Odlingsteknik, urbanisering och välfärd
Odlingsteknik är i själva verket ett resultat av att människan utvecklat ideer (dvs hjärnkraft) om användningen av sina kroppsarbete till en effektivare produktion av mera bränsle till kroppen och under svårare förhållanden, dvs större markbehov. Härvid uppstår också en tidsvinst som på olika sätt nyttjas till arbete för andras räkning (samhällsbyggande), till egen fritidskonsumtion (sänkt arbetstid) och inte minst till ett större eget konsumtionsutrymme. En lite längre utredning har jag under rubriken EnergiSypunkter.
På den här sidan tänker jag försöka visa att den odlingsteknik och bondestruktur jag upplevt på olika ställen och tidpunkter hänger ihop i ett tydligt samband med samtidig välfärdsnivå hos flertalet i befolkningen och dom eleganta globala urbaniseringsdiagram som Dagens Nyheter redovisade i oktober 2013. Mina teknikjämförelser här utgör en fortsättning på de synintryck som upplevdes från tåg och bussfönster under en transsibirisk resa sommaren 2013 med reseberättelser i länkarna KulturSkillnader, HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska upplevelser.
Kartan ger en uppfattning om hur variationer i ett vidsträckt lands olika klimatzoner och hydrologiska förhållanden påverkar valet av odlade grödor. Stäppområden med klimatberoende naturlig gräsväxt ingår inte i redovisningen ovan, men finns lagrade under ofärgade eller ljusa ytor tillsammans med skogsmark, jordfria kalfjäll och ren sandöken. I gräsområdena är odlingen ersatt av livsmedelsproduktion med idisslande HusdjursSkötsel av samma typ som Mongoliets. Kartan visar en viktig kulturgräns på vattendelaren mellan Gula flodens (Huang He)avrinnigsområde med dominerande veteodling i norr och risodlingen i söder från och med Blå flodens (Yangtse) avrinningsområde. Problemn omkring den odlingsgränsen har förmodligen också starkt påverkat den kinesiska politiken i modern tid. Tre stora floder börjar i samma tibetanska område. Den sydligaste är Mekong som matat kulturerna i norra Thailand, Laos, Kambodja och har sitt oerhört produktiva risodlande mynningsdelta i södra Vietnams Saigonregion (Hochiminstaden). Den mellersta av de tre stora floderna är Yangtse med en tämligen ren och segelbar vattenföring som går rakt österut och mynnar i deltat där Shanghai nu vuxit till en av världens största handelsstäder. Tidvis under historiens gång har de kejserliga imperierna förlagt huvudstaden i Yangtsedalen innanför Shanghai, "Södra Huvustaden" Nanjing/Nanking, som fortfarande lär betraktas som fastlandkinas huvudstad av regimen i Taiwan. Något söder om Nanjing och Yangstsedalen ligger ytterligare en numera ganska tillbakadragen och idyllisk kejsarstad, Hangzhou. Den tredje och norra floden från Tibet är Huang He, Gula floden, Den kinesiska civilisationens vagga eller Kinas Sorg. Det är den som matat det stora nordkinesiska slättlandet med lössjordssediment från de inre torra högplatåerna och skapat underlag för en av världens äldsta stora veteodlingskulturer med bl a den bekanta kejsarstaden Xian (terrakottaarmén)nära flodens sydligaste krök. Beijing (betyder "Norra huvudstaden") fick sitt nordliga läge ganska långt från floden av strategiska skäl för att stärka invasionsförvaret mot norr. Placeringen avviker därmed från den vanliga i de flesta länder där man där man utvecklat sina största befolkningsscentra på platser där det finns tillgång till sötvatten och odlas livsmedel som kan direktkommuniceras med sjöfart på floder och hav för den nödvändiga tunga tillförseln och handeln med övrigt gods. Det torra inlandsklimatet och jordbruk har orsakat stora avdunstningsförluster som gör att Gula flodens nedre lopp vissa tider på året inte når fram till havet. Den stora slamtransporten avsätter sig och höjer flodbottnarna till flera meter ovanför omgivande landyta, vilket måste motverkas med växande invallningar längs hela det nedre loppet.
Nästan vart tionde år under historien har floden brutit igenom skyddsvallarna till världshistoriens största översvämningskatastrofer (senast 1931) som ibland helt ändrat förutsättningarna för slättens jordbruk när floden tagit sig nya banor och loppet ut mot havet skiftat läge mellan norra och södra sidan av den stora halvö som sticker ut i havet mellan Shanghaideltat och Beijing. Hela den folkrika moderna civilisationen i norra Kina och Beijingområdet lider av permanent och växande vattenbrist som kräver stora kollektiva uppoffringar vilka den politiska ledningen måste brottas med inom alla samhällssektorer.
Dom här förhållandena kan ha bidragit till att den betydligt äldre högkultur som Kina kan stoltsera med, fortfarande på det grundläggande jordbruksområdet har konserverat en teknik och välfärdsekonomi som väldigt starkt påminner den som existerade i Europa och min hembygd Jämtland för femtio eller hundra år sedan.
Moderna satellitbilder i Google earth har på många ställen en kvalitet som gör dem jämförbara med vanliga flyfoton, av vilka jag har några exempel från min hembygds förti- och femtital här nedanför.
Här ligger tre Googlebilder i samma skala med en 300 meter lång gul skallinje. Den första visar majsodling 2006-07 från nordkina, den andra risodling med en markvy år 2011 från Guanzhou, s Kina och en tredje samtida (2008) bild från min sista bondesommar. Den gula linjen börjar på Bringåsenbilden i mitt brukningsscentrum och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891. Kinabilderna visar den splittrade strukturen på arrendeskiftena, där den första uppenbarligen har samma gröda (majs?)på hela fältet, som skördas av olika ägare i smala remsor var för sig. Vänstra sidan är en vinterbild medan den högra och gröna bilden togs på hösten vid påbörjad skörd nästa säsong. Risodlingen sker i ett småbrutet landskap med invallningar som följer höjdlinjerna och hör till samma landskap, där vi såg riströskningen 2010. Kinabilderna kan mycket väl motsvara Wikipedias kinesiska medelareal på 0,65 hektar per bonde. Jag odlade i huvudsak vall till ensilage och bete på den stora bilden och brukade allt synligt utom området i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar inom en radie av 1500 m under plog i ett vanligt svenskt moränlandskap där skiftesstorlekarna i stort sett följer gränser från laga skiftet på 1840-talet. Bilden är tagen i slutet av augusti och i nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.
Här är två flygbilder på ägostrukturen i min hemby för 50-60 år sedan i samma skala som ovanstående färgfoton. Den första är förmodligen tagen någon månad innan jag första gången cyklade förbi till småskolan invid kyrkan år 1948. Året efter påbörjade ordförande Mao sina olika program för att omdana sitt kinesiska drömland. Jag har svårt att se någon kornåker på den här bilden, men finns det någon så var den legoplöjd av min far med Fordsontraktorn som han var ensam om i båda byarna fram till ungefär den här tidpunkten. Både pappa och Fordson var borta 1963 när nästa flygbild över Bringåsen togs. Den har lite vita markeringar som hör till en skogbruksplan, men visar annars tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukare på samma område som bilden ovanför där två olika brukare delade på området som utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade här minst ett skifte med korn, som möjligen några fortfarande körde av med självbindaren. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan hade köpt en ny stor Volvo T31 som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av vårt eget uppe i vänstra hörnet med en väl begagnad mindre gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.
Den första bilden från 1944 där jag börjar visa intresse för pappas arbetsteknik med både handräfsa och släpräfsa. Nästa visar utsikt från gårdstomten mot en självbindarskörd som jag deltagit aktivt i ca tio år senare. Bindarekipaget och sådden på följande bilder är inte våra men illustrerar vår odlingsteknik, sånär som att vi inte hade mer än enbets såmaskin.
Farfars traktor från 1927 syns på första bilden från 1937 när pappa och hans bror körde lite entreprenad med var sin Fordson. Nästa bild togs ungefär 1960 när jag och pappa var på väg till slåtter på ett dåvarande småbruk. Tvåhjulstraktorerna har jag fotograferat i Vietnam och Laos häromåret i jordbrukslandskap där vi inte såg något annat ens hos maskinhandlarna, som även sålde chassin för egna motorval. Vi hade redan för 60-70 år sen större dragare på våra svenska småbruk, än vad som än i dag är norm i det socialistiska Östasien, där jag bedömer att arbetsinsatsen per framställt kg biomassa fortfarande ligger på en nivå som gällde i Sverige för mer än femtio år sen.
Exempel på höskörd med bästa möjliga uppdaterade teknik men hundra års utveckling på samma gård i Jämtland. Första från 1905 med min morfars brors skördelag för hässjning på sju personer och fyra hästar. Den andra jag själv ensam med en traktor (160 hk) som omväxlande hinner dra både slåtterkross och rundbalspress med plastkonservering.
