WångenHistoria

Redogörelser för Wångens historia fram till 1932

1917 Anders J Hanssons Wångenhistoria

I en nästan 600-sidig jubileumsskrift "Jämtlands län kungl hushållningssällskap 1817-1917" skrev A J Hansson avsnittet om hästens historia i länet i en mycket faktaspäckad artikel över 140 sidor. Han var vid den tiden en vanlig 60-årig bonde bland en stor mängd andra bönder i länet, ingen formell utbildning utöver den gamla småskolan hemma på 3 - 4 år plus kanske ett par års fortsättningsskola i det s k komberniet i den större grannsocknen Lit. Han hade vad jag vet inte tidigare publicerat något nämnvärt i tryckt skrift och här fick han alltså förtroendet att skildra den absolut viktigaste grenen vid den tiden i länets jordbruk, medan övriga verksamheter beskrevs av olika akademiskt utbildade konsulenter och tjänstemän i respektive fack. Här i AjHsWångenhistoria tar jag med hans egna ord om Wångens start från sekelskiftet och verksamheten där fram till 1917. Jag har dock skurit bort rätt många sidor detaljerade redogörelser över fastigheter, budgetar, foderstater och det mesta av den politiska behandlingen i landsting och hushållningssällskap. Man kan ju ha skäl att här tala om historia och fakta direkt ur hästens mun eftersom AJH som framgår av redogörelsen deltagit i ledande poster från Wångenprojektets första början och dessutom varit ledamot i landsting och hushållningssällskapets styrelse under samma tid. De senare posterna innehades dessutom under många år före honom av hans far, bonderiksdagsmannen Hans Andersson. AJHs beskrivningar av nordsvenskavel i länet före år 1903 finns under länken NordsvenskaHästen.

1920 Lantmännens tidning om Wångenhistoria

I en ”Lantmännens tidning” från AJH:s arkiv, april 1920, finns ett stort reportage av ”Big” om Wångenverksamheten, som då pågått i 17 år. Här har jag gjort några utdrag:

I handelsutbytet med norrmännen (före år 1900) ingick även hästar. Tidvis var det export av denna vara till Norge, men de flesta hästar, som gått över gränsen, torde ha färdats i motsatt riktning. Det var föl av östlandsstammen som inköptes till gränstrakterna. Härav kommer rasfrändskapen mellan den nordsvenska hästen och den gudbrandsdalska. I båda ingår en del orientaliskt blod. I den nordsvenska hästen är säkerligen inslaget av varmblod större än i släkten på andra sidan Kölen. Som ettåringar eller ”tämmingar” vandrade hästarna från Jämtland till grannprovinserna i Norrland och gingo efter några år söderut som vuxna dragare.

............ Tanken på en depå för den nordsvenska hästaveln fördes första gången till offentligheten genom en motion väckt vid 1862-63 års riksdag av bondeståndsledamoten Paul Andersson, Jämtland. …................ Professor W. Hallander, som i ”Historisk inledning” i sin ”Stambok över Nordsvenska Hästar” återger motionen, skriver därom bl. a.: Helt visst hade det tett sig i mångt och mycket annorlunda med den norrländska hästaveln, om riksdagen bättre upptagit denna motion …...... ty det var plan och ledning som fattades.Det var dock först vid sekelskiftet som planen ledde till mer konkreta åtgärder. På hästutställningens diskussionsmöte i Stockholm år 1897 hade veterinär Axel Pålman framställt förslag om inrättande av hingstuppfödningsanstalt för den nordsvenska hästaveln samt inrättande av en kommitte med uppgift att lösa denna fråga. Senare gavs prof Hallander i uppdrag att till hästutställningens sammanträde år 1899 utarbeta förslag till åtgärder........ Detta förslag, gående ut på att i de olika länen tillvarataga och rationellt uppföda hingstföl av god kvalitet och känd likartad härkomst, tillställdes sedermera hushållningssällskapen i Kopparbergs, Gefleborgs, Jämtlands och Västernorrlands län och resulterade i att i Alsens socken i Jämtlands län upprättades en uppfödningsanstalt på militärbostället Vången, som av k. m:t kostnadsfritt upplåtits för ändamålet.

.........Avsikten med anläggningen var i första hand att förse området för de delägande hushållningssällskapen med inhemska beskällare. Flera av dessa hingstar ha dock köpts till andra platser, spridda lite här och var i landet. (efter stadgeändringar 1912-15).

Anstalten Vången står under ledning av en styrelse, i vilken delägarna äga representanter. Gefleborgs län har hela tiden representerats av greve H. Hamilton, en av de mest drivande krafterna, då det gällde att få detta storslagna och för vår hästavel så betydelsefulla företag till stånd. Verkställande ledamoten av styrelsen är landstingsfullmäktigen och bankdirektören Anders Hansson, Bringåsen (i praktiken den ende bonden i styrelsen /min anm./), en man som för den nordsvenska hästen nedlagt arbete – såväl i enskild som offentlig gärning – vars betydelse torde vara svårt att överskatta. Till inspektör för anstalten är förordnad 5:te premieringsdistriktets ordförande, professor W. Hallander, Skara. Föreståndare är sedan 12 år tillbaka hr E. Eriksson, en för kallet varmt intresserad och väl kvalificerad jämtlänning.

De resultat man hittills uppnått, sedan arbete med den nordsvenska hästen greps an på allvar och med plan, torde bäst kunna iakttagas vid en jämförelse mellan marknadshästarna nu och för 15 år tillbaka.

(A J Hanssons bankdirektörstitel hänför sig till att han tog på sig ett tidskrävande uppdrag som föreståndare på ett länskontor i Östersund för en nyinrättad bankverksamhet i Svenska lantmännens regi mellan åren 1917 - 1924. I en allmän bankkris det sistnämnda året omorganiserades denna svenska bankrörelse med samma personal till statligt ägande med namnet Jordbrukarbanken, vilken några år senare övertogs av Handelsbanken och upphörde. AJH blev därefter ledamot i Handelsbankens lokala styrelse i länet.)

1932 Schmidts Wångenhistoria

I tidskriften Hästen årgång 1932 publicerade P. Schmidt en artikel kallad HingstUppfödningsAnstalten Wången, där han ger en detaljerad beskrivning av anläggningens uppbyggnad och funktion, "enär därifrån utgångna hingstar synas ådraga sig alltmer ökande uppmärksamhet torde en kortare beskrivning av anstalten kunna påräkna ett visst intresse".

Här kan man då utgå ifrån att allt som hittills gjorts och investerats på anläggningen skett under "verkställande ledamoten" A J Hanssons ledning och avsyning, även om den några år tidigare nyanställde förvaltaren P O Ullberg blev alltmer varm i kläderna. Det är i alla fall helt klart att AJH även så sent som 1932 satt hemma i Bringåsen och räknade på investeringar i takplåt för stallar och ny stallgödselspridare för Wången. Under den senaste tolvmåndadersperioden hade han dessutom varvat veckolånga sjukhusbehandlingar i Stockholm med lika långa premieringsresor och fölinköpsresor.

1982 Nils Agerbergs Wångenhistoria

Bokserien Jämten 1982 hade Nordsvenskt hästtema. Agronomen och lantbruknämndens chef NilsAgerberg beskrev där sin Wångenhistoria med material ur tidigare publikationer och fastighetsregistren.

Här finns egentligen inga uppgifter om A J Hanssons insatser, vilket sannolikt beror på att Agerberg hämtat sina uppgifter från de 50- och 75-årsskrifter som skrivits av chefsveterinärer som kom in i verksamheten utan att vara på platsen och efter AJH:s död. Det arkivmaterial som jag redovisar låg utom deras synhåll undanstoppat i Bringåsen ända fram till omkring år 2010. Det lär dock ha funnits ett arkiv även på Vången som tyvärr blev kastat i frustration över att den gamla verksamheten försvann helt vid den senaste omorganisationen 1996. Det finns även en mindre samling under namnet Vången på landsarkivet i Östersund med bl a en samling hästfoton som jag lämnat in.

2003 Nils G Åslings Wångenhistoria

Jubileumsboken Wången 100 år utgavs år 2003 och innehåller uppsatser av ett antal olika intressenter från hästsverige - alla med någon form av relation till Wången i dess gamla roll eller i den nya rollen som ATGfinansierad travhögskola. NilsgÅslings Wångenhistoria är en uppsats som beskriver hingsuppfödningsanstalens uppgång och fall ur ett samhälls- och bondeperspektiv som saknats hos alla andra referenter. Åsling har ju en ganska unik bakgrund med sina erfarenheter: Bonde i Wångens närområde, riksdagsman för "bondepartiet" och några år industriminister, en tid ordförande i Jämtl läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott - då huvudman för Wången, industrialist samt inte minst engagerad forskare och referent av bondepolitik och föreningshistoria. Den enda person i Wångenhistorien som kommer i närheten av de nämnda kvaliteterna är enligt min uppfattning A J Hansson.

Enligt mina redovisade källor rönte AJH:s insatser stor uppskattning i alla hästkretsar. Han "råkade" dock dö 1932 mitt i en turbulent brytningstid med händerna fulla av pågående uppgifter i ett hemmakontor som han hade skött ensam. Det fanns konflikter mellan andra inblandade när den nya avelsföreningen Nordsvenska hästen tog över stamboksföringen från den gamla Wångenstyrelsen, premieringsstyrelserna började få problem att jämka det sportinriktade travintresset med det gamla produktionsinriktade brukshästbehoven och hela världsekonomin krisade med kreugerkrasch och ekonomiska bekymmer som egentligen rått ända sedan mitten av tjugotalet. Den verksamhet och anläggning, som AJH till stor del i praktiken byggt upp, fungerade medan hela organisationen omkring gjorde en omstart och lade allt det gamla bakom sig i glömska.

Brev och tryckta skrivelser

1903 AJH:s första reseräkning Wången

Detta är ett koncept till reseersättningar i samband med första årets uppstart av Wångenprojektet med ändrad felskrivning. Här finns ett antal intressanta upplysningar om vilka förutsättningar som gällde. Arbetet började i juni första året med vårbruk och med att ordna platser befintliga byggnader för de första fölinköpen som gjordes samma höst.

Här framgår att det var A J Hansson som ledde och planerade den verksamhet och uppbyggnad som skedde på själva platsen Vången i Alsens socken. Detta styrks också av att det i Bringåsenarkivet finns kvar några byggritningar till stallar som även närmare beskrivs i HingstUppfödningsAnstalten, samt ett par olika underskrivna byggkontrakt mellan olika byggmästare och A J Hansson för Wången (bild på den färdiguppförda anläggningen omkr 1912 i NilsAgerberg). Detta första halvår gjorde AJH ett tvådagars besök på platsen varje månad.

I reseräkningen ovan finns en resa till Wången den 6 okt "för utstakning av stallplan". I AJH:s arkiv finns ett utförligt byggkontrakt med en byggmästare Frans Pettersson, Mörsil, underskrivet och bevittnat på Vången den 7 okt 1903 med A J Hansson som enda representant för Wångenstyrelsen. Arbetet skulle börja omedelbart och vara helt färdigt den 15 sept 1904. För detta skulle entreprenören få 6.650 kr (ca 400.000 kr idag), och i detta även hålla "alla nödiga materialier" och grundläggningen. Däremot svarade Wångenstyrelsen för att byggtimmer fanns på plats och övrigt byggnadsvirke på deras räkning fick avhämtas i Ytterån ca en mil bort sjövägen. Bilden ovan är hämtad ur NilsgÅslings Wångenhistoria och visar sannolikt den gedigna byggnad som blev resultatet av de nämnda insatserna.

Från reseräkningen kan också utläsas att avståndet mellan Bringåsen och Vången var ca 6 mil med en ganska omständlig färdväg som på den tiden krävde hästskjuts-järnväg-hästskjuts (eller ångbåt) med en åktid på minst 5-6 timmar plus väntetider vid två färdsättsbyten. Varje besök krävde minst två dagar, ännu fanns ingen telefon och brev måste färdas på samma omständliga sätt.

Ersättningen för varje färdsätt utgick även på den här tiden efter offentliga resereglementen med kalkyler även för lejda hästskjutsar och dagsersättningar för kost och logi. Utifrån ovanstående siffror har jag beräknat milkostnaden för hästskjuts till 1,90 kr, järnväg 0,50 kr och ångbåt 0,25 kr. Det är lite oklart om dagersättningen även inbergriper någon form av timarvode, eller om bonden AJH här fick ta ut samma konsumtionsstandard som annars bara var självskriven för de övriga höga herrarna landshövdingar, grevar och brukspatroner i Wångenstyrelsen - en normal dagslön för arbetare och hantverkare var annars högst 3 kr. (index till dagens valuta är x60 ). Det kostade i realiteten 4 ggr mer att åka efter häst jämfört med ånglok och lejd hästskjuts var inget som en vanlig löntagare kunde kosta på sig annat än i undantagsfall.

1919 Brev fr Hugo Hamilton styrelsemöte Wången

Stockholm 13 Vestra Trädgårdsgatan

• den 25 sept. 1919

Käre Anders Hansson,

Jag måste vända mig till dig för att få ett gott råd. Vi skulle ju nu, som vanligt i oktober, ha ett styrelsesammanträde för Wången för att göra upp statsförslaget m.m. Nu är det emellertid så illa valet för mig att jag ej kan resa till Wången. Dels har jag denna orimliga urtima riksdag, som jag icke vet när den slutar och som för mig omöjliggör att planera något-somhelst för den närmaste framtiden. Men dels och hvad värre är, så förbjuder mig min läkare att resa. Jag måste nämligen en månad framåt underkasta mig en behandling, som ej får afbrytas om den skulle ha någon verkan. Det är mitt gamla hjärta, som behagat krångla. - Nu vill jag veta din åsikt om hvad jag bör göra. Det finnes så vidt jag kan finna tre olika alternativ.

1:o Jag afsäger mig ledamotskapet i Wångenstyrelsen. Detta har många skäl för sig, då jag aldrig lyckas kunna komma dit.

2:o Jag anmäler mig förhindrad att närvara liksom i våras, kallar min suppleant och ber vice ordföranden uträtta sammanträdet. Detta är otrefligt, då det är ett viktigt sammanträde och jag på (..) var borta i våras.

3:o sammanträdet hålles i Stockholm. Detta gjorde vi i fjol för spanska sjukans skuld, men det är tråkigt, emedan det är saker, som man kan vilja titta på. Skall det ske, borde emellertid du och Hallander kort före sammanträde hålla en inspektion på Wången, så att ni äro fullt sakkunniga.

Ja. Nu vore du bra hygglig, om du med omgående ville säga mig vad du tror styrelsens ledamöter tycker minst illa om af dessa olika alternativ. Jag hade tänkt att rådgöra äfven med Ernst Malmström, men han har just i dagarna rest hem till Svanö på en vecka.

Din tillgivne Hugo Hamilton

Brev fr Liss Lars Carlsson om insändarkritik mot prem ordf G Kellgren

Omkring 1924 dyker det upp i arkivhandlingarna en stridbar och välskrivande dalabonde, Liss Lars Carlsson, Västannor, Leksand. I breväxling med AJH och långa inändare i ortstidningar ger han välartikulerade synpunkter på motsättningar inom nordsvenska hästaveln och hanteringen av Wångenhingstarna.

Broder Hansson!

Tack för brevet med de intressanta upplysningarna! Jag närsluter mina svaromål, dels mot Pettersson och nämnderna. Den senare sändes samtidigt till Jämt.P. och Tidning för införande.

Denna diskussion svällde ut avsevärt och har jag nu rätt så utförligt fått utföra min talan. Utsikterna för ett ombyte av ordf. torde väl i allt fall vara små. Men vi ärna nog försöka till hösten. Och lämpligare ordf.-ämne än V. Behm ha vi inte såvitt jag kan förstå. Väl är han ung, men han är norrlänning, f. jämte t. o. m. och mycket intresserad och har nog fått lära åtskilligt av sin svärfar. Och väldigt enkel och folklig lika som prof. H.; ingen sån där hög herre som den nuvarande ordf. (prof Hallander och dr Kellgren)

Utmärkt att Ol. L. fick höra ditt ”julbrev”! Det tog nog, därom är jag viss, och han torde nu bättre än förut kunna förstå mina synpunkter. Dr. K. har för Lindgren i Dingelvik vidgått att ”inspekt-rapporten” var en oförsiktig handling. Det måtte väl också bliva konstigt för honom att åter deltaga i Wångenstyrelsen. Eller hur?

Premieringen vid Wången blir ju den 6 april och auktion 9e och då så bli vi nog med på ett hörn.

Få vi då se Bringåsen också? Närmaste station?

Beträffande ”Nosten” får han nog vara till vi övervarit Wångenauktion. Skulle vi där bliva utan hingst blir det kanske fråga om honom.

Hjärtliga hälsningar!

• Vännen Liss L Carlsson

Kanske Behm nu kan ge dig nr på Stramers mor? Flera med kanske.

….........................

1924 ins 1 Falukuriren

(Utdrag ur ovan nämnda två insändare som här var klippta ur Falukuriren, feb 1924)

”Jag anklagar” - än en gång. Svar till riksdagsman Pettersson i Hällbacken. …....framträtt som försvarsadvokat för dr. Kellgren i Smedjebacken. …....Hr P. tror att jag ej beaktat dr. K:s rapport till Stuteriöverstyrelsen. I mitt brev ….... till dr. Kellgren med följande ord:

Det båtar föga med vackra deklarationen i premieringsberättelserna över Vångens förträfflighet. Det är förtroendet i handling som är erforderlig från de ledandes sida, annars är Vången dömd till undergång. Till ndsv. hästar utdelades i Göteborg 9 första pris. Av dessa gingo endast 3 till vårt län. (Detta var bra i alla fall.)

N:o 168 ”Patrik” och 189 ”Stramer” äro visserligen födda i vårt län men båda äro uppfödda vid Wången och ägdes den förre av Jöns Olofsson, Raftsjöhöjden, Jämtland och den senare av Wångens hingstuppfödningsanstalt. Alltså gingo båda dessa 1:a pris till Jämtland.

Dr K. tillsammans med avlidne prof. Hallander samt direktör A.J.Hansson, har inköpt dessa hingstar till Wången. Även för båda dessa 1:a pris bör rättvisligen något annorlunda fördelas än hr P. gör.

Modern till n:o 242 ”Askungen” (som erhöll 1:a pris i Göteborg) är född hos nyssnämnda Hansson, och har ”Snappa” i dr. K:s ägo lämnat flera av stuteribolagets bästa ston. Dock har dr. K. panna påstå att hr. Hansson ”icke fyller de krav, som måste ställas på de män som skola omhänderhava en dylik anstalt”.

Hr P. påstår vidare ”att äran för framgången bör delas mellan de duktiga uppfödarne och dr Kellgren”. Ånej, äras den som äras bör! Främst av alla bör prof. Hallander hedras, då man talar om ndsv. hästens framgångar i Göteborg. Han var banbrytaren på detta område! Ävenledes bör man ihågkomma förre ordf. i V:e distr. major H. Henriques. Han var ordf. 1913 – 18 och även han uträttade åtskilligt till fromma för hästaveln.

Hr P . åberopar slutligen dr Swederus, Kopparberg. Dr S. är hästkarl, men i likhet med hr P. tämligen okunnig om förhållandena inom V:te distriktet. Och därför kan dr S. glädjas (och hr P. instämmer i denna glädje) ”över dr K:s framgångsrika arbete såsom ordf. i V:te distr hästpremieringsnämnd (dr K har varit ordf endast från 1 jan. 1923) och såsom medlem i styrelsen för Wången.” Tills hr P. bevisat motsatsen så vidhåller jag mitt påstående, ”att dr K. Har så ofta det getts tillfälle drivit hästaffärer.”

Att dr K. har ett medfött affärsgeni är ett faktum och därom är intet att säga. Men jag upprepar för tredje gången: ”Främst borde vi få fordra av en premieringsordförande att han ej är affärsman. Det är eljest så lätt att bli part i målet vid bedömningen.” (Sven O. Persson, Östersund)

…...............................

1924 ins 2 Falukuriren

”Jag anklagar - ” än en gång. Ett bemötande av premieringsnämndens inlaga till Stuteriöverstyrelsen.

Det synes att d:r Kellgren nu råkat illa ut då han måst mobilisera t.o.m. sina kamrater i premieringsnämnderna.

Först vill jag då säga, att jag då jag går till angrepp i tal eller skrift mot det som är snedvridet och osunt räknar jag inte mina meningsfränder först. Och när jag kämpar - så gott jag förmår – för rätt och sanning då är jag inte heller rädd att stå ensam. …...............

Vårt brev till premieringsnämnden, min resa till Stuteriöverstyrelsen jämte vårt skriftliga misstroendevotum mot doktor Kellgren var tillkommet efter enhälligt beslut av styrelsen för Leksands hästavelsförening! Och så länge jag är ordf. för nämnda förening och får uppdrag av styrelsen, så tecknar jag föreningens firma! Nyss nämnda skrivelser voro undertecknade:

”För Leksands Hästavelsförening Styrelsen gm Liss L. Carlsson”. …...................Herrarna behöver tydligen än en gång påminnas om vad jag skrev i mitt brev från Göteborgsutställningen:

I ett brev daterat den 12 april 1923, strax efter hingstauktionen alltså, skriver en ledamot av Wångenstyrelsen till mig följande: ”Endast en köpare från södra Sverge fanns härstädes, nämligen en smålänning; några andra från de sydliga orterna syntes icke till.

Jag kan ej annat än klandra vår ordf. i hästpremieringsnämnden, dr Kellgren, för det han ej vill rekommendera hit några spekulanter till hingstauktionen utan föredrager att resa med dem till Norge för att där göra uppköp. Så har nu skett i flera år . Du vet hur det är t. ex. i Dalarne, och detta är ju att motarbeta vår egen hingstuppfödning och försvåra avsättningen av hingstarna från Wången”.

Den 8 maj skriver samme person vidare: ”Vid senaste Lillehammerutställning har dr Kellgren enl. uppgift inköpt fyra hingstar, därav två till Hälsingland och två till Värmland.

Han (Kellgren) bör få veta att hushållningssällskapen finna hans hingstimporter från Norge illojala, då han på detta sätt fyller hingstbehovet genom onödiga importer och därigenom försvårar eller omöjliggör placeringen av hingstar från hushållningssällskapens egen anstalt Wången.

Säg honom öppet att antingen måste dessa hingstimporter genom premieringsnämndens förmedling helt upphöra, (brevskrivarens kursivering) eller också måste anstalten Wången upphöra. Han bör erinras om att denna anstalt tillkom i avsikt att inom eget land uppföda hingstar för våra behov, för att komma ifrån de penningslukande importerna.”

Beakta att ovanstående icke är en oansenlig Leksandsbondes ord, utan det härstammar från den främsta, praktiska auktoritet vi, enligt mitt förmenande äga inom V distriktet. Han har mer än 40 års praktik på avelsdjursuppfödning.

Ni måste medge att hans ord äro allvarliga och välbefogade. …........... Får man göra sådana erfareheter som jag gjort då känner man sig skyldig att lyfta på den slöja som hittills vilat över hithörande förhållanden. ….............

Och jag hyser fortfarande samma övertygelse att ledningen för V:e hästpremieringsdistriktet bör läggas i andra händer! Efter vad som nu har passerat borde d:r Kellgren självmant ställa sin plats till förfogande. Det vore visst ingen ersättlig förlust utan en vinst för nordsvensk hästavel om så skedde. Har han under en hel mannaålder strävat uppoffrande, osjälviskt och redbart, vilket hans kamrater påstå, ja då är han ju i ”en ålder som , som plägar njuta ett visst otium”.

• Liss L. Carlsson

Det mesta talar för att den citerade brevskrivaren från Wångenstyrelsen ovan var den dåvarande ordföranden och verkställande ledamoten A J Hansson.

1925 Brev fr Vidar Behm om premiering och stamboken

Skara d. 9 maj 1925

• Ärade Farbror!

Farbror börjar väl smått tro att jag glömt nordsvensken för det jag blivit suppleant i ett ardennerdistrikt, men så är det ej.

Först vill jag så tacka för brev med välvilligt råd i den på sätt och vis tveksamma frågan, avsäga sig suppleantskapet eller icke. Efter mycket funderande hit och dit avsade jag mig slutligen uppdraget. Orsakerna därtill voro: Jag ville ej splittra min tid och mitt arbete på nordsvensk och ardenner, utan i fortsättningen arbeta vidare på min utbildning för nordsvensken.

Jag ansåg mig icke hava tid att resa på ardennerpremiering och samtidigt ha möjlighet att vara med i Norrland i sommar, som jag ämnar. Ämnar vara med i VI och delvis i II distr.

Jag erhöll underrättelse från Tirén, att såväl ordföranden Burén som Stuteriöverstyrelsen var emot min utnämning.

Jag avsade mig sålunda, och hoppas jag, att det i framtiden likväl skall bliva mig möjligt att komma med i premieringsnämnd i Norrland. Harmligt var det ju att utnämningen ej gällde VI eller V distriktet på en gång, när den nu kom.

Jag beklagar mig själv som ej kunde komma till auktionen d. 8 april, men jag hade ryggskott och var starkt förkyld och orkade tyvärr ej komma. Huru gick premieringen och auktionen? Vore roligt få höra detta liksom jag vid tillfälle vore tacksam få veta måtten å hingstarna, liksom priserna.

Ni skola väl snart ha sammanträde i Styrelsen för Wången. Jag förmodar att stamboksföringen då kommer på tal igen. Styrelsen får väl då besluta om inregistreringen i V distriktet, det vill säga i Jämtland, Hälsingland, Gästrikland och Dalarna. Kellgren har nämligen icke insänt någon uppgift om fjolårets inregistrering. Jag undrar, om det icke vore ett sätt att uppdraga åt Hushållningssällskapens ledamot att verkställa inregistreringen, ty sällskapen hava ju själva, senast hösten 1924, genom sina ombud förklarat sig nöjda med anordningen, som nu gäller. Eller också uppdraga åt samma ledamot att anteckna vilka djur, han anser böra komma ifråga och sedan till hösten verkställa inregistreringen genom särskilt utsedd person. Det första förslaget anser jag vara det ojämförligt bästa. Att V distriktets hästägare skola hållas utanför stamboken, som nu ser ut bliva följden, anser jag orätt, och vore Hushållningssällskapen i sin fulla rätt själva verkställa inregistreringen, när om Ordf. ej gör det. Vad beträffar Jämtlands och Gävleborgs län bör väl detta förslag kunna ordnas; Kopparbergs län kanske blir svårare, men vill Styrelsen, skall jag åtaga mig det länet, ja om det behövs även de båda andra, ty givetvis skola dessa län med. Liksom två år förut böra väl Ordf. i distr. ombedas verkställa inregistreringen, så går det ju till vid inregistrering i ardennerstamboken om jag ej misstar mig.

Jag är ju beredd på kritik av mitt arbete, men beder få yttra mig däröver innan Styrelsen fattar något beslut. I handbrev till mig skriver kapten Naukhoff: …..”att jag velat grundligt studera arbetet, som har för mig varit av stort intresse, och har jag funnit, att det är en värdig fortsättning av föregående stamboksband”.

Det är det bästa erkännande jag kunnat vänta, men nästa band skall bli bättre, ty erfarenheten lärde mig mycket. Så snart jag kan anse att årsfölen kommit till och levat någon månad, kommer jag att infordra stamboksuppgifter å dem, så de icke bliva bortglömda. Ja som sagt, Styrelsen får vid sammanträdet besluta huru stamboksförningen skall ske under året. Anmärkningsvärt är att Tirén redan under Professorns (W Hallander) dagar verkställde inregistrering, varför nuvarande principer sålunda även förr ägt tillämpning.

I Hästen såg jag just att Föreningen nordsvenska hästen hittills icke vunnit någon egentlig anslutning och ej vågar räkna med sitt statsanslag.

Här är vårbruket snart avslutat. Våren i full gång.

Min hustru (Hallanders dotter) och undertecknad sända sina hälsningar.

• Med vördnad Vidar Behm

(Professorn och föreståndaren för Veterinärinrättningen i Skara, W Hallander, hade redigerat de föregående stamböckerna från början och fram till sin död 1923 i nära samarbete med bl a A J Hansson (se stamboklistan i NordsvenskaHästen). Därefter övertog svärsonen veterinär Vidar Behm båda befattningarna. Behm stod uppenbarligen inte särskilt högt i kurs hos den dominante vet dr G Kellgren, som bl a var ordf i V:e premieringsnämnden för XYZW-län efter 1923. Behm kallde AJH för farbror beroende på att han betraktade sig som en yngre, om än avlägsen släkting. AJH hade tidigare i sina omfattande släktutredningar påvisat samband mellan Behms och sina egna jämtländska rötter.)

1925 Liss L Carlssons Jämtlandsresa med föltransport

JämtlandsResan oktober 1925 är en utförlig berättelse som Liss Lars satte in i Falukuriren. Han erbjöd sig att som vårdare medfölja ett par inköpta hingstföl på tåget från Rättvik till Wången varefter han gjorde en rundtur med hästtema i Jämtland och bland annat besökte A J Hanssons gård i Bringåsen.

1926 Insändarkoncept om travsport av AJ Hansson

Följande är ett utkast till en inlaga av AJ Hansson, som troligen var avsedd för tidskriften Hästen för något av åren omkring 1926. (Jag har inte lyckats lokalisera årgången för de nämnda uppsatserna som AJH svara på). Den här inlagan ger en viss inblick i relationerna mellan Nordsvenskens roll som dragare och den alltmer framträdande roll som travegenskaperna började få i avelsprogrammet för rasens företrädare. Detta blev en mer och mer infekterad fråga som 1966 ledde till en delning av rasen, där Nordsvenska (arbets)hästen blev kvar som en alltmer anakronistisk hingstuppfödning med offentligt stöd på Wången medan Kallblodstravaren bröts ut och blev en enskild avelsangelägenhet för travsportutövarna. Dessa kunde dock importera kallblodiga travarhingstar från Norge och i fortsättningen ställa upp dem för tjänstgöring på Wången. Arbetshästaveln var seglivad och levde kvar på anstalten ända till 1996, då den utmönstrades för gott och anstalten blev till en högskola för hela travsporten med ATG som huvudman.

Nordsvensk hästafvel och trafsporten. (av A J Hansson)

I nr 10 och nr 12 af tidskriften Hästen hafva 2ne uppsatser under ofvanstående rubrik varit intagna, hvilka hufvudsakligen behandla frågan om afvelsdjurens deltagande i traftäflingar. I den förra har dr. A. Pålman bl. annat framlagt förslag till restriktioner afseende viss begränsning för premierade Nordsvenska afvelsdjurs deltagande i traftäflingar och i den senare har dr. Hj. Svederus framställt kritik öfver dr Pålmans hippologiska artikel, hvilken han anser ”ger anledning till åtskilliga reflektioner.

Då äfven undertecknad är mycket intresserad för de spörsmål hvarom här är fråga må det tillåtas mig att i anslutning till berörda artikel äfven få säga några ord i frågan.

Wännen Pålman tillåter sig enl. mitt förmenande en viss öfverdrift när han säger att: ”Alla torde vara eniga om att för bibehållandet af rasens inneboende egenskaper: styrka, uthållighet, energi och rörlighet, ges intet annat medel än travtävlingar”. Härpå vill jag svara att visst icke alla, men alla som i längre tid sysslat med hästar och hästuppfödning äro visst icke eniga med dr. P. om den saken. Hästens rörlighet och snabbhet i trav, samt att han är i besittning af goda lungor, kan utrönas på trafbanan, men detta innebär intet bevis för att den snabbfotade hästen är den verkligt goda arbetshästen.

Snabbtravaren, som visar sig förstklassig på banan kan i sjelfva verket vara en svag häst, som arbetshäst betraktad. Den visade ”energin” på trafbanan kan rätt snart försvinna om samma häst sättes i långvarigt, tungt arbete. Många exempel finnes i det afseendet.

Hästens styrka, uthållighet, energi, rörlighet och uthållighet utrönas säkrast genom längre tids ansträngande arbete. Den som vid sådan profning behåller sin goda kondition, sin framåtanda och sin oförminskade arbetsvilja – detta är den goda hästen. Sådan profning har långt mera värde än profning på travbanan.

Jag instämmer tillfullo med dr. Pålman att unghästarnas förståndiga träning är till stor nytta för dessas utveckling. Men enbart genom träning kan man icke åstadkomma trafvare i vanlig mening. Det är endast sådana hästar som hafva medfödda anlag för trav som kunna blifva framgångsrika på banan.

Alltför många äro de som försökt sig på att genom träning uppodla trafvare af sådana unga hästar, som härför saknat nedärvda anlag, men sådana försök hafva alltid misslyckats. Erfarenheten från lång tid tillbaka visar att anlagen för goda travrörelser ganska troget gå i arf inom vissa stammar eller hästfamiljer och denna egenskap bör man naturligtvis tillvarataga inom afveln.

I fråga om införandet af de restriktioner vid travtäflingar vill jag instämma med dr. Svederus deruti att dr. P. bort taga steget fullt ut och föreslå att med B, AB och A premierade nordsvenska hingstar få deltaga i travtävlingar endast under vintersäsongen, från 1sta Januari till 1sta April intilldess de uppnått en ålder af t o m 6 år, samt att ston, premierade med B eller högre ej få deltaga i travtäflingar längre än till och med 5 års ålder.

Intill dess afvelsdjuren uppnått nämnda ålder hafva de tillfyllest hunnit visa sin förmåga på travbanan. Om afvelsdjuren vid senare ålder skulle kunna prestera några sekunders bättre kilometertid på banan saknar detta all betydelse för afveln. Att drifva värdefullare afvelsdjur på travbanan i äldre år , är absolut förkastligt och medför säkert skada men ingen som helst nytta i afveln. Engelsmännen, som äro ett praktiskt folk hafva för längesedan insett detta och derför är ej tillåtet inom enelska fullblodsafveln att använda afvelsdjuren i snabbtäflingar längre än t o m fyra års ålder. Ett sådant system för äfven införas inom vår nordsvenska hästafvel.

1926 Brev fr V Tirén om premiering

Nordmaling 18 Nov 1926

• Broder Hansson!

Som du måhända hört kommer nytt premieringsreglemente inte att utfärdas att gälla för 1927, emedan regeringen – jordbruksministern – med anledning af förslaget om utökning af nämnden med statens ledamot anser att riksdagen bör höras, då ett sådant utökande skulle innebära ökade anslagskraf.

Kellgren kommer gifvetvis att föreslå till sin suppleant den förutvarande, och jag vill ej på något sätt lägga mig i den saken. Behm torde ej stå synnerligen högt hos chefen för S.Ö.S., då han rent af måste tvingas att afsäga sig suppleantskapet för Burén. S.Ö.S. kommer säkerligen ej att föreslå Behm mot Kellgrens vilja -

Jag var nere i SÖS vid fördelning af anslagen till Vången och hästafvelsföreningen mm, emedan baron Ramel var sjuk. Jag undrar om det ej vore bäst med hästutställningen i Ösund i början af Maj.

Där blir ingen premiering utan prissättning af särskildt utsedda prisdomare. Föreningen (?) föreningens styrelse skall nämligen utse dessa prisdomare. Jag hoppas att Strömbäck kommer att visa något i Ösund , men vet ej säkert. Kostnadsfrågan är svårlöst.

• Vännen V Tirén

(veterinär och ordförande i premieringsnämnden för 6e distriktet Västerbotten-Norrbotten)

1928 Wången 25 år tal och foto

Talen hittades i AJ Hanssons arkiv som en sammanhäftad bunt kopior, utskrivna på maskin av sannolikt en och samma kontorist. Det skulle kunna vara någon av de två damer som pryder första raden på gruppfotot av deltagarna vid detta jubileum. Talen ger en bild av hur verkligheten kring Wångens första 25 verksamhetsår uppfattades av några nyckelpersoner som levt med hela eller delar av denna period. Det är nog ingen slump att personen i mitten är Anders Hansson (A J Hansson) som, enligt många indikationer i talen nedan och övrigt arkivmaterial, var den som i praktiken bokstavligen stod i skaklarna och drog fram Wången hit och sedan ytterligare fyra år tills han dog vid 75 års ålder 1932.

Talen vid Wångenanstaltens 25-års jubileum sommaren 1928.

Brukspatron A. Lundebergs tal

Ordföranden i Wångenstyrelsen kallar mig ålderspresident inom styrelsen, och han har på grund därav anmodat mig presidera i dag, och får jag bedja de ärade gäster, som hörsammat vår kallelse vara välkomna till Wångens 25årsfest. Jag passar samtidigt på att uttala vårt beklagande över, att flere varit förhindrade tillstädeskomma, bl.a. finner jag det kolosalt tråkigt, att hushållningssällskapens herrar ordförande, som icke hava besökt Wången på många år, blivit förhindrade att idag närvara här.

Ordförande kommer sedermera att tala om Wången, men då jag varit med från allra första upprinnelsen till Wången, tillåter jag mig nämna några ord därom.

Ordföranden har nog ej så orätt i att kalla mig ålderspresident – oaktat han själv varit i styrelsen allt sedan Wången kom till – ty jag var med och dryftade frågan om anläggande av en hingstuppfödningsanstalt för den nordsvenska eller lanthästen i en kommitté tillsatt av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott redan år 1899, och i vilken kommitté jag var ordförande. Denna kommitté tillsattes med anledning av frågan om önskvärdheten av förbättrad lanthästavel, som förekom vid veterinärläkareföreningens sammanträde 1899, och vilkens förslag utsänts till samtlige hushållningssällskap.

Den tillsatta kommittén var av den åsikten, att inrättandet av en uppfödningsanstalt för hingstar, på därför lämplig plats i Norrland, skulle vara den bästa lösningen.

Hushållningssällskapet beslöt emellertid ny utredning, och år 1901 tillsattes en ny kommitté /samma personer som 1899/ i vilken kommitté sedermera även insattes landshövding H. Hamilton och d.v. Kapten A.Lindman, vilken kommitté inkommo med ett väl motiverat och genomtänkt förslag, som i huvudsak vann godkännande.

Gävleborgs läns hs belöt på grund därav att inbjuda Kopparbergs, Jämtlands och Västernorrlands hs att tillsätta en kommitté för att gemensamt dryfta frågan och resultatet blev anläggande av en hingstuppfödningsanstalt vid Wången, och som började sin verksamhet år 1903. Styrelsens n.v. ordförande kommer, som sagt med vidare historik om Wången.

…...................

Ordförande Direktör A. Hanssons tal.

Som bekant äro 25 år nu gångna sedan denna anstalt Wången kom till. Denna tid kan jag säga har varit en grundläggningens tid, ty det är först nu, som man börjat skönja resultatet av den 25-åriga verksamheten.

Vid den tid, som anstalten kom till, det var år 1903 hade nog den då tillsatta styrelsen, som bestod av Landshövdingen Greve H.Hamilton för Gävleborgs län, Landshövdingen F.Holmquist för Kopparbergs län, Disponenten Ernst Malmström på Svanö för Västernorrlands län och undertecknad för Jämtlands län stora svårigheter att övervinna för att kunna bilda denna anstalt så, att den skulle kunna fylla sina uppgifter.

Allting här på Wången var då i mycket dåligt skick. Jordbruket var mycket mindre än nu, skörden är nu mer än fyra gånger så stor, som den var från början. Åbyggnaderna voro utruttna och förfallna, uthusen nära nog obrukbara. När den första årsklassen hingstföl skulle insättas på hösten 1903 voro stallarna i sådant skick, att de ej kunde användas, utan man måste inrätta en bristfällig ladugård, som stall för första året, tills man kunde hinna bygga nya stallar. Vidare försökte vi lägga an på att driva upp jordbruket och genom nyodlingar öka foderproduktionen, så att omkostnaderna för foderinköp skulle kunna nedbringas något. Detta skedde med stora uppoffringar från resp. hushållningssällskaps sida, men tack vare deras goda vilja har det gått.

Bland alla de svårigheter, som yppade sig, var en bland de största den att kunna få tag i goda hingstföl. Som bekant var den nordsvenska häststammen av rasrena hästar så decimerad, så nedgången, att endast sekunda avelsdjur funnos kvar. Alla goda sto hade blivit använda i korsning med ardenner och kleisdalsrasen och med andra, och alltså hade den rasrena, nordsvenska hästen kommit bort. Av de gamla hingstarna fanns en och annan kvar, så att det var endast spillror och kvarlevor, som man hade att bygga på.

Emellertid bestämdes från början, att varje hushållningssällskap skulle inköpa fem föl för vart år, och sedan dessa stått på anstalten till tre år, skulle de återställas till resp. läns hushållningssällskap, vilka sedan skulle placera dem bäst de kunde. Detta fortgick i 9 år, men resultatet blev så ojämnt. För oss här i Jämtland gick det skapligt och även för Kopparbergs län, men sämst blev resultatet för Gävleborgs län. Därifrån kommo mest dåliga föl, och alltså kunde endast dåliga hästar lämnas ut. Naturligtvis uppstod ett visst missnöje över att resultatet blev så ojemnt och Gävleborgs län ansåg, att de övriga förtjänade på deras bekostnad. Därifrån kom därför en framställan om att allting skulle bliva gemensam egendom. Fölen skulle inköpas gemensamt, uppfödas gemensamt och försäljas gemensamt. Detta började år 1912 och har sedan dess fortgått. Nu är det givet, att resultatet icke blev så glänsande de första åren, man fick jämförelsevis svaga föl till anstalten, varför man icke kunde uppvisa så storartade resultat av hingstar. Nu kunna vi tävla med de norska hingstuppfödarna, kanske snart överträffa dem. Detta beror på att man undan för undan fick fram bättre fölston och följaktligen bättre hingstföl. Numera kan man påräkna, att det är mycket lättare att få tag i goda föl, och utan svårigheter kan man få tillräckligt antal fullgoda föl, som man kan ha god förhoppning om, att de kunna bliva goda avelsdjur. Det är tydligt, att vi ännu icke hava kommit så långt som man kan komma ifråga om hingstuppfödningen, , utan först nu är det, som man börjar skönja resultatet. Nu vill jag säga, att jag anser, att det resultat, som de senaste åren har uppnåtts, kan Wångens styrelse känna sig stolt över att hava presterat. Det är nu vår glädje och tillfredsställelse att kunna visa våra gäster, som äro hemma i andra län, att vi kommit så långt, och att det gått framåt med stora steg de sista åren.

Jag tror, att ej alla här sett våra hästar, men när vi slutat måltiden, skola vi företa en tur ned till Åberg, där vi hava en synnerligen fin och jämn årsklass. Nu är det styrelsens avsikt att om två år kunna utställa några goda djur, alltså år 1930 i Stockholm, av den årsklass, som vi nu hava på Åberg, och jag tror, att där komma att växa upp hingstar, som vi med heder kunna visa i Stockholm. Vi hava för övrigt fått goda omdömen vid föregående lantbruksmöten.

Första gången utställningen var i Norrköping år 1906, då hade vi några utställda av de yngre hingstarna och fingo första pris för en hingst, som hette Alvar från Wången. För den fingo vi tvenne magnifika silverkandelabrar, vilka nu stå uppställda här. Vidare när det var utställning i Örebro år 1911 hade vi utställda 4 á 5 unghingstar, och vid detta tillfälle fingo vi en fin nordsvensk häst i silver. Till sist vid utställningen i Östersund år 1920 fingo vi av Hans Kungl. Maj:t ett hederspris, en förgylld silverkanna, som enligt uppgift lär vara värd 3000:- kronor. Vi hava ju alltså haft litet uppmuntran för vår hingstuppfödning här, för de stora svårigheter vi haft att övervinna, innan vi kunnat komma till det resultat, som vi nu kommit till. Jag vet, vilka svårigheter, som varit från början, då jag hela tiden från början varit ledamot i anstaltens styrelse, och såsom dess verkställande ledamot här på Wången har det ålagts mig att ordna med allting här och att ha tillsyn över allting.

Foto på hingstar v sthlmsutst 1930

Bilden finns i AJH:s arkiv och är stämplad av en stockholmsfotograf. Den föreställer sannolikt de Vångenhingstar som 1930 visades på Stockholmsutställningen.

.....................................................

Statistisk uppgift lämnad av Direktör Hansson rörande hingstuppfödningen vid anstalten Wången under 25-årsperioden 1903 – 1928.

Inköpta hingstföl (de flesta sannolikt besiktigade och utvalda av AJH själv) 552 st.

• därav döda under uppväxten...........................................26 st. av premieringsnämnden kasserade...............................220 st. kvarstående yngre årsklasser nu på Wången...................65 st. av premieringsnämnden godkända hingstar.................. 241 st.

Härav framgår, att med frånräknande av de under uppväxten döda, samt vid anstalten kvarstående unghästarna, hava 46 % av de vid anstalten Wången uppfödda unghingstarna blivit utlämnade såsom godkända beskällare. Förutom de härovan nämnda, hava under de tre första åren av anstaltens verksamhet, för Västerbottens läns hs räkning vid anstalten blivit insatta för uppfödning 6 stycken hingstföl, av vilka 2 st. blevo kasserade och 4 st. godkända till beskällare.

…..........................................

Sysslomannen herr Anders Mattssons tal.

Hushållningssällkapets inom Jämtlands län ordförande är förhindrad närvara och har ålagt mig såsom en av de äldsta i förvaltningsutskottet att vid detta tillfälle, på denna jubileumsdag säga några ord från deras sida.

Vår ålderspresident här har i några ord antytt, hur början var inom Gävleborgs län, hur det gick till, när de började tänka på att återgå till den, enligt vår uppfattning, naturliga hästaveln, den nordsvenska hästen. Det är bekant, att all utveckling vilar på historiska grunder, som kan ha sin betydelse att se tillbaka på.

Det var på samma sätt här i länet, som inom Gävleborgs län, man började tänka på, att det var på tiden att återupptaga och utveckla den hästavel, som av ålder funnits. Jämtarna ha sedan gammalt varit ett hästälskande folk, och när man började tänka på, att det ej var, som det skulle vara, det var på 1890-talet. Det blev modesak bland våra hästhandlare och bland dem, som hade hand om trävaruaffärerna att vår nordsvenska häst var för liten, och de importerade tyngre raser såsom ardenner och kleisdalsrasen, och här blev korsningsprodukter, som den, som förstod sig på saken, snart insåg, att det ej kunde fortgå med. Så bildades även här inom Jämtlands län på slutet av 90-talet en kommitté och frågan upptogs inom hushållningssällskapet, vilket gav kommittén i uppdrag att inkomma med förslag om, huru det hela skulle ordnas. Det var icke liten strid då, inom detta län, rörande denna fråga. Det streds hårt och bistert. Inom kommittén gjorde sig även olika meningar gällande, och det var ingalunda någon lätt sak att komma till resultat. Bland annat vet jag, att en av kommitténs ledamöter, som framför allt hade kleisdalsrasen på sitt program, vilken ras han ville gynna, uppehöll tiden för sekreteraren en hel vecka för att komma till uppgörelse om, hur det slutliga utlåtandet inom kommittén skulle bliva. Sammanträden höllos då och då, och på hösten kom ett slututlåtande från kommittén, vilken åtskildes.

De flesta av denna kommittés ledamöter hava nu fullgjort sitt värv. Ordföranden är borta, Överste Ström, landstingsman Örberg i Gåxsjö och Olof Nilsson i Torsta äro borta, landstingsman Erik Edström i Munsåker är borta. Den enda, som jag hade trott mig få nöjet se här, var Regementsveterinär Söderberg, ny här i länet då, men vilken med stort intresse deltog i kommitténs arbete, och som jag tror har stor orsak i resultatet.

Den kommitté, som då hade saken om hand, hade de första svårigheterna att övervinna, och hur det sedan gick, och hur det kom sig, att Wången bildades, och hur det ordnade sig för de olika hushållningssällskapen inom de olika länen har redan berörts.

Det tillkommer Jämtlands läns hs att till de övriga hushållningssällskapen och till deras förvaltningsutskott uttala ett tack för för att de med åsidosättande av sina egna patriotiska känslor låtit oss behålla anstalten inom Jämtland. Med de stora områden, som skola här gemensamt förvaltas, är det icke så lätt att sammanjämka de olika meningarna och intressena. Det har från de övriga hushållningssällskapens sida visats en storsinthet. Som man bör känna sig tacksam för.

….................................................

Godsägare Brahns tal

Jag ber att uttrycka vad styrelsens ordförande idag sade, även jag beklagar, att icke någon av de fyra länens landshövdingar och herrar ordförande hava här kunnat infinna sig, på grund av, som vi alla känna till, giltiga skäl.

Utan att gör anspråk på att kunna fylla den plats, som vår ordförande Landshövding Kvarnzelius i Kopparbergs län skulle hava intagit här idag, så ber jag att å Kopparbergs läns vägnar få säga några ord till styrelsen och främst till dess ordförande Herr A.Hansson.

Säkert veta de flesta av oss, vilket stort, svårt och oerhört arbete det ligger i att ena, sammansluta och framför allt sammanhålla jordbrukarna i det här landet. Det går an för ledare i styrelser inom andra samhällsklasser, det går tämligen lätt att sammanhålla dem och föra arbetet fram, men det går ej lätt med jordbrukarna. Vi hava många svaga sidor, men den värsta arvsynden är avundsjukan sinsemellan och misstroendet mot sina egna. Detta gör sig alltid gällande inom föreningslivet, och jag har själv erfarenhet av detta. Men det är desto mer glädjande att det finnes en del sammanslutningar, som lyckas och gått bra, ty det behövs mer än väl bland jordbrukarna.

Vi här i de kalla delarna av vårt långsträckta land hava många gånger under ofredens dagar, när det gällt att värna Sveriges frihet, stått sida vid sida. Dalkarlar och norrlänningar hava många gånger bidragit till att rädda Sveriges frihet både inom och utom landets gränser. Dessa tider äro förbi, och vi hava nu fått glädja oss åt freden under ett helt århundrade, men dagar kunna komma, då enighet är nödvändig.

Med denna utgångspunkt, utan någon politik, är det glädjande att vi kunnat arbeta tillsammans på de fredliga odlingarnas fält, att vi kunnat tillvarataga, vad här är fråga om, även detta är ett försvarsarbete, att genom sammanslutning tillvarataga och rädda spillrorna av den nordsvenska hästen. Det är glädjande, att fyra län inom denna del av Sverige kunnat så pass enigt haft sammanhållning under 25 gångna år. Visserligen har det funnits kritik, det har funnits kritik bland jordbrukarna, bland de olika sällskapens förvaltningsutskott, men undan för undan har kritiken tystnat. Jag tror, och vi veta, att det är ej gott för styrelsen, ej för ordföranden att vinna nya marker, det fordras tålamod, ihärdighet och målmedvetenhet. Nu tror jag, att vi törs säga, att tack vare Wångenstyrelsens sammanhållning och framför allt i allra högsta grad beroende på dess ordförande, vår vän Herr Hansson, så har det hela burit resultat, och jag tror, att Wångenanstalten är på god väg att lyckas och av allt vad jag sett idag med den lekmannablick, som flera med mig besitta, tro vi, att anstalten har framtiden för sig.

Jag ber, som representant för mitt eget län, att representanter från andra län och att samtliga närvarande här förena oss i ett varmt tack till Wångenstyrelsen och ett särdkilt varmt tack till dess ordförande och verkställande ledamot, Herr Hansson, vi önska honom den bästa belöning, vi kanske icke få så stort tack, icke så många medaljer och utmärkelser, men vi hava medvetandet om att ha fyllt vår plikt och gjort för Sveriges jordbrukare en gagnande gärning, Med den förhoppningen utbringa vi ett fyrfaldigt leve för Herr Hansson.

…...................................................

Riksdagsman och länsagronom Samuel Hedlunds tal

Det har behagats ålägga mig att framlägga jämtarnas tack till styrelsen för Wången för den måltid, som de här hava anordnat, och jag är medveten om, att det icke är endast för denna lekamliga spis, som vi åtnjutit, utan även för den uppvisning, som ägt rum och för det resultat, som här vunnits.

Jag har ju varit kanske på grund av helt naturliga skäl rätt pessimistisk ibland, när det gällt Wången. Jag har nämligen bland annat även den rätt så obehagliga uppgiften att vara skattmästare i ett hushållningssällskap. Skattmästaren måste ovillkorligen se till, att inkomster och utgifter gå ihop och att man icke tager av andra, möjligen befintliga tillgångar. Här i länet har det understundom varit rätt trångt om pengar för hushållningssällskapet. När jag skulle uppgöra stat för hushållningssällskapet, och Wångenstyrelsen kom in med sin berättelse och gjorde framställan om anslag, var det givet, att denna begäran, liksom alla andra, ganska kritiskt granskades av mej. Jag tyckte, att det fordrades alldeles för mycket pengar för Wången, och jag gnällde och jämrade mig och undrade, hur man över huvud taget skulle kunna få¨ned detta anslag. Jag föreslog förvaltningsutskottet att göra ett uttalande, att omkostnaderna måste nedbringas på Wången. Jag är alldeles övertygad om, att man inom hushållningssällskapet måste med fasthet och försiktighet planera de arbeten, som sällskapet skall understödja, man måste på ett klokt och franmsynt sätt söka avpassa anslagen för de olika ändamålen, som skola främjas.

Inom detta län har, på grund av, som redan framhållits, nämligen att jämtarna äro synnerligen varma hästvänner, intresset för hästaveln besjälat innevånarna med den verkliga känslan av att hästaveln skall gå framåt. Jag kan icke nu med statistik och siffror bevisa detta, men i förhållande till de allmänna statsbidrag, som hushållningssällskapet erhåller, så är Jämtlands läns det sällskap, som procentuellt taget har lämnat det högsta penningebidraget till hästaveln av alla rikets hushållningssällskap. Detta är givetvis även beroende på det intresse, som förefinnes här, och jag har så småningom, trots att jag är närmare bestämt kogubbe, fått böja mig för det oundvikliga i detta avseende. Jag har också sett det med mycket stor glädje därför, att jag sett, att resultat vunnits, och då är uppoffringen icke uppoffring, utan praktiskt placerade pengar. Jag äar medveten om, och jag har den övertygelsen efter de senaste årens undersökningar, som jag trots lekman på området gjort, att de medel, som vi slösat på hästaveln, varit väl använda pengar. Wången har dragit betydligt med pengar, men det har medfört resultat, och utan att man offrar något för att få fram något, kommer man ingenstans.

För vad styrelsen här gjort, för det samarbete, som ägt rum, ber jag att få tacka och hoppas, att ett ytterligare samarbete skall kunna på ett nöjaktigt sätt utvecklas, så att vi få förslag till nya stadgar och dyl. fastställda och erkända av samtliga sällskap, vilket f.n. icke är förhållandet. Jag vill uttala den varma förhoppningen, att vi skola tillsammans utarbeta detta, och jag hört av mina kolleger, att hos dem förefinnes ett varmt intresse för att få saken ordnad och även inom resp. sällskaps förvaltningsutskott råder samma intresse.

Det arbete, som här utförts har givetvis till sin huvudsakliga del åvilat styrelsen, men även andra, och jag tillåter mig att även i detta avseende få framföra ett tack från oss utomstående, icke direkt i arbetet deltagande, och då riktar jag denna tanke till premieringsnämndens ordförande inom detta distrikt, Doktor Kellgren. Jag vet väl, att det förefinnes personer inom området, som ifråga om hans arbete hava i viss mån något avvikande uppfattning angående ett och annat, men jag är lika väl och lika klart övertygad om, att så småningom skall den känslan växa sig stark och fast liksom hos mig, att från Doktor Kellgrens sida förefinnes ett liknande varmt intresse för hästavelns främjande inom hans distrikt, och jag är övertygad om, att hans arbete för Wången icke blott som hittills lett till goda resultat utan även i framtiden skall leda till goda resultat.

För det direkta arbetet på Wången är anställd särskild personal, och jag beder till Förvaltaren, Herr Ullberg, få frambära ett tack för det arbete han nedlagt härstädes. Det är av stor betydelse att på platsen finnes en person, vaken, medveten om de uppdrags värde och ansvar, som han erhållit, och att det arbetet skall krönas med goda resultat, och att främst styrelsen och premieringsnämnden skall uppskatta det på det sätt, som arbetet visar sig vara förtjänst av, och av allt att döma är det förtjänt av mycket stora lovord.

Till alla dem, som för övrigt äro här närvarande skulle jag vilja uttala ifrån hushållningssällskapets sida ett tack för att de varit tillstädes, att de hava visat intresse för denna viktiga gren av lanthushållningen, som hästaveln intager, att de alltså icke bara vid detta tillfälle, och jag är förvissad om, att så ej är förhållandet, utan även i övrigt söka verka för och främja den gren av lanthushållningen, nämligen hästaveln, som idag lärer oss en förnämlig del av jordbruket.

Det är en glädje och fröjd att se en vacker häst, som har rörlighet, hårdhet, som har kraft och förmåga, energi och snabbhet. Man vill också se den utvecklad i kroppsformerna så att den har styrka präglad i det yttre och ej endast har inre inneboende egenskaper, och jag tror, att den nordsvenska hästen har mer än de flesta icke bara ett företräde, och att min uppfattning delas från de håll, som äro mera kännare än jag. För den nordsvenska hästavelns främjande på det sätt, som är oss möjligt, äro vi beredda. Låt oss från denna jubileumshögtidlighet taga med oss de bestående intrycket och den fasta förutsättningen, att vad på oss tillkommer, skall det bliva enbart angenämt att föra fram denna vår ursprungliga häst, en verklig svensk ras till heder och vinning av Sveriges förnämsta, en häst, som passar både när det gäller snabbhet i rörelsen, landsvägskörning och dyl., en häst, som passar på otillgängliga områden i våra skogstrakter för att föra fram tunga lass, och under våra förhållanden en häst, som passar svenska jordbruket inom de områden, där denna häst, är speciellt avpassad och har sin största spridning. Vi kunna, utan att eftersätta några av andra rasers goda egenskaper, framhålla den nordsvenska hästens större styrka, mera fasthet med bibehållande av rörelse och energi, och med en sådan häst hava vi en häst, passande till de olika krav, vi ställa på ett gott bruksdjur.

För den möjlighet till samvaro, som styrelsen har berett oss, och som de klokt nog, för att icke få några efterräkningar, hava hänskjutit till resp. sällskaps förvaltningsutskott för att få godkännande på förhand, /det är mycket klokt, bra och försiktigt och knepigt på alla sätt, och jag spårar vännen A.J.Hanssons förmåga att höra på litet skilda meningar och litet kritik, det var ett klokt och förnämligt uppslag/ därför beder jag nu att till styrelsen få framföra samtliga närvarandes hjärtliga och varma tack med en varm förhoppning om, att Edert arbetet här skall krönas med framgång, och att denna framgång skall bliva sådan, att vi litet var skola obetingat och utan några särskilda reservationer instämma i ett varmt och innerligt tack för det arbetet.

Jag är övertygad om, att efter de här besvärliga åren som varit, kan det komma en tid, då Wången visar sig genom det utgångna hingstmaterielet vara en anstalt av den förnämliga art, som vi alla drömt om, att det skall bliva, och som den delvis redan förverkligats. Jag personligen innesluter den varma förhoppningen, att anslagen skola kunna minskas, och att anstalten i så stor utsträckning, som möjligt skall kunna reda sig själv och bliva självförsörjande. Ett litet handtag skola vi gärna och villigt giva dem, men innesluter jag den förhoppningen, att detta anslag skall bliva så litet som möjligt.

…...................................................

Ordföranden Herr Anders Hansson

För den hyllning som kommit styrelsen till del beder jag att å egna och å styrelsens vägnar få framföra vårt hjärtliga tack.

Det beröm, som Godsägare Brahn nyss givit styrelsen är ju kanske väl mycket blommor, men i alla fall får styrelsen hålla till godo och vara stolt över, att dess gärningar i någon mån vunnit hushållningssällskapens gillande. Jag vill förmoda, att om styrelsen får ostörd fortsätta med sitt arbete, så tror jag, att om den styrelse, som sedermera kommer, fortsätter i samma anda, att hushållningssällskapen skola kunna känna sig ännu mer tillfredsställda med de resultat, som kunna uppvisas. Men med den period, som gått, den grundläggningens period, är byggnaden icke färdig med grunden, utan i fortsättningen skall man se resultatet, och jag tror, att resultatet skall bliva så pass tillfredsställande, att anstalten i framtiden skall kunna uppehållas utan några större, egentliga uppoffringar.

1929 Brev om Wångenresa och AJH:s "petning" fr Liss L Carlsson

Västannor den 4 dec. 1929

Vän och broder!

Varmt tack för de trevliga dagarna på Wången samt för brevet av den 31/10!

Jag sänder nu samtidigt F. K.(Falukuriren) där du kan se hur min resebeskrivning slutligen kom att se ut. Sände samtidigt ”manus” till K. J. E. Och han gjorde rätt stora rättelser. Slutligen hade tidn. mycket trångt om utrymmet varför åtskilligt av mig måste strykas.

Kan förresten omtala att det jag skrev ang. Bravo gick K. J. E. alltför nära inpå livet och han svarade ganska temperamentsfullt ehuru vänligt. Om vi råkas i vår – jag är nu vald att jämte Ollas Anders köpa hingst – ska´ du få läsa hans kritik.

K. J. E. (vet i Rättvik och ny stamboksredaktör) har för vår lantbr. tidskrift skrivit en 24 sidors uppsats om Wångenanstalten, vilken uppsats som särtryck går i Ndsv. Hästens skriftserie. Kanske har du fått den. Artickeln är synnerligen intressant och välskriven, det bästa jag sett om Wången. Omtala för mig om du fått den. Varom inte skall jag sända dig tidskriften.

I går kväll hörde jag också ett utmärkt föredrag av K. J. E. om föl- och unghästskötsel.

Wången och stamboken erhöllo äskade belopp på H. S. smtr. den 2 des. Jag försökte med en admanitran(?) åt Ndsv. hästens styrelse, ehuru detta misslyckades. Både hövdingen och sekreteraren stödde mig i voteringen. Se i övrigt F. K. (Har sänt ”resan” till Linnér).

Efteråt samtalade jag med vetr. F Falck jag visade förresten ditt brev av 14/2 där du redogör för Hedlunds intriger m.m. Han sade bl. a: ”Vi kände oss mycket upprörda vid W-smtr. då vi erforo att A. J. H. var petad,” sade han, ”och jag föreslog att vi skulle strunta i Jämtl. val av Ol. Persson. Men då upplyste O. P. att att F. U. glömt att välja om Hansson sista perioden”! Vad säger du om detta? Glömde verkl. edert F. U. (Hushållningssällskapets förvaltningsutskott) att omvälja dig dec. 1926? Jag emotser bestyrkt protokollsutdr. därest val förrättats.

Det skall bliva intressant se hur denna fråga (om stamboken) utvecklar sig. Nog misstänker jag att Ndsv. hästen försöker igen, såvida inte K. J. E. anser det klokast att låta bli. Vår sekr. Augustinsson har emellertid allvarligt framhållit faran för K. J. E. ”Driver N. H. stamboksfrågan till sin spets då kommer yrkanden att N. H. får övertaga hela Wången.” Detta sade A. i sep. På vårsmtr. 2/12 kom detta yrkande eller rättare Nils Olsson, Nås kungsgård sade: ”Jag tycker N. H. borde få övertaga hela Wången då sluppe vi satsa så mycket pängar årligen”.

På mitt förslag beslöts att nästa år f. Wången beställa så många ex. berättelser att varje lantbr.-ombud får 1 ex. före dec-smtr. (c:a 100 ex torde åtgå).

Hjärtliga hälsningar! Vännen Liss L. Carlsson

1930 Brev fr Wångenförvaltaren P O Ullberg

Hingstuppfödningsanstaltens brevpapper

• Wången Alsen den 10/3 1930

• Herr Direktören A. J. Hansson
  • Hedersbroder!

Tack för senast i Östersund, skriver närmast för att få höra Din uppfattning om utställningen i Östersund?

För min del känner jag en stor besvikelse över där timade resultat vilket jag funnit många instämma uti.

Vad är egentligen vårt mål för nordsvensk hästuppfödning hädanefter, jag kan ej annat finna än att allt vad som är arbetat och utfört blev totalt sönderslitet.

Kan aldrig tro premieringsnämnderna i de olika distrikten känner sig till freds över resultatet, är meningen med detta att åter gå in för den tunga lymfatiska lösa och slappa hästen, som de senaste åren totalt hotat att tillintetgöra den nordsvenska hästens goda egenskaper såsom energi hårdhet och anspråkslöshet, är det för oss ekonåmiskt med en häst som hastigt växer ut i massa o grovlek för att vid tre års ålder verka färdig men sedan närsom påkänningarna börja dels i arbete och dels samtidigt för bekening av ston inom en tid av högst 5 år för att inte säga tidigare individer gått ned till ett intet och kansjö rent av är färdig för slakt. Nog tror jag att vi är mera bekenta av en häst som växer sakta och har den andra individens egenskaper hårdhet energi och anspråkslöshet. En häst som ej har mage att omsätta sitt eget foder kan nämligtvis ej lämna andra egenskaper i arv på sin avkomma. Är för övrigt denna championgrupp i utställningen idealet i typ för vår ras, då är många hästkarlar vilseled av tidig datum och däras tidigare arbete är av intet värde.

Jag är vidare aktuel för att valet av hingst till Rättvik var det vansinnigaste val som kunnat utföras, voro dessa Indus och Rolandavkomlingar med Cyklon kan man på förhand förutsäga vad som blir, till en plats med sådana ston som Lise Lilla Brunilla skulle Cyklon ha placerats där har han gjort nytta men ej på Indus och Rolandston. Leksand valde rätt är min bestämda uppfattning.

Nu till slut ett par räkningar från Centralföreningen. Ja än en sak, har i dag haft telefon från Bjurholm i Västerb. med förfrågan om Calmer e. Redvin u. Tyra. Priset 2000 torde väl få anses såväl maximum som minimum, medela mig fortast möjligt.

• Vänligen Ullberg

Per Olof Ullberg anställdes omkr 1925 som den förste förvaltaren, stationerad på Wången. AJH fungerade ända fram till sin död 1932 som mentor, rådgivare och kassaförvaltare.

1930 Brev fr Liss L Carlsson om insändare ang kritik mot V Behm och ny huvudman för stamboken

Vnor ¼ 1930 Herr A. J. Hansson Bringåsen

• Broder!

Varmt tack för de härliga dagarna i Östersund och Wången och särskilt tack för besöket i ditt hem! Hälsa så gott till fru och barn och tacka dem så mycket! Jag är särskilt glad över det foto som togs på ”oss tre som hållit ihop”. Jag såg plåten och bilden torde bliva bra. Den skall alltid påminna om de goda vänner och hedersmän, som jag med rätta räknar bland mina bästa vänner.

Sedan jag för F. K. (Falukuriren) skrivit en art. om Utställningen i Ö-d - du skall få 1 ex. - har jag gått och funderat på en inlaga i J.-T. eller Ö. P. om utställningen, och Wången och stamboksföringen. Detta av två skäl mitt samtal med Linnér och N. H. årsberättelse där bl. a. nämnes att medlemsantalet sjunkit från 1.000 till 800. Flera sty:ledamöter och fullmäktige också frånv. i Ö-d. Också ett svaghetstecken. Jag ville för edert F. U. påpeka risken av att anförtro en så viktig sak som stamboksföringen åt en så löslig inrättning som ”föreningen”. Av en Sundström fr. Sidensjö hörde jag litet fr. N. H. fullmäktigesmtr. Han hade ivrigt kämpat för utställningar vart 3e år och befarat att fören. dör inom 5 år. Jag skämtade litet med honom och frågade om det inte var ett magert ben att gnaga på : stamboksöverflyttningen. Ja men dom hade nu intet annat att ta sig för med, sade han. Är inte detta okynne?

Nu frågas, tror du att jag kan göra någon nytta med en inlaga i en jämtl. tidning?

Linnér var mycket bestämd på att N.H. skulle ha stambokuppdraget. Och jag ansåg tillfället mindre lämpligt att diskutera den frågan. Därför ville jag göra ett nytt försök. Att Niklas blivit omvänd och hela Västernl. F.U. förvånar mig på det högsta.

Du hörde väl av Behm hur simpelt överdir L. (A Lindsröm, Stuteriöverstyrelsen) betedde sig? Gick där och ljög i folk att polackerna uteblevo fr. utst. därför att Behm ej ville utskriva stamtavlor åt dem. Är inte detta nedrigt. Jag tror jag måste sända Albert L. ett allvarligt brev. Detta så mycket mer som jag vid Holm fick höra en annan lögnhistoria om Behm. Jag börjar tro att Hallander och Lindström voro gramse eftersom Behm behandlas så illa av honom. Minnes du att han kallade Behm skräddare, då han efter sin utnämning som sekr. ville bocka sig för Lindström.

Jag frågade Sjögren om regm.-vet. Vilhelmsson, kungl majts ombud i V vore något gott förvärv. Då svarar L.: ”Det var en ren händelse att V. kom med.” Jag föreslog Tirén att vi skulle samlas om Behm, men T. förklarade att B. ”gjör ut sig” med S. Ö. S.(Stuteriöverstyrelsen) då han, dels hos jordbruksm. med förbigående av S.Ö.S. begär att bliva prem.ledamot och dels, då han utn. till suppl. för Burén inte förr än efter flera påtryckningar fr. S.Ö.S. avsagt sig”. Jag hade svårt att höra S. till slut men utbrast: Detta är lögn. Varvid S, svarade mig: ”Jaså försöker dom äta ut B.”

B. har nu sänt mig alla akter i målet vilket till fullo styrker att även denna historia är en vävnad av lögner.

• 1.Behm har aldrig talat med jordbrm. Linders endast hos Tirén erbjudit sina tjänster och detta var väl att gå rätta vägen. 2.B. erhöll uppmaning fr. sekr. i Skaraborg att avsäga sig och detta hade nog B. gjort utan påstötning

Det var intressant få se i alla fall, att Linders tog intryck av min inlaga – jag förbigick S.Ö.S. och mitt besök hos honom, som förstörde den viktiga saken i all välmening och utnämnde B. i III i st. för 5e som jag föreslog hade B. den gången, jan. 1925 blivit utnämnd i rätt distrikt hade han nog sedan eller nu varit ordf. i st. för Eriksson. Denne är ju en utmärkt ordf men det är harmligt att Behm så skall beljugas och hållas tillbaka.

Suppl. Palm och Bryne lyste med sin frånvaro i Ö-d. Så nog måtte deras intresse vara skralt. Tydligen har Tirén fått dessa lögner av A.L. Annars hade han väl inte avböjt B:s erbjudande. Tycker du inte jag bör skriva både till A.L. Och Tirén?

Bertil har längtat (?) så svåra att vi börjat bli ängsliga men nu säger vårdaren vändning har inträtt. Vid uppvisning den 23 väckte han allmän beundran. Gott vore om han nu gör goda föl. Och snäll är han och väl så rask som Stål. Förmodar att vi gladeligen kunna ställa upp till tävlan på isen tills. med Cyklon. Huruvida Bertil kan hålla stången som reproduktör få vi se. Men vi ha all anledning hoppas det bästa. Cyklon är väl ”hårdstilld”? Jag fick den uppfattningen av stallkarlarna.

Om du råkar P.O.U. bed honom sända avskrift av spr.rulla för Bertil. Men tydlig härkomst för stona!

Tack för brevkort! Vad kostade o. vem köpte Cleton o. Citron? Cecil o. Bure måste ni väl spara nu till auktion.

Slutar med hjärtliga hälsningar!

• Vännen Liss L Carlsson

Hälsa Ullberg vid tillfälle!