• SkandinaviskaMidjan

SkandinaviskaMidjan med Stugun

• Sammanfattning

När det katolska samhället började etablera sig i Sverige på 1100-talet, så var Svearnas nybildade ärkestift med underlydande domkyrkor och kloster den kommunikationsmässigt mest avlägsna kyrkoprovinsen i den dåvarande världen vad gäller förbindelserna mellan Vatikanen och den instängda kyrkovärlden omkring övre Bottenhavet.

Rubriken syftar på, att politiska oroligheter i det danska ärkestiftets område omkring Bottenhavets utlopp genom Öresund och Kattegatt tvingade de svenska köpmansföretagare, som i sin verksamhet var de enda som kunde åta sig att transportera kyrkans post, värdefullt gods, pengar och framför allt alla tjänsteresor för höga ledare i domkyrkor och kloster, att söka sin utfartsväg med båt från Svealand och Götaland norrut på Östersjön/Bottenhavet. Köpmännen visste sedan länge att det fanns en kortväg eller midja ungefär vid 63dje breddgraden på Skandinaviens fastland till tullfri och piratskyddad sommartrafik med vikingatidens roddskepp ute på Nordatlanten. För att den skulle bli funktionell krävdes dock att den svenska kyrkoprovinsen måste skapa tillräckliga energitillgångar på plats för att öppna några vidsträckta och obebodda skogsområden (Ragundaskogen) som isolerade förbindelsen från svenskbygd i Medelpad-Ångermanland till den norska storsjöbygden i Jämtland.

Arkeologiska artefakter med den svenskproducerade sjökortsatlasen Carta Marina från 1539 i spetsen och ett antal vävda och broderade kyrkotextilier och daterat trävirke från olika kyrkor i Hälsingland och Jämtland på Carta Marina talar för att en trafikled planerades utgående från norska rötter i franska Normandiet med slaget vid Hastings 1066, som sedan fullföljdes med ett som det nu ser ut som påbjudet kyrkobyggande under en period i mitten av 1100-talet längs hela farleden i samband med att de skandinaviska ärkestiften godkändes.

Den här midjan har sedan länge på vikingatiden haft sin navel i den gamla nordnorska huvudstaden Trondheim, som nu också blivit norskt ärkestift för kyrkor runt om Nordatlanten med "Metropolen Nidaros" i centrum. Farleden berör ett brett band av platser utefter en flera hundra mil lång transatlantisk sträcka utmed den 63dje breddgraden +/-1 grad på norra halvklotet. Här upprätthölls uppenbarligen stabil trafik till och från påvedömet vid medelhavet sommartid med roddskepp för katolicismens etablering under den första högmedeltidsperioden 1100 till 1350.

Resande präster

Det som hittills inte uppmärksammats är att de enda personer som kunde nyttja de här farlederna på högmedeltiden före digerdöden 1350 var prästerskap och klosterledare med tjänstefolk från alla svenska och finska stift och kloster från Kalmar och norrut, och dessa resenärer hade först en sjöresa på Östersjön från hemortens kyrka till Ångermanälven under den mest aktiva perioden runt tolv - och trettonhundratalen. De var tvingade att kommunicera i många olika nätverk med sina påvliga överheter, vilka som närmast på den här tiden var nåbara sommartid med havsgående roddskepp till Normandie. Därför var det även av politiska skäl naturligt att samarbeta med norska prästkollegers resande i samma ärenden från ärkestiftet i Nidaros, vars östligaste utpost mot Sverige vid den tiden låg ungefär vid Döda fallet (då Storforsen) i Ragunda, Jämtland.

Kriget mot Danerna

Maktspelet bakom utvecklingen av det här enorma normanniska ärkestiftet, som styrdes från Nidaroskatedralen i Trondheim, beskrivs i boken >Ända från Vendelkråka-en nordisk kronologi av Alf Henriksson< på ett lättläst sätt med en stor mängd olika parallella historietrådar, vilka hela tiden samverkar och motverkar varandra fram till det som så småningom blev de nordiska staterna Danmark, Norge, Sverige och Finland. Det hela var ett triangelspel av maktutövning mellan familjeklaner av vikingatida rövande eller efterhand fredligt köpslående sekulära småkungar, ibland större dito på ena sidan, vilkas familjer också såg till att utbilda skriv- och läskunniga medlemmar till den andra teologiska makten som styrde i nätverket av alla lokala kyrkor och kloster av olika kategorier med tillhörande omland. Toppen i makttriangeln var den sedan tidigare utvecklade påvemakten med kurian som residerade i Vatikanen i Rom, men även under någon tid i franska Avignon nära medelhavskusten.

Om detta spel skriver Henriksson: "Den märkvärdiga historien om 1130-talets många norska kungar speglar inte nödvändigtvis ekonomiska eller andra intressekonflikter mellan större folkgrupper utan har att göra med bristen på tronföljdsordning i Norge. Landet är alltjämt snarast en förbundsstat vars enda samlande symbol - förutom språket - är kungen. Olika bygder kan ha olika kandidater till denna höga post, och i princip är det alltjämt tingsmenigheten som väljer, men värdigheten anses tydligen ärftlig inom Harald Hårfagres ätt. Däremot är det inte vidare noga med ätteläggarnas möderne eller inbördes ålder.

Vad det handlar om är att alla nämnda platser ingår i ett nätverk av katolska kyrkor och katedraler som uppfördes under en kort period i mitten av 1100-talet när döpta nordiska vikingakungar, köpmän och utbildade biskopar ifrån olika släktklaner vuxit sej så starka att påvestolen kunde, ska vi säja välsigna, att det tidigare danska ärkestiftet för hela Norden nu kunde delas upp till fristående (men underställda det danska) norska och svenska ärkestift, som var för sej ville kommunicera på egna eller inhyrda säkra kölar utanför danskarnas farvatten med trafiken mellan Rom och bandet av de nytillkomna kyrkorna. Huvudaktören och först ut var det utan jämförelse största och rikaste ärkestiftet Nidaros med säte i Tröndelag fylke, som Jämtland-Härjedalen i praktiken var en etnisk del av ända fram till unionsfördraget i Moss 1814.

Tyska Hansan spärrar

Svearnas utbrytning från danaväldet kom något decennium senare än den norska och sinkades också av att svearnas handel på egna fartyg blev instängda i Bottenhavet norr om Gotland av en ny fristående europeisk handelsaktör, Hansan, som monopoliserade den danska handelsverksamheten längs alla Skandinaviens kuster ungefär från Blekinge-Ven och upp till staden Bergen i Norge. Lösningen på det problemet kartlades i efterhand av den östgötske prästen och sedermera biskopen Olaus Magnus med tryckning och utgivning år 1539 av sjökortet Carta Marina som just försöker beskriva de nordiska folkens kraft och frigörelse från 1100-talet och framåt för att ansluta sej till den katolska gemenskapen.

Gallea Peregrina och Rollo

Ärkestiftens i Uppsala och Nidaros resande sommartid med åror och segel på egenkontrollerade kölar beskrevs på femtonhundratalet av Olaus Magnus som Gallea Peregrina vilka nådde Normandiet och därmed Gallien vid floden Seines utlopp i Engelska kanalen. Här hade den norske vikingen Roland eller Rollo år 911 erhållit Departementet Normandiet i förläning av Karl den store mot att Rollo döpte sej och lovade att stoppa alla nya vikingaräder mot Paris i fortsättningen. Nordmännens köpmansskepp som brukades vid den här tiden var försedda med både råsegel, full uppsättning åror och enkel kajuta eller hytt för vip-resande och ömtåligt resgods, och kunde på de här nordliga breddgraderna hållas igång på öppet hav dag och natt under de bästa sommarmånaderna med åror och segel oberoende av vindriktning jämförbart med dagens motordrivna skeppsfart.

"Lärda män" visste för tusen år sedan hur lång tid som krävdes för att avverka olika delsträckor på den här kartan, som beskriver det norska Nidarosstiftets utbredning längs utmed axeln latitud 63+/-1 grad på nordatlanten. Jag reserverar för ev. missförsånd i den sistnämnda tabelluppgiften om avståndet till Spetsbergen i ögruppen Svalbard, vilken rimligen måste nås från Hammerfest eller Tromsö i Nordnoge på den angivna tiden Det borde betyda att de svenska prästerskapens snabbaste och bekvämaste tjänsteresor ut till Vatikanen kunde planeras efter denna tydligen stabila tidtabell för genomförandet om de samarbetade med den norska kyrkostaten, vars närmaste anhalt på resan från mälarområdet faktiskt låg vid Ragunda kyrka vid Indalsälven. Hit nådde man enklast från Bottenviken med några få mils landtransport från Bollstabruk-Kramfors.

Bränslet till den biologiska motor som drev fram roddskeppen måste också enligt den vardagslogik som skildras i de många eddasagorna ha utgjorts av galten Särimners varje kväll inmundigade fettrika livsmedelsprodukter. Med samma logik som förklarar kameldjurens fungerande ökenvandringar, kan omegafettsyrorna i fläskprodukterna leverera det kemiska kroppsbehovet av både energi, kroppsfettunderhåll och vatten för mycket längre tidsrymder än vad dagens sockerochbröddopade och vattenpimplande biologiska motorer kan prestera, där aktionstiden mellan varje inmundigad tugga av energivaror plus vatten sällan överstiger 1 timma.

Det bör infogas att roddskeppens betydelse minskade dels med Kalmarunionens tillkomst 1390 och dels av den tilltagande klimatförsämringen som gynnade övergången till de stora tunga flermastade segelskeppen, som tålde vara ute på havet i dåligt väder men var helt beroende av vind, och därför inte kunde gå i reguljär trafik. Så var läget när Carta Marina utgavs 1539.

Geografiska förhållanden

Sett från det rikssvenska perspektiv, som den här historian egentligen handlar om, så börjar ingången till det här bandet, som beskrivs på Carta Marina, från öster vid den gamla kyrkan Ytterlännäs innanför Härnösand i nedre Ångermanälven. Man går bitvis till fots över till Indalsälven i Bispfors eller Ragunda, sedan båt längs Indalsälven förbi Stugun och skär över land till Storsjön i Oviken lite söder om Frösön. Sextitrean når därefter norska gränsen i olika fjällpassager av Kölen mellan Fjällnäs in mot Röros, vid Storlien, vid Medstugan, vid Valsjöbyn och den nordligaste från Gäddede och Ströms Vattudal där man längs öst-västliga dalgångar med sjösystem och åar kunde i första hand nå de inre delarna av Trondheimsfjorden och båtledes täcka in hela fylket Sörtröndelag med Trondheim och Nidarosmetropolen i centrum.

Landavståndet mellan kusthamnarna blir omkring 400 km, varav hälften kan tillbringas i roddbåtar även på ljusa nätter med sovande passagerare om resan är brådskande. 200 km på packhästar går ca 5-6 km/tim, som ovana resenärer knappast klarar mer än tio timmar per dygn av, vilket vid god planering blir utsträckt över fyra dygn och fyra övernattningar kust till kust för vip-resenärer.

Ute på Nordatlanten nåddes även Nidarosstyrda stift på Orkney, Färöarna, södra Island och de nordiska bosättningarna med två katedraler i södra Grönland på samma breddgrad. På ön Man i Irländska sjön byggde norska jarlar år 1153 slottet Rushen som finns kvar som byggnadsminne och som fungerade som hållplats och skydd för vidare färd ner igenom brittiska öarna mot Engelska kanalen. Slottet uppfördes vid samma tidpunkt (omkring årtalet 1150) som vi nu har sett att att ett flertal kyrkor och ruiner längs den beskrivna farleden genom Jämtland byggdes, och som även ärkestiften i Norge och därefter i Sverige upprättades.

Stuguns tillkomst

Stuguns plats i historien hänger ihop med konflikter och motsättningar i krigen mot Danerna, som uppstått ungefär hundra år efter de nordiska ärkestiftens start, dvs omkring år 1250. Färjeplatsen Stugun mitt i Ragundaskogen blev nyckeln som öppnade farleden sextiotrean genom så gott som hela Indalsälvens nederbördsområde.

Huvudargumentet för att den låsta situationen för Sveriges ärkestift hade uppstått var, att den tyska Hansan hade sin snabba utveckling på 1200-talet och införde handelsmonopol i hela Östersjöområdet söder om Visbys breddgrad, och detta kom i praktiken att sträcka sej runt nuvarande svenska kusten och även följa södra Norge upp till hamnar i Bergenområdet. Detta innebar att Hansans köpmän hindrade svensk handel och skeppsfart, samt kontrollerade det danska ärkestiftet i Lund och dess kommunikationer ner genom Tyskland och över Nordsjön till de anglo-sachsiska kusterna i Holland och England. Detta tvingade som tidigare nämnts Galea Peregrina, dvs på svenska: färden till Gallien, att begynna utfärden från Svealand norrut på Bottenhavet.

Den förste i modern tid som vad jag kan se har startat kartläggningen av Stuguhistorian blev min morfar A J Hansson från Kyrkås, Jämtland med studien i StuguBoken från 1927 om Gjurd Bodakarls och lejdebrevens betydelse för och avsikter med upprättandet av själastugan i Stugun. Efter en genomgång av alla medeltida brev i Svenskt Diplomatarium sorterade AJH ut alla brev som handlade om kyrkans och klostrens olika angelägenheter, där han också såg ett samband mellan Alsnö stadga och de speciella intresset från Uppsalabiskoparna för att sända de unika lejdebreven till endast patronatet i Stugun.

Stoppade påvebrev

I AJHs efterlämnade anteckningar finns noteringar om att alla samlade påvebrev i Diplomatariet som gått till Sveriges nya kyrkoprovins (kardinalen Nikolaus Breakspeare från Hamburg invigde de första ärkebiskoparna för både Sverige och Norge under året 1164) under perioden 1164 -1196 har dubbla årtal i dateringen med en tom mellanperiod på tre till arton år, som kan bekräfta att förbindelserna mellan Vatikanen och Skandinavien var mycket bristfälliga och långsamma under den rådande krigstiden.

Varken i A J Hanssons eller i min nutida samling av historiereferenser från den katolska medeltiden finns det några belägg för att så kallade pilgrimsvandringar till fots av "enkelt folk" från det gamla sveariket till Hellig Olav i Nidaros hade skett eller ens varit ett önskvärt och möjligt mål för någon annan än den Heliga Birgitta som vi vet åtminstone hade passerat Nidaros på sin väg vidare ut i världen.

A short summary of Stuguboken in English comes inStuguns early history.

Carta Marina

Det fantastiska är att hela den den svenska medeltidshistorien som redovisas i Carta Marina är ett i svensk och internationell historieforskning försummat, uppenbarligen missförstått och gravt underskattat dokument, som är en närmast samtida arkeologisk källa, vilken förklarar många förträngda delar av den nordiska utvecklingen inom det högmedeltida nordiska samhället. I sammanhanget måste också nämnas att de ofta refererande avsnitten ur Olaus Magnus tjocka bokverk Historia om De nordiska folken är OMs kompletterande beskrivningar till olika företeelser som fanns i originalversionen av Carta Marina från 1539. Denna får i sin tur inte förväxlas med en starkt förminskad och detaljreducerad kopia av det ursprungliga sjökortet vilket trycktes i Rom av andra utgivare efter Olaus Magnus död och där innehållet av exotiska nordbor var avsett vara en tavla att ha på väggen hemma hos rika romerska köpare. Den brukar också återges i handkolorerade exemplar.

Den sista biten, som kopplade ihop sextiotredje breddgradens nordiska domkyrkor med södra Europas kyrkoliv, syns inte på Carta Marina men kan enklast beskrivas som kommunikationen mellan de tidiga kyrkorna på Island som gick över västra Skottland ner genom irländska sjön och vikingafästet Rushen på Isle of Man ner till det normandiska området i Gallien.

Carta Marinaverkets författare

Personerna som ansvarade för och genomförde samarbetet bakom tillkomsten av detta storverk var två prästutbildade bröder Olof och Johan Månsson, födda 1490 och 1488 i Skänninge och ”grundskolade” vid domkapitlet Linköping. De avancerade på 1520-talet till domprost i Strängnäs domkyrka resp. till ärkebiskop i Uppsalas ärkedomkyrka. Båda två hade fått sina katolska utbildningar i Rostock Tyskland, och dom kallade sej nu på 1520-talet för Olaus och Johannes Magnus och båda arbetade till en början för sina kyrkoämbeten i nära kontakt och samförstånd med kung Gustav Wasa under hans första regeringsår och utförde även diplomatiska uppdrag nere i Europa för kungens räkning.

Både Olaus och Johannes var, som patrioter, goda författare och historiskt intresserade av sin nordiska hembygd och dess befolkning. Bröderna var också väl medvetna om att de tre skandinaviska ärkestiften hade uppstått och utvecklats under förhållanden som av för dem lite oklara anledningar hade fått rikare skördar och haft större befolkning än vad som rådde under brödernas livstid.

Men man ska också vid bedömningen av deras verk komma ihåg att publiceringarna skedde i nära förbindelser med den påvliga kurian i Rom, vid mitten av 1500-talet, och riktades till mottagare i den katolska prästvärlden, vilka mycket väl kände till den nordiska istid som nu hade rått och påverkat kulturlivet och samhället under flera hundra år i norr och som även visades på Cartan och i skrifterna.

Mellannorrland fick en framskjuten plats i deras liv i och med att Olaus under åren 1518 – 19 hade haft ett påvligt uppdrag att resa omkring till socknarna här och sälja katolska avlatsbrev som kunde ge köparna syndaförlåtelse och förse påvestolen i Rom med medel för Peterskatedralens ombyggnad. Kurians intresse för beskattning i just denna av rikssvenska sekulära och kyrkliga ledare betraktade avkrok och yttersta utpost kan väl också ge anledning till eftertankar om traktens ekonomiska betydelse under den tidigare historien.

Till yttermera visso hade den svenske de facto-efterträdaren till ärkebiskop Johannes Magnus, dvs Kung Gustaf Wasa, också vid tidpunkten för Cartans utgivning lagfäst reformationen i Sveariket(SCANDIA på den stora kartan) och inlett ett nära samarbete med ”Jämtlandsprosten” Erik Andersson i Oviken för att omskapa och avlöva den stora jämtländska kyrkoverksamheten på ”umbärliga tillgångar” till förmån för det svenska rikets uppkommande militära behov.

Landsflykten till Rom

Deras samarbete och vänskap med Gustav Wasa började snart skära sej när kungen lyssnade mer och mer på lutherfrälsta rådgivare, och år 1527 införde kungen den lutheranska reformationen i Sverige, vilket tvingade de katolska bröderna Magnus att för resten av sina liv gå i landsflykt nere i Europa och slutligen stanna i Italien för sina katolska åsikters skull. Dom hade blivit kättare i de protestantiska domsagorna. Hädanefter ägnade båda för sin försörjning sej helt åt författandet av sina ryktbara historiska verk, och Olaus Magnus arbetade de första tolv åren av vistelsen utomlands med Carta Marina, som förberedelse till sitt litterära verk ”Historia om de Nordiska folken” i fyra tjocka band.

Carta Marinaverkets innehåll

Som sammanfattning kan man säga att deras beskrivningar av de nordiska folkslagens storhet och samhällsutvecklande verksamheter handlade om de minnen som fanns kvar efter det högmedeltida samhälle som hade byggts upp från det katolska kristnandet på 1000-talet och fram till den katastrofala digerdödspesten som inträffade år 1350.

I mitt dokumentsökande är det kartans geografiska och byggnadsmässiga beskrivningar av de förreformatoriska eller katolska infrastrukturerna som varit intressantast. Detta vill jag försöka ställa i relation till de förändringar som påverkades av kombinationen digerdöd, klimatförsämringen som kulminerade till "lilla istiden" när kartan producerades, Gustav I Wasas lutherska reformation vid samma tidpunkt och inte minst den ständiga krigsberedskapen och dragkampen om Jämtland mellan svenska och norsk-danska armèer, som varade från kristnandet kring 1000-talet och ända fram till 1814 års unionsfördrag med Norge.

Den första tryckningen av kartan, som Olaus Magnus själv beställde år 1539, gjordes i Rom, och den är mycket rik på detaljinformation i de bilder från platser som O M själv rekognoserat, medan övriga delar av Norden här och var fylls av folklivsskildringar och symboliska platsmarkeringar.

O Ms skrivna "Historia om de Nordiska folken" utgavs på latin och innehåller noteringar om hans personliga erfarenheter. Även texten på den tryckta Cartan är på latin vilket ger problem när han ska stava lokala orters namn med ett begränsat latinskt alfabet.

Kartläsning av Börje Sandén

>Den forntida uppfattningen om geografin speglas i de första skissartade kartorna. Beträffande jämförelsen med kartor är utgångspunkten den karta som finns i Olaus Magnus stora bok om de Nordiska folkens historia från år 1567. Kartors ursprungliga uppgift var att visa sjövägen till olika platser - i det här fallet i Norden och närmaste delen av Ryssland. Man ser att floder och sjöar är sammanbundna i ett nätverk av förbindelser. Mellan floderna och sjöarna var det naturligtvis landväg som gällde.<

Kartan i Olaus Magnus' bok om De nordiska folkens historia år 1567

Den första nordiska kartan/skissen av betydelse - och som blev allmänt känd - är den som finns som utvikningsblad i Olaus Magnus' stora bok om De nordiska folkens historia.

Kommentar Jan: Den blev av någon anledning slarvigt ritad och innehåller några fel. Bottnia Occidentalis/Västerbotten ska flyttas upp ett steg förbi sjön ovanför som måste vara Lacus Uma Träsk/dvs Flata/Ströms vattudal i nutid (förklaring nedan). Nedanför Uma träsk ligger Storsjön i Jämtland och mellan sjöarna ska området Angermania/Ångermanland in, och söder om Storsjön ska det stå Iemphtia/Jämtland och under det Middelpadia enligt den stor kartan Carta Marina.

Börje: Kartan bygger på flera grundläggande metodiska och oskrivna lagar, som vi först måste bli medvetna om för att rätt kunna läsa kartbilden. Mest iögonfallande är kanske Bottenhavets och Bottenvikens smala och raka form mitt i kartan. Det var praktiskt att här lägga gränsen mellan de två träblock som träsnidaren har använt. Trots den "felaktiga" riktningen kommer en resande inte att missa Haparanda, om det är dit denne är på väg. Lägg också märke till att de äldsta kartorna inte har någon nordpil. Du inser omedelbart varför när du ser hur man ritat Finska viken. När kartan gjordes i mitten av 1500-talet hade svearna minst tusen års erfarenhet av att Finska viken gick i väst-östlig riktning och naturligtvis visste man att Finland inte var långsmalt. Man visste också att färdvägen fortsatte österut in i Ryssland till sjön Ladoga, och där ändrade riktning och gick rakt mot söder ner till Novgorod. Lägg därför märke till att färdvägen från kartans Ladoga går mot söder, precis som i verkligheten. Väderstrecken varierar således på en och samma karta - och det är faktiskt inte bara på den här kartan det är så.

Men det är viktigt att inse att kartor av det här slaget inte är gjorda efter någon planlagd rekognosering. Kartorna är en skrivbordsprodukt baserad på främst skriftliga erfarenheter under hundratals år. Det är förklaringen till varför Barents karta är förvånansvärt väl tecknad. Undantaget är Mälarområdet. Det är två omständigheter som dikterat kartritandet. Kartans främsta uppgift är att visa sjövägarna - till havs! Kartan vänder sig nämligen till sjöfarande handelsmän och ambitionen är att visa bebyggelsen längs kusterna.

Det andra viktiga budskapet som kartan ger oss är att Uppsala ligger vid havet. All tillgänglig information för kartritaren nere i Europa vid 1500-talets slut var att man når Uppsala utan omlastning till mindre fartyg. Att det har varit - och är - en landhöjning i Norden kunde man inte föreställa sig - men man hade iakttagit en påtaglig oförklarlig vattenminskning. Olof Rudbeck konstaterade på 1600-talet att man inte längre kunde segla uppför Fyrisån lika långt som en mansålder tidigare. Staden låg ju vid havet enligt all tradition. Mälaren närmast Stockholm uppfattades enligt kartritaren fortfarande som en del av havet, trots att det blivit viss motström vid Stockholm i början av 1300-talet, särskilt vid vårfloden.

Carta Marina både sjökort och landkarta

Här visar jag först en sammanlagd översikt av de nio kvadratiska tryckblock som täcker ett mycket stort geografiskt område i Norden, och som blev den första kartan som hade huvuddragen av alla kustlinjer i området positionsbestämda.

Mellannorrlandsbältet och Tröndelag

är den del av den fullständiga kartan som jag har gett namnet

Skandinaviska midjan med själastugan

med syftning mot beskrivningen av kartritarens avbildade strukturer i det geografiska avståndet mellan kusterna på inlandsöverfarten.

Cartans västra sida börjar i norr med Trondhjemsfjordens innersta hamnar i vid STEK/Steikjer och LESVNGER/Levanger och slutar i söder med den viktiga och av den inhemska norska varuhandeln kontrollerade uthamnen vid udden STAD, ca 30 landmil söder om infjordhamnar vid Nidaros (Nidelvas utlopp/os). På norska inlandet finns GOLDAL/Gauldalen som leder upp emot Trondheim. Längst ner står en man och lodar vattendjup vid den viktiga uthamnen Stad, som räknas som huvudhamn för den trafik från Nordnorge och Tröndelag, som riktas mot Shetland - Orkney -Skottland och mot Färöarna - Island - Grönland. Översiktskarta och restider finns längre ner på sidan.

Cartan börjar på svenska bottenvikskusten vid Höga Kusten i NORDMALUNG/Nordmaling och SCVLA MONS/Skuleberget, sedan kort landled till NETRA/Nätra, TORSAKER/Torsåker, SOLETA/Sollefteå vid Ångermanälven innan man tar sej landväg över Graninge till FORS och RAGVND vid Storån/Indalsälven/ELVEN. Härifrån följs Stuguleden i Jämtland över STVVA - VESTERHUS med Kungsgården/DOMUS REGIA SVDA/Sunne till VNDERAKER/Undersåker. I söder når kartan ner till BOLLANES/Bollnäs och SODERALA/Söderala, och lite nedanför dessa med skymd text SKOKIRKIA/Skogs kyrka där man funnit en av de gamla konstvävnaderna som är samtida med Kyrkåstäcket. Om man går rakt österut från SKOKIRKIA når man på kartbladet först ORSA och sedan LACVS SILIEN/Siljan. Österdalälven härifrån går över Älvdalen – Idre där man har den stora sjön Femunden ganska nära på norska sidan. På Femunden når man nästan Röros och leden genom GOLDAL i riktning mot Nidaros. Söderut längs kusten når kartan ner till Gnarp och Rogsta och sjösystemet Dellen som ligger norr om det moderna Hudiksvall. Ljusnans dalgång kommer upp vid COGERBELA/Kårböle, förbi LANGA/Långå och över gränsen vid Fjällnäs har man också nära till den gamla norska staden och gruvplatsen Röros.

Jamtli museum har en video av historikern Olov Holm och Arkeolog Björn Olofsson om gamla kyrkor, som väl illustrerar både Anna Elmen Bergs medeltidskarta över ödekyrkor och Carta Marinas segment ovan över kyrkor i området. Videon https://www.youtube.com/watch?v=S3xGG3DUelk visar analyser av de arkeologiska artefakterna undertaksbrädor från år 1150 som bevarats i Kyrkås gamla stenkyrka, vilken direkt ersatte den första, nu 400-åriga träkyrkan. Stenkyrkan uppfördes omkring år 1540. Som grädde på moset kan vi nu också damma av och lägga till den bildsymbolik från havssjöfarten med 1000-talets roddskepp som avbildas centralt på den artefakt från träkyrkan som jag här kallar för Kyrkåsantependiet med 2 st skeppsbilder.

De två första skarpa bilderna togs på museum i Stockholm innan alla delar återbördades och 2015 samlades till en tämligen anonym presentation på hemmaplansmuseet Jamtli i Östersund, där jag försökte ta det tredje fotot. Man ser i alla fall ett stort tydligt och imponerande roddskepp med segel, som placerats i centrum på bild 1.

Sedan har vi det avklippta fragmentet från antependiets underkant, där alla hittills frågat sej vad det fyrfota djuret föreställer, vilket sannolikt representerar alla inblandade rid- och packhästar, som också förekommer på bilder i Nordiska folkens historia och inte minst i mycket detaljrika och dramatiska framställningar på Bayeuxtapeten. Ingen har pratat om det tydliga roddskepp med markerade hål för årorna och revade segel, som kommer in strax under djuret. Symboliken med havsgående skepp på den här kyrkotextilien måste rimligen ställas i relation till att den här kyrkoplatsen befinner sej bra precis mitt emellan Cartans östkust och västkust, och dessutom på en vattendelare 400 meter över havsytenivån, att det kan vara läge påminna om den havssjöfart man är på väg emot i alla färdriktningarna sommartid här mitt i Skandinaviens inland.

Om någon tvekar om ifall den här gamla sjöfarten var möjlig, så kan jag nu visa, att jag vid ett turistbesök i Torontos hamn sommaren 2016, helt oplanerat råkade sammanträffa med en modern kopia av de gamla drakbåtarna, som just seglat över nordatlanten med 30 mans besättning från byggplatsen i Haugesund Norge, över Island, Grönland, New Foundland, in genom St Lawrencefloden till Toronto, som ligger vid Lake Ontario - den nordligaste av de fem "The Great Lakes i Nordamerika". Första bilden visar en av Carta Marinas uppfattningar om hur den båt såg ut, som t ex den Olaf Haraldsson/St Olaf kunde ha använt när han som ung besökte släktingar i Rouen, Normandiet i dåvarande landet Gallien omkring år 1000. St Olafstidens biologiskt motordrivna skeppsfart beskrivs lite närmare under rubriken Gallea Peregrina ovan.

Harald Hårfagre visar skeppets data, som kortfattat anger längd ca 30 m, deplacement 80 ton, "25 sesse" betyder 25 åror på varje sida=50 st åror - varje åra har två man - full bemanning kräver 100 mans besättning. På denna resa gick skeppet enbart med segel till havs och hade då 30 mans besättning. Carta Marinas avbildade skepp för katolikers resande med handelsskepp mellan Norge och Gallien kan ha ungefär motsvarande data men har en annan kölkonstruktion med låga för- och akterstävar. Hårfagres drakstävar här var avsedda för krigsskepp.

En viktig skillnad mot kartografin på utvikningsbladet med Börje Sandéns beskrivningar är, att vattendragen som var farbara för båtar där visades som schematiska stråk, medan den detaljerade stora Carta Marina bara kunde visa de största sjöarna som figurlösa symboler och lämna resten av de rinnande vattnen åt fantasin. De stora sjöfyllda områdena i norra Jämtland och Lappland kallades för träsk, där t ex det livligt trafikerade området Ströms vattudal fick namnet Uma träsk efter en av de större infarterna från Umeälven och porten in från Jämtland heter ASUND, där Aet står för Å=Ström alltså orten Strömsund. Det följande utsnittet täcker hela områdena för lederna längs Indalsälven och Ljungan. Några viktiga sjöar har fått namn som t ex Lacvs Meler/Mälaren och Lacvs Vener/Vänern medan t ex Storsjön i Jämtland är namnlös, möjligen pga att Olaus M hade svårt att bestämma sej för om det var TRESK eller enskilt LACUS.

Olaus Magnus markerar också orten SVAKBV/Sveg och LACVS SVAKA/Svegsjön, som genomflyts av FLV LVSEN/Ljusnan som betydelsefull farled under någon högmedeltida period, som sannolikt föregick Stuguns start, dvs före 1250. Här ges Överhogdalstapeten en naturlig plats och koppling, som det kanske första tidigmedeltida vägmärket för en del av den skandinaviska genvägen från det ännu ej upprättade Uppsala ärkestiftet till prästkollegierna i Gallien och söder därom.

Bayeuxtapeten förebildar svenska kyrkovävnader?

Här har jag hämtat några exempel från den berömda 70 meter långa Bayeuxtapeten som beskriver 73 sekvenser av verkliga historiska händelser och persongallerier att nästan jämföra som en dokumentärfilm om slaget vid Hastings i södra England år 1066, för väldigt nära 1000 år sedan. Tapeten är broderad av yrkesmän i England och tillverkad bara tio år efter själva händelsen.

Här skildras hur den normandiske vikingaättlingen Vilhelm Erövraren med flera en "dagen D" i oktober år 1066 med gynnsam vind lastar en stor gallisk armé från Normandiet på olika typer av nordiska vikingaskepp i nedre Seine, går för fulla segel över engelska kanalen med skeppen fyllda med soldater och hästar i full rustning och på tredje bilden landstiger direkt från båtarna och anträder marsch till slaget vid Hastings. Med förstoring kan man se att skeppstyperna är desamma som de båda avbildade skeppen på det vävda Kyrkåsantependiet nedan, där vävtekniken begränsar finliret med detaljerna. Härvidlag är bayeuxskildringen så exakt att jag nästan kan tänka att man kan avläsa olika klanmärken på några av skeppens drakhuvuden.

Dateringen för Kyrkåsantependiet är inte exakt men anger omkring 1150 vilket betyder cirka 75 år efter bayeux, och stämmer i så fall väl med dendrokronologimätningarna för den träkyrka i Kyrkås som byggdes 1150 inför Uppsalastiftets godkännande.

Här kan vi också börja ana en koppling till Olav Haraldssons förehavanden, där hans brorson (efter Harald Hårdråde) Olav Kyrre (enligt Alf Henrikssons kronologi) deltog i slaget vid Hastings 1066, överlevde detta och bör ha varit väl medveten om Bayeuxtapetens tillkomst med normandisk hjälp, och som även hade intresse för att kopiera förklarande delar av den för användning som vägmärken i strategiskt belägna svenska kyrkor.

Normandiet nordisk utpost i Gallien

Skyddsavtalet mellan Rollos förläning Normandiet och staden Paris ledde några generationer senare till att den tolvårige vikingen Olaf Haraldsson, son till en småkung i Vestfold i Sörnorge följde med på ett skepp som från år 1007 började göra räder i Östersjön för att efter några år gå till Normandie vid nedre loppet av Seine. Här blev Olaf kvar några år hos kristna Rolloättlingar, deltog i fälttåg mot England, utbildade sej vid katedralskolan i Roen och lät döpa sej innan han år 1015 återvände till Vestfold och började göra anspråk på den norska kungakronan efter sin far Harald Grenske och andra makthavare. Olav erövrade makt och styrde tämligen hårdhänt ett kristnat Norge från nuvarande Sarpsborg fram till år 1028 då han förlorade mot mot danske Cnut den store som nu även lagt under sej England. Olav Haraldssons väg till helgonutnämningen kunde kanske ha följt i de historiska spåren av kampen om den engelska tronen enligt ovan?