Odlingsteknik, urbanisering och välfärd

Odlingsteknik är i själva verket ett resultat av att människan utvecklat ideer (dvs hjärnkraft) om användningen av sina kroppsarbeten till en effektivare produktion av mera bränsle till kroppen och att utföra det under svårare förhållanden, dvs större markbehov. Man tjänar också in en tidsvinst som på olika sätt kan nyttjas till mera betalt arbete för andras räkning (samhällsbyggande) eller till egen fritidskonsumtion (sänkt arbetstid). Den högre lön som kan uppnås ger inte minst utrymme för en dyrare (och mer energikrävande) familjekonsumtion. En lite längre utredning har jag under rubriken EnergiSypunkter.

På den här sidan tänker jag försöka visa att den odlingsteknik och bondestruktur jag upplevt på olika ställen och tidpunkter hänger ihop i ett tydligt samband med samtidig välfärdsnivå hos flertalet i befolkningen. Fattigdom på landsbygden och lågteknisk odling har också ett samband som visas i dom eleganta globala urbaniseringsdiagram som Dagens Nyheter redovisade i oktober 2013 (nedan). Mina teknikjämförelser här utgör en fortsättning på de synintryck som upplevdes från tåg och bussfönster under en transsibirisk resa sommaren 2013 och även från flera tidigare resor ute i världen. Reseberättelser finns i länkarna KulturSkillnader, HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska upplevelser.

Kartan ger en uppfattning om hur variationer i ett vidsträckt lands olika klimatzoner och hydrologiska förhållanden påverkar valet av odlade grödor. Stäppområden med klimatberoende naturlig gräsväxt ingår inte i redovisningen ovan, men finns lagrade under ofärgade eller ljusa ytor tillsammans med skogsmark, jordfria kalfjäll och ren sandöken. I gräsområdena är odlingen ersatt av livsmedelsproduktion med idisslande HusdjursSkötsel av samma typ som Mongoliets.

Kartan visar en viktig kulturgräns på vattendelaren mellan Gula flodens (Huang He)avrinnigsområde med dominerande veteodling i norr och mest risodling på den södra sidan från och med Blå flodens (Yangtse) avrinningsområde. Problemn omkring den odlingsgränsen har förmodligen också starkt påverkat den kinesiska politiken i modern tid.

Tre stora floder börjar i samma tibetanska område. Den sydligaste är Mekong som matat kulturerna i norra Thailand, Laos, Kambodja och har sitt oerhört produktiva risodlande mynningsdelta i södra Vietnams Saigonregion (Hochiminstaden). Den mellersta av de tre stora floderna är Yangtse med en tämligen ren och segelbar vattenföring som går rakt österut och mynnar i deltat där Shanghai nu vuxit till en av världens största handelsstäder. Tidvis under historiens gång har de kejserliga imperierna förlagt huvudstaden i Yangtsedalen innanför Shanghai, "Södra Huvustaden" Nanjing/Nanking, som fortfarande lär betraktas som fastlandkinas huvudstad av regimen i Taiwan. Något söder om Nanjing och Shanghai ligger ytterligare en numera ganska tillbakadragen och idyllisk kejsarstad, Hangzhou.

Den tredje och nordligaste floden från Tibet är Huang He, Gula floden, "Den kinesiska civilisationens vagga" eller "Kinas Sorg". Det är den som matat det stora nordkinesiska slättlandet med lössjordssediment från de inre torra högplatåerna och skapat underlag för en av världens äldsta stora veteodlingskulturer med bl a den bekanta kejsarstaden Xian (terrakottaarmén)nära flodens sydligaste krök. Beijing (betyder "Norra huvudstaden") fick sitt nordliga läge ganska långt från floden av strategiska skäl för att stärka invasionsförvaret mot norr. Placeringen avviker därmed från den vanliga i de flesta länder. Av praktiska skäl utvecklas sina de största befolkningsscentra på platser där det finns tillgång till sötvatten och odlas livsmedel i närområden. Man är också alltid beroende av att fjärrtransporter och tungt gods kan direktkommuniceras till låg kostnad med sjöfart på floder och hav.

Det torra inlandsklimatet och jordbruket har orsakat stora avdunstningsförluster som gör att Gula flodens nedre lopp vissa tider på året inte når fram till havet. Den stora slamtransporten avsätter sig och höjer flodbottnarna till flera meter ovanför omgivande landyta, vilket måste motverkas med växande invallningar längs hela det nedre loppet.

Nästan vart tionde år under historien har floden brutit igenom skyddsvallarna till världshistoriens största översvämningskatastrofer (senast 1931) som ibland helt ändrat förutsättningarna för slättens jordbruk när floden tagit sig nya banor och loppet ut mot havet skiftat läge mellan norra och södra sidan av den stora halvö som sticker ut i havet mellan Shanghaideltat och Beijing. Hela den folkrika moderna civilisationen i norra Kina och Beijingområdet lider av permanent och växande vattenbrist som kräver stora kollektiva uppoffringar vilka den politiska ledningen måste brottas med inom alla samhällssektorer.

Dom här förhållandena kan ha bidragit till att den mycket gamla högkultur som Kina kan stoltsera med, fortfarande på det grundläggande jordbruksområdet har konserverat en teknik och välfärdsekonomi som väldigt starkt påminner den som existerade i Europa och min hembygd Jämtland för femtio eller hundra år sedan.

Moderna satellitbilder i Google earth har på många ställen en kvalitet som gör dem jämförbara med vanliga flyfoton, av vilka jag har några exempel från min hembygds förti- och femtital här nedanför.

Här ligger tre Googlebilder i samma skala med en 300 meter lång gul skallinje inlagd. Den första visar majsodling 2006-07 från Nordkina, den andra risodling med en markvy år 2011 från Guanzhou, s Kina och en tredje samtida (2008) bild från min sista bondesommar. På Bringåsenbilden börjar den gula linjen i mitt brukningsscentrum mitt i gården, och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891. Kinabilderna visar en splittrad, småskalig struktur på arrendeskiftena. Första bilden har uppenbarligen samma gröda (majs?)på hela fältet. Grödan skördas var för sig i smala remsor av olika ägare.

Vänstra sidan av bild 1 är en vinterbild medan den högra och gröna bildsidan togs på hösten nästa säsong vid påbörjad skörd. Risodlingen sker i ett småbrutet landskap med invallningar som följer höjdlinjerna och hör till samma landskap, där vi såg riströskningen 2010. Kinabilderna kan mycket väl motsvara Wikipedias kinesiska medelareal på 0,65 hektar per bonde.

Jag odlade i huvudsak vall till ensilage och bete på den stora bilden och brukade allt synligt utom området i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar inom en radie av 1500 m under plog i ett vanligt svenskt moränlandskap där skiftesstorlekarna i stort sett följer gränser från laga skiftet på 1840-talet. Bilden är tagen i slutet av augusti och i nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.

Här är två flygbilder på ägostrukturen i min hemby för 50-60 år sedan i samma skala som ovanstående färgfoton. Den första är förmodligen tagen någon månad innan jag första gången cyklade förbi till småskolan invid kyrkan år 1948. Året efter påbörjade ordförande Mao sina olika program för att omdana sitt kinesiska drömland. Jag har svårt att se någon kornåker på den här bilden, men finns det någon så var den legoplöjd av min far med Fordsontraktorn som han var ensam om i båda byarna fram till ungefär den här tidpunkten.

Både pappa och Fordson var borta 1963 när nästa flygbild över Bringåsen togs. Den har lite vita markeringar som hör till en skogbruksplan, men visar annars tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukare på samma område som bilden ovanför där två olika brukare delade på området som utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade här minst ett skifte med korn, som möjligen några fortfarande körde av med självbindaren. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan hade köpt en ny stor Volvo T31 som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av att sköta vårt eget uppe i vänstra hörnet med en väl begagnad mindre gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.

Här är starten på den teknikutveckling som skett i Sverige under min sjuttioåriga livstid. På den första bilden från 1944 har jag börjat visa intresse för pappas arbetsteknik med både handräfsa och släpräfsa, och förstås också fordsontraktorn, som förmodligen inte kunde användas just här pga bränslebristen under krigsåren. Åtta-tio år senare ersatte min något yngre bror och jag dom två hjälpkarlarna så att vi i familjen kunde klara höbärgningen på egen hand. Nästa bild visar utsikten från gårdstomten mot en självbindarskörd som jag deltagit aktivt i ca tio år senare. Bindarekipaget och sådden på följande bilder är inte våra men illustrerar vår odlingsteknik, sånär som att vi och alla andra i byn hade samma såmaskinstyp med halva bredden och bara en häst i skaklarna.

Farfars traktor från 1927 syns på första bilden från 1937 när pappa och hans bror körde lite entreprenad med var sin Fordson. Nästa bild togs ungefär 1960 när jag och pappa var på väg till slåtter på vårt dåvarande småbruk.

Tvåhjulstraktorerna har jag fotograferat i Vietnam och Laos häromåret i jordbrukslandskap där vi inte såg något annat ens hos maskinhandlarna, som även sålde chassin för egna motorval. Vi hade redan för 60-70 år sen större dragare på våra svenska småbruk, än vad som än i dag är norm i det socialistiska Östasien, där jag bedömer att arbetsinsatsen per framställt kg biomassa fortfarande ligger på samma nivå som gällde i Sverige för mer än femtio år sen.

Exempel på höskörd med bästa möjliga uppdaterade teknik men hundra års utveckling på samma gård i Jämtland. Första från 1905 med min morfars brors skördelag för hässjning på sju personer och fyra hästar. Den andra jag själv ensam 2005 med en traktor (160 hk) som omväxlande hinner dra både slåtterkross och rundbalspress med plastkonservering.

Under länken http://busvebacken.se/JordBruk#Vallskörd har jag beräknat resursbehoven för gammal resp modern teknik. Arbetsinsatsen går ner från 2,0 till 0,15 dagsverken per ton hö medan dragkraftbehovet minskas från 2 hästdagsverken till 1,5 traktortimme. Det intressanta är att även det totala energibehovet för höskörden går ner från 240 till 175 kWh per ton hö trots den moderna motoriserade skörden. Hela jämförelsen är relevant även för den skördeteknik som var aktuell för vårt besök i Mongoliets HusdjursSkötsel.

Alla bilderna ovan handlar om kombinationen av dragdjursteknik och manuellt arbete. De svartvita bilderna har tagits i östgötska jordbruksområden vid slutet av 1800-talet då teknik med långsamma oxar var vanligare än hästar även i södra och mellersta Sveriges rikaste bygder. Alla grödor slogs med lie och togs upp för hand medan hästarnas plats på herrgårdarna var framför snabba vagnar och kärror på vägarna. I Sveriges skogsbygder fanns inga herrgårdar och vinterns skogsbruk och långa slädtransporter gjorde att man endast använde hästar för alla dragkraftsbehov.

Träkugghjulet hör till en körvandring som fanns på många gårdar i ett körhus och med axlar och växlar förbands med olika större maskiner i intillliggande byggnader. Min morfarsfar installerade fast tröskverk med körvandring hemma i Jämtland redan 1860. Det användes fram till 20-talet när mindre förbränningsmotorer och elmotorer började bli allmänt spridda som smidigare, uthålligare och kraftigare alternativ.

Den nytillverkade buffelsläden med dragok i Laos visar att dragdjur där fortfarande finns och används till vissa uppgifter. Kvinnan med buffelkärran illustrerar betslingen, och det faktum att buffel och den mer högpresterande tvåhjulstraktorn med vedlasset ovan, ännu existerar jämsides till ungefär samma arbetsuppgifter. Buffeln kan födas upp och tränas med små kontantutlägg om man har tillgång till billig arbetstid och billigt foder, men blir dyr i drift pga sin låga prestation (ca 0,5 hk). Kostnaden blir extra hög om fodret måste tas från den produktiva odlingsmarken. Traktorn måste köpas med ett i sammanhanget stort kapitalutlägg, men samma förare kan sedan uträtta minst tio gånger mera eller snabbare arbete med låg bränslekostnad, vilket ganska fort betalar startkostnaden, och ger projektet lönsamhet. Viktigt är att detta sker utan att inkräkta på odlingsutrymmet för avsalugrödor vilket blir dragdjursdriftens stora nackdel tillsammans med arbetstidsförlusten. Å andra sidan spelar kanske tiden mindre roll så länge som dom här bönderna tvingas stanna kvar på landsbygden med en undersysselsatt försörjning på grund av markbrist.

Här är två moderna tillämpningar av teknik med dragdjur. Båda förvrängda till energihushållande katastrofer av rent religiösa skäl. Den första skannade jag från ett TV-program om amishfolket sommaren 2013, där pratbubblan avsåg ett helt annat intervjutema men den passar rätt väl in på bilden också. Den andra fotograferade jag eller Lena 2009 på Gambias landsbygdssavann där resegruppen spontant stannade till inför ett bybesök och intervjuade tre jordnötsodlande bröder vid vägkanten. Vad var det vi såg?

De gambiska bönderna bor på en bördig men ganska torr savannslätt nära ekvatorn i en liten före detta brittisk handelskoloni som endast omfattade smala landremsor från flodmynningen och en sträcka inåt land. Den stora Gambiafloden rinner förbi outnyttjad någon enstaka mil från dom här bönderna vars hemby styrs av imamer som fördelar svaga statliga brukningsrätter för marken till enskilda odlare och prioriterar moskebyggen och koranskolor i sina byar. Ingen kan investera långsiktigt i markanläggningar, skyddsstängsel och bevattningssystem som kanske t o m skulle ha kunnat ge bättre odling än i nildalen. Dom här grabbarna odlade den bästa grödan för området, som var jordnötter, på en minimal markyta som knappt syntes mellan grästuvorna. Inga maskiner hade dom mer än en liten häst för att ta sig ut från byn och frakta tillbaka skörden på några få säckar jordnötter. Jobbet just här bestod i att killen i palmen vindrensade de skördade jordnötterna genom att släppa ner dom på marken från några meters höjd.

Amishfolket är trots det afrikaklingande namnet en gammalkristen tysk sekt som tidigt emigrerade till USA och etablerade sig som traditionella jordbrukare i USA:s absolut bästa farmland i nordost. Inom de troende familjerna godkänns endast jordbrukande som det enda möjliga näringsfånget. Allt ska vara lika som i det lämnade Tyskland på 17-1800-talet, men i frånvaro av gemensam administration bestäms alla levnadsregler av de äldsta männen på mycket lokal församlingsnivå. Man tvingas ju hela tiden att förhålla sig till den välfärdsutveckling som pågår hos alla moderna Yankees som delar landet med dom. Det mest typiska som, förutom den ålderdomliga klädseln, finns kvar är deras beslut att inte tillåta bruk av motorer för alla färdmedel. Personer går till fots eller åker med vagnshästar framför en speciell typ av täckta vagnar, buggies. Godstransporter och jordbruk utförs med hästar och mulor som på bilden.

Trots att man i stort bara arbetar, ber och sover och även försöker undvika att betala skatt, så förbrukar de barnrika familjerna idag vida mycket fler kalorier energi än i 1700-talets Tyskland. Därför måste man också odla mycket större arealer per bondfamilj, vilket kräver moderna maskiner och moderna byggnader som inte heller avvisas av församlingarna. Resultatet blir då ovanstående kombination där man ersatt traktorns hjul och växellåda med ett oerhört dyrt och svårstyrt sexspann mulor. Detta spann utvecklar tillsammans en medeleffekt på ca 3 hk. Det motsvarar ungefär en modern moped eller motorsågsmotor och räcker nödtorftigt för att bara långsamt förflytta hårdbalspressen (1970talsteknik) och efterhängande balvagn. Det tunga arbetet med att driva pickup och pressning löser man då genom att flytta traktormotorn ett steg bakåt till den förspända sulkyn eller som här direkt på pressen där en motor liknande den motor som finns på kinesiska tvåhjulstraktorer sköter ett jobb som i princip med enkel kraftöverföring kunde ha ersatt även sexspannets arbete på ett smidigare, snabbare och framför allt enormt mycket energisnålare sätt. Just på den här farmen har man tydligen också bestämt att gummidäck är synd och tagit bort dom.

Det tråkiga och svårförklarliga är att vi även i Sverige nyligen haft ekologiska forskare som på fullt allvar framfört liknande dragkrafttillämpningar som en klimatsmart och framkomlig väg vid eventuell oljekris i framtiden.

Dom här församlingarna växer och medlemmarnas markhunger är stor. Jag har stött på liknade religiösa etableringar i södra Mexico dit f d nordeuropeer kommit med pengar från församlingar i USA och Kanada i modern tid och köpt upp den bästa jordbruksmarken från spanskättlingarnas övergivna haciendor. De mexikanska indianerna har måst byta från att vara slavliknande haciendaarbetare till ett småbrukande på sämre restmarker som liknar eller har ännu sämre villkor än Kinas och Vietnams.

Risskörden i år 2010 i södra Kina motsvarar på nästan alla punkter den svenska skördetekniken slutet av 1800-talet på de svartvita bilderna ovan. Vevtröskan bredvid risböndernas lilla motortrösk är en handdriven modell av samma typ. Sådana maskiner importerades från Stockholm till min hemby på 1870-talet innan det fann järnvägar dit upp.

Ett par trevliga bilder från släktgårdar i grannbyn hemma. Dom är sannolikt tagna samma dag år 1905 av samma tillresta fotograf med bara ett par byggnaders mellanrum och illustrerar mötet mellan den traditionella hästkärran och en av världshistoriens första riktigt körbara serietillverkade bilar på besök i gården bredvid. Det är en Cadillac från 1904 av den allra äldsta modellen som började tillverkas 1903.