• Transsibiriska järnvägen

Nytt material tilläggs efterhand och senaste intrycken från den låånga tågresan 2013 - KulturSkillnader längs järnvägen Moskva-Beijing - omfattar nu HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska jordbruket. Jag har gjort en utvidgning av materialet, där jag försöker beskriva hur litet fysiskt avstånd vi har mellan historisk och modern OdlingsTeknik och dess relation till EnergiSypunkter, allmän välfärd och global urbanisering.

Tågresans omfattning

Kartan visar den gamla transsib i rött, nyare delsträcka i blått, som vi åkte, samt svarta och gröna nyare sträckningar. Alla de ryska spåren var elektrifierade dubbelspår med tät trafik i båda riktningarna. Vi vek av från transsib vid Ulan Ude och färdades till Beijing på ett enkelspår med dieseldrift fram till kinagränsen.

Hela resan varade i nitton dagar med sjutton mellanliggande nätter. Den svensk-norska turistgruppen på 21 personer (som alla representerade olika områden av avancerat samhällsvetande) tillbringade sju nätter på tågen, åtta hotellnätter i fyra städer och två nätter i jurta. Järnvägen Moskva-Peking sträckte sig över ca 725 mil oräknat serpentinsvängar i bergen och vi tillbringade sammanlagt 150 timmar eller 6 hela dygn på eller vid järnvägen, som faktiskt höll tidtabellerna i stort sett på minuten hela vägen. Medelfarten mellan stationsuppehållen kunde vara ca 80 km/tim räknat på fågelvägen, och det var 3 till 6 timmar mellan de längre uppehållen där vi tilläts kliva ur vagnarna, annars var vi inlåsta och hade stängda toaletter vid korta stopp. Vid varje stopp stannade luftkonditioneringen, som tydligen drevs av en hjuldriven generator (jfr cykeldynamo) på varje vagn. Den transsibiriska sträckan bestod av elektrifierat dubbelspår, medan linjen över Mongoliet gick på enkelspår med diesellok ända till Beijing. Inom Kinagränsen fanns det dock även flera parallella elspår. Under hela resan gjorde vi kortare minutuppehåll på mindre stationer för lokala resandes på- och avstigning, samt ibland lite längre på en eller annan timme för lokbyten, då vi fick gå ut ur vagnarna och se oss omkring.

I efterhand har jag kopierat lite från de fina Google earth-bilder som finns från många delar av resvägen - bl a framträder dom karakteristiska mongoliska jurtorna tydligt på satellitbilderna.

Grundläggande klimatfaktorer

Min känsla är att vi under den här resan i princip passerade tre skilda världsdelar med var för sig helt olika historia, tre helt olika klimatområden, tre tydliga skillnader i sätten att leva och försörja sig på den ursprungliga landsbygden. Alla områdena har varit "drabbade" och kraftigt hämmade i sin nuvarande folkliga levnadsstandard av 1900-talets kommunistiska politik. Den har sänkt dem från deras tidigare nivåer, som längre tillbaka var helt jämförbar med standarden i Europa och Norden.

Min käpphäst från Busvebackens övriga sidor måste upprepas. All utveckling i alla mänskliga samhällen är och har varit beroende (och en spegling) av hur väl människosläktet på olika platser har förmått tillvarata och utveckla de energirika naturresurser som över tid bara kan tillverkas av vårt eget arbete med stöd av solljus, värme och vatten.

Kartan ovan visar den transsibiriska ressträckan på en naturgeografisk kartbild. Jag har också lagt in en svagt gul markering för Stockholms och Oslos breddgrad, samt en tunnt streckad röd linje på den breddgrad som passerar Moskva och nordligaste Bajkalsjön. Utdragen västerut passerar samma linje Klaipeda i Baltikum samt Malmö och Köpenhamn. Det kan också vara värt påminna om att resans slut i Beijing landar på ungefär samma breddgrader som passerar Madrid och Sicilien i Europa och Söul, Pjongyang och södra Japan i Ostasien.

Den viktigaste klimatfaktorn för olika typer av fältmässig växt- och djurproduktion är när antalet gradtimmar och graddygn per år överstiger vissa värden som i första hand bestäms av solhöjden, dvs breddgraden räknat från ekvatorn. Effekten bromsas av markhöjd över havsytenivån, som sänker medeltemperaturen med någon grad per hundra meters höjdökning.

Utifrån vetskap om temperaturfaktorn och en tillräcklig nederbördsfördelning måste man utgå ifrån att möjligheterna för jordbruk längs vår resväg i Ryssland inte någonstans kan ha varit sämre än mellansveriges. I Bajkalsjöområdet var höjdnivån 400 m, vilket med tanke på den sydligare breddgraden kanske motsvarade småländska höglandet i Sverige. Mer extrema förhållanden fanns i Mongoliet pga att höjdnivån där låg på ca 1500 m över havsytan.

På förstoringarna här nedanför kan dom olika järnvägsstationerna utefter resvägen avläsas. Färgerna på kartan kodas med grönt för skog, gult för odlad mark och brunaktigt för skoglösa grässtäpper, som övergår i ljust rosa toner där ökenklimat dominerar.

Tre olika kulturgeografiska områden

Därmed får jag tre huvudavsnitt av reseberättelsen i kronologisk ordning, först del I, Ryssland från Moskva till sibiriska Irkutsk och Bajkalsjöns utlopp Angara mot floden Jenisej. Det andra avsnittet (del II) behandlar det betydelsefulla historiska kulturnavet, Mongoliet, på två websidor (del II:1 och del II:2) enligt beskrivningen nedan, medan det tredje avsnittet (del III) visar mötet med nordliga delar av Kina och järnvägens fysiska kontakt med delar av de gamla så kallade "sidenvägarna", ett namn som dom fick på 1800-talet. En bredare teknikjämförelse som även fokuserar på urbaniseringen finns under avdelningen OdlingsTeknik.

Min version av kulturskillnaderna utgår från de olika områdenas förutsättningar för lantbruk eller kanske mera allmängiltigt, naturbruk. Enligt kartografen ovan (~1990) är alla odlade områden markerade med gul färg medan skogsmarker är gröna och grässtäpper brunaktiga.

Under del I korsade vi en stor del av det eurasiska inlandet längs breddgrader på Götalands nivå i Sverige. Pga det kontinentala klimatet skulle jag vilja likna jordbruksförutsättningarna längs hela vår del av transsibiriska spåret till något liknande Jämtland, dvs ganska korta, om än betydligt hetare somrar, måttlig nederbörd och en naturlig urskog här i taigabältet av barrträd och björk. Människor har traditionellt levt och försörjt sig på gräsodling och skogsprodukter minst lika länge som i Norden. Tidiga spannmålssorter odlades tillsammans med ett stort och nödvändigt inslag av gräsätande husdjur, ett naturbruk som kombinerar och integrerar växt- och djurproduktion. Förmodligen samtidigt som hos oss tillkom också potatis, som nu verkade vara det enda som befanns odlingsvärt på alla små inhägnade datjalotter (~500m2) som vi passerade i utkanterna på de stora industristäderna. Jordbrukandet utanför datjabyarna verkar för närvarande vara nästan avsomnat, vilket beskrivs närmare vid bilderna längre ner på sidan.

Del II:s mongoliska kultur byggde på ett sofistikerat nomadiserande naturbruk i en kortsomrig och nederbördsfattig stäppmiljö på hög höjd, vilken endast avkastade en mer eller mindre gles gräsväxt. Den kan bara förädlas till ensidig animalisk kost av idisslande HusdjursSkötsel i en traditionell miljö, som pga transportavstånden i princip helt saknade tillgång till vegetabiliska livsmedelsalternativ. Det självmedvetna mongoliska samhället drabbades också av ett långvarigt kamratförmyndarskap från det sovjetiska broderskapet under 1900-talet, vilket slutade med "befrielsen" 1990. Spår efter den tiden kvarstår, men i huvudsak verkar det som om man nu försöker återfinna sina försovjetiska KulturSkillnader.

I del III kom vi så in i de nordliga utkanterna av det NordKinesiska jordbruksområdet omkring Gula flodens lopp. Där har marken varit uppodlad och intensivt brukad med terrasserade sluttningar som erosionsskydd och vattensamlare under hela den mångtusenåriga kinesiska högkulturen. I de odlade områdena finns det lite plats för gräs och därmed också få gräsätande husdjur. Kött produceras med svin och fjäderfä av rester från vegetabilieproduktionen, men blir pga det starka befolkningstrycket en mindre del av den allmänna kosten än i de tidigare kulturområdena. Mark är en dyrbar bristvara, vilket märks av att bebyggelsen ligger tätt sammantryckt och samlad i de gamla samhällena och att odlingarna däremellan fyller ut alla tomrum i landskapet. I nya större städer byggs alla folkets bostäder på höjden i väldiga områden med täta skyskrapesamlingar på 20 till 30 våningars höjd.

Tågresan startar från Moskva i Volgaflodens vattenområde

Europagräns - porten till Sibirien vid Uralbergen

Här börjar Obflodens vattenområde med bifloden Irtysj

Novosibirsk, Sibiriens regionhuvudstad vid Obflodens huvudfåra

Novosibirsk grundades vid järnvägsbron över floden Ob år 1895 då transsib byggdes. Den blev med namnet Novonikolajevsk ett centrum för omlastning från flodtrafik (se bilderna) till järnvägen och växte på bara sjuttio år till världens yngsta miljonstad. Nu är den Rysslands tredje största (efter Moskva och St Petersburg) med 1,5 milj invånare. Som industristad fick den stor betydelse under och efter andra världskriget då Stalin av strategiska skäl flyttade hit de viktigaste krigsindustrierna från västra Ryssland och byggde en jättedamm (Obsjön) för elförsörjning ovanför staden.

Krasnojarsk, början och centrum för Jenisejs vattenområde

Angarafloden avvattnar Bajkalsjöområdet genom Irkutsk till Jenisejfloden