• Transsibiriska järnvägen

Nytt material tilläggs efterhand och senaste intrycken från den låånga tågresan 2013 - KulturSkillnader längs järnvägen Moskva-Beijing - omfattar nu HusdjursSkötsel i Mongoliet och NordKinesiska jordbruket. Jag har gjort en utvidgning av materialet, där jag försöker beskriva hur litet fysiskt avstånd vi har mellan historisk och modern OdlingsTeknik och dess relation till EnergiSypunkter, allmän välfärd och global urbanisering.

Tågresans omfattning

Kartan visar den gamla transsib i rött, nyare delsträcka i blått, som vi åkte, samt svarta och gröna nyare sträckningar. Alla de ryska spåren var elektrifierade dubbelspår med tät trafik i båda riktningarna. Vi vek av från transsib vid Ulan Ude och färdades till Beijing på ett enkelspår med dieseldrift fram till kinagränsen.

Hela resan varade i nitton dagar med sjutton mellanliggande nätter. Den svensk-norska turistgruppen på 21 personer (som alla representerade olika områden av avancerat samhällsvetande) tillbringade sju nätter på tågen, åtta hotellnätter i fyra städer och två nätter i jurta. Järnvägen Moskva-Peking sträckte sig över ca 725 mil oräknat serpentinsvängar i bergen och vi tillbringade sammanlagt 150 timmar eller 6 hela dygn på eller vid järnvägen, som faktiskt höll tidtabellerna i stort sett på minuten hela vägen. Medelfarten mellan stationsuppehållen kunde vara ca 80 km/tim räknat på fågelvägen, och det var 3 till 6 timmar mellan de längre uppehållen där vi tilläts kliva ur vagnarna, annars var vi inlåsta och hade stängda toaletter vid korta stopp. Vid varje stopp stannade luftkonditioneringen, som tydligen drevs av en hjuldriven generator (jfr cykeldynamo) på varje vagn. Den transsibiriska sträckan bestod av elektrifierat dubbelspår, medan linjen över Mongoliet gick på enkelspår med diesellok ända till Beijing. Inom Kinagränsen fanns det dock även flera parallella elspår. Under hela resan gjorde vi kortare minutuppehåll på mindre stationer för lokala resandes på- och avstigning, samt ibland lite längre på en eller annan timme för lokbyten, då vi fick gå ut ur vagnarna och se oss omkring.

I efterhand har jag kopierat lite från de fina Google earth-bilder som finns från många delar av resvägen - bl a framträder dom karakteristiska mongoliska jurtorna tydligt på satellitbilderna.

Grundläggande klimatfaktorer

Min känsla är att vi under den här resan i princip passerade tre skilda världsdelar med var för sig helt olika historia, tre helt olika klimatområden, tre tydliga skillnader i sätten att leva och försörja sig på den ursprungliga landsbygden. Alla områdena har varit "drabbade" och kraftigt hämmade i sin nuvarande folkliga levnadsstandard av 1900-talets kommunistiska politik. Min käpphäst från Busvebackens övriga sidor måste upprepas. All utveckling i alla mänskliga samhällen är och har varit beroende (och en spegling) av hur väl människosläktet på olika platser har förmått tillvarata och utveckla de energirika naturresurser som över tid bara kan tillverkas av vårt eget arbete med stöd av solljus, värme och vatten.

Kartan ovan visar den transsibiriska ressträckan på en naturgeografisk kartbild. Jag har också lagt in en svagt gul markering för Stockholms och Oslos breddgrad, samt en tunnt streckad röd linje på den breddgrad som passerar Moskva och nordligaste Bajkalsjön. Utdragen västerut passerar samma linje Klaipeda i Baltikum samt Malmö och Köpenhamn. Det kan också vara värt påminna om att resans slut i Beijing landar på ungefär samma breddgrader som passerar Madrid, Sardinien och Istanbul i Europa och Söul, Pjongyang och norra Japan i Ostasien.

Den viktigaste klimatfaktorn för olika typer av fältmässig växt- och djurproduktion är när antalet gradtimmar och graddygn per år överstiger vissa värden som i första hand bestäms av solhöjden, dvs breddgraden räknat från ekvatorn. Effekten bromsas av markhöjd över havsytenivån, som sänker medeltemperaturen med någon grad per hundra meters höjdökning.

Utifrån vetskap om temperaturfaktorn och en tillräcklig nederbördsfördelning måste man utgå ifrån att möjligheterna för jordbruk längs vår resväg i Ryssland inte någonstans borde vara sämre än mellannorrland och Jämtland. I Bajkalsjöområdet var höjdnivån 400 m, vilket med tanke på den sydligare breddgraden kanske motsvarade småländska höglandet i Sverige. Mer extrema förhållanden fanns längre söderut i Mongoliet pga att höjdnivån där låg på ca 1500 m över havsytan.

På kartförstoringarna här nedanför kan dom olika järnvägsstationerna utefter resvägen avläsas. Färgerna på kartan kodas med grönt för skog, gult för odlad mark och brunaktigt för skoglösa grässtäpper, som övergår i ljust rosa toner där ökenklimat dominerar. Med hjälp av våra kamerors tidsnotering på bilderna kan jag lägga upp korten på en tidsaxel, och avgöra varifrån dom kommer.

Tre olika kulturgeografiska områden

Därmed får jag tre huvudavsnitt av reseberättelsen i kronologisk ordning, först del I, Ryssland från Moskva till sibiriska Irkutsk och Bajkalsjöns utlopp Angara mot floden Jenisej. Det andra avsnittet (del II) behandlar det betydelsefulla historiska kulturnavet, Mongoliet, på två websidor (del II:1 och del II:2) enligt beskrivningen nedan, medan det tredje avsnittet (del III) visar mötet med nordliga delar av Kina och järnvägens fysiska kontakt med delar av de gamla så kallade "sidenvägarna", ett namn som dom fick på 1800-talet. En bredare teknikjämförelse som även fokuserar på urbaniseringen finns under avdelningen OdlingsTeknik.

Min version av kulturskillnaderna utgår från de olika områdenas förutsättningar för lantbruk eller kanske mera allmängiltigt, naturbruk. Enligt kartografen ovan (~1990) är alla odlade områden markerade med gul färg medan skogsmarker är gröna och grässtäpper brunaktiga.

Under del I korsade vi en stor del av det eurasiska inlandet längs breddgrader på Götalands nivå i Sverige. Pga det kontinentala klimatet skulle jag vilja likna jordbruksförutsättningarna längs hela vår del av transsibiriska spåret till något liknande Jämtland, dvs ganska korta, om än betydligt hetare somrar, måttlig nederbörd och en naturlig urskog här i taigabältet av barrträd och björk. Människor har traditionellt levt och försörjt sig på gräsodling och skogsprodukter minst lika länge som i Norden. Tidiga spannmålssorter odlades tillsammans med ett stort och nödvändigt inslag av gräsätande husdjur, ett naturbruk som kombinerar och integrerar växt- och djurproduktion. Förmodligen samtidigt som hos oss tillkom också potatis, som nu verkade vara det enda som befanns odlingsvärt på alla små inhägnade datjalotter (~500m2) som vi passerade i utkanterna på de stora industristäderna. Jordbrukandet utanför datjabyarnas tomtgränser verkar för närvarande vara nedlagt längs långa järnvägsavsnitt, vilket beskrivs närmare vid bilderna längre ner på sidan.

Del II:s mongoliska kultur byggde på ett sofistikerat nomadiserande naturbruk i en kortsomrig och nederbördsfattig stäppmiljö på hög höjd, vilken endast avkastade en mer eller mindre gles gräsväxt. Den kan bara förädlas till ensidig animalisk kost av idisslande HusdjursSkötsel i en traditionell miljö, som pga transportavstånden i princip helt saknade tillgång till vegetabiliska livsmedelsalternativ. Det självmedvetna mongoliska samhället drabbades också av ett långvarigt kamratförmyndarskap från det sovjetiska broderskapet under 1900-talet, vilket slutade med "befrielsen" 1990. Spår efter den tiden kvarstår, men i huvudsak verkar det som om man nu försöker återfinna sina försovjetiska KulturSkillnader.

I del III kom vi så in i de nordliga utkanterna av det NordKinesiska jordbruksområdet omkring Gula flodens lopp. Där har marken varit uppodlad och intensivt brukad med terrasserade sluttningar som erosionsskydd och vattensamlare under hela den mångtusenåriga kinesiska högkulturen. I de odlade områdena finns det lite plats för gräs och därmed också få gräsätande husdjur. Kött produceras med svin och fjäderfä av rester från vegetabilieproduktionen, men blir pga det starka befolkningstrycket en mindre del av den allmänna kosten än i de tidigare kulturområdena. Mark är en dyrbar bristvara, vilket märks av att bebyggelsen ligger tätt sammantryckt och samlad i de gamla samhällena och att odlingarna däremellan fyller ut alla tomrum i landskapet. I nya större städer byggs alla folkets bostäder på höjden i väldiga områden med täta skyskrapesamlingar på 20 till 30 våningars höjd.

Vårt transsibiriska äventyr började med att resegruppen samlades upp i Moskva för ca 1 ½ dags guidad sightseeing. Ur bildskörden därifrån har jag stannat för några ryska specialiteter som jag haft lite personlig anknytning till. Här har Lena, vår son Anders och jag den sista eftermiddan tagit skydd för en plötslig regnskur med var sin rysk pivo på en servering utanför det berömda varuhuset GUM, som dominerar blickfånget från Leninmausoleet mitt emot vid kremlmuren på andra sidan av Röda torget.

Det nuvarande varuhuset byggdes 1893 på en traditionell saluhallsplats från 1600-talet och det innehöll 1200 olika butiker när ryska revolutionen utbröt 1917. Efter lite olika öden återuppstod det som "Statligt Universal Magasin (GUM)" 1953 - en av de få platserna i sovjetstaten som vid den tiden inte hade brist på de varor som var tillåtna i sortimentet. Efter sammanbrottet har varuhuset återkommit som privatbolagsägd lyxgalleria på 2000-talet. Den gamla välkända loggan har bibehållits genom att man bytt ut ordet för "statlig" mot ett ryskt ord "Glavnyj" (Främsta eller på engelska Main).

Bakom min rygg har jag lagt ett foto som jag tog 1967, där man kan se hur några av mina årskurskamrater från Lantbrukshögskolan (SLU) nu står ganska nära för att stiga in och göra det nästan obligatoriska sovjetryska besöket vid kamrat Lenins dödsbädd. Numera är besöksfrekvensen mycket lägre, men man kan fortfarande betala in sig vid en entre längst nere där den gamla kön började, och sedan smyga upp längs kremlmurens vägg till mausoleet (till höger på den större bilden nedan). Vi avstod, och flanerade i stället bort förbi Vassilijkatedralen med lökkupolerna på andra änden av torget.

Sovjetisk eller skandinavisk jordbrukspolitik?

1967 gjorde vi agromomstudenter en rundresa med flyg inom europeiska sovjet - tyvärr nästan uteslutande i stadsmiljö, och med "överrockar" som begränsade rörelsefriheten. Kontentan av dom jämförelser jag försökt göra här nedan blir i alla fall att av hela den utveckling som vi och resten av Europa upplevt sedan 60-talet, har ryssarna på gräsrotsnivån, dvs landsbygden, egentligen inte sett nånting. Det pågår upprustning av den synliga fasaden i stadskärnorna. Den ekonomiska överklassen lever i lyx och samlar pengar på utländska bankkonton genom att exploatera råvarulagren och bygga storskaliga infrastrukturer, medan det mindre glamorösa vardagsarbetet med att investera i och producera dagligvaror har förfallit än mer sedan 1967 efter att den sovjetiska storindustristrukturen kollapsat.

Det blir ju t ex ett nästa oöverstigligt steg även för en driftig och välutbildad egenföretagare att nu försöka starta ett familjejordbruk i en miljö där all odlingsmark tidigare brukats i statligt styrda, mer än sockenstora enheter på 5-6000 hektar, där hela infrastrukturen stod och föll med själva kolchosbyn. Om man ska dela upp den marken till 10 eller 20 moderna nystartande bönder, så krävs först ett återinfört lantmäteri. För det andra saknas allt av tidigare uppbyggt och familjeärvt investeringskapital och upparbetade markvärden, som är en grund i traditionellt familjejordbrukande. För det tredje krävs nystart för en mängd lokalt företagande för lantbrukets alla behov av maskiner, byggnader och förnödenheter samt motsvarande resurser för att ta hand om lantbrukarnas alla olika växtodlings- och djurskötselprodukter. Av dom gamla invånarna i kolchosbyn är dom flesta arbetare som vill ha anställning, få är lämpade att driva företag, och ingen har något av det ekonomiska grundkapital som krävs för att över huvud taget kunna börja diskutera eventuella banklån. Troligen saknas även banker inom rimliga avstånd från de aktuella odlingsmarkerna, och skulle bankerna finnas, så saknar dom alldeles säkert tillgång till den oerhörda mängd investeringskapital som skulle krävas för en allsidig jordbruksdrift, men som sovjethushållningen har förskingrat genom åren.

Det är i den här miljön vi har fått läget med stora arealer övergiven prima åkermark i Sibirien medan de bästa markerna i svartajordsområdena (t ex Ukraina) köps upp av kapitalstarka danska storbönder (och någon svensk). Dom kan direkt ta över och renovera gamla kolchoser och sovchoser och driva dem som dotterföretag till egna i hemlandet utan att vara beroende av bristfällig lokal försörjning.

Här stannade vi både 1967 och 2013 för att fotografera Moskvas stora idrottsarenakomplex som byggdes på 50-talet och har sedan dess fungerat som både Sovjetunionens nationalarena och är numera den Ryska Nationalarenan. 1967 hette huvudarenan Leninstadion och hade som mest tagit in 102.000 åskådare. 1980 hölls Moskvaolympiaden här. Den kallas numera för Luzjnikistadion och tar in ca 80.000 åskådare. Förändringarna i övrigt mellan 1967 och 2013 års bilder begränsar sig nästa bara till att lite mer skymmande träd och några stora skorstenar har kommit upp idag.

I urvalet av specifikt ryska bilder tog jag här med två identiska foton av moskvauniversitetet. Vi stod på samma plats som överblickade OS-stadion ovan och vände kameran till vyn bakom ryggen. Samma foto tog jag 1967 som diabild, och byggnaden är till det yttre helt oförändrad. Arkitekturen är den speciellt sovjetiska "stalinkrokanen" från 1950-talet, som skulle manifestera den sovjetiska kommunismens överlägsenhet som konkurrent till de betydligt tidigare byggda och beundrade amerikanska skyskraporna i New York och Chicago. Det finns ytterligare omkring sex liknande krokaner i Moskva och även ett antal utspridda "gåvor" till de kommunistiska broderfolken utanför sovjetområdet, bl a ett vi såg härom året som upptar flera hektar mitt i centrala Warsava och som polackerna gärna vill "skänka" tillbaka mot att ryssarna själva kommer och hämtar den.

Bilden med Lena och Anders framför Moskvafloden får symbolisera de viktiga vattenvägarna som nu med kanalbryggor mellan Volgas, Dons och Nevas områden förbinder Moskva vattenvägen med alla hav och stora sjöar i norr, väster och söder. Det lär också finnas en kanal söder om Ural över till Obfloden, som kan betyda att det åtminstone teoretiskt skulle gå att ta sig med båt från Oslo och Stockholm över Moskva till Bajkalsjön och vidare söderut till Ulan Bator i Mongoliet. Här inne i stan förekommer dock idag bara sightseeingbåtar ute på vattnet.

Bakom Lena syns ett nyryskt och kontroversiellt monument över tsar Peter den store som uppfördes 1997. Det anses inta en ledande position som en av världens fulaste statyer, är med sina 98 meter världens tredje högsta och många ifrågasätter det lämpliga i att här hedra den härskare som faktiskt på sin tid flyttade huvudstaden till Sankt Petersburg.

Moskvas berömda operahus, Bolshojteatern (bolshoj=stor), byggdes i neoklassisk stil på 1820-talet och härbergerar ett av världens äldsta, mest berömda och största opera- och ballettsällskap. Den är nyligen återöppnad efter en sexårslång och rekorddyr renovering. Bilden bredvid visar en del av Moskvas växande moderna skyline.

Vid besöket 1967 fanns en Svansjönbalett med på programmet. Den fick vi dock av någon anledning avnjuta på det då ganska nya Kongresspalatset i Kreml - en stilbrytande fyrkantig koloss med sextusen sittplatser.

Fotona från 1900-talets början maskerade en byggarbetsplats. Här kan man se godstrafik på moskvafloden vid 1800-talets slut, ett par brogator med spårvagnar från olika tidpunkter, den senaste från omkr 1930 enl bilmodellerna. Dessutom två gatubilder helt utan bilar, en med hästtrafik på hjul som i nästa bild ersätts av slädtrafik så fort det fallit lite snö.

En speciellt rysk företeelse i stadsmiljö är dessa gamla vagnar med ett biträde som säljer och serverar drycken kvass i glas. Jag såg dem 1967 och förmodligen samma vagnar fanns kvar här och var nu 2013. Kvass är ungefär samma sak som vårt gamla svagdricka, ett mycket alkoholsvagt lättöl som i det här fallet är bryggt på rågmalt eller färdiggräddat bröd. "Kvas Xlebnij " på en av vagnarna kan översättas med "jäsning på bröd". Mycket kvass kräver toalettbesök t ex här på dessa bajamajor där personalen fick lite bekymmer med regnskuren som jag nämnde i början. Apropå användning av bröd, så lärde jag mig en gång, att under den sovjetiska tiden medförde den skruvade planekonomin att svinproducerande kolchoser tjänade på att leverera sitt producerade grisfoder till staten och utfodra grisarna med inköpt färdigt bröd, som alltså var billigare än själva råvaran.

Ett par påminnelser från den gamla tsaristiska fåfängan. Den beställda jättekanonen gick inte att använda och världens största kyrkklocka gick sönder vid tillverkningen.

Tågresan startar från Moskva i Volgaflodens vattenområde

Andra dagens kväll lämnade vi hotellet, som visade sig vara OS-byn från 1980 års olympiad. Byn påstås på Wikipedia vara byggd för 18 000 olympiadeltagare. På grund av bojkotter blev det inte så många, så dom som kom lär ha haft ganska gott om plats.

Sent på kvällen efter proviantering i en större livsmedelsaffär anlände vi med bussen till Moskvas centralstation, där vårt tåg avgick omkring midnatt.

Vårt första möte med ryska landsbygden blev här i Galitj, tidigt på morronen i ett mindre stationssamhälle i skogsbygd ganska långt norrut från Moskva. Nu avslöjade dagsljuset också behovet av fönsterputs, som blev ett återkommande tema under resan.

Ett par timmar senare på första morronen närmade vi oss nästa lilla station Sjarja. Tätt som oftast passeras floder som är nerskurna i tjocka jordlager, med badgäster dessa varma sommardagar vi hade under hela resan. Landskapet här enligt kartorna borde ur naturbrukssynpunkt motsvara mellansverige, bergsslagen och upp emot Dalarna, men de fåtaliga byar vi mötte, såg gråa och förfallna ut med enstaka nybyggda hus och jordvägar emellan. Man kunde inte se några betesdjur, bara ovårdade och igenväxande gräsmarker. På stationen syntes delar av den enorma godstrafik som i fortsättningen skulle följa oss eller möta oss längs spåret.

En form av potemkinkuliss uppenbarade sig i form av längan med småbutiker på perrongen omedelbart före den som vanligt välputsade väntsalen. Från tågfönstret ser butiksfasaden rätt okej ut, men sedd uppifrån den höga perrongbryggan undrar man hur det överhuvudtaget finns plats för några varor och personal innanför frontväggen.

Frampå dagen närmade vi oss Kirovs industriregion vid floden Viatka, biflod till Volga liksom alla andra flöden fram till Uralbergen. Obs att det finns en flodhamn med kran vid högra stranden bortom badplatsen. Vid horisonten syns en stor industribyggnad.

Här stannde vi först vid en järnvägsknut vid namn Kotelnitj efter att nyss ha passerat ett av få tydligt aktiva spannmålsodlingar längs transsib. Även dom få vi såg längre fram dök upp först när vi närmade oss stora städer, medan odlingsmarken mellan städerna låg i förfall även med mindre byar i närheten.

Någon timme senare kom vi in i ½ miljonstaden Kirov (även kallad för Viatka på kartan) med bl a detta kolkraftverk(?), som kan ha eldats med en del av allt det kol som rullade fram efter järnvägen eller fraktades på pråmar i flodsystemen.

Liknade system av oändliga längor med standardiserade och tydligt privatbyggda förråd från kommunisttiden, som här i Kirov kunde ses nära järnvägen i flera sibiriska storstäder som passerades i dagsljus. Var dom möjligen tänkta som garage till den bil som ryssen köade förgäves till?

En av storstäderna på västra sidan av Ural var miljonstaden Perm där vi bara kunde se på miljön under någon dryg timmes strövande runt stationsområdet i elljus på första resdagens kväll. Därefter skedde hela passagen av Uralbergen under natten medan vi sov.

På andra dagens morgon var vi redan på väg utför den låga bergskedjan och hade gränsen mellan Europa och Asien bakom oss när vi vaknade. Landskapet och bebyggelsen utanför tågfönstren här omkring en timme innan vi kom in i Jekaterinburg såg betydligt fräschare och mera livfullt ut än det vi sett dagen förut.

Europagräns - porten till Sibirien vid Uralbergen

Jekaterinburg eller med det sovjetiska namnet Sverdlovsk. Det här är staden som länge varit en port och gränsstad mellan det gamla Ryssland och dess jättelika sibiriska "koloni". Stor industristad i en rik industriregion, som också gynnades av stalintidens strategiska krigsindustriplaceringar. Här kunde jag också handla kvass på stationstorget i ett modernare drickastånd. Kunde inte avstå från att ta med en tjusig stadsbild från wikipedia.

Här börjar Obflodens vattenområde med bifloden Irtysj

Från Moskva och fram till staden Tjumen, som vi nådde på eftermiddagen, har vi åkt genom ett skogsbygdsbetonat landskap i södra kanten av taigan (barrskogsbältet). Tjumen ligger vid den första bifloden i Obs vattenområde, vilket betyder att vi nu just lämnat Volgabäckenet. Det lär dock finnas kanalförbindelser längre söderut som gör det möjligt med båttrafik även härifrån och förbi Uralkedjan till Volga och Moskva.

Härifrån bär det iväg delvis söderut mot staden Omsk, som vi tyvärr nådde först när det var mörkt. Tyvärr därför att detta var enda delen av den ryska resan som nådde in på jordbrukslandskapet söder om taigan. Någon timme efter Tjumen passerade vi den stora spannmålssilon som visade på större jordbruksaktivitet i området. Här befann vi oss också nära gränsen till Kazachstans och dess viktigste och antagligen enda jordbruksland.

Sista bilden ovan togs på en serie gropar i marken, som såg ut att ha varit grunder efter ett antal baracker, vilka försvunnit tillsammans med jordbrukandet på slätten fram till den by som skymtar till höger.

Från Omsk bar det iväg under natten genom ett träskland som hör till västsibiriska låglandet och sträckte sig ända till Novosibirsk vid Obs huvudfåra.

Novosibirsk, Sibiriens regionhuvudstad vid Obflodens huvudfåra

Novosibirsk grundades vid järnvägsbron över floden Ob år 1895 då första transsib byggdes. Den blev under det tidigare namnet Novonikolajevsk ett centrum för omlastning från flodtrafik (se bilderna) till järnvägen och växte på bara sjuttio år till världens yngsta miljonstad. Nu är den Rysslands tredje största (efter Moskva och St Petersburg) med 1,5 milj invånare. Som industristad fick den stor betydelse under och efter andra världskriget då Stalin av strategiska skäl flyttade hit många viktiga krigsindustrier från västra Ryssland och byggde en jättedamm (Obsjön) för elförsörjning ovanför staden. Här ser vi bara en gren av floden som brer ut sig med flera armar i en mycket bred dalgång.

Efter Novosibirsk drar järnvägen åter norröver och in i skogsregioner mot Krasnojarsk, där vi också börjar gå uppåt i höjdkurvorna (2 -300 m ö h).

Krasnojarsk, början och centrum för Jenisejs vattenområde

Angarafloden avvattnar Bajkalsjöområdet genom Irkutsk till Jenisejfloden