Redogörelser för Wångens historia från några olika skrifter

Innehåll

  1. Inledning
    1. Varför kan Wångenanstalten ha varit unik?
    2. Min inlästa hästhistoria
    3. Ingen efterfrågan på kommersiella brukshästar efter andra världskriget
  2. Tidigare utgivna översikter
    1. 1917 Anders J Hanssons Wångenhistoria
    2. 1920 Lantmännens tidning om Wångenhistoria
    3. 1932 Schmidts Wångenhistoria
    4. 1982 Nils Agerbergs Wångenhistoria
    5. 2003 Nils G Åslings Wångenhistoria
  3. Brev och tryckta skrivelser om start och verksamhet
    1. Förberedelserna
      1. Från Stambog over Heste 1900
      2. Flera brev från landshövdingen i Gävle, Hugo Hamilston
        1. Gefle den 1 febr. 1902
      3. Kallelse till ett av de första styrelsemötena i Wångenkommittén. Från ordf. landshövding Hugo Hamilton.
        1. Gefle Slott den 2 april 1902
      4. Från AJH:s manus till anförande vid planeringskommitténs första sammanträde i Stockholm 17 - 18 maj 1902
      5. Manus för brev till lektor Wilhelm Hallander Veterinärinrättningen i Skara 1902
      6. Från Hamilton till Anders Hansson
        1. Gefle den 10 december 1902
        2. Gefle den 30 December 1902.
        3. Gefle den 25 Januari 1903.
        4. Gefle den 15 febr. 1903
        5. Gefle den 11 Mars 1903
      7. Brev till A J Hansson från direktören för Jämtlands Hushållningssällskap agronom J F Broman. Om medel från Hs till Wången.
        1. Ope den 8 Sept 1903
      8. 1903 AJH:s första reseräkning mot Wången
      9. Brev från styrelseledamoten E. Malmström och Wilhelm Hallander, Svanö, Kramfors om Wången.
        1. Svanö 31/7 1904.
      10. Utdrag från artikel av W Hallander om kallblodsaveln i Sverige i Lantbruksakademiens skriftserie 1909
    2. 1912 Brev från Gustav Kellgren till AJH personligt om avelsarbetet
    3. 1919 Brev fr Hugo Hamilton styrelsemöte Wången
    4. Brev fr Liss Lars Carlsson om insändarkritik mot prem ordf G Kellgren
      1. 1924 ins 1 Falukuriren
      2. 1924 ins 2 Falukuriren
    5. 1925 Brev fr Vidar Behm om premiering och stamboken
    6. 1925 Liss L Carlssons Jämtlandsresa med föltransport
    7. 1926 Insändarkoncept om travsport av AJ Hansson
    8. 1926 Brev fr V Tirén om premiering
    9. 1927 Halvsida i tidskriften Hästen till A J Hanssons 70-årsdag
    10. 1928 Wången 25 år tal och foto
      1. Brukspatron A. Lundebergs tal
      2. Ordförande Direktör A. Hanssons tal.
      3. Foto på hingstar v sthlmsutst 1930
      4. Sysslomannen herr Anders Mattssons tal.
      5. Godsägare Brahns tal
      6. Riksdagsman och länsagronom Samuel Hedlunds tal
      7. Ordföranden Herr Anders Hansson
    11. 1929 Brev om Wångenresa och AJH:s "petning" fr. Liss L Carlsson
    12. 1930 Brev fr Wångenförvaltaren P O Ullberg
    13. 1930 Brev fr Liss L Carlsson om insändare ang kritik mot V Behm och ny huvudman för stamboken

I avdelningen NordsvenskaHästen har jag lagt mera material som bl a handlar om tidig hästfotografering, hästhandeln med Trondheim och Gudbrandsdalen samt forbondetrafiken och lite om hästens prestationsförmåga som dragdjur.

Före 1923 Årskull 1964

Fram till 1923 disponerade Wångenstyrelsen 3000 hektar bete på Oldfjället sex mil bort och "buförde" varje vår unghingstarna med personal medridande på några av de äldre hingstarna. Buföringen upphörde sedan då fjällbetet blev för dyrt och man fick utvidga inägobetet i Alsen. Det andra kortet har jag själv tagit med samma utsikt från stallbacken vid ett besök 1964.

Inledning

Varför kan Wångenanstalten ha varit unik?

Först och främst tror jag att detta var ett tidigt - kanske det första(?) - tillfället när bönderna som direkta användare själva kunde samlas kring och även genomdriva statlig medverkan i ett stort och kostsamt men effektivt förädlingsprojekt. Det handlade egentligen om det absolut viktigast i ett alltmer utvecklat jordbruk - att utveckla energisnål dragkraft som motsvarade samhällets växande krav på rationell produktion. Man tog naturligtvis hjälp av den tidens mest avancerade vetenskap som fanns på området via ett nära samarbete med veterinärkårens hästexperter.

Före år 1900 fanns ingen gemensam uppslutning kring några avelsmål. Hästpremieringar (dvs en bedömning av djurens utseende och kanske i bästa fall några mått) av uppvisade djur på olika utställningar och samlingsplatser hade förekommit ganska länge. Svagheten med detta var dels att alla uppvisade djur kom från olika miljöförhållanden som alltid påverkar de flesta egenskaper åt olika håll, och det andra var att den viktigaste egenskapen, hästens arbetsförmåga, aldrig kunde mätas och bedömas på detta sätt. Den här modellen, utställningsbedömning, fungerar då som nu för dom som handlar med avelsdjur och säljer, men slutanvändaren som ska köpa djur kan bara använda ögat och blir lurad eftersom han inte har några som helst garantier för att djuren är bra till de arbeten dom är avsedda för.

Det vanliga förädlingsalternativet var (och är nog fortfarande) att ett fåtal kapitalstarka företag samlade ett större antal hondjur på stuterier (häst), holländerier (kor) eller schäferier(får) och där bedrev kommersialiserad förädling och uppförökning av s k herrgårdsraser, vilket jag antar är den huvudsakliga grunden bakom alla de importerade hästtyper och andra "moderna" husdjursraser som var aktuella även på morfars tid.

Böndernas egna, lokalt anpassade alternativ, lantraserna, inrymmer det mesta av övrigt alltifrån det ovannämnda storskaliga projektet med nordsvensken och ner till det vanligaste som är en osystematisk blandning av intag från olika populationer som råkat bli isolerade och inavlade till en viss lokal enhetlighet.

Det nya med Wången var att man tog in dom handjur (det kön som kan få de flesta avkommorna) man trodde på som föl till en gemensam miljö på uppfödningsanstalten. Där kunde man följa dom i konkurrens med varandra under uppväxten, och hade även möjlighet att testa dom i utslagsgivande arbetsprov på samma tävlingsbana med samma regler för alla. Det var något man tidigare bara hade kunnat göra med stora privata stuteriers avelsmål, med den nackdelen att t ex bönderna då fick nöja sig med sådant som stuteriet av marknadsmässiga skäl fokuserade på, ögongodis - vilket jag tror var den huvudsakliga orsaken till böndernas livliga klagomål på t ex ardenneraveln vid den här tiden.

Hingstarna från Wången blev genetiskt jämförbara på ett nytt sätt, som egentligen följer samma princip som efter 1950-talet infördes med seminprövningsstationer för mjölkrastjurar. Skillnaden är bara att att man nu kan sprida resultatet i spermapaket på posten och framstegen blir tillgängliga för alla - för hundra år sen måste sperman åtföljas av den levande naturlige seminören till ett ganska begränsat antal mottagare. Den genetiska konkurrensen mäts numera på gemensam miljömässig tävlingsbana med hjälp av den effektiva, datorstödda s k BLUP-analysen, vilket ger en hög framstegstakt. Numera tillämpas den analysen till en del inom häst och fåravel på egenskaper som kan mätas med våg och måttband, och på hela materialet inom nötkreatursaveln. De egenskaper hos häst och får som fortfarande bedöms med ögat vid uppvisningar och utställningar står kvar på den betydligt lägre framstegstakt som de hade före år 1900.

Det tråkiga med detta framåtsyftande Wångenprojekt, som kan konstateras så här i efterhand, var att det inte startat femtio år tidigare. Nu kom det igång bara ett år innan man kunde se fullt ut fungerande och serietillverkade bilar på vägarna i Jämtland och på Stockholms gator, och även hemma i byn (se Bilhistoria Cadillac). 25 år efter starten i Wången körde min pappa omkring i en av de största hästuppfödande grannsocknarna (Lit) med egen Fordsontraktor på ett arrendejordbruk som tillhörde köpmannafamiljen Lithander, en av de stora gamla hästimportörerna och uppfödarna i Jämtland. Den nya tiden var i full sving innan A J Hansson dog 1932 vilket också kommer att framgå av de följande dokumenten.

I WångenPlaneringen finns en del av brevväxlingen mellan initiativtagarna i startfasen av det stora projektet. Här finns också ett utdrag från Lantbruksakademiens årsskrift 1909, där professor Wilhelm Hallander beskriver sin syn på kallblodsaveln i Sverige före och efter Wångenstarten. Hallander var föreståndare för Skaras gamla historiska veterinärinrättning, där hästsjukvård för i första armens behov var huvuduppgift. Han hade varit med från början av Wångenplaneringen och ansvarade för upplägg och redigering av de första NSVstamböckerna.

Min inlästa hästhistoria

Enligt mina redovisade källor rönte AJH:s insatser stor uppskattning i alla hästkretsar. Han "råkade" dock dö 1932 mitt i en turbulent brytningstid med händerna fulla av pågående uppgifter i ett hemmakontor som han hade skött ensam. Det fanns konflikter mellan andra inblandade när den nya avelsföreningen Nordsvenska hästen (http://www.nordsvensken.org/) tog över stamboksföringen från den gamla Wångenstyrelsen, premieringsstyrelserna började få problem att jämka det sportinriktade travintresset med det gamla produktionsinriktade brukshästbehoven och hela världsekonomin krisade med kreugerkrasch och ekonomiska bekymmer som egentligen rått ända sedan mitten av tjugotalet. Den verksamhet och anläggning, som AJH till stor del i praktiken byggt upp, fungerade vidare medan hela organisationen omkring gjorde en omstart och lade allt det gamla bakom sig i glömska. Det finns t ex kvar i Bringåsen en kassabok för hela verksamhetens fakturering från 1927 och fram till hans död sommaren 1932, prydligt förd i blyerts med AJH:s handstil, och med en hel del inneliggande verifikat. Hela kassaflödet omsatte dessa år mellan 120 till 200.000 vilket kan räknas upp x30 till nuvarande kurs.

Det fanns en imponerande effektivitet och snabbhet när det gällde att projektera och verkställa även geografiskt omfattande projekt som berörde bondelivet på den här tiden för mer än hundra år sedan, när den snabbaste kommunikationen för brev, gods och tjänsteresor mellan dom för min egen del mest inblandade huvudorterna Östersund och Stockholm med järnväg tog två dygn, och anslutningarna från järnvägen till olika aktiviteter skedde med hästskjuts, och där som bäst med ungefär 1 mil i timman på korta sträckor. Före järnvägen behövde man vintertid, när det var som snabbast minst sju dagar med häst för post och personbefordran de 60 milen mellan Stockholm och Östersund. I uppgifter om de s k sörkörarna som bedrev godstrafik med häst och släde mellan Ångermanland och Stockholm på sjutton och artonhundratalen anges restiden för de 60 milen till tre á fyra veckor, vilket blir snarare mindre än tre mil per dag.

Sommartid kunde ångbåt mellan Stockholm och Sundsvall från omkr 1850 minska restiden för den sträckan till ett par dygn.

A J Hanssons stora engagemang i Wångenprojektet kom säkert inte till oförberett. Jag har tidigare beskrivit några större skolprojekt på länsnivå Mejeriskola i Fäviken och lantbruksskolan i Ope som hans far Hans Andersson var inblandad i 15 - 20 år tidigare, och där man kan förmoda att även den då vuxne sonen Anders J Hansson varit medhjälplig. Det föreföll tydligt att man litade på bönder när man kom fram till verkställighet - uppdragsgivarna var de fyra hushållningssällskapen Gävleborg-Kopparberg-Västernorrland-Jämtland, men bara Jämtland där hästavelsprojektet hamnade, satte in bondeledamöter som ordinarie och suppleanter i styrelserna. F ö satt där landshövdingar, bruksdisponenter och grosshandlare från de andra länen, förutom en majoritet av veterinärer, där några fanns i Stockholm och Skara.

Det sista hade sin förklaring i att veterinärväsendet en gång i tiden hade till huvuduppgift att hålla krigsmaktens hästförsörjning på fötter (liksom organiserad lasarettssjukvård från början tillkom för den tvåbenta kanonmatens omsorg). Veterinärerna var av tradition akademiskt utbildade hästdoktorer och hästspecialister långt in på 1900talet. De hamnade nog delvis ute på landsbygden i kontakt med övriga lantbruksdjur, på grund av att huvuddelen av kronans stora hästbehov också befann sig i bondehänder under fredstid, och dessutom var hästarna så dyrbara i förhållande till övriga lantbruksdjur, att de var de enda som man ursprungligen kunde kosta på specialistvård.

Regementena hade sina egna veterinärer och troligen även hästkliniker, liksom de gamla statliga kavallerihäststuterierna Strömsholm och Flyinge. Veterinärutbildningen startade från 1700talet i Sverige på den gamla veterinärinrättningen i Skara, och flera av dom tidiga Wångenledarna och hästpremieringscheferna var föreståndare på Skarainrättningen. Det visar också att veterinärerna då var utbildade för att handha den genetiska verksamheten för hästar medan övrig husdjursavel leddes av agronomer från dåvarande Ultunaanstalten.

I min research för detta har jag nu funnit ut att arméer och hästar har en mycket äldre relation än den beskrivna veterinärkopplingen. I själva verket var nog hästen från början domesticerad för att användas för stridsledning och strid av specialutbildade krigstrupper. Krigsherrarna, kungliga och kejserliga hov mm - som i t ex de gamla kinesiska stormakterna utvecklade hästanvändningen och förbjöd samtidigt bönderna att använda hästar för civilt bruk, och jag har på plats sett exempel på mycket högt utvecklad utrustning för ridande soldater och vagnar för hovets bruk i form av Terrakottaarmens brända lerfigurer i naturlig storlek från 2-300 år före Kristus.

I ColuMella noterade en romersk ögonvittnesskildrare också att hästar var till för armebruk, medan nötkreatursaveln på den tiden omkring år 0 i huvudsak skulle producera dragdjur för jordbrukets behov. Kött och mjölkprodukter erhölls från avel med får, getter, svin och fjäderfä. Statligt organiserad kavallerianvändning som komplement till stora fotfolkstrupper visade sig dock i Asien gång på gång komma till korta mot de stridslystna mongoliska nomadstammar som under tusentals år byggt upp hela sin lättrörliga grässtäppsinfluerade stridskultur på hästryggen. Deras nomadiserande vardagskultur fungerade samtidigt som självförsörjande tross till stridstrupperna och kunde utan svårigheter underhålla flerårslånga erövringståg.

Tusentals år före Kristus började kinesiska jordbruksbaserade flodkulturer göra fruktlösa försök att bygga murar mot det mongoliska hotet. Klimax nåddes på 1200-talet i vår tideräkning när Djingis Kahn och hans söner från Mongoliet genom skicklig hästanvändning lade under sig ett rike som sträckte sig från Kina och ända in i nuvarande Österuropa. Faktiskt lyckades dessa Khaner under ett antal år styra detta enorma komplex som ett sammanhållet rike. Bl a började han omkring 1250 att bygga ett fungerande snabbkommunikationssystem med vägar, stationer och växelryttare, som sträckte sig längs den gamla godstransporterande sidenvägen mellan Kinas gamla storstäder och fram till städerna runt Bosporen i Grekland och Turkiet.

Man kan misstänka att rykten om detta kommunikationssystem kom via Roms prästerskap till Sverige, och låg bakom kung Magnus Erikssons förordning år 1285 om att myndigheternas våldgästning på den svenska landsbygden skulle ersättas med ett ordnat system av gästgiverier och skjutsstationer med plikt att tillhandahålla stallrum och hästbyten vid behov. Dessa blev befriade gästgivaren från andra skatteplikter mot att han utan ersättning tillhandahöll logi och hästbyten till myndighetspersoner och därutöver fick rätt att ta ut fastställda avgifter av andra. Detta svenska system kom att fungera ända in på 1920-talet då landsvägstrafik med motorfordon gjorde det obehövligt.

Jag har ytterligare en personlig koppling till detta synnerligen hästberoende gästgiverisystem som redovisas i StuguBoken. AJH redovisar där historien om hur min pappas hembygd och förfäder uppstod som resultat av ett ärkebiskopsbrev från Uppsala daterat 29 januari år 1290, några få år efter kung Magnus nya lag. Ärkebiskopen härskade i påvens namn även över den utrikes dansknorska och tämligen rika regionen Storsjöområdet och Jämtland. Han behövde skicka sin fogdar och präster säkert och bekvämt över det öde och vidsträckta skogsområdet som i dag utgör Stuguns socken. I sitt brev lämnade biskopen tillstånd och skattebefrielse för den enda gård som då fanns här mitt i skogen, mot att den namngivne bonden upprättade ett gästgiveri, i brevet kallat själastugan, vilket senare i och med skogsruschen på 1800-talet växte ut till den hästrika socknen Stugun.

Av någon ödets nyck bor jag numera själv i en ort med femhundraårig svensk armehästhistoria, Kungsör, inte långt från den gamla riksmötessplatsen år 1435, Arboga. Den förste Vasakungen fann här mellan Arbogaån och Hedströmmen, stora sjöängar med riklig gräsväxt, som nyligen via landhöjningen blivit torrlagda men för blöta att plöjas. Dessa skulle passa för hans planer om att bygga en stark svensk arme, som krävde lämpliga ridhästar för framför allt officerarnas och hovets behov. Förebilder fanns tydligen också ända sedan 1100talet i det danska stuteriet Flyinge i Skåne. Gustav I köpte och "tillägnade" sig raskt ett antal stora gårdar med tillhörande sjöängar omkring Arbogaåns mynning och byggde här upp en stor kungsgård, omväxlande kallad Ulvesund och Kungsör med just hästavel (stuteri) i stor skala som huvudverksamhet, men också som sommarnöje och rekreation för vasakungarna ända fram till och med Karl XII. Arbetarbyn intill för personalen växte ut till det nuvarande industrisamhället Kungsör - här fanns faktiskt dokumenterade stadsplaner att göra detta till ny huvudstad i slutet av 1600-talet, vilket tillsammans med ett påbörjat slottsbygge kraschade i och med stormaktstidens slut.

Stuteriverksamheten här förflyttades efterhand över till det närbelägna godset Strömsholm som ligger ett par mil nordväst om Kungsör. På det här viset har jag försökt koppla den gamla bruks- och armehästutvecklingen till det som idag är Sveriges tre nationella hästinstitutioner, Flyinge, Strömsholm och Wången. Här är all verksamhet numera inriktad på hästens användning som redskap till sport, nöjen, uppvisningar, kulturaktiviteter och personlig konsumtion.

Ingen efterfrågan på kommersiella brukshästar efter andra världskriget

Jag vill nog påstå att efterfrågan på kombinerat starka och snabba kallblodiga brukshästar för både armens och lantbrukets behov försvann snabbt och definitivt efter andra världskriget. Armen motoriserades på alla funktioner, böndernas skjutsplikt var överförd till buss och bil redan på 30-talet och hästplöjning i lantbruket var borta på 50-talet. Kvar fanns lite lättare körslor i jordbruk och lunningsarbetet i skogen, men även detta var helt borta på 70-talet. Dom brukshästar som fanns och finns kvar letar jobb som sedan länge varit ekonomiskt utkonkurrerade av motordrift, dvs man får aldrig full kostnadstäckning för själva hästhållningen. När hästen för 100-150 år sedan var en nödvändig och oersättlig del av det normala näringslivet, anställde t ex rallarbolagen stenlastare och hantverkare för 2,50-3,00 kr/dag medan körkarl med egen häst (utan redskap) fick 8 - 12 kr/dag, vilket betyder att själva hästhållningen beräknades kosta 2 -3 gånger mera per individ än manskapets egen försörjning. Jag är övertygad om att förhållandet mellan hästhållarens egen lön och hästens hela kostnadsbild fortfarande är ungefär lika, fastän man aldrig i dag ser någon fullständig kostnadsredovisning för själva hästen medtagen i dom uppdragskalkyler som idag förekommer i en del kommunala hästarbeten (med förhållandevis mycket små effektuttag från hästarna). I praktiken betyder det att entreprenören kan få ersättning för sitt uppdragsarbete plus redskap, medan hästen arbetar "gratis", dvs på hästhållarens eget konto.

Den enda brukshästanvändning i dag som påminner om de ursprungliga avelsmålen kan väl vara de få polishästar som finns i storstäderna, f ö kan nog hovstallet och något kvarstående uppvisningskavallerier och liknande klassas som små historiska kulturaktiviteter i det hästsverige som nu har vuxit till samma antal som lantbrukets kor. Därmed har vi nu ungefär hälvten av de 700.000 hästar som fanns i landet när de var som flest på 1920-talet. Det finns med andra ord stora svårigheter att samlas i större grupper kring några gemensamma avelsmål, utan nästan all avel med dagens hästar inom och mellan raser blir enskilda angelägenheter där varje uppfödare har sitt eget avelsprogram.

Tidigare utgivna översikter

1917 Anders J Hanssons Wångenhistoria

I en nästan 600-sidig jubileumsskrift "Jämtlands län kungl hushållningssällskap 1817-1917" skrev A J Hansson avsnittet om hästens historia i länet i en mycket faktaspäckad artikel över 140 sidor. Han var vid den tiden en vanlig 60-årig bonde bland en stor mängd andra bönder i länet, ingen formell utbildning utöver den gamla småskolan hemma på 3 - 4 år plus kanske ett par års fortsättningsskola i det s k komberniet i den större grannsocknen Lit. Han hade vad jag vet inte tidigare publicerat något nämnvärt i tryckt skrift och här fick han alltså förtroendet att skildra den absolut viktigaste grenen vid den tiden i länets jordbruk, medan övriga verksamheter beskrevs av olika akademiskt utbildade konsulenter och tjänstemän i respektive fack. Här i AjHsWångenhistoria tar jag med hans egna ord om Wångens start från sekelskiftet och verksamheten där fram till 1917. Jag har dock skurit bort rätt många sidor detaljerade redogörelser över fastigheter, budgetar, foderstater och det mesta av den politiska behandlingen i landsting och hushållningssällskap. Man kan ju ha skäl att här tala om historia och fakta direkt ur hästens mun eftersom AJH som framgår av redogörelsen deltagit i ledande poster från Wångenprojektets första början och dessutom varit ledamot i landsting och hushållningssällskapets styrelse under samma tid. De senare posterna innehades dessutom under många år före honom av hans far, bonderiksdagsmannen Hans Andersson. AJHs beskrivningar av nordsvenskavel i länet före år 1903 finns under länken Hästafveln.

1920 Lantmännens tidning om Wångenhistoria

I en ”Lantmännens tidning” från AJH:s arkiv, april 1920, finns ett stort reportage av ”Big” om Wångenverksamheten, som då pågått i 17 år. Här har jag gjort några utdrag:

I handelsutbytet med norrmännen (före år 1900) ingick även hästar. Tidvis var det export av denna vara till Norge, men de flesta hästar, som gått över gränsen, torde ha färdats i motsatt riktning. Det var föl av östlandsstammen som inköptes till gränstrakterna. Härav kommer rasfrändskapen mellan den nordsvenska hästen och den gudbrandsdalska. I båda ingår en del orientaliskt blod. I den nordsvenska hästen är säkerligen inslaget av varmblod större än i släkten på andra sidan Kölen. Som ettåringar eller ”tämmingar” vandrade hästarna från Jämtland till grannprovinserna i Norrland och gingo efter några år söderut som vuxna dragare.

............ Tanken på en depå för den nordsvenska hästaveln fördes första gången till offentligheten genom en motion väckt vid 1862-63 års riksdag av bondeståndsledamoten Paul Andersson, Jämtland. …................ Professor W. Hallander, som i ”Historisk inledning” i sin ”Stambok över Nordsvenska Hästar” återger motionen, skriver därom bl. a.: Helt visst hade det tett sig i mångt och mycket annorlunda med den norrländska hästaveln, om riksdagen bättre upptagit denna motion …...... ty det var plan och ledning som fattades.Det var dock först vid sekelskiftet som planen ledde till mer konkreta åtgärder. På hästutställningens diskussionsmöte i Stockholm år 1897 hade veterinär Axel Pålman framställt förslag om inrättande av hingstuppfödningsanstalt för den nordsvenska hästaveln samt inrättande av en kommitte med uppgift att lösa denna fråga. Senare gavs prof Hallander i uppdrag att till hästutställningens sammanträde år 1899 utarbeta förslag till åtgärder........ Detta förslag, gående ut på att i de olika länen tillvarataga och rationellt uppföda hingstföl av god kvalitet och känd likartad härkomst, tillställdes sedermera hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gefleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län och resulterade i att i Alsens socken i Jämtlands län upprättades en uppfödningsanstalt på militärbostället Vången, som av k. m:t kostnadsfritt upplåtits för ändamålet.

.........Avsikten med anläggningen var i första hand att förse området för de delägande hushållningssällskapen med inhemska beskällare. Flera av dessa hingstar ha dock köpts till andra platser, spridda lite här och var i landet. (efter stadgeändringar 1912-15).

Anstalten Vången står under ledning av en styrelse, i vilken delägarna äga representanter. Gefleborgs län har hela tiden representerats av greve H. Hamilton, en av de mest drivande krafterna, då det gällde att få detta storslagna och för vår hästavel så betydelsefulla företag till stånd. Verkställande ledamoten av styrelsen är landstingsfullmäktigen och bankdirektören Anders Hansson, Bringåsen (i praktiken den ende bonden i styrelsen /min anm./) en man som för den nordsvenska hästen nedlagt arbete – såväl i enskild som offentlig gärning – vars betydelse torde vara svårt att överskatta. Till inspektör för anstalten är förordnad 5:te premieringsdistriktets ordförande, professor W. Hallander, Skara. Föreståndare är sedan 12 år tillbaka hr E. Eriksson, en för kallet varmt intresserad och väl kvalificerad jämtlänning.

De resultat man hittills uppnått, sedan arbete med den nordsvenska hästen greps an på allvar och med plan, torde bäst kunna iakttagas vid en jämförelse mellan marknadshästarna nu och för 15 år tillbaka.

(A J Hanssons bankdirektörstitel hänför sig till att han tog på sig ett tidskrävande uppdrag som föreståndare på ett länskontor i Östersund för en nyinrättad bankverksamhet i Svenska lantmännens regi mellan åren 1917 - 1924. I en allmän bankkris det sistnämnda året omorganiserades denna Svenska Lantmännens bank AB med samma personal till statligt ägande med namnet Jordbrukarbanken, vilken några år senare övertogs av Handelsbanken och upphörde. AJH blev därefter ledamot i Handelsbankens lokala styrelse i länet.)


1932 Schmidts Wångenhistoria

I tidskriften Hästen årgång 1932 publicerade P. Schmidt en artikel kallad HingstUppfödningsAnstalten Wången, där han ger en detaljerad beskrivning av anläggningens uppbyggnad och funktion, "enär därifrån utgångna hingstar synas ådraga sig alltmer ökande uppmärksamhet torde en kortare beskrivning av anstalten kunna påräkna ett visst intresse".

Här kan man då utgå ifrån att allt som hittills gjorts och investerats på anläggningen skett under "verkställande ledamoten" A J Hanssons ledning och avsyning, även om den några år tidigare nyanställde förvaltaren P O Ullberg blev alltmer varm i kläderna. Det är i alla fall helt klart att AJH även så sent som 1932 satt hemma i Bringåsen och räknade på investeringar i takplåt för stallar och ny stallgödselspridare för Wången. Under den senaste tolvmånadersperioden hade han enligt sin anteckningsbok dessutom varvat veckolånga sjukhusbehandlingar i Stockholm med lika långa premieringsresor och fölinköpsresor i mellannorrland.


1982 Nils Agerbergs Wångenhistoria

Bokserien Jämten 1982 hade Nordsvenskt hästtema. Agronomen och lantbruknämndens chef NilsAgerberg beskrev där sin Wångenhistoria med material ur tidigare publikationer och fastighetsregistren.

Här finns egentligen inga uppgifter om A J Hanssons insatser, vilket sannolikt beror på att Agerberg hämtat sina uppgifter från de 50- och 75-årsskrifter som skrivits av chefsveterinärer som kom in i verksamheten utan att vara på platsen och efter AJH:s död. Det arkivmaterial som jag redovisar låg utom deras synhåll undanstoppat i Bringåsen ända fram till omkring år 2010, och nu flyttat till ett gårdsmuseum vid Kyrkås nya kyrka, där AJH:s mor är född och uppvuxen. Det lär dock ha funnits ett arkiv även på Vången som tyvärr blev kastat i frustration över att den gamla verksamheten försvann helt vid den senaste omorganisationen 1996. Det finns även en mindre samling under namnet Vången på landsarkivet i Östersund med bl a en samling hästfoton som jag lämnat in.


2003 Nils G Åslings Wångenhistoria

Jubileumsboken Wången 100 år utgavs år 2003 och innehåller uppsatser av ett antal olika intressenter från hästsverige - alla med någon form av relation till Wången i dess gamla roll eller i den nya rollen som ATGfinansierad travhögskola. NilsgÅslings Wångenhistoria är en uppsats som beskriver hingsuppfödningsanstalens uppgång och fall ur ett samhälls- och bondeperspektiv som saknats hos de flesta andra referenter. Åsling har ju en ganska unik bakgrund med sina erfarenheter: Bonde i Wångens närområde, riksdagsman för "bondepartiet" och några år industriminister, en tid ordförande i Jämtl läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott - då huvudman för Wången, industrialist samt inte minst engagerad forskare och referent av bondepolitik och föreningshistoria. Den enda person i Wångenhistorien som kommer i närheten av de nämnda kvaliteterna för Åsling tror jag är A J Hansson.


Brev och tryckta skrivelser om start och verksamhet

Hästavel har ofta behandlats på riksdagsnivå fastän kanske sällan för att tillgodose böndernas behov. 1862 motionerade en jämtländsk bonderiksdagsman förgäves om behovet av stöd till stuteri för jordbrukets dragkraftbehov enligt samma modell som staten tidigare investerat för stamholländerier (kor) och schäferier (ullfår) med bl a följande meningar:

...i mån af landtbrukets framskridande blifvit ett behof att anskaffa passande arbetshästar.... nödgats införskrifva arbetshästar från utrikes ort. .... importerat en mängd Percherons-, Clevelands och Clydesdalehästar ehuru vi inom Jämtland och Hälsingland hava en arbetshäst som är bättre än någon af de dyrköpta utländska.... de hälsingehästar vi se dagligen för bryggarkärror och bagagekärror på Stockholms gator ... förenar styrka med snabbhet och härdighet.... utmärkt ploghäst med tyngd i selen ....utmärkt trafvare för skjutskärran hvartill jordbrukaren tyvärr äfven måste använda sin arbetshäst ..... även som för ridbudet och kappsläden.... torde knappast af någon hästras öfverträffas i förmågan att slita ondt. Ehuru detta utmärkta djur väl förtjänar att taga vara på arbeta vi likväl på dess utrotning eller förvandling till lyxhäst... om icke en mängd föl af denna ras årligen uppköptes i Norge för att i Jämtland och Hälsingland uppfödas skulle "Hälsingehästen" numera vara sällsynt. Sverige har sedan lång tid gjort stora uppoffringar för anskaffandet af kavalleri- och lyxhästar - vid sistlidne riksdag anslogs därtill 50,000 riksdaler - samt underhåller därjämte 3:ne kostbara stuterier.

De tre stuterierna producerade endast varmblodhingstar som staten spred över landet för att få bönderna att producera remonter för armerytteriets behov, medan det helt ankom på de olika länens hushållningssällskap att ffa stödja en viss import av hingstmaterial(ardenner i söder och gudbrandsdalingar längre norrut) för att förbättra de lokala brukshästarna. Sällskapen ordnade också utställningar med hästpremieringar även för stona för att få lite bättre kontroll på ett avelsarbete som de flesta ändå tyckte att det fungerade dåligt.

Förberedelserna

År 1897 tillsatte Svenska veterinärläkarföreningen en delegation som skulle utreda tänkbara lösningar för den framtida hästaveln i landet. På en större, välbesökt hästutställning i Stockholm år 1899 presenterades och diskuterades deras förslag, som man beslöt att sända till hushållningssällskapen i det 5te premieringsdistriktet som väl ansågs utgöra kärnan i den tidigare nämnda aveln på kallblodiga "hälsingehästar", alltså W X Y och Z-länen.

Själva startskottet kom den 9 december 1901 då landhövding Hamilton som ordförande i Gävleborgs hushållningssällskap skickade ett förslag om att inbjuda de övriga tre sällskapen till en gemensam kommitte med uppdrag att inkomma med förslag till gemensamma åtgärder för främjandet av uppfödandet av hingstar av nordsvensk ras och deras tillgodogörande för hästaveln inom länen. Alla sällskapen tog upp förslaget på sina ordinarie vårvintermöten och tillsatte vardera två ordinarie ombud och två suppleanter till kommitten, där statens intressen skulle företrädas av den statligt tillsatte ordföranden i femte premieringsdistriktet.

Sedan gick det undan. Vid kommittens första sammanträde i maj 1902 i Stockholm var man snabbt överens om att man skulle ha en gemensam hingstuppfödningsanstalt, och att den borde förläggas till Jämtland som hade de bästa förutsättningarna. Man tillsatte sedan en subkommitte bestående av greve H. Hamilton, friherre Fr. J. von Essen, disponenten Ernst Malmström, lektorn och senare professorn W Hallander samt landstingsfullmäktigen (bonden) A J Hansson vars uppdrag blev

att under sommaren besöka för en hingstuppfödningsanstalt lämpliga platser i Jämtland, att inkomma med förslag till plats för anstaltens förläggande, kostnadsförslag till anstaltens igångsättande och underhåll, förslag till stadgar för en för distriktet gemensam stambok för hästar af nordsvensk ras, samt att i övrigt förbereda frågan i sin helhet till kommittens blifvande sammanträde på hösten samma år.

Efter fyra månader (27 sept 1902) var subkommitten klar och kunde presentera sitt förslag. Man ville gärna ha staten bunden till projektet på olika sätt, och fann (visste om?)på Wången intill Alsens kyrka ett ur alla synpunkter lämpligt skvadronchefsboställe, som kronan nyligen utbjudit till försäljning. Bostället hade mark och byggnader som dittills försörjt 4 - 5 hästar, 15-20 nötkreatur och 40 småfä samt ett skogskifte tillräckligt för gårdens husbehov. Därtill fanns det möjlighet att av skogsbolaget Tunadal på gynnsamma villkor arrendera ett gammalt hästbete på 3000 tunnland i Oldfjället 6 mil från Wången. Förslaget gick ut på att staten skulle fortsatt äga Wångenfastigheten och upplåta den kostnadsfritt till hushållningssällskapet så länge den avsedda verksamheten pågick. Fastigheterna kunde tillträdas efter den 14 mars 1903, alltså året därpå.

I samma förslag ingick en fullständig utgiftsplan för de tre första åren där kostnaderna uppgick till knappt 30.000 (index x60)för vardera året, en detaljerad utfodringsplan, inköp av 20 föl varje år och avlöning till förman plus en dräng första året och två st därefter. Befintligt stall skulle rustas att ta emot de första 20 fölen, men byggandet av nya stallar var förberett med bifogande av ritningar, materialberäkningar och påtingad byggmästare. Därtill presenterades också ett färdigt förslag till gemensam stambokföring av nordsvenska hästar med stadgar och regler för vad som skulle godkännas på varje häst. (Det kan tillfogas att man de närmast följande åren byggde 3 stallbyggnader och ett bostadshus för personal. En utredning 1924 visade att personalstyrkan vuxit till 8 man, varav en förman på jordbruket och en i stallarna. Fortfarande fanns ingen formell verksamhetschef, men den utredningen ledde till att P O Ullberg något år senare anställdes som förvaltare på Wången.)

AJH nämner inget om verksamhetschef i sin redogörelse, men det blev antagligen så att han i egenskap av Jämtlandsrepresentant i den samma vinter tillsatta fyrhövdade Wångenstyrelsen även fick ta på sig att vara verkställande ledamot, vilket i praktiken varade ända tills P O Ullberg anställdes mer än 20 år efter starten. Även därefter hade AJH som nämnts ett ekonomiansvar i ytterligare fem år innan han avled.

Under startåret 1903 antogs W Hallander (som ingått i 1902 års subkommitte) till Wångenstyrelsens stambokssekreterare med bas på veterinärinrättningen i Skara och påbörjade det första förberedande stamboksbandet som blev klart 1908. Hallander redigerade sammanlagt tre band (inte två som NSV:s hemsida anger)med flera års mellanrum innan han dog 1921 och uppdraget övertogs av svärsonen och nästa föreståndare på veterinärinrättningen, Vidar Behm. Behm redigerade sedan tre band fram till 1929 då stambokföringen överfördes till rasföreningen Nordsvenska hästen och professorn vid veterinärhögskolan i Stockholm, Karl Eriksson tog över uppdraget.

Fölinköpen skedde separat med fem föl vardera från varje län de första tio åren. Jämtland hade där en inköpsnämnd på två ordinarie personer, där A J Hansson tjänstgjorde under hela perioden. Från och med 1914 ändrades organisationen till en gemensam inköpsnämnd på tre personer för hela distriktet, där A J Hansson ingick från början och fram tills han avled 1932. Nu kunde man i praktiken köpa föl och sälja färdiga hingstar på offentlig auktion även utanför det femte premieringsdistriktes gränser.

Bra precis ett år efter den förberedande subkommittens första möte fanns hela hingstuppfödningsanstaltens organisation på plats där verksamheten skulle ske och A J Hansson kunde börja sätta sina medarbetare i arbete enligt det följande reseräkningsutkastet.

Från Stambog over Heste 1900

Kristiania den 18 Juli 1900

Hr A. J. Hansson Bringåsen

Jeg beklager meget, at det endnu ikke er lykkedes mig at få ferdig G H S B, men ved årsskiftet tör jeg nok nu love bogen.

De stammer, som har slåt mest igjennem i den gudbrandsdalske hesteavl, er: Vejkle-Balder, Olstad-svarten, Dovre, Toftebrun, Ålsborken. Nutidens bedste hingst synes at skulle blive Dale-Gudbrand, e. Dölegubben, e. Sterkoder, e. Toftebrun. Hingsten ejes af Söndre-Frons Kommune. Skulde De önske oplysning om afstammingen på en Merandan hest er jag naturligtvis med förnöjelse till tjeneste. En traverkalender 1899/1900 följer inunder korsband.Med störste höjagtelse Sigve Petersen


Flera brev från landshövdingen i Gävle, Hugo Hamilston

Gefle den 1 febr. 1902

Tack för brefvet af den 30 Januari. Med anledning af detsamma skall jag omedelbart föranstalta om uppgörande af arrendekontrakt med Tunadals aktiebolag. Likaledes skall jag efter Svedbergs skriftliga erbjudande och de upplysningar Ni ytterligare nu lemnat, uppgöra ett förslag till kontrat med Svedberg. - Det dröjer kanske med detta en fjorton dagar emedan jag för närvarande är strängt upptagen, men det skall i alla händelser komma Eder till handa i god tid. - Hvad Ni skrifver om Erik Hansson har mitt fulla gillande Äfven med honom bör kanske ett skriftligt aftal träffas; och blefve jag eder mycket förbunden om Ni efter konferens med Erik Hansson ville upprätta ett förslag till detta (?) huvudpunkter och sedan sända mig detr, så skall jag skyndsamt låta utskrifva och underteckna det. Emellertid kan Ni ju, om det är nödigt, skrifva till ett och säga att det är en afgord sak att vi vilja hafva honom qvar första året, och att vi nog skola komma öfverens om vilkoren.

Med sann Högaktning

Hugo E. G. Hamilton


Kallelse till ett av de första styrelsemötena i Wångenkommittén. Från ordf. landshövding Hugo Hamilton.

Gefle Slott den 2 april 1902

De af Hushållningssällskapen inom femte Hästpremieringsdistriktet utsedde komiterade för den nordsvenska hästafvelns främjande sammanträda Thorsdagen den 17 innevarande April kl 12 middagen i Stockholm i jernkontorets lokal.


Från AJH:s manus till anförande vid planeringskommitténs första sammanträde i Stockholm 17 - 18 maj 1902

Herr Ordförande!

Då det af auktoriteter å hästafvelns område ofta framhållits att ”hästen är en produkt af torfvan” och att Jemtland torde få anses vara den Nordsvenska hästens egentliga hemort, hvarifrån de raska och härdiga, för sin seghet och uthållighet beryktade Norrlandshästarna kommit, hvilka för knappt en half mansålder sedan funno god marknad äfven här i Stockholm, skulle det utan tvifvel vara synnerligen lämpligt om en uppfödningsanstalt för den Nordsvenska hästen kunde förläggas till denna rasens stamort i det Jemtländska höglandet.

Som bekant finnes derstädes alla de betingelser som erfordras för hästens trefnad och normala utveckling. Dess på kalkgrund hvilande jordmån frambringar hö af allra yppersta beskaffenhet för vinterutfodring, hvarjemte den rena, lätta höglandsluften och de rika saftiga betena i fjällen gör att de derstädes uppfödda hästarna få en hård konstitution, på samma gång som deras andhämtningsorgan, ledgångar och muskler stålsättas och härdas genom det rörliga lifvet å de med fast gräsmark betäckta s. k. ”fjällruarna”.

Till följe af dessa gynnsamma naturförhållanden hafva ock de i dessa orter och i all synnerhet de inom Offerdals socken uppfödda hästar af ålder utmärkt sig för en ovanlig torrhet och fasthet i kroppsbyggnaden, förenad med stor energi, rörlighet och uthållighet, hvilka egenskaper hos hästar äro af oskattbart värde för Norra Sveriges skogs- och bergstrakter.

Om den Nordsvenska hästafveln skall kunna blifva i tillfälle draga full nytta af nämnda gynnsamma förhållanden hvilkas morsvarighet man knalppast kan finna uti något af de öfriga norrländska länen, bör en uppfödningsanstalt förläggas just till orten i fråga.

Äfven om fölen skall komma att uppköpas inom Dalarne eller Helsingland anser jag att detta ej kan utgöra något hinder för uppfödningsanstaltens förläggande till Jemtland enär jernvägsfrakten för en eller annan vagnslast föl icke spelar någon synnerlig stor roll uti ifrågavarande fall.

Då jag med det redan sagda torde hafva tillräckligt motiveradt mitt förslag vill jag taga mig friheten, hemställa att en uppfödningsanstalt för hingstar af nordsvensk ras förlägges till Offerdals socken i Jemtland, hvarest för ändamålet arrenderas en lämpligt belägen egendom som eger något betesmark invid gården samt derjemte om möjligt äfven betesrätt å ”ruarna” i fjällen. Skulle ej den arrenderade egendomen ega lämpligt beläget fjällbete kan sådant särskildt arrenderas å annat ställe.

För att kunna få en sådan uppfödningsanstalt till stånd torde emellertid under 1sta året erfordras ett kontant belopp af ca 15,000 kronor enl. följande beräkning.

Anläggningkostnader

Ombyggnad och inredning af stallar..................kr. 1,200.00

Inventarier m. m................................................” ---400.00

Uppsättning af gärdesgårdar.............................” ---400.00

Inhägnad af fjällbetesmarken..............................” 1,000.00

Stallbyggnad å dito............................................” ---300.00

Oförutsedda omkostnader.................................” ---200.00 3,500

Driftsomkostnader

Arrende för egendomen jemte skatter...................”---400.00

Ränta å anläggningskostnaden............................”---175.00

Aflöning åt en föreståndare och en stalldräng......” 1,200.00

Inköp af 20 st föl första året á 250 kronor...........” 5,000.00

Försäkringsafgifter m. m.....................................” ---225.00

Utfodring af 20 st föl första året á 200................ ” 4.000.00

Fodertransporter m. m........................................” ---500.00 11,500

Ehuru dessa belopp naturligvis icke äro så alldeles exakta tror jag ej att de skola komma att öfverskridas. Under 2dra och 3dje utfodringsåret torde kostnaderna ej gerna komma att öfverstiga 8 á 9,000 kronor.

Signerad meny Signerad meny

Vid sammanträdet möttes förmodligen flera av de här herrarna, som signerat restaurangmenyn, för första gången och beslutade om en storsatsning på hästavel som kom att räcka i nästan hundra år på samma plats. Att platsen blev gården Wången i Alsen, nära Åre beslutades dock några månader senare. Vid samma tid ett år senare fanns de första fölen på plats och den enda bonden i den ordinarie styrelsen, A J Hansson, var i full färd med att planera och staka ut för det första nya stallet. Han utsågs som syns i senare brev till verkställande ledamot med kostnadsersättningar men utan lön, och han drog sedan hela lasset med övergripande planering, tillsyn på platsen och ekonomiansvar för verksamheten gentemot styrelsen de första trettio åren fram till sin död 1932. Först därefter överfördes ekonomiansvaret till en mer kvalificerad arbetande föreståndare på plats.

Namnteckningarna skrevs av en imponerande samling blivande eller varande högt uppsatta personer i Maktsverige. Först stod ordförande, greven riksdagsmannen och landshövdingen i Gävle, Hugo Hamilton. Nr 2 Domänintendent R. Nathorst, nr 3 då kapten vid flottan, sedermera statsminister Arvid Lindman, nr 4 lektorn och föreståndaren vid veterinärinrättningen i Skara, Wilhelm Hallander som sen blev professor och som mångårig redaktör för den nya nordsvenska stamboken nära samarbetade med AJH. Nr 5 i samlingen disponenten vid Svanö sågverk och massafabrik i Kramfors, senare ordförande i SCA Ernst Malmström, nr 6 Friherren Fredrik von Essen riksdagsman och godsägare i Västergötland, nr 7 nämndemannen Israel Nordin från Alnö suppleant, liksom nr 8 bruksförvaltaren från Iggesunds bruk O. W. Hägg, nr 9 regementsveterinären vid A4 i Östersund, Bror Söderberg och slutligen på tvären den prydliga namnteckningen för landstingsfullmäktigen A J Hansson i Bringåsen.


Manus för brev till lektor Wilhelm Hallander Veterinärinrättningen i Skara 1902

Lektorn H. Herr W. Hallander, Skara!

Efter att nu något närmare hafva öfvertänkt de anordningar som kunna vara af nöden.

Sedan undertecknad nu efter hemkomsten från Sthm ej kunnat underlåta att än vidare tänka på de af oss föreslagna anordningar för den Nordsvenska hästuppfödningsanstalten, vill jag härmed inför H. H. framlägga mina enskilda funderingar i afseende på föreståndare för anstalten i fråga. Då det torde vara af största vikt för hästuppfödningsanstaltens fortbestånd att förvaltningsomkostnaderna, synnerligast under de första åren ställas så vidt möjligt billiga så att förvaltningen vinner förtroende inför de respektive hushållningssällskapen, torde det vara nödigt att från början göra besparningar å poster der sådant ske kan.

Sålunda har jag tänkt mig att vi under första och möjligen äfven under andra året icke skulle behöfva hålla en ständig föreståndare vid anstalten om vi t. ex. eljest har en van och pålitlig hästskötare som väl förstår sin sak. Wi få ju under första året vid anstalten endast 20 st föl som skola utfodras och detta arbete kan godt utföras af en man. Under andra vintern ha vi dubbla antalet och då först kan det vara tids nog att hafva en ständig föreståndare vid anstalten jemte de 2ne stalldrängarna.

Då det i Alsen (en gränsande socken mot Offerdal) finnes en mycket lämplig person hvilken jag anser vara fullt kompetent som föreståndare vid en sådan anstalt, har jag tänkt mig att denne kunde emot ganska moderat ersättning resa upp till anstalten t. ex. gång hvarje vecka under vintern för att hålla öfverinseende och gifva instruktioner till stalldrängen der sådant befinnes nödigt. På sådant sätt kunde arvodet för vintern till föreståndare nedbringas till 300 á 400 kronor och följaktligen en besparning göras på 800 á 900 kr på aflöningskontot. Den sålunda föreslagne föreståndaren, hvars namn är Jacob Alenius, har rätt betydlig praktisk erfarenhet i hästuppfödning enär han från barndomen varit i tillfälle syssla dermed och då han derjämte genomgått kurs som den vid Klämstorps hästskötarskola bör han ju ega både praktisk och teoretisk kunskap i hästuppfödning. För öfrigt är han en mångsidig, kunnig och pålitlig man som gör allting riktigt, är fullt vederhäftig för de medel som kunna komma att omhänderhafvas samt skrifkunnig så att han godt kan föra de räkenskaper som erfordras för anstalten i fråga. Inom orten är han känd för att vara hästvän i ordets sanna mening, god körkarl och mycket skicklig att sköta och dressera hästar. Ehuru han eger och brukar ett mindre hemman Hof, Alsen tror jag att han af intresse för saken gerna åtager sig nämnda befattning under de första åren. De t vore utan tvifvel äfven synnerligen önskvärdt om man från början som föreståndare finge en person som eger vana vid härvarande lokalförhållanden.

Deremot tror jag att en skicklig och intresserad stalldräng bäst kan fås och bör tagas söderifrån, enär sådana derstädes fått gå i strängare skola och hafva mindre pretentioner än de inom vår ort fostrade, hvilka oftast äro temmeligen vårdslösa synnerligast i fråga om rykt och hofskötsel.

Då det är möjligt att Herr Baron von Essen uppfattade min varning emot att sammanslå vårt arbete med intressenterna i Kall och förlägga hingstuppfödningsanstalten ditupp såsom uttryck af personlig ovilja emot ledamoten i premieringsnämnden O. Alexandersson, så skulle jag önska att herr von E. finge kännedom om att så icke är fallet, utan att helt andra motiv ligga till grund för min antipati emot kompanjonerna i Kall och anstaltens i fråga förläggande dit. För egen del har jag personligen ingenting emot herr O. A. än mindre emot dennes svåger Kr. Olsson, men jag önskar framför allt att vårt påbörjade arbete för Nordsvenska hästafvelns upphjelpande måtte krönas med sådan framgång att arbetet ej måtte i förtid slappas genom någon obehaglig beröring med vissa spekulativa, mindre samvetsgranna herrar deruppe i gränsfjälltrakten. Huruvida O. A. sådant oaktadt blef inskriven som ledamot i premieringsnämnden har sin egen särskilda historia som jag ej vill beröra. Om ock nämnda personer till följe af penningens makt äro väldiga inom sin hemsocken så utgör detta visst ingen borgen för att de äro pålitliga än mindre redbara, ty sådana dygder finner man sällan hos personer som då tillfälle gifves, pläga syssla med smugglareaffärer öfver gränsen. Då undertecknad derjemte i egenskap af revisor i Hushållningssällskapets m. fl. räkenskaper under innevarande vinter blifvit vittne till åtskilliga grofva oegentligheter uti de af O. A. förda räkenskaper för Länets hästafvelsfonds kassa (tämmligen obehagliga för honom sjelf och mindre nöjsamma för förvaltningsprotokollet) så utgör detta för mig skäl nog till misstroende och min önskan är att komiten uppgifver hvarje tanke på att bese någon plats i Kall äfven om sådan skulle erbjudas så förmånligt att ”der finns platser för ca 15 st unghästar i hvardera stallet ” på ett par ställen.

Direktör J. F. Broman i Östersund underrättade mig om att egendomen Sellsved i Kall, som skall vara den lämpligaste platsen för en hingstuppfödningsanstalt derstädes, i dagarna blifvit såld. Det är troligt att spekulationerna genom någon bulvan redan är framme sedan man fått veta att om de fyra Norrlandslänens gemensammma hingstuppfödningsanstalt skall förläggas hit till Jemtland så är wissa enskildes sträfvanden att få densamma till Kallbygden utan tvifvel att emotse under närmaste framtiden.

Under anhållan om benäget öfverseende med min långrandiga skrifvelse tecknar med största högaktning

Anders J. Hansson


Från Hamilton till Anders Hansson

(svar härå d. 13 Dec.)

Gefle den 10 december 1902

Bäste Herr Anders Hansson.

Mycken tack för bref och telegram. Det fägnar mej ofantligt, att frågan gick så bra hos Eder. Gefleborgs Hushållningssällskap biträder äfven våra förslag oförändrade vid sitt sammanträde den 8 dennes. Kopparbergs läns sällskap har saken före i dag. Jag har ännu ej hört utgången, men har anledning hoppas det bästa, ehuru vederbörande der nog varit lite krångliga. Den 17 dennes förehafves saken i Westernorrland; och skrifver Malmström, att det nog der skall gå bra.

Om vi således, som man nu tyckes kunna hoppas, lyckas få vårt förslag igenom, möta vi genast en ny, synnerligen viktig fråga, nämligen frågan om styrelsens sammansättning och om erhållandet af en fullt lämplig sekreterare. Jag antager, att mitt förvaltningsutskott insätter mig i styrelsen, om jag vill; och jag kan kanske åtminstone till en början böra vara med och göra någon nytta, ehuru det törhända vore betänkligt om de öfriga länen följer exemplet, så att styrelsen kanske kommer bestå af fyra landshöfdingar. Men det är väl ej att befara. Då jag således anser mig böra utgå från det antagande, att jag kommer att inväljas i styrelsen, har jag äfven ansett för min pligt att söka på förhand något planera för styrelsens första verksamhet. Dervid synes det mej framför allt af vigt att styrelsen blir inom Jemtlands län företrädd af fullt lämpliga, i saken intresserade och kunniga personer. Jag hoppas derför att valet faller på Er med Söderberg som suppleant. Då styrelsens medlemmar komma att vara bosatta å så vidt skilda orter, är det nämligen alldeles nödvändigt att ledamot för Jemtland blir någon, som både kan och vill draga det tyngsta lasset. Men det torde äfven vara om ej alldeles nödvändigt – så dock i hög grad önskligt – att äfven sekreteraren blir vald inom Jemtlands län. Jag har nu ej stor personalkännedom i Jemtland men min idé är att vi skulle söka förmå Söderberg att åtaga sig äfven sekreterarskapet. Jag har tänkt att skrifva till honom och föreslå honom detta, men vill ej göra det, innan jag fått höra hvad Ni tänker om saken.

Min idé är således att kunna ordna det så att den närmaste tillsynen öfver anställda skulle utöfvas af Eder och af Söderberg, hvilken sednare särskiltdt skulle hafva till uppgift att tid efter annan inspektera hästarna och deras skötsel. Var nu god och säg mig Eder tanke i ämnet rent ut; och säg mig äfven om jag behöfver skrifva till Broman eller någon annan för att valet måtte utfalla så som jag önskar.

Med utmärkt högaktningsfullt

Hugo E. G. Hamilton


Gefle den 30 December 1902.

Bäste Herr Anders Hansson,

Jag har att tacka Eder för två vänliga bref. Då jag finner, att Ni ej till sekreterare önskar Söderberg, skall jag tillsvidare icke yrka på honom. Hvilken som skall blifva sekreterare kan ju för öfrigt vi två ej bestämma, men jag har ansett det vara af stor vikt att något på förhand diskutera den saken med Eder. Jag hoppas derför också att Ni ej illa upptager att jag i denna angelägenhet säger mina tankar rent ut. Hvad jag säger är i allt fall endast afsedt för diskussion och innebär ej något bestämdt yrkande från min sida. Då anstalten skall ligga i Jemtland men styrelsens ledamöter äro spridda öfver fyra vidsträckta län är det, om icke allt skall gå på tok alldeles nödvändigt att ledamoten från Jemtland får blifva den egentlige styrpinnen. Han måste vara ett slags verkställande direktör inom styrelsen. Detta insåg jag väl redan då jag skref stadgarna, men jag vågade ej der utsäga det men antyda att af fruktan att de andra länen skulle anse att Jemtland fick för stort inflytande jemfördt med de andra. Men faktiskt måste det så blifva. Eljest kommer anstalten att sakna nödig ledning. Det är derför just Ni sjelf som måste vara så hygglig att åtaga Eder det, som Ni i Edert sista bref betecknar såsom sekreterarens uppgift, såsom att verkställa uppköp af foderämnen mm. för anstalten, äfvensom hålla tillsyn öfver och gifva nödiga föreskrifter för anstaltens jordbruk och ekonomi etc. Ni måste, med ett ord, nödvändigtvis om jag så får uttrycka mig i hvardagslag vid anstalten företräda styrelsen och vara dess jourhavande direktör. Men jag tycker icke det är rigtigt lämpligt att Ni samtidigt är sekreterare – ehuru naturligtvis stadgarna ej lägger något hinder i vägen derför. - Och detta framför allt emedan Ni behöfver ett biträde. Det blir alldeles för mycket för en man att sköta eljest, då ordföranden och styrelsens öfriga ledamöter äro så långt borta. Ordföranden skulle ock säkerligen många gånger draga sig för att lägga på Er hvad han måste lägga på en sekreterare. Men ehuru jag gerna vill att äfven sekreteraren skall var bosatt i Jemtland har jag dock litet svårt att godkänna Er kandidat A. Mattsson i Salom, och jag misstänker att ett förslag härom icke skall mottagas med några sympatier af våra kamrater i styrelsen. De vilja nog ej som sekreterare godkänna en erfaren jordbrukare i Jemtland, utan vilja hafva en helt annan slags karl. Jag minns från våra förhandlingar i komitén att en en gång påyrkadt att det skulle vara en jurist. För min del har jag tänkt mig att det borde vara en jemförelsevis ung, för saken intresserad och utbildad hästkarl, som har nödiga insigter för att i skrift för all sveriges hästvänner utveckla hvad vi arbeta för. Sådant kommer nog många gånger att behöfvas, när vi kommit farten. Helst vill jag ha en vetrinär, så att vi kunde slippa anställa en särskild sådan, hvilket eljest blir nödigt med hänsyn till det stora ansvar hvari vi stå och som med ett ord, jemte skötande af vanliga sekreteraregöromål (uppställande af årsberättelser, kontrakt, framställningar till Kungl Majt och andra myndigheter och vanlig skriftvexling) kunde för hästarnas inspektion blifva hvad jag önskar Ni skulle blifva för egendomen och ekonomien. Och som jag gerna ville bringa det derhän, att sekreteraren fanns inom Jemtland, föll min tanke på Söderberg. Men, som sagdt, jag håller ej särskilldt på honom, men har ej tillräckligpersonalkännedom i Jemtland för att nu hita på någom annan. Ja, härmed har jag nu endast velat närmare klargöra huru jag ser saken, utan att ännu från min sida göra något som helst yrkande. Jag begagnar slutligen tillfället att tacka Eder för det förflutna året och hjärtligt tillönska eder ett godt Nytt År.

Med sann högaktningsfullt

Hugo E G Hamilton


Gefle den 25 Januari 1903.

Bäste Herr Ander Hansson.

Vid vårt sammanträde i Stockholm beslöto vi bland annat att uppskjuta uppgörelsen med Tunadals bolag angående Storbacken m.m. till dess vår framställning rärande Wången behandlats av Regering och Riksdag. Efteråt har jag kommit att tänka på att denna sak kanske behöfver klareras. - Jag erinrar mig nämligen ej om Tunadal nu har gården utarrenderad eller om den ligger alldeles för fäfot. Nog fans det åtminstone gröda på den, när vi voro der, vill jag minnas. Jag mins, att någon svårighet ej mötte mot att vi skulle kunna få tillträda egendomen redan den 14 Mars i år, men deremot mins jag ej om vi äfven i fall vi ville, kunde få dröja till 14 Mars 1904. - Vidare har jag ej fullt klart för mig om vi för vår egen skull kunna lugnt vänta till 14 Mars 1904. Några hästar kunna vi ju ej få dit förr än sommaren sistnämnda år, men kanske vi behöfva disponera egendomen redan i år för att bygnaderna så väl i Storbacken so uppe på fäbodvallen samt möjligen nödig stängsel må kunna blifva i ordning till försommaren 1904? Säg mig nu hur Ni tycker jag bör göra. Skall jag göra upp med bolaget redan nu med tillträde för oss den 14 Mars nu i år? - Eller skall jag skrifva och säga dem att vi ej kunna afsluta kontraktet förr än vi få se om vi få Wången och att vi ej behöfva egendomen förr än 1904? - Det sista vore naturligtvis det bästa. - Och kanske kunna vi, om vi behöfver vidtaga några arbeten deruppe redan i år. Få rätt att göra detta ändå, oaktadt vårt kontrakt ej börjar förr än nästa år. - jag kunde ju för säkerhets skull utbedja mig detta redan nu.

Med utmärkt högaktningsfullt

Hugo E G Hamilton


Gefle den 15 febr. 1903

Bäste Herr Anders Hansson

Tack för brefvet af den 12 dennes. - Jag sänder här i två ex. brukarekontrakt med Svedberg. Då jag uppgjort det i full öfverensstämmelse med hans skriftliga anbud och Edra bref har jag antagit, att han utan vidare skall godkänna det och har derför sjelf undertecknat det. Skulle han hafva några anmärkningar att göra som Ni finner befogade få vi väl göra om det. Jag har lemnat plats för datum, som Ni torde ditsätta. Att Svedberg skulle ställa någon säkerhet för fullgörandet af sina förbindelser har jag ej ifrågasatt. Om Ni anser detta böra och kunna ske, kan Ni föranstalta någon påskrift derom på kontraktet. Till Tunadals bolag har jag äfven sändt arrendekontrakt till underskrift. Liksom Ni, anser jag, att vi böra ställa oss tillmötesgående mot Vesterbottningarna om de vilja vara med. Någon framställning i ämnet har dock ännu icke till mig inkommit. För någon tid sedan hade jag dock en förfrågan derifrån hvarå jag trodde att vi skulle svara, om vi komma med ett förslag; och uppmuntrade jag dem för min del. Vilja de hafva in föl vid anstalten redan i år, anser jag att styrelsen kan provisoriskt medgifva detta, sedan vi hört oss för litet inom de respektive förvaltningsutskotten. - Till Landsh. Sporre har jag redan skrifvit i ämnet.

Med utmärkt högaktning

Hugo E G Hamilton


Gefle den 11 Mars 1903

Bäste Herr Anders Hansson

Jag sänder härmed brukarekontraktet med Erik Hansson, utskrifvet och underskrifvet i två exemplar.

I detsamma förekommer bland annat att brukaren skall reparera egendomens gärdesgårdar samt låta hugga ca 25 famnar ved till bränsle. Det virke, som för dessa ändamål erfordras, få, förmodar jag, icke tagas annat än efter utsyning; och antager jag att jag derom skall göra framställning. Jag vet dock hvarken hvad jag skall skrifva eller hvart jag skall vända mig.

Kanske Ni, då Ni nu den14e besöker Östersund, skulle vilja gå upp till domänintendenten eller hvem det nu är, som har hand om saken samt sedan meddela mig hvad jag skall göra. Så vida icke Ni sjelf, såsom också varande arrendator af egendomen, kan på egen hand göra den nödiga framställningen. Jag är Eder mycket tacksam om Ni vill ombesörja anskaffandet af nödigt utsäde. Penningar tillhandahåller jag efter reqvisition.

Med utmärkt högaktning

Hugo E G Hamilton


Brev till A J Hansson från direktören för Jämtlands Hushållningssällskap agronom J F Broman. Om medel från Hs till Wången.

Ope den 8 Sept 1903

Herr A. J. Hansson

Hanssons brev erhöll jag först på Lördagsafton, och som postbud härifrån sedan dess först afgår idag, och jag dessutom ej hade klart för mig, huruvida ej ett bref med direkt bud härifrån till Östersund såsom igår eller förgår skulle kunna ha till följd, att det ginge förbi adressaten, Tänkte jag mig den utvägen vara bäst att brefvet med anvisning på begärda 2000 kr, som här inneslutes, afsändes idag till Östersund, att af Hansson där afhemtas på postkontoret, hvarom jag äfven telefonerade.


1903 AJH:s första reseräkning mot Wången

Första reseräkningen 1903

Detta är ett koncept till reseersättningar i samband med första årets uppstart av Wångenprojektet. Här finns ett antal intressanta upplysningar om vilka förutsättningar som gällde. Arbetet började i juni första året med vårbruk och med att ordna platser i befintliga byggnader för de första 20 fölinköpen som skulle ske samma höst.

Här framgår att det var A J Hansson som ledde och planerade den verksamhet och uppbyggnad som skedde på själva platsen Vången i Alsens socken. Detta styrks också av att det i Bringåsenarkivet finns kvar några byggritningar till stallar som även närmare beskrivs i HingstUppfödningsAnstalten, samt ett par olika underskrivna byggkontrakt mellan olika byggmästare och A J Hansson för Wången (bilder på den färdiguppförda anläggningen finns i NilsAgerberg och NilsgÅslings Wångenhistoria). Detta första halvår gjorde AJH ett tvådagars besök på platsen varje månad.

Första stallet I reseräkningen ovan finns en resa till Wången den 6 okt "för utstakning av stallplan". I AJH:s arkiv finns ett utförligt byggkontrakt med en byggmästare Frans Pettersson, Mörsil, underskrivet och bevittnat på Vången den 7 okt 1903 med A J Hansson som enda representant för Wångenstyrelsen. Arbetet skulle börja omedelbart och vara helt färdigt den 15 sept 1904. För detta skulle entreprenören få 6.650 kr (ca 400.000 kr idag), och i detta även hålla "alla nödiga materialier" och grundläggningen. Däremot svarade Wångenstyrelsen för att byggtimmer fanns på plats och övrigt byggnadsvirke på deras räkning fick avhämtas i Ytterån ca en mil bort sjövägen. Bilden ovan är hämtad ur NilsgÅslings Wångenhistoria och visar sannolikt den gedigna byggnad som blev resultatet av de nämnda insatserna.

Från reseräkningen kan också utläsas att avståndet mellan Bringåsen och Vången var ca 6 mil med en ganska omständlig färdväg som på den tiden krävde hästskjuts-järnväg-hästskjuts (eller ångbåt) med en åktid på minst 5-6 timmar plus väntetider vid två färdsättsbyten. Varje besök krävde minst två dagar, ännu fanns ingen telefon och brev måste färdas på samma omständliga sätt.

Ersättningen för varje färdsätt utgick även på den här tiden efter offentliga resereglementen med kalkyler även för lejda hästskjutsar och dagsersättningar för kost och logi. Utifrån ovanstående siffror har jag beräknat milkostnaden för hästskjuts till 1,90 kr, järnväg 0,50 kr och ångbåt 0,25 kr. Det är lite oklart om dagersättningen (6 kr) även inbegriper någon form av timarvode, eller om bonden AJH här fick ta ut samma konsumtionsstandard som annars bara var självskriven för de övriga höga herrarna landshövdingar, grevar och brukspatroner i Wångenstyrelsen - en normal dagslön för arbetare och hantverkare var annars högst 3 kr. (index till dagens valuta är x60 ). Det kostade i realiteten 4 ggr mer att åka efter häst jämfört med ånglok och lejd hästskjuts var inget som en vanlig löntagare kunde kosta på sig annat än i undantagsfall.


Brev från styrelseledamoten E. Malmström och Wilhelm Hallander, Svanö, Kramfors om Wången.

Svanö 31/7 1904.

Herr Landstingsfullmäktige

Hemkommen igår från premieringen i Hernösand finner jag Eder skrifvelse med kontrakt med Löfströms Mek. Verks. Och återgår desamma med min underskrift och anser jag att ingenting i dem behöfver ändras då de innehålla allt behöfligt har endast satt prima material då det ihandel förekommer ganska underhaltiga rör. Tack för löftet ang hjälpen med fölen, vi hafva så nyss börjat men icke ser det mycket lofvande ut. I morgon skola vi ut igen och knoga. Det hade varit önskligt att stallet blifvit färdigt till styrelsesammanträdet ihlst ty äfven vår Landshöfding kommer med då.

(baksidan skriven med helt annan ”läkarstil”)

Bäste Anders Hansson

Tack för senaste bref, fullt af intresse som vanligt. Är nu på Svanö och kan då ej underlåta att fylla denna sida. Enligt Styrelsens önskan har jag uppgjort med en ung man Anders Andersson Norrhyltan Vikmanshyttan, examinerad civil hofslagare, road af hästar och en mycket snäll, hygglig pojke. Vilkoren 700 kronor i lön samt fri resa till Wången och löfte om nnågon höjning om han lämpar sig – och det senare tror jag fullt och fast, om ej något särskilt händer som jag ej kan förutse.

I September kanske jag helsar på i Bringåsen. ( ? ) går bäst äfven Rättvik der min familj bor.


Utdrag från artikel av W Hallander om kallblodsaveln i Sverige i Lantbruksakademiens skriftserie 1909

Hallander a Hallander b

1912 Brev från Gustav Kellgren till AJH personligt om avelsarbetet

Smedjebacken 28/9 12

Broder! Då jag ej hör af dig, misstänker jag, att du antingen ej fått mitt sista bref eller ock att du är missnöjd med mig och mitt sista bref. I hvarje fall ber jag dig innerligt förlåta, om jag på något sätt har sårat dig, hvilket ingalunda varit min mening. Jag vill endast i min mån bidraga till de nordsvenskas verkliga framgång och lyckliga framtid. Du vet, huru jag har det här i Länet: någon verklig botten för afveln finnes just icke, om jag ej möjligtvis undantager Rättviks och Hedemoratrakten. Hvad den förra beträffar, så var der en gammal hingst Frid 51 (från Hammerdal) Denne samt sönerna Frank From och Thor satte en viss särtyp på hästarna. Så kom Geri. Utan att förringa dennes förtjenster vill jag dock häfda, att de bästa märrarna hafva Frid (eller sönerna) till morfar. Jag dragen deraf den slutsatsen, att gamle Frid nog var en konsoliderad häst med god nerärfningsförmåga, och som kunde sätta prägel på stammen hvarhelst han hade kommit. Naturligtvis kan i en framtid detta ej fortfara när ingen tänkt på nödvändigheten att fastbevara hans blod i kraftigare mån. - Hedemora fick sin Biridtor, som i märkbar mån förvanskade de förtjenster, som hans företrädare Snopp o. a. hade nedlagt. Hvad beträffar Snopps härkomst, så är jag böjd att tro, att – om denne var norsk – så hade han sådant norskt blod, som väl svarade mot det svenska. Ty typen på hans afkomma är mycket snarlik den gamla nordsvenska! Nu är att märka, att Gangeren – en bättre häst än Biridtor – tillsammans med Snopp-blod åstadkommer mycket bra djur hvaremot hans afkomma tillsammans med Biridtor-blod blir anmärkningsvärt sämre. Begge dessa trakter bör skyddas från nidesion af dåligt norskt blod. Nu har Hedemora fått Gumundalsbrun! Ja, den kan nog ha sina förtjenster, men jag hade ej valt honom dit, om jag hade haft med saken att göra. Detta hindrar naturligtvis icke, att det kan slå bra ut.

Men Rättvik! Der måste jag ha en häst! En konsoliderad häst, som med sitt starka blod skall öfvervinna inflytandet af det norska! Derför, gör mig en tjenst, och detta strax! Fullständiga Kjerrs stamtafla åt mig! Låt mig veta till hvilket pris han kan förvärfvas, och kanske kan min kusk hemta honom när han den 12 kommer upp med fölen till Wången. Möjligen reser jag upp sjelf, men vill då rå om dig ensam åtminstone en hel dag. - Jag känner nu, att jag står på egna fötter och vill fram; du skall förstå mig och hjelpa mig och alla! - På detta ber jag om allra snaraste svar. Kunde du skaffa lingon? 50 liter?

Din tillgifne Gust.Kjellgren


1919 Brev fr Hugo Hamilton styrelsemöte Wången

Stockholm 13 Vestra Trädgårdsgatan

Käre Anders Hansson,

Jag måste vända mig till dig för att få ett gott råd. Vi skulle ju nu, som vanligt i oktober, ha ett styrelsesammanträde för Wången för att göra upp statsförslaget m.m. Nu är det emellertid så illa valet för mig att jag ej kan resa till Wången. Dels har jag denna orimliga urtima riksdag, som jag icke vet när den slutar och som för mig omöjliggör att planera något-somhelst för den närmaste framtiden. Men dels och hvad värre är, så förbjuder mig min läkare att resa. Jag måste nämligen en månad framåt underkasta mig en behandling, som ej får afbrytas om den skulle ha någon verkan. Det är mitt gamla hjärta, som behagat krångla. - Nu vill jag veta din åsikt om hvad jag bör göra. Det finnes så vidt jag kan finna tre olika alternativ.

1:o Jag afsäger mig ledamotskapet i Wångenstyrelsen. Detta har många skäl för sig, då jag aldrig lyckas kunna komma dit.

2:o Jag anmäler mig förhindrad att närvara liksom i våras, kallar min suppleant och ber vice ordföranden uträtta sammanträdet. Detta är otrefligt, då det är ett viktigt sammanträde och jag på (..) var borta i våras.

3:o sammanträdet hålles i Stockholm. Detta gjorde vi i fjol för spanska sjukans skuld, men det är tråkigt, emedan det är saker, som man kan vilja titta på. Skall det ske, borde emellertid du och Hallander kort före sammanträde hålla en inspektion på Wången, så att ni äro fullt sakkunniga.

Ja. Nu vore du bra hygglig, om du med omgående ville säga mig vad du tror styrelsens ledamöter tycker minst illa om af dessa olika alternativ. Jag hade tänkt att rådgöra äfven med Ernst Malmström, men han har just i dagarna rest hem till Svanö på en vecka.

Din tillgivne Hugo Hamilton


Brev fr Liss Lars Carlsson om insändarkritik mot prem ordf G Kellgren

Omkring 1924 dyker det upp i arkivhandlingarna en stridbar och välskrivande dalabonde, Liss Lars Carlsson, Västannor, Leksand. I breväxling med AJH och långa inändare i ortstidningar ger han välartikulerade synpunkter på motsättningar inom nordsvenska hästaveln och hanteringen av Wångenhingstarna.

Broder Hansson!

Tack för brevet med de intressanta upplysningarna! Jag närsluter mina svaromål, dels mot Pettersson och nämnderna. Den senare sändes samtidigt till Jämt.P. och Tidning för införande.

Denna diskussion svällde ut avsevärt och har jag nu rätt så utförligt fått utföra min talan. Utsikterna för ett ombyte av ordf. torde väl i allt fall vara små. Men vi ärna nog försöka till hösten. Och lämpligare ordf.-ämne än V. Behm ha vi inte såvitt jag kan förstå. Väl är han ung, men han är norrlänning, f. jämte t. o. m. och mycket intresserad och har nog fått lära åtskilligt av sin svärfar. Och väldigt enkel och folklig lika som prof. H.; ingen sån där hög herre som den nuvarande ordf. (prof Hallander och dr Kellgren)

Utmärkt att Ol. L. fick höra ditt ”julbrev”! Det tog nog, därom är jag viss, och han torde nu bättre än förut kunna förstå mina synpunkter. Dr. K. har för Lindgren i Dingelvik vidgått att ”inspekt-rapporten” var en oförsiktig handling. Det måtte väl också bliva konstigt för honom att åter deltaga i Wångenstyrelsen. Eller hur?

Premieringen vid Wången blir ju den 6 april och auktion 9e och då så bli vi nog med på ett hörn.

Få vi då se Bringåsen också? Närmaste station?

Beträffande ”Nosten” får han nog vara till vi övervarit Wångenauktion. Skulle vi där bliva utan hingst blir det kanske fråga om honom.

Hjärtliga hälsningar!

Kanske Behm nu kan ge dig nr på Stramers mor? Flera med kanske.

….........................

1924 ins 1 Falukuriren

(Utdrag ur ovan nämnda två insändare som här var klippta ur Falukuriren, feb 1924)

”Jag anklagar” - än en gång. Svar till riksdagsman Pettersson i Hällbacken. …....framträtt som försvarsadvokat för dr. Kellgren i Smedjebacken. …....Hr P. tror att jag ej beaktat dr. K:s rapport till Stuteriöverstyrelsen. I mitt brev ….... till dr. Kellgren med följande ord:

Det båtar föga med vackra deklarationen i premieringsberättelserna över Vångens förträfflighet. Det är förtroendet i handling som är erforderlig från de ledandes sida, annars är Vången dömd till undergång. Till ndsv. hästar utdelades i Göteborg 9 första pris. Av dessa gingo endast 3 till vårt län. (Detta var bra i alla fall.)

N:o 168 ”Patrik” och 189 ”Stramer” äro visserligen födda i vårt län men båda äro uppfödda vid Wången och ägdes den förre av Jöns Olofsson, Raftsjöhöjden, Jämtland och den senare av Wångens hingstuppfödningsanstalt. Alltså gingo båda dessa 1:a pris till Jämtland.

Dr K. tillsammans med avlidne prof. Hallander samt direktör A.J.Hansson, har inköpt dessa hingstar till Wången. Även för båda dessa 1:a pris bör rättvisligen något annorlunda fördelas än hr P. gör.

Modern till n:o 242 ”Askungen” (som erhöll 1:a pris i Göteborg) är född hos nyssnämnda Hansson, och har ”Snappa” i dr. K:s ägo lämnat flera av stuteribolagets bästa ston. Dock har dr. K. panna påstå att hr. Hansson ”icke fyller de krav, som måste ställas på de män som skola omhänderhava en dylik anstalt”.

Hr P. påstår vidare ”att äran för framgången bör delas mellan de duktiga uppfödarne och dr Kellgren”. Ånej, äras den som äras bör! Främst av alla bör prof. Hallander hedras, då man talar om ndsv. hästens framgångar i Göteborg. Han var banbrytaren på detta område! Ävenledes bör man ihågkomma förre ordf. i V:e distr. major H. Henriques. Han var ordf. 1913 – 18 och även han uträttade åtskilligt till fromma för hästaveln.

Hr P . åberopar slutligen dr Swederus, Kopparberg. Dr S. är hästkarl, men i likhet med hr P. tämligen okunnig om förhållandena inom V:te distriktet. Och därför kan dr S. glädjas (och hr P. instämmer i denna glädje) ”över dr K:s framgångsrika arbete såsom ordf. i V:te distr hästpremieringsnämnd (dr K har varit ordf endast från 1 jan. 1923) och såsom medlem i styrelsen för Wången.” Tills hr P. bevisat motsatsen så vidhåller jag mitt påstående, ”att dr K. Har så ofta det getts tillfälle drivit hästaffärer.”

Att dr K. har ett medfött affärsgeni är ett faktum och därom är intet att säga. Men jag upprepar för tredje gången: ”Främst borde vi få fordra av en premieringsordförande att han ej är affärsman. Det är eljest så lätt att bli part i målet vid bedömningen.” (Sven O. Persson, Östersund)

…...............................

1924 ins 2 Falukuriren

”Jag anklagar - ” än en gång. Ett bemötande av premieringsnämndens inlaga till Stuteriöverstyrelsen.

Det synes att d:r Kellgren nu råkat illa ut då han måst mobilisera t.o.m. sina kamrater i premieringsnämnderna.

Först vill jag då säga, att jag då jag går till angrepp i tal eller skrift mot det som är snedvridet och osunt räknar jag inte mina meningsfränder först. Och när jag kämpar - så gott jag förmår – för rätt och sanning då är jag inte heller rädd att stå ensam. …...............

Vårt brev till premieringsnämnden, min resa till Stuteriöverstyrelsen jämte vårt skriftliga misstroendevotum mot doktor Kellgren var tillkommet efter enhälligt beslut av styrelsen för Leksands hästavelsförening! Och så länge jag är ordf. för nämnda förening och får uppdrag av styrelsen, så tecknar jag föreningens firma! Nyss nämnda skrivelser voro undertecknade:

”För Leksands Hästavelsförening Styrelsen gm Liss L. Carlsson”. …...................Herrarna behöver tydligen än en gång påminnas om vad jag skrev i mitt brev från Göteborgsutställningen:

I ett brev daterat den 12 april 1923, strax efter hingstauktionen alltså, skriver en ledamot av Wångenstyrelsen till mig följande: ”Endast en köpare från södra Sverge fanns härstädes, nämligen en smålänning; några andra från de sydliga orterna syntes icke till.

Jag kan ej annat än klandra vår ordf. i hästpremieringsnämnden, dr Kellgren, för det han ej vill rekommendera hit några spekulanter till hingstauktionen utan föredrager att resa med dem till Norge för att där göra uppköp. Så har nu skett i flera år . Du vet hur det är t. ex. i Dalarne, och detta är ju att motarbeta vår egen hingstuppfödning och försvåra avsättningen av hingstarna från Wången”.

Den 8 maj skriver samme person vidare: ”Vid senaste Lillehammerutställning har dr Kellgren enl. uppgift inköpt fyra hingstar, därav två till Hälsingland och två till Värmland.

Han (Kellgren) bör få veta att hushållningssällskapen finna hans hingstimporter från Norge illojala, då han på detta sätt fyller hingstbehovet genom onödiga importer och därigenom försvårar eller omöjliggör placeringen av hingstar från hushållningssällskapens egen anstalt Wången.

Säg honom öppet att antingen måste dessa hingstimporter genom premieringsnämndens förmedling helt upphöra, (brevskrivarens kursivering) eller också måste anstalten Wången upphöra. Han bör erinras om att denna anstalt tillkom i avsikt att inom eget land uppföda hingstar för våra behov, för att komma ifrån de penningslukande importerna.”

Beakta att ovanstående icke är en oansenlig Leksandsbondes ord, utan det härstammar från den främsta, praktiska auktoritet vi, enligt mitt förmenande äga inom V distriktet. Han har mer än 40 års praktik på avelsdjursuppfödning.

Ni måste medge att hans ord äro allvarliga och välbefogade. …........... Får man göra sådana erfareheter som jag gjort då känner man sig skyldig att lyfta på den slöja som hittills vilat över hithörande förhållanden. ….............

Och jag hyser fortfarande samma övertygelse att ledningen för V:e hästpremieringsdistriktet bör läggas i andra händer! Efter vad som nu har passerat borde d:r Kellgren självmant ställa sin plats till förfogande. Det vore visst ingen ersättlig förlust utan en vinst för nordsvensk hästavel om så skedde. Har han under en hel mannaålder strävat uppoffrande, osjälviskt och redbart, vilket hans kamrater påstå, ja då är han ju i ”en ålder som , som plägar njuta ett visst otium”.

Det mesta talar för att den citerade brevskrivaren från Wångenstyrelsen ovan var den dåvarande ordföranden och verkställande ledamoten A J Hansson.


1925 Brev fr Vidar Behm om premiering och stamboken

Skara d. 9 maj 1925

Farbror börjar väl smått tro att jag glömt nordsvensken för det jag blivit suppleant i ett ardennerdistrikt, men så är det ej.

Först vill jag så tacka för brev med välvilligt råd i den på sätt och vis tveksamma frågan, avsäga sig suppleantskapet eller icke. Efter mycket funderande hit och dit avsade jag mig slutligen uppdraget. Orsakerna därtill voro: Jag ville ej splittra min tid och mitt arbete på nordsvensk och ardenner, utan i fortsättningen arbeta vidare på min utbildning för nordsvensken.

Jag ansåg mig icke hava tid att resa på ardennerpremiering och samtidigt ha möjlighet att vara med i Norrland i sommar, som jag ämnar. Ämnar vara med i VI och delvis i II distr.

Jag erhöll underrättelse från Tirén, att såväl ordföranden Burén som Stuteriöverstyrelsen var emot min utnämning.

Jag avsade mig sålunda, och hoppas jag, att det i framtiden likväl skall bliva mig möjligt att komma med i premieringsnämnd i Norrland. Harmligt var det ju att utnämningen ej gällde VI eller V distriktet på en gång, när den nu kom.

Jag beklagar mig själv som ej kunde komma till auktionen d. 8 april, men jag hade ryggskott och var starkt förkyld och orkade tyvärr ej komma. Huru gick premieringen och auktionen? Vore roligt få höra detta liksom jag vid tillfälle vore tacksam få veta måtten å hingstarna, liksom priserna.

Ni skola väl snart ha sammanträde i Styrelsen för Wången. Jag förmodar att stamboksföringen då kommer på tal igen. Styrelsen får väl då besluta om inregistreringen i V distriktet, det vill säga i Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Kellgren har nämligen icke insänt någon uppgift om fjolårets inregistrering. Jag undrar, om det icke vore ett sätt att uppdraga åt Hushållningssällskapens ledamot att verkställa inregistreringen, ty sällskapen hava ju själva, senast hösten 1924, genom sina ombud förklarat sig nöjda med anordningen, som nu gäller. Eller också uppdraga åt samma ledamot att anteckna vilka djur, han anser böra komma ifråga och sedan till hösten verkställa inregistreringen genom särskilt utsedd person. Det första förslaget anser jag vara det ojämförligt bästa. Att V distriktets hästägare skola hållas utanför stamboken, som nu ser ut bliva följden, anser jag orätt, och vore Hushållningssällskapen i sin fulla rätt själva verkställa inregistreringen, när om Ordf. ej gör det. Vad beträffar Jämtlands och Gävleborgs län bör väl detta förslag kunna ordnas; Kopparbergs län kanske blir svårare, men vill Styrelsen, skall jag åtaga mig det länet, ja om det behövs även de båda andra, ty givetvis skola dessa län med. Liksom två år förut böra väl Ordf. i distr. ombedas verkställa inregistreringen, så går det ju till vid inregistrering i ardennerstamboken om jag ej misstar mig.

Jag är ju beredd på kritik av mitt arbete, men beder få yttra mig däröver innan Styrelsen fattar något beslut. I handbrev till mig skriver kapten Naukhoff: …..”att jag velat grundligt studera arbetet, som har för mig varit av stort intresse, och har jag funnit, att det är en värdig fortsättning av föregående stamboksband”.

Det är det bästa erkännande jag kunnat vänta, men nästa band skall bli bättre, ty erfarenheten lärde mig mycket. Så snart jag kan anse att årsfölen kommit till och levat någon månad, kommer jag att infordra stamboksuppgifter å dem, så de icke bliva bortglömda. Ja som sagt, Styrelsen får vid sammanträdet besluta huru stamboksförningen skall ske under året. Anmärkningsvärt är att Tirén redan under Professorns (W Hallander) dagar verkställde inregistrering, varför nuvarande principer sålunda även förr ägt tillämpning.

I Hästen såg jag just att Föreningen nordsvenska hästen hittills icke vunnit någon egentlig anslutning och ej vågar räkna med sitt statsanslag.

Här är vårbruket snart avslutat. Våren i full gång.

Min hustru (Hallanders dotter) och undertecknad sända sina hälsningar.

(Professorn och föreståndaren för Veterinärinrättningen i Skara, W Hallander, hade redigerat de föregående stamböckerna från början och fram till sin död 1923 i nära samarbete med bl a A J Hansson (se stamboklistan i NordsvenskaHästen). Därefter övertog svärsonen veterinär Vidar Behm båda befattningarna. Behm stod uppenbarligen inte särskilt högt i kurs hos den dominante vet dr G Kellgren, som bl a var ordf i V:e premieringsnämnden för XYZW-län efter 1923. Behm kallde AJH för farbror beroende på att han betraktade sig som en yngre, om än avlägsen släkting. AJH hade tidigare i sina omfattande släktutredningar påvisat samband mellan Behms och sina egna jämtländska rötter.)


1925 Liss L Carlssons Jämtlandsresa med föltransport

JämtlandsResan oktober 1925 är en utförlig berättelse som Liss Lars satte in i Falukuriren. Han erbjöd sig att som vårdare medfölja ett par inköpta hingstföl på tåget från Rättvik till Wången varefter han gjorde en rundtur med hästtema i Jämtland och bland annat besökte A J Hanssons gård i Bringåsen.


1926 Insändarkoncept om travsport av AJ Hansson

Följande är ett utkast till en inlaga av AJ Hansson, som troligen var avsedd för tidskriften Hästen för något av åren omkring 1926. (Jag har inte lyckats lokalisera årgången för de nämnda uppsatserna som AJH svara på). Den här inlagan ger en viss inblick i relationerna mellan Nordsvenskens roll som dragare och den alltmer framträdande roll som travegenskaperna började få i avelsprogrammet för rasens företrädare. Detta blev en mer och mer infekterad fråga som 1966 ledde till en delning av rasen, där Nordsvenska (arbets)hästen blev kvar som en alltmer anakronistisk hingstuppfödning med offentligt stöd på Wången medan Kallblodstravaren bröts ut och blev en enskild avelsangelägenhet för travsportutövarna. Dessa kunde dock importera kallblodiga travarhingstar från Norge och i fortsättningen ställa upp dem för tjänstgöring på Wången. Arbetshästaveln var seglivad och levde kvar på anstalten ända till 1996, då den utmönstrades för gott och anstalten blev till en högskola för hela travsporten med ATG som huvudman.

Nordsvensk hästafvel och trafsporten. (av A J Hansson)

I nr 10 och nr 12 af tidskriften Hästen hafva 2ne uppsatser under ofvanstående rubrik varit intagna, hvilka hufvudsakligen behandla frågan om afvelsdjurens deltagande i traftäflingar. I den förra har dr. A. Pålman bl. annat framlagt förslag till restriktioner afseende viss begränsning för premierade Nordsvenska afvelsdjurs deltagande i traftäflingar och i den senare har dr. Hj. Svederus framställt kritik öfver dr Pålmans hippologiska artikel, hvilken han anser ”ger anledning till åtskilliga reflektioner.

Då äfven undertecknad är mycket intresserad för de spörsmål hvarom här är fråga må det tillåtas mig att i anslutning till berörda artikel äfven få säga några ord i frågan.

Wännen Pålman tillåter sig enl. mitt förmenande en viss öfverdrift när han säger att: ”Alla torde vara eniga om att för bibehållandet af rasens inneboende egenskaper: styrka, uthållighet, energi och rörlighet, ges intet annat medel än travtävlingar”. Härpå vill jag svara att visst icke alla, men alla som i längre tid sysslat med hästar och hästuppfödning äro visst icke eniga med dr. P. om den saken. Hästens rörlighet och snabbhet i trav, samt att han är i besittning af goda lungor, kan utrönas på trafbanan, men detta innebär intet bevis för att den snabbfotade hästen är den verkligt goda arbetshästen.

Snabbtravaren, som visar sig förstklassig på banan kan i sjelfva verket vara en svag häst, som arbetshäst betraktad. Den visade ”energin” på trafbanan kan rätt snart försvinna om samma häst sättes i långvarigt, tungt arbete. Många exempel finnes i det afseendet.

Hästens styrka, uthållighet, energi, rörlighet och uthållighet utrönas säkrast genom längre tids ansträngande arbete. Den som vid sådan profning behåller sin goda kondition, sin framåtanda och sin oförminskade arbetsvilja – detta är den goda hästen. Sådan profning har långt mera värde än profning på travbanan.

Jag instämmer tillfullo med dr. Pålman att unghästarnas förståndiga träning är till stor nytta för dessas utveckling. Men enbart genom träning kan man icke åstadkomma trafvare i vanlig mening. Det är endast sådana hästar som hafva medfödda anlag för trav som kunna blifva framgångsrika på banan.

Alltför många äro de som försökt sig på att genom träning uppodla trafvare af sådana unga hästar, som härför saknat nedärvda anlag, men sådana försök hafva alltid misslyckats. Erfarenheten från lång tid tillbaka visar att anlagen för goda travrörelser ganska troget gå i arf inom vissa stammar eller hästfamiljer och denna egenskap bör man naturligtvis tillvarataga inom afveln.

I fråga om införandet af de restriktioner vid travtäflingar vill jag instämma med dr. Svederus deruti att dr. P. bort taga steget fullt ut och föreslå att med B, AB och A premierade nordsvenska hingstar få deltaga i travtävlingar endast under vintersäsongen, från 1sta Januari till 1sta April intilldess de uppnått en ålder af t o m 6 år, samt att ston, premierade med B eller högre ej få deltaga i travtäflingar längre än till och med 5 års ålder.

Intill dess afvelsdjuren uppnått nämnda ålder hafva de tillfyllest hunnit visa sin förmåga på travbanan. Om afvelsdjuren vid senare ålder skulle kunna prestera några sekunders bättre kilometertid på banan saknar detta all betydelse för afveln. Att drifva värdefullare afvelsdjur på travbanan i äldre år , är absolut förkastligt och medför säkert skada men ingen som helst nytta i afveln. Engelsmännen, som äro ett praktiskt folk hafva för längesedan insett detta och derför är ej tillåtet inom enelska fullblodsafveln att använda afvelsdjuren i snabbtäflingar längre än t o m fyra års ålder. Ett sådant system för äfven införas inom vår nordsvenska hästafvel.


1926 Brev fr V Tirén om premiering

Nordmaling 18 Nov 1926

Som du måhända hört kommer nytt premieringsreglemente inte att utfärdas att gälla för 1927, emedan regeringen – jordbruksministern – med anledning af förslaget om utökning af nämnden med statens ledamot anser att riksdagen bör höras, då ett sådant utökande skulle innebära ökade anslagskraf.

Kellgren kommer gifvetvis att föreslå till sin suppleant den förutvarande, och jag vill ej på något sätt lägga mig i den saken. Behm torde ej stå synnerligen högt hos chefen för S.Ö.S., då han rent af måste tvingas att afsäga sig suppleantskapet för Burén. S.Ö.S. kommer säkerligen ej att föreslå Behm mot Kellgrens vilja -

Jag var nere i SÖS vid fördelning af anslagen till Vången och hästafvelsföreningen mm, emedan baron Ramel var sjuk. Jag undrar om det ej vore bäst med hästutställningen i Ösund i början af Maj.

Där blir ingen premiering utan prissättning af särskildt utsedda prisdomare. Föreningen (?) föreningens styrelse skall nämligen utse dessa prisdomare. Jag hoppas att Strömbäck kommer att visa något i Ösund , men vet ej säkert. Kostnadsfrågan är svårlöst.

(veterinär och ordförande i premieringsnämnden för 6e distriktet Västerbotten-Norrbotten)


1927 Halvsida i tidskriften Hästen till A J Hanssons 70-årsdag

AJH 70 år


1928 Wången 25 år tal och foto

Wångens 25årsjubileum

Talen hittades i AJ Hanssons arkiv som en sammanhäftad bunt kopior, utskrivna på maskin av sannolikt en och samma kontorist. Det skulle kunna vara någon av de två damer som pryder första raden på gruppfotot av deltagarna vid detta jubileum. Talen ger en bild av hur verkligheten kring Wångens första 25 verksamhetsår uppfattades av några nyckelpersoner som levt med hela eller delar av denna period. Det är nog ingen slump att personen som placerats i mitten mellan damerna är Anders Hansson (A J Hansson) som, enligt många indikationer i talen nedan och övrigt arkivmaterial, var den som i praktiken bokstavligen stod i skaklarna och drog fram Wången hit och sedan ytterligare fyra år tills han dog vid 75 års ålder 1932.

Talen vid Wångenanstaltens 25-års jubileum sommaren 1928.

Brukspatron A. Lundebergs tal

Ordföranden i Wångenstyrelsen kallar mig ålderspresident inom styrelsen, och han har på grund därav anmodat mig presidera i dag, och får jag bedja de ärade gäster, som hörsammat vår kallelse vara välkomna till Wångens 25årsfest. Jag passar samtidigt på att uttala vårt beklagande över, att flere varit förhindrade tillstädeskomma, bl.a. finner jag det kolosalt tråkigt, att hushållningssällskapens herrar ordförande, som icke hava besökt Wången på många år, blivit förhindrade att idag närvara här.

Ordförande kommer sedermera att tala om Wången, men då jag varit med från allra första upprinnelsen till Wången, tillåter jag mig nämna några ord därom.

Ordföranden har nog ej så orätt i att kalla mig ålderspresident – oaktat han själv varit i styrelsen allt sedan Wången kom till – ty jag var med och dryftade frågan om anläggande av en hingstuppfödningsanstalt för den nordsvenska eller lanthästen i en kommitté tillsatt av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott redan år 1899, och i vilken kommitté jag var ordförande. Denna kommitté tillsattes med anledning av frågan om önskvärdheten av förbättrad lanthästavel, som förekom vid veterinärläkareföreningens sammanträde 1899, och vilkens förslag utsänts till samtlige hushållningssällskap.

Den tillsatta kommittén var av den åsikten, att inrättandet av en uppfödningsanstalt för hingstar, på därför lämplig plats i Norrland, skulle vara den bästa lösningen.

Hushållningssällskapet beslöt emellertid ny utredning, och år 1901 tillsattes en ny kommitté /samma personer som 1899/ i vilken kommitté sedermera även insattes landshövding H. Hamilton och d.v. Kapten A.Lindman, vilken kommitté inkommo med ett väl motiverat och genomtänkt förslag, som i huvudsak vann godkännande.

Gävleborgs läns hs belöt på grund därav att inbjuda Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands hs att tillsätta en kommitté för att gemensamt dryfta frågan och resultatet blev anläggande av en hingstuppfödningsanstalt vid Wången, och som började sin verksamhet år 1903. Styrelsens n.v. ordförande kommer, som sagt med vidare historik om Wången.

…...................

Ordförande Direktör A. Hanssons tal.

Som bekant äro 25 år nu gångna sedan denna anstalt Wången kom till. Denna tid kan jag säga har varit en grundläggningens tid, ty det är först nu, som man börjat skönja resultatet av den 25-åriga verksamheten.

Vid den tid, som anstalten kom till, det var år 1903 hade nog den då tillsatta styrelsen, som bestod av Landshövdingen Greve H.Hamilton för Gävleborgs län, Landshövdingen F.Holmquist för Kopparbergs län, Disponenten Ernst Malmström på Svanö för Västernorrlands län och undertecknad för Jämtlands län stora svårigheter att övervinna för att kunna bilda denna anstalt så, att den skulle kunna fylla sina uppgifter.

Allting här på Wången var då i mycket dåligt skick. Jordbruket var mycket mindre än nu, skörden är nu mer än fyra gånger så stor, som den var från början. Åbyggnaderna voro utruttna och förfallna, uthusen nära nog obrukbara. När den första årsklassen hingstföl skulle insättas på hösten 1903 voro stallarna i sådant skick, att de ej kunde användas, utan man måste inrätta en bristfällig ladugård, som stall för första året, tills man kunde hinna bygga nya stallar. Vidare försökte vi lägga an på att driva upp jordbruket och genom nyodlingar öka foderproduktionen, så att omkostnaderna för foderinköp skulle kunna nedbringas något. Detta skedde med stora uppoffringar från resp. hushållningssällskaps sida, men tack vare deras goda vilja har det gått.

Bland alla de svårigheter, som yppade sig, var en bland de största den att kunna få tag i goda hingstföl. Som bekant var den nordsvenska häststammen av rasrena hästar så decimerad, så nedgången, att endast sekunda avelsdjur funnos kvar. Alla goda sto hade blivit använda i korsning med ardenner och kleisdalsrasen och med andra, och alltså hade den rasrena, nordsvenska hästen kommit bort. Av de gamla hingstarna fanns en och annan kvar, så att det var endast spillror och kvarlevor, som man hade att bygga på.

Emellertid bestämdes från början, att varje hushållningssällskap skulle inköpa fem föl för vart år, och sedan dessa stått på anstalten till tre år, skulle de återställas till resp. läns hushållningssällskap, vilka sedan skulle placera dem bäst de kunde. Detta fortgick i 9 år, men resultatet blev så ojämnt. För oss här i Jämtland gick det skapligt och även för Kopparbergs län, men sämst blev resultatet för Gävleborgs län. Därifrån kommo mest dåliga föl, och alltså kunde endast dåliga hästar lämnas ut. Naturligtvis uppstod ett visst missnöje över att resultatet blev så ojemnt och Gävleborgs län ansåg, att de övriga förtjänade på deras bekostnad. Därifrån kom därför en framställan om att allting skulle bliva gemensam egendom. Fölen skulle inköpas gemensamt, uppfödas gemensamt och försäljas gemensamt. Detta började år 1912 och har sedan dess fortgått. Nu är det givet, att resultatet icke blev så glänsande de första åren, man fick jämförelsevis svaga föl till anstalten, varför man icke kunde uppvisa så storartade resultat av hingstar. Nu kunna vi tävla med de norska hingstuppfödarna, kanske snart överträffa dem. Detta beror på att man undan för undan fick fram bättre fölston och följaktligen bättre hingstföl. Numera kan man påräkna, att det är mycket lättare att få tag i goda föl, och utan svårigheter kan man få tillräckligt antal fullgoda föl, som man kan ha god förhoppning om, att de kunna bliva goda avelsdjur. Det är tydligt, att vi ännu icke hava kommit så långt som man kan komma ifråga om hingstuppfödningen, , utan först nu är det, som man börjar skönja resultatet. Nu vill jag säga, att jag anser, att det resultat, som de senaste åren har uppnåtts, kan Wångens styrelse känna sig stolt över att hava presterat. Det är nu vår glädje och tillfredsställelse att kunna visa våra gäster, som äro hemma i andra län, att vi kommit så långt, och att det gått framåt med stora steg de sista åren.

Jag tror, att ej alla här sett våra hästar, men när vi slutat måltiden, skola vi företa en tur ned till Åberg, där vi hava en synnerligen fin och jämn årsklass. Nu är det styrelsens avsikt att om två år kunna utställa några goda djur, alltså år 1930 i Stockholm, av den årsklass, som vi nu hava på Åberg, och jag tror, att där komma att växa upp hingstar, som vi med heder kunna visa i Stockholm. Vi hava för övrigt fått goda omdömen vid föregående lantbruksmöten.

Första gången utställningen var i Norrköping år 1906, då hade vi några utställda av de yngre hingstarna och fingo första pris för en hingst, som hette Alvar från Wången. För den fingo vi tvenne magnifika silverkandelabrar, vilka nu stå uppställda här. Vidare när det var utställning i Örebro år 1911 hade vi utställda 4 á 5 unghingstar, och vid detta tillfälle fingo vi en fin nordsvensk häst i silver. Till sist vid utställningen i Östersund år 1920 fingo vi av Hans Kungl. Maj:t ett hederspris, en förgylld silverkanna, som enligt uppgift lär vara värd 3000:- kronor. Vi hava ju alltså haft litet uppmuntran för vår hingstuppfödning här, för de stora svårigheter vi haft att övervinna, innan vi kunnat komma till det resultat, som vi nu kommit till. Jag vet, vilka svårigheter, som varit från början, då jag hela tiden från början varit ledamot i anstaltens styrelse, och såsom dess verkställande ledamot här på Wången har det ålagts mig att ordna med allting här och att ha tillsyn över allting.

Foto på hingstar v sthlmsutst 1930

Troligen Stockholm 1930 Bilden finns i AJH:s arkiv och är stämplad av en stockholmsfotograf. Den föreställer sannolikt de Vångenhingstar som 1930 visades på Stockholmsutställningen.

.....................................................

Statistisk uppgift lämnad av Direktör Hansson rörande hingstuppfödningen vid anstalten Wången under 25-årsperioden 1903 – 1928.

Inköpta hingstföl (de flesta sannolikt besiktigade och utvalda av AJH själv) 552 st.

Härav framgår, att med frånräknande av de under uppväxten döda, samt vid anstalten kvarstående unghästarna, hava 46 % av de vid anstalten Wången uppfödda unghingstarna blivit utlämnade såsom godkända beskällare. Förutom de härovan nämnda, hava under de tre första åren av anstaltens verksamhet, för Västerbottens läns hs räkning vid anstalten blivit insatta för uppfödning 6 stycken hingstföl, av vilka 2 st. blevo kasserade och 4 st. godkända till beskällare.

…..........................................

Sysslomannen herr Anders Mattssons tal.

Hushållningssällkapets inom Jämtlands län ordförande är förhindrad närvara och har ålagt mig såsom en av de äldsta i förvaltningsutskottet att vid detta tillfälle, på denna jubileumsdag säga några ord från deras sida.

Vår ålderspresident här har i några ord antytt, hur början var inom Gävleborgs län, hur det gick till, när de började tänka på att återgå till den, enligt vår uppfattning, naturliga hästaveln, den nordsvenska hästen. Det är bekant, att all utveckling vilar på historiska grunder, som kan ha sin betydelse att se tillbaka på.

Det var på samma sätt här i länet, som inom Gävleborgs län, man började tänka på, att det var på tiden att återupptaga och utveckla den hästavel, som av ålder funnits. Jämtarna ha sedan gammalt varit ett hästälskande folk, och när man började tänka på, att det ej var, som det skulle vara, det var på 1890-talet. Det blev modesak bland våra hästhandlare och bland dem, som hade hand om trävaruaffärerna att vår nordsvenska häst var för liten, och de importerade tyngre raser såsom ardenner och kleisdalsrasen, och här blev korsningsprodukter, som den, som förstod sig på saken, snart insåg, att det ej kunde fortgå med. Så bildades även här inom Jämtlands län på slutet av 90-talet en kommitté och frågan upptogs inom hushållningssällskapet, vilket gav kommittén i uppdrag att inkomma med förslag om, huru det hela skulle ordnas. Det var icke liten strid då, inom detta län, rörande denna fråga. Det streds hårt och bistert. Inom kommittén gjorde sig även olika meningar gällande, och det var ingalunda någon lätt sak att komma till resultat. Bland annat vet jag, att en av kommitténs ledamöter, som framför allt hade kleisdalsrasen på sitt program, vilken ras han ville gynna, uppehöll tiden för sekreteraren en hel vecka för att komma till uppgörelse om, hur det slutliga utlåtandet inom kommittén skulle bliva. Sammanträden höllos då och då, och på hösten kom ett slututlåtande från kommittén, vilken åtskildes.

De flesta av denna kommittés ledamöter hava nu fullgjort sitt värv. Ordföranden är borta, Överste Ström, landstingsman Örberg i Gåxsjö och Olof Nilsson i Torsta äro borta, landstingsman Erik Edström i Munsåker är borta. Den enda, som jag hade trott mig få nöjet se här, var Regementsveterinär Söderberg, ny här i länet då, men vilken med stort intresse deltog i kommitténs arbete, och som jag tror har stor orsak i resultatet.

Den kommitté, som då hade saken om hand, hade de första svårigheterna att övervinna, och hur det sedan gick, och hur det kom sig, att Wången bildades, och hur det ordnade sig för de olika hushållningssällskapen inom de olika länen har redan berörts.

Det tillkommer Jämtlands läns hs att till de övriga hushållningssällskapen och till deras förvaltningsutskott uttala ett tack för för att de med åsidosättande av sina egna patriotiska känslor låtit oss behålla anstalten inom Jämtland. Med de stora områden, som skola här gemensamt förvaltas, är det icke så lätt att sammanjämka de olika meningarna och intressena. Det har från de övriga hushållningssällskapens sida visats en storsinthet. Som man bör känna sig tacksam för.

….................................................

Godsägare Brahns tal

Jag ber att uttrycka vad styrelsens ordförande idag sade, även jag beklagar, att icke någon av de fyra länens landshövdingar och herrar ordförande hava här kunnat infinna sig, på grund av, som vi alla känna till, giltiga skäl.

Utan att gör anspråk på att kunna fylla den plats, som vår ordförande Landshövding Kvarnzelius i Kopparbergs län skulle hava intagit här idag, så ber jag att å Kopparbergs läns vägnar få säga några ord till styrelsen och främst till dess ordförande Herr A.Hansson.

Säkert veta de flesta av oss, vilket stort, svårt och oerhört arbete det ligger i att ena, sammansluta och framför allt sammanhålla jordbrukarna i det här landet. Det går an för ledare i styrelser inom andra samhällsklasser, det går tämligen lätt att sammanhålla dem och föra arbetet fram, men det går ej lätt med jordbrukarna. Vi hava många svaga sidor, men den värsta arvsynden är avundsjukan sinsemellan och misstroendet mot sina egna. Detta gör sig alltid gällande inom föreningslivet, och jag har själv erfarenhet av detta. Men det är desto mer glädjande att det finnes en del sammanslutningar, som lyckas och gått bra, ty det behövs mer än väl bland jordbrukarna.

Vi här i de kalla delarna av vårt långsträckta land hava många gånger under ofredens dagar, när det gällt att värna Sveriges frihet, stått sida vid sida. Dalkarlar och norrlänningar hava många gånger bidragit till att rädda Sveriges frihet både inom och utom landets gränser. Dessa tider äro förbi, och vi hava nu fått glädja oss åt freden under ett helt århundrade, men dagar kunna komma, då enighet är nödvändig.

Med denna utgångspunkt, utan någon politik, är det glädjande att vi kunnat arbeta tillsammans på de fredliga odlingarnas fält, att vi kunnat tillvarataga, vad här är fråga om, även detta är ett försvarsarbete, att genom sammanslutning tillvarataga och rädda spillrorna av den nordsvenska hästen. Det är glädjande, att fyra län inom denna del av Sverige kunnat så pass enigt haft sammanhållning under 25 gångna år. Visserligen har det funnits kritik, det har funnits kritik bland jordbrukarna, bland de olika sällskapens förvaltningsutskott, men undan för undan har kritiken tystnat. Jag tror, och vi veta, att det är ej gott för styrelsen, ej för ordföranden att vinna nya marker, det fordras tålamod, ihärdighet och målmedvetenhet. Nu tror jag, att vi törs säga, att tack vare Wångenstyrelsens sammanhållning och framför allt i allra högsta grad beroende på dess ordförande, vår vän Herr Hansson, så har det hela burit resultat, och jag tror, att Wångenanstalten är på god väg att lyckas och av allt vad jag sett idag med den lekmannablick, som flera med mig besitta, tro vi, att anstalten har framtiden för sig.

Jag ber, som representant för mitt eget län, att representanter från andra län och att samtliga närvarande här förena oss i ett varmt tack till Wångenstyrelsen och ett särdkilt varmt tack till dess ordförande och verkställande ledamot, Herr Hansson, vi önska honom den bästa belöning, vi kanske icke få så stort tack, icke så många medaljer och utmärkelser, men vi hava medvetandet om att ha fyllt vår plikt och gjort för Sveriges jordbrukare en gagnande gärning, Med den förhoppningen utbringa vi ett fyrfaldigt leve för Herr Hansson.

…...................................................

Riksdagsman och länsagronom Samuel Hedlunds tal

Det har behagats ålägga mig att framlägga jämtarnas tack till styrelsen för Wången för den måltid, som de här hava anordnat, och jag är medveten om, att det icke är endast för denna lekamliga spis, som vi åtnjutit, utan även för den uppvisning, som ägt rum och för det resultat, som här vunnits.

Jag har ju varit kanske på grund av helt naturliga skäl rätt pessimistisk ibland, när det gällt Wången. Jag har nämligen bland annat även den rätt så obehagliga uppgiften att vara skattmästare i ett hushållningssällskap. Skattmästaren måste ovillkorligen se till, att inkomster och utgifter gå ihop och att man icke tager av andra, möjligen befintliga tillgångar. Här i länet har det understundom varit rätt trångt om pengar för hushållningssällskapet. När jag skulle uppgöra stat för hushållningssällskapet, och Wångenstyrelsen kom in med sin berättelse och gjorde framställan om anslag, var det givet, att denna begäran, liksom alla andra, ganska kritiskt granskades av mej. Jag tyckte, att det fordrades alldeles för mycket pengar för Wången, och jag gnällde och jämrade mig och undrade, hur man över huvud taget skulle kunna få¨ned detta anslag. Jag föreslog förvaltningsutskottet att göra ett uttalande, att omkostnaderna måste nedbringas på Wången. Jag är alldeles övertygad om, att man inom hushållningssällskapet måste med fasthet och försiktighet planera de arbeten, som sällskapet skall understödja, man måste på ett klokt och franmsynt sätt söka avpassa anslagen för de olika ändamålen, som skola främjas.

Inom detta län har, på grund av, som redan framhållits, nämligen att jämtarna äro synnerligen varma hästvänner, intresset för hästaveln besjälat innevånarna med den verkliga känslan av att hästaveln skall gå framåt. Jag kan icke nu med statistik och siffror bevisa detta, men i förhållande till de allmänna statsbidrag, som hushållningssällskapet erhåller, så är Jämtlands läns det sällskap, som procentuellt taget har lämnat det högsta penningebidraget till hästaveln av alla rikets hushållningssällskap. Detta är givetvis även beroende på det intresse, som förefinnes här, och jag har så småningom, trots att jag är närmare bestämt kogubbe, fått böja mig för det oundvikliga i detta avseende. Jag har också sett det med mycket stor glädje därför, att jag sett, att resultat vunnits, och då är uppoffringen icke uppoffring, utan praktiskt placerade pengar. Jag äar medveten om, och jag har den övertygelsen efter de senaste årens undersökningar, som jag trots lekman på området gjort, att de medel, som vi slösat på hästaveln, varit väl använda pengar. Wången har dragit betydligt med pengar, men det har medfört resultat, och utan att man offrar något för att få fram något, kommer man ingenstans.

För vad styrelsen här gjort, för det samarbete, som ägt rum, ber jag att få tacka och hoppas, att ett ytterligare samarbete skall kunna på ett nöjaktigt sätt utvecklas, så att vi få förslag till nya stadgar och dyl. fastställda och erkända av samtliga sällskap, vilket f.n. icke är förhållandet. Jag vill uttala den varma förhoppningen, att vi skola tillsammans utarbeta detta, och jag hört av mina kolleger, att hos dem förefinnes ett varmt intresse för att få saken ordnad och även inom resp. sällskaps förvaltningsutskott råder samma intresse.

Det arbete, som här utförts har givetvis till sin huvudsakliga del åvilat styrelsen, men även andra, och jag tillåter mig att även i detta avseende få framföra ett tack från oss utomstående, icke direkt i arbetet deltagande, och då riktar jag denna tanke till premieringsnämndens ordförande inom detta distrikt, Doktor Kellgren. Jag vet väl, att det förefinnes personer inom området, som ifråga om hans arbete hava i viss mån något avvikande uppfattning angående ett och annat, men jag är lika väl och lika klart övertygad om, att så småningom skall den känslan växa sig stark och fast liksom hos mig, att från Doktor Kellgrens sida förefinnes ett liknande varmt intresse för hästavelns främjande inom hans distrikt, och jag är övertygad om, att hans arbete för Wången icke blott som hittills lett till goda resultat utan även i framtiden skall leda till goda resultat.

För det direkta arbetet på Wången är anställd särskild personal, och jag beder till Förvaltaren, Herr Ullberg, få frambära ett tack för det arbete han nedlagt härstädes. Det är av stor betydelse att på platsen finnes en person, vaken, medveten om de uppdrags värde och ansvar, som han erhållit, och att det arbetet skall krönas med goda resultat, och att främst styrelsen och premieringsnämnden skall uppskatta det på det sätt, som arbetet visar sig vara förtjänst av, och av allt att döma är det förtjänt av mycket stora lovord.

Till alla dem, som för övrigt äro här närvarande skulle jag vilja uttala ifrån hushållningssällskapets sida ett tack för att de varit tillstädes, att de hava visat intresse för denna viktiga gren av lanthushållningen, som hästaveln intager, att de alltså icke bara vid detta tillfälle, och jag är förvissad om, att så ej är förhållandet, utan även i övrigt söka verka för och främja den gren av lanthushållningen, nämligen hästaveln, som idag lärer oss en förnämlig del av jordbruket.

Det är en glädje och fröjd att se en vacker häst, som har rörlighet, hårdhet, som har kraft och förmåga, energi och snabbhet. Man vill också se den utvecklad i kroppsformerna så att den har styrka präglad i det yttre och ej endast har inre inneboende egenskaper, och jag tror, att den nordsvenska hästen har mer än de flesta icke bara ett företräde, och att min uppfattning delas från de håll, som äro mera kännare än jag. För den nordsvenska hästavelns främjande på det sätt, som är oss möjligt, äro vi beredda. Låt oss från denna jubileumshögtidlighet taga med oss de bestående intrycket och den fasta förutsättningen, att vad på oss tillkommer, skall det bliva enbart angenämt att föra fram denna vår ursprungliga häst, en verklig svensk ras till heder och vinning av Sveriges förnämsta, en häst, som passar både när det gäller snabbhet i rörelsen, landsvägskörning och dyl., en häst, som passar på otillgängliga områden i våra skogstrakter för att föra fram tunga lass, och under våra förhållanden en häst, som passar svenska jordbruket inom de områden, där denna häst, är speciellt avpassad och har sin största spridning. Vi kunna, utan att eftersätta några av andra rasers goda egenskaper, framhålla den nordsvenska hästens större styrka, mera fasthet med bibehållande av rörelse och energi, och med en sådan häst hava vi en häst, passande till de olika krav, vi ställa på ett gott bruksdjur.

För den möjlighet till samvaro, som styrelsen har berett oss, och som de klokt nog, för att icke få några efterräkningar, hava hänskjutit till resp. sällskaps förvaltningsutskott för att få godkännande på förhand, /det är mycket klokt, bra och försiktigt och knepigt på alla sätt, och jag spårar vännen A.J.Hanssons förmåga att höra på litet skilda meningar och litet kritik, det var ett klokt och förnämligt uppslag/ därför beder jag nu att till styrelsen få framföra samtliga närvarandes hjärtliga och varma tack med en varm förhoppning om, att Edert arbetet här skall krönas med framgång, och att denna framgång skall bliva sådan, att vi litet var skola obetingat och utan några särskilda reservationer instämma i ett varmt och innerligt tack för det arbetet.

Jag är övertygad om, att efter de här besvärliga åren som varit, kan det komma en tid, då Wången visar sig genom det utgångna hingstmaterielet vara en anstalt av den förnämliga art, som vi alla drömt om, att det skall bliva, och som den delvis redan förverkligats. Jag personligen innesluter den varma förhoppningen, att anslagen skola kunna minskas, och att anstalten i så stor utsträckning, som möjligt skall kunna reda sig själv och bliva självförsörjande. Ett litet handtag skola vi gärna och villigt giva dem, men innesluter jag den förhoppningen, att detta anslag skall bliva så litet som möjligt.

…...................................................

Ordföranden Herr Anders Hansson

För den hyllning som kommit styrelsen till del beder jag att å egna och å styrelsens vägnar få framföra vårt hjärtliga tack.

Det beröm, som Godsägare Brahn nyss givit styrelsen är ju kanske väl mycket blommor, men i alla fall får styrelsen hålla till godo och vara stolt över, att dess gärningar i någon mån vunnit hushållningssällskapens gillande. Jag vill förmoda, att om styrelsen får ostörd fortsätta med sitt arbete, så tror jag, att om den styrelse, som sedermera kommer, fortsätter i samma anda, att hushållningssällskapen skola kunna känna sig ännu mer tillfredsställda med de resultat, som kunna uppvisas. Men med den period, som gått, den grundläggningens period, är byggnaden icke färdig med grunden, utan i fortsättningen skall man se resultatet, och jag tror, att resultatet skall bliva så pass tillfredsställande, att anstalten i framtiden skall kunna uppehållas utan några större, egentliga uppoffringar.


1929 Brev om Wångenresa och AJH:s "petning" fr. Liss L Carlsson

Västannor den 4 dec. 1929

Vän och broder!

Varmt tack för de trevliga dagarna på Wången samt för brevet av den 31/10!

Jag sänder nu samtidigt F. K.(Falukuriren) där du kan se hur min resebeskrivning slutligen kom att se ut. Sände samtidigt ”manus” till K. J. E. Och han gjorde rätt stora rättelser. Slutligen hade tidn. mycket trångt om utrymmet varför åtskilligt av mig måste strykas.

Kan förresten omtala att det jag skrev ang. Bravo gick K. J. E. alltför nära inpå livet och han svarade ganska temperamentsfullt ehuru vänligt. Om vi råkas i vår – jag är nu vald att jämte Ollas Anders köpa hingst – ska´ du få läsa hans kritik.

K. J. E. (vet i Rättvik och ny stamboksredaktör) har för vår lantbr. tidskrift skrivit en 24 sidors uppsats om Wångenanstalten, vilken uppsats som särtryck går i Ndsv. Hästens skriftserie. Kanske har du fått den. Artickeln är synnerligen intressant och välskriven, det bästa jag sett om Wången. Omtala för mig om du fått den. Varom inte skall jag sända dig tidskriften.

I går kväll hörde jag också ett utmärkt föredrag av K. J. E. om föl- och unghästskötsel.

Wången och stamboken erhöllo äskade belopp på H. S. smtr. den 2 des. Jag försökte med en admanitran(?) åt Ndsv. hästens styrelse, ehuru detta misslyckades. Både hövdingen och sekreteraren stödde mig i voteringen. Se i övrigt F. K. (Har sänt ”resan” till Linnér).

Efteråt samtalade jag med vetr. F Falck jag visade förresten ditt brev av 14/2 där du redogör för Hedlunds intriger m.m. Han sade bl. a: ”Vi kände oss mycket upprörda vid W-smtr. då vi erforo att A. J. H. var petad,” sade han, ”och jag föreslog att vi skulle strunta i Jämtl. val av Ol. Persson. Men då upplyste O. P. att att F. U. glömt att välja om Hansson sista perioden”! Vad säger du om detta? Glömde verkl. edert F. U. (Hushållningssällskapets förvaltningsutskott) att omvälja dig dec. 1926? Jag emotser bestyrkt protokollsutdr. därest val förrättats.

Det skall bliva intressant se hur denna fråga (om stamboken) utvecklar sig. Nog misstänker jag att Ndsv. hästen försöker igen, såvida inte K. J. E. anser det klokast att låta bli. Vår sekr. Augustinsson har emellertid allvarligt framhållit faran för K. J. E. ”Driver N. H. stamboksfrågan till sin spets då kommer yrkanden att N. H. får övertaga hela Wången.” Detta sade A. i sep. På vårsmtr. 2/12 kom detta yrkande eller rättare Nils Olsson, Nås kungsgård sade: ”Jag tycker N. H. borde få övertaga hela Wången då sluppe vi satsa så mycket pängar årligen”.

På mitt förslag beslöts att nästa år f. Wången beställa så många ex. berättelser att varje lantbr.-ombud får 1 ex. före dec-smtr. (c:a 100 ex torde åtgå).

Hjärtliga hälsningar! Vännen Liss L. Carlsson


1930 Brev fr Wångenförvaltaren P O Ullberg

Hingstuppfödningsanstaltens brevpapper

Tack för senast i Östersund, skriver närmast för att få höra Din uppfattning om utställningen i Östersund?

För min del känner jag en stor besvikelse över där timade resultat vilket jag funnit många instämma uti.

Vad är egentligen vårt mål för nordsvensk hästuppfödning hädanefter, jag kan ej annat finna än att allt vad som är arbetat och utfört blev totalt sönderslitet.

Kan aldrig tro premieringsnämnderna i de olika distrikten känner sig till freds över resultatet, är meningen med detta att åter gå in för den tunga lymfatiska lösa och slappa hästen, som de senaste åren totalt hotat att tillintetgöra den nordsvenska hästens goda egenskaper såsom energi hårdhet och anspråkslöshet, är det för oss ekonåmiskt med en häst som hastigt växer ut i massa o grovlek för att vid tre års ålder verka färdig men sedan närsom påkänningarna börja dels i arbete och dels samtidigt för bekening av ston inom en tid av högst 5 år för att inte säga tidigare individer gått ned till ett intet och kansje rent av är färdig för slakt. Nog tror jag att vi är mera bekenta av en häst som växer sakta och har den andra individens egenskaper hårdhet energi och anspråkslöshet. En häst som ej har mage att omsätta sitt eget foder kan nämligtvis ej lämna andra egenskaper i arv på sin avkomma. Är för övrigt denna championgrupp i utställningen idealet i typ för vår ras, då är många hästkarlar vilseled av tidig datum och däras tidigare arbete är av intet värde.

Jag är vidare aktuel för att valet av hingst till Rättvik var det vansinnigaste val som kunnat utföras, voro dessa Indus och Rolandavkomlingar med Cyklon kan man på förhand förutsäga vad som blir, till en plats med sådana ston som Lise Lilla Brunilla skulle Cyklon ha placerats där har han gjort nytta men ej på Indus och Rolandston. Leksand valde rätt är min bestämda uppfattning.

Nu till slut ett par räkningar från Centralföreningen. Ja än en sak, har i dag haft telefon från Bjurholm i Västerb. med förfrågan om Calmer e. Redvin u. Tyra. Priset 2000 torde väl få anses såväl maximum som minimum, medela mig fortast möjligt.

Per Olof Ullberg anställdes omkr 1925 som den förste förvaltaren, stationerad på Wången. AJH fungerade ända fram till sin död 1932 som mentor, rådgivare och kassaförvaltare.


1930 Brev fr Liss L Carlsson om insändare ang kritik mot V Behm och ny huvudman för stamboken

Vnor ¼ 1930 Herr A. J. Hansson Bringåsen

Varmt tack för de härliga dagarna i Östersund och Wången och särskilt tack för besöket i ditt hem! Hälsa så gott till fru och barn och tacka dem så mycket! Jag är särskilt glad över det foto som togs på ”oss tre som hållit ihop”. Jag såg plåten och bilden torde bliva bra. Den skall alltid påminna om de goda vänner och hedersmän, som jag med rätta räknar bland mina bästa vänner.

W Behm, AJH och Liss L Carlsson 13 mars 1930 Bilden från Bringåsen 13 mars 1930 blev oskarp! Widar Behm, A J Hansson och Liss Lars Carlsson.

Sedan jag för F. K. (Falukuriren) skrivit en art. om Utställningen i Ö-d - du skall få 1 ex. - har jag gått och funderat på en inlaga i J.-T. eller Ö. P. om utställningen, och Wången och stamboksföringen. Detta av två skäl mitt samtal med Linnér och N. H. årsberättelse där bl. a. nämnes att medlemsantalet sjunkit från 1.000 till 800. Flera sty:ledamöter och fullmäktige också frånv. i Ö-d. Också ett svaghetstecken. Jag ville för edert F. U. påpeka risken av att anförtro en så viktig sak som stamboksföringen åt en så löslig inrättning som ”föreningen”. Av en Sundström fr. Sidensjö hörde jag litet fr. N. H. fullmäktigesmtr. Han hade ivrigt kämpat för utställningar vart 3e år och befarat att fören. dör inom 5 år. Jag skämtade litet med honom och frågade om det inte var ett magert ben att gnaga på : stamboksöverflyttningen. Ja men dom hade nu intet annat att ta sig för med, sade han. Är inte detta okynne?

Nu frågas, tror du att jag kan göra någon nytta med en inlaga i en jämtl. tidning?

Linnér var mycket bestämd på att N.H. skulle ha stambokuppdraget. Och jag ansåg tillfället mindre lämpligt att diskutera den frågan. Därför ville jag göra ett nytt försök. Att Niklas blivit omvänd och hela Västernl. F.U. förvånar mig på det högsta.

Du hörde väl av Behm hur simpelt överdir L. (A Lindsröm, Stuteriöverstyrelsen) betedde sig? Gick där och ljög i folk att polackerna uteblevo fr. utst. därför att Behm ej ville utskriva stamtavlor åt dem. Är inte detta nedrigt. Jag tror jag måste sända Albert L. ett allvarligt brev. Detta så mycket mer som jag vid Holm fick höra en annan lögnhistoria om Behm. Jag börjar tro att Hallander och Lindström voro gramse eftersom Behm behandlas så illa av honom. Minnes du att han kallade Behm skräddare, då han efter sin utnämning som sekr. ville bocka sig för Lindström.

Jag frågade Sjögren om regm.-vet. Vilhelmsson, kungl majts ombud i V vore något gott förvärv. Då svarar L.: ”Det var en ren händelse att V. kom med.” Jag föreslog Tirén att vi skulle samlas om Behm, men T. förklarade att B. ”gjör ut sig” med S. Ö. S.(Stuteriöverstyrelsen) då han, dels hos jordbruksm. med förbigående av S.Ö.S. begär att bliva prem.ledamot och dels, då han utn. till suppl. för Burén inte förr än efter flera påtryckningar fr. S.Ö.S. avsagt sig”. Jag hade svårt att höra S. till slut men utbrast: Detta är lögn. Varvid S, svarade mig: ”Jaså försöker dom äta ut B.”

B. har nu sänt mig alla akter i målet vilket till fullo styrker att även denna historia är en vävnad av lögner.

Det var intressant få se i alla fall, att Linders tog intryck av min inlaga – jag förbigick S.Ö.S. och mitt besök hos honom, som förstörde den viktiga saken i all välmening och utnämnde B. i III i st. för 5e som jag föreslog hade B. den gången, jan. 1925 blivit utnämnd i rätt distrikt hade han nog sedan eller nu varit ordf. i st. för Eriksson. Denne är ju en utmärkt ordf men det är harmligt att Behm så skall beljugas och hållas tillbaka.

Suppl. Palm och Bryne lyste med sin frånvaro i Ö-d. Så nog måtte deras intresse vara skralt. Tydligen har Tirén fått dessa lögner av A.L. Annars hade han väl inte avböjt B:s erbjudande. Tycker du inte jag bör skriva både till A.L. Och Tirén?

Bertil har längtat (?) så svåra att vi börjat bli ängsliga men nu säger vårdaren vändning har inträtt. Vid uppvisning den 23 väckte han allmän beundran. Gott vore om han nu gör goda föl. Och snäll är han och väl så rask som Stål. Förmodar att vi gladeligen kunna ställa upp till tävlan på isen tills. med Cyklon. Huruvida Bertil kan hålla stången som reproduktör få vi se. Men vi ha all anledning hoppas det bästa. Cyklon är väl ”hårdstilld”? Jag fick den uppfattningen av stallkarlarna.

Om du råkar P.O.U. bed honom sända avskrift av spr.rulla för Bertil. Men tydlig härkomst för stona!

Tack för brevkort! Vad kostade o. vem köpte Cleton o. Citron? Cecil o. Bure måste ni väl spara nu till auktion.

Slutar med hjärtliga hälsningar!

Hälsa Ullberg vid tillfälle!

Busvebacken: WångenHistoria (senast redigerad 2016-09-25 22:12:29 av JanNilsson)