Nordsvenska Hästen

Inledning

A J Hansson efterlämnade en samling Hästböcker och en mängd lösa dokument, tidningsklipp, foton mm om den nordsvenska hästtypen och dess historia, som samlats och delvis producerats av honom själv fram till hans död 1932. Det mesta av samlingen och alla böcker finns för närvarande i ett gårdsmuseum på AJH:s hemort invid Kyrkås kyrka i Jämtland. Mindre delar, bl a hästfoton finns även på Landsarkivet i Östersund i en Vångenkapsel.

Den första boken är en jubileumsskrift för Jämtl läns hushållningssällskaps 100-årsjubileum 1917. I den har A J Hansson medverkat med en 130 sidor lång historieskrivning kring hushållningssällskapets insatser för hästaveln i länet. Där ingår en redogörelse (AjHsWångenhistoria) för alla turer kring hingstuppfödningsanstaltens tillkomst och placering, i vilket AJH i högsta grad hade en verkställande funktion (mer om hela Wångenprojektets tillkomst år 1903 och avelsverksamheten där finns under länken WångenHistoria).

I samma artikel av AJ Hansson (i jubileumsskriften) utreder han även historiska uppgifter om hur HästAfveln på kallblodssidan fungerade i Skandinavien före år 1900 och vilket så småningom ledde till en definition av Nordsvenska Hästen (omkr år 1900) och senare (1924) till bildandet av rasförenigen Nordsvenska Hästen (http://www.nordsvensken.org/).

Bok nr två i samlingen är det första s k förberedande stamboksbandet för den nyligen uppkallade rasen Nordsvenska hästen. Även den innehåller inledande hästhistoria över 79 sidor skrivna 1909 av stamboksredaktören Wilhelm Hallander, vilken från början var distriktsveterinär i Rättvik och sedermera blev han lektor, professor och föreståndare för veterinärinrättningen i Skara. Här var också AJH konsult för uppspårandet av en stor del av de hingstar och ston från flera decennier bakåt, som blev basen för den nya rasbeskrivningen. (Mer om detta i WångenHistoria)

Jag har f n inte kopia av stamboksinledningen tillgänglig, däremot finns det en liten tidigare skrift från 1901 av Wilhelm Hallander om "Den nordsvenska hästafveln", skriven innan han börjat med stamboksuppdraget. Där finns bl a en av det tidigaste uppgifterna om var själva begreppet den nordsvenske hästen har uppstått - slutet av 1880-talet i Dalarna, samt beskrivningar av rastyper och ursprung. Hallander skrev förmodligen detta som resultat av Svenska veterinärläkarförenigens diskussioner, vilka började 1897 och bearbetades i ett kommitteförslag vid Stockholmsutställningen 1899 (s 121-122 i AjHsWångenhistoria).

Svensk-norsk hästhistoria

Att fotografera hästar

Jag inleder den här framställningen med några av dom äldsta regelrätta hästporträtten som fanns i min dokumentsamling. Ingen av dom här hästarna har utmärkt sig som avelsmatador i fortsättningen. Alla har dock lämnat en mängd avkommor, en del med stamboksnummer, som spridits över landet och bidragit till utvecklingen av både den nordsvenska arbetshästen och så småningom även den gren som senare fick rasstatus som Kallblodstravaren.

Bilderna visar några av dom hästtyper som förekom runt sekelskiftet 1900 och som utgjorde starten för den framåtsyftande dragkraftsförädling som inleddes 1903 på Wången.

Holsbrun 205 juli 1897 stambok 1909

Här står uppklädde drängen Markus på gårdplanen Backen i Bringåsen och visar upp bonden A J Hanssons direktimporterade hingst Holsbrun från gården Hol i Gudbrandsdalen, Norge för den hitreste yrkesfotografen Sven Westin, Häggenås. Kortet är inte daterat, men alla omständigheter talar för att detta sker en julidag år 1897. Fotografen bor flera mil härifrån och vi vet att han den här tiden fotograferade båda kyrkorna i bygden, den nybyggda folkskolan och framför allt ett helt bröllopssällskap då en av AJH:s kusiner i grannbyn Kläppe gifte sig. Hingsten kom till gården tre år tidigare och tjänstgjorde enligt en noggrant förd språngrulla mellan 1895 och 1902. Han betäckte sammanlagt 172 ston som lämnade 91 föl. Betäckningsavgiften var 5 kr(två dagslöner och alla hade betalat!) oavsett om stoet kom tillbaka en andra och tredje gång och till detta kom 10 kr för levande föl. Alla ston bokfördes endast med ägare, stoets färg (brunt, svart, rött, gråbrunt osv) och datum, de flesta från Kyrkås socken, men det fanns besökare ända från Bräcke 7-8 mil bort.

I det allra första stamboksbandet (utgivet utan bandnummer år 1909), erhöll hingsten stamboksnummret 205, och fick av någon anledning ett förskönat tyskklingande namn. Redaktören och veterinärprofessorn Wilhelm Hallander lekte nog lite även med följande kort, där A J Hansson rider på sin märr, och redaktören har konsekvent stavat alla svenska sonefternamn med ett s i stamboken.

AJH på Lill-Borka Jonas Hansson med Goder 118 Goder III

Bilden med ryttare på en märr som enl uppgift var av travartyp, är klippt ur den första nordsvenska rasstamboken från AJH:s handbibliotek, och den för stamboken lite ovanliga bilden kan vara en hyllning till AJH som en av förgrundsfigurerna i den nordsvenska hästaveln under perioden från slutet av 1800talet och tills AJH dog 1932. De tre första stamböckerna i samlingen, (/0/, I och II) med Hallander som redaktör, är troligen presentexemplar från redaktören i röda klotband med monogrammet A.H. i guldtryck. Den första av böckerna har Hallanders dedikation, som visar på AJH:s stora insatser vad gäller utredning av de förekommande och aktuella hästsläktena. AJH var även från början direkt verksamhetsanvarig vid starten och den första periodens drift på Vången, och senare ända tills han dog hade han hand om Wångens ekonomi och gjorde hela sin tid en stor del av fölinköpen. Han ingick även i de första 30 årens premieringsnämnder för hingsturvalen från anstalten.

De norska stamböckerna (G. H. S) behandlar parallellt samma hästras, vilken alltid varit föremål för ett intensivt utbyte över gränsen. Den norska stammen var under den här tiden av antalet stb-nummer att döma betydligt större än den svenska. Där började också stamboksföringen något tidigare än i Sverige och det första norska stamboksbandet över Östlandshäst eller Dölehäst utkom 1902, och måste ha varit en förebild till utformningen av den svenska stamboken. Förslaget till hur den svenska stambokföringen skulle utformas presenterades på hösten år 1902.

Det tredje kortet på AJH:s bror Jonas Hansson, när han på sin gård i Lungre visar upp den drygt tjugoåriga hingsten Goder III (stbnr 118), är enligt Jonas dagbok taget den 12 april 1901. Då var fotografen hitkallad för diverse häst och tjurfotograferingar och arvoderades för detta med 25 kr.

295 Bringel fr Bringåsen Bringel baksida 118,Goder III 317 Brask-Modig

Porträttkonsten utvecklades med hingsten 295 Bringel född 1903 hos A J Hansson efter ett sto från Gudbrandsdalen. Bringel ingick i den första fölomgången till Wången och blev därmed även en av första utgående godkända hingstarna 1907. Han fick på kortet stå ensam mot en neutral, men fortfarande naturlig bakgrund. Bringels far, Jonas Hanssons 118 Goder III kommer igen på nästa kort som måste vara ett vanligt studiomontage från den här tiden mot en konstgjord bakgrund, förmodligen utfört av Sven Westin.

Nu har man även ställt upp hästen enligt den uppvisningskod som fortfarande gäller med bortsidans fram och bakben underställda eller stegade så att man ser benens insidor. Det tredje kortet är ett mer extremt studiofoto på en årskollega till Bringel från Wången, 317 Brask-Modig. Den här typen av foton gjordes i fortsättningen på rätt många godkända årskullar från Wången, och ett större antal foton från A J Hanssons samling finns nu arkiverade i en Wångenkapsel på Landsarkivet i Östersund.

Jag kan också tänka mig att dessa standardiserade hästporträtt användes som en metod att varaktigt individmärka dessa högklassiga avelsdjur. Vad jag vet hade man ännu inga krav på nummermärkning med tatueringar, frys- eller brännmärken, och det var ju nödvändigt att för det fortsatta bruket på något sätt koppla de mödosamt uppnådda prestationsmåtten i stamboken till rätt djurindivid.

Stort hästutbyte med Gudbrandsdalen

Det fanns på den här tiden och även långt in i nutid en livlig diskussion om vilket ursprung man skulle ha på dom djur som ingår i den nya (eller nygamla) rasen. Av stamboksutdragen ovan framgår att det direkta norska hingstinslaget är stort på många, med Goder som undantag. I AJH:s egen utredning går den hingstens stamtavla bakåt över kända hingstgenerationer av "Jämtlandsras" såsom Goder d. ä. (nr 89), Långtoppshästen, Jörngårdshästen till den berömde gudbrandsdalingen Dover som hämtades till Jämtland 1848. Det norska inslaget var ändå väldigt stort - Goder III hade i stället ett av flera norskfödda ston i AJH:s ägo som mor. Man ska ändå inte glömma att halva avelsbasen är stona på alla svenska gårdar, vars genetiska härstamning förändras betydligt långsammare än i det noggrant utvalda hingstmaterialet.

Wångenstatistik

Här finns en liten utredning ur jubileumsboken Wången 100 år som visar hur det norska fadersinslaget på de inköpta wångenfölen går ner från stor dominans de första fem åren till noll efter 40 år - 1942 var nästan alla inköpta föl fallna efter en tidigare Wångenhingst. Dom norska importerna kallas omväxlande för Gudbrandsdalsras, Östlandshest och numera Dölehest.

Om man surfar till Dölehestens historia ( www.dolehesten.no ) så ger man svensken Johan Lindequist ansvaret för att den norska aveln kom igång på allvar omkring 1860. Han anställdes då som norsk statsagronom och drog igång hästutställningar i Lillehammer för premiering av kallbloden. Detta utvecklades med hesteavlssetrar i Sikkildalen och Heimdalen där bönderna gratis fick släppa utvalda, premierade ston att gå med utvalda elithingstar. Det här blev en tidigare motsvarighet till Wångenaveln med skillnaden att man här även styrde och subventionerade urvalet av ston lite hårdare än i Sverige, medan man kanske hade mindre kontroll på urvalet och uppfödningen av hingstfölen. Den norska modellen gynnades säkert också av att det mesta av Dölehästarna producerades inom ett mycket mer begränsat område runt Gudbrandsdalen jämfört med det svenska avelsområdet, samt tillgången till närbelägna och lämpliga fjällbeten, som ju är en gammal norsk välutvecklad betestradition vilken fortfarande är i allmänt bruk inom den norska fårnäringen.

Några mil norr om Lillehammer, fortfarande i Gudbrandsdalen, fanns sedan början av 1800-talet en stor hästmarknadsplats, Stavsmartn, där hästfolk från hela Norden samlades för att köpa och sälja hästar. När den var som livligast i början av 1900talet kunde där bjudas ut flera tusen hästar.

Hur svårt var det då att importera hästar? Dom flesta importerna ser ut att härstamma från gårdar i övre Gudbrandsdalen, 15 - 20 mil rakt söder om Trondheim, staden som i minst 1000 år varit centralt handelscentrum för både Gudbrandsdalen och Storsjöområdet (drygt 20 mil från Trondheim till Frösön) i Jämtland via den livliga forbondetrafiken. Lastade hästforor på slädföre tog sig enligt olika uppgifter fram ungefär fyra mil per dag, vilket i det här fallet kan betyda ungefär två veckors resa enkel väg. Någon historiker har sagt att att Trondheim före år 1000 var Nordens enda större stad, den ligger i ett jordbruksområde med mellansvenskt - nästan sydsvenskt klimat och direkt handelssjöfart året runt via Bergen till England och den kortaste vägen till kontinenten och Sydeuropa åtminstone för hela Sverige norr om Dalälven.

Hästar för långa och tunga transporter

Järnvägsförbindelse hela vägen mellan Östersund via Trondheim till områden intill Gudbrandsdalen var klar 1882. Därefter upphörde ju hästtrafiken efter den sträckan och nu kunde allt gods inklusive hästar och andra husdjur enkelt och snabbt (ett par dagar) fraktas hela sträckan.

I själva verket tror jag att det var dragkraftbehovet för långa och tunga landtransporter som utgjorde det ursprungliga bondeintresset för utvecklingen av Nordsvensk brukshäst. Omkring år 1900 transporterade den här trafiken mest ved, timmer, kol och malm i snötäckta delar av Sverige från Svealand och norrut.

Den vanligaste typen för detta arbete var nog före järnvägen den traditionella långväga forbondetrafiken som hade mycket gamla anor i framför allt mellannorrland. Storsjöområdet i Jämtland fungerade som nav för ett transportsystem som förband den viktiga hamnstaden Trondheim med Sundsvall, Hedemora och Uppsala-Stockholm för att nämna några marknadsplatser.

Statens intresse för den här aveln kom från det stora behovet av kraftiga stryktåliga och helst även raska trosshästar, vilka behövdes och förbrukades i betydligt större antal än kavallerihästar i alla krigsoperationer i världen.

Hästforor i Härjedalen Forbonderesa till Röros 2013

Bilden visar ett foto av konstnären Paul Jonze, f. 1883 föreställande forbondetrafik från början av 1900talet, troligen ifrån Härjedalen som ännu inte hade järnväg, men gamla traditionella handelsförbindelser över mot handelsstaden Röros i Norge. Traditionen återupplivas numera varje vinter med slädforor från olika håll till Rörosmartnan i februari.

På den andra bilden ses den moderna nostalgivarianten som här dateras år 2013.

Den här hästanvändningen hade alla äldre bönder, som var inblandade i upprinnelsen till Wångenaveln, erfarenheter av. Inte minst gällde det A J Hansson, som visserligen var för ung för att ha hunnit med själva handelstrafiken, men hade gedigen erfarenhet av timmer- och vedkörning med långa avstånd och även några längre godsresor som han och brodern Jonas beskrivit här. Deras far som var riksdagsman mellan 1870 - 1890 tog sig till riksdagen i januari med hästskjuts nästan hela vägen de första åren - en resa på sju dagar för 60 mil, fast då skaffade han och ett par kolleger som samåkte, en egen åksläde och hyrde hästar på skjutshåll och gästgiverier efter vägen. På det viset kunde man med hjälp av Riksdagens resekostnadsersättningar hålla den högsta möjliga farten före järnvägen - cirka 10 mil per dag. Med egen häst hela vägen och lätt last skulle man ha klarat omkr 7 mil om dan enligt sönernas beskrivning ovan.

Om sin farfar Anders Larsson (1796-1869) skriver AJ Hansson (1857-1932) i en biografi: Företog under många år handelsresor till Norge, Hedemora och Stockholm. Anders Larsson i Kläppe företog under många år handelsresor till Stockholm , medförande flera lass skogsfågel, renstekar, smör, talg m. m. varvid försäljningen försiggick å Hötorget i Stockholm. Dessa resor företogs på vintern i Januari eller Februari. Anders Larsson var en mycket skicklig fiolspelman, och eftersökt bröllopsspelman, som tillsammans med sin nästan jemnårige ungdomskamrat Anders Nilsson från Korsta spelade vid 303 stycken bröllop i deras yngre år. Det var resor med egna hästar och tunga lass som enligt pojkarnas egna erfarenheter gick 3-4 mil om dagen och med en effektiv körtid av ungefär tio timmar per dygn - resten av tiden måste hästarna äta och vila.

Hela den här transportverksamheten utfördes nästan enbart av bönder med egna hästar och kördrängar, dom tyngsta transporterna alltid på slädföre vintertid. Hästar är dyra kreatur som sommartid måste arbeta i jordbruket och där bl a producera sitt eget foderbehov. Utan hö och havre gick det inte att utföra några transporter. Därför ställde man också krav på att de skulle fungera för dom tyngre jordbrukssysslorna, ffa framför plogen som fått ökad betydelse under senare delen av 1800-talets nyodlingsvåg och övergång från skogsfoder till vallfoder åt husdjuren med ökat plöjningsbehov som följd.

Den veterinära expertisen som oftast hade de ledande rollerna i Wångenstyrelserna och premieringsnämderna (WångenHistoria), var egentligen mest från början knutna till den militära hästanvändningen, där man hade ett stort behov av goda draghästar för tross- och artilleritjänst. Man tog naturligtvis hjälp av den tidens mest avancerade vetenskap som fanns på området via ett nära samarbete med veterinärkåren, vars utbildning på den här tiden inriktades mot att göra dem till experter på både friska och sjuka hästar.

Nya tider - häst eller traktor?

I allt organiserat avelsarbete med bruksdjur måste man ständigt ha en pågående diskussion om vilka avelsmål som ska prioriteras. Den tidiga nordsvenska arbetshästen skulle helst ha två svårförenliga bruksmål, att vara tung och stark framför plog och timmerlass eller att vara rask och vägvinnande och inte alltför stor framför persontransporterna. I praktiken var det ingen nämnvärd tidsskillnad (om man var frisk) mellan att färdas till fots utan bagage eller med hästskjuts, och detta var ett förhållande som man gärna ville ändra på. Persontransport med hästskjuts var så dyrt att det nästan bara var tillgängligt för sådana tjänsteresor som också hade krav på kortast möjliga restid. Andra resande utan egna hästar fick nöja sig med att lifta när det bjöds.

Ända från början av Wångenhistorien fanns lätta linjer med travegenskaper och andra tyngre linjer för fältarbete, men det dröjde ända till 1960talet innan rasen delades i Sverige till en Kallblodstravare och en Nordsvensk arbetshäst, där den senare levde kvar i Wångens avelsarbete fram till nedläggningen 1995. Då övertogs Wångenanläggningen av ATG och blev travskola för både kall- och varmblod.

Det var kanske en ödets nyck att det sista numret av tidskriften Hästen, som A J Hansson möjligen hann läsa innan han dog sommaren 1932, innehöll en lång detaljerad artikel som jämförde Kostnaden för traktor- och hästarbete. En ekonomisk utredning vid Stora Kopparbergs Bergslags lantbruk. Artikeln innehåller en mängd uppmätta erfarenheter och data från bolagets omfattande lantbruksdrift på flera gårdar åren 1928 och 1929. 12 st Fordsontraktorer med järnhjul kördes tillsammans ett av åren 3000 timmar i olika arbeten och jämfördes med 318 st arbetshästar i olika stora spann för samma arbeten. Hästarna arbetade i medeltal vardera drygt 1700 timmar per år.

Hästpriset åren 1930, 1963 och 2000 Bilannons i tidskr. Hästen 1925

Tabell 2 ur artikeln ovan. Jag har bearbetat uppgifterna med dels penningvärdets förändring över tid och dels tidsjusterat arbetslönerna för reallönestegring(=konsumtionsökning)och räknat med halvering av arbetsbehovet p g a mekaniseringen för de två senare åren. Resultatet i nedersta raden visar vad den jämförbara årskostnaden för en arbetshäst för åren 1930, 1963 och år 2000 bör ha uppgått till i nuvarande penningvärde, nämligen 19.500kr, 35.460kr och 82.500 kr. Obs att det handlar om samma slags häst och samma foder - kostnadsstegringen ligger enbart på den mänskliga arbetsinsatsen för att sköta, fodra och tygla dragdjuret.

Bilannonsen är också klippt ur ett nummer av tidskriften Hästen så tidigt som från år 1925. Här framgår tydligt några av svagheterna med hästen som dragkraft för långväga transporter.

Bondehästarnas roll som vagnshäst var redan överspelad av bil och busstrafik vid den här tiden, och här kom nu data som definitivt förebådade att rollen som arbetshäst i jordbruket började lida mot slutet. Några år senare kom andra världskriget emellan och förlängde hästbehovet några år, men strax efter krigsslutet började min far köra plog och harv i hela byn hemma med samma FordsonTraktorn som farfar skaffat till ett jordbruksarrende på annan ort år 1927. Även jag hann köra den traktorn några år på gården innan den skattade åt förgängelsen. Strax efter kriget (1946) fann alla bönderna i byn att det var lönsamt att leja pappas traktor för de tyngsta jobben trots att man då hade sina hästar kvar.

År 1957 på en Fordson från 1927 År 1960 är hästen utbytt för gott

Dom här bilderna kan få beskriva förloppet när hästen för gott förvann ur mitt och de flesta andras bondeliv. För min del försiggick detta omkring år 1960 på en mindre gård med växtodling av typen månskensbonderi. På den första bilden från 1957 passerar jag och min far, med vår gamla och något modifierade Fordson -27, förbi exakt samma fläck där min morfars dräng 60 år tidigare presenterade hingsten Holsbrun på första fotot ovan.

Fordsonbonden måste fortfarande ha hästen kvar för en mängd uppgifter, men några få år senare ersattes Fordson av en äldre Farmall med gummihjul. Den saknade hydraulisk lyft, men nu blev det till att börja med möjligt att sätta traktorn framför alla hästredskap, och även spara in arbetstid under förutsättning att man ändrade så att redskapen i förekommande fall kunde manövreras framifrån förarsätet på traktorn. Den lösningen fanns redan 1930 på Fordsonekipaget med hästslåttermaskinen, men nu hade jag exempelvis löst det så här med hästsåmaskinen "Radix", som ändrats till helburen med manuell lyft med av- och påslag på den här bilden från 1960. När denna traktor kom till gården, fick den sista hästen Atos återgå till den släkting som vi lånat den av, och vårt på den tiden mycket småskaliga jordbruk var från och med nu helt motoriserat. Fortsättningen på den sagan går att läsa under NutidaJordbruk.

Tankar omkring begreppen bioenergi och dragkraft

Jag ska här nedanför med några utdrag och bearbetningar av artikeln ovan försöka visa vilka faktorer som avgör hästens respektive traktorns roll som arbetare i lantbruksföretagets och samhällets ekonomi och även hästdriftens relation till bioenergiproduktion och hållbar utveckling.

Dragkraftens pris vid några olika tidpunkter

Jämförelse mellan kraftkällor i jordbruk

Sammanställningen ovan är hämtad och bearbetad ur källor från min egen fatabur här på hemsidan, och tidpunkterna 1930, 1963 och 2000 ligger så nära tidpunkterna 1936, 1970 och 1999 i uppsatsen EmPower om det danska jordbrukssamhället, att jag tror det finns goda möjligheter till jämförelser mellan två parallella samhällsekonomier.

Året 1880 i sammanställningen bygger på uppgifter från en riksdagsman i Åre, där han rapporterar till en kollega i Stockholm om arbetsläget i det pågående bygget av mellanriksbanan just då. M a o är det ett av de allra sista åren på den här platsen, då all kommunikation och allt arbetsliv ännu var helt beroende av lokal bioenergiproduktion. Raden för år 1930 bygger på den nämnda Stora Kopparbergsuppsatsen, där författaren har använt sig av lönekostnader som är lite oklara. De stämmer inte med de löner som arbetarna vid Wångenprojektet erhöll både före och efter året 1930 enligt flera års interna kassaböcker i mitt källmaterial - därav en extra jämförelserad för vad hingstarna och de utskurna vallackarna i genomsnitt kostat här. Kan tilläggas att industriarbetarlönerna i samhället enligt SCB:s lönestatistik för de här åren låg ytterligare 50 % över Wångenlönerna. Det kan förmodligen vara så att Stora Kopparberg räknat med statares kontantlöner, utan att beakta deras viktiga naturaförmånstillskott, som ofta var huvudskälet till att så många arbetare ändå ställde upp på de usla lönevillkoren. I Wångens löner finns några få aktuella naturaförmåner inräknade i bruttolönen.

Året 1946 har jag hämtat från min fars detaljerade dagsverksjournal och kassabok för åren 1946-47, som han började föra när han fick tillgång till bränsle och reservdelar efter krigsslutet, och kunde dra fram traktorn ur sin långa viloperiod. Uppgifterna för åren 1963 och 2000 är hämtade från mina egna samma år införskaffade prislistor för inlejda maskinarbeten i jordbruket. Dessa uppdaterades regelbundet pga ny kunskap och nypublicerades med korta intervall.

Tabellens svarta huvudkolumner visar årkostnaden för man, häst och traktor, uppdelat efter det beräknade effektiva antalet årsarbetstimmar till en timkostnad för resp kategori. De historiska årssiffrorna är framräknade till år 2000 med valutaindex enligt OmräkningsFaktor.

De gröna kolumnerna utgår ifrån att den största delen av människans och hästens energiförbrukning år 1880 (antaget till 100 %) hade biologiskt ursprung ifrån fotosyntes. Andelen sådan bioenergi sjunker sedan allt eftersom vi tar in mer och mer fossilenergi i vår totala produktion och konsumtion, medan biomasseförbrukningen per individ är tämligen oförändrad över tiden enligt EmPower.

Den första röda kolumnen (till höger om arbetslön) beskriver medelsvenssons totala livsstilskonsumtion av energi i relativa tal. Där har jag satt 1880 års nivå till 100. I praktiken var energikonsumtionen år 1880 nästan helt grundad på ganska lokalt producerad bioenergi i mat, foder, virke och träbränsle - det var ungefär samma mängd som finns under den gröna siffran 100 i kolumnen till vänster om arbetslönen. Som synes ökar de röda siffrorna mycket kraftigt medan de gröna sjunker i motsvarande grad utan att vi förändrar bioenergikonsumtionen, när vi närmar oss nutid.

Traktorns bränsleförbrukningskostnad har jag räknat som en motsvarande energikonsumtion med röd färg, då den hittills haft fossilt ursprung till 100 procent (undantaget ett fåtal gengasdrivna under kriget). Den minskar egentligen över tid nedåt i kolumnen, när man räknar på förbrukning i förhållande till utnyttjad effekt. Eftersom vi hela tiden får ut allt högre effekt från den betalda timkostnaden, så ser dock bränslekostnaden ut att ligga på ungefär samma nivå mellan de jämförda årtalen.

Priset för den utnyttjade hjälpeffekten i förhållande till priset för det grundläggande mansarbetets konstanta effektuttag försöker jag visa i den mörkröda siffran. Hur använda den? År 1930 visade praktiken att en fyrspanntimme kunde jämföras med en Fordsontimme. Fyra gånger ett medeltal av de två olika timkostnaderna för en häst blir ungefär samma hjälpeffektkostnad per körkarl som med en Fordsontraktor. (Traktorkostnaden jämförd med en arbetarlön har aldrig senare varit tillnärmelsevis så hög som den var år 1930).

Går man neråt till nutid i kolumnen, fann jag att en hästtimme är dubbelt så dyr som en modern traktortimme av motsvarande Fordsonstorlek. Båda dragarnas produktionsförmåga i modern svensk jordbruksmiljö och svenska lönekrav är dock helt otillräckliga för annat än hobbybruk, där den eventuella näringsutövningen sker med oavlönad arbetstid. Om man ska komma upp i en jordbruksproduktion som matchar det moderna lönekravet krävdes år 2000 en hjälpeffekt på minst 100 hk och ett rejält lastaraggregat, vilket tillsammans nu inte kostar mer än det gamla fyrspannet. Samtidigt kan den traktorn teoretiskt göra samma enkla dragarbete som nästan femtio fyrspann, fastän nu med bara en förare.

Olika kraftkällors prestationsförmåga och bränsleförbrukning jämfört med häst

Den allmänna historiska utvecklingen av olika energikällor kan avläsas i Kraftkällan utgiven av Tekniska museet i Stockholm. Här framgår bl a att en mänsklig arbetare förmår utveckla ca 0,1 hk i medeleffekt (räcker för att hålla en 75 W glödlampa lysande) under en 10 timmars arbetsdag. Arbetshästen klarar i genomsnitt under samma tid högst 0,6 hk vilket i praktiken blir ungefär hälvten av vad en mopedmotor kan ge kontinuerligt så länge det finns bränsle i tanken. Under korta perioder kan dock både människa och häst utveckla betydligt högre effekter - 1 hk motsvarar arbetet att lyfta 75 kg till 1 meters höjd på 1 sekund.

Karl XI tävlade med sig själv om att nyttja hästkrafterna till det yttersta i slutet av 1600talet när han ofta färdades mellan kungl slottet i Stockholm och Kungsgården i Kungsör, fågelvägen ungefär tolv mil. Han red sträckan som bäst på 10 timmar med 8 hästbyten (ungefär var 16de kilometer), vilket blir en medelfart på drygt 12 km/tim. Med släde längs hela Mälarens is kom han den 14 februari 1688 ner till rekordet 5½ timme för hela sträckan vilket ger medelhastigheten 22 km tim. Man får förmoda att han sänt en stab i förväg som förberett hästbytena och hastigheten 22 km/tim kan ju jämföras med de kilometertider man klockade på korta travsträckor för Wångens kallblod i början av 1900, och som rörde sig kring 2½ min/km=24 km/tim. Jämför även med mina tidigare forbondeuppgifter - fjärrtrafik med lass 4 km/tim, lättlastad 7 km/tim. Då kör man med samma hästar ungefär tio timmar varje dygn med vila och ätpauser mellan varje tvåtimmarspass enligt noteringen i bilannonsen ovan.

Alla dom här uppgifterna stämmer väl med det tidigare konstaterandet - att hästens prestationsförmåga för vardagsbruk motsvarar ungefär vad man senare kunde göra bättre och mycket billigare med en vanlig moped när dom kom i bruk hos oss på 1960-talet. Nu femtio år senare börjar ungefär samma mopeder bli väldigt vanliga i dom fattigaste uländerna. Jordbrukets dragarbete utförs här mer och mer med en massproducerad liten billig standardmotor som enkelt kan monteras i en tvåhjulig traktor för våt eller torr jordbeabetning och transporter eller för att pumpa vatten till och från risfälten. Alla övriga jämförelser talar för att det aldrig kommer att bli aktuellt med någon ytterligare spridning av dragdjur även i dom mest outvecklade jordbruksmiljöerna - det finns inget utrymme för mer foderodling och skulle bara bli ett onödigt och mycket kostsamt steg på vägen mellan handhackan och maskinjordbruket.

Det gamla bioenergimåttet foderenhet (1 fe=1 kg korn) i tabellen 2 ovan motsvarar ungefär värmevärdet i en kvarts liter bensin eller diesel. En skaplig dragare vare sig häst, oxe eller buffel kräver då för att leva och fungera motsvarande ungefär 750 liter flytande fossilbränsle per år eller drygt två liter för varje arbetsdag och vilodag. Om man då tycker att dragdjuret kan leverera kraft till sin egen bränsleförsörjning, så innebär det att ungefär halva mängden dragdjurstimmar och givetvis även kusktimmar per år går åt till detta. Med andra ord kan det uttryckas så att en hel levande hästkraft i samhällsnyttans jordbrukstjänst kräver en årlig bioenergiproduktion för ytterligare en "stödhäst" och de två tillsammans förbrukar 6000 fe, motsvarande 1500 l flytande bränsle i nettoförbrukning. Brutto krävs mycket mera därför att all modern varuproduktion är byggd på en el-, bensin- och dieseldriven infrastruktur med stora hjälpenergiinsatser.

Till en obetydlig merkostnad graderar man upp mopedmotorn med några ytterligare hästkrafter för att täcka in hästens förmåga till momentana effektökningar i t ex uppförsbackar. Därefter kan man utföra alla tänkbara hästarbeten i vår moderna miljö med motorns bråkdelsbehov av hästens bränsleförbrukning och av vår egen arbetsinsats. Med de 1500 liter årsbränlse som en levande och nettoproducerande hästkraft förbrukar, kan man teoretiskt få ut 4 - 5000 hktimmar nyttig motorkraft, vilket vi aldrig kommer att kunna avstå ifrån i vår framtida matproduktion även om "peak oil" skulle slå till med aldrig så stor kraft på oljepriset.

Den här situationen beror inte på att det är något fel på hästens naturliga dragkraftsroll, eller att vi skulle sakna kunskap eller redskap för hästdrift. Det är helt och hållet en effekt av att vår egen arbetsinsats har blivit så dyr - vi konsumerar numera oerhört stora mängder energi på allt möjligt som inte har med biomassa och mat att göra. Det är detta som slår igenom på kostnaden för att "tillverka" en häst och att använda den i produktion. Om vi bara tittar på den mat som vi och hästarna äter, är det faktiskt så att den fortfarande kostar ungefär lika i total och jämförbar energiförbrukning som den gjorde för hundra år sen.

En förenklad jämförelse över arbetsmekanik kan utfalla så här: Den arbetande människan har alltid utvecklat cirka 0,1 hk under sin arbetstid. Med hästen som hjälpkraft kan man fem- till sexdubbla sin egen produktion i tunga arbeten, t ex odling på åkern eller godstransport, men det biologiska fotavtrycket (fotosyntesen) som förser varje utnyttjad hk med biobränsle kvarstår i stort sett oförändrat.

Människans lilla effektinsats blir med tiden dyrare och dyrare, allt eftersom vi som medelsvenssons via lönekraven tillägnar oss allt exklusivare konsumtionsvanor utöver det ursprungliga överlevnadsbehovet. År 1930 ansåg utredaren på Stora Kopparberg att det fanns ett ekonomiskt jämviktsläge för de tyngsta jordbruksjobben, när kördrängens 0,1 hk kunde tygla ett fyrspann hästar, ungefär 2 hk, och matcha detta mot traktorförarens tyglande av omkr 10-15 effektiva hk i Fordsontraktorn.

Efter krigsslutet kom alla nya traktorer ut med gummihjul och roterande kraftuttag baktill, utöver den remskiva på sidan som varit regel tidigare. Några få år senare fanns det även på alla traktorer en högtryckspump som gav hydrauliskt tryck och flöde till både frontlastare och lyftanordningar baktill. Tillsammans med allt större och bränslesnålare motorer kunde nu traktorförarens 0,1 hk kroppseffekt samtidigt tygla allt fler hk i en arbetsmaskin som klarade i stort sett alla förekommande arbeten som tidigare gjorts för hand, varav bara några få hade kunnat utföras med hästhjälp.

Några ytterligare artiklar och ekorapporter om föreslagen och nutida användning av brukshäst redovisas under SkogsHäst.

Busvebacken: NordsvenskaHästen (senast redigerad 2016-09-26 15:09:07 av JanNilsson)