• OdlingsTeknik

Odlingsteknik, urbanisering och välfärd

Vad är odlingsteknik

Odlingsteknik är i själva verket ett resultat av att människan utvecklat ideer (dvs hjärnkraft) som handlar om användningen av sin muskelkraft till en effektivare produktion av mera bränsle för att försörja alla människokroppar. Produktionen måste också utföras under allt svårare förhållanden, dvs mot ett större markbehov längre bort från de första och bästa odlingsområdena.

Man tjänar också in en tidsvinst som på olika sätt kan nyttjas till mera betalt arbete för andras räkning (samhällsbyggande) eller till egen fritidskonsumtion (sänkt arbetstid). Den högre lön som kan uppnås ger inte minst utrymme för en dyrare (och mer energikrävande) familjekonsumtion. En lite längre utredning har jag under rubriken EnergiSypunkter.

Den brukbara jordytan domineras av torra grässtäpper

Människans och marktillgångens betydelse framhävdes tydligt i följande alldeles färska (nov 2013) uttalande av den ekologiske gurun Allan Savory, när han försöker förklara hur holistisk (andlig inspiration?) planering med köttproducerande kreatur kan rädda odlingsmarken i torra klimatområden från ökenutbredning.

Holistically planning grazing involves decision-making that ensures that livestock are needed and should be used for any reason and that this is socially/culturally, economically and environmentally sound. And then if livestock are needed, using a simple planning process that replaces all rotational and other grazing systems that are unable to address the complexity involved.

Han kommer dock inte längre i metodförklaringen än den att hans enkla metod kan ersätta alla hittillsvarande misslyckade politiska försök att lösa en mycket komplex och för honom själv svårförståelig process. I mina ögon kan jag inte annat se, än att hans enkla metod föreslår att hela mark- och djurkapitalet måste kontrolleras av den som producerar och försörjer sig på näringen. Med tillräcklig ekonomisk styrka är det inte svårt för bonden att skaffa mark och anpassa djurskötseln till den biologiska avkastningen och ordna tilläggsfoder för alla normala och onormala säsongsvackor i tillväxten.

Vad Savory inte nämner, är att en stor del av den befolkning, som nu tvingas slita på marken därför att annan försörjning saknas, först måste bort från landsbygden. När dom flyttat in till stan, urbaniserats, kan den kvarvarande resten leva kvar glada och välmående av nötköttsuppfödning med betesrotation i ett grönskande landskap, och dessutom leverera en försvarlig mängd kött och kanske t o m lite ost till stan och sina forna grannar. Jag har själv besökt moderna och väl fungerande obevattnade betesjordbruk med både mjölk och köttproduktion som fungerade i en sydaustralisk stäpppmiljö, vilken motsvarade de av Savory studerade områdena.

En alternativ historisk teknik för markutnyttjande i Savorys anda har jag upplevt och undersökt några av teorierna bakom i berättelsen om HusdjursSkötsel i Mongoliet. Där har en glest utspridd folkgrupp försörjt sig uthålligt och framgångsrikt i tusentals år på karga grässtäpper som fortfarande finns kvar, även om jag tvivlar på att brukartekniken och avkastningen idag räcker för nutida konsumtionskrav. Som jag förstått utan att titta närmare på saken har dom delar av stäppen som hamnat innanför Kinagränsen i provinsen Inre Mongoliet utsatts för ett alltför hårt betestryck och kanske även uppodling med för lite nederbörd, vilket lett till den ökenspridning som nu drar söderut mot odlade delar av nordkinesiska slätten.

Flytta till städer påverkar välfärd och övergång till ny teknik

Sambandet mellan jordbruk och urbanisering (flytta till städer)utgår ifrån att jordbruk är arbete och företagande som endast kan utföras på odlingsbar och obebyggd mark, medan städer (urbana miljöer) inte kan existera utan dom råvaror som levereras från landsbygden. Om arbetet dessutom innebär krävande företagsamhet på oreglerad arbetstid och ständigt närvarande miljökontroller så blir arbetskraftens bosättning på produktionsplatsen ganska självklar.

Det mellanliggande ledet av råvaruförädling till färdiga konsumentprodukter kan ske i båda miljöerna, men jag menar att många praktiska och energihushållande skäl talar för att arbetsintensiv råvaruförädling gärna läggs i storsamhällenas industriområden.

Den gårdsförädling och försäljning som politiker nu en längre tid försökt slå på trumman för som landsbygdens frälsning, är kontraproduktiv ur energisynpunkt. En småskaligt arbetskrävande och energikrävande råvaruproduktion kan inte i längden döljas och göras lönsammare med en lika småskaligt olönsam förädling. Alternativt måste man hitta exklusiva produkter som ingen annan kan göra, och som bara kan köpas av exklusiva kunder med oförlösta fritidsproblem. En sån marknad kommer alltid att finnas för några få skickliga och välplacerade producenter, men dom kommer också alltid att vara ytterst beroende av hela den infrastruktur som hålls igång av en marknadsmässigt dominerande och utspridd traditionell råvaruproduktion med centraliserad förädling.

På den här sidan tänker jag försöka visa att den odlingsteknik och bondestruktur jag upplevt på olika ställen och tidpunkter i världen hänger ihop i ett tydligt samband med samtidig välfärdsnivå hos flertalet i befolkningen. Samtidigt är all jordbruksutveckling positiv i perspektivet energihantering. Ingen producent tjänar på att slösa med energi eller arbetskraft, och vid fritt val väljs alltid dom mest prisvärda och därmed energisnålaste insatsmedlen. Däremot förekommer ofta motsatsen att politisk, religiös eller ekonomisk övermakt styr valet av produktionsmetoder och insatsmedel, vilket hittills alltid inneburit tvingande återgång till kostsammare och slösaktigare teknik.

Fattigdom på landsbygden och lågteknisk odling har ett samband som framgår av dom eleganta globala urbaniseringsdiagram som Dagens Nyheter redovisade i oktober 2013 (nedan). Jag har kompletterat med några skärmdumpar från Hans Roslings fantastiska och rörliga föreläsningar om världens status och utveckling i olika avseenden.

Teknikjämförelser förr och nu i världsbilder

Teknikjämförelserna här nedanför utgör en bearbetning av synintrycken jag upplevde från tåg och bussfönster under en transsibirisk resa sommaren 2013 och även från flera tidigare resor ute i världen. Reseberättelser därifrån finns i länkarna KulturSkillnader, HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska upplevelser.

Kina, ett av världens största, äldsta och småskaligaste jordbruk

Kartan ger en uppfattning om hur variationer i ett vidsträckt lands olika klimatzoner och hydrologiska förhållanden påverkar valet av odlade grödor. Stäppområden med klimatberoende naturlig gräsväxt ingår inte i redovisningen ovan, men finns lagrade under ofärgade eller ljusa ytor tillsammans med skogsmark, jordfria kalfjäll och ren sandöken. I gräsområdena (som enligt ekogurun Allan Savory omfattar 95 % av jordens beboeliga landyta) är odlingen ersatt av livsmedelsproduktion med idisslande HusdjursSkötsel av samma typ som Mongoliets.

Kartan visar en viktig kulturgräns på vattendelaren mellan Gula flodens (Huang He)avrinnigsområde med dominerande veteodling i norr och mest risodling på den södra sidan från och med Blå flodens (Yangtse) avrinningsområde. Problemen omkring den odlingsgränsen har förmodligen också starkt påverkat den kinesiska politiken i modern tid.

Tre stora floder börjar i samma tibetanska område. Den sydligaste är Mekong som matat kulturerna i norra Thailand, Laos, Kambodja och har sitt oerhört produktiva risodlande mynningsdelta i södra Vietnams Saigonregion (Hochiminstaden). Den mellersta av de tre stora floderna är Yangtse med en tämligen ren och segelbar vattenföring som går rakt österut och mynnar i deltat där Shanghai nu vuxit till en av världens största handelsstäder. Tidvis under historiens gång har de kejserliga imperierna förlagt huvudstaden i Yangtsedalen innanför Shanghai, "Södra Huvudstaden" Nanjing/Nanking, som fortfarande lär betraktas som fastlandkinas huvudstad av regimen i Taiwan. Något söder om Nanjing och Shanghai ligger ytterligare en numera ganska tillbakadragen och idyllisk kejsarstad, Hangzhou.

Den tredje och nordligaste floden från Tibet är Huang He, Gula floden, "Den kinesiska civilisationens vagga" eller "Kinas Sorg". Det är den som matat det stora nordkinesiska slättlandet med lössjordssediment från de inre torra högplatåerna och skapat underlag för en av världens äldsta stora veteodlingskulturer med bl a den bekanta kejsarstaden Xian (terrakottaarmén)nära flodens sydligaste krök. Beijing (betyder "Norra huvudstaden") fick sitt nordliga läge ganska långt från floden av strategiska skäl för att stärka invasionsförvaret mot norr. Placeringen avviker därmed från den vanliga i de flesta länder. Av praktiska skäl utvecklas världens största befolkningsscentra på platser där det finns tillgång till sötvatten och odlas livsmedel i närområden. Man är också alltid beroende av att fjärrtransporter och tungt gods kan direktkommuniceras till låg kostnad med sjöfart på floder och hav.

Det torra inlandsklimatet och jordbruket har orsakat stora avdunstningsförluster som gör att Gula flodens nedre lopp vissa tider på året inte når fram till havet. Den stora slamtransporten avsätter sig och höjer flodbottnarna till flera meter ovanför omgivande landyta, vilket måste motverkas med växande invallningar längs hela det nedre loppet.

Nästan vart tionde år under historien har floden brutit igenom skyddsvallarna till världshistoriens största översvämningskatastrofer (senast 1931) som ibland helt ändrat förutsättningarna för slättens jordbruk när floden tagit sig nya banor och loppet ut mot havet skiftat läge mellan norra och södra sidan av den stora halvö som sticker ut i havet mellan Shanghaideltat och Beijing. Hela den folkrika moderna civilisationen i norra Kina och Beijingområdet lider av permanent och växande vattenbrist som kräver stora kollektiva uppoffringar (Kinas sorg) vilka den politiska ledningen måste brottas med inom alla samhällssektorer.

Kinas nuvarande ekonomiska politik på jordbruksområdet beskrevs i början av 2013 av den svenske ekonomen och kinakännaren Klas Eklund (utifrån ett vänsterperspektiv) på följande sätt: Försiktiga steg kommer att tas för att modernisera arbetsmarknaden. I dag finns en underklass i form av över 200 miljoner gästarbetare som flyttat från landsbygd till stad, men som på vägen förlorat sina medborgerliga rättigheter. Inrikespasset (”hukou” – en kvarleva från Maotiden) binder bonden vid torvan. Den som flyttar till städerna förlorar under en tid ofta både social trygghet, sjukvård och rätten till utbildning för barnen. Inrikespasset kan visserligen inte avskaffas över en natt; då riskerar man en störtflod av bönder som sköljer in över städerna utan att stadsplanering eller byggnation hinner med. Men man kan åtminstone ge gästarbetarna ett drägligare liv genom att garantera dem rätt till sjukvård och utbildning. Det skulle förbättra arbetsmarknadens funktionssätt – och radikalt minska en del av klyftorna och därmed reducera riskerna för social oro.

Staten äger all mark, bönderna arrenderar den bara. Detta öppnar för lokala partipampar att köra bort bönderna, annektera marken i statens namn, arrendera ut den igen till industriföretag eller infrastrukturanläggningar, och skära emellan själva. Detta är den vanligaste formen av korruption i Kina och väcker våldsamma protester i många byar. Här måste bönderna garanteras rimlig ersättning och ett utvidgat besittningsskydd. Bönderna har visserligen under senare tid fått en skyddande lagstiftning som ska tvinga partibossarna att ge dem marknadsmässig ersättning då mark exploateras.

Klas Eklund uttalade sig för nära förtio år sen väldigt positivt om den här socialismens välsignelser. Jag har inte sen dess, från vare sig litteratur eller verklighet, kunnat se att någon annan utväg fungerat, än den som Klas Eklund tidigare kallade för kapitalistisk. En väg som har visat sig kunna ge både bönder och konsumenter en långsiktigt god och växande välfärd med en samtidig miljökontroll som närmat sig bästa möjliga nivå. I det fallet innebär kapitalism att varje bonde bör ha full förfoganderätt till alla nödvändiga produktionsresurser som man kan arbeta ihop till och ges möjlighet att köpa. Där ingår odlingsmarken med gamla och nya uppbyggda anläggningar som den primära resursen.

Dom socialistiska systemens planekonomiska jordbrukspolitik har alltid stupat på det kollektiva och statliga markägandet, som egentligen i praktiken blev en fortsättning på de lika destruktiva gamla feodala systemen (fanns och finns även i Sverige som adelsgods och herresäten) med utomstående ekonomiskt jordägande och fattiga förtryckta arrendebönder och arbetare som inte själva kan påverka sin situation. Följden är att de kinesiska bönderna fortfarande sitter fast i ett politiskt påtvingat och enormt storskaligt småbrukarsystem med en enda markägare, staten. Detta kan möjligen tillfälligt gagnar samhällsutvecklingen i stort, men ger inte bönderna själva möjlighet att delta i välfärden. Dom är i dagens Kina en tydligt eftersläpande och mycket stor underklass gentemot det övriga samhället och även mot de nuvarande gästarbetarna vid industrierna i cityområden som skickar hem och underhåller sina hemmavarande släktingar med delar av sina egna påvra löner.

Minst tvåhundra miljoner övertaliga bönder ytterligare utöver Klas Eklunds gästarbetare måste först sälja sina små arrenderätter till ett fåtal kvarvarande kolleger i en företagsinriktad yngre generation till ett pris som ger de förra möjlighet att flytta in till stadssamhällenas infrastruktur som fullvärdiga medborgare. En sån utveckling kräver också att man måste frigöra det enorma och korruptionsskapande markvärdeskapitalet som bondegenerationer under tusentals år arbetat in i odlingsmarken, men som staten konfiskerade under maotiden och därefter dolt.

Politikens tydliga prioriteringar just nu av infrastrukturens teknik före jordbrukets tycker jag framgår av dom här bilderna. Både anläggningsarbeten med tunga massförflyttningar och fjärrgodstrafik på dom nya vägarna sker med lastbilar som har större lastkapacitet än vad som tillåts på europeiska och kanske även på svenska vägar. Närbild på den här bilstandarden finns på OdlingsTeknik.

Dom här förhållandena kan ha bidragit till att den mycket gamla högkultur som Kina kan stoltsera med, fortfarande på det grundläggande jordbruksområdet har konserverat en teknik och välfärdsekonomi som väldigt starkt påminner om den som existerade i Europa och min hembygd Jämtland för femtio eller hundra år sedan.

Nordkina mot Nordsverige - lika och olika åkeruppdelning och teknik

Moderna satellitbilder i Google earth har på många ställen en kvalitet som gör dem jämförbara med vanliga flygfoton, av vilka jag har några exempel från min hembygds 40- och 50-tal här nedanför.

Här ligger tre Googlebilder i samma skala med en 300 meter lång gul skallinje inlagd. Den första visar majsodling 2006-07 från Nordkina, den andra risodling med en markvy år 2011 från Guanzhou, s Kina och en tredje samtida (2008) bild från min sista bondesommar i Bringåsen. På Bringåsenbilden går den gula linjen från mitt brukningsscentrum mitt i gården, och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891. Kinabilderna visar en splittrad, småskalig struktur på arrendeskiftena. Första bilden har uppenbarligen samma gröda (majs?)på hela fältet. Grödan skördas var för sig på smala remsor av olika ägare.

Vänstra sidan av bild 1 är en vinterbild medan den högra och gröna bildsidan togs på hösten nästa säsong vid påbörjad skörd. Risodlingen sker i ett småbrutet landskap med invallade terasser som följer höjdlinjerna och hör till samma landskap, där vi såg riströskningen 2010. Kinabilderna kan mycket väl motsvara Wikipedias angivna medelareal på 0,65 hektar per bonde.

Jag odlade i huvudsak vall till ensilage och bete på den stora bilden och brukade allt synligt utom området i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar inom en radie av 1500 m under plog i ett vanligt svenskt moränlandskap där skiftesstorlekarna i stort sett följer gränser från laga skiftet på 1840-talet. Bilden är tagen i slutet av augusti och i nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde upp och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.

Dom två första svartvita är flygbilder på ägostrukturen i min hemby för 50-60 år sedan i samma skala som ovanstående färgfoton. Bild 1 är förmodligen tagen någon månad innan jag första gången cyklade förbi till småskolan invid kyrkan år 1948. Året efter påbörjade ordförande Mao sina olika program för att omdana sitt kinesiska drömland. Jag har svårt att se någon kornåker på den här bilden, men finns det någon så var den legoplöjd av min far med Fordsontraktorn som han var ensam om i båda byarna fram till ungefär den här tidpunkten.

Både pappa och Fordson var borta 1963 när nästa flygbild över Bringåsen togs. Den har lite vita markeringar som hör till en skogbruksplan, men visar annars tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukare på samma område som bilden ovanför där två olika brukare delade på området som utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade här minst ett skifte med korn, som möjligen några fortfarande körde av med självbindaren. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan hade köpt en ny stor Volvo T31 som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av att sköta vårt eget uppe i vänstra hörnet med en väl begagnad mindre gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.

Dom följande satellitbilderna togs över Sydkorea i okt 2009 och Nordkorea apr 2011 på ungefär samma breddgrad som BeiJing. Skalan och avstånden i stort sett lika som de föregående svenska bilderna. Jag uppfattar skiftesstrukturen som ungefär lika med mitt eget femtiotal i Bringåsen-Lungre, men skillnaden mellan Koreas syd och nord är att Syd figurplöjer uppdelade fält med fyrhjulstraktor medan Nords jordbearbetning skett gemensamt över större fält med mindre och enklare redskap som antingen dras med djur eller tvåhjulstraktor.

Här är starten på den teknikutveckling som skett i Sverige under min sjuttioåriga livstid. På den första bilden från 1944 har jag börjat visa intresse för pappas arbetsteknik med både handräfsa och släpräfsa, och förstås också fordsontraktorn, som förmodligen inte kunde användas just här pga bränslebristen under krigsåren. Åtta-tio år senare ersatte min något yngre bror och jag dom två hjälpkarlarna så att vi i familjen kunde klara höbärgningen på egen hand. Nästa bild visar utsikten från gårdstomten mot en självbindarskörd som jag deltagit aktivt i ca tio år senare. Bindarekipaget och sådden på följande bilder är inte våra men illustrerar vår odlingsteknik, sånär som att vi och alla andra i byn hade samma såmaskinstyp med halva bredden och bara en häst i skaklarna.

Farfars traktor från 1927 syns på första bilden från 1937 när pappa och hans bror körde lite entreprenad med var sin Fordson. Nästa bild togs ungefär 1960 när jag och pappa var på väg till slåtter på vårt dåvarande småbruk.

Tvåhjulstraktorerna har jag fotograferat i Vietnam och Laos häromåret i jordbrukslandskap där vi inte såg något annat ens hos maskinhandlarna, som även sålde chassin för egna motorval. Vi hade redan för 60-70 år sen större dragare på våra svenska småbruk, än vad som än i dag är norm i det socialistiska Östasien, där jag bedömer att arbetsinsatsen per framställt kg biomassa fortfarande ligger på samma nivå som gällde i Sverige för mer än femtio år sen.

Grässkörd förr och nu

Exempel på höskörd med bästa möjliga uppdaterade teknik efter hundra års utveckling på samma gård i Jämtland. Första från 1905 med min morfars brors skördelag för hässjning på sju personer och fyra hästar. Den andra jag själv ensam 2005 med en traktor (160 hk) som omväxlande hinner dra både slåtterkross och rundbalspress med plastkonservering.

Den efterföljande hemtransporten hinner jag också med inom samma skördeperiod, medan tekniken för farbror Jonas´ del, och även i min barndom femtio år senare hade detta utspritt på ytterligare ett antal dagsverken som började med inkörning i fältlador när skörden var klar och räckte ända fram till nästa vår innan allt blev hemfraktat och uppätet. I det fallet ser det ut som om det finns stora likheter med den moderna kinesiska majsskörden på den första satellitbilden ovan.

Under länken http://busvebacken.se/JordBruk#Vallskörd har jag beräknat resursbehoven för gammal resp modern vallskördeteknik. Arbetsinsatsen går ner från 2,0 till 0,15 dagsverken per ton hö medan dragkraftbehovet minskas från 2 hästdagsverken á tio timmar till 1,5 traktortimme. Det intressanta är att även det totala energibehovet för höskörden går ner från 240 till 175 kWh per ton hö tack vare den moderna motoriserade skörden. Målet för allt detta arbete är lite förenklat att till stall och lagård hämta hem det biologiska energiinnehållet i ett ton hö, vilket uppgår till ungefär 3000 kWh (samma siffra gäller för ett ton torrt betesgräs). Hela jämförelsen är relevant även för den skördeteknik som var aktuell vid vårt besök i Mongoliets HusdjursSkötsel.

Spannmålsodling och tröskning

Alla bilderna ovan handlar om kombinationen av dragdjursteknik och manuellt arbete. De svartvita bilderna har tagits i östgötska jordbruksområden vid slutet av 1800-talet då teknik med långsamma oxar var vanligare än hästar även i södra och mellersta Sveriges rikaste bygder. Alla grödor slogs med lie och togs upp för hand medan hästarnas plats på herrgårdarna var framför snabbare vagnar och kärror på vägarna. I Sveriges skogsbygder fanns inga herrgårdar och vinterns skogsbruk och långa slädtransporter gjorde att man enbart använde hästar för alla dragkraftsbehov.

Träkugghjulet hör till den körvandring som fanns på många gårdar i ett körhus och med axlar och växlar förbands med olika större maskiner i intillliggande byggnader. Min morfarsfar installerade fast tröskverk med körvandring hemma i Jämtland redan 1860. Det användes fram till 20-talet när mindre förbränningsmotorer och elmotorer började bli allmänt spridda som smidigare, uthålligare och kraftigare alternativ.

Lite om nutida dragdjursanvändning

Den nytillverkade buffelsläden med dragok i Laos visar att dragdjur där fortfarande finns och används till vissa uppgifter. Kvinnan med buffelkärran illustrerar betslingen, och det faktum att buffel och den mer högpresterande tvåhjulstraktorn med vedlasset ovan, ännu existerar jämsides till ungefär samma arbetsuppgifter. Buffeln kan födas upp och tränas med små kontantutlägg om man har tillgång till billig arbetstid och billigt foder, men blir dyr i drift pga sin låga prestationsförmåga (ca 0,5 hk). Kostnaden blir extra hög om fodret tas från den produktiva odlingsmarken. Traktorn måste köpas med ett i sammanhanget stort kapitalutlägg, men samma förare kan sedan uträtta minst tio gånger mera eller snabbare arbete till låg bränslekostnad, vilket ganska fort betalar startkostnaden, och ger projektet lönsamhet. Viktigt är att detta kan ske utan att det inkräktar på odlingsutrymmet för avsalugrödor vilket blir dragdjursdriftens stora nackdel tillsammans med arbetstidsförlusten. Å andra sidan spelar kanske tiden mindre roll så länge som dom här bönderna tvingas stanna kvar som fattiga på landsbygden med en undersysselsatt försörjning på grund av markbrist.

Här är två moderna tillämpningar av teknik med dragdjur. Båda förvrängda till energihushållande katastrofer av rent religiösa skäl. Den första skannade jag från ett TV-program om amishfolket sommaren 2013, där pratbubblan avsåg ett helt annat intervjutema men den passar rätt väl in på bilden också. Den andra fotograferade jag eller Lena 2009 på Gambias landsbygdssavann där resegruppen spontant stannade till inför ett bybesök och intervjuade tre jordnötsodlande bröder vid vägkanten. Vad var det vi såg?

De gambiska bönderna bor på en bördig men ganska torr savannslätt på havsytenivå nära ekvatorn i en liten före detta brittisk handelskoloni. Hela landet omfattar endast smala landremsor på varje sida från flodmynningen och till ett stycke inåt land. Den stora Gambiafloden flyter fram outnyttjad någon enstaka mil från dom här bönderna vars hemby styrs av imamer som fördelar svaga brukningsrätter för den statliga marken till de enskilda odlarna och prioriterar moskebyggen och koranskolor i sina byar. Ingen mäktar investera långsiktigt i kooperativa och enskilda markanläggningar, skyddsstängsel och bevattningssystem som kanske t o m skulle ha kunnat ge bättre odling än i nildalen. Dom här grabbarna odlade den bästa grödan för området, som var nationalgrödan jordnötter, på en minimal markyta som knappt syntes mellan grästuvorna. Inga maskiner hade dom mer än en liten häst för att ta sig ut från byn och frakta tillbaka skörden som bestod av några få säckar jordnötter värda några svenska hundralappar. Jobbet just här bestod i att killen i palmen vindrensade de skördade jordnötterna genom att släppa ner dom på marken från några meters höjd.

Amishfolket tillhör trots det afrikaklingande namnet en gammalkristen tysk sekt som tidigt emigrerade till USA och etablerade sig som traditionella jordbrukare i USA:s absolut bästa farmland i nordost. Inom de troende familjerna godkänns endast jordbrukande som det enda möjliga näringsfånget. Allt ska vara lika som i det lämnade Tyskland på 17-1800-talet, men i frånvaro av gemensam administration bestäms alla levnadsregler av de äldsta männen på mycket lokala församlingsmöten. Man tvingas ju hela tiden att förhålla sig till den välfärdsutveckling som pågår hos alla moderna Yankees som delar landet med dom. Det mest typiska som, förutom den ålderdomliga klädseln, finns kvar är deras beslut att inte tillåta bruk av motorer för alla färdmedel. Personer går till fots eller åker med vagnshästar framför en speciell typ av täckta vagnar, buggies. Godstransporter och jordbruk utförs med hästar och mulor som på bilden.

Trots att man i stort bara arbetar, ber och sover och även försöker undvika att betala skatt, så förbrukar de barnrika familjerna idag vida mycket fler kalorier och kilowattimmar energi än i 1700-talets Tyskland. Därför måste man också odla mycket större arealer per bondfamilj, vilket kräver moderna maskiner och moderna byggnader som inte heller avvisas av församlingarna. Resultatet blir då ovanstående kombination där man ersatt traktorns hjul och växellåda med ett oerhört kostsamt och svårstyrt sexspann mulor. Detta spann utvecklar tillsammans en medeleffekt på ca 3 hk. Det motsvarar ungefär effekten i en modern moped eller motorsågsmotor och räcker nödtorftigt för att bara långsamt förflytta hårdbalspressen (1970talsteknik) och efterhängande balvagn. Det tunga arbetet med att driva pickup och pressning löser man då genom att flytta traktormotorn ett steg bakåt till den tillåtna placeringen på förspännaren eller som här direkt på pressen där en motor liknande den motor som finns på kinesiska tvåhjulstraktorer sköter ett jobb som i princip med enkel kraftöverföring kunde ha ersatt även sexspannets arbete på ett smidigare, snabbare och framför allt enormt mycket energisnålare sätt. Just på den här farmen har man tydligen också bestämt att gummidäck är synd och tagit bort dom.

Dragdjur förbrukar halva arealen

Dom här amishförsamlingarna växer och medlemmarnas markhunger är stor. Jag har stött på liknade religiösa etableringar i södra Mexico dit f d nordeuropeer kommit med pengar från församlingar i USA och Kanada i modern tid och köpt upp den bästa jordbruksmarken från spanskättlingarnas övergivna haciendor. De mexikanska indianerna har måst byta från att vara slavliknande haciendaarbetare till ett småbrukande på sämre restmarker som liknar eller har ännu sämre villkor än i Kina och Vietnam.

Sovjets megaskaliga odlingsteknik från 30-talet misslyckas

Det ryska jordbruket fick en annan utveckling än Kinas, när staten redan från 1930 konfiskerade alla gårdar och sammanförde landbygdsbefolkningen till stora kollektivjordbruk (kolchoser, medelareal 6000 hektar) och statliga mönstergårdar (sovchoser, medelareal 25000 hektar), där man satsade på stordrift och även prioriterade verkstadsindustri för jordbrukets maskinförsörjning. Att det hela ganska snabbt gick i stå berodde bl a på att hela imperiets jordbruk skulle styras från Moskva med femårsplanerade budgetar och direktiv som gick till en politruk på varje kolchos/sovchos och på samma sätt till alla verkstadsindustrier. Politruken hade utbildade agronomer, experter och bestämda kvoter av arbetskraft under sig, som skulle verkställa och rapportera tillbaka att budgeten för varje företag var uppfylld. Kort sagt så blev det mer och mer luft i rapporterna vilket orsakade en av världshistoriens största svältkatastrofer efter ett fåtal år. (Mao startade sin "väg framåt" 1950 och lyckades med bl a med "det stora språnget" och kulturrevolutionen orsaka liknande folkmord inom några år på grund av sviktande jordbruk.)

1967 gjorde agronomstudenterna i min årsgrupp en studieresa i Sovjet och besökte den här kolchosen i jordbruksbältet Ukraina (motsvarar amishfolkets områden i USA). Gårdens maskinpark var en dåligt fungerande blandning av gamla och stora maskiner, som t ex den här skördetröskan vilken för tillfället var utrustade med strängläggarbord för vallskörd. Man hade just slagit en grässträng som ett antal personer sedan lastade med högafflar på en hästdragen vagn, trots att man kan skymta en vanlig gummihjulstrakor bakom Bosse på bilden. Vi tittade också in i en stor stenlagård för mjölkkor vilka enligt vad jag uppfattade mjölkades för hand av en kvinnoarmé. Den jordbearbetning som västvärlden vid den tiden utförde med större och mindre hjultraktorer (t ex fergusontraktorn på bilden bredvid) skötte ryssarna genomgående med enkla stålbandstraktorer som lappades och lagades till bristningsgränsen eller stod stilla på grund av ständig reservdelsbrist. Vid den här tiden blev det också uppenbart för omvärlden att Sovjetmedborgarnas grundläggande livsmedelsförsörjning blivit beroende av kolchosarbetarnas privata produktion på de små kolonilotter som de tilläts ha och som de kunde förse med resurser från den stora kolchosallmänningen.

Den svartvita bilden visar ungefär den mekaniseringsnivå som som rådde på svenska familjejordbruk vid mitten av 1960-talet då dom flesta bönderna kunde investera i tröskor och traktorer av minst den här storleksklassen.

Östafrika upprepar Sovjetexemplet på 70-talet och framåt

Samma tankegångar upprepas fortfarande med svält, elände och oroligheter som följd i bl a Somalia, Sudan och Eritrea.

Sydostasiens risodlingsteknik

I söder odlas ris både högt och lågt. Skillnaden är att höglandet måste bygga upp och erosionssäkra fälten för att kunna samla nederbörden och behålla den kvar. Terasserna är besvärliga att mekanisera med större maskiner än tvåhjulstraktorer på grund av den branta terrängen med smala terasser och brist på vägar.

Risskörden i år 2010 i södra Kina motsvarar på nästan alla punkter den svenska skördetekniken från slutet av 1800-talet på de svartvita bilderna ovan. Vevtröskan bredvid risböndernas lilla motortrösk är en handdriven modell av liknande typ. Sådana maskiner som bildens importerades till avsevärd fraktkostnad från Stockholm till min hemby på 1870-talet innan det ens fann järnväg dit upp. Jag såg också skymten av en mycket liten självgående skördetröska på något ställe, så även modern teknik finns och tillämpas där pengarna räckt till.

I Röda floddeltat i Nordvietnam finns det gott om vatten som kanaliseras ut till exakt nivåavjämnade fält med låga bassängkanter. Vattnet lyfts in på varje fält med pump och släpps ut med tyngdkraft till de lägre liggande kanalerna. Själva flodfåran som kan ligga en bra bit härifrån måste hållas på plats med höga skyddsvallar längs stränderna mot översvämningar.

På bilden har jag fått med ett flera olika faser i odlingen. Till vänster trampar en buffel och bearbetar jorden före plantering - sker förmodligen annars mest med dom små tvåhjulstraktorerna på tidigare bild. Större maskiner kan nog inte tas in utan att skada kanterna och kanalstrukturen. Sen ser man olika stadier av växande ris, på ett ställe ligger plantbuketter utlagda och plantering pågår, i mitten ligger en plantskola där man sått och sen dragit upp plantorna efter ungefär en månad. Till höger står familjegraven på någons fält enligt vietnamesisk tradition. Vietnam är numera en av världens största risexportörer.

Transporter i världen förr och nu

Ett par trevliga bilder från släktgårdar i grannbyn hemma. Dom är sannolikt tagna samma dag den 9 juli år 1905 av samma tillresta fotograf och bara ett par byggnaders mellanrum och illustrerar mötet mellan den traditionella hästvagnen och en av världshistoriens första riktigt körbara serietillverkade bilar på festbesök till bröllop i gården bredvid. Det är en Cadillac från 1904 av samma första modell som började serietillverkas 1903. Den tredje bilden visar samma bil i farten på ett avstånd av flera dagsresor med häst från Östersund. Bilen var konstruerad så att man lätt kunde byta baksoffan mot ett transportflak.

I dagens Kina verkade denna tunga lastbil dominera trafiken på landsbygdens motorvägar medan dom förmodligen inte tillåts köra inne i storstäderna på dagtid. Stadstrafiken i Peking korkas nu igen av nya personbilar där stora Audi och Mercedes med chaufför är vanliga statusmarkörer. Folket i Kinastäderna kör elmopeder och sköter sin business med små trehjuliga mopedvarianter som t ex den här eldrivna flakmoppen. I Vietnams och Laos storstäder var biltrafiken fortfarande måttlig medan de vanliga bensindrivna mopederna var desto flera. I landsbygdsstäderna dök även den här gamla Maovarianten av lastbilar upp med leveranser från den omgivande landsbygden.

Några bilder från en kinesisk saluhall får illustrera lite av den vanligaste vardagsmaten, där den inhemska produktionen också är störst i världen. Ris, fläsk ( här i form av en halv spädgris) och fjäderfäprodukter är alla olika former av förädlad spannmål.

Urbaniseringsprocessen

Cirkeldiagrammen från DN ovan och tillhörande text av Torbjörn Petersson här nedanför, visar med dom runda ytorna hur stor procent invånare som flyttat till städer (rött), att jämföra med dom som bor kvar på landet (blått) vid tre olika tidpunkter. Det tredje cirkelparet i varje diagram är en osäker framtidsprognos. Mitten visar dagsläget (2011) medan den vänstra sidan beskriver urbaniseringen för 60 år sedan (1950). Storleken på dom blå cirklarna visar hur stor andel av medborgarna som bor och framför allt verkar på landsbygden. Man kan jämföra den blå färgen med de yttersta ringarna i cirkeldiagrammet under EnergiSypunkter. Den enda verksamhet som måste finnas på landsbygden är biologisk och geologisk råvaruproduktion på obebyggda markytor plus lite olika verksamheter med kringservice som är kopplade till verksamheten i dom nationella råvarubasnäringarna. (Jag har rättat ett grafikfel som fanns med på årtalet 1950 i Sveriges och Usas uppgifter.)

I dom mindre graferna visar Hans Rosling hur världens bruttonationalprodukter(BNP, GDP) och medelinkomster fördelar sig i befolkningen mellan olika världsdelar. Observera att skalan på bottenaxeln är logaritmisk, vilket betyder att gapet mellan varje uppgift kommer att bli mångfaldigt större vid omräkning till en rak skala. Av BNP-diagrammet framgår att skillnaderna mellan ekonomierna i norra (arabländer) och södra Afrika, respektive mellan OECD-länder och östeuropa inkl Ryssland också är mycket stora.

Den logaritmiska skalan för inkomst kan man översätta så att medelinkomsten i det ljusblåa OECD-länderna (toppen på klockan) ligger 50-80 gånger högre än medelinkomsten i det röda Afrika söder om Sahara, t ex Nigeria, som även finns med på DNs graf ovan. Den streckade linjen ungefär vid 1$-gränsen motsvarar svältlinjen när hela inkomsten nätt och jämt räcker till mat för dagen. Samtidigt är det ungefär samma summa som den rika OECD-invånaren behöver lägga ut för basmatråvaror varje dag.

Dom flesta ländernas folkmängder i världen är uppbyggda och begränsade av sina egna naturresurser. Jordbrukets betydelse för den nationella självförsörjningen har traditionellt bestått i att leverera både arbetskraft, energi och byggmaterial till den urbana samhällsutvecklingen. Städerna skulle i sin tur ge tillbaka en rimlig andel av all sin förädlade välfärdskonsumtion till landsbygden, som betalning för råvarorna.

När städernas andel av ekonomin är liten och landsbygdens stor, ger stans produktion av levnadsstandard en liten totalmängd att fördela till var och en. Landsbygden hamnar också i underläge på grund av avståndet från förädlingsindustrierna och det faktum att medelinkomsten i stan enligt en studie jag sett är generellt ungefär 15 % högre än på dess landsbygd - en differens som kanske behövs för att behålla stans dragningskraft och hålla igång en utvecklingsfrämjande migration från land till stad.

I den nuvarande världen (2011) tillhör Usa och Sverige enligt grafiken några av dom mest urbaniserade nationerna med bara drygt 15 % av befolkningen kvar på landsbygden. Det är allmänt känt att båda länderna har bland världens högsta medelinkomster där invånarna betalar en mycket liten del av sin inkomst för den nationellt producerade basmaten. Detta fungerar tack vare att de fåtaliga bönderna fritt har kunnat investera upp sig till en industriell nivå som både kunnat förse medelbönderna med någorlunda jämförbara familjeinkomster (minus stadens 15-procentiga försprång!) och utnyttjat den nationella odlingsmarken på ett sätt som främjat hela samhällsbygget.

Feodala spöken

Hela Sydamerika ligger på en liknande urbaniseringsnivå men med en betydligt lägre medelinkomst, som dras ner av stora grupper på landet och i stan med mycket låga inkomster. Orsaken till lantarbetarnas låga inkomster kan vara en kvardröjande effekt av det feodala haciendajordbruk (all odlingsmark ägdes av rika storgodsägare med fattiga och delvis förslavade anställda) som utvecklades efter 1500-talets europeiska erövringar, vilka dirigerades som koloniala affärsverksamheter från sydeuropeiska regimer. Det är samma utveckling som drabbat mellanamerika och de nordamerikanska sydstaterna med sina efterföljande slavimporter från Afrika.

Det nedanstående klippet från en historiasajt visar hur man beskrivit företeelsen feodalism, som har funnits och samverkat med religioner över hela världen i flera tusen år.

Feodaljordbruk (jordägare med arrendebönder) blev i alla tidiga civilisationer ett sätt för små och stora härskare att bygga upp armeer och administrationer. Jordbruk med eventuellt tillhörande jakt och fiske var de enda objekt som praktiskt gick att beskatta, och härskarens administration i alla jordbrukande länder underlättades om odlingsmarken förlänades till ett mindre antal trogna eller beroende vasaller mot att dessa sedan levererade och underhöll härskarens behov av krigspersonal, materiel och övrigt gods som hörde till samhällsbyggandet. I Sverige har vi haft detsamma som adelsgods i dom bästa jordbruksområdena i tusen år, och det finns faktiskt några rester kvar fortfarande i form av s k fideikomiss på några slottsegendomar.

Där feodalismen dominerat har den genomgående hämmat den tekniska utvecklingen i jordbruket, men har förmodligen i vissa fall gynnat tillkomsten av stadssamhällen och mera storskaliga infrastrukturer som kanaler, vägbyggen, terasseringar och liknande.

Fria västern leder teknik- och välfärdsutveckling

Det var inte förrän fram på 17-1800-talen som man i Europa och Nordamerika kunde organisera ett tillräckligt effektivt lantmäteriväsende, vilket gjorde det möjligt att registrera äganderätt och handel med hela markarealer för varje enskild bonde. Dessa fick sen leverera skatter och avgifter direkt till kyrka, stat och kommun i stället för arrendeutskylder till en jordägare. Den stora fördelen för bonden var att han nu hade kontroll över hela företaget och kunde göra långsiktiga investeringar som gav högre och säkrare skördar som han också själv fick sälja till högstbjudande.

De amerikanska Nordstaterna och Kanada liksom Australien och Nya Zeeland koloniserades på ett annat sätt än Syd- och Mellanamerika av relativt fattiga men företagsamma immigranter från Nordeuropa. Dom var bara intresserade av att förvärva billiga men bördiga markarealer, som dom med eget hårt arbete kunde odla upp och försörja sina familjer på utan inblandning av överheter.

Det har alltid varit på sådana fria jordbruk som man uppfunnit och utvecklat nya tekniska innovationer som sedan spridits över världen.

Det blev inte så enkelt att slippa undan staten, men i alla dom länderna har det aldrig varit trängsel på landet. En jämlik ekonomisk utveckling i både stad och land har hållit jämna steg med befolkningstillväxten och en balanserad urbanisering som dessutom förstärkts med stark invandring. Typiskt för dom här länderna är att en krympande landsbygd fortfarande endast befolkas av tidiga vita nordeuropeiska invandrarättlingar, medan hela den moderna invandringen går till städerna och består av etniska grupper från krigs- och svältdrabbade områden i s k tredje världen.

Ideologistyrda diktatoriska stater sackar efter i välfärden

För att till slut återkoppla till inledningens Kinakarta, så kan vi först pröva att byta feodalbeskrivningens kung och gud mot Kommunistiska partiledningen, samt tänka oss att pyramidens övre del är Det urbana samhället. Sen tror jag vi har en god beskrivning av Kinas utveckling fram till 2000-talets början. Det gamla feodalsamhället har överlevt med lite nya kläder upptill medan böndernas flertusenåriga undersåtesituation har bestått trots alla kamratskapsförsäkringar. Detta har säkert partiledningen klart för sig i DN:s intervjuer nedan, även om utfrågaren inte lyckades sätta fingret på dom känsliga ställena.

Samma sak gäller för det stora Ryssland, som också på något sätt konserverade sin gamla tsaristiska feodalism i marxismen fastän på en högre medelinkomstnivå än vad Kina lyckades med. Det kan bero på att man före det politiska haveriet hann med att helt "reformera" den sovjetiska jordbruksstrukturen till ett enda statligt företag med ett antal utspridda verkställande dotterföretag (sovchoser och kolchoser), som utan markrelaterade hinder skulle kunna rationalisera driften upp till teknikutvecklingens högsta nivå. Några högre tekniknivåer uppnådde man inte, vilket kanske berodde på att industrin rätt snart blev upptagen av världskrigets och det efterföljande kalla krigets kapprustning i stället för att "smida plogar". Den uppkomna kroniska matbrist som nästa alltid förr eller senare har uppstått i diktatoriska stater gjorde inte heller saken lättare. Ledarna skyller oftast bristen på felaktigt väder och naturkatastrofer, vilket av någon anledning aldrig ger samma effekt när liknande s k naturkatastrofer drabbar marknadsorienterade välfärdsstater.

Indien finns med på delade bottenplatser i alla graferna ovan, och här bör den rimligaste förklaringen till den omfattande och usla landsbygdsekonomin ligga i att hela det gamla feodalsystemet finns kvar oförändrat i grunden. Ett av de tydliga tecknen syns i det kvarvarande kastsystemet med en enorm inkomstspridning mellan flera olika folkklasser, samt den utbredda slumbebyggelsen i landets megastäder. Trots de gamla och snabbt växande jättestäderna har Indien bland världens lägsta urbaniseringsgrader, medan Kinas politiska system för närvarande bygger upp helt nya stora industristäder över hela riket i ett rasande tempo.