Följande framställning beskriver de förhållanden som gällde fram till slutet av år 2008. En del av bildmaterialet utöver vad som finns på denna sidas bilaga, finns lagrat i bilagan till MinHistoria.

Historiskt blir denna del en direkt kronologisk fortsättning på den dokumentation som presenterades under den föregående länken BusveBacken.

År 2008 gick undertecknade Jan och Lena i pension och vi sålde vår del av Busvebackens areal samt hela företagandet till nya ägare. Vi har själva flyttat ner till Lenas hemtrakter i Mälardalen, men räknar med att hålla oss a jour med den fortsatta utvecklingen på Busvebacken och även fortsätta att komplettera den här hemsidan med nytt material som kan komma fram.

Egentligen ovetande om morfars sällsynt stora intresse för dokumentation har jag också under hela min aktiva tid dokumenterat och samlat liknande uppgifter om samma gårds fortsatta uppbyggnad och produktiva avkastning, som ett tidsenligt familjeföretag. I likhet med ett konstaterande som morfar gjorde för en kort period omkring år 1875 har företaget under hela vår ägartid klarat arbetsinsatsen inom ensamfamiljens ram. För oss har detta varit ett viktigt skäl till valet av dominerande produktionsgrenar (lamm- och nötkött plus skog) för att även ge tillräcklig arbetstid över för en hel del lantbruksutvecklande engagemang inom föreningar, skola och politik utanför gården.

Nutida jordbruk

Den gamla kulturmärkta gården Backen (Bringåsen 2:2) till vänster och avstyckningen från 1925 (Bringåsen 2:11) till höger med de moderna driftsbyggnaderna, vilkas tillkomst presenteras mer detaljerat enligt innehållsförteckningen.

Gamla gården syns som kulturskyddad byggnadsmiljö i förgrunden och nutida driftbyggnader befinner sig längst upp på den vänstra bilden.

En horisontell linje genom det stora ljusa fårhustaket i bakgrunden avgränsar den odlingsmark hitom linjen som bröts upp före år 1900 och den marken bortanför linjen, som har odlats upp under min tid - efter 1955.

Längst ut vid höger bildkant, snett ovanför ett litet rött tak (en del av den kornlada där tröskverket fanns) syns den ursprungliga odlingen som tillhörde Åströmstorpet. Ovanför, där det stora skiftet når ut i bildkant ligger sägnens gamla kyrk- eller tempelplats, den synliga Busvebackens topp. Fåren på bilden här nedanför betar i dess sluttning.

Vy över "sve" eller det s k Djupsved, som utgjorde huvuddelen av den gamla gårdens åkerareal. T v bakom träden låg det ursprungliga Åströmtorpet. Mitt i bild vid horisonten, Busvebacken-tempelplatsen. Ladan t h var från början såghus vid den flerbladiga ramsåg, GilleråSågen, som avhandlades i flera brev och byggdes 1879 vid Bringåsån (Gällran, Gillerån).

Den svartvita flygbilden över Bringåsen togs 1963,och den har några vita markeringar som hör till en skogbruksplan. Den visar tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukares åkermark på samma område som nästa bild där två olika brukare delade på ett området som endast utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade 1963 minst ett kornskifte, som möjligen några fortfarande körde av med självbindare. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan entreprenör hade köpt en ny, för den tiden stor Volvo T31, som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av att sköta vårt eget uppe i vänstra hörnet med vår första gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.

Satellitbilden över samma avsnitt av Bringåsen togs i augusti 2008, mitt sista bondeår. Jag har lagt in en 300 m lång gul skallinje, som sträcker sig från mitt brukningsscentrum mitt i gården, och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891.

Min generation odlade i huvudsak vall till hö, ensilage och bete och brukade allt synligt på bilden utom ett mindre område i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar under plog inom en radie av 1500 m i ett vanligt svenskt moränlandskap, där skiftesstorlekarna i stort sett följer fastighetsgränser från laga skiftet på 1840-talet. I nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde upp och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.

Brukare och familj

Lena och Jan Nilsson, och här har vi fött upp tre numera utflugna barn, Anders, Johan och Anna.

De fyra generationer som både är födda och har vuxit upp på gården under de 153 år som den ägts och byggts upp av släkten är morfar A J Hansson f 1857, mamma Karin Nilsson f 1906, min dotter Anna Nilsson f 1979 och jag själv Jan Nilsson f 1941.

Min mor Karin skrev år 1985 i KarinsMemoarer nedanstående utdrag som kan illustrera vår bakgrund och historia som bönder på gården vid den tidpunkten.

På Ultuna träffade sonen Jan agronomie studeranden Lena från Torpa socken i Södermanland. De gifte sig så småningom och flyttade som färdiga agronomer till Röbäcksdalen i Umeå och jobbade med Lantbrukshögskolans (numera SLU) fårförsök i Norrland, ett projekt som varade i 5 år. 1976 flyttade de hem till Bringåsen, Jan med ett lärarjobb på Torsta lantbruksskola i bakfickan, och tog över jordbruket härhemma för gott. Och här börjar nu berättelsen om kvinnans situation i dagens jordbruk här i Bringåsen.

Lena och Jan Nilsson brukar nu 13 hektar egen åker och arrenderar 37 hektar, däribland den andra delen av gården som varit mitt barndomshem. På den arealen producerar de fårbete, hö och någon spannmål för djurens behov, potatis, grönsaker och litet brödsäd (råg) för eget behov. Produktionsinriktningen är i huvudsak fårskötsel med lammkött och ull som slutprodukt. På ca 3 hektar odlar de svartvinbär och skogen omfattar 140 hektar. Djurbeståndet 200 tackor före lamning, 2 fårhundar, 3 - 4 getter, och på senare tid ett 10-tal husbehovshöns. Nytt fårhus och bostadshus, samt jordkällare ha de byggt efter tillträdet.

Familjen består av Jan 43 år, Lena 42, barnen Anders snart 16, Johan 13 och Anna snart 6 år. Lena är född och uppvuxen på en lantgård i Torpa nära Kungsör i Södermanland, och inhämtade sin första kunskap om lantbruk hemma hos far. Efter studenten läste hon in ett par betyg i matematik och teoretisk fysik vid Umeå universitet, men sökte sig sedan till Lantbrukshögskolan i Ultuna där hon mötte Jan och kom att så småningom bli lantbrukarkvinna i Jämtland.

Arbetet på gården sköter hon och maken gemensamt, men båda har vid sidan om undervisningstimmar på Torsta lantbruksskola, mest vid kortkurser i fårskötsel och liknande. Gemensamt sköter de också den ekonomiska planeringen, men all bokföring, "blankettexercis" samt avels- och utfodringsplanering för husdjuren, d.v.s. kontorsarbetet sköter Lena. Huvudansvaret för hushållet är väl Lenas, men behöver hon åka ifrån på annat uppdrag så klarar hennes karlar den biten också. I fårhuset krävs hennes insatser mest under intensivperioder som lamning, sortering, märkning, klippning, betäckning, seminering m.m. Vanlig vardagsrutin under lugnare perioder sköter Jan, liksom det mesta vad gäller vinbärsodlingen och skogsbruket. Men visst händer det att Lena åker med till någon skogsröjning och hjälper till ibland, och vinbärsskörden är ju gemensam sak. Vårbruket, som också innefattar en nyodling, sköts gemensamt. Vid behov manövrerar Lena den traktor som drar harv, vält eller såmaskin.

Gården

Gården uppstod egentligen för 150 år sedan i samband med laga skiftet, då den ursprungliga betydligt äldre fastigheten bröts ut från dåvarande byn och flyttades en kilometer till oröjd mark. Morfars detaljerade framställning av hur gården utvecklades på 1800-talet finns under KulturBerättelse.

Hans Andersson var född och uppväxt i grannbyn västerut, Kläppe. !854 gifte han sig med den jämngamla tösen och skolkamraten Brita Jonsdotter från Lungre. Ett år efter giftet flyttade paret till en helt ny obebyggd fastighet i Bringåsen som Brita fått i arvskifte från sterbhuset efter sin avlidna far. Sedan odlade de upp och byggde i rask takt under hela sitt aktiva liv, vilket beskrivs under BusveBacken. Hans blev så småningom bortrest under långa perioder som riksdagsman, men gården utvecklades under tiden vidare i familjen och delades efterhand till tre gårdar.

Vid början av 1970-talet bestod gården 2:11 av 7 ha åker och 90 ha skog samt en gammal uttjänt lagård. Sedan jag och Lena flyttat hem och startat på allvar 1976 har vi byggt bostad (-77), fårhus (-79 #800 kvm), verkstad och nöthall (-95 #390 kvm). Vi har nyodlat åkermark och köpt till så att vi på slutet ägde och brukade 140 ha skog, 30 ha åker och 3 ha betesmark. Dessutom arrenderade vi 50 ha åker och 10 ha beten, och allt låg inom 2 km radie från gårdstunet men tämligen uppsplittrat i närmare 50 olika åker- och betesskiften.

Här syns gårdarnas placering i byn och i förhållande till odlingsarealerna från två olika flygperspektiv. Den övre bilden togs från norr och visar vår gårds läge längst upp till höger vi siffran 2.11 .

Nedre bilden visar en översikt från söder av de inringade arealer som jag och Lena brukade på slutet. Området längst upp t v är ett skifte, Åslejden, vid Kyrkås gamla kyrka (en separat del av Lungre by). Brukningscentrum ("Backen", "Busvebacken") ligger vid X.

Brita Jonsdotter var född i Lungre vid A på övre bilden. Hennes far Jon Johansson köpte till stamfastigheten Bringåsen No 2 (vid B längst t v)vid exekutiv auktion år 1837 och lyckades med att under det pågående laga skiftet få fastigheten flyttad till den då oröjda byn höger om mittlinjen (till C). Det nygifta paret Hans Andersson från Kläppe och hustrun Brita Jonsdotter från Lungre kom hit och började odla upp och bygga år 1855, medan Britas bror Per Jonsson tog över hemfastigheten Lungre 1:2 vid A.

De sedan länge utplånade stamfastigheterna Bringåsen No 1 och Bringåsen No 3 låg från början "knutfast" intill varandra ungefär vid B i Bringåsen men har efterhand delats upp och flyttats isär åt olika håll. Det jag fått fram ur dokument beskrivs under MarkAnläggningar.

Den ursprungliga fastighetsdelen Bringåsen 2:2 med kulturbyggnaderna skiftades 1887 över till äldste sonen (min morfar) Anders J Hansson som drev den aktivt tills han dog 1932 varefter gården drevs av hemmavarande barnen Karin och Erik som sterbhus till 1938. Den bästa översikten över gårdstunen syns på det första fotot överst på sidan.

1925 delade morfar av en del (2:11) till sonen Nikolaus, som inte lyckades klara 30-talskriserna utan fick flytta ifrån 1938. Då kunde den yngre dottern Karin (min mamma) och pappa Nisse lösa ut och överta fastigheten för en period som tillsammans med sterbhustiden varade till 1975 eller 37 år. Morfars aktiva tid plus sterbhuset varade i hela 51 år medan hans far Hans lämnade över vid full vigör efter 32 års verksamhetstid.

Samma år 1938 tog den yngste sonen Erik och Elsa över den gamla huvudfastigheten (2:2) och drev den till 1975 då deras son Anders, som bodde och arbetade i stan, blev ägare och skogsbrukare medan jag och Lena arrenderade dess jordbruk och lagård till vårt nystartade jordbruksföretag på 2:11.

2:2 ägdes alltså fram till år 2014 av Jans kusin, Anders Hansson medan det som är nuvarande brukningscentrum (Bringåsen 2:11) övertogs och brukades av Jan och Lena från år 1975 fram till år 2008, 33 år.

Det till A J H:s bror Hans Hansson avstyckade s k odelstorpet vid skolan (Bringåsen 2:10) gick vid Hans´ död 1946 över till sonen Josef Hansson som då återvände till Bringåsen från sin amerikasejour, vilken började med utflyttningen (se AmerikaFeber) år 1928. Torpet ägs nu från 1980-talet av Olov Sjödin.

Den hemmansdel som mamma och pappa efter lång väntan kunde köpa 1938 var inte så stor och innebar skuldsättning, eftersom mamma hade många syskon som skulle lösas ut och pappa hade ännu många fler som skulle dela på de förmodligen rätt små tillgångarna i bodelningen efter hans föräldrar. Det sparkapital som brukar finnas i skogen var också hårt utnyttjat av den tidigare brukaren, morbror Nicke, som i princip gick i konkurs och fick sälja gården i samma veva som Kreugerkraschen 1932.

Pappas egen privatekonomi, när han fortfarande bodde med föräldrar och syskon på arrendegodset Klöstanäs i Lit runt 1930, verkar ha varit efter förhållandena ganska bra, och han ser väldigt elegant och välklädd ut på alla foton från Bringåsenvisiterna. Som 23-årig yngling arbetade han då yrkesmässigt i vitt skilda verksamheter som båtbyggare i egen regi, skomakare med tillverkning av både läderskor och filtluddor, försteförare på traktorn i arrendejordbruket, snickare och sågförman vid olika bysågar på vårvintrarna. Och jag tror att han var duktig på alla grenarna, men möjligen hade han svårt att ta ordentligt betalt. Allt utom båtbyggeriet följde med till Bringåsen och pågick under mellankrigstidens ekonomiska krisperioder fram till mitten av 1950-talet när han drabbades av cancer ungefär samtidigt som den allmänna samhällsekonomin började få fart, och därmed kom han återigen i otakt med den tidens ekonomiska uppsving i samhället.

För mammas del blev det så att hon av olika omständigheter blev fast på gården i hela sitt liv – först hemma hos sin åldrade far när brodern Erik också var sjuklig, sedan på egen gård bredvid med pappa strax innan andra världkriget började, och de sista femton åren fram till flera år efter sin ålderspensionering som mycket aktiv änka i sterbhuset efter sin man ända fram till sin egen 70-årsålder år 1975, då jag och Lena formellt tog över. Därefter bodde hon kvar i en "undantagsstuga" på min brors avstyckade bostadsfastighet på gårdstunet fram till sin död vid 97 års ålder år 2004 efter ett aktivt liv ända fram till det allra sista året.

Jag minns inte att hon nånsin hade någon extern tjänsteinkomst, vilket hon nog gärna hade velat ha. Jo, hon hade hand om en fostergrabb ”med särskilda behov” i ett par perioder på sextio- och sjuttiotalet, först Roland och därefter Sven, vilket hon förstås fick lite ersättning för, men det var förmodligen inte mer än vad grabbarna kostade i utlägg.

Bostadshus

Så här såg det ut framför huset när jag var bara några månader gammal ungefär vid jultid 1941. På andra bilden sitter och står Nisse, Jan, Ingrid Wadsby och Inger på trappan vid det nypanelade huset år 1952. Jag och Staffan var då tio-tolv år och hade varit med och spikat bräder och läkt på hela huset. Tredje bilden visar familjen med fostergrabben Roland vid huset 1960 (jag fotograferade). Sist en bild på min hörna av mitt och Staffans rum som det såg ut när jag gick på läroverket 1958. Skrivbordet, stolen, lådhurtsen och lamporna är egna alster från skolslöjden, som jag hann med ganska många årgångar av ända upp i realskolan.

Ny brukarbostad 1976

Jordkällaren

Ekonomibyggnaderna

Gamla lagårn

Nya fårhuset

Fårhusbygget började tidigt på våren 1979 och pågick parallellt med ordinarie gårdsarbeten så, att vi fick den första hötorken under tak lagom till höskörd och sedan resten inom tak och väggar lagom tills snön kom och fåren skulle stallas in i oktober. Helt klart med asfaltgolv och alla mindre detaljer blev det först påföljande höst.

Innan rundbalningen var uppfunnen var detta löshöalternativ den arbetseffektivaste utfodringsmetoden med vår storlek och förutsättningar. Allt eftersom hötorkarna frilades på vårvintern kunde golven utnyttjas för lamningsboxar och annat djurutrymme. Mellan hötorkarna placerade jag en serviceavdelning med spannmålstork, säckfoderlager, blandare, isolerat disk- och peronalrum och ett högt nattövervakningsrum för lamningarna (som i praktiken inte blev särskilt mycket använt). Tanken redan från början var att bygga ett flexibelt hus som enkelt kunde anpassas till nya produktionsförutsättningar.

Nötstall o verkstad

I mitten av nittiotalet hade rundbalspressningen efter några års prövning i mindre skala blivit ett tillämpbart alternativ, samtidigt som dom nya EU-reglernas dåliga svenska anpassning till får egentligen gjorde det nödvändigt ha en stor andel nötkreatursenheter för kunna få fullt vall- och betesstöd i norra Sverige. Alltså blev det dags att skaffa rundbalspress och plastare, mobil rundbalsrivare, riva ut hötorkarna och där inreda för ett antal dikor och ungnötsuppfödning och dra in en del på antalet får. 1995 byggde vi till ett nytt nötstall strax bortom fårhuset som också var kombinerat med ett rejält verkstadsrum och en fortfarande ganska begränsad maskinuppställning under tak.

Tillsamman med ett mindre utrymme i den gamla lagården hade vi nu tre stallar med en sammanlagd enkel foderbordslängd på mer än 150 meter och en ströad boxyta på närmare 500 m2. Både foder och strö gick nu att köra ut och fördela till alla utrymmen med samma traktordragna rivare som syns bakom Fiattraktorn på den sista stallbilden. Till detta blev det också nödvändigt med en minilastare som kunde gå inne i nötkreatursboxarna och skrapgångarna för att klara den betydligt mer krävande skithanteringen på detta djurslag.

Jämförelsevis kan jag konstatera att kossorna på samma mängd producerat kött kräver större insatser än för fåren på det mesta - mera foder, mera strö, betydligt kraftigare inredning och väggar som slits hårt, mycket mera trampskador på betesmarkerna och inte minst mycket större arbetsskaderisker och t o m dödsrisker vid den dagliga hanteringen.

Gårdens tekniska utveckling

Dragkraftsbehov 1938-1975

1938 blev Nisse sin egen på en del av hustrun Karins hemgård och tog då hem traktorn Fordson 1927, som från början inköptd av farfar till arrendet på Klöstanäs herrgård i Lit. Det blev en av de allra första traktorerna i Kyrkås. Det finns inga uppgifter om användningen hemma före krigsutbrottet, men snart kom andra världskrigets restriktioner, och traktorn blev stående pga bränslebrist. 1947 kom han igång igen och nu körde han plöjning, harvning och självbindare åt de flesta grannarna under några år fram till 1950 då modernare maskinparker med gummihjul och hydraulburna redskap började etableras och ta över. Enligt hans körjournal gick traktorn drygt 200 timmar mellan maj och oktober varje år och det gick åt 1500 liter fotogen per år.

Det första året 1947 körde han 150 timmar entreprenad mot en ersättning av 7 - 8 gamla kr/timma, vilket fick i stort sett samtliga dåtida bönder inom räckhåll i grannskapet att anlita traktorn och avstå från att själv köra med de hästredskap man hittills använt i den tunga jordbearbetningen. När pappa själv snickrade ute i bygden på vintern tog han 1,50 gamla kr/tim, vilket i dagens valuta motsvarar 30 kr/tim. I modern valuta fick han då i netto för traktor plus redskap ungefär 100 kr/tim och körde totalt in 20 000 kr detta år. Ungefär 1/3 av traktorkostnaden gick till bränsle, 10 l fotogen/timme á 3,50 kr/l, medan den lilla skvätten startbensin var ungefär dubbelt så dyr. Resten av traktorhundringen gick till avskrivning, och ganska krävande reparationer och underhåll av både traktor och redskap, där han samma år bl a investerade 5000 moderna kr i material till "hjulnabbar".

En kavalkad på de dragkrafter som funnits på gården under min uppväxt från Karin och Nisses start 1938 och fram tills Jan och Lena flyttade hem och startade som nya ägare 1976. W6-an hade vi bara till låns ett par år runt 1970 från kusin Nils-Erik i Näverede, där den parkerat på sin väg som utrangerad lantbruksskoletraktor på Torsta, utlöst av rättaren där, farbror Hilding, som överlåtit eller parkerat den hos sin syster Elma i Näverede där Hilding hade sommarstuga. Elmas son Nils-Erik sålde den sedan till JohnErik Johansson i Höglunda som målade om den i John Deerefärg, och behållit den tillsammans med sin bror Ragnar Johansson i Gällö.

MF 65an köpte jag och körde hem 1973 de 40 milen från agronomkollegerna Ingrid och Ingemar som avslutade ett litet fritidsjordbruk i Vänfors Umeå. Bilden är dock lånad från internet, då mitt köp aldrig blev fotograferat. I och med den traktorn övergick vi till energisnålare dieseldriven verksamhet och utrangerade därmed ganska snart de törstiga fotogendrivna IH-traktorerna, eftersom detta bränsle började försvinna från marknaden.

Dragkraften under åren 1976-2008

Här står "Busvebackens" aktuella dragkraft år 2005 - fyra traktorer från 160 ner till 25 hk - som tillsammans gick ungefär 900 timmar per år. Alla är inköpta begagnade, så investeringsnivån är måttlig. Dessutom finns här en snart 30 år gammal 9 fots skördetröska och ett begagnat rundbalsekipage för ca 1000 balar/år. Bakom Leylandtraktorn hänger alltid en gammal tippkärra med timmerkran för stenplock och lite vedkörning. Utanför bild står på olika ställen treskärig växelplog, 4,5 meters väderstadsharv och -vält, kombisåmaskin, tiotons växlarvagn med spannmålslåda, egenkonstruerad rundbalsvagn för 17 balar i två lager, och 2,8 meters slåtterkross (den enda maskin som det pga stort slitage var motiverat att köpa som ny med normal avskrivning).

Dragkraften förbrukade ca 5000 liter dieselbränsle varje år för att hantera den tämligen kompletta redskapsuppsättningen, som jag menar var helt funktionell och konkurrenskraftig även ur ekonomisk synpunkt. Det sistnämnda fick jag väl jämfört då jag pga plötsligt inträffat "handikapp" i gas- och bromsbenet tvingades leja in maskintjänster till slåttern av flera olika unga kolleger som då körde egna maskiner av de senaste modellerna.

Redskap och arbetsmaskiner

Plöjning - jordbearbetning - sådd

Någon gång på trettiotalet överförde pappa till Bringåsen den traktor, Fordson 1927 års modell, som familjen köpt in som ny till arrendet på Klöstanäs i Lit. Den första bilden togs på traktorn i juni 1937 när han och brodern Otto tagit på sig entreprenad för beredning av flygvapnets första flygfält på Frösön. Pappa i vitskjorta (pga att mamma var där med kameran?) med Ottos lite mer avskalade budgettraktor i bakgrunden. Den användes med samma redskapsteknik från Klöstanästiden även hemma efter kriget i senare delen av 50-talet, när jag sitter vid ratten på bilden längre ner på sidan.

Bogserplogarna på bilden med stel plogås och stenutlösning i draget fanns kvar och användes så länge traktorn levde (1960) och även tillsammans med den första Farmallen som saknade hydraullyft. Först mot slutet av 1960-talet investerade jag i den lite större Farmall EM med hydraullyft, och kunde då även skaffa buren plog (bilden) och modernare höredskap som syns längre ner.

Mellan den första enskäriga Överumsplogen med halvautomatisk stenutlösning och den sista tunga helautomatiska och burna växelplogen hann jag skifta mellan ett antal två och treskäriga helburna tegplogar och en delburen fyrskärig överumare, alla förstås med full stenutlösning med fjädrar eller gasklocka.

Spannmålshantering

På första bilden från 1960 står skylar med självbindarskördat korn på tork utanför bostadshuset. Det tröskades sedan direkt hemkört från skylarna när den gemensamma byatrösken och tröskarlaget nådde vår gård.

Mellan självbindaren och det senaste systemet fanns en kedja med olika kallufttorkar i gamla lador och stallar, som först fylldes med säckar från en inhyrd säcktrösk på 1960-talet. På 1970-talet blev jag delägare i en JF-trösk som kunde "hängas upp" på ett elegant sätt runt en liten traktor, i mitt fall en Fordson Dexta, så att man fick till ett självgående ekipage med "lånemotor". (Den blev tyvärr aldrig fotograferad.) På 80-talet gick jag i bolag med min släkting Arne Jonsson om den begagnade BMtröska som syns på fotona ovan.

På de följande bilderna visas utvecklingen till 2000-talet med skördetröskan och energisnål våtlagring direkt från trösken i lufttäta storsäckar som bara kan hanteras med lastmaskiner. Det är effektivt, billigt och mycket tidsbesparande, jämfört med det tidigare systemet att tömma i vagn, lasta ur upp till ett torklager och köra fläktar och någon gång värmetillskott ett antal dagar. Nu var allt klart när jag tillslutit säckarna, och hemtransport till slutlagret utomhus kunde göras vid valfritt tillfälle efteråt, och fungerade i mitt fall som renodlat enmansjobb. Metoden kan dock bara användas för foderspannmål som krossas eller används som hela kärnor (till eldning eller fårutfodring). Spannmål till grobart utsäde måste jag fortfarande lägga på torkgolv och torka som förr.

Grässkörd förr och nu

Höskördens utveckling med bästa möjliga teknik över hundra år. På den första bilden från 1905 med min morfars bror Jonas Hanssons skördelag för hässjning är man sju personer och fyra hästar. På nästa bild kör jag själv ensam år 2005 med en traktor (160 hk) som omväxlande hinner dra både slåtterkross, rundbalspress med plastkonservering och därefter vid luckor i tidsschemat även lastar på vagn, drar hem och lastar upp balarna på lagret. För att slippa en del omkopplingar och spara tid fick den mindre andratraktorn ofta stå för slåtterkrossen och ibland köras parallellt av Lena. Fotona är tagna mot framsida respektive baksida på det hus som numera är Bringåsens bygdegård

Den efterföljande hemtransporten hinner jag också med inom samma skördeperiod, medan tekniken för "farbror Jona´s" del, och även i min barndom femtio år senare hade detta arbete utspritt på ytterligare ett större antal dagsverken som började med inkörning från hässja till fältlador innan skörden var avklarad. Sedan räckte arbetet ända fram till nästa vår innan allt var hemfraktat på medföre.

Under länken http://busvebacken.se/JordBruk#Vallskörd har jag beräknat resursbehoven för gammal resp modern vallskördeteknik. Arbetsinsatsen går ner från 2,0 till 0,15 dagsverken per ton hö medan dragkraftbehovet minskas från 2 hästdagsverken á tio timmar till 1,5 traktortimme. Det intressanta är att även det totala energibehovet för höskörden går ner från 240 till 175 kWh per ton hö tack vare den moderna motoriserade skörden. Målet för allt detta arbete är lite förenklat att till stall och lagård hämta hem det biologiska energiinnehållet i ett ton hö, vilket uppgår till ungefär 3000 kWh (samma siffra gäller för ett ton torrt betesgräs).

Grovfoderutfodring

Gårdsbilarna

Jag köpte släpkärran vid fabriken i Åsele i början av jobbet på Röbäcksdalen 1971 och snickrade själv den lättmonterade påbyggnaden, som var anpassad för transportbehovet av de avelsbaggar och lamm för prövning som ingick i arbetsuppgifterna. Fotona togs vid ett sådant tillfälle när jag lastar ur lamm till bete uppe i Öjebyn Piteå, som kunde vara hämtade ända nerifrån Sundsvallsområdet. Kärran fick också bära hem till Bringåsen rätt stora mängder virke, väggskivor och inredningar till första fårhusbygget som jag köpte och förberedde vid dåvarande bostaden i Stöcke, Umeå. Sedan gick den som fårfraktare i Bringåsen under många år innan åldern tog ut sin rätt, och jag ersatte med den lätta Bedfordlastbilen, som dock hade ett ganska högt och tunglastat flak.

Dragbil till släpkärran blev en silvergrå Saab 99 (1971, 1,85 liter, 85 hkr) med engelsk Triumphmotor, som vi köpte när vi just flyttat till Umeå. Dragjobbet var tydligen lite för tungt för denna, så när växellådan började morra efter ett par år bytte vi till den robustare, mörkblåa -73årsmodellen med kraftigare 2 liters Saabmotor på 95 hkr, som gjorde tjänst åt oss till 1983, då den föll för en fatal men nästan osynlig påkörningsskada bakifrån.

Vi flyttade hem 1976 med bara den blå Saaben och släpkärran i bagaget. Det visade sig snart ohållbart med bara en bil på gården och samtidigt jobb på Torsta. Därför köpte vi en lite enklare gårdsbil i form av en äldre begagnad Volvo Amazon kombi som jag inte har några egna foton på. Den fungerade också utmärkt för transport av enstaka får, vilket vi gjorde ofta i samband med en avelsring för baggar som vi skötte om under en lång följd av år.

När Saaben dog 1983 hittade jag en trevlig lantbrukarbil på annons, en röd Renault R 18 kombi med 65 hkr dieselmotor som bara gått något år som snöskoterflyttare i renskötseln. Klädseln på förarsätet hade tydlig märkning efter förarens obligatoriska slidkniv i bältet. I samma veva ersatte vi Amazonen och den utrangerade släpkärran mot en lätt Bedfordlastbil med rymligt flak och en ganska sliten och trögstartad Opeldieselmotor. Även här byggde jag till höga lämmar och ett kapelltak för fårtranporterna.

Renaulten och Bedforden jobbade tillsammans ända till 1989, då det blev dags att ersätta lastbilen. Nu föll valet på en gammal Renault Trafic -83 med högskåp och samma dieselmotormodell som i vår R 18. Fem år senare (1994) föll personbilen igenom i besiktningen men hade fortfarande en pigg motor som jag lyckades montera in i den nu ganska trötta Traficen.

Efter ett kort mellanspel med halvskrotade personbilar, övertog vi så 1995 brorsans välfungerande Volvo 245 av sen 80-talsmodell med bensinmotor och körde den som familjebil fram tills alla ungarna var utflugna år 2000. Då fick Volvon lämna platsen för en ny liten Renault Clio som fick sköta persontransporterna fram tills vi slutade på hösten 2008.

Den gamla Traficen började få rostskador efter nära 20 år och dags att år 2002 ersätta den med något fräschare. Det blev nu en betydligt nyare likadan Trafic 1400 -96 års med verkstadsinrett högskåp och tyvärr åter bensinmotor som havererade några år senare. Vår duktige bilmekargranne fixade dock snabbt fram en begagnad utbytesmotor med montering och efter detta fungerar den faktiskt fortfarande fast den nu ägs av min brorson Ole i Uppsala.

Gårdens produktion

Åkerarealen nyttjades på senare år med en växtföljd bestående av ett år spannmål med insådd och fyra års vall. Då bestod spannmålen av 6-7 ha tidigt tvåradskorn och 5 ha tidig havre. En del av havren eldade vi till bostadens uppvärmning. Resten av spannmålen utfordrades till ungnöt och får. Vallarna betas eller skördas växelvis till rundbalsensilage med egna maskiner. Allt bärgat och betat foder förädlas på gården med hjälp av 100 tackor och 30 dikor till 5 ton lamm- och fårkött, 500 kg ull och 8 ton nötkött (de senaste åren mindre, då tjurkalvarna sålts som halvfabrikat).

För att balansera och komplettera den interna näringsomsättningen och kretsloppet mellan mark och djurskötsel köper vi dessutom årligen in 6 ton proteinkoncentrat, 20 - 30 ton ströhalm och 20 ton NPKgödsel.

Fåren

Fårbesättningen är Sveafår - en s k syntetisk ras av en modell som finns i många varianter på olika håll i världen och som funnits på gården sedan 1964. Då var fårskötsel en synnerligen anonym produktion i bondesverige, men när jag sökte efter alternativ till de fyra-fem kor vi tidigare haft tills pappa dog, så kändes detta som ett mera lätthanterligt och utvecklingsbart djurslag för mamma att sköta medan vi barn vistades på olika studieorter mellan skolloven.

I vårt fall är huvudingredienserna i grunden 3/4 finull och 1/4 texel som vi själva utvecklat genom att varje år sedan 1970 avkommepröva (på egenskapen tillväxt) en ny generation bagglamm av mestadels egen skörd. Vi har även prioriterat hög fruktsamhet och sund kroppsbyggnad och har därmed som vi tycker några av Sveriges mest snabbväxande och högfruktsamma får. Produktionsresultatet brukar ligga omkring 2,2 uppfödda per lammande tacka och en 110-dagars lammvikt omkring 39-40 kg. Lammen slaktas med en medelvikt kring 20 kg.

Vi har hittills inte gjort några avelsurval på ullegenskaper i sveafåren men finullskaraktärer slår igenom på rätt många djur, och vi har alltid varit noga med att ta till vara all ull på bästa möjliga vis både ekonomiskt och arbetsmässigt. Under årens lopp har vi levererat ett avsevärt antal avelsdjur med goda lönsamhetsrelaterade köttproduktionsegenskaper till kolleger över hela landet.

Större bild

Klippning inne i vårt fårhus med modern utrustning (mobil klippstation med ullhantering) som Jan varit med om att utveckla. På andra bilden syns den ordinarie hanteringsanläggningen med ränna, våg, sorteringsgrind och klippgolv.

Varför var vi med i ullprojektet?

Det är ett intressant och spännande projekt för 2000-talet, där vi tror att det finns förutsättningar att återuppta svensk produktion av en basråvara till funktionella kläder. Samma typ av ullproduktion har en gång tidigare bedrivits i rätt stor omfattning i landet under hundra års tid genom Jonas Alströmers insatser på 1700-talet. Konkurrensförmågan gentemot andra jordbruksgrenar idag ligger i att vi med modern avelsteknik ska kunna kombinera våra svenskutvecklade sveafårs unikt höga tillväxt och fruktsamhet för köttproduktion med merinofårens speciellt industrianpassade ullegenskaper. Därmed kan vi förhoppningsvis återerövra lite av fårets gamla ställning som det äldsta och mest samhällsnyttiga och allsidigt användbara husdjuret.

Vi har varit med om att från år 2000 starta ett jämtländskt projekt (Ull-rika) som går ut på att sätta merinoull på våra sveafår och producera och hantera en råvara som kan användas till kroppsnära yllekläder som vardagsplagg. Här (våren -08) går en grupp på 20 stycken halvmerinotackor i fårhuset(se nedan). Dom har en ull vars medelgrovlek ligger mellan 20 och 23 mikron. Det ligger ganska nära projektmålsättningen, som skulle vara en textilråvara under 21-22 mikron. (Vanlig svensk lantrasull har fibergrovlek från som bäst 25 i medel och upp mot 35 - 40, och yllet "sticks" mot huden när ullfibern ligger över 25 mikron). Den nyutvecklade rasen har på senare tid mera officiellt döpts till Jämtlandsfår. En liten bit av detta projekt utgjordes av en privat studieresa till australisk fårproduktion Reserapport från Sydaustralien år 2000

Merinoullskaraktären (andra bilden) skiljer sig enklast från lantrastyperna (på klippningsbilderna ovan) i att alla fibrer har ungefär samma diameter och längd och bildar därmed en fäll som under hela tillväxten är "slät" på ytan. Lantrasull har stor spridning från mycket finfibrig och långsamväxande underull till grovfibriga täckhår som växer ut snabbt till koniska spetsar av de grövsta stråna och en mera öppen fäll. Merinoullen har dessutom mycket tätare mellan hårsäckarna, vilket medförde att våra halvmerinoavkommor hade ungefär 50 % högre ullvikt än lantrasföräldern.

Fårets "tredje ben", mjölken, har jag på senare år lärt mig, att man i medelhavsländerna sedan tusentals år betraktat som en huvudprodukt. Vi testade det några gånger, med att som här i slutet av sjuttiotalet mjölka några av våra tackor i Barbro Hedlinds lilla getstall i samband med lammavvänjningen, en variant som jag hört även tillämpats i större skala på Island under medeltiden när man förmodligen inte hade så mycket kor och behövde skaffa lagringsbara mjölkprodukter till vinterkosten. När vi prövade, hade vi redan ett par egna getter hemma på gården som handmjölkades för att i första hand ge hushållsmjölk och ett litet överskott som mamma Karin gjorde ost och mese av i sitt kök. När Barbro Hedlind efter några år avvecklade sin getbesättning nere i byn köpte vi hennes mjölkmaskin och jag gjorde ett litet getstall i vår gamla lagård, där vi sen hade 4-5 getter hela åttiotalet. Omedvetet följde vi egentligen då en mycket gammal tradition i Kyrkås och Jämtland där man alltid hade haft ett litet antal mjölkgetter vid sidan om på alla hemman.

Getskötseln

Grisarna

Korna

I början av nittiotalet infördes smittskyddsbestämmelser som gjorde att vi inte kunde ha får och getter på samma gård, så getterna avvecklades. I samma veva hade jag fått en SLB-kvigkalv i födelsdagspresent av välmenande goda vänner, som tyckte att det saknades ett djurlag på gården. När hon växt upp och blivit betäckt ändrade jag getmjölkmaskinen till komaskin för att ta vara på hennes stora mjölkmängder till både hushåll och varje år några inköpta spädkvigkalvar med olika köttrasinslag som blev starten för dikobesättningen. Till den pjäsen hör att vi också under några år haft en sugga som antingen körts till galt eller seminerats och grisat kanske fem - sex gånger och även 15 - 20 hybridvärphöns i gamla lagårn, som fanns med ända tills vi avslutade hela verksamheten.

Nötbesättningen är korsningar av olika kött- och mjölkraser, för närvarande betäckta med en Charollaistjur. Tjurkalvarna brukar slaktas vid 15 - 16 mån och 375 kg slaktvikt och kvigorna går till slakt vid ca 19 mån och väger då omkring 290 kg. De senaste åren har vi dock p g a platsbrist sålt undan tjurkalvarna som halvfabrikat.

Vinbärsodlingen

Bland de mer udda dragare som passerat egendomen finns den här Fiaten på styltor. En dansk entreprenör betade av både danska och svenska vinbärsodlingar ända upp till Norrbotten med detta egenbyggda tröskverk med ordinära vindruvsskördare som förlaga. Han kom förbi Bringåsen vid ett par tillfällen på 1980-talet då jag ville pröva maskinskörd av vår bärodling till saftning. Skördemetoden var helt klart ekonomiskt fördelaktig jämförd mot andra alternativ, och några lokaltillverkade saftflaskor försökte vi kränga på en midsommarmarknad 1988. Alla övriga insatser och saknade resurser inräknat blev detta dock en omöjlig affär för oss och bärodlingen avvecklades några år senare.

Redan medan vi bodde och arbetade i Umeå (före -76) började vi förbereda en på den tiden ny och intressant norrlandsproduktion av svarta vinbär. Den växte så småningom ut till närmare två hektar med buskar, vilka från början skördades med självplock. Buskarna krävde en del växtskyddsbekämpning och de mellanliggande gräsbanorna måste putsas med jämna mellanrum, och för dessa ändamål skaffade jag en åkgräsklippare som modifierades lite så att den kunde gå intill buskraderna och även bära en liten fläktspruta för bekämpningen. Maskinen visade sig också bli en utmärkt bärare för hantering av alla de flyttbara elstängsel som i alla år utgjort en viktig del av betesdriften som ingått i växtföljden på vår åkermark. Den lilla traktorn var tämligen ofarlig men populär att släppa i händerna på den unga familjearbetskraften och avverkade under åren många timmar i gräsklippning mellan vinbärsbuskarna och remsor runt betena för elstängslen, där vi samtidigt kunde ta med dom upprullade stängsel som skulle flyttas. Intresset för självplock av vinbär minskade och upphörde så småningom, och vi försökte ett par år med inlejd maskinskörd. Skördandet fungerade utmärkt men avsättningen för skördade bär till rimligt pris och besvär var mycket problematisk, vilket hade till följd att vi under 90-talet lade ner underhållet av odlingen. Skörden försvann till parasiter och ogräs och buskarna röjde jag bort helt något år innan vi slutade. Det kan väl tillfogas att bara några stycken av samma sorters buskar på vår tomt några hundra meter ifrån fältodlingen fungerade utmärkt tills vi for därifrån, med enbart årlig beskärning och gödsling som underhåll.

Skogsbruket

Som nämnts tidigare ca 140 hektar produktiv mark med alla nödvändiga skogsbruksplaner och miljövårdsavsättningar. Tidigare gjorde jag en del ungskogsgallringar själv med motorsåg och en Skogis miniskotare eller med Leylandtraktorns griplastarvagn, vilken annars mest fungerade som effektiv stenplockare efter plöjning och harvning. På senare år hann jag bara med att plantera efter Norrskogs avverkningsuppdrag och lite plantröjning med röjsågen. En stolthet är tallskiftet närmast gården som jag minns att pappa lät fröså med hjälp av en skolklass när jag var sådär 4-5 år. Sen har jag varit med och vårdat, gallrat och stamkvistat beståndet till det som i dag börjar närma sig en vacker 65-årig timmerskog. Jag har ingen säker volymbestämning på hela skogen från när jag föddes, men den har i alla fall helt klart sedan dess lämnat ifrån sig rätt mycket virke vid regelbundna avverkningar och trots eller snarare tack vare detta ändå vuxit avsevärt i omfång och kvalitet till de rotstående 16 000 m3 som gällde vid vårt frånträde.

Vid sista skogsplanteringen experimenterade jag med att blanda gran och lärk på ett skifte. På kortet ovan når lärkplantorna 1 - 2 meters höjd medan granplantorna ännu knappt når över höstgräset. Av dom som lyckats i livet brukar ju en del dra sig tillbaka till en vingård nånstans långt söderut. Vi nöjde oss med att köpa en villatomt med ett äldre hus nära Lenas hemgård i västra mälardalen. Här kunde vi ta över en del fina fruktträn och åter odla upp en liten trädgårdstäppa. Vingården har jag planerat till en tjugufem meters rad längs stängslet mot grannen - början på den syns ovan.

Framtiden

Vi själva har numera båda (från 2009) överskridit pensionsstrecket, och har funnit duktiga efterträdare som löst ut oss ur företaget och i enlighet med en obönhörlig utvecklingslogik fortsätter att driva vårt gamla familjeföretag som en del i sitt nyare nästa-generations familjeföretag.