• MarkAnläggningar

Inledning

I den följande berättelsen som bör läsas jämsides med kapitlet ByggVerksamhet har jag utvidgat den allmänhistoriska beskrivning som finns under länkarna JordBruk , Odlandet i Kyrkås och MayaJordbruk med verkliga exempel från min närmaste omgivning. Jag har också gjort en liten fysisk/matematisk utredning under EnergiGraf .

Den kulturpåverkade marken i form av åkrar, ängar och slåttermarker i skogar, kärr och myrar är förutsättningen för att det skall bli en energiproduktion som kan försörja allt övrigt mänskligt samhällsbyggande med nödvändiga varor, tjänster och upplevelser. Med hjälp av några historiska dokument ska jag försöka belysa vilka stora värden och ansträngningar nere på gårdsnivå som under årens lopp har investerats i dessa ganska anonyma anläggningar. Dom har inte hittills ägnats någon nämnvärd uppmärksamhet av ekonomihistoriker och väldigt många betraktar idag detta som några slags "naturliga" resurser eller ekosystem, som man på något diffust sätt bara "hämtar" från naturen.

Visst är det så att solenergi med växtklorofyll som katalysator är den "naturliga" basprocessen i uppbyggnaden av all bioenergi i mat, djurfoder och allt bränsle inklusive kol och olja. Som kemisk process är den knappast märkvärdigare än motsatsen, den förbränning eller oxidation av energibärare som håller igång allt levande liv och alla bio- eller fossilenergidrivna maskiner som vi har till hjälp i alla former av varu- eller tjänsteproduktion till vår överlevnad. Fram till omkring 1850 skedde nästan all mänsklig verksamhet och samhällsbyggande med hjälp av människoproducerad bioenergi. Undantagen var då en del mekanisk vattenkraft och vindkraft från möllor och segel samt en del utnyttjad stenkol (fossil bioenergi) och för all del även urskogslagrad bioenergi. Alla dessa råvaror kräver dock också stora insatser av människoproducerad hjälpenergi för att bli tillgängliga för samhällets konsumtion.

All bioenergi från åker, äng och skog har i alla tider tagits fram av bönder, och eftersom det är massprodukter framtagna för att försörja en stor mängd konsumenter med livets nödtorft, så tycker jag att all lantbruksproduktion uppfyller kriterierna för industriell tillverkning. Att den sedan råkar vara utspridd över jordens hela landmassa och sällan eller aldrig samlad i städernas industriområden har enbart att göra med att just landareal är själva grunden och den begränsande faktorn för all bioenergiproduktion. Därför menar jag också att det som händer och har hänt i Kyrkås kan vara representativt för i stort sett vilken plats som helst på jordklotet. Skillnaderna man kan se mellan olika platser beror på anpassningar till olika lokalklimat, geologiska förutsättningar och dom begränsningar som sätts av politiska och marknadsmässiga skäl. Det sistnämda påverkar i sin tur ekonomi och investeringnivå som är helt avgörande för möjligheterna att driva livskraftiga produktionsföretag/gårdar. Jag har jämfört samhällets olika syn hur man värderar en gårds produktionsmöjligheter längre ner på denna sida.

Jag vill med framställningarna här nedanför och på paralellsidan ByggVerksamhet belysa att stora realvärden i alla tider har byggts upp och producerats på varje fungerande jordbruk i landet. Det fram går inte minst av formuleringarna i dom köpebrev från medeltiden i Kyrkås som refereras sist här på sidan.

Antalet historiska bönder i Kyrkås socken bör sedan ställas till att detta är en av de minsta av landskapet Jämtlands 50-tal socknar. Enligt nutida historiker hade Jämtland omkring 100 gårdar ungefär vid vikingatid. Under följande århundraden, då bl a påvens utsända var här och organiserade maktutövningen och sockenväsendet, växte ekonomin kraftigt fram till digerdöden på 1300talet då det fanns ca 1000 skattlagda gårdar i landskapet. Av flera skäl ödelades då ett ganska stort antal för att börja återhämta sig på 1500-talet och växa ut till en nivå på omkring 1700 skattlagda gårdar från slutet av 1600 och fram till laga skiftet vid mitten av 1800-talet.

Jämtland hör i sin tur till ett av nutida Sveriges minsta av 24 landskap ur folkmängds- och åkerarealsynpunkt, så här har totalt sett i näringen i skördarna från slåttermarkerna i Sverige funnits en oerhört stor ekonomisk verksamhet och energiproduktion under årens lopp bland de ganska anonyma gråa eller pittoreskt rödvita byggnationerna och ombesjungna öppna landskapen.

Här visas Kyrkås socken på en karta från 1855 och även hur byarna är avgränsade. På den här skalan kan man inte se några större förändringar fram till i dag, och alla byarna är fortfarande omgivna av skog liksom då. Här syns tydligt de med grönt markerade slåttermarkerna, som vid den här tiden förmodligen hade sin allra största utbredning. Näringen och energin från slåttermarkerna var den absolut nödvändiga förutsättningen för allt åkerbruk med spannmålsodling, som ligger runt gårdarna i byn och är markerad med gul färg på sockenkartan. Rester av slåttermarkerna kan numera endast skymtas då och då som små gläntor eller planerad mark i tät kulturskog eller som skoglösa s k impediment på kärr och myrar.

Byggnadsmarkeringarna, som syns på delkartorna (längre ner på sidan) upptar i stort bara bostäderna på de hemman som fanns då. Kyrkås ligger på en större karta ungefär mitt emellan tätorterna Östersund och Lit med en dryg mil åt båda hållen.

Kyrkåsgårdar innehåller en sammanställning av antalet skattebetalande gårdar i Kyrkåsbyarna vid olika historiska tidpunkter samt tillhörande arealer av olika markslag. Uppgifterna är hämtade från olika källor ur AJH:s samlingar. (Obs att tabellceller med kursiv anger antal gårdar, medan raka siffror i cellerna anger arealer i tunnland eller hektar enl överskriften. Mantalet är en fiktiv eller om man så vill en administrativ uppgift.) En kronologisk serie av hela bykartor från lantmäteriet finns i slutet på ByggVerksamhet.

Jämtland hör i sin tur till ett av nutida Sveriges minsta av 24 landskap ur folkmängds- och åkerarealsynpunkt, så här har totalt sett i Sverige funnits en oerhört stor ekonomisk verksamhet och energiproduktion under årens lopp bland de ganska anonyma gråa eller pittoreskt rödvita byggnationerna och ombesjungna öppna landskapen.

Jordbruk i BNP i historien innehåller lite sifferlekar kring jordbrukets roll i den svenska bruttonationalprodukten under de senaste 200 åren, den tid som man har kunnat få fram siffror på.

Markanläggningar i Kyrkås

Byarna Bringåsen och Lungre

Bilden nedan visar hur tre av byarna mitt i Kyrkås såg ut från rymden år 2008. (bildskala b x h = 5,4 km x 3,4 km)

Bringåsen med byarna Lungre-Kyrkbyn och Lungre strax norr om. Jag har ringat in gårdstomterna för några av dom viktigaste platserna som avhandlas på den här sajten. Busvebacken står både för mitt och Lenas uppbyggda jordbruk och för kullen strax ovanför texten som antas vara den ursprungliga platsen för det första "templet" i trakten. Bringåsen 2 (bilder och beskrivningar under BusveBacken och NutidaJordbruk ) alldeles bredvid är den gård som min morfars morfar (på Lungre No 1 rakt norr ut) köpte exekutivt och fick hitflyttad vid laga skiftet från platsen "Gla Bringåsen No 2" längre österut. Däremellan ligger tomten för byns första gårdsbildning "Bringåsen No 1". I byn Lungre, norr om Bringåsen har jag ringat in Nya kyrkan och västra gården av Lungre No 1 som bl a ägts av den ovan nämnde svärfadern. Västerut genom skogen ligger den andra odlade delen av Lungre by, Kyrkbyn, med "Gamla Kyrkan" och "Åslägden." Om man fortsätter ett par kilometer utanför bild på de märkta vägarna åt NV, N och SO kommer man till Kyrkås sockens tre övriga byar som är Kläppe, Skjör och Brynje. Östersunds stad ligger precis 10 km västerut från texten på stora väg 87.

I länken PergamentBrev finns flera mycket gamla köpebrev för gårdarna "Bringåsen" och "Busved". Bl a ett från år 1435 där Johan Gudmundsson från grannbyn Kläppe köper båda gårdarna med lund, tomt och hus, åker, äng, hult och hagar, jakt och fiskeställen för 16 jämtländska mark (motsv 1,1 milj kronor) av den tidigare ägaren Olof Olofsson i Husås, Lit. 1440 registreras ett byte där Ivar från Kläppe blir ägare till fastigheterna. Ungefär hundra år senare, 1525, säljs delen Busved som ödesböle vidare till en ny bondefamilj från Brynje för 170.000 kronor.

Här har jag lagt ihop en ny grå-vit fotokarta med det gamla kartmaterialet för Bringåsen från laga skiftet 1839. De befintliga gårdarnas byggnader i gult, ängsmark i byn är grönt och och de ofärgade rutorna inuti gröna fält är åkermark på den gamla kartan. Där finns de utskiftade fastigheterna markerade med gränser och bokstäver. Det utflyttade Busvebacken ligger t h om E, och efter delning 1925 uppstod den del strax t v om E, som min mor och far köpte 13 år senare. Gården Bringåsen No 2:s gamla läge ligger vid det vänstra F och är numera osynligt. Gamla Bringåsen No 1 ligger vid det vänstra D och försvann på 1940-talet, men tomten håller nu på att bebyggas med ett bostadshus.

Nedan följer ett sammandrag av arealvärderingen som utgjorde grund för utskiftning av den nya fastigheten Bringåsen 2:2 (Busvebacken) vid laga skiftet 1839. Laga skiftet får nog anses vara en avgörande milstolpe för den fortsatta mycket snabba utvecklingen av det svenska jordbruket, eftersom det gav helt nya möjligheter för varje enskild bonde att utveckla bioenergiavkastningen från hela den disponibla arealen och framför allt på de ekonomiska möjligheter som det nya skogsbruket medgav. Kanske också att beskattningen blev lindrigare när den gamla avraden försvann.

Värderingen går i grunden ut på att bedöma den aktuella avkastningen och kvaliteten av slåtter och bete där sådant finns. Den areal som utgjorde odlad mark och plöjdes regelbundet var vid den här tiden mycket liten i förhållande till de totala slåttermarkerna, kanske bara ett par procent. Skogsbärande arealer (sannolikt med s k sluten skog utan gräsväxt)får en mer svepande bedömning med avseende på i första hand möjligheterna till husbehovsvirke och bränsle.

Mängden foderväxter är bedömda på en stark uppdelning i små arealbestämda delytor som graderats i en för mig okänd skala där den totala summan eller värdet för hela fastigheten här blev 84. Den siffran är tydligen relaterad till den gamla skattenormen hemmantal eller mantal, där fyra fastigheter i Bringåsens by skiftades till det här mantalet, 1 1/4. Dessutom utskiftades fyra ytterligare fastigheter med halva mantalet, dvs 5/8. I arealräkningen fick de större gårdarna mellan 800 och 1000 tunnland vardera (hälften om man räknar hektar) och de mindre gårdarna fick drygt 400 tunnland. Sammanlagt skiftades byn till 8 gårdar samt ett odelstorp (med eget arealunderlag men för litet för att helt kunna försörja brukaren)längst österut.

• Nu 170 år senare sålde vi vår del av samma fastighet och den inventering som gjordes inför försäljningen omfattade flera sidor av detaljerade uppgifter om de träd som står på skogsmarken, medan själva skogs- och jordbruksmarkens utseende och innehåll bara ägnades några få korta meningar. Det kanske också säger något om vilken liten betydelse den mångomtalade ekologiska och biologiska mångfalden egentligen har för det nutida jordbruket. Vi kanske klarar oss bra med att själva utforma de ekologiska system som behövs för varje typ av produktionssystem.

Av laga skiftesprotokollet framgår att Busvebackens tilldelades totalt 776 tunnland (388 ha). Fastigheten hade på ägarens begäran flyttats till ett nytt läge väster om den gamla byn och hade därför bara en liten befintlig torpåker som uppodlad jord. I arealen ingick dock gamla slåttermarker på skog och myr med mer än 150 ha medan skogsbeten till fäboden fanns därutöver utan värdering. När fastigheten efter ett femtiotal år med tidens mått var fullodlad, uppgick åkerarealen till ca 12 ha varav högst 1/3 plöjdes per år, medan resten var flerårig vall. Relationen åker + vall till ängs- och skogsslåtter blir här mellan 1 : 10 och 1 : 50 vilket synes vara normalt även för andra exempel från trakten vid tiden omkring år 1900 när skogsslåttern började vara på väg ut ur bilden. På 16- 1700talen var relationen snarare 1 : 100 eftersom då ingen av gårdarna i socknen sådde mer än drygt 1 ha per år inom byns hank och stör. Det är dock sannolikt att man även kultiverade och sådde om gräsmarker i slåtterskogen (se nedan).

Några tiotal år efter skiftet hade man utvecklat flera av gårdarnas energiproduktion med nyodling och effektivare gödsling så pass att man kunde börja dela fastigheterna vid generationsskiften och skapa nya självbärande gårdar och även ett antal mindre odelstorp som i dag skulle kunna kallas deltidsjordbruk.

1765 års kartinventering av byn nedan kommer att landa ungefär så här när jag lägger den på föregående kartbild.

Om vi går ett steg på ett par generationer bakåt till år 1774 så hittar vi ett innehållsrikt protokoll från en tingsförhandling i Kyrkås, som beskriver en s k avvittring av kronans mark till byarna Bringåsen och Brynje. Avvittring Bringåsen-Brynje år 1774

Protokollet innehåller ett antal intressanta uppgifter om olika marktyper, avkastningsnivåer och hur många djur som kunde försörjas i de båda byarna, som vid det här laget hade sammanlagt nio enskilda bönder vilka skattade för tillsammans 13 mantal. Här finns också instruktioner om hur man kan förbättra odlingsklimatet och avkastningen genom bl a dikningsåtgärder.

Jag har beräknat att varje person i Kyrkås år 1774 hade produktionen från ca 8 hektar kultiverad mark som sitt "ekologiska fotavtryck" förutom ved och virke från en viss skogsareal därtill.

En karta över Bringåsens by från några år tidigare 1765. Jag har markerat dagens odlade del med en tjock linje och f ö visar kartan gärdsgårdsbegränsningen (inna´ hagan) för områden 1 och 2 i den bebyggda byn samt en stor mängd namngivna slåtterarealer som arrenderades av byamännen från den omgivande kronoskogen.

En jämförelse med protokollet fr 1774 och fastighetssammanställningen ovan talar för att områdena 1 resp 2 på kartan innehöll vardera mer än en gård. Det ska observeras att förmodligen mindre än hälvten av all mark inom området var plöjd åkermark, och av åkern besåddes bara halva arealen varje år medan resten låg i träda som slogs eller betades (s k ensäde). Övrig bymark var ängar (bete och slåtter) samt bebyggda gårdstun.

Byn Kläppe

Från Kläppe by finns en mycket detaljerad karta från så tidigt som år 1693. Ett skäl till den tidiga kartläggningen för storskiftet kan vara att två av hemmanen kallas för kronohemman och därför var av större intresse för staten och lantmäteriet. Kläppe var då också den största byn i Kyrkås med sina fem hemman om tillsammans 13 skattemantal. På dagens satellitbild har alla hus och odlingar norr om den övre byvägen tillkommit efter år 1700, gården Kläppe 2 (D på gamla kartan) har flyttats upp till nordvästra hörnet på gamla kartan och gården No 4 har delats med en del till södra kanten på de gamla odlingarna och en del 100 meter österut. All dagens åkermark öster om No 4-gårdarna har tillkommit efter 1700 liksom Jonas Erikssons och Per Andreas Perssons gårdar, vilka på gamla kartan är markerade som torp på ängsmark utan odlingar.

Kartritningen är orienterad med NO uppåt och innehåller förutom den inhägnade byn (utritade stängsel!)även alla skogsslåttermarker inom byns avradsland samt uppgifter om de fem hemmanens skattetaxering, aktuella ägare, den sammanlagda åkerarealen per fastighet samt var och hur stor areal och höskörd varje fastighet mot avrad/avgift kunde disponera av byns skogs- och myrslåtter. Texten är ganska svårläst då den skrivits med den gamla, helt annorlunda stilen (byttes ungefär år 1700) och dessutom på byråkratdanska.

Vad jag kan se, finns i Kläppe by år 1693 bönderna Olof Helgesson på A, Päder (Per) Helgesson på B, Jöran Pädersson(Göran Persson) på C, Olof Pädersson (Persson) på D och Johan (Persson) Hollander (Hålländare) på E. Alla dessa kan återfinnas under resp stamfastighet i registret Släkter i Kyrkås (på startsidan) om man klickar på fliken Plats i vänstra avdelningen. Olof Helgesson var nr 2 i en obruten släktkedja som fortfarande i dag som heltidsbonde brukar samma odelade stamfastighet - den enda i Kyrkås socken och förmodligen den första i byn Kläppe. Den sistnämnde Johan Persson Hollander kom förmodligen först till sin gård som soldat (enligt namnet), då den gården hade s k ruststam och skulle hålla en utrustad ryttare åt armén. Mer om detta står vid namnet i släktregistret.

Gårdarna är tillsammans taxerade för 12 tunnland skattemantal, ganska jämnt fördelade men där gård A har ½ mantal mindre än de andra. Mantalet är ett mått på bärkraft - hur många tunnor årligt utsäde man kan sprida på åkerareal som man skrapat ihop tillräcklig mängd gödsel till från utmarksfoder. Vid den här tiden odlade man i s k ensäde vilket innebar att samma åker gödslades, plöjdes och såddes vart annat år och dess emellan låg i träda, som kunde betas eller odlas med mindre arealer av rovor, ärter mm. Det här stämmer rätt väl med den totala åkerarealen i byn som på kartan anges till 21 tunnland (10,5 hektar i moderna mått), och fördelat mellan gårdarna i förhållande till mantalen. Jag antar också att hela kartläggningen egentligen är ett förslag till storskifte, där man lagt ihop tidigare uppsplittrade småskiften till ett mindre antal större samlade skiften för varje gård.

Gödseln producerades i huvudsak från utmarkernas skogs- och myrslåtterfoder, och dessa arealer redovisas noggrant på den här kartan liksom på all annan kartläggning från den här tidens Sverige till 35 tunnland och 20 lass foder per gård - tillsammans för byns fem gårdar blir det 175 tunnland (88 hektar och cirka 16 ton utmarksfoder) att bärga varje år och omvandla till åkergödsling. Utöver detta bärgas foder från de ängsmarker som finns mellan åkrarna och runt byn, samt en del lövtäkt och tallbarkmjöl till grisfoder.

Ett ytterligare stöd för vilka verksamheter som var aktuella på vanliga gårdar i Jämtland vid mitten av 1700-talet är följande landshövdingsrapport om allmogens arbetsår i Bergs socken i södra storsjöområdet ett tiotal mil från Kyrkås.

Protokoll år 1666 är ett tingsprotokoll från år 1666 med min tolkning av innehållet på slutet. I det första ärendet tycker ett antal bybor i Lungre/Bringåsen/Brynje att ett gammalt kronoarrende av slåttermark och fiske vid sjön Ismunden (ca 2 mil bort) inte är värt att betala 615 nutida kronor för. Det omförhandlas till en ny konstellation bönder som nu betalar 410 kr per år.

Det andra ärendet handlar om den gamla ödelagda jordbruksfastigheten Älvensböle (ovanför Å i Åslägden på googlekartan) i Kyrkbyn. Den har sedan länge varit ödesböle och brukats med lite oklar äganderätt av ett antal åsbönder som bodde ca 2 mil därifrån. Nu fastställde rätten att utsocknes bönder inte hade laglig rätt att nyttja fastighetens slåttermarker som låg på byns kronoskog och därmed överfördes nyttjanderätten av fastighetens skogsrättigheter till ett antal näraboende bönder inkl pastoratet med säte i Lit mot ett arrende 1025 kronor i dagens värde, alltså betydligt värdefullare än det större Ismundområdet från första ärendet.

Intressant för mig är att fastighetens odlingsmark återodlades någon gång under 1800talet och har ingått i mina släktarrenden under trettio år. Minnet av åsböndernas verksamhet som avslutades för 350 år sedan lever kvar i att den nuvarande åkermarken fortfarande går under namnet Åslägden (uttalas "åslejden" där lejda, pl.lejdan är den lokala benämningen på vanliga åkrar.

En annan notering är det tydliga danska språkinslaget i protokollstexten - en kvarleva från den nyligen avslutade (Brömsebrofreden) dansknorska överhögheten i Jämtland.

Statens stora och tydliga intresse för dessa utmarkers foderavkastning är som jag ser det helt av egennyttig ekonomisk art. Avraden/arrendet är en renodlad beskattning av en stabil skattebas som egentligen var hela grunden för dåtidens jordbruksverksamhet i mest hela landet (se även under JordBruk). Fram till slutet av 1700talet svarade jord och skogsbruk för mer än hälften av BNP eller landets totala produktion av varor och tjänster. Bönderna var helt enkelt tvingade att köpa den här stora, ekonomiskt viktiga kulturnyttan av staten, och det ironiska i sammanhanget är väl att varje kvadratmeter av dessa enorma arealer slåttermark, som vida översteg den odlade jord vi har i dagens Sverige, är kultiverad och underhållen av bönderna själva och deras förfäder och det helt på deras egen bekostnad. Beskattningen upphörde först i och med laga skiftet som började från 1820-talet. Då fick fastigheterna ägorätt även till den skogsmark/utmark man alltid brukat men tidigare betalat avrad för.

Här finns kanske också ett av fröna till dagens tvister om rovdjursförekomster och den s k allemansrätten, som väl egentligen är en tvist mellan samhällets makt och allmänna konsumtionsbehov kontra de markanvändare som med ägorätt behöver nyttja sina begränsade markers hela produktionsförmåga i sina "verkstäder".

Vad var det då för anläggningar som man fick betala avrad för? Exemplet från Busvebackens laga skifte talade om att bara en (1) vanlig gård mot betalning disponerade 150 ha mark som klassificerades som olika typer av slåtter.

För att kunna bedriva foderskörd på flera kilometers avstånd från gården i väglöst land krävs lador i nära anslutning till varje slåtteryta. Fodret slogs alltid med lie - troligen ända sedan tidig medeltid, hanterades och vändes för torkning med handräfsa och bars för hand eller på bår till närmaste lada, där det fick ligga i skydd för väder och fyrbenta fodertjuvar tills det behövdes och man kunde frakta hem det på slädföre. I Skogsslåtter minns sonen Lars Petter på Busvebacken från slutet av 1800-talet 14 olika skogslador på gårdens arealer, och första skörden när Busvebacken "omstartades" år 1855 uppgick till 165 lass ( á knappt 200 kg) eller drygt 30 ton av nästan enbart skogsfoder slaget med lie och man kunde med det vinterföda 2 hästar, 4 kor, 10 får och 6 getter. En annan berättelse i samma länk beskriver upplevda minnen från skogsslåttern på Lars Petters farfars gård i grannbyn Kläppe. I den tredje berättelsen återkommer ett avsnitt om skogsslåttern ur protokollet Avvittring år 1774. Man får inte glömma bort att alla dessa namngivna slåtterarealer som tilldelades Busvebacken vid "omstarten" 1855 var mycket gamla, kultiverade och av andra gårdar i byn hävdade kulturmarker, som definitivt inte kan betecknas som några "naturliga ekosystemtjänster". Utan den hävden hade här bara funnits urskog och värdelösa myrar med buskvegetation som man omöjligt kunde hämta användbart foder ifrån.

Utöver ladorna behövs stora mängder gärsgård, för att hängna in och skydda byns odlingsmark och hemängar, men även ute i skogarna för att skilja byarna och hålla i sär slåttermarkerna från t ex fäbodbetena, och efter laga skiftet även för att markera rågångar mellan fastigheterna. När jag var ung kring 1950 stötte man fortfarande på rester av gärsgårdar överallt i skogar och åkerkanter, men deras funktion och underhåll hade nog för det mesta upphört i början av 1900, när skogsslåttern övergavs.

Man kan dock fortfarande se tydliga spår i byns utkanter även av slåttermarkerna i form av golvsläta skogsytor, ibland även öppna släta gläntor där gräsväxten hindrat skogsetablering. Det understryker det som några moderna historiker också uppmärksammat, att slåtterytorna varit bearbetade, stubbröjda och även med lite längre tidsmellanrum ofta plöjda och omsådda. Ibland förekommer ett begrepp kallat bodland, som syftar på den här typen av kultiverade marker liggande mellan gården och de mer avlägsna fäbodarna. I namnet ingår "bod" som torde vara ett enklare övernattningshus och troligen är det samma företeelse som beskrivs som bu-sta i berättelsen Skogsslåtter .

Fäbodbilden är lånad från Dalarna i brist på Kyrkåsmaterial medan nästa bild från 1905 visar en rejäl åkerlada, förmodligen stående i Bringåsen eller Lungre och byggd i samband med vallodlingens utbredning i slutet av 1800-talet. I bakgrunden en av de rikligt förekommande gärsgårdarna och ett par betydligt äldre små skogslador.

Vissa odlingar gjorde man också vid de mer avlägsna fäbodarna där man kunde samla en del gödsel från de fähus som kreaturen övernattades i. Jag är också rätt övertygad om att många av de nämnda slåttermarkerna, särskilt mera höglänta som saknade översilning från omgivningen, gödslades med svart välförmultnad myrjord. Hur den användes i stor skala på hemodlingarna beskrivs också i KulturBerättelse, och det var ett jobb som utfördes med häst och vintertid när man kunde transportera tungt och långt. Myran fanns ju också tillgänglig lite var stans.

A J Hanssons erfarenheter och praktiska tillämpning av växtodlingen som nybliven egen bonde på hemgården Busvebacken har han noterat i följande växtodlingsplan, som bygger på många tidigare års erfarenhet och kunskaper som bl a hans far inhämtat under närmare 20 års umgänge på vintrarna i Stockholm med riksdagskolleger från hela bondesverige. Modern växtodling år 1888 Konstgödseln blev tillgänglig i Jämtland från år 1882 när Östersund fick järnvägsförbindelse med hamnarna i hela Sverige och i Tröndelag (som också i viss mening tillhörde Sverige då).

Bilderna visar modern och rationell höskörd på mycket gammal åkermark omkring mangårdsbyggnaden på fastigheten Bringåsen 3:5. För etthundra år sedan hade Jonas Hansson (på slåttermaskinen) nyligen köpt fastigheten av sin syster Anna med man och visar här upp sitt lejda manskap och de hästar och maskiner som behövdes. Hundra år senare kör jag (brorsdotterson till Jonas och Anna), som nu äger fastighetens åkermark med mina maskiner ensam, fastän med betydligt fler hästkrafter i tyglarna. I princip kan man säja att vi faktiskt har haft samma typ av, och ytligt sett en likadan växtodling på den gården de senaste hundra åren.

Om man jämför insatserna och utbytet, så skördade jag år 2005 ungefär tre gånger så mycket foder på samma yta som Jonas gjorde 1905. I fasta priser är ett kg hö idag värt ungefär 1/3 av priset år 1905. Om man multiplicerar skörd gånger pris så blir det jämförbara skördevärdet per ha ungefär detsamma vid båda tidpunkterna. Ingenting motsäjer någon skillnad i lönsamhet, dvs man kunde fungera som bonde och investera normalt vid båda tidpunkterna. Då måste slutsatsen bli att både Jonas och jag hade ungefär samma totalkostnad för att odla och skörda ett hektar, och vi var båda ganska väl uppdaterade på den senaste tekniken. Eftersom jag tack vare de framsteg som skett under hundra år på växtförädling och förbättring av jordmånen fick tre gånger högre skörd än Jonas, så måste det i sin tur betyda att varje kg skördad bioenergi kostat mig totalt 3 ggr mindre än vad Jonas betalat för samma skörd.