vårvintern 1903 arbetade han med timmerhuggning här på gården. Händelsevis fick jag höra att avlidne ”halt- Nisses” stuga på Sundsjöåsen var till salu för en billig penning, eftersom den stod på ofri grund och den avlägsne släktingen i Fjällsta varken kunde eller ville bekosta flyttningen av stugan dit. Eftersom han hade yttrat att han var villig att sälja den för 12 kronor köpte jag den omedelbart. Därefter rev Per Backman stugan och körde den hit till gården under det att jag var ute på tumningsresa i norra Jämtland. Stugan uppsattes under sommaren och inreddes med bakugn och till bryggstuga.

Tråkigheten på landsbygden var vid denna tid ett okänt begrepp och existerade knappast. Grannsamverkan och trivseln på landsbygden beror, till övervägande del, på inbyggarna själva om tillvaron är tråkig eller ej, på deras inställning till varandra, anspråkens omfång och förnöjsamhetens storlek. Här på orten rådde en gammal vacker sed att då någon granne uppförde ett nytt hus deltog grannarna med gåvor av diverse matvaror som underlättade kosthållet åt timmermännen, som vid större husbyggnader kunde vara rätt många, i regel en vid varje knut. Även vi fick enligt den hävdvunna seden en hämtare mjölk av den ene, en ask smör av den andre, en sillbytta av den tredje o. s. v. Men även på andra sätt kunde man ibland sätta guldkant på livet.

På Larsmässdagens morgon mötte oss en överraskning av oväntat slag. När vi steg upp på morgonen fick vi se hur den svenska flaggan fladdrade i toppen på en under natten uppsatt flaggstång. Upphovsmannen till detta ”upptåg” var av allt att döma Jonas Eriksson där Hans Larsson var slåtterkarl denna sommar. Den hos oss välbekante Hans Larsson hade genom en fönsterglugg gått in i stugan och hämtat skyttegillets flagga som därefter hissats. Att vi inte hörde eller märkte grannarnas förehavanden i den ljusa sommarnatten var förvånande.

Vår första lilla sädesskörd skjutsades till Slåttön, där den med en handdragen tröskmaskin tröskades då isen blivit körbar. Detta av den orsaken att på Hästön fanns inget uthusgolv så tätt att kornet kunde tillvaratas efter tröskningen. Dessbättre blev skördarna större med åren. Kornskörden 1903 uppgick till 13,5 skylar (2,5 hässjor). Skörden tröskade vi med slaga i den nyinredda bryggstugan. Saknaden av rymlig loge var givetvis stor. Då det inte fanns någon utfartsväg åt något håll måste båt dagligen användas för alla slag av transporter och resor till när och fjärran. De två första somrarna fick vi låna en gammal båt av flottningsföreningen, men då en egen farkost var högst önskvärd inköptes en nästan ny båt av P. O. Larsson för 33 kronor. Den båten var fullt användbar i över 40 år. För att den inte skulle ta skada av oväder och vind blev behovet av båthus tydligt. Till ett sådant behövdes inte någon större mängd sågat virke, som det för jämnan var smått om. Under avverkningen på likvidskogen vintern 1904 hemkördes det timmer som behövdes till ett båthusbygge, och under kommande sommar, vid lågt vattenstånd, byggdes huset.

Även ett annat hus var vi i trängande behov av, nämligen ett sommarfähus. Även till detta hus behövdes endast obetydligt med bräder, varför det utan större olägenhet kunde uppföras. Hjalmar Ligner från Kyrkås var villig att hjälpa mig med arbetet. Då upptimringen var klar spåntäcktes de båda sistnämnda husen.

En vacker afton efter höbärgningens slut lade en båt till vid båthuset och ur den klev en ca. 50-årig man med helskägg och en skolpojke med gymnasistmössa på huvudet i land. Då de två kom närmare märkte vi till vår förvåning att det var E. A. Hägglund med son. Den duktige och praktiske läroverksrektorn var intresserad av jordbruk och framåtskridande och hade många många goda råd att ge. Han rådde mig bl. a. att inte ta bort alla de stenar som fanns vid gårdsplanen, för ”där har barnen många roliga lekplatser” sa han. Då han såg de många oinredda rummen och förspikade fönstergluggar utbrast han ”jag förstod att huset var tilltaget för stort”. Hade den välmenande mannen kommit hit ett antal år senare då de flesta rummen var inredda och vi under längre eller kortare tid hyrde ut rummen till skogstjänstemän av olika grader, präster och predikanter och senare också till väg- och brobyggare m. fl. hade han troligtvis fått en annan uppfattning, nämligen att stugan inte var för stor. Jag tänkte vid mig själv: Rom byggdes inte på en dag. Till all lycka översteg inredningens kostnader inte betalningsförmågan fastän arbetet gick sakta.

Det här kortet på gården tog jag själv 1962 vid ett besök som mammas familj från Busvebacken gjorde hos kusinen Hans Hansanders familj i Singsjön. Vi är nu några år inne på nästa generation, men änkan Emma lever ännu och jag föreställer mej att Lars Petters drömmar från nybyggartiden är tämligen infriade.

Jordbruket fick inte vanvårdas eller missgynnas alltför mycket för byggnationernas skull. De små odlade tegar som fanns sedan tidigare och betalats genom odlingslikvid vid tillträdet måste fortast möjligt utökas och förbättras för att få bättre skördar. Första årets skörd (1902) utgjordes av 9 hässjor hö, 16 hässjor ängsfoder och 5 skylar korn. Även tillsammans med skörden från gården i Storåsen räckte inte fodermängden för att vinterföda häst och kreatur samt getter varför åtskilliga mängder stråfoder, utom havre för häst, måste inköpas under många år framöver. Även en del skogsslåtter bärgades, varav kan nämnas i Västerbodarna 3 år och Mellansjöbodarna 5 år. Vår tid betraktar slåtterarbetet i skogen med ett medlidsamt löje, men då man tar i betraktande att arbetskraften var billig, gödningsämnen jämförelsevis dyra och tillgången begränsad, var det starr och annat ängsfoder som i hög grad bidrog till att så stort antal hästar och kreatur kunde utfodras under den tiden. Därigenom ökades den naturliga gödselmängden som i sin tur ledde till att nya åkerfält kunde uppodlas och gödslas. På hösten 1904 rothögg jag den delvis grova björk som fanns ovanför den av förre ägaren odlade tegen längs det dike som E Hansson grävde som fortsättning på det gamla, fortfarande öppna diket. Den gamla tegbredden på 15 meter bibehölls såväl på denna som nästa teg. Med hjälp av Nils J Backman upplöjdes det avröjda och ganska steniga området jämte den gamla odlingen åt sjön till. Det hela omfattade omkring 30 ar. Tredje och fjärde tegarna räknat från nämnda dike upplöjdes 1905 med hjälp av den vane och skicklige plöjaren Marcus Jönsson som sedan under många år var mig behjälplig med detta arbete.

År 1907 nyplöjdes sista åkertegen närmast den nuvarande landsvägen. Det var dock inte tillräckligt att bara uppodla nya tegar. Otaliga var de stenlass och sprängda större stenar som måste bortköras och en mängd mindre sten fick rum i de stendiken som grävdes mellan de olika tegarna. Lyckligtvis är lutningen åt sjön till, där utrymmet för all denna sten var obegränsat. Om man går längs sjöstranden från båthuset till sommarladugården ser man en del av denna stenmassa.

Gödslingen var ett svårlöst problem. Gödseln räckte aldrig till och på hårdmark kunde inte enbart handelsgödsel ersätta kreatursspillningen.

Det stora behovet av husbehovssåg var ännu olöst, men på sammanträde den 11 mars 1906 med intresserade grannar beslöts omsider att bygga cirkelsåg och kvarn på det gamla kvarnstället vid Singådammen. En stor hyvelmaskin inköptes några år därefter från den nedlagda Östersunds ångsåg. Sågen blev till stor nytta för befolkningen och Kronan (Domänverket) som byggde nya hus på de olika kronotorpen samt för kommunen vid uppförandet av skolhus m. m.

På våren 1907 tog sågningen sin början. Stommen till logen bekläddes med brädväggar och plankgolv i båda våningarna. Även virke till det planerade ladugårdsbygget började iordningställas.

Vid nyårstiden 1909 lämnade mig Wifstavarv AB uppdraget att försälja 19 st. timrade hus i Sundsjöåsen. Vid auktion den 22 påföljande februari inropade jag mat- och vedbod på f. d. Johan Hansgården för 56 kr. Den hitforslades kort därpå och uppsattes på sin nuvarande plats att användas för samma ändamål. På sommaren 1909 lades stenfoten till stall- och ladugårdsbygget av stenarbetaren August Johansson, Böle, Lit, med hjälp av Karl Eliasson. Byggnaden upptimrades därefter av Erik Ekman, Andreas Persson, Svartbodarna och undertecknad. På försommaren inreddes byggnaden av T Wiberg, Åsgård, Hans Larsson och i den mån tiden medgav även av mig. A Sten i Hälle utförde strax därefter cementarbetet. På senhösten togs det nya huset i bruk. Vid dess planläggning saknades inte farhågor från en och annan granne att bygget skulle bli alltför dyrt. Jag anskaffade taktegel på sista vinterföret och då det dessutom blev tal om att lägga hopfogad stensockel under huset tyckte Brita-Stina Ekman att det gränsade till högfärd. Ingen av grannarna vid Singsjön hade stenfot under ladugården och inte taktegel på något hus, allraminst på stall eller ladugård. Hon yttrade därför vid något tillfälle, ”det går väl för Hansander som för honom som tänkte bygga sig en finare stuga. Då han körde hem första timmerstocken sa han: stugan ska rödmålas, då han körde hem andra stocken yttrade han: jag bryr mig inte om att rödmåla stugan, och då han kom med tredje stocken hade förhoppningarna fallit: jag klarar mig fortfarande bra med den gamla stugan”, utbrast han. Hon hade sett att både Andersson som grundade Anderssonstorpet och LP Hellström som börjat bygga och odla vid Rossjön aldrig nådde fram till sitt mål.

Det fanns inga billiga byggnadslån, statliga eller kommunala på den tid det här är fråga om. Om egna medel fanns var det att satsa dessa, annars att låna i bank eller av privatpersoner mot 5 eller 6 procents ränta, ibland högre. Det var en fördel om man hade något eget sparat kapital att börja med. Jag sålde min tredjedel i gården i Odenslund till svågern Lars Eriksson men då Storåsgården skulle betalas nästan samtidigt gick nära på halva försäljningssumman åt till detta. Timmerpriserna var låga, ett år betalades endast 7 öre per aln (11,7 öre metern) fritt Singsjön för 7 tums timmer. Då 12 tums timmer längre fram betalades 55 öre per aln tyckte vi att priset var högt. År 1942 var priset på sistnämnda dimension 1 kr och 40 öre per aln fritt Ismundsjön.

Då gårdens skogstillgång genom det gamla Tunadalsköpet inte var särskilt stor måste uttaget ur skogen ske med måtta om den skulle räcka till för inköp av bohag, maskiner och redskap, samt till de byggnationer som var nödvändiga. 1905 sålde jag ett parti massaved, 8-900 st. stockar från likvidskogen som levererades till Sundsjön. Priset var så lågt att virkesvärdet uppgick till endast 40 öre per stock brutto. Därefter sålde jag de ca. 3.000 träd som fanns kvar på likvidskogen - mest smådimensioner - till Wivstavarv AB. som nu blivit ägare till Jonas och Erika Erikssons hemman för 200 kr. På bolagsskogarna avverkades inte mer än vad arrendatorerna kunde köra, ibland inte ens det, så någon inkomst från avverkning där var i allmänhet inte att påräkna. Första gången jag fick inkomst från skogsarbete åt bolaget var 1918 då Wivstavarv AB inropat en stämpling på kronoparken Singsjölandet. Det var alltså att se sig om och ta vara på alla tillfälliga inkomster som stod till buds såsom tumningar m. m. Utgifterna, i huvudsak för byggnationer, översteg dock inkomsterna varför mitt skuldbelopp 1/1 1908 uppgick till 3.160 kr, huvudsakligen bankskulder. Förutom detta oavslutade affärer med Erik Bengtsson, Kläppe, rörande förlust på skogskolningar. Till all lycka var konjunkturerna på väg uppåt och genom vinst på 1.500 kr. vid försäljningen av gården i Storåsen 1909, högre virkespriser och arv m. m. blev den ekonomiska ställningen allt ljusare allteftersom tiden gick. Omkring 5 år senare inlöstes sista skuldebreven. 1913 blev jag erbjuden Erik-Olsgården i Storåsen av C O Danielsson & co i Lit, för något över 2.600 kr. Vid förut hållen auktion hade inget godtagbart anbud avlämnats. Jag antog anbudet.

Om vi inte levt sparsamt, utnyttjat de möjligheter som gavs till inkomst och framför allt haft hälsan och framgången på vår sida kunde vi lika gärna som många andra omkring sekelskiftet ekonomiskt gått under, för 1914 kom världskriget med sina fantastiska priser på allt som tillhör livets uppehälle och nödtorft och dessutom oerhört höga bankräntor på 8% till 9% och då kändes det skönt att inte ligga efter med gamla skulder.

Kompletteringar och framsteg

Som tidigare berättats var vid världskrigets utbrott de nödvändigaste husen uppsatta och tagna i bruk. I särskilt hög grad hade inredningen i mangårdsbyggnaden fått stå tillbaka då någon anledning att forcera arbetet knappast fanns i en tid då allt byggnadsmaterial var dyrare än någonsin. Något måste uträttas till förbättring av bostadshuset och sedan kakelugnen i salen inköpts från flickskolan i Östersund och insatts, golv och tak både i salen och det ovanför liggande gästrummet färdigställts, kom målaren Gösta Byström från Odenslund hit och utförde målningen i de två rummen sommaren 1916.

Hittills hade allt vatten för gårdens behov hämtats från sjön, men då vattnet sommartid blev varmt och sjölusen skockade sig intill land längtade man efter friskt brunnsvatten. J P Knutsson i Kyrkås var en inte oäven brunnssynare (letade vatten med slagruta) och enligt hans undersökning sammanfaller två vattenådror i närheten av den stora stenen mellan ladugården och stugan. I november 1918 började jag gräva brunnen. Meningen var att gräva ner till berggrunden men kylan blev så stark och jorden så frusen att jag måste avbryta arbetet innan det var klart. Vatten trängde fram från sidorna och frös till en 5-6 tum tjock isbark. För att inte brunnshålet skulle rasa igen på våren då kälen gick ur marken var det nödvändigt att genast stensätta brunnsväggarna. Jag hade inte något hopp om att brunnsmuren skulle hålla då våren kom. Att lägga ”bakmuren”, som bestod av småsten, mot is och käle kändes alltför riskabelt. Det lyckades emellertid över förväntan och den står orubbad ännu i dag.

Den duktige åkermannen Marcus Jönsson från Lundkälen hjälpte mig att plöja upp de fyra tegarna närmast nuvarande landsvägen liksom de tre tegarna på norra sidan vägen.

I mina samlingar finns detta foto på Marcus Jönsson, som stolt förevisar Anners Hansgårns från Gudbrandsdalen hämtade norska östlandshingst Holsbrun, vilken blev en av de tidiga föregångarna till den hingststam som 12 år senare började levereras som NordsvenskaHästen från Vången. Hästfotot togs förmodligen samma dag som bröllopsfotograferingen av de över 80 gästerna i Kläppe med bl a spelmannen Lars Petter genomfördes av Sven Westin från Häggenås. Fotografen fortsatte vidare från bröllopet och tog diverse andra Kyrkåsbilder, medan alla brudens släktingar från Bringåsen och Lungre ägnade sej åt firandet i Kläppe.

Marcus höll ställningarna på Busvebacken där han tjänat åt Anners Hansa som pålitlig och uppskattad dräng under många år från 1890-talet fram till 1906, när han återvände och tog hand om hemgården i Lundkälen. Nu hade Anners Hansas egna påläggskalvar vuxit till sej och blivit arbetsdugliga.

År 1918 då tillgången på spannmål, på grund av världskriget, var synnerligen begränsad utfärdade regeringen en förordning att statsbidrag skulle lämnas till all nyodling med villkoret att säd skulle odlas tre år i rad på den nyodlade arealen. Något år förut inköpte jag en stubbrytare, sådana fanns redan då i maskinaffärerna, och Johan Backman hjälpte mig med röjning och plöjning av tegen närmast Wifstavarvs rågång mot Baksjöviken. Aldrig någonsin hade jordbrukarna hört talas om ett sådant intresse för jordbruket från statens sida. Att få kontanta bidrag till utförande av förbättringar till egen nytta var närmast otroligt. Tillgången till gödselmedel var liten varför skördeutbytet blev ganska magert.

Arbetet med uppförande av hölador måste gå hand i hand med utökningen av den odlade jorden. Det dröjde ända till 1923 innan den tredje och östligaste tegen vid Baksjöviken nyplöjdes. Den var mer än vanligt skogbeväxt, varför det tog avsevärd tid innan all bråte och allt röte hann brännas upp. Tegen såddes med råg 1925. Jag vill också nämna de skogsvårdande åtgärder som utförts under årens lopp. Den grunda och på en del ställen översvämmande Vintertjärnbäcken rensades och fördjupades 1906-1908 och den nyinrättade Skogsvårdsstyrelsen bidrog med 40% av kostnaderna både för detta arbete och diket vid norra kanten av Långflon. Upprensningen av Ängesbäcken samt diket från Baksjöviken till gränsen mot Åsen jämte ett ca. 100 meter långt dike längs gränsen utfördes några år senare.

Emma och Lars Petter med barnen Helga, Ingvar, Hans, Knut, Anna och Birger år 1918.

Vill till sist nämna att 1929, sex år efter landsvägsbyggets början i Brunflo, igångsattes vägbrytningen från Djupsundet till Sundsjögränsen och Rissna. Stakning och dikningsbidrag kunde då sökas för nyodling av myrmarken norr om landsvägen vid rågången mot Åsen. Företaget fullbordades några år senare.

Nu har jag i grova drag berättat om tillblivelsen av vår gård på Hästön. Givetvis finns mycket att tillägga, men det som skrivits är ändå berättelsen om en gårds uppbyggnad på en plats som av många ansågs som hopplös. Jag har lärt under resans gång att bättre än förut uppskatta värdet av det arbete som våra förfäder under generationer utfört med betydligt primitivare redskap än vi har idag. Vidare har jag lärt att man inte får påräkna någon betalning för mängder av ofta slitsamma dagsverken och att gården, åtminstone under första generationen inte lämnar ordinär ränta på det nedlagda kapitalet. Många har frågat: varför slog du ner dina bopålar i en avlägsen skogsbygd? Var det av kärlek till sjö och skogklädda stränder? Var det fisket som lockade eller vad var det som drog din längtan till en väglös och glest befolkad skogsbygd? På dessa frågor har jag inget nöjaktigt svar att lämna. Kanske jag varit en av kuggarna i framåtskridandets aldrig stillastående hjul?

Här avslutas Lars Petters egen berättelse, som även finns i den nyutkomna boken Singjöbygden. Odlande och nybyggande är en tidlös process för aktivt jordbrukande och kan inom den här hemsidans ram även jämföras med mitt eget NutidaJordbruk och Lars Petters föräldrars nystart på BusveBacken.

En fortsättning på utvecklingen i Singsjön från Lars Petters penna finna att läsa i ett brev här längre ner, som han skrev år 1934 till sin brorson Josef Hansson, som då var etablerad sedan sju år med sin fru Maja Karlsson från Lillsjöhögen i Seattle på Amerikanska västkusten. Majas syster Märta blev några år senare hustru till gårdens nästa brukare Hans Hansander och mamma och numera farmor till ytterligare Singsjögenerationer. Nu följer Emma Hansanders nedtecknade minnen från sin uppväxt i Böle vid Singsjön.

Livet i en skogsby under senare delen av 1800-talet

Emma Larsdotter Hansander 1877-1970

Redan i mitten av 1800-talet avverkades stora mängder virke i östra Jämtland. Allt skulle köras fram till vattendrag för vidare flottning till industrier i kustområdet. Denna stora ansamling av arbetshästar förbrukade betydligt mer foder än det som kunde undvaras på gårdarna i närområdet. I Storsjöbygden producerades däremot ett betydande överskott av hö som kunde säljas till timmerkörarna i östjämtland. En del av höleveranserna gick från Brunflo via Bodal, över Stortubäcken, Tubäcknäset, Lilltubäcken och över Singsjön till Böle och vidare genom Sundsjöåsen. Vad som var slutmålet, Stugun, Nyhem eller Kälarne vet jag ej men däremot lärde jag mig varifrån körarna kom eftersom mor och far ofta kände körarna eller åtminstone kände till vilka gårdar de kom ifrån. Några var från Ede, Vålbacken, Solberg och byarna i Marieby. De hade bestämda dagsskiften att färdas och eftersom mitt hem (Böle i Singsjön) låg på lagom avstånd för vila och övernattning var det tidvis fullt hus vintertid. Dessutom fanns på gården en sk. färdstall för hästskjutsar på genomresa.

Jag var nog mellan tre och sex år då jag kunde följa med och uppfatta vad som hände runt gården, men på samma sätt hade det nog gått till långt före mina dagar. Förtjänsten för dessa forbönder var nog inte så stor, och deras medhavda matsäck var ganska enkel. Den bestod för det mesta av: pickebröd, rågbröd, smör, gammalost och fläsk. Fläsket skars i tjocka skivor och lades i en liten stekpanna av plåt, och värmdes i den stora öppna spisen tills det blev genomskinligt, men ej stekt, och åts till brödet. Någon kunde köpa sig ett halvt stop mjölk för att göra sig en ”sull” av medhavt tunnbröd, annars köpte de sig en eller två koppar kaffe á 5 öre och sköljde ner det hela med. Bland körarna minns jag särskilt en som i min fantasi blev en riktig buse. Han var ofta spydig mot sina kamrater och förde, i mitt tycke, ett alltför grovt språk och lade sig på någon av sängarna i stugan. Detta tyckte min mor var förskräckligt, särskilt då de var på hemväg, eftersom det hände att de under resans gång fått på sig en del småkryp som lätt kunde bli kvarlämnade. Det behövs inte så mycket för att sätta ett barns fantasi i rörelse. Många år efteråt, då jag tillsammans med en åttaårig son en snöig dag skulle leda en ko den två mil långa vägen till Kyrkås kom vi, på vägen mellan Lundkälen och Brynje, tillsammans med en vedkörare från Marieby. Det var en vänlig man med lockigt hår som bjöd oss kliva upp på lasset och fästa kon efter. Då märkte jag att detta var den som jag som liten tyckte var en riktig buse. Min son fick nog en helt annan uppfattning om denne farbror. Detta med långväga hökörning hörde senvintern till.

Emmas föräldragård ”Ystat” i Singsjöböle. Oljemålning av Kristina Eriksson-Stadig, 1904. Hemgården Böle är avmålad av Kristina Eriksson från Odenslund, som var dotter till Lars Petters syster Anna. Den finns på Hansandersgården, och har nog kommit till efter beställning av Lars Petter och Emma. Den är signerad K E-n 1905. Kristina och Emma kände säkert varandra innan Emma träffade Lars Petter, eftersom Emma var lärarinna i Odenslund på 1890-talet. Jag kan tänka mig att Emma och Lars Petter träffades i närheten av Skolgatan 2 när LPH kom hem från Malmberget på besök hos sina syskon. F ö förtäljer traditionen att Lars Petter nog hade tänkt sig att ta med hustrun till Malmberget och fortsätta jobba för gruvbolaget, men Emma hade vägrat att flytta till ett sådant mygghål. Därför blev lösningen ungefär densamma som för Lars Petters far - nämligen att bli nybyggare på en del av svärfars egendom.

Karlarna hemma på gården hade nu börjat med timmer och bjälkkörning förutom all vedkörning som var ett drygt arbete då det eldades i stora öppna spisar en stor del av dygnet. För kvinnorna var det att efter jul sätta riktig fart på kardning, spinna och väva. Först gällde det vadmalet så att karlarna hade något att ta på sig kommande vinter. Detta var ett drygt arbete som ej var färdigt i en hast, och vadmal ingick i såväl dränglön som födoråd. Men även klädningstyg måste vävas, det gällde då att spinna så ”fint” som möjligt. Garnet färgades hemma med växtfärger. När jag blev något äldre användes ofta en garnsort som kallades ”Viktoriagarn”. Varpen var nästan alltid av bommullsgarn med olika färgning.

Ladugården sköttes helt av kvinnorna förutom hemkörning av hö och starr samt hämtning av vatten från sjön om brunnen frampå vintern sinade. Denna tid på året var det många gamla som med bävan tänkte på islossningen och ”förfalle” när varken sjöar eller stigar var farbara, rädda för att de skulle dö den tiden och ej utan stora svårigheter få komma till kyrkogården. Många äldre hade sin svepning liggande i någon kista eller låda i beredskap flera år. Eftersom min far var snickare och målare blev han anlitad när kistorna skulle förfärdigas vid dödsfall. Det fanns för detta ändamål alltid tunna, breda bräder liggande. Att kistan var lätt var ju nödvändigt, särskilt sommartid, då den döde måste bäras lång väg. Kistorna målades aldrig med oljefärg utan med sot och kimrök utrört i kärnmjölk. Små barn kunde få ligga i vit kista, men även då målades endast med krita och kärnmjölk. I fråga om färger var det betydligt arbetsammare för en målare förr i tiden. Det salufördes endast omalda färger som först måste stötas, varefter de på ”målarhällen” arbetades samman med linoljan. En målarhäll är en hård, finslipad stenhäll, löparen är en likadan sten, finslipad i ena änden. (En målarhäll med löpare finns i Hansandermuseet i Singsjön). Alla bekymmer för kyrkogårdsfärden har på sätt och vis varit onödiga, alla har kommit dit även om det ibland varit med stora svårigheter.

Vid förlossningar gick det oftast bra trots långa avstånd och dåliga vägar. Jag kan inte påminna mig att läkare behövt tillkallas mer än en gång under min livstid. Det var då dödfödda tvillingar, modern räddades dock. Detta hände i början av 1880-talet och barnmorskan hette Karin Holmberg och läkaren Boqvist.

Till eftervintern hörde också husförhören. Dessa gick från gård till gård enligt turordning, och varje gård hade skyldighet att ställa upp. Då anlände socknens präst (ibland folkskollärare Ledin) och hade först upprop för att få ordning i kyrkböckerna. Att det kunde brista i ordningen trots allt kan belysas av följande. I en av byarna fanns två ogifta kvinnor som båda hette Kristina. Den ena av dessa hade en son som dock dog endast några år gammal. Denne hade blivit bokförd på den andra Kristina som även hon dött under tiden. Dessa ropades ändå upp flera år i rad innan den som höll i husförhöret kunde övertygas och felet rättas. Efter uppropet blev det innanläsning, ibland med beröm och ibland med anmärkningar, sedan förhör i kristendom. Så blev det kaffe och mat åt alla församlade. Eftersom man i Storåsen och Lagmanslandet då inte hade så bra bostäder, brukade de när deras tur kom, ackordera in husförhöret i någon gård i Singsjön där det möjligen fanns bättre utrymme.

En annan sak som helst ordnades på vintern var bröllopen. Detta eftersom det saknades riktig sommarväg och det var lättare att skaffa hem det som behövdes på vinterföre. Kaffe, socker, vetemjöl och gryner mm. måste ju köpas, annars lagades den mesta maten av det som fanns på orten. Ofta skedde vigseln på lördag, i prästgården, för att bröllopet skulle kunna börja söndag middag. Någon gång ombads vigselförrättaren att komma hit, med det var förenat med extra kostnader och besvär och förekom sällan. Det skulle även lejas en ”brudflamma”, (en som var kunnig i att kläda bruden). Mitt första minne är från mitt tredje år då Jonas Eriksson från Gärde gifte sig med min faster Erika. (Bodde på Slåttön till 1905 då de flyttade till Bodal). De vigdes i mitt hem i Böle av Jakob Löfvenmark, där rummet var prytt på bästa sätt med altare, brudpall och ”brudhimmel”. Minns ej riktigt hur den såg ut men tror det var någon vacker schal prydd med konstgjorda blommor. Bröllopsgården var belägen på Slåttön, dit bröllopsgästerna rodde i små båtar i rykande storm. Där var det uppdukat med mat och dryck, och mellan allt ätande och drickande utfördes en mängd lekar. Jag minns bl. a. hur man satt på en ”roa” (slana), i en tom hässja och med förbundna ögon försökte slå ner varandra med en kudde. I denna lek deltog även prästen och det uppskattades mycket av bröllopsgästerna, men inte av den som skriver detta som tyckte det såg farligt ut, och började gråta.

Ett annat sådant minne har jag från mitt tolfte år, även det bröllopet under sommaren. Vigseln var då i en gård intill brudens hem och prästen återvände till Brunflo redan efter första middagen. Jag var med på flera andra bröllop men de flesta firades på vintern. Ska försöka återge själva gången eller sättet, om man så får säga. Först var det kaffe men ej så många sorters kakor, sedan skulle man skåla och lyckönska brudparet, så blev det middag som bestod av ett stort smörgåsbord med flera sorters bröd i stora högar. Allt bröd var hembakat, det var tunnbröd, pickebröd, mormorsbröd och rågbröd. Så var det smör, gammalost, färskost - färsk getost lagd i en form av plåt med form av en anka- som stjälptes upp på ett fat. Den uppstjälpta osten garnerades med färgat strösocker på huvud och vingar. Stekost sattes fram i stora fat jämte sötost och mesost. Där fanns också spicket kött och fläsk, kalvsylta och sylta av gris mm. Rätterna kunde bestå av kalvstek, oxstek, revbensspjäll och rätter av gris serverat med potatis, makaroner eller bruna bönor. Kan ej påminna mig att morötter eller andra grönsaker förekom. En populär soppa var ”svisksoppa” en soppa kokt på plommon och russin med kanel, sötad med sirap och avredd med potatismjöl. Som efterrätt första dagen serverades vispad grädde blandad med sylt, mest lingonsylt samt en smörbakelse. Före middagen fick man även en ”välkomstlott” bestående av en tjock rund rågbrödskaka, två rån och en smörkringla stor som ett tefat. Sedan blev det att hitta på något skämt eller någon lek, annars dansades det i någon stuga eller loge i närheten. Till kvällen var det risgrynsgröt jämte det stora smörgåsbordet. De äldre låg om natten i upplånade sängar och sängkläder i granngårdarna där sängarna stod packade över hela golvet. De yngre hade ”flatbädd” över hela rum, och där var lek och stoj och kunde på morgonen se rätt rörigt ut. Att vara flörtig ansågs dock skamligt. Andra dagen bars ”beska droppar med sockerbit” omkring av värd och uppassare för att städa de ansträngda magarna, varefter värdinnan och tärnorna bjöd på kaffe på säng. Sedan blev det frukost med samma smörgåsbord, dessutom blodpudding, risgrynspudding, stekt fläsk och lingonsylt. Hembryggt dricka och mjölk dracks ur hink med skopa eller ur s. k. stop. Ingen funderade på eventuella baciller.

Bruden var alltid klädd i svart klänning, men andra dagen var hon unghustru och bar då en ljusare klänning, ljus silkesduk på huvudet samt ” unghustrushalmen” över axlarna. Det var en större randig, rutig eller blommig schal. Efter frukosten blev det ”unghustrukalas” bestående av kaffe och återigen de s. k lotterna av rågbröd, rån och smörbakelse, även kallad ”krokar” och som var glaserade och beströdda med rött och blått strösocker. Sedan var det ”begåvningen” då gästerna, så att säga, fick betala för sig. Jag tyckte alltid synd om brudparet vid detta tillfälle. De satt bakom ett bord, och den av gästerna som ansågs mest talför började med en liten inledning varefter han först vände sig till de närmaste släktingarna, och sist till ungdomarna som ibland motvilligt nästan släpades fram parvis. Talmannen kunde t. ex. säga: ”Ja, je sir brudpare sätt her å ha é tånn e plånbok, då e dä bäst du kom fram å ge de hennom litte! Det var ju inte så roligt att gå först, då man inte visste vad brudgummens far tänkte ge dem. Gåvorna var också olika. De lite avlägsnare släktingarnas gåvor var på min tid mest en tia för varje par, de övriga åtta kronor för varje par, de ogifta karlarna fem kronor och flickorna tre kronor. Naturligtvis var det mindre längre tillbaka i tiden. Vi barn brukade få ge getost.

Brudparet bjöd på vin, tackade och skålade. Sprit serverades ofta och många gånger alltför frikostigt. Andra dagen var det samma stora smörgåsbord, men mest fisk eller fisk och kött till middag. Som efterrätt kräm av förra dagens överblivna svisksoppa serverad med gräddmjölk. Det var alltid att laga massor av mat till första dagen, senare när de supit och nattsölat behövde de inte så mycket mat längre. När det var dags att avsluta bröllopet skulle ”färdmålssoppa” delas ut. Även nu var det rågbrödsrån och krokar, men även en present till varje gäst. De närmaste fick skjortor och linnen, de andra kvinnorna fick halsdukar eller förkläden, de äldre männen en aln tyg till ”västframstycke”, pojkarna näsdukar och flickorna tyg till förkläden. Mellan måltiderna förekom ofta tävlingar i brottning, fingerkrok och annat, dessutom i hast påkomna små, ofta ganska klumpiga och ofina sketcher. Men folket skrattade och hade roligt, och sedan var det dags för den som inte hade askar och korgar med sig att låna sådana, för att packa rågbullar, rån och krokar m. m. med sig hem och där fortsätta festandet på bröllopets efterdyningar. Efter bröllopet var det ett drygt arbete att återställa alltlånegods såsom sängar, sängkläder, dukar, porslin,knivar och silverskedar m.m. Att vara tärna ansågs som ett hedersuppdrag, men som ofta gav trötta, värkande fötter efter allt springande under den långa festen. Tärnorna måste ofta stanna i bröllopsgården tills allt som lånats var återlämnat. En sed som var till stor nytta för de som ordnade bröllop var ”förningen”, då grannarna kom med stora korgar, ”tullerkassar” innehållande rågbröd, smör, kalvsylta och stekost. Minns särskilt det sistnämnda, stekta i stora tenn-, eller förtenta kopparfat, av vilka det kunde bli flera fat över som delades ut till de närmaste grannarna.

En annan sed var att ”gå med mjölken”. De som måste stanna hemma på gårdarna för att sköta kreaturen gick första bröllopskvällen med mjölk som gåva, mängden varierade efter råd och lägenhet. De fick då del av förplägnaden och om de ville dansa kunde de stanna kvar till morgonen.

Men livet är inte bara en fest, sorgen kommer förr eller senare och det kan därför passa att nämna något om seder och bruk vid dödsfall. Den döde sveptes och låg hemma under den tid det tog att ordna utbärningen, dock ej vid epidemier. Vid utbärningen placerades kistan på ett långt säte, helst i en för tillfället iordningställd sal av granar på gården, men även inomhus. Golven beströddes med hackade barrkvistar av gran som även ströddes på vägen där den döde skulle färdas från hemmet. Allt färgglatt var borttaget i bostaden, såsom dukar, gardiner m. m. För fönstren sattes upp lakan som man på mitten eller längre ner knöt svart kräppapper omkring. Vid ankomsten till sorgehuset blev man bjuden på kaffe med dopp efter husets förmåga, varefter man samlades vid kistan. Sedan locket öppnats sjöngs en psalm, oftast :” Jag går mot döden var jag går etc. Någon av de äldre läste, några verser ur Bibeln, efter det sjöngs:” Jag går mot himlen var jag går om Jesus blott jag följer”. En ”bönpräst” fanns då i mest varje by och fick sköta denna uppgift. Sedan de församlade på detta sätt tagit avsked av den döde, och kistlocket pålagts, samlades man åter vid kaffebordet. Till kaffet serverades bl. a. stora saffranslängder, ungefär två dm. långa och mer än en dm. breda, samt gravölskarameller, karameller med svart eller vitt papper med ett kors, gravsten eller något bibliskt motiv på den fastklistrade bilden. Ibland serverades vin till karamellerna och någon annan sorts konfekt. Kringlorna till barnen var betydligt mindre och både barn och vuxna tog med dessa hem och åt dem som godsaker under lång tid, då vetebröd var ovanligt i vardagslag.

Våren var en tid då många sysslor skulle utföras. Ved skulle hemköras, sågas och klyvas för hand. För eldning i öppenspis sågades veden i ungefär en alns längd (60 cm). Tjärstubbar samlades in och höggs i små bitar för att kastas på brasan för ljusskenets skull. Detta behövdes då både karlar och kvinnfolk sysslade med olika saker omkring den stora spisen. För karlarnas del bestod arbetet vid brasan av träslöjd, reparationer, nätbindning m. m Kvinnornas arbete bestod till stor del av kardning, spinning, stickning och virkning. Längre fram på våren skulle allt tunnbröd, pickebröd, och ärtbröd bakas, som skulle räcka fram till ”Mickelsmäss”, då det var dags att flytta till bryggstugan över sommaren. På större gårdar räknades nog kakorna i tunntal.

Så blev det sådden, då både kvinnor och män arbetade ute. Kvinnorna skötte i de flesta fall sådden som skedde ur såskäppa i fåror som vi barn fick dra upp med ett ”pergrev”. Kvinnorna hade även mycket arbete med att räfsa löv och skräp på marker där det skulle skördas ”skräpslott” eller ”knapaslott” (skogsslåtter). Så var det vårrengörning inomhus och därefter flyttning till fäbodarna, (buan). Kontar och mesar packades fulla med diverse saker som sänglinne, bröd, kornmjöl, salt och något i sovelväg de första dagarna. En påse ”skrädor” att blanda i saltet till ”skrämat” skulle även vara med. Detta hade man i en väska av tyg, oftast vadmal, fäst vid ett band som knöts om livet. Det brukar ju heta:”dum som en ko”, men de var inte dummare än att när man tagit på kontar och mesar förstod man av deras språng, hoppande och glädje att ”nu bar det av till buan”. När man kommit fram till fäboden var det först att rengöra kaffepannan ”kaffepetter” och koka kaffe till den medhavda matsäcken. Karlarna som följde med högg ved och beredde lera för att reparera den nästan alltid illa åtgångna muren. Så var det att skyndsamt sätta alla träkärl i närmaste bäck eller källa för tätning. Dessa liksom ostformar och tråg fanns alltid på platsen. Allt skurades med tvaga och fin sand varefter de restes i skugga för att torka. Inte i stark sol, då kunde det bli osmak på mjölken. Tvagan var gjord av fint granris och hopbunden av smala grankvistar sommaren förut, så att barren torkat och fallit av. Tvagan användes istället för rotborste.

När golvet i stugan skulle skuras användes en gammal kvast eller tvaga, på vilken man stod med bar fot, och sedan golvet beströtts med sand fördes kvasten fram och åter i jämna fält. Det gällde då att med hela sin kroppstyngd trycka på om golvet skulle bli vitt och fint. Detta sätt användes även i hemmen, och jag minns hur det brände i foten då man på vintern skurade där golven var så dragiga att det föstes is framför kvasten. Då det sällan var golv i mjölkkammaren, oftast en särskild liten källare, bröts fint granris och lades som golv. Sedan skulle kobindslena ”kubesa” ses över, de var gjorda av vidjor och som nu oftast var slitna och sköra. Då var det att göra nya till mjölkdags då korna bands fast, medan getterna gick lösa i ladugården. Efter mjölkningen plockades blommor och bröts lövkvistar att pryda stugan med. Karlarna hade nu givit sig av hem och allt var stilla och fridfullt på vallen, utom myggen, som i hundratal trängde ner genom den stora öppna skorstenen. Det enda då kända sättet var att, ofta i en mindre gryta, elda på spisens hörn och övertäcka den brinnande veden med mossa så det blev mängder av rök som fläktades in i stugan. Myggen samlades då i fönstren där man kunde döda åtminstone en del. Idag förstår jag inte hur det gick att sova under dessa förhållanden. Utom arbetet med smör, ost, messmör och mesostberedning skulle det på försommaren göras ”besen” av vidjor för hela vinterbehovet hemma på gården, samt vispar och tvagor för nästa sommars behov. En god maträtt var ”mösuklobben”, där man tog en del av föregående dags hopkokta mese, blandat med lite god mjölk, lite salt, och som arbetades samman med kornmjöl till en ganska fast deg. Denna delades i bitar och bakades ut till en liten kaka med över en halvcentimeters tjocklek, stor som ett tefat, och kokades i vassle. Med smör, messmör och färskost var det mycket gott. Med undantag för myggplågan var det en rolig tid för butöserna, men för det mesta flyttade man senare hem för hjälpa till med slåtter och skörd. På hösten flyttade man tillbaka till bodarna några veckor för att beta av själva fäbodvallen.

Slåttern kunde räcka 4-5, ibland 6 veckor beroende på hur mycket skogsslåtter som skulle bärgas. Först slog man ”svea” som tillkommit genom att träd och buskar på fastare mark fällts och lagts i långa strängar, eller ”kastar” som det hette. Dessa brändes på våren under uppsikt, för att inte elden skulle sprida sig. Skogen ansågs då inte mycket värd. Mellan dessa kastar hackades det med en hacka med 5-6 pinnar, långa som en fyra tums spik, och såddes råg. Hackan kallades för ”härka”. Nästa år skördades rågen med skära, några strån här och några där. Hela byn var med om detta, skördade samfällt och delade den knappa skörden. På ”svea” kunde det, sedan allt skräp multnat bort, växa riktigt bra. Hästfoderslåttern utfördes ofta på vattensjuk mark, och skördades efter slottern på ”svea”. Nästa skörd var ”hemslåttern” på den odlade marken i gårdens närhet, därefter starrmyrarna. Dessa skördades inte varje år, utan vartannat eller vart tredje år för återväxtens skull. Mellan sådd och skörd högg karlarna ved och fiskade. En stor del av fisken saltades ner för vinterns behov. Min far brukade under denna tid hjälpa grannarna med målning.

Under tiden då djuren vistades i fäbodarna skulle kvinnorna, som var hemma på gården, skynda sig med någon väv som inte hunnits med på vintern, eller annars göra undan allt som möjligen kunde hindra deltagandet i slåtterarbetet. När detta började skulle kvinnorna vara tidigt i farten med att mjölka, släppa kreaturen på bete, laga frukost och lägga i matsäck för dagen samt diska och städa. Noga var det med skurning av trätrågen så att mjölken inte tog skada. Under tiden slipade karlarna liar m. m, och sedan de ätit frukost begav man sig iväg vid sju eller halv åttatiden. Längre tillbaka började man ännu tidigare och min farfar berättade att han när han skulle vara ”dagaman” hos en storbonde på Åsen, känd för att ta ut det mesta av sitt arbetsfolk, hade en timmes väg att gå genom skogen fram till slåttern. Han gav sig iväg kl. 2 på natten, men när han kom fram hade bonden redan börjat arbetet. Matsäcken gjordes för det mesta i ordning på kvällen före och bestod av fast kornmjölsgröt som östes i en för detta ändamål laggad bytta, ”grötbytta”, som var 10-12 cm. hög. Tjockmjölk, tunt kornbröd, pickebröd, smör, ost och messmör samt spicket kött, fläsk eller korv. Sådant saltades starkt och torkades eller röktes i bastun. Kaffe kokades på arbetsplatsen. Eftersom frukosten var tidig och lätt, var man vid elvatiden hungrig, och åt då smörgåsar, gröt med tjockmjölk, och avslutade med kaffe. Vid tretiden var det dags för nästa mål som även då bestod av smörgåsar, men med ”sull” av kornbröd och tjockmjölk, i stället för gröt. Vid halv åtta avslutades dagens arbete, och då åt man ett kraftigare mål i hemmet.

Att kvinnornas tid var väl upptagen kan man förstå, då de skulle vara med i allt utearbete och samtidigt sköta kreatur, barn och hushåll. Det skulle aldrig fallit en karl, som höll på sin värdighet, in att hjälpa till med detta. Det var i alla fall en lugn och harmonisk tid, fast mycket skulle förefalla omöjligt för nutidens människor.

På hösten, sedan kreaturen tagits in blev det slakt med allt det bestyr som följde med detta. Då slaktades ofta en ko eller oxe, samt 5-6 småfäkreatur, mest får. På större gårdar slaktades mera. Det mesta av köttet saltades ner och röktes, men det blev även mängder med korvar, av vilka en del köttkorv torkades eller röktes. Innehåll och kryddor ungefär som våra kött-bullar. Dessutom var det lungkorv, blodkorv och ”skrapakorv”. Pölsa stoppades i tarmar och torkades. Fåren klipptes både vår och höst men höstullen ansågs vara bättre.

Så var det tröskningen som tidigare utförts med slaga, men nu började det finnas handdrivna, enkla tröskverk, ofta något i varje by och där grannarna följde maskinen och hjälpte varandra. Sedan vidtog torkning av säden i bastun, för malning och bakning, för nu var det inte många som hade något kvar till bakning av fjolårets skörd. Rågbröd fick man inte på sommaren innan kokspisar började användas i gårdarna. Dessutom skulle det mältas, så att man hade malt till juldrickan. Jäst fanns inte att köpa, utan man måste vid bakning använda den jäst som bildades vid bryggden av drickan.

Att brödet ibland var ganska surt måste medgivas. Vid mältningen användes en ungefär tre alnar lång, och en och en halv aln bred låda, den s. k ”mältlaven”. I denna lades ett jämt lager av korn, som under svag värme hölls fuktigt tills det började gro. Då eldades bastun mycket varm och kornet breddes ut på ”lavarna”, och då det sedan blivit uppvärmt måste någon gå in i den heta bastun och föra ihop det i högar, för att det skulle ”söttna” som det hette. Detta fortsatte dag efter dag tills det ansågs nog sött, varefter det breddes ut på lavarna för torkning. Detta maldes sedan ganska grovt, och sedan var maltet färdigt. Att gå in i den heta bastun var farligt, och jag minns hur jag som liten flicka kände mig nervös och darrig när min mor var inne i bastun, och jag stod vakt utanför om något skulle inträffa. Det gick inte att vara inne många minuter i taget. Vid slakt togs allt väl tillvara, till och med fötter av getter och får skållades och upphängdes luftigt, för att till jul kokas och läggas i saltlake som sylta. Det fett som alstrades vid kokningen var mycket mjukt, och togs väl till vara för smörjning av skinnsockor och bössor, och kallades ”klövfett”.

Så fort sjöar och myrar frusit till var det dags för karlarna att köra hem foder från myrar och skogsslåtter innan snön blivit för djup. Dessutom kördes myrjord som grund till gödselstaden för att så väl som möjligt ta vara på gödseln, någon handelsgödsel fanns inte. Då husen var dragiga och saknade innanfönster, var det mycket arbete med att se till att det fanns ved. Kvinnorna kardade, klippte mattrasor, spann garn av såväl ull, hampa, nöthår och gjorde för övrigt undan allt arbete som kunde skräpa ner. Efter jul ägnade man sig mer åt renligare arbeten som vävning, sömnad, stickning och annat. Så gick arbetet under senhösten fram till stöket inför julen. Slakt av julgrisen var en del i stöket som jag tyckte var ganska otrevlig, då den skedde utan bedövning. Behandlingen av grisköttet skedde ungefär på samma vis som vid höstslakten, men man behövde inte salta så hårt då en del kunde behållas färskt som fruset. Själva fläsket saltades dock, och det som inte gick åt under vintern röktes som spickefläsk. Grisen skållades inte utan skinnet ”korvades” av, för att beredas till läder, som användes till väskor och de s. k. ” matsäckarna, ” och ibland också av skomakaren. Svinhuden bereddes i hemmet, åtminstone gjorde min farfar detta. Han beredde även tunnare vadmal som sedan färgades rött och användes till undertröjor ”livtröjor” till karlarna, och även till underkjolar. Julstöket var ganska enkelt och bestod mest i en grundlig rengörning i alla vinklar och vrår, skåp och lådor. Julgran förekom endast hos de ”bättre”. Julpyntningen utgjordes av uppsättning av rena eller rentav nya gardiner samt rena och ibland nya trasmattor. En god sed var att över julkvällen och juldagarna bjuda hem någon som bodde ensam. Minns hur högtidligt det kändes då denne gäst anlände, för då var det jul på riktigt. Julkvällens smörgåsbord var det vanliga som förekom vid bröllop och andra bjudningar, men dessutom lutfisk och risgrynsgröt med gräddmjölk. Säkert var det många som inte hade det så festligt. Jag minns en torpare som inte hade någon ko utan endast några getter och får. Där slaktades till julen något får, men eftersom getterna den tiden på året mest stod i sin, hade de ingen mjölk. Det hände att de kom och bad att få köpa en kanna mjölk (ej fullt 3 liter), och en”lillmark” smör och en ”lillmark” messmör. En lillmark motsvarar ungefär två hekto. Att det inte räckte långt för sex munnar kan man förstå. De fyra barnen växte dock upp friska och starka.

Skulle man fara till julottan var det att kliva upp vid tre tiden för att hinna till kyrkan som saknade uppvärmning och var så kall att männen satt i pälsar och kvinnorna omsvepta med sjalar, under det andedräkten stod som rök mot valven. Juldagen gjordes inga besök i granngårdarna, men sedan var det att fara mellan gårdarna och dricka kaffe med skorpor, rån, vetekringlor och andra sorters bröd, varav jag särskilt minns stora, mjuka och runda pepparkakor, allt köpt ”frampå bygda” utom rånen och de stora smörringarna (krokarna), som man även fick, därtill en halv kaka rågbröd och två rån. Det sista utgjorde ”lotten”, som man fick vid hemfärden. Vi barn fick mindre, runda bullar och småkakor. För många gubbar var kaffekask det mest viktiga, men de som inte höll måttan fick skämmas. Så fortsatte man fram till tjugondagen, men då var det slut på festandet och livet återgick till samma lunk som tidigare beskrivits. Att vi idag har det betydligt bättre och allmänheten är mera kunnig och upplyst är nog riktigt, men om människorna är mera lyckliga är svårt att säga.

Denna bild togs 1920 när Karin och Erik Hansson från Busvebacken var på besök - Karin med gitarren och Erik längst ut till höger. Fr vänster står Ingvar, Hans och Helga, medan Knut och Anna Hansander sitter på marken. Grabben mellan Karin och Erik okänd.

Nu är vi framme vid ett Singsjöbesök 1922. Längs fram ligger fr v Knut, Ingvar, Hans och Erik Hansson. Bakom dem sitter Karin från Bringåsen, sedan Helga och Anna Hansander längst ut till höger medan övriga tre är okända.

Emma och Lars-Petter Hansander med barnen Helga, Ingvar, Hans, Knut, Anna och Birger på foto från 30-talet

Trafiken mellan Kyrkås och Hästön, Singsjön fick fram till 1963 ske med motorbåt de sista kilometrarna från Järpnäset till Hansanders brygga. Resan som min familj gjorde 1962 på bilderna här blev väl lite av en final för denna sjötrafik. I båten sitter Karin och Inger Nilsson från Bringåsen medan Hans Hansander donar med inombordsmotorn. Nästa bild visar Sigge och Ivar Hansander och Staffan Nilsson efter fisket. Från 1963 kunde man köra med bil från Storåsen ända fram till Brunflo-Rissnavägen som gick över Hästön.

Följande är minnen från uppväxten i Singsjön som skrivits ner av sonen IngvarHansander. Han blev sedermera målare i Uppsala. Minnena har redigerats av Lars Petters sonsöner Ivar Hansander och Eje Hansander. Under länken IngvarHansander återfinns ett par längre berättelser, från hans ungdomsår 1914 - 1922 och från 1930 som målargesäll vid kyrkomålning i Lungre, Kyrkås.

Ett par andra manuskript av Ingvar Hansander följer i sonen Ejes utskrift nedan.

Här följer några brev som Lars Petter skrivit vid olika tillfällen. Det första nedan skrevs till hans far i Stockholm när han själv vistades och arbetade som dräng åt sin bror Jonas på moderns hemgård i Lungre.

Från Lars Petter (timmerkörning o vår, Sahlinsfallet, fodertransporter, div sjukdoms – och dödsfall)

Lungre den 22 April 1889.

• Min käre far!

Efterson Ni ej kom hem till påsk, så får jag skrifva till Eder och tala om att vi ha haft tö se´n om torsdag och i dag regnar det dugtigt. Snön är dock ännu öfver 1 aln djup i skogen. På torsdagen hade vi 10 graders värme, och då det har varit så godt som ingen tö i vinter, så har snön smält ihop ganska mycket. I början af denna månad var snön odräglig att köra i; vid den så kallade Skjörhagen var snön så djup, att der vi skulle köra så måste vi först trampa ihop snön före hästarna; och åt en medelstor häst nådde snön upp till selpinnarna. – Lördagen i denna vecka eller den 27 April få vi slut-tumning, så att det är nu sista veckan vi köra timmer denna vinter. - Tack! för tidningarna Ni skickade mig. – I morgon, eller tredjedag Påsk, är det auktion hos Pål Persson i Skjör. I går voro vi till Lits Kyrka; föret på landsvägen var mycket dåligt, vilket för det mästa beror på den ofantliga hö- och halm-transporten. Till och med när vi kommo ur kyrkan foro 6 hölass norrut; hvilket väl ej alltid inträffar, att man kör hö midt på sjelfva påskdagen. I dag ha vi haft gudstjenst i Kyrkås kyrka af seminarieföreståndaren Westlinder. -

Som ni kanske sett i tidningarna, sitter nu grosshand- laren J. Salin inom lås och bom. Enligt hvad folk berättar, skall han å länsfängelset pröfvat på att taga sig afdaga, genom att göra ett rep af sin skjorta, som han hade rifvit till remsor, men företaget misslyckades derigenom, att, repet var för svagt så att det brast. Om det verkligen är Salin, som har anlagt elden, hvilket man i allmänhet tror så får Jonas Eliasson i Lillsjöhögen och Norlén på Ismundbacken släppa till en summa af omkring 20,000 kronor, som borgen på en vexel, eller ett kreditiv, eller hvad det var. Jemtlands Tidning har nu slutat sina dagar. –

Jag kan äfven omtala att Olof Olofsson i Mo har dödt i dag på morgonen, Rådman R. Fresk är betänkligt sjuk och August Lundholm var så sjuk på påskaftonen, att han ej kände igen sin fru. Rådman Fresk lär ha kräfta i magen enligt hvad jag nu har fått höra. För öfrigt mår vi ganska bra här hemma. Många helsningar till Eder från mor och oss alla.

• Jag får nu sluta mitt usla bref.

• I hast tecknat af sonen L.P.Hansson

Brev från Lars Petter Hansander till brorsonen Hans Petter Andersson, Bringåsen, 12 år. Lars Petter flyttade till Singsjön och gifte sig ett par månader senare.

• Malmberget d. 12 Aug. 1900

• Bästa Hans Petter!

Som jag med säkerhet inte minns om du fick svar på brefvet du för länge sedan skref till mig, och skickade i ett af farfars bref, får jag nu på slutet af min vistelse härstädes passa tillfället och sända dig några rader.

På samma gång vill jag bedja dig öfverlemna bifogade bref till respektive adressater, så du får då tjenstgöra som postexpeditör, fastän utan lön. Ett af brefven skall pappa ha, ett farmor och ett faster Brita. Jag hoppas du öfverlämnar dessa i oskadadt skick!

Jag tänker du nu hängt opp lien för sommarn och ”slagit ifrån dig,” såvida du ej kommer att använda den på åkern. Hvad dessa redskap angår tror jag mig i sommar ej ha sett mer än en enda och den användes för att slå bort gräset vid kontorsbyggnaden. Någon lie har jag ej tagit i, sedan jag var i Jämtland.

Då ni nu för tiden ej slår synnerligen mycket skogsslått har du kanske på hela sommaren ej sett någon mygg, än mindre blifvit biten af densamma. Men om du gör dig en resa hit i syfte att få se mygg, skall du ej bli sviken i dina förhoppningar, utan kanske se och få känna flera, än du i all din tid kunnat drömma om. Linaelfvens stränder är en riktig glädjeort för dem, och den person bör få tapperhetsmedalj som törs gå dit, eller vara där, och ej är försedd med ett större eller mindre parti myggnät, sådana redskap äro nödvändighetsartiklar här i Lappland. Jag har 2 st. dylika och dessa ämnar jag ta med mig hem till Jämtland fastän de nog inte förstå sig på att på bästa sätt använda dem där.

Jag hade nog mycket mera af intresse att säga dig, men som klockan är öfver ½ 11 på kvällen känner jag mig högst belåten med att gå och lägga mig.

• Hälsa dina bröder från din farbror
  • L. P. Hansander
  • Malmberget

Bengtsson att de skulle få arbete blott de jorde det bra och skapligt pris. Jag har haft över 20 man i arbete. D.S.

Ett brev som Lars Petter skrev till Josef och Maja Hansson, som emigrerat till Amerika sex år tidigare. Här beskriver han livet i Singsjön som en god fortsättning på sonen Ingvars minnen ovan.

Singsjön den 12te Nov. 1934

Bästa Josef och Maja!

Efter flera års tystnad har jag fattat beslut att sända en hälsning för att få veta om mina två på sin tid sända brev till Eder kommit fram eller om de aldrig nått bestämmelseorten eller adressaten. Jag förstår mycket väl, att ni genom brev från föräldrar och syskon få vetskap om det som händer och sker i födelsebygden, men då ni nu är långt borta är det alltid ett nöje att få veta vad som händer även bland bekanta och släktingar utomkring. Så har åtminstone jag funnit det, då jag varit långt från barndomshemmet.

Då jag inte varit till Kyrkås sedan midsommar, då kusin Karin i Bringåsen gifte sig, veta vi ej hur du och Martin med respektive fruar befinna sig, men vi hoppas och önska att samtliga äro vid god vigör, fria från större bekymmer och svårigheter. Det skulle vara oss en glädje att genom några rader få veta detta; och skulle icke heller på detta brev komma något svar, anser jag det lönlöst att ytterligare sända några rader dit bort till fjärran Vestern.

Tiden går med raska steg och lemnar spår efter sig på många sätt. Här i Singsjön har mycket förändrats sedan landsvägen och busstrafiken kommo till. Redan genast vägen var färdig byggde vår handlande K.M.Karlsson en affärslokal på Slottön som i storlek godt skulle räcka till i ett samhälle på ett par tusen innevånare och sedan d. 1 Mars förra året ståtar Slottön även med ett nybyggt kaffé, som en flicka från Oviken vågade försöka sig på. Allmänt trodde man att kaférörelse här skulle vara en dålig affär, men det har visat sig att detta är misstag. Affären lär gå rätt bra. Det är alla dessa lastbilkörare som frakta ved till Östersund som man kan säga är stamkunder, ty då de lastat sina bilar, tycka de sig ha förtjänat en styrketår. Det går flera tusen kbm ved härifrån varje år. Kronoparkerna och Er. Bengtson (från Singåbackskogen) äro de största leverantörerna.

Det torde kanske vara bekant, att sedan posten efter d. 1/12 1932 går över Brunflo och postlinien över Kyrkås indragits, det inrättats en ny sorts mindre poststation här - de kallas för postombud - och att undertecknad mot en alltför liten lön är föreståndare. Jag är således, utom en mängd andra titlar, begåvad med den ej så värst klingande titeln postombud som även synes på de stämplade frimärkena! Omslutningen av värdeposten var 1933 för ankommande värden något över 10-tusen och för avgående 7-8000 kr. Dagens tidningar få vi redan vid 6-tiden, således ett par, tre timmar efter det de blivit tryckta. Det är alldeles för mycket bekvämt i våra dagar!

I vinter bli här rätt stora timmeravverkningar så att det, liksom i fjol, torde bli smått om timmerhuggare. Våra pojkar ha avverkning både på kronop. Singsjölandet och på Palatset och få därför knappast tid att avverka något av egen skog. Som bekant är jag och gumman sedan ett år tillbaka födorådsfolk och har våra allra bästa dagar. Jag har aldrig haft det så bekymmersfritt som nu. Vid överlåtelsen av hemmanet togo vi undan ett skogskifte invid rågången mot Böle. Jag avverkade några hundra stockar där förra vintern och tänker nu hugga ved av avfallet och den skadade skogen. Min mening var att hugga veden vid midsommartiden men det har varit så mycket annat att jobba med hela tiden, så att jag har ej hunnit börja förrän nu. I vinter skall detta skogskifte få stå orört, men i stället har jag i dessa dagar sålt 2000 stockar från Storåsgården, som skall levereras på Singån. Det är redan underhandlat med Oskar Andersson om affär på hemmanet. Han skall betala 4700 kr och har sökt och även fått löfte om egnahemslån på 3600 kr. Priset är ju för billigt, men då ladugården är förfallen och jag förtjänar ett par tusen ändå på affären, så bör Oskar också få sig ett hem för godt pris. Jag har varit ganska försiktig att avverka där. Nu skall jag tillgodogöra mig 1100 kr ur avverkningssumman. Vägen mellan Lundkälen och Hjärpnäset skall nu äntligen börja brytas och sedan blir Storåsen icke så förskräckligt på sidan som den hittills varit, kan det t.o.m. hända att det blir busstrafik även efter den sträckan till Östersund. Som du ser går utvecklingen sin jämna gång och det är en lycklig omständighet att det synes bli godt om arbete och förtjänster en lång tid framöver.

Birger, som nu är pastoratsskogvaktare och som sådan sköter om Brunflo kyrkoherdeboställe, Lockne dito och Lockne komministerboställe samt Marieby prestskog, behöver också några man hela somrarna, som arbeta med dikningar, gallringar och skogskulturer. Nu har han åtta vedhuggare, men de flesta skola sluta om någon vecka, ty den bestämda vedmängden för året är nästan fylld. Så fort marken fryser till börja avverkningarna från de olika stämplingarna.

Att vi haft en övermåttan varm och vacker sommar är troligen bekant genom brev från anhöriga. Som exempel härpå kan nämnas att vi fingo en låda (ca 10 liter) riktigt fina körsbär från Bringåsen och att Jonas Jonsson på Sundsjöåsen fått 8 säckar väl matat vete på en liten åkerlapp. Han har sått vete flera år, men årets skörd är, vad kvalitén beträffar, hittills enastående. Det är för övrigt märkvärdigt vad somrarna blivit vackra de sista åren och hur snöfattiga och blida vintrarna varit. Det är alldeles som om själva naturen blivit annorluunda. Men kanske vi få sämre årgångar framdeles! De sista dagarna har det snöat rätt mycket, men som det inte varit någon kyla, är marken alldeles ofrusen. Singsjön är öppen och då temperaturen vexlar mellan +4 och -4 grader är någon isbeläggning inte att vänta. Den brukar vanligen ej lägga förrän fram i denna månad. Troligen far även snön bort innan vintern blir.

I förrgår var jag till staden och träffade där flera Kyrkåsbor, bland dem farbror Jonas, vilken omtalade att det då på kvällen var skördefest i sockenstugan samt efteråt auktion. Kyrkoherde Lindström skulle hålla föredrag. Här var skördefest i skolan för flera veckor sedan. Behållningen blev stor, men jag minnes om ej summan. I går predikade pastor Grafström på Sundsjöåsen, där han för övrigt brukar predika vid den här tiden varje år. Hans, Knut och Anna voro till Brunflo kyrka på begravning efter en av D.U.F.-sångkörens allra bästa förmågor, Anna Olsson i Bodal, som dog i Lungsot för någor vecka sedan. Även 2 av hennes syskon ha svagt bröst. Kommande lördag skall Rissna-sångkören konsertera här på skolan. En f.d. lärarinna, fru till faktor Åhlander, är ledare. Så måste jag berätta något om mig och familjen. Jag får fortfarande åtnjuta god hälsa, vilket är ovärderligt och Emma är även ganska kry. Visserligen är hennes hjärta besvärligt ibland och hennes ofärdiga ben tidvis krångligt, men hon vill inte såsom förorådsgumma slå sig till ro ändå, utan sysslar ännu med ett o annat till kl. 10-11 på kvällarna ganska ofta. Nu, sedan turisttrafiken för året upphörde, är det heller inte så mycket folk som hälsar på. Men vi tycka att det är trevligt att släkt och vänner besöka oss ibland. Helga, är som bekant sedan midsommar förlovad med Manne Nilsson i Marieby. Då hon ännu har 1 år kvar av sitt kontrakt som hemsyster i Umeå, blir det inte något bröllop utav förrän 1936. Ni är då mycket välkomna till bröllopet!

Birger har inrett röstkammaren på östra ändan, d.v.s. ovanför våra födorådsrum, i byggningen och sköter som nämnt är om pastoratets skogar. Hans lön är visserligen liten, men han får äta hos oss gamla för 15 kr i månaden och då går det ju bra. Hans, Ingvar och Knut äro husbönder och Anna är hushållerska. De övertogo gården till ett åsatt pris av 6000 kr jämte födoråd åt oss.

Ingvar är för det mesta i Östersund på målningsarbete, men kom hem i onsdags emedan han fått strupkatarr och doktorn ordinerade bl. a. att han skulle ligga minst 4 dagar och sedan hålla sig inne ett par dagar. Då ville han inte ligga i Östersund utan for hem så dålig som han var. Nu är han dock betydligt bättre. Sedan han gick igenom målarskolan i Karlskoga och fått betyg som utlärd i yrket har han en avlöning av 1 kr 50 i timmen. Tills helt nyligen har detta utgjort 12 kr pr dag, men som det nu är mindre med arbete och kortare dagar är arbetsdagen inskränkt till 6 timmar så att dagsförtjöänsten är nu 9 kr. Han ber mig hälsa Eder båda! Din pappa var nog vänlig att hjälpa honom med pengar till underhållet vid målarskolan, emedan jag då ej kunde bistå honom med hela kostnaden. Han är visst skyldig honom 2-300 kr ännu så länge. För att få arbeta i Ö-sund måste han ingå i fackföreningen och avgiftern till denna är kr. 4.50 i veckan. En besvärlig utgift för resten. Fackföreningarna äro rent av av ondo. Ingvar och en annan målare lade in anbud på målningen i prestgården och detta arbete skall vara fördigt till den 1sta Maj, då den nya kyrkoherden kommer. Skog är nu, sedan han fick pension, bosatt i Uppsala. Då detta arbete således skulle pågå under vintern då det är litet med målning lade Ingvar och hans kamrat in ett lågt anbud och räknade efter endast 4 kr pr dag. De målare som hade högre anbud anmälde Ingvar hos fackföreningen i Ö. för att han åtagit sig arbete för billigare än de av fackföreningen fastställda priserna. Nu var det för Ingvar att antingen utgå ur fackföreningen, eller också frånsäga sig ackordet. Som prestgårdsmålningen blir av kort varaktighet men arbetet i stan är stadigvarande, avsade han sig det förra. Meningen är dock att han skall arbeta åt kamraten mot timpenning.

Så till slut vill jag frambära hela familjens varma hälsninar till Eder båda och om Martin med fru träffas, så hälsa även dem! Vi veta ej däras adress och kunna därför inte skriva till dem. Under hopp om att dessa rader komma fram före jul, passa vi tillfället och på samma gång tillönska Eder: God jul och ett välsignelserikt Godt nytt år!

Farbror L.P.Hansander

Viktor Persson från Brynje, som varit lungsjuk i flera år avled å Äppelvikens sanatorium för några veckor sedan. Hans änka har i sommar varit hos Jonas Pålsson i Lungre.

Ett brev från Lars Petter Hansanders äldste son, Birger till kusinen Martin Hansson, som blev kvar i Amerika medan Josef återvänt några år tidigare. Av Brevet framgår att Birger vistats på Frösö sjukhus i stort sett ända sedan fadern skrev sitt Amerikabrev, 1934, - han tillfrisknade dock och dog för bara några år sedan, 96 år gammal.

Öhnet den 3dje december 1950

Käre kusin Martin!

Säkert blir du förvånad över att få några rader från mig. Jag kan inte erinra mig någon brevväxling oss emellan på alla de 23 år som du bott i High Point. Jag har så många gånger tänkt skriva, men nu först blir det utav. Nu börjar jag emellertid intressera mig för Amerika igen och vill göra påmint om släktskapen och vänskapen.

Som du troligtvis erfarit har jag mest varit sjuk sedan du emigrerade. Nu senast har jag varit på sjukhus, i dagarna femton år i ett streck. Som du vet tröttnade jag på jordbruksarbete och började som skogsman, men någon framgång på den banan hade jag inte. Nu intresserar jag mig barnsligt för skogarna på Vancouverön där världens längsta träd lära växa. (De lära vara längre där än i östra Australien.) Det är ju inte så långt från där du bor, så jag kanske med tiden kunde få litet bättre reda både på skogarnas beskaffenhet och på läget på arbetsmarknaden på båda sidor om Kanadensiska gränsen. Jag har med intresse tagit del av underrättelserna om de senaste årens tvänne stora översvämningskatastrofer därborta på västkusten, och undrar också om du varit och tittat på förödelsen. Faster Karin har jag inte träffat på 21 år, och inte Josef eller Maja sedan de kommo hem. Jag har fått reda på att du gifte dig nästan straxt du kom dit till Wash., men något om dina familjeförhållanden vet jag inte. Undrar om ni ha några barn och om din morbror ännu lever? De gamla dö ju undan varje år som du väl vet. Undrar också om du fortfarande ägnar din fritid åt sång och musik. Som du minns hade jag inte "gåvan" på det området. Här på sjukhuset bruka de öva körer varje höst, och jag brukar lyssna varje höst. Fyra av mina syskon ha gift sig, och de ha tillsammans elva barn somliga snart stora. Helga och jag äro ogifta och barnlösa. Far och Mor leva och åtnjuta god hälsa. Här på sjukhuset leva väl nuförtiden inberäknat personalen med familjer något över ett tusen personer. Från början av min vistelse här låg jag till sängs i åtta månader och fick injectioner, men sedan har jag haft något sorts arbete hela tiden nu senast som skräddare några timmar dagligen i snart sju år. Som nöjen anordnas här årligen ett halvt dussintal fester med dans som utfyllnad på programmet, ett dussintal danstillställningar och minst lika många biografföreställningar, några föredrag och konserter, högmässa i sjukhusets kapell nästan alla helgdagar, samt några besök av Frälsningsarmen och andra frikyrkoförsamlingar. Under hela advent pågå här stora städnings och dekorationsarbeten som äro färdiga i god tid till jul då vi emellertid gå i säng i vanlig tid och rätt snart efter helgen städa på nytt, och städa bort grannlåten.

Jag bebor nu ett rätt trevligt möblerat enkelrum, har radio och får promenera omkring på sjukhusets område. Här på Öhnet har jag lärt Engelska språket så att jag läser det med nöje. Någon enstaka studerande vårdas här ibland så att det blir tillfälle till att tala någon enstaka mening f. ö. är det få tillfällen till att öva sig tala språket.

Vi ha här mycket snö, men eftersom marken inte frös i höst, fruktar jag att den töar bort till jul. Jag kan hälsa dig från Johan Karlsson som jag är tillsammas med ibland. Han är pigg och rask och knogar på med litet av varje. Också från Anton i Brynje kan jag hälsa. Nu får jag väl avsluta brevet med en tillönskan om en God Jul och ett Gott Nytt År!

Birger Hansander