Nordsvenska Hästen

Inledning

A J Hansson efterlämnade en samling Hästböcker och en mängd lösa dokument, tidningsklipp, foton mm om den nordsvenska hästtypen och dess historia, som samlats och delvis producerats av honom själv fram till hans död 1932. Det mesta av samlingen och alla böcker finns för närvarande i ett gårdsmuseum på AJH:s hemort invid Kyrkås kyrka i Jämtland. Mindre delar, bl a hästfoton finns även på Landsarkivet i Östersund i en Vångenkapsel.

Den första boken är en jubileumsskrift för Jämtl läns hushållningssällskaps 100-årsjubileum 1917. I den har A J Hansson medverkat med en 130 sidor lång historieskrivning kring hushållningssällskapets insatser för hästaveln i länet. Där ingår en redogörelse (AjHsWångenhistoria) för alla turer kring hingstuppfödningsanstaltens tillkomst och placering, i vilket AJH i högsta grad hade en verkställande funktion (mer om hela Wångenprojektets tillkomst år 1903 och avelsverksamheten där finns under länken WångenHistoria).

I samma artikel av AJ Hansson (i jubileumsskriften) utreder han även historiska uppgifter om hur HästAfveln på kallblodssidan fungerade i Skandinavien före år 1900 och vilket så småningom ledde till en definition av Nordsvenska Hästen (omkr år 1900) och senare (1924) till bildandet av rasförenigen Nordsvenska Hästen (http://www.nordsvensken.org/).

Bok nr två i samlingen är det första s k förberedande stamboksbandet för den nyligen uppkallade rasen Nordsvenska hästen. Även den innehåller inledande hästhistoria över 79 sidor skrivna 1909 av stamboksredaktören Wilhelm Hallander, vilken från början var distriktsveterinär i Rättvik och sedermera blev han lektor, professor och föreståndare för veterinärinrättningen i Skara. Här var också AJH konsult för uppspårandet av en stor del av de hingstar och ston från flera decennier bakåt, som blev basen för den nya rasbeskrivningen. (Mer om detta i WångenHistoria)

Jag har f n inte kopia av stamboksinledningen tillgänglig, däremot finns det en liten tidigare skrift från 1901 av WilhelmHallander om "Den nordsvenska hästafveln", skriven innan han börjat med stamboksuppdraget. Där finns bl a en av det tidigaste uppgifterna om var själva begreppet den nordsvenske hästen har uppstått - slutet av 1880-talet i Dalarna, samt beskrivningar av rastyper och ursprung. Hallander skrev förmodligen detta som resultat av Svenska veterinärläkarförenigens diskussioner, vilka började 1897 och bearbetades i ett kommitteförslag vid Stockholmsutställningen 1899 (s 121-122 i AjHsWångenhistoria).

Svensk-norsk hästhistoria

Att fotografera hästar

Jag inleder den här framställningen med några av dom äldsta regelrätta hästporträtten som fanns i min dokumentsamling. Ingen av dom här hästarna har utmärkt sig som avelsmatador i fortsättningen. Alla har dock lämnat en mängd avkommor, en del med stamboksnummer, som spridits över landet och bidragit till utvecklingen av både den nordsvenska arbetshästen och så småningom även den gren som senare fick rasstatus som Kallblodstravaren.

Bilderna visar några av dom hästtyper som förekom runt sekelskiftet 1900 och som utgjorde starten för den framåtsyftande dragkraftsförädling som inleddes 1903 på Wången.

Här står uppklädde drängen Markus på gårdplanen Backen i Bringåsen och visar upp bonden A J Hanssons direktimporterade hingst Holsbrun från gården Hol i Gudbrandsdalen, Norge för den hitreste yrkesfotografen Sven Westin, Häggenås. Kortet är inte daterat, men alla omständigheter talar för att detta sker en julidag år 1897. Fotografen bor flera mil härifrån och vi vet att han den här tiden fotograferade båda kyrkorna i bygden, den nybyggda folkskolan och framför allt ett helt bröllopssällskap då en av AJH:s kusiner gifte sig i grannbyn Kläppe. Hingsten kom till gården tre år tidigare och tjänstgjorde enligt en noggrant förd språngrulla mellan 1895 och 1902. Han betäckte sammanlagt 172 ston som lämnade 91 föl. Betäckningsavgiften var 5 kr oavsett om stoet kom tillbaka en andra och tredje gång och till detta kom 10 kr för levande föl. Alla ston bokfördes endast med ägare, stoets färg (brunt, svart, rött, gråbrunt osv) och datum, de flesta från Kyrkås socken, men det fanns besökare ända från Bräcke 7-8 mil bort.

I det allra första stamboksbandet (utgivet 1909, utan bandnummer) har hingsten av någon anledning fått ett förskönat tyskklingande namn och ett stamboksnummer 205 i efterhand. Redaktören och veterinärprofessorn Wilhelm Hallander lekte nog lite även med följande kort, A J Hansson ridande på sin märr och han har konsekvent stavat alla svenska sonefternamn med ett s.

Bilden med ryttare på en märr som enl uppgift var av travartyp, är klippt ur den första nordsvenska rasstamboken. Böckerna är från AJH:s handbibliotek, och den för stamboken lite ovanliga bilden kan vara en hyllning till AJH som en av förgrundsfigurerna i den nordsvenska hästaveln under perioden från slutet av 1800talet och tills AJH dog 1932. De tre första stamböckerna i samlingen, (/0/, I och II) med Hallander som redaktör, är troligen presentexemplar från red. i röda klotband med monogrammet A.H. i guldtryck, den första även med Hallanders dedikation som visar på AJH:s stora insatser vad gäller utredning av de förekommande och aktuella hästsläktena. Han var även från början direkt verksamhetsanvarig vid starten och den första periodens drift på Vången, och senare ända tills han dog hade han hand om Wångens ekonomi och bokföring, gjorde troligen en stor del av fölinköpen och ingick i premieringsnämnd för hingsturvalen.

De norska stamböckerna (G. H. S) behandlar parallellt samma hästras, som alltid varit föremål för ett intensivt utbyte över gränsen. Den norska stammen var under den här tiden av antalet stb-nummer att döma betydligt större än den svenska. Där började också stamboksföringen något tidigare än i Sverige och den första norska stamboksbandet över Östlandshäst eller Dölehäst utkom 1902, och måste ha varit en förebild till utformningen av den svenska. Förslaget till hur den svenska stambokföringen skulle utformas presenterades på hösten år 1902.

Det tredje kortet på AJH:s bror Jonas Hansson, när han på sin gård i Lungre visar upp den drygt tjugoåriga hingsten Goder III (stbnr 118), är enligt Jonas dagbok taget den 12 april 1901. Då var fotografen hitkallad för diverse häst och tjurfotograferingar och arvoderades för detta med 25 kr.

Porträttkonsten utvecklades med hingsten 295 Bringel född 1903 hos A J Hansson efter ett sto från Gudbrandsdalen. Bringel ingick i den första fölomgången till Wången och därmed även en av första utgående godkända hingstarna 1907 fick stå ensam mot en neutral, men fortfarande naturlig bakgrund. Bringels far, Jonas Hanssons 118 Goder III kommer igen på nästa kort som måste vara ett vanligt studiomontage från den här tiden mot en konstgjord bakgrund, förmodligen utfört av Sven Westin.

Nu har man även ställt upp hästen enligt den uppvisningskod som fortfarande gäller med bortsidans fram och bakben underställda eller stegade så att man ser benens insidor. Det tredje kortet är ett mer extremt studiofoto på en årskollega till Bringel från Wången, 317 Brask-Modig. Den här typen av foton gjordes i fortsättningen på rätt många godkända årskullar från Wången, och ett större antal foton från A J Hanssons samling finns nui arkiverade i en Wångenkapsel på Landsarkivet i Östersund.

Stort hästutbyte med Gudbrandsdalen

Det fanns på den här tiden och även långt in i nutid en livlig diskussion om vilket ursprung man skulle ha på dom djur som ingår i den nya (eller nygamla) rasen. Av stamboksutdragen ovan framgår att det direkta norska hingstinslaget är stort på många, med Goder som undantag. I AJH:s egen utredning går den hingstens stamtavla bakåt över kända hingstgenerationer av "Jämtlandsras" såsom Goder d. ä. (nr 89), Långtoppshästen, Jörngårdshästen till den berömde gudbrandsdalingen Dover som hämtades till Jämtland 1848. Det norska inslaget var ändå väldigt stort - Goder III hade i stället ett av flera norskfödda ston i AJH:s ägo som mor. Man ska ändå inte glömma att halva avelsbasen är stona på alla svenska gårdar, vars genetiska härstamning förändras betydligt långsammare än i de noggrant utvalda hingstmaterialet.

Här finns en liten utredning ur jubileumsboken Wången 100 år som visar hur det norska fadersinslaget på de inköpta wångenfölen går ner från stor dominans de första fem åren till noll efter 40 år - 1942 var nästan alla inköpta föl fallna efter en tidigare Wångenhingst. Dom norska importerna kallas omväxlande för Gudbrandsdalsras, Östlandshest och numera Dölehest.

Om man surfar till Dölehestens historia ( www.dolehesten.no ) så ger man svensken Johan Lindequist ansvaret för att den norska aveln kom igång på allvar omkring 1860. Han anställdes då som norsk statsagronom och drog igång hästutställningar i Lillehammer för premiering av kallbloden. Detta utvecklades med hesteavlssetrar i Sikkildalen och Heimdalen där bönderna gratis fick släppa utvalda, premierade ston att gå med utvalda elithingstar. Det här blev en tidigare motsvarighet till Wångenaveln med skillnaden att man här även styrde och subventionerade urvalet av ston lite hårdare än i Sverige, medan man kanske hade mindre kontroll på urvalet och uppfödningen av hingstfölen. Den norska modellen gynnades säkert också av att det mesta av Dölehästarna producerades inom ett mycket mer begränsat område runt Gudbrandsdalen jämfört med det svenska avelsområdet, samt tillgången till närbelägna och lämpliga fjällbeten, som ju är en gammal norsk välutvecklad betestradition.

Några mil norr om Lillehammer, fortfarande i Gudbrandsdalen, fanns sedan början av 1800-talet en stor hästmarknadsplats, Stavsmartn, där hästfolk från hela Norden samlades för att köpa och sälja hästar. När den var som livligast i början av 1900talet kunde där bjudas ut flera tusen hästar.

Hur svårt var det då att importera hästar? Dom flesta importerna ser ut att härstamma från gårdar i övre Gudbrandsdalen, 15 - 20 mil rakt söder om Trondheim, staden som i minst 1000 år varit centralt handelscentrum för både Gudbrandsdalen och Storsjöområdet (drygt 20 mil från Trondheim till Frösön) i Jämtland via den livliga forbondetrafiken. Lastade hästforor på slädföre tog sig enligt olika uppgifter fram ungefär fyra mil per dag, vilket i det här fallet kan betyda ungefär två veckors resa enkel väg. Någon historiker har sagt att att Trondheim före år 1000 var Nordens enda större stad, den ligger i ett jordbruksområde med mellansvenskt - nästan sydsvenskt klimat och direkt handelssjöfart året runt via Bergen till England, den kortaste vägen till kontinenten och Sydeuropa åtminstone för hela Sverige norr om Dalälven.

Hästar för långa och tunga transporter

Järnvägsförbindelse hela vägen mellan Östersund via Trondheim till områden intill Gudbrandsdalen var klar 1882. Därefter upphörde ju hästtrafiken efter den sträckan och nu kunde allt gods inklusive hästar och andra husdjur enkelt och snabbt (ett par dagar) fraktas hela sträckan.

I själva verket tror jag att det var dragkraftbehovet för långa och tunga landtransporter som utgjorde det ursprungliga bondeintresset för utvecklingen av Nordsvensk brukshäst. Omkring år 1900 transporterade den här trafiken mest ved, timmer, kol och malm i snötäckta delar av Sverige från Svealand och norrut.

Den vanligaste typen för detta arbete var nog före järnvägen den traditionella långväga forbondetrafiken som hade mycket gamla anor i framför allt mellannorrland. Storsjöområdet i Jämtland fungerade som nav för ett transportsystem som förband den stora hamnstaden Trondheim med Sundsvall, Hedemora och Uppsala-Stockholm för att nämna några marknadsplatser.

Statens intresse för den här aveln kom från det stora behovet av kraftiga stryktåliga och helst även raska trosshästar, vilka behövdes och förbrukades i betydligt större antal än kavallerihästar i alla krigsoperationer i världen.

Bilden visar ett foto av konstnären Paul Jonze, f. 1883 föreställande forbondetrafik från början av 1900talet, troligen ifrån Härjedalen som ännu inte hade järnväg, men gamla traditionella handelsförbindelser över mot handelsstaden Röros i Norge. Traditionen återupplivas numera varje vinter med slädforor från olika håll till Rörosmartnan i februari.

Den här hästanvändningen hade alla äldre bönder, som var inblandade i upprinnelsen till Wångenaveln, erfarenheter av. Inte minst gällde det A J Hansson, som visserligen var för ung för att ha hunnit med själva handelstrafiken, men hade gedigen erfarenhet av timmer- och vedkörning med långa avstånd och även några längre godsresor som han och brodern Jonas beskrivit här. Deras far som var riksdagsman mellan 1870 - 1890 tog sig till riksdagen i januari med hästskjuts nästan hela vägen de första åren - en resa på sju dagar för 60 mil, fast då skaffade han och ett par kolleger som samåkte, en egen åksläde och hyrde hästar på skjutshåll och gästgiverier efter vägen. På det viset kunde man hålla en fart av cirka 10 mil per dag. Med egen häst hela vägen och lätt last skulle man ha klarat omkr 7 mil om dan enligt sönernas beskrivning ovan.

Om sin farfar Anders Larsson (1796-1869) skriver AJ Hansson (1857-1932) i en biografi: Företog under många år handelsresor till Norge, Hedemora och Stockholm. Anders Larsson i Kläppe företog under många år handelsresor till Stockholm , medförande flera lass skogsfågel, renstekar, smör, talg m. m. varvid försäljningen försiggick å Hötorget i Stockholm. Dessa resor företogs på vintern i Januari eller Februari. Anders Larsson var en mycket skicklig fiolspelman, och eftersökt bröllopsspelman, som tillsammans med sin nästan jemnårige ungdomskamrat Anders Nilsson från Korsta spelade vid 303 stycken bröllop i deras yngre år. Det var resor med egna hästar och tunga lass som enligt pojkarna egna erfarenheter gick 3-4 mil om dagen och med en effektiv körtid av ungefär tio timmar per dygn - resten av tiden måste hästarna äta och vila.

Hela den här transportverksamheten utfördes nästan enbart av bönder med egna hästar, dom tyngsta transporterna alltid på slädföre vintertid. Hästar är dyra kreatur som sommartid måste arbeta i jordbruket och där bl a producera sitt eget foderbehov. Utan hö och havre gick det inte att utföra några transporter. Därför ställde man också krav på att de skulle fungera för dom tyngre jordbrukssysslorna, ffa framför plogen.

Den veterinära expertisen som oftast hade de ledande rollerna i Wångenstyrelserna och premieringsnämderna, var egentligen mest från början knutna till den militära hästanvändningen där man hade behov goda draghästar för tross- och artilleritjänst.