• Nybyggandet i Kyrkås från år 1900 och fram till i dag.

Den här sidan är en direkt fortsättning till den historiska översikten av ByggVerksamhet i Kyrkås fram till år 1900.

Följande mycket färska bildsvit från lantmäteriet visar hela det aktuella byggnadsbeståndet i alla kyrkåsbyarna. Den bygger på satellitbilder där man också markerat bostadshus med brun färg och övriga byggnader i blått. Vad jag kan se finns här med hus som byggts i år 2011. Aktivt brukade åkrar och betesmarker är markerade i gult (i Lungre är större delen av det vita fältet i byn felmärkt - skall vara gult), skogsmark och impediment är gröna medan övriga skoglösa ytor som tomter, gamla övergivna och inte helt igenvuxna odlingar och ibland några rena kalhyggen är vita. Här är det helt klart så att en mycket liten del av alla husen tillhör aktiva jordbruksföretag. Två stora tak i södra Bringåsen tillhör nya men redan nedlagda militärförråd och de stora oregelbundna taken i östra Brynje är industribyggnader.

Lämpligt bildmaterial från byarna Kläppe och Skjör saknas f n varför dom får vila och jag fortsätter redovisningen med dom övriga byarna. Jag ska bara notera att byggandet i Kläppe-Skjör varit likartat med resten av socknen, och att en gård i varje by även här byggt till och byggt om till moderna djurstallar efter 1970, vilket syns på takytorna i ovanstående kartmaterial. Det har varit en direkt utveckling på de gamla stamfastigheterna Kläppe No 1 och Skjör No 2.

Kläppe 1 (sträcker sig mot nedre vänstra hörnet på kartan ovan) är nu vid början år 2012 den enda gården i Kyrkås socken med fullskaligt traditionellt jorbruk med djurskötsel och brukningscentrum på fastigheten, dvs som innehavarens huvudsakliga näringsfång. På alla de andra fastigheterna i socknen ingår jordbruket som mindre deltidssysselsättning eller utgör sidoarealer till företag utanför sockengränsen. Följande beskrivningar kommer därför att med få undantag handla om jordbruksanläggningar som var aktiva fram till mitten av 1900-talet, för att sedan i praktiken övergå till rena bostadsfastigheter med tillhörande skogsarealer att sköta och förvalta.

I nov 2011 fick jag en aktuell och lokalproducerad flygfotodokumentation från Mikael Fält av de flesta jordbruksfastigheterna i byarna Lungre-Bringåsen-Brynje. Den får bli underlag för den följande genomgången av dessa byars nutida lantbruksbyggnader, fastighet för fastighet, vilket även kan avläsas på ovanstående kartor.

Lungre by

Lungre är en välbevarad och kulturmärkt by med ålderdomlig karaktär, som även historiker på riksnivån intresserat sig för.

I det följande kommer några tidsbestämda bilder av gårdshusens utveckling på Lungre 1:2 som gått i samma släkt sedan mitten av 1700 då gården bröts ut genom delning av stamfastigheten Lungre No 1 som gränsar strax norr om.

Det var också bonden Jon Johansson, bördig från Rödön i början av 1800-talet, som från den här gården blev upphov till skapandet av gården Busvebacken i grannbyn Bringåsen (KulturBerättelse). Första invånare på Busvebacken blev år 1855 nygifta dottern Brita med sin man Hans Andersson från Kläppe. Jon hade f ö även ett stort inflytande på utvecklingen av nya kyrkans tillkomst och placeringen på en del av hans fastighet (KyrkornaiKyrkås).

De senaste brukarna Tobias och Maria Jonmeister övertog nyligen gården, som under föregående generation, Gunnar och Gulli Jonsson, varit ett utpräglat professionellt skogsbruk med endast höproduktion för avsalu på inägomarken.

Bilderna visar först Lungre 1:2 sett från kyrktornet på Jonas Hanssons tid år 1905. Då fanns fortfarande den ursprungliga mangårdsbyggnaden från gårdsdelningen på 1770-talet kvar. Den här gårdsdelen var den som bröts ut och finns inte med på kartan från 1765. Följande bild visar äldsta boningshuset framifrån år 1901 med ett utbyggt mittparti som verkar vara rätt så ovanligt för den här hustypen.

Mangårdsbyggnaden med brutet tak är enligt inskription uppförd 1826. Den är av så kallad fyrdelad korsplanstyp och har välbevarad interiör, som konserverades till museum efter 1913 när den tidigare bonden och invånaren Per Jonsson dött. Ett likadant boningshus uppfördes året efter (1827) bara 100 m norr om, på stamfastigheten som senare kallades Lungre 1:3 (skymtas bakom garaget på färgfotot). Det huset är fortfarande bebott och har kvar delar av ursprunglig inredning med bl a ståtliga väggmålningar.

Bara ett par år efter 1905 gjorde Jonas Hansson med hästar ett husflytt av halva det äldsta boningshuset på sin gård till platsen för det uthus som står mitt emot Per Jonssons bostad. Där bodde Jonas medan han uppförde den nya ljusa mangårdsbyggnaden i för den tiden typisk stil på den gamla platsen enligt nästa bild. Huset är byggt i den nya stilen med fyrdelad plan runt en murstock och förhöjda mittväggar, s k espicer på både fram- och baksida, vilket ger ett korsformat sadeltak. En annan stilbrytning mot alla äldre bostadshus i trakten är att taklutningen på hus byggda efter år 1900 ökades.

Under något av 1900talets första år byggde Jonas Hansson också kornladan som står vid överkanten på den sista flygbilden.

Den ljusa byggnaden har nu renoverats med bibehållen stil av den senaste nytillträdde hemmansägaren, vilken har alla förutsättningar att vidareutveckla det stora skogsbruksintresse som funnits hos alla företrädarna på gården sedan skogsträden börjat bli intressanta som självständig produktionsgren för 150 år sedan. Här syns också tydligt hur man här, liksom på alla sentida renoveringar av de här hundraåriga husen bygger ut frontespicen med inglasade förrum och täckt altan på andra våningen.

Det omflyttade halva huset finns kvar i bortre delen av den synliga garagebyggnaden t h på färgbilden och syns ännu bättre på nedanstående vy över Lars Ers, där den andra halvan av samma parhus står kvar på gårdstunets västra sida tillsammans med en tredje byggnad.

Den vita murstenslagården med höskulle och körbro byggdes 1941 och är typisk för den tiden. Omkring 1975 tillträdde Gunnar Jonsson och byggde då i vinkel en modern höglada med lasthiss och kallufttork för sin höproduktion medan djurstallet ändrades till reparationsverkstad och garage.

Här är det fortfarande existerande och bebodda gårdstunet till den gamla gården Lungre No 1 (numera Lungre 1:3 eller 1:10), som en gång var helt kringbyggd med en mängd hus, t o m i dubbla rader. Då var den s k ruststam, d v s var så stor att den kunde hålla en beriden dragon åt den svenska och en gång även den norsk-danska krigsmakten. Ryttarens utrustning förvarades då i det tidigare nämnda ryttarhärbret från 1600talet som då låg vid en korsning mellan gamla vägar strax nedanför den andra bildens vänstra nedre hörn. På den första bilden syns två mindre byggnader i överkant. Den vänstra är en pietetsfullt renoverad smedja och den mindre högra en renoverad s k salpeterlada från 1600talet på ungefär samma plats som ryttarhärbret. Salpetertillverkning av gödsel och urin för krutfarbrikation var ju också en del av den krigstjänst kronan tidigare ålade hemmanen att utföra och leverera som skatt.

Gården delades mellan bröder efter 1750 varvid även tunet längst upp till höger (Lungre 1:2) uppstod. Efter Lars Ersa övertogs gården av systerdottern Helen och Gösta Persson, som bott här och underhållit fastigheten de senaste femtio åren. För några år sen övergick gården till sonen Per Åke Persson med familj. Efter Lars Ersa har det inte bedrivits något aktivt jorbruk i gårdens eget regi utan inägorna har varit utarrenderade. Det kan väl också vara värt notera att både Lars Ersa på sin tid och Gösta Persson sedan haft snickaryrke som en del av sina professioner.

Här är, som tidigare nämnts, det yngsta bostadshuset från 1827, medan resterna av parhusen till h från mangården är 1700-talsbyggnader. Stallet närmast till v från mangården, liksom uthusen längre ner är troligen 1800-talshus. Nedanför stallet står trälagården, som byggdes av Lars Ersa 1911 och då ersatte en riven gjuthuslagård som byggdes 1867 innan fadern Erik Jonsson tillträdde gården. Den hundra år gamla trälagården är den enda nittonhundratalbyggnaden på gården om man bortser från några mindre garage och förråd som byggts i nutid.

Remsan med träd och hjulspår till v på andra bilden leder in på det nu huslösa tunet för rustmästarbostället Lungre 3:2 strax utanför bild. Bostället hade fram till 1800talet sitt gårdstun gemensamt med Lungre No 2, som därefter flyttades ut och delades till Jonas Påls och Norlings. Den vita mangården uppe t v från senare 1800 hör till Jonas Påls, och stod omkring år 1900 på det gamla tunet, ungefär rakt nedanför bildens mittlinje. Rustmästargården flyttades 1950 till Kyrkbyn och blev där hembygdsgård. Kvar i nederkant på tunet i byöversikten ovan står en kornlada och ett härbre. Det gula huset med brutet tegeltak längre upp, är det hus som byborna byggde som pensionärsbostad åt den ogifta lärarinnan Ida Gladh, när hon måste flytta från sin tidigare tjänstebostad som hörde till småskolan i Sockenstugan. Här bor sedan många år Lars och Siv Mårtensson som nu äger hela fastigheten Lungre 3:2.

Gården Lungre 3:2 friköptes från kronan år 1900 av dåvarande arrendatorn Jöns Persson, som då sannolikt byggde ovanstående bostadshus i den sena 1800talsstilen plus en liten lagård uppe vid landsvägen, som en form av undantag i kombination med uthyrning av lägenheter. Jordbruket övertogs något år senare av sonen Per Jönsson. Enligt församlingsböckerna flyttade Karin Eriksdotter från Lars Ersgården och Per Olofsson Lindberg från Bringåsen No 1 in till en lägenhet i det nya huset i samband med giftermålet 1900. Några år senare hade de övriga invånarna dött eller flyttat och den driftige Lindberg köpte hus med tomt och startade sin affär, som ganska snart även hade en filial vid vägskälet i Kläppe med tillhörande egenbyggd telefonförbindelse mellan affärerna. Den kunde då anslutas till den linje mellan Östersund och Lit, som gick förbi Kläppe. 1920 finns Lindbergs fortfarande kvar i Lungre, medan bonden Per Jönsson på jordbruket är borta. Jordbruket köptes som sidoareal av Lars Mårtenssons far Ante i Bringåsen vid mitten av 1920-talet. Även Lindbergs flyttade så småningom till Östersund och etablerade affär där medan bostadsfastigheten i Lungre bytte ägare och framför allt hyresgäster många gånger fram tills i dag.

På det svartvita fotot nedan från 1948 kan man följa utvecklingen från de gamla sammanbyggda fastigheterna Lungre 2 och 3. Vid laga skiftet 1830 drogs gränsen rakt över gårdstunet, som då låg hitom den låga rustmästargården i bildens övre del. Samtidigt delades No 2 mellan två bröder så att fastigheten 2:3 längst i väster flyttade ut sina byggnader till ett nytt gårdstun vid nuvarande Norlings. Fastigheten 2:4 låg ju på rätt mark, men hade antagligen en del byggnader kvar på "fel" sida om gränsen. Dessa flyttades efterhand ett litet stycke till ett nytt gårdstun ungefär mitt emellan rustmästarbostället och Norlings. Den flyttningen pågick antagligen nästan hundra år eftersom den vita mangården av 1800talstyp på Jonas Påls sägs vara ditflyttad en bit in på 1900talet. Bostadsförhållandena kompliceras ju också av att bostället (Lungre 3:2) skulle ha både en tjänstebostad åt officerens familj och en åt den landbonde med familj och anställda, som för det mesta skulle sköta själva jordbruket för officerens räkning.

Färgbilden visar hela byggnadsbeståndet på Lungre 2:4 Jonas Påls där ingen av de nuvarande byggnaderna är från 1900talet. Jonas nöjde sig uppenbarligen med att nöta vidare på en hel uppsättning byggnader där det mesta inklusive stall och lagård var äldre än 1850, och en del även från 1700. Den vita mangården kan vara byggd av Jonas far Paulus Pålsson på 1860-70tal medan det röda parhuset torde vara från 1700-talet.

Lungre 2:3 Norlings fick inte riktigt plats på fotona, så att ekonomibyggnaderna som är större och av senare datum än på Jonas Påls föll utanför bildkanten. Det finns en del äldre hus även här, men den ljusa mangården är typisk tidigt 1900-tal med espicer fram och bak och korsformigt tak. Längst ut mot kanten skymtar även den timrade vinkelbyggda lagården av samma tidiga 1900talstyp, och längre ner i jämnhöjd med Jonas Påls stor en ganska stor kornlada.

Till Lungre by hör även den gamla kyrkbyn ca en km väster om nya Kyrkan. Här finns de två lite skymda gårdarna Prästbordet till vänster och Lungre 1:11 Lundhem/Torhus längst till höger. Kyrktomten med gamla kyrkan och Rustmästargården/Hembygdsgården i mitten och den näst intill obebyggda fastigheten Lungre 2:5 Åslejden en bit till höger om kyrkan. Alla gårdarna bebyggdes sannolikt från 1800 till början av 1900 eftersom Kyrkbyn tidigare haft en lång ödegårdsperiod, då den gamla odlingsmarken nyttjades som skogsbeten av bönderna i Lungre.

Myrmarkerna och Gällsjön i bakgrunden spelade förmodligen en ganska viktig roll med sin myrmalm när den här bygden en gång etablerades, och de R-märkta områdena runt byn på kartan ovan är gamla skogbeväxta fornåkrar från den tid då kyrkan byggdes och byn var ett sockencentrum.

Bringåsen by

I Bringåsen har den gamla byn utsatts för större förändringar, bl a för att byn de senaste 150 åren vuxit betydligt mera i areal och antal gårdar än någon av de andra Kyrkåsbyarna, och ffa Lungre. Busvebackens gamla huvudfastighet Backen är ett undantag i Kyrkås på så sätt att hela byggnadsbeståndet där har förblivit näst intill oförändrat sedan början av 1900-talet, och då var det en sammanhållen gårdsbild med de flesta husen nyuppförda inom en femtioårsperiod. På översikten nedan har jag märkt ut sammanlagt 18 fastigheter med namn på dom som varit aktiva under 1900-talet. 13-14 st av dessa gårdar har före 1950 fungerat som hemman med full jordbruksdrift och djurbesättning, medan de övriga varit s k odelstorp med mindre arealundelag.

Gårdsbeskrivningarna börjar från väster/vänster där också byns senast uppodlade och bebyggda gårdar ligger.

Hela gårdsbilden på den kulturmärkta Backen (Bringåsen 2:2) med kornlada och magasin (syns i första bildens nedre vänstra kant). Här brukade den siste bonden Erik Hansson gården fram till början av 1970-talet.

Dom äldsta husen här är vedboden till höger på andra bilden, sommarlagårn längst t v och den nämnda kornladan - alla hitflyttade 1845 från det gamla gårdstunet i östra byn. Framför lagården ser man det nya traktorgaraget och t v om lagården den s k bryggstun med bakugn, svinhus o gödselstad. Mellan lagård och mangården skymtar stenvalvskällaren från 1800talet och vid stallkörbryggan syns det välbyggda dasset. På det gamla stallets tid hade den funktionen sin plats uppe på körbryggan med fall ut mot gödselhuset. Efter nittonhundratalets byggnationer fanns det alltså totalt fyra olika inbyggda gödselstäder på gården.

Dom stora ekonomibyggnaderna, stallet t v med 4-5 spiltor och lagårn t h med ca 15 båsplatser på tredje bilden är byggda 1909 och 1912. Härbret i tre plan är byggd 1891, medan den del av kornladan intill som finns kvar, troligen först uppfördes nere i byn före utflyttningen. För några tiotals år sedan revs en större del av kornladan som innehöll körvandringen och stifttröskverket, byggt 1867.

År 1924 planerade A J Hansson på Backen för en avstyckning till sin då hemmavarande 30-årige son Nicolaus Andersson. Det blev fastigheten Bringåsen 2:11 Busvebacken, som pga ekonomiska problem (eller möjligen Nickes oförmåga) gick vidare till Nickes syster Karin med man Nisse Nilsson (1938) och vidare till undertecknad son Jan och Lena Nilsson 1976, vilka tog upp det gamla platsnamnet Busvebacken. 1938 övertog samtidigt Karins yngre bror Erik med hustru Elsa huvudfastigheten Backen (nr 2:2).

Det var nog AJH som svarade för byggena av dels mangårdsbyggnaden (gul på den första bilden) i den typiska sekelskiftesstilen med fyrdelad plan och korsformat tak. Pga de bistra tiderna blev inte huset brädfodrat förrän 1950, så fotot från 1941 visar husets orginalutförande från 1924. Den timrade lagården från samma år (nedan) har också den typiska stilen från början av nittonhundra med separat stallavdelning för tre hästar, ca tio båsplatser i lagårn och givetvis inbyggd gödselstad. En intressant omständighet med lagårn är att AJH köpte den timrade stommen av sin bror Lars Petter Hansander från Singjön, som ligger ungefär två mil bort. Den skulle då även fraktas med häst till Bringåsen. Mjölkmaskin satte Karin och Nisse in här strax före 1950, men hemma på granngården hade Karin mjölkat med maskin sedan början av tjugotalet, och mycket mer än så hann inte Nisse med att göra på ekonomibyggnaderna efter andra världskriget innan han blev sjuk i mitten av 1950-talet med följd att jordbruksdriften gick ner på sparlåga. Bostadshuset brädfodrades dock 1950 och blev sedan renoverat och moderniserat invändigt första gången i slutet av femtiotalet.

1976 blev nästa generation med Jan och Lena Nilsson klara att överta jordbruksfastigheten och börja bygga upp en tidsenlig verksamhet vid en tidpunkt när alla övriga fastigheter i både Bringåsen och Lungre sedan flera år eller årtionden slutat med den traditionella mjölkproduktionen och många odlingar hade börjat förfalla. Den ursprungliga fastigheten delades igen så att bostadshuset med tomt övertogs av Jans bror medan resten av jord, skog och en redan utrangerad lagård behövde förses med en helt ny uppsättning hus för hela jordbruksdriftens behov. Detaljerna i detta beskrivs i avsnittet NutidaJordbruk. Här pekar jag bara på att bostadshuset av vanlig 1½ plans 70-talsvillatyp syns t v om den gula bostaden på bilden ovan, medan ekonomibyggnaderna beskrivs här nedanför.

Fårhuset är från 1979, då byggt med hötorkar för löshö och höfördelare. På 90-talet omgjort till nötkreatursboxar på hötorksidan och fåren kvar på andra sidan. Först var det alltså utfört med hela foderlagret under samma tak på traditionellt vis. När "plastkonserveringen" blev möjlig på nittiotalet, kunde man plötsligt med gott resultat lagra fodret utan tak. Det sparade in stora investeringskostnader, och de tak som redan fanns kunde i fortsättningen nyttjas helt för att skydda en större mängd djur än som tidigare fått plats.

Rundbalsutfodring och ströning till samtliga djur sker med traktordragen ensilagerivare. På nästa bild syns även t h om gamla lagården från 1925 den nya byggnaden från 1995 med verkstad och nötstall. Alla nötboxar har skrapgång närmast fodergrinden och strödda liggytor bortanför (tredje bild med utfodringstraktorn till vänster). När Jan och Lena avslutade verksamheten 2008 var detta socknens största djurbesättning ca 50 djurenheter enligt EU-definition och 1200 kvadratmeter djurstallyta och den enda i området Bringåsen-Lungre. I Kläppe fanns fram till år 2000 tre mjölkkobesättningar med 20 - 30 kor var och i Skjör en mjölkbesättning av samma storlek.

Nu är alla mjölkkor i Kyrkås borta. I Kläppe har en av gårdarna gjort om och utökat utrymmena för dikor och ungnöt. I Bringåsen på Busvebacken hålls ett mindre antal ungnöt vinterstallade medan fler går här på sommarbete, och i Brynje finns sedan ett femtontal år en dikobesättning på ett tiotal kor. Därutöver finns i socknen ett par mycket små fårbeättningar och ett antal mindre företag med sporthästar av olika slag.

Här på Bringåsen 3:8 Hans Ers byggde Arthur Eriksson i slutet av 1950-talet den enda lagården i Kyrkås jag kan komma på från den tiden med modern höskulle med höga hissbärande takstolar, kalluftstork och utstickande balk och hiss som kunde ta hela lass från marken utanför. Även här är själva djurstallet av mursten. Till v skymtar Wadsbys murstenslagård på Bringåsen 4:1 från 1940, och t h syns Per Kalls timrade lagård från början av 1900 på Bringåsen 3:13. Dom nyaste mangårdsbyggnaderna på alla gårdarna är från 1900-talets början. På den tredje bilden ser man även spåren efter den delning mellan 3:8 och 3:13, som gjordes på 1860-talet, i de två härbren som syns i övre bildkant. Gårdstunen gränsar direkt till varandra och sannolikt låg det mellan härbrena en större kornlada som delades av gårdarna.

Bringåsen 3:10 Ante Mårsas är en mindre avstyckning från Per Kalls på 1890talet med bostaden från den tiden, men har också en murstenslagård från omkr 1930.

Omkring 1910 uppfördes nya trälagårdar på Bringåsen 1:20 Ol Ers och på Bringåsen 3:4 Backmans (svartvita bilden nedan), lite senare en mindre lagård även på Ol Ers avstyckning Bringåsen 1:18 Björklid, alla liggtimrade och med rymlig höskulle, körbrygga och sannolikt med fler mjölkkoplatser än i den förra generationens byggnader. Backmanslagårn står kvar men har inte varit använd sedan mitten av trettiotalet när siste bonden på den gården, Jöns Backman dog. Det mäktiga parhuset i mitten såldes för avflyttning omkr 1950, men 2011 har de nya ägarna till gårdtunet uppfört en ny mangårdsbyggnad i samma stil på platsen, så att det 100 år gamla fotot är faktiskt fortfarande giltigt, fastän huset inte finns med på flygfotot ovan.

Ol Erslagårn byggdes om och användes till travhästallar under senare delen av 1900-talet, men är numera endast förråd och verkstad och lagårn på Björklid är ombyggd till bostad och verkstad.

Sista bilden ovan visar Bringåsen 1:15 Valls, som flyttades ut från Per Jakobskullen vid skiftet 1840. I mitten med gaveln hitåt står det halva parhuset från den delningen medan den större bostaden till v är från senare 1800-tal. Även här finns en murstenslagård från omkr 1940, men förlängningen åt vänster är en nutida verkstadstillbyggnad.

Fastigheten Bringåsen 3:5 Erik Persa köptes i början av 1900talet som sidoareal av Jonas Hansson i Lungre (bror till ägarna Anna och hennes man Per Ericsson som tio år tidigare flyttat till Östersund). Jonas sålde av byggnaderna till kommunen Kyrkås år 1913 att användas till fattiggård, och stenlagårn revs. Ungefär 1950 bildades i Kyrkås en bygdegårdsförening som tog över den nu överflödiga fattiggården och byggde om och till så att det av mangårdbyggnaden blev en modern bygdegård med intilliggande fotbollsplan.

Det tidigare odelstorpet under Bringåsen No 3 växte på 1900-talet ut till hemmanet Bringåsen 3:6 Berget där denna lagård med 7-8 båsplatser och separat stallrum byggdes före andra världskriget. Den är nog ganska typisk för den tiden med stallutrymmen i putsad mursten och en körbar brädskulle ovanpå. Här fanns också en täckt gödselstad på baksidan vilket annars verkar vara mindre vanligt från den här tidpunkten.

Dom här sista Bringåsenbilderna visar det som blev kvar i östra byn av den gamla stamfastigheten Bringåsen No 2 efter delningar både före och efter laga skiftet 1840. På den första bilden syns i förgrunden den röda mangården och lagårn, som bör ha blivit uppförda i samband med att Olov Olovsson tog över driften omkring 1907 på Bringåsen 2:3 Olovs och brukade med mjölkkor fram till 1950. Den här gården uppstod omkring 1784 då den bröts ut som hälvten av den ursprungliga stamfastigheten Bringåsen No 2 vilken hade sitt centrum ca hundra meter rakt ut till vänster utanför bilden. Resten av det gamla gårdtunet försvann efter 1840 då det blev flyttat västerut till Backen-Busvebacken. Den lilla ladan och härbret på åkern mitt i bild kan vara kvar från den tiden. Parallellt med lagårn till höger om bostadshuset stod för bara några år sen kvar rester av en mycket gammalt bostad som också kan ha härstammat från det gamla gårdstunet. Efter en förfalloperiod under den näst senaste brukaren har nu Bonita och Tord Wiksten rustat upp till en prydlig hästgård (andra bilden) med nytt stall och en ridplan. På 1800talet hette en av hemmansägarna Salmon Ljung varför gården lite längre tillbaks även kallats i bygden för Ljunggården.

På den andra bilden ser man tydligare husen på nästa gård Bringåsen 2:6 Karl Ers som uppstod när Olovs delades en gång till 1803 mellan två systrar. Den har också kvar en del äldre hus med byggdes nog i sitt nuvarande skick med trälagård i samma stil som de flesta andra av Karl Eriksson som tillträdde 1910. Efter honom har sonen Erik Eriksson med hustru Helga brukat gården fram till 1960-talet, men därefter har den i stort sett varit obebodd eftersom Erik och Helga var barnlösa.

Vid den första delningen (1784) uppstod troligen även det s k Lundbladstorpet Bringåsen 2:7 längre österut, till höger på den tredje bilden. Sitt nuvarande utseende har det fått av de senaste brukarna Sven och Barbro Hedlind.

Det sista lilla torpet strax till vänster om Lundblads Bringåsen 2:7 Davids verkar ha uppstått i början av 1900-talet som en avstyckning från Karl Ers till Anders Davidsson som bör ha utfört orginalbyggnationerna. Detta är nu väl upprustat till bostadsfastighet av den nutida släktingen Anders Hedlind