KarinochNisse på Backen

I mina försök att spegla det verkliga ”livet på bondelandet” för mej själv, min familj och ett antal generationer av mina anor, har jag nu nått fram till mina föräldrar Karin och Nisses generation.

Tidigare har jag här på hemsidan redovisat en mängd autentiska dokument, några dagböcker och personliga brevserier från olika perioder i min mamma Karins anor på gården Backen i Bringåsen, Kyrkås socken och ca 13 km öster om staden Östersund.

Hemsidan innehåller också utförlig dokumentation (NutidaJordbruk) om utvecklingen i min egen generation när Lena och jag i början på sjuttiotalet tog över lantbruksresurserna på Backen med omgivningar och byggde upp vårt eget företag, egentligen på precis samma sätt som varje generation dessförinnan gjort enligt den rikhaltiga dokumentation som min historieintresserade morfar Ante Hansson samlat och efterlämnat när han avled 1932.

Flygbilder från 40-talet över de två gårdarna på "Backen"

Kortet från "kammarn" i den nystartade egna gården omkring 1939, ett par år innan barnen föddes.

Hemsidan har en hittills oskriven lucka som varat ungefär perioden mellan 1930 till 1970, dvs den period som omfattat Karin och Nisses aktiva vuxenliv. Den luckan ska jag försöka ändra med följande dokumentredovisning. Där finns också några hittills obesvarade frågor som jag funderat över och återkommer till längre fram.

I morfar Antes dokumentation fanns av en lycklig slump även en utförlig släktbok över ”StuguSläkten”. Den var ett rent uppdragsarbete som råkade innehålla en mycket lång släktserie och utvecklingshistoria på hans dotter Karins fästman Nisse och Nisses anor och hembygd på både mor- och farsidan som skogsbönder och gästgivare omkring ett gammalt färjeställe vid Indalsälven. Släktserien når, med viss osäkerhet i de tidigaste dokumenten, bakåt till 1200-talet, släktboken utgavs 1927, Nisse ”påträffades” i augusti 1930 och Ante hann nätt och jämt umgås med och godkänna sin nya måg innan han själv avled två år senare.

Ante Hansson och hans far, bonderiksdagsmannen Hans Andersson, var båda på lite olika sätt med om att politiskt påverka och utveckla både sitt närmast omgivande bondesamhälle och sitt svenska rikssamhälles biologiska näringsförsörjning genom starka engagemang för jordbruks- och skogsfrågor, transportsystem och finansiering, ifrån sina rätt så anonyma och obemärkta positioner, vilka inte lämnat några spår efter sej i dagens allmänna historieböcker.

Samhällsengagemanget och det politiska intresset kan man tydligt se även i Karins brevväxlingar och minnesanteckningar, och samma intressen finns också uttryckta i många dokument från hennes starka kvinnliga anor. Hennes livsöde kan nog sammanfattas med att hon tillhörde en nu svunnen generation som tvingades uppleva konsekvenserna av två världskrig på nära håll och där emellan mycket kraftiga ekonomiska depressioner under hennes mest aktiva vuxenperiod. Karin upplevde och följde i stort sett hela 1900-talet under sitt 98-åriga liv. Hon avled faktiskt på sin 70-åriga bröllopsdag.

Med undantag för två vintrar på folkhögskolor under -20-talet så bodde hon från födelsen tills hon avled på Backen i Bringåsen, och hon hann dessutom knyta ihop släktleden genom umgänge under sina femton första år med sin farmor som blev lika gammal och som föddes i början av 1800-talet i en granngård, men sedan hela sitt vuxna liv ”styrde” hemmalivet på gården Backen.

Min pappa Nisses livsöde blev mycket kortare eftersom han började en sjukdomsperiod något år efter 50 fyllda år och han avled 56 år gammal. Därför hann vi barn aldrig umgås med honom som vuxna, och livet under uppväxttiden var så fyllt av vardagsarbete, skolstudier och fritidsarbete hemma p g a pappas många och långa sjukskrivningar att det sällan blev tillfällen till samtal och frågor kring mammas och pappas egen historia från tiden innan vi barn föddes, och från vår tidiga barndom under och strax efter andra världskriget. På senare år har mamma skrivit ner något om sitt eget liv i KarinsMemoarer, men mycket kortfattat.

De dokument, som jag nu redovisar för att lära känna mer om pappa, kom fram först efter att mamma avlidit år 2004.

Om mammas släkt utmärkte sig för att utöver ett mycket aktivt bondeliv, även utföra ett utåtriktat politiskt och kooperativt samhällsarbete, så får man nog säja att pappas familjeförhållanden handlade om att verka för den andra grundstenen i samhällsbygget, att med sin personliga energi arbeta för den egna familjeförsörjningen genom att på effektivaste sätt producera samhällsbehov av olika nödvändiga varor och tjänster – och kanske inte minst att leverera fullgod efterlevande arbetskraft till det fortsatta samhällsbygget. Här ingår också en mycket starkare släktsammanhållning än den jag upplevt på mammas sida, även om den också var helt okej.

Farfar och farmor var förvisso födda och uppväxta vid samma färjeställe som deras släktingar verkat i under 800 år. Men när dom själva skulle ”sätta bo” så fanns det helt enkelt inte plats för deras egen familjeförsörjning där. Deras liv tillsammans med den extremt stora, men som det verkar, alltid välfödda barnaskaran, blev till slut summan bosättningar och försörjning på sammanlagt nio olika platser utspridda mellan Ånge, Stugun, Lit och Åsbygden, och genom hela livet och i följande generationer en stark släktsammanhållning.

Farfar och farmor lämnade mycket få nerskrivna dokument efter sej, men dom var mycket noggranna med att alla deras 15 barn skulle ha rejäla yrkesutbildningar. För pappa Nisses del innebar detta att han, liksom flera av bröderna, genomgått den mycket omfattande teoretiska lantbrukarkurs som gavs varje vinter på Torstaskolan i Ås på tjugotalet och som pappa tydligen hade god fallenhet för att tillägna sej. Dessutom hade han också gått som skomakarlärling under obekant period och lärt upp sej till fullfjädrad skomakare, och alla former av träbearbetningskunskaper tillägnade sej barnen hemma i farfars snickeri, möbelverkstad och timmersågningsverksamhet.

Det sagda får bli bakgrunden till den följande redovisningen, där jag valt att börja med en ganska dramatisk start av mammas och pappas liv som alldeles nystartade bönder på ”egen torva”. Torvan var här i sanningens namn en ganska nerkörd fastighet som bara 15 år tidigare nybyggts åt Karins mycket äldre halvbror Nicke, vilken under depressionsåren och kanske även av Nickes egen oförmåga kommit på s k obestånd 6-7 år innan Karin och Nisse fick köpa den.

Dom övertog fastigheten under året 1938 och hade nog bara börjat med att arbeta upp driften under ett år när andra världskriget utbröt.

Den första september 1939 anföll Hitler Polen och andra världskriget startade. Den 30 november 1939 började finska vinterkriget när Sovjet med Stalin anföll Finland vilket ledde till att Sverige mobiliserade i stor skala.

En vecka efter det andra krigsutbrottet har Nisse måst rycka in till mobplatsen i Ås och följande brevväxlingen startade ytterligare någon dag senare mellan Nisse och Karin, som nu själv fick ta hand om deras nystartade företag. Hon har ett par vedhuggare som hyresgäster och får lite hjälp av dom, men t ex fjöset innehåller nu om jag räknat rätt fyra kor, en gris och en liten hönsflock som hon nu själv måste sköta, fodra och mjölka morron och kväll, och även elda åt för värmen. Här är det till skillnad från i hennes föräldrahem handmjölkning som gäller och vattentillgången är dålig så hon behöver hjälp med att köra hem vatten till korna.

Det framgår lite mellan raderna att Nisse förmodligen hade otur som blev klassad till första inryckningsomgången fastän han egentligen var ensam bonde på ett jordbruk som borde vara klassat som samhällsnödvändigt och då borde fått behålla sin ensamarbetskraft.

Enligt inskrivningsboken var Nisse (till höger) uttagen till linjetjänst vid infanteriet och utbildades under 1928 till velocipedordonnans och Pvmanskap vid I5 Östersund och K4, Umeå. All tjänstgöring vitsordades med ”3 plus” och han föreslogs som underbefäl eller fackmanspecialist. I praktiken verkade det som om han redan i Tornedalen arbetat som både gruppchef och byggfackman, utan att någon formell befattningsbeskrivning går att utläsa i dokumenten. Detta hade också till följd att han p g a bristen på utbildat manskap fick rycka in i de första omgångarna och förmodligen släpptes sist vid varje avrustning, när det brände till utanför de svenska gränserna under kriget.

Nu blev det så att Nisse förmodligen hörde till den grupp svenska värnpliktiga som efter en mycket lång svensk fredsperiod hamnade allra närmast de aktiva krigshandlingar och flyktingproblem som snart uppstod i kölvattnet efter Hitler, och det kan ju vara lite intressant att jämföra med de skrämmande aktuella krigsoperationer och flyktingproblem som 75 år senare upptar så mycket av vår nutida samhällsdebatt i Sverige och världen.

Nisse hamnade på Fältpostnummer 25100 litt. O. som tilldelad adress i Tornedalen med gratis brevväxling i båda riktningarna, men många av följande brev går med vanligt frankerat brevporto á 15 öre (ca 4,50 kr idag).

Här följer, i en utskrivningsbar pdf.fil på 82 sidor, alla brev i oredigerat skick, förutom att jag gjort en läsunderlättande styckesuppdelning och bifogat en förklarande ingress. Deras skrivningar gjordes i allmänhet med minimala blanka ytor för att spara på papperet, och det allra mesta den här vintern blev skrivet med blyerts eller ganska suddig blå anilinpenna för Nisses del. All avskrift redovisas med rak stil och deras egen stavning och interpunktion medan mina kommentarer och tillägg har kursiv stil. Den första raden i varje brev har jag använt som rubrik för att få till innehållsförteckningen.

Brev och paket började skrivas och skickas ett par veckor före julafton 1939, och sedan fortsatte den här brevväxlingen ända fram till den 4 april 1940, dvs ungefär fyra månaders tid innan den här östra gränsbevakningen upphörde.

Fältpost 25100 Tornedalen 39/40

Nisse blev fast i den så kallade neutralitetsvakten vid finska gränsen till ända långt fram i april med ett enda kort avbrott för några dagars permis i mitten på mars.

Själva vinterkriget i Finland avslutades den 12 mars, men sedan tog det mer än en månad att avveckla gränsposteringarna, och Nisse, som av allt att döma var chef i sin stabsordonnansgrupp hörde till de sista som kom iväg hemåt. Glädjen över hempermitteringen var kortvarig, eftersom ny inryckning hade börjat på grund av Hitlers inmarscher i Danmark-Norge som inträffade den 9 april. Nu blev det dock kortare perioder av förläggning på betydligt närmare håll i Västjämtland. Dessa pågick för Nisses del resten av året 1940 och in på år 1941, så deras planer för upprustning av det nya hemmet och jordbruket därtill blev kraftigt störda.

För deras första år på gården, 1939, visar en efterlämnad arbetsjournal att Nisse på de första 11 månaderna jobbat 1600 timmar på Arthur Petterssons såg i Odensala, 6-dagarsvecka, dagspendling med mc, lön 1 kr/tim motsvarande ungefär 30 kr i dagens värde. I sin skomakarverkstad tillverkade han enligt ”Den populära kassaboken” varje år på trettiotalet och under krigsåren 20 till 25 par måttbeställda läderskor och laddor av alla sorter och storlekar till bygdens folk. Dom paren tog han mellan 5 och 25 kronor för, halvsulningar på gamla skor 3 – 6 kr. Det var för detta han hade ett läderkonto hos den anrika firman Neumans i Östersund. I samma kassabok redovisades också varje månad 5-6 hårklippningar, där de flesta gav 50 öre men i enstaka fall ända upp till 1,50 kr.

Men redan innan Nisse hunnit återvända till Östersund så invaderade Hitler Danmark-Norge, och nu uppstod direkt ett nytt objekt för den så kallade svenska neutralitetsvakten vid vår västra landgräns mot Norge, vilket innebar att Nisses aktuella tjänstgöringsperiod enligt inskrivningsboken fortsatte utan avbrott fram till den 3/7 1940.

Jag ska fortsätta sammanställningarna av den sparade brevväxling som avhandlades under fortsättningen av pappas allt kortare inkallelser vilka kom i olika omgångar fram till och med 1944.

Det finns också en ca 2 år lång brevväxling omkring vardagslivet som utspann sej mellan Karin och Nisse från deras första möte år 1930 och fram till dess Nisse och Karin var förlovade och Nisses familj flyttat från Lit till Täng. Den ska också läggas ut när jag hunnit redigera den lite.

Vid flytten från Täng flyttade Nisse till sin fästmö Karin i Bringåsen där dom sedan gifte sig vid midsommaren 1934 utan att kunna tillträda egen gård. Dom arbetade sedan i flera år åt sterbhuset efter AJH (dog i juli 1932). Detta kunde tydligen inte upplösas förrän Karins halvbror Nicke med fru Ingeborg flyttat från deras avstyckade fastighetsdel på Backen till hennes hemgård i Korsta, vilket skedde i dec 1937. Bringåsenfastigheten var skuldsatt till Ingeborgs Korstafamilj, men löstes nu tillbaka av Ante Hanssons sterbhus och kunde förvärvas med Karins ingående arvslott till Nisses och Karins gemensamma egendom.

Från 1938 började Nisse enligt sin bokföring att arbeta mer eller mindre heltid på Arthur Petterssons såg i Odensala - ett arbete som pågick med en del avbrott även under krigsåren.

Fru Pettersson med en liten grabb, Karl-Bertil anlitades som hjälp och stöd hemma i Bringåsen i samband med att jag föddes 1941.

Karin, Nisse och Jan som nyfödd julen 1941, resp Inger som nyfödd juli 1947

Min mamma Karin skrev också ner minnen under sina äldre dagar, nästan ända fram tills hon dog 2004, 98 år gammal. En del av detta har jag redovisat under KarinsMemoarer där hon bl a skrev följande:

Mor gillade inte dans, så jag fick inte vara med ens på de små bydanserna. På något sätt kom jag ändå med så smått så där i 17-18 årsåldern. Dansa hade våra unga dansglada pigor lärt mig medan vi jobbade i lagår´n, men första gången jag blev uppbjuden av en pojke var jag så blyg att jag inte vågade ställa upp. Sommartid dansades på logar och i lador på försommaren innan höet och säden var inbärgade. Så småningom blev också någon större och rymligare loge lokal för offentliga danstillställningar med professionell dansmusik.

”Bjudningsbaler” förekom också då och då. På en sådan i Lit träffade jag för första gången min blivande man.

I ett brev d 9/11 1930 skrev Karin till Nisse: Från det ena till andra. Har du hört om ”träbockarna ” på skolan, som du så vackert uttrycker dig, lyckats kalla fram några gubbar från radiobalen i Genvalla på sina filmrullar. Hoppas du kommer ihåg att även jag har fått en släng av det kvinnliga släktets omdebatterade nyfikenhet, och jag skulle så gärna vilja ha ett synligt minne av den där kvällen.

Här är bilderna (från Walborgs album) dels från Genvalla dit Nisse ganska säkert fixat skjuts från Lit med familjens droskbil för Karin och sig (sitter mitt bakom bordet), och systrarna Greta på golvet t v och Valborg t h i bilden. Den andra bilden är från Klöstaskolan, granne till Klöstanäs i Lit, där "träbockarna" var lärare på skolan och umgicks med klöstanäsungdomarna och tydligen även svarade för den här fotograferingen. Där sitter Walborg som fyra fr v och Karin o Nisse framför fönstret. På golvet Henning t v och troligen Greta t h. Sladdarna framför Nisse hör säkert till musikanläggningen dvs radioantennen som riggats för tillfället.

Företrädesvis var det ungdomen och de ogifta som besökte danstillställningarna men var det, som ibland hände dans i samband med bröllop eller annat kalas så visst deltog också många av de äldre och gifta i dansen.

Det ovan nämnda första mötet med Nisse på bjudningsbalen i Lit skedde närmare bestämt den 2 augusti 1930 och resulterade snart i en livlig brevväxling, som nu före jul 2006 kommit fram ur gömmorna när vi gått igenom Karins efterlämnade samlingar. Vi kan väl förmoda att möjligheten att hämta tjejer med bil från grannsocknen kan ha spelat en viss roll i sammanhanget också. Vi vet också att A J Hansson liksom tidigare även hans far Hans Andersson var väl bekanta med herrskapet Lithander på Klöstanäs hos vilka Nisses familj arrenderade jordbruksdriften vid den här tiden.

Vägavståndet mellan Backen och Klöstanäs är ungefär 20 km, och Mo som förekommer här och var i breven ligger mitt emellan.

Livet i Bringåsen från min barndom vid mitten av 1900-talet och senare har jag beskrivit i ett litet epos om den första BilensIntåg. Här finns också lite om Nisses tidigare erfarenheter av bil- och traktorkörning.

Det var förmodligen genom något slags gesällarbete som pappa lärde sig till skomakare, vilket han sedan tillämpade av och till ända tills han blev sjuk i slutet av 1950-talet. Jag har också hört att hans nästa bror Otto, som både pappa och vi träffade och umgick mest med av syskonen, utbildade sig till vagnhjulsmakare, ett yrke som ganska snart blev antikverat. Både pappa, Otto, Elias och Edvard, arbetade mest som snickare men ofta också liksom även Henning och Hilding som sågförmän på vårarna på egen eller någon av alla små bysågar som fanns. De yrkena fanns nog i blodet och uppfostran från första början och ser ut att gå igen även i min generation på flera håll. Både Nisse och Otto hade liksom farfar Nils inrett snickarverkstad vägg i vägg med bostaden.

Snickeriet i kammarn

Efter dom här utvikningarna återvänder jag till våran verkstad i Bringåsen, som jag ska försöka beskriva lite närmare. Först lite om själva lokalen hemma i Bringåsen, som åtminstone jag och brorsan har många trevliga uppväxtminnen ifrån. Den låg nämligen längst in i vårt hus där pappa hade inrett och utrustat det största rummet till multiverkstad – det som vanligen i byns andra mangårdsbyggnader brukade kallas för sal´n och endast brukade användas vid högtidliga sammankomster. Vi klarade av högtiderna i rummet innanför köket, kammar´n. Till vardags höll man ju alltid till i det rymliga köket och sovrummen fanns på övervåningen där pappa varmbonade och inredde rum efter rum allt eftersom utrymmesbehovet ökade. En av de stora fördelarna med den här verkstan när vi var små, var ju att den alltid var så lättillgänglig och innehöll alla upptänkliga riktiga verktyg och arbetsmaterial som man kunde önska sig att hamra, spika, karva och såga på. Jag har inget minne av att det gällde några större restriktioner för vårt nyttjande av resurserna, men givetvis hände det mindre incidenter då och då med både kroppsdelar och skamfilade verktyg, vilket vi förstås fick skäll för. Jag tror ändå att pappa räknade det här som nyttig träning under vår uppväxt, och att det kunde vara värt en del skavanker.

Verkstan låg alltså i rummet längst in till vänster räknat från ytterdörren, vilken förresten på den tiden var den vanliga dubbeldörren på bredden och med innerdörrar för isoleringens skull. Man brukar vanligen kunna nå salen både från den högra kammaren och genom en dörr från det vänstra trapprummet. Kammardörren hade pappa spikat igen, så nu kunde man bara nå verkstan från den vänstra trapprumsdörren. Det var en lite lång och krånglig väg när man skulle in och ut med grejor och virke, så några år efter kriget gjorde pappa ytterligare en dörr direkt ut genom den norra gavelväggen.

När man kom in genom den fanns det först vid den högra dörrposten en väggmonterad pelarborr, som här var handvevad med spärrhjulsmatning. Liksom med det mesta, hade pappa modifierat den med en hemsnickrad remskiva, vilket jag har för mig att han gjorde i samband med att han byggde om traktorns järnbakhjul från orginalets låga vinkeljärnribbor till grova taggar som skulle skruvas i en massa nya hål. Dessa hål kunde nu borras med remdriven motorborr. Det här skedde enligt arbets- och kassajournalen vintern 1947-48, och borrmaskinen monterades då förstås på någon lämplig plats och höjd ute vid vagnsboden så att elmotorn kunde spännas upp bakom och det lösa traktorhjulet rullas in vid borren. Även i sitt handvevade tillstånd inne i verkstan var maskinen till stor hjälp vid Staffans och mina olika konstruktionsförsök under årens lopp. Ett problem var ju dock att få till någon skärpa på borrarna så där före hårdmetallskärens tidevarv. Resten av utrymmet från borrmaskinen och hörnet fram till den andra dörren upptogs av råmaterial och skräp på golvet och någon hylla.

Direkt till vänster mot fönsterväggen stod den stora snickarbänken, väl använd och sargad av många misshugg, försedd med rejäla skruvtvingar och snabbspännare och belamrad med mängder av olika hyvlar, rubankar, yxor, stämjärn, skåljärn, hammare av olika slag, klubbor, små sågar, stora sågar o s v. På väggen ovanför hängde flera sågar och hyllskåp med flera mer udda verktyg, spik o skruv av alla tänkbara dimensioner, utrustning för målning o slipning mm. Här fanns det möjligheter till kreativt skapande, och några av pappas tillverkningar som jag minns från tidig barndom var bl a en stabil, vackert gulmålad mjölk- och godskälke för häst som pappa och hans yngre bror Edvard tillverkade när han jobbade några månader hos oss 1945. Den blev ganska snart inaktuell och hamnade på höskullen när byvägen från skolan blev byggd och snöröjd och mjölkbilen kunde köra ända fram till gårdarna vid Backen. Senare gjorde pappa bl a flera stolar och pallar i en elegant rokokostil med svängda ben och stoppade sitsar varav jag tror en del var beställda och en del ingick i vårt eget möblemang och där mamma Karin var inblandad på den vävtextila avdelningen.

Skomakeriet i Bringåsen

Det vi har sett hittills var bara halva verkstan, därför att efter hyvelbänken började den minst lika spännande skomakarverkstan. Först kom en stor kraftig symaskin för skosulor, som vi pojkar egentligen aldrig själva lyckades få att fungera då den var väldigt trögmanövrerad. Den använde pappa dels för att halvsula slitna skor och fästa lädersulorna på nya skor som han i stort sett hade slutat tillverka efter kriget. Undantaget var nog några par skidpjäxor till mej och Staffan när vi gick i skolan i byn.

Det första kortet kalldes för "Nisse skomakare" i Karins fotoalbum - obekant varför. Kanske taget i samband med lärlingarbete någonstans? Det enda som nu finns kvar av skomakeriet är denna höj och sänkbara skomakarlampa, som pappa hade ovanför skomakardisken. Numera flyttad i samma hus pryder den sin plats i Staffans kök (andra bilden) där syrran Inger är på besök. På det tredje kortet packar den sedan flera år sjukskrivne Nisse och Inger upp julklappar 1961 mitt emot samma bordshörna där Inger står på andra kortet femtio år senare. Det nya verktyget Nisse håller i handen följer mig fortfarande och används varje år till julgranshuggning. Bordsskivan här hade Nisse några år tidigare försett med det nya laminatet "Perstorpsplattan", en hård och slittålig produkt som kunde fås i ett oändligt antal färger och mönster.

Han gjorde i alla fall tussar, alltså filtluddor, till hela familjen och några till, långt in på femtiotalet. Det var varma sköna skor att ha på vintern, men eftersom dom oftast gjordes med tjocka filtsulor vilket var varmast, så kunde dom bara användas när det var fruset och dom var för sladdriga att åka skidor med. Ovandelen bestod av två-tre lager filtat ylletyg som syddes till centimeterbreda kanaler. Med den utrustning han hade tog det inte lång stund att sno ihop ett par såna filtskor. Riktiga läderpjäxor var ett betydligt mer komplicerat hantverk med många operationer att mäta, skära ut en massa olika bitar som skulle blötas, töjas och formas runt en läst och sys både med maskiner och vissa delar för hand.

Ovanlädret syddes med en mindre och mer lättrampad ovanlädersmaskin som vi pojkar ofta lekte med. Den stod längst in i hörnet mellan ytterväggen och kammarn. Mellan symaskinerna fanns den stora skomakardisken, ungefär som ett skrivbord med plats för alla handverktyg och material ovanpå och i lådhurtsarna under. I taket ovanför hängde en s k skomakarlampa med vit porslinsskärm vilken kunde hissas upp eller ner efter behov. På golvet framför disken stod en ställbar pall att sitta på samt en flyttbar järnläst med några olika storlekar lösa järnsulor att använda inuti skon som stöd när han formade skosulorna, spikade klackar eller pliggade, dvs spikade fast lädersulor med små träspikar, pligg. Det sista såg jag aldrig att farsan gjorde, med det fanns gott om träpligg i lager på hyllorna.

Slutligen hade vi till höger mot kammarväggen den stora lästhyllan med små och stora träläster från golv till tak. När ett nytt skopar skulle tillverkas, började processen med att kundens fötter mättes upp. Sedan gällde det att från hyllan hitta en välliknande träfot, en läst att bygga skon omkring. Alla fötter är olika, så pappa justerade sedan den valda lästens form med att spika pålägg av små tillskurna läderbitar så att man fick perfekt passform.

Den vanligaste verksamheten för pappas del var nog annars att halvsula slitna skor. Det är en numera helt bortglömd syssla som innebar att man skar bort den gamla nedslitna yttersulan och ersatte den med en ny. Nya lädersulor på randsydda skor med utstickande sulkant syddes dit. Annars kunde man också klistra eller sy dit ganska mjuka gummisulor. Klackarna nytillverkades och reparerades med hårda gummiklackar som klistrades eller spikades fast med klackspik. På riktigt grova skor förekom det också att man som slitageskydd järnskodde fram- och bakkant med tå- respektive klackjärn som skruvades fast med små skruvar.

I skomakarbänkens lådor låg även spännande rester från mer antik skotillverkning, bl a pligg och entrådigt lingarn plus harts och styva svinborst. Det sista såg jag pappa använda till handsytt sulläder någon gång. Då lade han ihop lingarnet i flera varv till lämplig grovlek och längd. Sedan tvinnades tråden för hand över knäet tillsammans med harts och båda ändarna gjordes avsmalnande och avslutades med en intvinnad spets av svinborst. Sedan gjorde han, där sömmen skulle vara på den väl uppblötta sulans undersida, en sned och ganska djup skåra. Då fick man en ränna med lock för sömmen, som sedan gjordes genom att man stack hål för tråden från rännan med en speciell, lite krokig syl med träskaft. När man drog ur sylen lät man den ena änden av tråden med svinborstet från ovansidan följa med sylspetsen, drog igenom tråden en bit, lade emot den andra ändspetsen från undersidan och drog tillbaka tråden så att den andra spetsen kom igenom. Med en liten lädermuff på varje tumme som skydd kunde sedan skomakaren dra till båda trådändarna med stor kraft så att sulan fästes ordentligt, varefter man gjorde nästa hål osv. Det hela avslutades med att man plattade till sömmen och rännan med skomakarhammaren mot järnlästen och lät det torka till en hård och slitageskyddad infästning. Här låg också hans lilla frisörutrustning som kom till bruk vid behov på Staffan och mej och ett antal av byns gubbar.

I den här verkstan har både jag och broder Staffan pysslat med många konstruktioner från späda år. Staffan, som så småningom övertog det här bostadshuset, har också gått i pappas fotspår vad gäller hantverkandet och snickeri. Han har numera låtit saln återta sin gamla plats och flyttat verkstan ett steg till en tillbyggnad utanför den gamla ytterväggen, där den ingått som en del i hans byggmästeriverksamhet. Där ingår också en liten småskalig Logosolsåg som nu står fast uppställd ungefär där farsan en gång höll till med Ottos såg.

Sommaren 2013 blev det nytt generationsskifte på Nilssons verkstad när Staffan och Audfrids bostadshus och tomtfastighet övertogs av sonen Eskil med hustru Caroline, som flyttat in med nyfödde sonen Viljar.

Jag avslutar här Bringåsen med några släktbesök. Först ett från början av 50-talet när vi hämtat ett gäng på bussen från Lillsjöhögen med en kareta som nog härstammat från Stugun och som fortfarande står kvar i Bringåsen. Jan på kuskbocken, Elsy med ryggen mot, i baksätet Linnea, Nisse och min syster Inger (tror jag).

Nästa bild är från Nisses femtioårsdag, där vi kan se fr v sittande Karin, Göran, Inger N, Allis, Katarina, Nisse, Walborg, på golvet Gunvor. Stående Sverker, Staffan, Gudrun, Erik B Eriksson, Jan.