ByggVerksamhet i Kyrkås

Inledning

I de följande berättelserna har jag utvidgat den allmänhistoriska beskrivning som finns under länkarna JordBruk #Odlandet i Kyrkås och MayaJordbruk med verkliga exempel från min närmaste omgivning.

Här avhandlas byggandet av bostäder och ekonomibyggnader på själva gårdstunen i Kyrkås under historisk tid enligt vad som kommit fram ur olika dokument. Byggnader är bara en del av den omfattande tekniska struktur som alltid hört till jordbrukandet. I kapitlet MarkAnläggningar har jag behandlat de hjälpmedel som krävts utanför själva gårdstunet. Jag har också gjort en liten fysisk/matematisk utredning under EnergiGraf .

Byggnadsutvecklingen är det tydligaste tecknet på att hela näringen utvecklas. Och varje byggnadsåtgärd har till ändamål att göra hela företaget bättre, effektivare och mera hållbart för olika påfrestningar. Men förutsättningen för nya energitillskott i byggandet är att samma företag också kan göra en motsvarande ökning av energiproduktionen på sin tillgängliga areal med hjälp av bättre och bättre markanläggningar. Effektivitetshöjningen har sedan alltid tagits ut av makten och samhället i form av höjda skatteleveranser och efterhand sänkta priser på matråvaror och annan bioenergi. Det är sådant som positivt kallas för industrialisering i andra sammanhang, men som av någon märklig orsak blivit ett skällsord för jordbruket i dagens miljödebatt. Lägre pris på den producerade bioenergin betyder alltid att dom totala hjälpenergiinsatserna, dvs produktionskostnaderna blivit lägre med den fortgående industrialiseringen - oavsett vilken form den instoppade hjälpenergin har haft.

Jag vill återigen påpeka att jag inte tror att Kyrkås är unikt på något sätt, utan kan lika väl som någon annan svensk bygd vara representativt för svensk historia. Några jämförelser görs även med min nuvarande nya hembygd i västra mälarområdet. Det råkar också vara hembygden för Lena och hennes förfäder och på så sätt har jag nog gjort ett hyggligt slumpmässigt urval av historiska nedslag. Möjligen har jag haft lite tur med att mitt urval av gårdar förmodligen varit utsatt för en mera detaljrik historisk lantmäterikartering än genomsnittet i landet av vad jag kunnat se vid en hastig surfning på Lantmäteriets mycket färska och intressanta publicering av "Historiska Kartor". Där har jag i alla fall hämtat det mesta av mitt redovisade kartmaterial.

Antalet historiska bönder i Kyrkås socken vid några olika tidpunkter redovisas i Kyrkåsfastigheter vi olika tidpunkter . Det bör sedan ställas mot att detta är en av de minsta av landskapet Jämtlands 50-tal socknar. Enligt nutida historiker hade Jämtland omkring 100 gårdar ungefär vid vikingatid. Under följande århundraden, då bl a påvens utsända var här och organiserade maktutövningen och sockenväsendet, växte ekonomin kraftigt fram till digerdöden på 1300talet då det fanns ca 1000 skattlagda gårdar i landskapet.

Till "skattläggning" tycker jag det finns goda skäl att också räkna in alla kreativa inkomster som den kyrkliga institutionen på olika sätt krävt in från den allmoge som kunnat producera någon form av överskott eller vinst som det numera brukar kallas. Exempel på detta är förstås tiondet, dvs tio procent av allt som skördas på åker, eller så småningom samma andel i reda pengar, lättare att frakta och fördel under svagår för bönderna som behövde ha kvar varje korn hemma, men också bekvämare för de mottagande prästgårdarna. Man ska inte heller glömma all egendom som överfördes i form av donationer, testamenten, "gåvor" i samband med giftermål, dop och begravningar mm. Alla jordegendomar som under ett årtusende överförts till kyrkan har ju inte sitt värde i själva arealen, utan de innehåller alltid anläggningar och byggnader av olika slag som fria bönder tidigare arbetat upp, och som kyrkan "får" gratis att förvalta och njuta framtida inkomster av till sin egen nytta. En annan skatt är det återkommande kravet från kyrkan eller dess ombud att socknen eller församlingen, dvs förr alltid bönderna i omgivningen , skulle med extra utdebiteringar uppföra dyra kyrkobyggnader som alltid överglänste böndernas egna hus och sedan förstås kontinuerligt underhålla dem tills det blev dags för nya krafttag. Så har det fungerat i Kyrkås och liknande arrangemang verkar ju ha förekommit i tusentals år över hela världen där man haft statligt påbjuden religionsutövning.

Av flera skäl ödelades efter år 1350 ett ganska stort antal gårdar, kanske fler i Jämtland än på andra håll, för att återhämta sig på 1500-talet och växa ut till en nivå på omkring 1700 skattlagda gårdar i landskapet från slutet av 1600-talet och fram till laga skiftet vid mitten av 1800-talet. Alla kända historiska inbyggare på hemmanen i Kyrkås kan hjälpligt följas i ett register som närmare förklaras under länken KyrkåsBor

Någon gång i samband med "lågkonjunkturen" på 1400-talet övergavs det gamla sockennamnet Hjällsjöås, och man började kalla församlingen, som då var annex till pastoratet Frösön, för Kyrkås. I namnbytet kan man tolka in flera saker. En är att den nu till mitten av 1500 åldersbestämda gamla kyrkan med stor säkerhet hade en betydligt äldre föregångare på samma plats. Nästa tolkning är att man antagligen tydligt kunde uppleva att den kyrkan stod på en ås när man kom från pastoratets kärnområde på den stora vägen från Frösön/Brunflo via Torvalla och förbi den lilla Hjällsjön(Gällsjön), kyrkan på den flacka åsen och vidare över Lit och norrut. I dag är kyrkan dold från det hållet av hög skog, vilket tyder på att man på medeltiden här hade ett mera intensivt brukat och skoglöst landskap än senare.

Till hjälp för bedömning av vad olika historiska investeringar har kostat i dagens penningvärde har jag hittat en OmräkningsFaktor som listar vad 1 kronas utbetalning något av åren mellan 1800 och 2000 är värt år 2000 enligt ett konsumentprisindex. (ex. en vara man fick betala 1 krona för år 1800 motsvarar 175 kr i dagens penningvärde). Från en andra indexserie kan man räkna fram att en(1) betalad mark under högkonjunkturen omkring år 1300 motsvarar 83000 kronors värde idag. En av gårdarna i Kyrkås bytte ägare för 16 sådan marker under medeltiden.

Husbyggandet på några olika gårdstun

Under denna rubrik ska jag försöka rekapitulera vad jag har funnit av historiskt material från i första hand Kyrkås om husbyggande av olika slag under 1000 år. Där finns förändringar i hustyper, stilar och hela gårdsbilder som genomgått olika trender under 1700, 1800 och 1900tal, och sannolikt även tidigare vid t ex tusenårsskiftet.

900-talet

Älvensböle vid Kyrkås gamla kyrka är nog ett av de äldsta kända spåren från Kyrkås tidigaste bebyggelse. Den finns inte idag utmärkt i terrängen, men av beskrivningarna tror jag mig kunna placera den vid eller strax ovanför Å i Åslägden på Googlekartan över Bringåsen-Lungre i MarkAnläggningar. Där gjorde landsantikvarien Erik Festin en med moderna mått ganska ofullständig utgrävning omkring 1920 och fann bl a ett vikingahus som skulle kunna ha likheter med nedanstående rekonstruktion av vikingatidshus som gjorts vid Bäckedals folkhögskola i Sveg. Då för mer än 1000 år sedan hade vad man hittills vet ännu inte knuttimringen införts i Sverige och gårdarna bestod antagligen av ett eller få stora flerfunktionshus som alltså kunde innehålla både bostad, verkstäder och fähus under samma tak.

Vikingahuset är ett 10 m långt och 5,5 m brett hus med en förrådsdel och en bostadsdel. I bostadsdelen finns eldpall, bord och bänkar, väggfasta bänkar med 6 sovplatser samt en säng med förebild från Osebergsfyndet.

Huset är byggt i en treskeppig sidsulekonstruktion med fyra bärande bockar som är nedgrävda ca 1 m i marken. Väggarna har byggts i flera olika tekniker - stavverk, skiftesverk och klinat flätverk. Taket är lagt med virke (halvklovor) och flera lager näver. Arbetet har huvudsakligen utförts med handverktyg. T ex så har allt virke barkats för hand och kluvits för hand med yxa och kilar. Bilan har använts flitigt.

En något annorlunda bild av hur det kunde ha sett ut på 8-900talet får man kanske av de här nya modellerna av stadssamhället Birka i Mälaren. Det grundas på fynd med modern utgrävningsteknik, men det ska betonas att det handlar om en planlagd handels- och hantverksplats i en sjöfartsknutpunkt, som var försörjd med utifrån kommande råvaror. Alltså inte en jordbrukarby.

1200-talet

• Bilden nedan visar Bäckedals rekonstruktion av de äldsta kända liggtimrade husen med vidhängande kommentarer.

Det tidigmedeltida huset är byggt i en tidstypisk knuttimringsteknik med rännknutar, trapetsformade syllar, lutande gåtar, oxhornsgluggar och har tak av näver och spräckta klovor. Rekonstruktionen är baserad dels på ett underlag författat av Peter Sjömar, dels på befintliga hus från medeltiden, bl a två uthus från 1300-talet i byn Äggen utanför Sveg.

Följande är en bild av ett av de äldsta tidsbestämda större trähusen i Jämtland, Boddas bönhus byggt 1291 i Bodsjö socken 4 - 5 mil söder om Östersund och inte så mycket längre från Kyrkås.

1600-tal

På Lungre 1:2 vid nya kyrkan står numera, (se nedan) en av Kyrkås äldsta kvarvarande och tidsbestämda byggnader, ett s k ryttarhärbre. Ryttarhärbret är enligt inskription byggt 1639 och representerar ett för Jämtland unikt förhållande.

Ryttarhärbrena tillhörde rotebönderna och var knutna till de indelta hästjägarna, som i härbrena hade mobiliseringsförråd. Många härbren uppfördes specifikt för ändamålet, medan andra tidigare fungerat som vanliga härbren. En rote bestod av ett eller ibland flera skattehemman som var ålagd att anställa och utrusta antingen en fotsoldat - dragon, eller på större rotar (rusthåll) en ryttare (hästjägare) med häst och vapenutrustning.

I och med att den här knuttimringstekniken infördes, kom man att börja bygga ett hus för varje funktion. Varje hus blev mindre än förr, men antalet hus på gården steg med åren eftersom det var lätt att sätta upp ett nytt hus när nya behov uppstod. Dessutom var det enkelt att montera ner ett hus och flytta till en ny plats.

På Hansanders gård i Singsjön, Brunflo står en liten knuttimrad byggnad, nu nyttjad som gårdsmuseum, som är av ungefär samma ålder. En annan, hundra år äldre byggnad uppförd 1545 av kyrkåsbönder, är gamla kyrkan (se KyrkornaiKyrkås ). Den skymtar också på en bild längre ner på sidan.

Före 1750

Gårdstun från fyra epoker.

Bilder av Lungre bys byggnader kan här visas från tre olika tidpunkter, 2008 1948 och 1769. En bild från en fjärde tidpunkt 1835 finns lite längre ner. Den äldsta bilden visar inte lador och liknande småhus, och där saknas även nedanstående ryttarhärbre vid övre vänstra hörnet, om det inte var så att det någon gång blivit flyttat från den röda punkten i den svartstreckade vägkorsningen mitt i bilden. Annars visar den gamla kartan att man åtminstone fram till mitten av 1700talet gjorde kringbyggda gårdstun med ett eller flera hemman ingående, där husen stod tätt packade och ibland i dubbla rader. Det finns även beskrivet från flera Kyrkåsbyar i noteringar som jag samlat under länken Brandsyn Bringåsen 2 1751

Jag har kompletterat den gamla ofärgade kartkopian från 1769 med rött i husmarkeringarna, svart i de gamla vägarna och grönt i de skiften till A-, B- och C-gården jag uppfattat som plöjd och odlad mark med runda stenrösen markerade. C är då den av kronan ägda rustmästargården, Lungre No 3. Vid vänstra kanten har jag lagt till ungefärliga läget för senare tillkomna fastigheter, nya kyrkan och det moderna vägnätet. Den lilla röda pricken i väghörnet mellan tunen bör vara ryttarhärbrets ursprungliga plats. Det hörde till gården Lungre No 1 som var s k rusthåll och ansvarade för ryttaren med utrustning.

AJ Hanssons rekonstruktion av tunet på gamla Bringåsen No 2 (bykarta på MarkAnläggningar )

Nedan förstoring av tunen på Lungre 1 och det sammanbygda Lungre 2 och 3(rustmästarbostället).

Vid gamla kyrkan står numera det här historiska bostadshuset, vilket troligen först uppfördes i slutet av 1600talet på den s k rustmästargården (Lungre No 3). Huset brann 1819 och återuppbygdes i sin gamla form och kan ses på sin ursprungliga plats på flygfotot från 1948 (ovanför ..st.. i Rustm.gården bakom ett mindre uthus). Det flyttades strax efteråt till Kyrkbyn som hembygdsgård tillsammans med några gamla uthus från olika delar av Kyrkås. Gårdshistorien med bl a byggnadsförteckningen från år 1724 är den äldsta jag hittills sett från Kyrkås.

Det här tingshuset från grannsocknen Brunflo, som nu står på Jamtli med några sidobyggnader från samma tid, representerar ungefär samma tid och byggmönster som rustmästargården från Lungre. Det är byggt i en våning, ett femtontal stockvarv och stod på samma typ av kringbyggda gårdstun som jag visat ovan från Lungre och Bringåsen. Så uppfattade även AJ Hansson att byggandet hade sett ut som han beskriver det i ett faktaspäckat historiskt föredrag hållet vid en hembygdsfest i Kyrkås gamla kyrka år 1926, se Om våra förfäders lefnadssätt .

Själva husbyggnadskonsten beskriver AJH för Nordiska museet i ett frågesvar som sannolikt skrevs 1930. Virkesbehandling

I Länsmuseets inventeringar beskrivs de två enda i någorlunda typiskt skick kvarvarande kringbyggda gårdarna i länet, Tomtan i Klövsjö och Högen i Lillhärdal. Jag har gjort ett urval från båda i följande dokument Tomtan och Högen - kringbyggda gårdar i Z-län. Det bör observeras att inte mycket av byggnader från 1750 och tidigare finns kvar eftersom gårdarna varit bebodda långt in på 1900-talet.

1750 - 1830

Under den här perioden kan jag se att det från senare delen av 1700talet skett några tydliga förändringar i byggnadsskicket, i Kyrkås men sannolikt även i resten av Sverige där man byggt i trä. Jag tänker visa att dels bröt man upp de kringbyggda gårdstunen när man bytte ut uttjänta ekonomibyggnader eller byggde nya gårdar, dels började man göra mangårdsbyggnaden högre med rum på både andra och ibland tredje våningsplanet. Detta kunde ganska lätt göras på befintliga gamla hus genom att lägga på några stockvarv. Ett lämpligt tillfälle kom ju i samband med husflyttningar och gårdsdelningar som blev vanligt när jordbruket började expandera under den här perioden. Länsmuseets folk menar att dom kringbyggda gårdarnas hus började flyttas isär efter laga skiftet på 1800-talet. Min åsikt utifrån det kartmaterial jag funnit, är att uppbrytningen började mycket tidigare - redan i senare delen av 1700-talet. Men det blev ju mera radikalt när hela gårdstunet måste flyttas, som ganska ofta skedde efter laga skiftet.

Det här speglar även två andra problem med tolkning av det historiska materialet. Det första är då att all utveckling sker bara där man håller investeringarna på en hög nivå. Det är också omöjligt att etablera nya företag/gårdar utan att ha tillgång till mångåriga tidgare gjorda investeringar i byggnader och markanläggningar, som man alltså får tillgång till genom att dela och flytta ut den ena delen.

Det andra problemet är att i passiva företag blir ju det gamla ofta kvar oförändrat. Eftersom det mesta är tillverkat av biologiskt material kräver det ett omfattande och kontinuerligt underhåll, och detta behöver bara upphöra för en ganska kort period för att anläggningarna ska förfalla utom gränsen för att kunna återuppväckas. Sedan dröjer det inte länge innan allt återgått till naturen.

Utvecklingen på de ovan nämnda kringbyggda gårdarna visas i den här bildsviten. AJ Hanssons beskrivning av den kringbyggda gården som brann 1751 är återuppbyggd som i mitten av första bilden 80 år senare. Tunet har nu en öppen planlösning där det vanligen varit så att planen framför mangårdens framsida inramats av ett U med mangården i basen och häststall och en andra bostadsbyggnad en bit ifrån i vardera benet. Resten av ekonomibyggnaderna ligger spridda med mellanrum och utanför U-et. Smedja och kornlada med kornhärbren brukar ligga längst bort från tunet och från varandra. Smedjan för att den lätt sprider eld, och spannmålshusen för att skydda det dyrbara innehållet från eldsvåda i de hus som har eldstäder. Det troligaste är att gården fick sitt nya utseende strax efter branden. År 1784 bröts den vänstra gården nedanför ut, kallades längre fram för Ljunggården efter en innehavare och ägs och brukas nu av Tord och Benita Viksten. Omkring 1820 delades Ljunggården och avknoppade den högra gården intill, vilken senast brukades av Erik Och Helga Eriksson. Nu är den till salu.

Resterna av gamla Bringåsen No 2 som framgår av kartan var vid skiftet i dåligt skick men utgjordes då vid skiftet av sammanlagt fjorton hus som kunde rivas och delvis flyttas västerut till Busvebacken för 180 riksdaler (15500 skr)

Vid bildens övre kant etablerades strax efter karteringen 1835 den gård som nu ägs av Jesper Vall. Den var en utflyttning efter delning av ursprungliga Bringåsen No 1 uppe på kullen några hundra meter västerut (se nedan).

Bilderna 2 och 3 ovan visar byggnaderna och gårdstunen i Lungre by år 1769 och år 1835. Först på den äldre kartan har vi två rejält kringbyggda tun i byn, där det östra tunet innehåller två hela hemman, varav det högra, No 2 tidvis kan ha haft hushållen för ett par bröder som brukare och det vänstra hemmanet såsom varande rustmästarboställe kunde ha ett hushåll med innehavaren och ett hushåll för innehavarens inlejda landbonde/arrendator. Till 1835 hade hela eller troligare en del av Lungre No 2 strax innan börjat brytas ut och flyttas söderut. Det fullbordades först i slutet av 1800 när både Jonas Påls och Norlings gårdar byggts ut på sina nuvarande platser.

Den västra gården Lungre No 1 var nog äldst och störst eftersom den kallats No 1 och taxerats till rusthåll, som skulle hålla en ryttare med rustning plus häst åt kronan. Den bör också vid karteringen 1769 ha varit delad mellan två bröder vilket kan ha skett efter 1756. Utbrytningen till läget med två öppna gårdstun på nästa karta, kan t ex ha skett vid nästa generationsskifte som inträffade på båda gårdarna omkring 1790. Parstugan som syns på fotot längre ner från den södra, utbrutna gården kan var nyuppförd 1790, eller äldre och utflyttad samma år med en trolig höjning till två våningar. Ungefär samma ålder har nog de två sammanbyggda mindre bostäder som fortfarande utgör högra benet på det kvarliggande norra hemmanet. (Bilder längre ner) Gårdsbilden på båda hemmanen domineras fortfarande av likadana ståtliga mangårdsbyggnader i tre våningar som uppfördes åren 1826-1827. Den norra gårdens jordbruk fungerade fram till mitten av 1900-talet varefter det utarrenderades till grannar av de nya ägarna, vilka sedan dess själva brukat skogen och underhållit hela den kulturminnesskyddade gårdsbilden i minst samma skick som den framgår av följande foto från 1948 (som förmodligen ganska väl beskriver gårdens utseende även år 1848, med undantag för att lagården skulle ha varit betydligt mindre).

I Bringåsen såg den gamla bykärnan ut så här år 1835

I övre delen (D på "Per Jakobskullen") ligger två hopbyggda hemman som utgör rester av en tydligt kringbyggd ursprunglig Bringåsen No 1. Tidigt under 1600-talet uppstod den andra delen (troligen den högra) som blev början till Bringåsen No 3. Vid mitten av 1700-talet delades No 3 och halva fastigheten bildade ett nytt gårdstun, "Backmans" rakt söderut i bildens nederkant. Ungefär samtidigt delades även No 1 och ena delen flyttade åt sydväst och är numera Hillegården. Båda utflyttningarna bildade nog från början fyrkanter.

Det som syns på kullen D vid skiftestillfället är två stora parhus som enligt A J Hansson stod "knutfast"intill varandra samt en del tillhörande uthus. Den högra bör då ha varit Anders Nilssons del (kom hit från Lit som dräng och gifte sig med dotter i huset). Den fastigheten (del av No 3) fick vid skiftet sin jord utanför gränslinjen i bildens vänstra kant och alla byggnader, 11 hus i gott skick flyttades västerut för 206 riksdaler (18000 skr) till nuvarande Hansers gårdstun.

Den kvarvarande fastigheten No 1 delades efter skiftet så att bl a halva parhuset flyttades österut till Valls nuvarande gård. Resterna på kullen efter delningar och utflyttningar köptes senare av Per Jakobsson och förföll efterhand tills alltihopa revs under andra världskriget (eldades upp?). Jorden överfördes till Bengt och Lisa Vadsbys fastighet (blev Br. 4:1) i västra byn, som från början var en del av Anders Nilssons (Lisas förfader) utflyttade No 3.

I den då största kyrkåsbyn Kläppe såg bykärnan ut så här år 1830. Detta berättas om bykärnan. "På Jonas Mårtenssons tid var det eldsvåda i hans gård. Gårdarne i Kläppe (No 1, 3 och 5 omkring 1770) voro då så tätbyggda, att man kunde gå på hustaken runt hela byn. Under nämda eldsvåda kom händelsevis kaptenen Max von Wurtemberg, kallad Troll Maxen, och reste där förbi. Denne företog sig att gå runt omkring elden, och antog man det vara för den skull elden ej spridde sig till de andra gårdarna."

Här ligger stamgårdarna till Kläppe No 1, 5 och 3 fortfarande kvar på sin gamla plats intill varandra, vilket dom fortfarande gör än i dag. Det enda troliga fyrsidiga gårdstunet enl berättelsen ovan hade dock före skiftet år 1830 brutits upp till fyra tätt liggande men mer eller mindre U-formade hemman. Det ostligaste av dessa är No 1 (A på kartan) som har en intressant bondehistoria att berätta, inte bara för att några av mina egna förfäder kom härifrån - bl a är riksdagsmannen Hans Andersson från Bringåsen född och uppväxt här. Karin Bengtsson skrev också den tredje berättelsen i dokumentet om Skogsslåtter härifrån.

Gården Kläppe No 1 kan antas vara en av de allra äldsta i Kyrkås socken, bl a för att den ligger strategiskt mitt emellan de mycket tidigt befolkade bördigare trakterna vid Frösön och Lit. Det är också den enda gårdstunet i hela socknen som, åtminstone sedan 1600-talet inte någon gång delats eller flyttats. Den brukas fortfarande sedan år 1650 av samma familj i rakt nedstigande elvte led, har alltid tillhört de mest aktiva i bygden och är numera sedan några år den enda (med tillskottsarrenden och tillköp) fortfarande bärkraftiga gården i Kyrkås som brukas av en åbo, dessutom en ung, nytillträdd sådan (Lars Andersson). Den som kom hit och köpte gården år 1650, Helge Olofsson, var född på Bringåsens första gård, och var gift med en änka från Skjör, där han också brukat hennes gård en tid. Resten av arealerna i Kyrkås brukas av några mindre deltidsjordbrukare som åbor eller från större aktiva gårdar i Lits socken.

I Skjör skedde laga skiftet och den första karteringen år 1851. Den äldsta och största gården i byn måste ha varit den som ligger under D på kartan, mitt i byn och vid skiftet blev kallad för Skjör No 2. Den visar tydliga tecken på att ha varit kringbyggd men var år 1850 stadd i uppbrott. Den gamla gården delades mellan två bröder redan omkring år 1750 och delarna har sedan dess brukats var för sig. Någon gång i mellantiden flyttade det ena hemmanet ut sina byggnader till gårdstunet längst ner i bild till gården Skjör 2:9 som fortfarande brukas av en ättling (Stefan Andersson) till bönder som kan spåras 15 generationer bakåt på gården till början av 1600-talet och lite mer osäkert några ytterligare generationer på 1500-talet. Det är dock ett litet hack på den genetiska linjen i form av en s k änkekonservering i början av 1800-talet. Resten av hemmanet vid D fick registernamnet Skjör 2:3 men hela det gamla gårdstunet flyttades någon gång efter skiftet ut mot vänstra bildkanten och ägs numera av familjen Hedenfalk. I dag har bara tre av fastigheterna i byn mellan 9 och 12 ha åker, och resten av både Skjör No 1 och Skjör No 2 blev uppdelade på ett ganska stort antal mindre odelstorp och deltidsjordbruk med numera utsocknes brukare.

På Brynjekartan från skiftet 1835 är det svårt att sen några rester av kringbyggda gårdar. Det som är kvar av ursprungliga Brynje No 1 (1:7) ligger längst upp (ägdes tills nyligen av Jan Erik Persson). Den var vid början av 1700 socknens största gård och taxerades för nästan 4 tunnlands mantal, nästan dubbelt mot övriga gårdar i Kyrkås. Därefter delades No 1 vid flera tillfällen långt före laga skiftet. Dom andra stamfastigheterna är Brynje 3:2 (Molund-Engström)vid västra kanten och Brynje 2:3 (Lars Axel Larsson) längst ner i högra hörnet vid vägen ut mot Lundkälen, och alla har blivit delade flera gånger efter laga skiftet till ett antal mindre jordbruk.

Det finns inte särskilt många kartor från 17 - 1800-talet där lantmätarna velat rita in gårdstunens uppbyggnad - kanske delvis beroende på att stora byar krävde så liten skala på framställningen att hus helt enkelt inte fick plats. Man hade säkert också väldigt olika syn på vilka detaljer som skulle mätas upp och medtas. Jag har dock hittat en karta från Kyrkås närmaste grannskap över skogen, Odensala by år 1824, där man även ritat ut gårdstunens innehåll med flera olika fyrkanter. Man kan nog tänka sig att en äldre bystruktur bröts upp redan i samband med storskiften på 1700-talet, men att tidiga utflyttningar återuppbyggdes i fyrkanter som senare började öppnas. Min bedömning är att byns västra kant nästan sammanfaller med travbanan i Östersund.

Följande mycket färska bildsvit från lantmäteriet visar hela det aktuella byggnadsbeståndet i alla kyrkåsbyarna. Den bygger på satellitbilder där man också markerat bostadshus med brun färg och övriga byggnader i blått. Vad jag kan se finns här med hus som byggts i år 2011. Aktivt brukade åkrar och betesmarker är markerade i gult, skogsmark och impediment är gröna medan övriga skoglösa ytor som tomter, gamla övergivna och inte helt igenvuxna odlingar och ibland några rena kalhyggen är vita.

Det sista kartmaterialet om utveckling av bystrukturer har jag tagit från Lenas hemby, Hagsta i Torpa socken, Kungsörs kommun i Västra Mälardalens region. Det mycket gamla karteringsintresset har samband med att hela regionen inklusive Bergslagen var ett viktigt och nödvändigt försörjningsunderlag för huvudstaden, kungahuset Vasa och dess krigsmakt. Byn ligger en kilometer innanför södra stranden av Mälarviken Galten och har ca tio kilometer till Arbogaåns inlopp i västligaste Mälaren. Den bästa åkermarken idag har i ganska sen tid genom landhöjningen kommit upp ur Mälaren. Nu ligger åkrarna mest på vidsträckta och platta sjöbottnar med styv lera, som fortfarande under vasatiden var sanka sjöängar med de viktigaste slåttermarkerna. Åkrarna på de gamla kartorna låg på mark som lutade något upp emot dom steniga holmar och höjdlägen där byarna låg. Man kan också på de äldsta kartorna se att dikningen var intensiv på de odlade markerna. En förmodligen lycklig slump har gjort att hemmanet Hagsta (Hacke sta mm) under alla tider varit ett till synes fritt och normalt beskattat bondejordbruk som sluppit dras in under något av alla kungsgårdar, slott, herresäten och klostergårdar som det vimlat av i alla landskap runt Mälaren.

På den äldsta kartan har jag satt dit ett kors för Torpa kyrka, som försvunnit i ett kartveck. Likaså är Hagsta by markerad med två st D på platsen för de fyrkantiga gårdstun som syns på nästa, ca hundra år yngre kartblad. Byggnaderna där ser lite stiliserade ut, men gårdsformen går inte att ta fel på. På följande kartor härunder är nog de flesta byggnaderna utritade skalenligt, och man kan även här se att fyrkanterna bryts upp mer och mer eftersom tiden går. Det nuvarande boningshuset av mursten byggdes 1950 på den gamla tomten men grunden flyttades så att huset nu står söder om sidobyggnaderna. Den förra huvudbyggnaden, ett parhus som revs 50 år tidigare hade stått på motsvarande plats norr om samma sidobyggnader som fortfarande finns kvar. Parhuset syns på kartan från 1911 och är förmodligen en av byggnaderna även på 18- och 1700-talskartan.

Karaktärbyggnader under perioden 1750 - 1830

1900 till 2000

Följande kommer några tidsbestämda bilder av gårdshusens utveckling på Lungre 1:2.

Bilderna visar först Lungre 1:2 sett från kyrktornet på Jonas Hanssons tid år 1905. Då fanns fortfarande den ursprungliga mangårdsbyggnaden från gårdsdelningen på 1770-talet kvar. Den här gårdsdelen var den som bröts ut och finns inte med på kartan från 1765. Följande bild visar äldsta boningshuset framifrån. Nästa mangårdsbyggnad med brutet tak är enligt inskription uppfört 1826. Det är av så kallad korsplanstyp och har välbevarad interiör, som konserverades till museum efter 1913 när den tidigare bonden och invånaren Per Jonsson dött. Ett likadant boningshus uppfördes året efter bara 100 m norr om, på Lungre 1:3 (skymtas bakom garaget på färgfotot). Det huset är fortfarande bebott och har kvar delar av ursprunglig inredning med bl a ståtliga väggmålningar.

Bara ett par år efter 1905 gjorde Jonas Hansson med hästar ett husflytt av halva det äldsta boningshuset på sin gård till platsen för det uthus som står mitt emot Per Jonssons bostad. Där bodde Jonas medan han uppförde den nya ljusa mangårdsbyggnaden i för den tiden typisk stil på den gamla platsen enligt nästa bild. Den ljusa byggnaden har nu renoverats med bibehållen stil av den senaste nytillträdde hemmansägaren, vilken har alla förutsättningar att vidareutveckla det stora skogsbruksintresse som funnits hos alla företrädarna på gården sedan skogsträden börjat bli intressanta som självständig produktionsgren för 150 år sedan. Det omflyttade halva huset finns kvar i bortre delen av den synliga garagebyggnaden t h på färgbilden.

Lungre är en välbevarad by med ålderdomlig karaktär.

Under 1800talet förekom det ett flertal byggruscher där man förutom det rutinmässiga byggandet på varje gård, även klarade av stora omvälvningar i den gemensamma byggstrukturen.

Omkring 1830 började laga skiftet i några av byarna vilket medförde en revolutionerande flyttning av en stor mängd byggnader samt att några hela gårdsbilder i varje by skulle flyttas kilometervis ibland. Staten lämnade ett visst bidrag, men en stor del av flyttkostnaden fick alla hemman i byn fördela sins emellan sig i form av kontantutlägg och dagsverken.

Vid slutet av 1830-talet bestämde man sig för att bygga en ny sockenkyrka. Den kom att uppföras i början av 40-talet nästan helt med socknens egna resurser, som i första hand ekonomiskt belastade socknens fåtal hemman. Dessutom vågade man sig på en nyligen uppfunnen och beskriven byggteknik vilket allt beskrivs under KyrkornaiKyrkås.

Omkring 1860 var det så dags igen, när man på nästan hälvten av alla hemman byggde stora stenlagårdar med samma gjuthusteknik tillämpats tidigare på kyrkan. Orginalritning och beskrivningar finns under KläppeLagårn. Resten av hemmanen fortsatte att timra sina stallar och fähus som vanligt. Detta verkar ha kulminerat på nytt mellan år 1900 och första världskriget när stora timrade lagårdar med släta knutar och rymligare höskulle växte upp på alla aktiva gårdar och även ersatte en stor del av de nu 50-åriga gjuthusen. Nu krävdes större utrymmen för den växande mjölkproduktionen, som blev möjlig när man kunde leverera mjölk till nya centrala mejerier i de växande närbelägna samhällena.

Det växande intresset och möjligheterna till leveransskogsbruk från 1850 medförde också gemensamma satsningar på både egen flottningskanal (misslyckad) och och ett modernt sågverk i centrala Kyrkås på 1870 och -80talet ( GilleråSågen ).

Följande brandförsäkringsbevis upptar beskrivning och värde på de tio viktigaste byggnaderna som hunnit uppföras under Busvebackens 14 första år fram till år 1869, samt värdet på de inventarier som ingick i byggnadsbeståndet. Nutida jämförelsepriser fås om man multiplicerar 1869 års med 60.

Här kan noteras att bostadshusen innehåller ungefär 40 procent av byggnadsvärdet och det personliga inventariet ungefär lika mycket av det totala lösöret. Textilier inklusive olika skinnvaror upptar den största delen av personegendomen.