Nutida jordbruk

Följande framställning beskriver de förhållanden som gällde på gården Busvebacken fram till slutet av år 2008. En del av bildmaterialet utöver vad som finns på denna sidas bilaga, finns lagrat i bilagan till MinHistoria.

Egentligen ovetande om morfars sällsynt stora intresse för dokumentation har jag också under hela min aktiva tid dokumenterat och samlat liknande uppgifter om samma gårds fortsatta uppbyggnad och produktiva avkastning, i form av ett tidsenligt familjeföretag. Detta redovisas också mer detaljerat i MinHistoria.

Lena och jag har ganska uppenbart gjort ungefär samma livsresa som de flesta av våra respektive förfäders generationer genomlevt. Jag har under vår pågående verksamhet alltid känt att vi suttit i samma båt som våra aktiva jämnåriga kolleger, dvs några få har kunnat överta och förvalta redan välbyggda gårdar, men de flesta som nu har aktiva jordbruk har faktiskt liksom vi börjat från små omständigheter och efterhand investerat sig uppåt i "näringskedjan". En bonus för vår del blev att vi kunde sälja vårt s k livsverk på marknaden och på det sättet få alla dolda anläggningsinvesteringar värderade och sedan även kapitaliserade i och med att vi klippte alla band, sålde hela företaget till fortsatt jordbruksverksamhet och flyttade därifrån.

Historiskt sett blir denna del en direkt kronologisk fortsättning på den dokumentation som presenterades under den föregående historiska länken om företaget BusveBacken. I en nyskriven och kortfattad pdf-fil på 9 sidor har jag sammanfattat gårdens hela historia och de olika gårdsinnehavarnas verksamheter fram till år 2008 i länken Bondenätverk. Innehållsförteckningens kapitel 7 om Lenas och min energihantering under våra verksamhetsår, finns också utbrutet och utvidgat i en fristående länk med namnet

• EnergiBokslut för Busvebackens samhällstjänst under min livstid. Den är ett försök att åskådliggöra min erfarenhet av den starka relation som alltid funnits för energiinsatserna i kedjan bonde-teknik-odling-husdjur-livsmedel. Ramen för dom här tankarna har jag hämtat från de avhandlingar som visas i EmPower. Jordbrukets aktuella plats i hela det svenska samhället försöker jag visa här. Bioenergi i samhället

Inledning

År 2008 gick det här gårdsföretagets senaste (och sista) innehavare Jan och Lena i pension och vi sålde vår del av Busvebackens areal och anläggningar till nya seriösa brukare. Vi har själva flyttat ner till Lenas hemtrakter i Mälardalen, men räknar med att hålla oss a jour med den fortsatta utvecklingen på Busvebacken och även fortsätta att komplettera den här hemsidan med nytt material som kan komma fram.

Med åren har jag kommit till insikt om att allt jordbruk för samhällets behov i första hand vilar på tre grundpelare, som vi liksom de allra flesta bönder undermedvetet men i praktiken självklart planerar vår verksamhet efter.

Den långsiktigt påverkbara ramen för all biologisk odling består av de tre intimt sammanlänkade byggstenarna människans arbete, disponibel markareal och fasta långvariga anläggningar. Ingen av dom kan undvaras och all vidare detaljplanering angående köp av insatsvaror och dagliga verksamheter i den kommande framställningen är beroende av de tre grundfaktorernas skick och omfattning.

Arbetet

I likhet med ett konstaterande som morfar gjorde för en kort period omkring år 1875 har företaget under hela vår ägartid klarat arbetsinsatsen inom ensamfamiljens ram. För oss har detta varit ett viktigt skäl till valet av dominerande produktionsgrenar (lamm- och nötkött plus skogsbruk) för att även ge viss arbetstid över för en hel del lantbruksutvecklande engagemang inom föreningar, skola och politik utanför gården.

En andra målsättning har varit att ständigt hålla sig så uppdaterad inom hela vida fältet av lantbruksvetenskap att vi kan bedöma var gränsen går för vår egen effektiva arbetsförmåga på olika områden och när man bör överlämna kvalificerade uppgifter och bedömningar till utomstående välavlönade medhjälpare/experter.

Som referensjämförelse för de många data om arbetstimmar som redovisas i de följande texterna ska nämnas att en svensk heltidsanställds årsarbetstid vid vanlig 40-timmars arbetsvecka i industrier och verkstäder och kontor uppgår till mellan 1600 och 1800 timmars närvaro på arbetsplatsen.

Marken

utgör och tillför i första hand rotfäste, växtnäringslager och rörligt vattenmagasin för den odlade växtlighet i den totala företagsbilden, som varje bonde anser vara bäst lämpad att ge ekonomiskt och arbetsmässigt högsta avkastning under rådande klimat- och ljusförhållanden. Det är den disponibla markytan på kartbilden som sätter gräns för den årliga odlingsplaneringen.

Markytans kvalitet i övrigt kan påverkas långsiktigt av en mängd andra arbetsinvesteringar, där äganderätt är en viktig förutsättning för viljan att göra optimala satsningar. För dom flesta bromsas den utvecklingen av att det krävs lång tid och stora ansträngningar för att bygga upp de grundkapital av finansiering och marknäring som krävs för ett optimalt ägande och brukande.

Arrende från utomstående ägare är en god men långsiktigt dyr form att utvidga arealen med på marginalerna, dvs utanför de egna fasta anläggningarna. Där kan eller vill man sällan göra långsiktiga kvalitetsförbättringar och markägaren är en okontrollerbar faktor som också ofta kräver en omotiverad vinst av sitt markägande.

Anläggningarna

är egentligen kontentan av historiska och aktuella investeringar i odlingskultur - hela den synliga och dolda miljö som fungerar som bondens verkstad innanför jordbruksfastigheternas yttergränser.

Vid ägarskiften kommer anläggningstillgångarna fram i ljuset och kräver någon form av finansiering, som i slutändan alltid måste betalas av produkterna från bondens verkstad. I nationalekonomin har man i dag blandat korten så att man inte förmår skilja allmän odlingskulturmiljö från naturmiljö. Det finns därför ingen plats för bondens omfattande verkstadskostnader i samhällets livsmedelskalkyler och inte heller i de livscykelanalyser (LCA) som nu används i alla miljösammanhang.

Arbete och anläggningar i lantbruk är energiutveckling i sin grundläggande biologiska form, för vilket jag har funnit en del publicerad vetenskap som beskrivs närmare i EmPower.

Den primära anläggningen är alltid den första nyodlingen eller nybrottet från den grandominerade urskog som utgör sista mogna stadiet i vårt nordliga klimats naturliga utveckling på den odlingsbara och naturligt dränerade mineraljorden. Orörd granurskog ger mycket lite viltbete och på sin höjd en ytterst långsam tillväxt av skägglav som bara renar kan utnyttja till vinterföda med en extremt låg nyttoavkastning per hektar för människor. Till virkesproduktion kan urskog bara exploateras en gång. Därefter är den redan så kulturpåverkad att fortsättningen måste vara odlad produktionsskog för att markanvändningen ska vara motiverad i ett totalt samhällsperspektiv. Fibermassan från skogsbruk kan ge hög årsavkastning av biologiska kolmolekyler, men varken människor eller husdjur kan äta av det, och kilopriset är lågt.

Kvalitetsaspekten på det organiska kolet gör att det inte finns något annat alternativ för nutidens mänsklighet än att riva bort skogen och anlägga odlingsmark för livsmedel och djurfoder med allt vad detta innebär av kostnader för stubbröjning, stenröjning, ytplanering, djupluckring, täckdikning och uppgödsling till bördighet och markstrukturer som passar för den planerade växtodlingen. I torra områden tillkommer storskaliga anläggningar för vatten till bevattning, som om det ska fungera långsiktigt, måste vara så rikligt att man också kan dränera bort en del lakvatten för att förhindra saltanrikning i odlingsmarken.

Odling uppstår aldrig utan insatser av näraboende människor och för det mesta även växtlighetens vidareförädling med husdjur, samt en stor mängd olika resurser som dragkraft, redskap, arbetsmaskiner, torkanläggningar, lagerutrymmen för både intern omsättning och leveransprodukter. Ju bättre och lättillgängligare utrymmen man har för allt detta, desto effektivare och större produktion hinner den viktigaste begränsningsfaktorn i form av bondens arbetsinsats åstadkomma.

Slutligen har vi den s k läglighetsfaktorn som har ett avgörande inflytande på beräkningar av kapacitet och tillgänglighet på alla maskiner och tekniska system, och som de flesta utomstående betraktare har svårt att förstå sig på. Lite enkelt förklarat handlar det om att all fältmässig växtodling är mycket känslig för vädrets oförutsedda växlingar, och dessutom måste ske i samklang med dom tämligen säkra årstidsväxlingarna. Det är ingenting nytt för böndernas vidkommande utan har erfarenhetsmässigt beskrivits i bondepraktikan under flera hundra år.

I praktiken betyder detta att flera av dom stora åtgärderna som harvning, sådd och vallskörd bara kan utföras optimalt (för bästa resultat) under ett kort tidsfönster som infaller samtidigt för alla bönder i trakten, och som dessutom ständigt ligger under hot från inkommande lågtryck och regn. Det blir alltid en delikat avvägning mellan att lägga mera pengar på en viss överkapacitet som förkortar arbetsoperationerna med några dagar men säkrar en jämn och hög avkastningsnivå, eller att spara investeringskostnader med en gammal och sliten maskinpark som vissa år inte hinner med sitt jobb, då förlita sig på inhyrda entreprenörer som inte heller kan komma samtidigt till alla kunder och som följd av detta riskera skördeförluster pga för sen sådd och för sen skörd eller väderskadad skörd. Att skifta från torrlagrat hö till våtlagrat ensilage minskar väderberoendet, då ensilageskörd i nödfall kan ske även när det är korta uppehåll mellan skurarna.

Gårdar och geografi

Byn Bringåsen i den lilla socknen Kyrkås gränsar till Östersunds stadsgräns i NO ungefär mellan länsvägarna mot Lit-Hammerdal och mot Stugun-Sollefteå.

Den gamla kulturmärkta gården Backen (Bringåsen 2:2) till vänster och avstyckningen från 1925 (Bringåsen 2:11) till höger med de moderna driftsbyggnaderna, vilkas tillkomst presenteras mer detaljerat enligt innehållsförteckningen.

Gamla gården syns som kulturskyddad byggnadsmiljö i förgrunden och nutida driftbyggnader befinner sig längst upp på den vänstra bilden.

En horisontell linje genom det stora ljusa fårhustaket i bakgrunden avgränsar den odlingsmark hitom linjen som bröts upp före år 1900 och den marken bortanför linjen, som har odlats upp under min tid - efter 1955.

Längst ut vid höger bildkant, snett ovanför ett litet rött tak (en del av den kornlada där tröskverket fanns) syns den ursprungliga odlingen som tillhörde Åströmstorpet. Ovanför, där det stora skiftet når ut i bildkant ligger sägnens gamla kyrk- eller tempelplats, den synliga Busvebackens topp. Fåren på bilden här nedanför betar i dess sluttning.

Vy över "sve" eller det s k Djupsved, som utgjorde huvuddelen av den gamla gårdens åkerareal. T v bakom träden låg det ursprungliga Åströmtorpet. Ladan t h var från början såghus vid den flerbladiga ramsåg, GilleråSågen, som avhandlades i flera brev och byggdes 1879 vid Bringåsån (Gällran, Gillerån).

Mitt i bild vid horisonten ser man krönet av Busvebacken och den gamla tempelplats som enligt sägnerna (se KulturBerättelse) skulle ha legat här. På närbilden betar några får strax under själva krönet.

Den svartvita flygbilden över Bringåsen i två förstoringar togs omkring 1960 och visar hur byn såg ut något av de sista åren som pappa levde. Man kan tydligt se raderna av fyllda höhässjor ute på de flesta skiftena. Den första bilden visar byggnaderna vid båda gårdarna på "Backen", med huvudgården till höger och längre upp till vänster hustaken på den mindre avstyckade del som mamma och pappa fick köpa och börja bruka själva år 1939, två år innan jag föddes här.

Jag har också funnit dokument som visade att deras bondestart i slutet av samma år stördes påtagligt av att pappa tvingades avstå ungefär 365 arbetsdagar för de närmaste två-tre åren av andra världskriget till beredskapstjänst långt hemifrån och utan kompensation. Som nystartade hade dom inga marginaler för att anställa någon extra hjälp och grannarnas möjligheter att ställa upp var också begränsade så mamma hade en tung börda att ensam hålla verksamheten och värmeproduktionen inomhus igång under speciellt den första kalla krigsvintern, vilket går att läsa om i http://www.busvebacken.se/KarinochNisse?action=AttachFile&do=get&target=F%C3%A4ltpost+25100+2++Tornedalen.pdf .

Nästa bild omfattar hela det område i byarna Kyrkbyn, Lungre och Bringåsen som jag och Lena så småningom kunde disponera stora delar av efter att vi startat vårt företag 1976 med basen fortfarande på den gård där jag föddes och växte upp. Här ser man tydligt den dåvarande ägostrukturen som omfattade sju olika aktiva brukares åkermark på samma område som nästa gröna bild där två olika brukare delade på ett området som endast utgjorde en liten del av deras totala innehav. Varje gård hade 1960 minst ett kornskifte (ljusa skiften), som möjligen några fortfarande skördade av med självbindare. Annars fanns det en entreprenör i grannsocknen med en av de nya svenska småskördetröskorna som nu börjat köra omkring i flera socknar och tröska av det som hanns med innan snön kom. En annan entreprenör hade köpt en ny, för den tiden stor Volvo T31, som han plöjde tvåskärigt med över samma område. Jag hade smått om tid pga studier och klarade bara av att sköta vårt eget uppe i vänstra hörnet med vår första gummihjulstraktor utan hydraul och pappas gamla fordsonredskap. 1963 fanns hästar kvar på en hel del gårdar för de lättare körslorna, framför allt sådd, höbärgning och lite brosslingar i skogen.

Satellitbilden över samma avsnitt som den första bilden av Bringåsen togs i augusti 2008, mitt sista bondeår. Jag har lagt in en 300 m lång gul skallinje, som sträcker sig från mitt brukningsscentrum mitt i gården, och slutar i högra ändan vid kornmagasinet som min morfar satte upp 1891.

Min generation odlade i huvudsak vall till hö, ensilage och bete och brukade allt synligt på bilden utom ett mindre område i mitten. Sammanlagt hade vi nära 100 hektar under plog inom en radie av 2 km i ett vanligt svenskt moränlandskap, där skiftesstorlekarna i stort sett följer fastighetsgränser från laga skiftet på 1840-talet. I nedre delen finns ett alldeles nyskördat ljust område av energigräs. Längre upp mot höger har jag kört av ett par drag med slåttermaskin i kanten på ett nästan tröskfärdigt havreskifte som vid det här laget borde se gult ut från marknivån. Jag plöjde upp och sådde om ca 20 % av vallarna som insådd i spannmål eller grönfoder varje år.

Brukare och familj

Lena och Jan Nilsson, och här har vi fött upp tre numera utflugna barn, Anders, Johan och Anna.

De fyra generationer som både är födda och har vuxit upp på gården under de 153 år som den ägts och byggts upp av släkten är morfar A J Hansson f 1857, mamma Karin Nilsson f 1906, min dotter Anna Nilsson f 1979 och jag själv Jan Nilsson f 1941.

Min mor Karin skrev år 1985 i KarinsMemoarer nedanstående utdrag som kan illustrera vår bakgrund och historia som bönder på gården vid den tidpunkten.

På Ultuna träffade sonen Jan agronomie studeranden Lena från Torpa socken i Södermanland. De gifte sig så småningom och flyttade som färdiga agronomer till Röbäcksdalen i Umeå och jobbade med Lantbrukshögskolans (numera SLU) fårförsök i Norrland, ett projekt som varade i 5 år. 1976 flyttade de hem till Bringåsen, Jan med ett lärarjobb på Torsta lantbruksskola i bakfickan, och tog över jordbruket härhemma för gott. Och här börjar nu berättelsen om kvinnans situation i dagens jordbruk här i Bringåsen.

Lena och Jan Nilsson brukar nu 13 hektar egen åker och arrenderar 37 hektar, däribland den andra delen av gården som varit mitt barndomshem. På den arealen producerar de fårbete, hö och någon spannmål för djurens behov, potatis, grönsaker och litet brödsäd (råg) för eget behov. Produktionsinriktningen är i huvudsak fårskötsel med lammkött och ull som slutprodukt. På ca 3 hektar odlar de svartvinbär och skogen omfattar 140 hektar. Djurbeståndet 200 tackor före lamning, 2 fårhundar, 3 - 4 getter, och på senare tid ett 10-tal husbehovshöns. Nytt fårhus och bostadshus, samt jordkällare ha de byggt efter tillträdet.

Familjen består av Jan 43 år, Lena 42, barnen Anders snart 16, Johan 13 och Anna snart 6 år. Lena är född och uppvuxen på en lantgård i Torpa nära Kungsör i Södermanland, och inhämtade sin första kunskap om lantbruk hemma hos far. Efter studenten läste hon in ett par betyg i matematik och teoretisk fysik vid Umeå universitet, men sökte sig sedan till Lantbrukshögskolan i Ultuna där hon mötte Jan och kom att så småningom bli lantbrukarkvinna i Jämtland.

Arbetet på gården sköter hon och maken gemensamt, men båda har vid sidan om undervisningstimmar på Torsta lantbruksskola, mest vid kortkurser i fårskötsel och liknande. Gemensamt sköter de också den ekonomiska planeringen, men all bokföring, "blankettexercis" samt avels- och utfodringsplanering för husdjuren, d.v.s. kontorsarbetet sköter Lena. Huvudansvaret för hushållet är väl Lenas, men behöver hon åka ifrån på annat uppdrag så klarar hennes karlar den biten också. I fårhuset krävs hennes insatser mest under intensivperioder som lamning, sortering, märkning, klippning, betäckning, seminering m.m. Vanlig vardagsrutin under lugnare perioder sköter Jan, liksom det mesta vad gäller vinbärsodlingen och skogsbruket. Men visst händer det att Lena åker med till någon skogsröjning och hjälper till ibland, och vinbärsskörden är ju gemensam sak. Vårbruket, som också innefattar en nyodling, sköts gemensamt. Vid behov manövrerar Lena den traktor som drar harv, vält eller såmaskin.

Gården

Historisk översikt

Gården Backen (Busvebacken) uppstod egentligen för 150 år sedan i samband med laga skiftet, då den ursprungliga betydligt äldre fastigheten bröts ut från dåvarande byn och flyttades en kilometer västerut till oröjd mark. Morfars detaljerade framställning av hur gården utvecklades på 1800-talet finns under KulturBerättelse.

Hans Andersson var född och uppväxt i grannbyn västerut, Kläppe. År 1854 gifte han sig med den jämngamla tösen och skolkamraten Brita Jonsdotter från Lungre. Ett år efter giftet flyttade paret med sin nyfödda dotter Anna till en helt ny obebyggd fastighet i Bringåsen som Brita tilldelats vid arvskiftet från sterbhuset efter sin avlidna far. Sedan odlade de upp nya åkrar och byggde upp nya hus och ersatte gamla i rask takt under hela sitt aktiva liv, vilket beskrivs under BusveBacken. Hans blev så småningom bortrest under långa perioder som riksdagsman, men gården utvecklades under tiden vidare i den hemmavarande familjen och delades i följande generationer till tre nya fastigheter.

Eftersom jag har intresserat mig för bygghistoria och inventerat byggstrategierna i hela Kyrkås socken så långt det har funnits dokumentation, så kan det vara intressant att jämföra byggstrategierna inom huvudpersonerna Hans och Britas födelsegårdar med den allmänna utvecklingen i Kyrkås under olika tidsåldrar.

Hans är född på byn Kläppes sannolikt äldsta och första hemman i byn som fick mantalsnumret 1 någon gång på 1600-talet. Byns historia som en del av Kyrkås socken går tillbaka till åtminstone 1100-tal, då man har en del spår av att församlingen bildats som annex till Frösö socken. Det intressanta med hemmanet No 1 i Kläppe är att man kan finna en tidpunkt på 1600-talet när gården förvärvades till Hans Anderssons familjeanor och därefter har den som enda hemman i hela Kyrkås gått i obrutna släktled från far till son eller dotter fram till idag, och ganska unikt är att det är den enda gården i Kyrkås som fortfarande med obrutna släktled har ett aktivt jordbruk i egen regi.

Nästa unikum finns på Britas föräldrahem som är en del av den gamla centrala kyrkbyns första historiska hemman med mantalsnumret Lungre No 1. Där går familjehistorien tillbaka till 1700-talet. Britas födelsehem klövs ut omkring år 1760 från det gamla och fortfarande till vissa delar bevarade, kringbyggda gårdstunet på stamfastigheten. De två gårdarna ligger fortfarande i stort sett "väggivägg". Även här har familjesuccesionen fortsatt om än inte riktigt i generationsföljd och gården drivs nu som ett aktivt skogsbruk av den senaste unga generationen.

Båda dom här nämnda gårdarna har alltid byggt i trä vilket innebär att kontinuerligt använda lagårdar och stallar ofta måste ersättas med nya med ganska korta intervall och minst en gång per generation.

Hans och Britas respektive fäder var ledande personer i Kyrkås (sockenskrivare och kyrkovärd) när den nya kyrkan uppfördes omkring 1840 (KyrkornaiKyrkås), och var alltså med när församlingsmedlemmarna självsvåldigt beslutade och genomförde kyrkobygget i den nya tekniken "gjuthus" där man göt väggarna med glidformar och en fyllning av kalkbruk och åkersten.

Ungefär 20 år senare när Hans och Brita just startat sitt livsverk på Backen i Bringåsen började en byggrusch i socknen, när omkring en fjärdedel av alla hemman inom en tioårsperiod uppförde stora gjuthus som kombinerat häststall och kolagård. Men inte hemman No 1 i Kläppe eller Lungre!

Det visade sig att dom här gjutna lagårdarna inte hade evigt liv, och alla utom ett togs ur drift efter femtio år och revs sedan efterhand. Den enda gjuthuslagården i Kyrkås som avvek från det här mönstret var KläppeLagårn som uppfördes av närmaste grannen till Käppe No 1. Den blev i sig ett unikum eftersom den stått kvar på sin plats utan yttre förändringar av skalet från 1860 till idag och har använts till fullskalig mjölkproduktion av fyra generationer fram till år 2008. Kläppelagårn kom in i min familjekrets på trettiotalet när min mammas syster Anna gifte in sig med en son i huset och blev husmor där.

Nutid

Vid början av 1970-talet bestod gården 2:11 av 7 ha åker och 90 ha skog samt en gammal uttjänt lagård. Sedan jag och Lena flyttat hem och startat på allvar 1976 har vi byggt bostad (-77), fårhus (-79 #800 kvm), verkstad och nöthall (-95 #390 kvm). Vi har nyodlat åkermark och köpt till så att vi på slutet ägde och brukade 140 ha skog, 30 ha åker och 3 ha betesmark. Dessutom arrenderade vi 50 ha åker och 10 ha beten, och allt låg inom 2 km radie från gårdstunet men tämligen uppsplittrat i närmare 50 olika åker- och betesskiften.

Här syns gårdarnas placering i byn och i förhållande till odlingsarealerna från två olika flygperspektiv. Den övre bilden togs från norr och visar vår gårds läge längst upp till höger vid siffran 2.11 .

Nedre bilden visar en översikt från söder av de inringade arealer som jag och Lena brukade på slutet. Området längst upp t v är ett skifte, Åslejden, vid Kyrkås gamla kyrka (en separat del av Lungre by). Brukningscentrum ("Backen", "Busvebacken") ligger vid X.

Brita Jonsdotter var född i Lungre vid A på övre bilden. Hennes far Jon Johansson köpte till stamfastigheten Bringåsen No 2 (vid B längst t v)vid exekutiv auktion år 1837 och lyckades med att under det pågående laga skiftet få den mycket instängda fastigheten flyttad till ett rymligare och dittills oröjt byområde höger om bildens mittlinje (till C). Det nygifta paret Hans Andersson från Kläppe och hustrun Brita Jonsdotter från Lungre kom hit och började odla upp och bygga år 1855, medan Britas bror Per Jonsson tog över hemfastigheten Lungre 1:2 vid A.

De sedan länge utplånade stamfastigheterna Bringåsen No 1 och Bringåsen No 3 låg från början "knutfast" intill varandra ungefär vid B i Bringåsen men har efterhand delats upp och flyttats isär åt olika håll. Det jag fått fram ur dokument beskrivs under MarkAnläggningar.

Den ursprungliga fastighetsdelen Bringåsen 2:2 med kulturbyggnaderna skiftades 1887 över till äldste sonen (min morfar) Anders J Hansson som drev den aktivt tills han dog 1932 varefter gården drevs av hemmavarande barnen Karin och Erik som sterbhus fram till 1938. Den bästa översikten över gårdstunen syns på det första fotot överst på sidan.

1925 delade morfar av en del (2:11) till sonen Nikolaus, som inte lyckades klara 30-talskriserna i ekonomin utan fick flytta ifrån 1938. Då kunde den yngre dottern Karin (min mamma) och pappa Nisse lösa ut och överta fastigheten för en period som tillsammans med sterbhustiden varade till 1975, under 37 år. Morfars aktiva tid plus sterbhuset varade i hela 51 år medan hans far Hans hade lämnat över, ännu vid full vigör efter 32 års verksamhetstid.

Samma år 1938 tog den yngste sonen Erik och Elsa över den gamla huvudfastigheten (2:2) och drev den till 1975 då deras son Anders, som bodde och arbetade i stan, blev ägare och skogsbrukare medan jag och Lena arrenderade dess jordbruk och lagård till vårt nystartade jordbruksföretag på 2:11.

2:2 ägdes alltså fram till år 2014 av Jans kusin, Anders Hansson medan det som är nuvarande brukningscentrum (Bringåsen 2:11) övertogs och brukades av Jan och Lena från år 1975 fram till år 2008, 33 år.

Det till A J H:s bror Hans Hansson avstyckade s k odelstorpet vid skolan (Bringåsen 2:10) gick vid Hans´ död 1946 över till sonen Josef Hansson som då återvände till Bringåsen från sin andra amerikasejour, vilken började med utflyttningen (se AmerikaFeber) år 1928. Torpet ägs nu från 1993 av Olov Sjödin.

Den hemmansdel som mamma och pappa efter lång väntan kunde köpa 1938 var inte så stor och innebar skuldsättning, eftersom mamma hade många syskon som skulle lösas ut och pappa hade ännu många fler som skulle dela på de förmodligen rätt små tillgångarna i bodelningen efter hans föräldrar. Det sparkapital som brukar finnas i skogen var också hårt utnyttjat av den tidigare brukaren, morbror Nicke, som i princip gick i konkurs och fick sälja gården till sin hustru Ingeborgs familj i samma veva som Kreugerkraschen 1932.

Pappas egen privatekonomi, när han fortfarande bodde med föräldrar och syskon på arrendegodset Klöstanäs i Lit runt 1930, verkar ha varit efter förhållandena ganska bra, och han ser väldigt elegant och välklädd ut på alla foton från Bringåsenvisiterna. Som 23-årig yngling arbetade han yrkesmässigt i vitt skilda verksamheter som båtbyggare i egen regi, skomakare med tillverkning av både läderskor, skidpjäxor och filtluddor, försteförare på traktorn i arrendejordbruket, snickare och sågförman vid olika bysågar på vårvintrarna. Och jag tror att han var duktig på alla grenarna, men möjligen hade han svårt att ta ordentligt betalt. Allt utom båtbyggeriet följde med till Bringåsen och pågick under mellankrigstidens ekonomiska krisperioder fram till mitten av 1950-talet när han drabbades av cancer ungefär samtidigt som den allmänna samhällsekonomin började få fart, och därmed kom han återigen i otakt med den tidens ekonomiska uppsving i samhället.

För mammas del blev det så att hon av olika omständigheter blev fast på gården i hela sitt liv – först hemma hos sin åldrade far när brodern Erik också var sjuklig, sedan start på egen gård bredvid tillsammans med pappa strax innan andra världkriget började, och de sista femton åren, från 1963 fram till flera år efter sin ålderspensionering, som mycket aktiv änka i sterbhuset efter sin man ända fram till sin egen 70-årsålder år 1975, då jag och Lena formellt tog över. Därefter bodde hon kvar i en "undantagsstuga" på min brors avstyckade bostadsfastighet på gårdstunet fram till sin död vid 97 års ålder år 2004 efter ett aktivt liv ända fram till det allra sista året.

Jag minns inte att hon nånsin hade någon lön eller ersättning för annat arbete utanför gården. I ungdomen fick hon liksom sina syskon gå ett par vinterkurser på för hennes del två olika folkhögskolor, Birka i Ås och Kristinehamns Praktiska skola i Värmland. Hon upplevde detta som stora äventyr och sade senare att hon väldigt gärna velat studera vidare. I stället blev det nu som extraknäck utanför jordbrukandet att hon hade hand om en fostergrabb ”med särskilda behov” i ett par perioder på sextio- och sjuttiotalet, först Roland och därefter Sven, vilket hon förstås fick lite ersättning för, men det var förmodligen inte mer än vad grabbarna kostade i utlägg.

Bostadshus

Så här såg det ut framför huset när jag var bara några månader gammal ungefär vid jultid 1941. På andra bilden sitter och står Nisse, Jan, Ingrid Wadsby från granngården och syrran Inger på trappan vid det nypanelade huset år 1952. Jag och Staffan var då tio-tolv år och hade varit med och spikat bräder och läkt på hela huset. Tredje bilden visar familjen med fostergrabben Roland vid huset 1960 (jag fotograferade). Sist en bild på min hörna av mitt och Staffans rum som det såg ut när jag gick på läroverket 1958. Skrivbordet, stolen, lådhurtsen och lamporna är egna alster från skolslöjden, som jag hann med ganska många årgångar av långt upp i realskolan.

När vi löste upp sterbhuset efter pappa år 1975 bodde Lena och jag fortfarande i Stöckeby, Umeå (första bilden). Min bror Staffan hade då sedan flera år flyttat hem till jobb i Östersund och börjat renovera bostadshuset där han bodde tillsammans med mamma. Vid arvskiftet 1975 delade vi gården så att Staffan behöll bostadshuset och boden på en villatomt medan jag övertog resten av den i stort sett obebyggda jord- och skogsarealen och vi båda löste förstås ut vår utflyttade systers andel.

Bilden visar bostadshusets utseende år 1988 med Staffan och hustru Audfrid framför. Dom gifte sig 1975, och som den byggingenjör Staffan är, så fixade han snart till en liten trivsam undantagsstuga på tomten (nästa bild) åt mamma Karin, där hon sedan kunde fortsätta vara sin egen i mer än tjugo år till, innan hon avled i sin egen säng år 2004, 98 år gammal. Jag vet inte om mamma dessförinnan tänkte på att hon upprepade sin farmors livsöde. Brita Jonsdotter avled nämligen i sin undantagsstuga bara hundra meter härifrån när hon var 96 år gammal och hennes barnbarn Karin i huset bredvid var 16 år.

Ny brukarbostad 1976

När jag fick mitt intressanta projektjobb på SLUs norrlandsstation Röbäcksdalen i Umeå år 1970 visste vi att att det skulle avslutas 1976. Redan då började jag sikta på att planera för bondestart -76. 1975 gjorde sterbhusdelägarna upp om arvskiftet, där vi var överens innan om att Staffan, som börjat rusta bostadshuset skulle få behålla det på en avstyckad tomt, medan vi löste ut syrran Inger och jag och Lena fick överta den viktiga markareal som skulle bli början till underlag för lantbruksbygget. I gengäld fick han då bistå med sitt byggkunnande och nätverk från sitt jobb på Östersunds tekniska kontor för att hjälpa oss med ett nytt byggnadsbestånd på vår nu obebyggda jordbruksfastighet. Vi skulle dock flytta hem först innan några byggen kunde starta, och det löste sig genom att Staffan inredde en tillfällig lägenhet på en ursprunglig planlösning i övervåningen på sitt hus där mamma och pappa faktiskt också hade haft inneboende de första bondeåren under andra värlsdkriget. Vi flyttade hem och in där i juni 1976 med vid den tiden två barn Anders sju och Johan fyra år.

Tillsammans med Staffan var vi överens om att vi skulle kunna bygga ett lösvirkeshus med ett par anställda snickare till ett lägre pris än att satsa på något ur den rika flora av fabrikshus som då erbjöds. Vårt eget bostadsbygge startade därför med att vi under sista året i Stöckeby, Umeå fick hjälp av en granne som var byggnadsingenjör att sammanställa en hel byggplanritning för en villafastighet som vi gemensamt klurade fram från ideer ur några modulhuskataloger. Planen lämnades in och godkändes sedan på byggnadskontoret i Östersund.

1976 gick också morbror Erik i pension utan någon efterträdare på brukandet, så då fick vi arrendera åkermarken och den rätt så stora lagården som står alldeles framför vårt husbygge. Lagården hade en ny torkanläggning sen några år i höskullen. Där kunde vi nu expandera fårbesättningen inför ett kommande stallbygge. Vi hade full sysselsättning resten av sommaren med att ordna den lagården, stängsla och planera om växtodlingen med anledning av avträdda och nytillträdda arrenden och planera vidare för bostadsbygget som började med schaktning i september samma höst.

En avgörande förutsättning för den här förändringen i vår livsföring var förstås hur vi skulle försörja oss under övergången. Själva flytten möjliggjordes av att det lägligt dök upp en utannonserad ekonomilärartjänst på lantmannaskolan Torsta i Ås. Mina breda studieval tidigare hade gjort mig fullt kvalificerad för detta jobb som jag sökte och fick med start andra halvåret 1976, och detta skulle nu också fogas in i det dagliga tidsschemat. Arbetstiderna för närvaron på själva skolan hängde på den tiden samman med schemaläggningen av mina undervisningstimmar, som innebar att att jag kunde göra en hel del förberedelsearbeten hemma vilket underlättade. Den här lärartjänsten på heltid upprätthöll jag i fyra-fem år framåt tills vi hade byggt färdigt. När jag sen inte fick gå ner till deltid sade jag upp mig hos arbetsgivaren landstinget och fortsatte sedan på samma sätt som Lena gjort från början med sporadiska insatser efter eget val som timlärare på samma skola.

Den nya hustomten schaktades av i september 1976. Läget bestämdes bl a av att vi skulle ansluta vatten till den välfungerande befintliga borrbrunnen invid Staffans hus, samt ha gemensam avloppshantering och en gemensam värmecentral för fliseldning, vilka båda måste nybyggas i anslutning till vårt hus.

Det bilgarage som hör till varje villabygge hade jag planerat så att det skulle kunna fungera som gårdsverkstad för både trä- och metallarbeten, vilket innebar att från början göra invändig takhöjd och portöppning tillräckliga för traktorer och redskap. Detta fungerade sen som jag tänkt, men tidens krav på allt större dragare och redskap gjorde att vi 1995 flyttade verkstadsfunktionen till ett kombinerat nybygge i anslutning till det nya nötstallet (se nedan).

Byggplanen var att vi skulle hinna gjuta bottenplatta innan det blev frost, vilket vi genomförde i oktober. Från november kunde snickarna börja resa huset med virke som jag hämtade med traktorn från Ismundsundsågen som drevs av Staffans kompis från KTH-tiden och spånskivor som jag också hämtade själv från Byggelitfabriken i Lit. Vi fick bygget under tak och väggar till jultiden så pass, att det gick sätta in värmefläktar. Vid nyåret hade vi det året en ovanlig köldknäpp ner mot 30-31 minusgrader som vi annars aldrig haft här på Backen.

Bygget fortskred planenligt under första halvåret 1977 och i maj kunde vi flytta in i ett hus där det fortfarande återstod en hel del detaljer att fixa inne och i stora delar av ytterutrymmena. Den sammanlagda tidsåtgången för hela bygget från start till slut (ca 12 månader) summerade jag till cirka 3000 timmar, varav våra anställda snickare stod för hälften och jag och Lena för tillsammans 1200 timmar.

Jordkällaren

Varje bondgård behöver ett svalt lagerutrymme för hushållets behov. Vi planerade då även för en vinbärsodling som kunde ha behov av kyllager under skördeperioden. Det fanns ursprungligen en källare under halva Staffans hus, men den blev i praktiken förstörd i samband med renoveringarna. Vi satsade därför i början av 1980-talet på en ny traditionell jordkällare som jag dessutom kompletterade med ett begagnat kylaggregat. Kylaggregatet blev sedan aldrig använt, men annars fungerade källaren utmärkt både som potatislager, getostlager för mammas ystningar i sitt kök och lager för diverse sylt och saftkonserver under åren.

Ekonomibyggnaderna

Gamla lagårn

Det första permanenta fårhuset blev omkring 1965 inrett inne i den gamla kolagården, som för ovanlighetens skull hade en ganska väl tilltagen takhöjd (vilket saknades uppe på höskullen). Jag gjorde därför en hötork inne i djurstallet i mitten mellan det utåtvända kokrubborna. På utsidan ovanför krubborna och över smådjurutrymmet i lagårns bortre ända byggde jag enligt norska ideer upp ett löst spaltgolv för fåren på ca 1 meters höjd för att kunna samla hela vinterproduktionen av gödsel under spaltgolvet.

På sommaren lyfte jag bort spalten vid utgödslingen, som här måste göras med skyffel och skottkärra. Fårens foderkrubbor vändes mot hötorken. Fåren fick en egen nyupptagen port på lagom höjd med landgång som skymtar under snön på fotot härunder. Bredvid fåren blev också några bås för uppbundna getter på spalt uppsatta i hästspiltan i samma utrymme.

Tillbyggt stolphus med hötork

År 1972 blev vårt första nya fårhus med hötork byggt i form av en tillbyggnad där lagårdens inbyggda gödselstad tidigare legat. Staffan var hemma då och gjorde arbetet med bl a plåtklädda styrenplastelementfrån ett rivet kylrum till väggar. Dom hade jag fått tag i billigt och fraktat hem på bilkärran från Umeå. Det här bygget inrymde framför allt ett rejälare hötorksutrymme med full lagringhöjd och enklare inlastning. På den sista bilden ser man fläktkanalen till hötorken bortanför sommarboxen för slaktsvinen, som har boxväggar av uppresta golvelement från hötorken.

När det nya stora fårhuset med programstyrd höfördelare togs i bruk 1979 slutade vi att använda den här hötorken, och utrymmet blev sedan använt som maskinhall, lamningsutrymmen under våren och grisboxar. Vid slutet av nittiotalet bytte vi plåtväggarna till stabil träpanel och byggde en foderkrubba som skulle hålla för ungnöt, samt stängde för öppningen med en fånggrind, så att vi fick till en 70-80 m2 stor box för några nöt som skymtar på de sista bilderna. Då hade vi också lagt in betonggolv där det tidigare varit asfalt som inte höll för kossornas hårdare och aggressivare slitage. Före korna hade utrymmet också fungerat som grisbox under dom 3-4 år då vi hade en sugga och födde upp smågrisar.

Hönshuset för 150 höns som inreddes 1965 i gamla stallet användes till 1975 innan dom drogs ner till ett husbehov på 15-20 värphöns, som senare fick dela utrymmet med nya getter och något år fungera som suggstall. 1993 byggde jag in ett mjölkkobås för den kossa som jag fått som spädkalv av kompisar när jag fyllde femti 1991. Vi hade då av smittskyddsskäl tvingats avsluta getskötseln så jag kunde ganska enkelt göra om mjölkmaskinen att passa för kossan i stället.

Nya fårhuset

Fårhusbygget började tidigt på våren 1979 och pågick parallellt med ordinarie gårdsarbeten, så att vi fick den första hötorken under tak lagom till höskörd och sedan resten inom tak och väggar lagom tills snön kom och fåren skulle stallas in i oktober.

Vid själva stomresningen hade jag hjälp av ett par snickare i några dagar tillsammans med kran och stolpgrävare. Sedan gjorde jag och Lena det det mesta av arbetet själv med benäget bistånd av brorsan Staffan som bor på gården och vid sidan av sitt ordinarie arbete som byggnadsingenjör på kommunen även svarade för byggledningen på alla mina olika projekt.

Helt klart med asfaltgolv och alla mindre detaljer blev fårhuset först påföljande höst. Det ska också nämnas att min uppskattning av asfalt byggde på några värdefulla tillgångar: Staffan var också vägbyggare och ägde en liten vibrovält. Ett asfaltverk låg bara fem km från gården och där fick jag på kort varsel själv med traktor och tippkärra hämta billiga restslattar på kvällarna när dom ville släcka ner för dagen.

Innan rundbalningen var uppfunnen var detta löshöalternativ den arbetseffektivaste utfodringsmetoden med vår gårds förutsättningar. Allt eftersom hötorkarna frilades på vårvintern kunde golven utnyttjas för lamningsboxar och annat djurutrymme. Centralt i två stolpfack mellan hötorkarna placerade jag en serviceavdelning med planbottentork för spannmål, säckfoderlager och ett högt liggande nattövervakningsrum för lamningarna (som i praktiken inte blev särskilt mycket använt) på andra våningen. Spannmålstorken hade gemensam tryckfläkt med den närmaste hötorken och luckor som kunde styra torkluften till rätt avdelning. Här skedde nu den normala vinterutfodringen manuellt med kortaste tänkbara tranportavstånd till ungefär 100 löpmeter dubbelsidiga och gångbara foderbord.

Foderblandare, spannmålskross, kraftfodervagn och ett isolerat disk- och personalrum lades i marknivån (bild 3 och 9). Tanken redan från början var att bygga ett flexibelt hus som med tiden skulle kunna anpassas till nya produktionsförutsättningar. I porten konstruerade jag också en enkel godsvåg av besmantyp som skulle kunna väga 1000 kg, som syns på den sista bilden. Vågen blev trots allt lite omständlig att använda, och efter nötbesättningsinvesteringarna skaffade jag moderna vågbalkar med elektrongivare som kunde användas också till vägning av kor och kalvar, när man låst fast dom i någon lämplig vågbur eller verkstol.

Under våra sista år på gården i början av 2000-talet hade utvecklingen nått ett stadium där vi hade plats och effektiv utfodringsteknik och ströhantering för knappt trettio kalvande kor och 100 lammande tackor. Av kalvarna såldes tjurarna som halvfabrikat före installningen på hösten medan kvigorna uppföddes till slakt eller rekrytering. Alla lamm som inte skulle användas för egen rekrytering levererades i huvudsak till slakt eller som livdjur på hösten före installningen.

Nöthall o verkstad

I mitten av nittiotalet hade rundbalspressningen efter några års prövning i mindre skala blivit ett tillämpbart alternativ, samtidigt som dom nya EU-reglernas dåliga svenska anpassning till får egentligen gjorde det nödvändigt att ha en stor andel nötkreatursenheter för kunna få fulla vall- och betesstöd i norra Sverige.

1993 var tiden mogen för att skaffa egen rundbalspress och plastare, mobil rundbalsrivare, riva ut alla hötorkar och där inreda för ett antal dikor och ungnötsuppfödning och samtidigt halvera antalet lammande tackor.

1995 byggde vi till ett nytt nötstall strax bortom fårhuset som också var kombinerat med ett rejält värmeisolerat verkstadsrum och en fortfarande ganska begränsad maskinuppställning under tak.

Tillsamman med ett mindre utrymme i den gamla lagården hade vi nu tre stallar med en sammanlagd enkel foderbordslängd på mer än 150 meter och en ströad boxyta på 750 m2. Fåren hade kvar sina dubbelsidiga foderbord där grovfodret kastades in med maskin från den foderbordsände som var vänd mot körgången. Både foder och strö gick att köra ut och fördela till alla utrymmen med samma traktordragna rivare som syns bakom Fiattraktorn på den sista stallbilden. Till detta blev det också nödvändigt med en minilastare, utrustad med en modifierad plåtklädd "krokodilskopa", som kunde gå inne i nötkreatursboxarna och skrapgångarna för att klara den betydligt mer krävande och blöta skithanteringen på detta djurslag.

Jämförelsevis kan jag konstatera att kossorna på samma mängd producerat kött kräver större insatser än för fåren på det mesta - mera foder och strö, mera arbete per kg kött, betydligt kraftigare inredning, väggar och golv som slits hårt, mycket mera trampskador på betesmarkerna och inte minst mycket större arbetsskaderisker och t o m dödsrisker vid den dagliga hanteringen.

Stängsel och vatten på beten

Betesdrift med olika djur, och speciellt med får och lamm är en verksamhet som de flesta utomstående betraktare föreställer sig vara trivsam, energisnål och billig, arbetsbesparande och framför allt miljövänlig på alla möjliga sätt. Dom flesta som har prövat detta i praktiken under ett rimligt antal år är nog beredda att ifrågasätta det mesta av de här föreställningarna. Det må vara att ha tillgång till vidsträckta och folktomma öppna arealer som t ex öar, Ölands och Gotlands alvar eller något militärt skjutfält på gammal åkermark, där allt sedan gammalt är inhägnat med stängsel eller vattendrag, och att man där kan hålla stora flockar utan att betestrycket kommer i närheten av den biologiska avkastningsförmågan.

Vi hade inga sådana förutsättningar, inte ens tillgång till öppna vattendrag i byn. Jag ska visa några exempel hur vi löste våra betestekniska problem, men det bör observeras att detta skedde innan vare sig vargar eller övriga stora rovdjur börjat visa sig i våra trakter. I dag är förutsättningarna och kostnaderna helt ställda över ända på grund av den tilltagande vargspridningen i stora delar av svenska fastlandet.

I den första småskaliga fårskötseln vi hade på 1960-talet fanns det endast traditionella stålnät att tillgå. Svenska dito gjordes av Gunnebo bruk, lite dyrare och bättre än importerna men allt kallades nog oftast för Gunnebonät. Det visade sig snart att en vettig betesdrift med hög avkastning krävde att ungefär en rulle á 100 meter gunnebonät på 25 impregnerade stolpar per modertacka spikades upp runt den areal (0,25 hektar/modertacka) som skulle försörja varje tacka. Det fanns inga skalfördelar med växande besättning eftersom det bara innebar att man måste söka efter nya utspridda skiften långt borta för att öka arealen. Så kallade naturbeten var oftast lite vidsträcktare, men då blev avkastningen per hektar så mycket lägre att den här tumregeln fortfarande gällde.

När ett gunnebonät väl är omsorgsfullt uppsatt, så fungerar det nog för det mesta utan större underhåll i minst 30 - 40 år (utan vargar!). Vi skulle dock ha vårt huvudsakliga bete på vanlig växtföljdsåker för att kunna hålla hög och varierad växtproduktion, byta växtsorter vid behov och kunna hålla betena sanerade från lammuppfödningens gissel - inälvsparasiterna, vilket också i efterhand visade sig fungera bra.

Fasta stängsel ute på öppna fält är alltid ett odlingshinder, så vi nöjde oss med att permanent stängsla fältgränser mot skogsmark och andra otrafikerade områden. Sedan kompletterade vi dessa fasta stängselstumpar med tillfälligt uppsatta elstängsel just för dom dagar när får eller nöt betade där. Till får har erfarenheten visat att vi kunde klara driften på enbart flyttbara elstängsel med 1/10-del av fasta nät eller ungefär tio meter per tacka.

Det gick att använda trådstängsel med el även till får, men är lammen små måste man ha flera trådar och då blir dom både lite osäkra och det tar tid att sätta upp och ta ner dom.

Det var ganska tidigt på 70-talet som dessa orangea Flexinet kom på marknaden, och vi testade och föll ganska direkt för den här nya tekniken. Dom hade plastsnören i båda riktningarna men elledare i enbart horisontell tråd ovanför bottentråden och alla stolpar inbyggda i nätet. Inga hjälpmedel för uppsättning krävdes och det enda vi hade med oss ut förutom näten var ett elaggregat, ett litet jordspett på några dm att trycka ner och ett laddat bilbatteri. En batteriladdning räckte i allmänhet så länge som stängslet stod på platsen, så att man kunde göra batteribyte vid varje flyttning. Den här typen av batterianvändning sliter på vanliga startbatterier men kräver egentligen så lite kapacitet att jag kunde använda mig av kasserade batterier från bensinstationernas "soplåda", där jag först testade med voltmätare att de fortfarande kunde ta emot lite laddning.

En nätrulle innehåller 50 meter och väger knappt fem kg. Anna tio år visar att den kan bäras som en väska om man sticker in fingrarna i några nätmaskor. Jag kunde ganska enkelt få grepp om tre-fyra stycken i varje hand vilket betydde att man kunde promenera in eller ut från betet med upp till 400 meter komplett stängsel i en omgång. Flexinet är lite "sladdrig", och några år senare kom bättre svarta Gilbertnät med gula styva plastpinnar som lodräta nättrådar. Vi tyckte dessa var lättare att hantera och framför allt höll sig eltrådarna bättre undan för mark- och gräskontakt. Med lite reparationer klarade dom här näten minst tio års intensiv användning.

I båda fallen måste marken där näten ska stå vara nyslagen med kort stubb vilket ovanstående ekipage skötte om i många år. På senare år, när Toron tjänat ut, gick vi över till att frakta näten i traktorns snöskopa och slå gräset under näten med röjsnöret på skogsröjsåg. Då kunde man också ha med sig någon av vattentankarna bakom traktorn. Jag skaffade också en plasttank att ha på pallgaffeln för att transportera ut vattenpåfyllning till tankvagnarna i st f att som tidigare köra hem vagnen för varje påfyllning.

Begränsningen för dessa elnät är att dom knappast fungerar längre än kanske tio dagar i samma uppställning på bördig mark innan uppväxande gräs börjar stjäla för mycket ström. Sedan blir det nödvändigt att flytta om till nyröjda ytor.

Eftersom det är viktigt för den fortsatta hanteringen att näten är riktigt packade, visar Anna först upptagningen. Hon börjar vid en ändstolpe och går längs nätet samtidigt som hon lyfter varje stolpe med höger hand och samlar dem ändjusterade i sin vänstra hand. När hon kommer till nästa nätskarv lossas knytband och elkontakt, hon lägger stolpbunten på marken med nätslingorna liggande väl på varandra och börjar rulla ihop nätslingbunten utifrån den tomma änden och mot stolparna. Det ska finnas två knytband på en av ändstolparna, och dessa används nu till att hålla ihop rullen på två ställen. Det är viktigt att båda knytbanden fungerar för att man ska kunna bära och trava nätrullarna utan trassel. När nätet är uppsatt på åkern var det tillräckligt att säkra bara med det övre bandet i skarvarna till nästa nät.

Uppsättningen går i omvänd ordning och det brukar fungera bra att fästa den första stolpen från ett nyöppnat nät i det sista på föregående innan man tar hela stolpbunten i vänster hand, plockar, sträcker och trycker ner nästa stolpe med höger hand allt eftersom man går längs den nya sträckningen. Har man i förväg lagt ut nätrullar på rätt avstånd så klarar man hela uppsättningen på en enda enkelpromenad runt fältet. Vi använde aldrig någonsin de medföljande ankarlinorna med markpinne som var avsedda till hörnsträckning, utan lutade bara stolpens markdubb lite i sträckriktningen för att åstadkomma tillräcklig nätspänning.

Sen är det bara att komma med fårflock, elaggregat och vattentank med saltsten i nästa omgång, knyta igen öppningen och ansluta elaggregatet så är allt klart fram tills det är dags för nästa flytt. Någon av de första tankvagnarna hade även minerallåda, men egentligen kunde vi inte se något något större behov av extra mineraler förutom selen (som gav lamm i munnen) när vi räknade foderstater efter de foderanalyser vi lät göra nu och då på de egna foderslagen från våra ganska balanserat gödslade åkrar, så minerallådan blev i praktiken inte använd.

Här kommer flyttningen 3 km hemifrån Backen i väster till till det stora odlingsområdet i byns östra del omkring år 1990. Då hade vi i förväg stängslat det som behövdes i mottagningsfållan medan vattentanken här följde med flocken med bil eller traktor så att vi hade ett skjutsfordon att åka hem med. Lena går som ledare med en lövruska och får lite hjälp av några killingar som på den tiden fanns med. Vallhunden jobbar längst till höger för att hindra flockspridning ut på den passerade åkern och traktorn håller ihop kön som kunde bli ganska lång om vägen var smal och flocken ibland kunde innehålla mer än femhundra djur. Om vi måste passera villatomter utefter vägen brukade vi i förväg sätta upp elnät(utan ström) som skydd.

Efter en sådan långflytt fick flocken i fortsättningen vandra från skifte till skifte i riktning norrut mot Lungre med några dagars bete på varje uppehåll innan det började bli dags att vandra hem för att skilja ifrån och avvänja de 50 - 60 dagar gamla lammen till egna beten.

Gårdens tekniska utveckling

Dragkraftsbehov 1938-1975

1938 blev Nisse sin egen på en del av hustrun Karins hemgård och tog då hem traktorn Fordson F 1927, 20 hk som från början inköptes av farfar som då arrenderade jordbruket på Klöstanäs herrgård i Lit. Det här blev en av de allra första traktorerna i Kyrkås före kriget. Det finns inga uppgifter om hur den användes hemma före krigsutbrottet, men snart kom andra världskrigets restriktioner, och traktorn blev stående pga bränslebrist. 1947 kom pappa igång igen och nu körde han plöjning, harvning och självbindare åt de flesta grannarna under några år fram till 1950 då modernare maskinparker med gummihjul och hydraulburna redskap började etableras och ta över. Enligt hans körjournal gick traktorn drygt 200 timmar mellan maj och oktober varje år och det gick åt 1500 liter fotogen per år.

Det första året 1947 körde han 150 timmar entreprenad mot en ersättning av 7 - 8 gamla kr/timma. Det priset fick i stort sett samtliga dåtida bönder inom räckhåll i grannskapet att anlita traktorn och avstå från att själva köra med de hästar och redskap man hittills använt i den tunga jordbearbetningen. När pappa snickrade ute i bygden på vintern tog han 1,50 gamla kr/tim, vilket i dagens valuta motsvarar 30 kr/tim.

I modern valuta fick han då i netto för traktorn plus redskap ungefär 100 kr/tim och körde totalt in 20 000 kr detta år. Ungefär 1/3 av traktorkostnaden gick till bränsle, 10 l fotogen/timme á 3,50 kr/l, medan den lilla skvätten startbensin var ungefär dubbelt så dyr. Resten av traktorhundringen gick till avskrivning, och ganska krävande reparationer och underhåll av både traktor och redskap, där han samma år bl a investerade 5000 moderna kr i material till "hjulnabbar".

Jag har inga fler av hans körjournaler, men enligt kassaböckerna förbrukades 1700 liter motorfotogen per år under perioden 1950 - 52 vilket tyder på att entreprenaderna fortsatte i full omfattning. Bränsleinköpen avtog ner till endast 200 liter för år 1956 vilket var det året han drabbades av sprucken blindtarm på sommaren med rätt lång konvalesenstid efteråt.

Från den bottennoteringen steg sedan inköpen upp till ett snitt av 1200 liter per år från 1959 och fram till 1964 när vi fortfarande hade 4-5 mjölkkor plus ungnöt men ingen häst och besättningsstorleken motsvarade ungefär 7 djurenheter (De). Pappa körde sporadiskt efter blindtarmsspektaklet eftersom han något år efteråt började få problem med den cancer som han sen dog av 1963. Både Staffan och jag bodde hemma till -62 och Staffan till -64, så efter år 1956 (Jag 15 och Staffan 14 år) kan vi nog säja att vi övertagit traktorkörningen helt på gården. 1964 blev också året då vi avvecklade kobesättningen, tog bort de arrenden vi tidigare haft, och anpassade djurskötseln till den egna arealens månskensjordbruk på 7 ha.

Först kommer här en kavalkad av bilder på de dragkrafter som funnits på gården under min uppväxt från Karin och Nisses start 1938 och fram tills Jan och Lena flyttade hem till Bringåsen från Umeå och startade som nya ägare 1976.

Så länge järnhjulstraktorn Fordson regerade hade även hästen en given plats som dragare för alla lättare körslor och transporter innanför gårdsgränserna. Den här hästen hette Rölle f -34 och var en värnpliktig s k ackordshäst som pappa började hyra för fem kronor per år av armén vid sin hemmansägarstart 1938. Hästens viktigaste jobb förutom timmerlunning var på den tiden att dra släp- och balansräfsa, såmaskin, vält samt vagnar och slädar för hö och andra inomgårdstransporter.

Den 16 september 1960 kom så den första moderna gummihjulstraktorn till gården för 2000 kr. Det var en amerikansk fotogendriven Farmall H -48, 25 hk, s k narrow wheel som fortfarande inte hade den hydrauliska lyft som nu annars fanns på de flesta mindre traktorer byggda efter 1950. Men denna kunde i alla fall göra alla hästens arbeten, så gamle Rölle avvecklades nu för gott, och jag rustade traktorn med snöplogfäste fram, vindruta och bilstol för den kommande verksamheten.

Efter några år kunde vi utöka traktorparken med IH W6, 37 hk, som var ett större amerikanskt syskon till Farmall. Den hade vi bara till låns från kusin Nils-Erik i Näverede, där den parkerat på sin väg som utrangerad lantbruksskoletraktor från Torsta i Ås, utlöst av rättaren där, pappas bror Hilding, som överlåtit eller parkerat den hos deras syster Elma i Näverede, Stugun där Hilding hade sommarstuga. Elmas son Nils-Erik sålde den sedan till John-Erik Johansson i Höglunda som målade om den i John Deerefärg, och behållit den tillsammans med sin bror Ragnar Johansson i Gällö. Bröderna Johansson var också tidigare ägare till den äkta John Deere 3130 som jag många år senare köpte och hämtade från Ragnars gård.

Nästa milstolpe på dragarsidan passerades 1969 när jag köpte den första traktorn som var utrustad med det gamla fergusonpatentet hydraulisk redskapslyft. Här blev det en syskonmodell till W6an, en 17 år gammal, brittisktillverkad IH Farmall EM -52, 37 hk med utanpåliggande lyftkolvar men annars samma motor och drivlina som i W6 vilken nu återlämnades till Nils-Erik. Nu kunde jag börja ersätta de gamla dragna hästredskapen med moderna, om än begagnade burna redskap. De första blev en enskärig 16 tums överumsplog med halvautomatisk stenutlösning (måste backas och lyftas till arbetsläge) samt hösvans och pto-driven strängläggare för höbärgningen. Hösvansen var en smart norsk krokodilklämma som backades i hösträngen tills klämman var full, sen bara lyfta och köra hem med ett lass som nog kunde motsvara mängden i en välpackad rundbal. Snabb vid korta avstånd om man var försiktig så att inte de långa rörpinnarna kröktes i markkontakten - med stora mängder och långa vägtransporter mindre lämplig. Jag kommer inte exakt ihåg när den här traktorn blev tagen ur tjänst, men det var senast när Forden kom in i bilden, därför att då plockade jag av Farmallens bakhjul och använde dom som dubbelmontage till Forden vid vårbruket. Vid nästa traktorinvestering gjorde jag om Farmallens hydraullyft till en enkel frontlyft för stensamlaren som kan ses på Leylandtraktorerna nedan.

1973 på hösten köpte jag MF 65 -60, 44 hk för 6500 kr och körde hem de 40 milen från agronomkollegerna Ingrid och Ingemar, vilka just avslutat ett litet fritidsjordbruk i Vänfors Umeå. Bilden är lånad från internet, då mitt köp aldrig blev fotograferat. I och med den traktorn skrotades Farmall H och vi övergick till energisnålare dieseldriven verksamhet.

Samtidigt med MF65an (1973) köpte jag också den gamla Ålölastare av första rundrörstypen, som sedan flyttades till den Ford som syns här nedanför. Den lastaren blev för min del övergången från det gamla mödosamma handlastningsarbetet till att även använda själva dragtraktorn för lastningen av det material som traktorn sedan skulle förflytta.

Dragkraften under åren 1976-2008

Till det första traktorköpet i vårt nystartade företag hade jag tänkt byta MF 65an till något större begagnat, eftersom 65an var liten, sliten och kanske framför allt olämplig som lastartraktor med sin mycket direktväxlade muskelservostyrning. Begagnatmarknaden år -76 var väldigt kall, så jag blev rätt snabbt övertygad om att en ny Ford 4100 -76 med 52 hk i motorn, servostyrning och närproducerad säkerhetshytt från Hara i Östersund var mitt bästa alternativ, vilket sedan visade sig hållbart i fjorton år framåt till 1990. Den gamla lastaren med mekanisk balanstömning fick göra tjänst några få år till innan jag ersatte den med en modernare Ålö Qvicke Plus med lådprofilram och hydraulisk skoptömning, men utan parallellstyrning av redskapet. Den syns på nästa bild från något av de första rundbalsåren strax före 1990. Där hjälper jag min bysmed på Hans Anderssons födelsegård i Kläppe att säcka några rundbalar från hans press som var den första i socknen. Min lastare har han nyligen förstärkt och jag hade tidigare också bytt orginalframhjulen mot en grövre sort som suttit på en större Fordmodell hos kompisen Åke S i Häggenås.

Efter Fordköpet avställdes Farmall EM och fick lämna ifrån sig bakhjulen som dubbelmontage till den nya Forden. Ett par år körde jag med bara en traktor och lånade morbror Eriks lilla MF 20 några timmar ibland vid vårbrukstopparna. Det blir dock opraktiskt och tidsödande med täta redskapsbyten och när de nya hötorkarna skulle köras från 1979 måste jag bl a ha en permanent traktor framför hökanonen. Via Staffans kontakter kunde vi då från kommunen köpa en gammal men välskött Ford Super Dexta -63 45 hk med en mycket speciell "kommunalhytt" av trä. Den hade gått på gatorna i Frösö köping och blivit förrådsställd när köpingen ingick i storkommunen. Det var ju ingen säkerhetshytt heller så förmodligen fick inga kommunalgubbar köra den. Den gjorde lång och trogen tjänst som värdefull lilltraktor hos oss ända fram till 1993 med 100 - 150 traktortimmar per år i början innan jag slutligen sålde den till veteranrenovering i Ope.

Till det stora fårhusbygget 1979 blev det aktuellt med större schaktningar och markplanering, och Staffan föreslog att jag skulle köpa ytterligare en förrådsställd kommunalare som då blev denna exklusiva lastmaskin med converterlåda och både bergskopa och en bred lättgodsskopa, en Merton 130 B, 10 ton, Volvo D 70-motor 140 hk. Motorn var pigg medan maskinen i övrigt (ny 1970) hade gjort sitt inom entreprenad så jag fick den för 10.000 kr inklusive ett rätt så stort reservdelslager som kommunverkstan lagt upp för den här ovanliga modellen. Det var mest bromssystemet i sin helhet som krånglade för mig och ganska snart upphörde det helt, vilket inte hindrade användning av maskinen till en mängd olika grovarbeten. Dessa arbeten omfattade 80 till 130 billiga men effektiva traktortimmar per år de först fem åren, vilket sparade avsevärda utlägg för alternativet med inhyrda maskinhållare. Sedan minskade jobben, men maskinen kostade ingenting utom bränsle och användes fortfarande mellan 10 och 30 timmar per år ända fram till 1998 då jag fick en spekulant på den. Då hade också gårdens ordinarie frontlastartraktorer vuxit till sig till nästan jämförbar men smidigare kapacitet om än inte med lika stor tyngd bakom.

Mertons största bedrifter under åren blev: 1) Fr o m 1979 i stort sett varje år kör den av ett stycke nyodling med stubb- och stenröjning. Sammanlagt blev det närmare tjugo hektar från kalhyggen, åkerholmar, utstickande skogsuddar och igenväxta gamla odlingar. 2)Grovstenröjning av jordfasta storstenar upp till mer än kubikmeterstorlek vid varje vårbruk och höstplöjning. 3) bortforsling till åkerkant av ett ansenligt antal gamla åkerrösen på de flesta skiftena. 4) lastning och lossning av allt lastbilfraktat tunggods med bysmedens hemmagjorda pallgafflar så länge som den enkla frontlastaren på Forden fanns kvar. 5) De första åren skiftade jag också skopa(utan kopplingsram) och hängde på snökedjor för snöröjning på gården under vintern.

I reservdelslagret följde också med två reservdäck med hög belastningsklass som så småningom på 90-talet kunde användas som grund för ett egendesignat balvagnsbygge med snabbkoppling till traktorn för 17 tunga rundbalar (tio-12 ton). En av mina duktiga verkstadsutbildade grannar tog på sig att skaffa fram övrigt material och svetsa ihop skapelsen på sitt jobb (för 25 000 kr) innan jag själv kompletterade med flakyta av träplankor. Tack vare enkelaxeln med stora hjul fick jag stor bärighet och minimala markskador ute på vallarna i stället för att ha t ex ett lastbilssläp som måste stå kvar på hårt underlag utanför fältkant vid lastningen.

Vägförflyttningar med Merton fick ske med viss försiktighet, men det fungerade utmärkt att bromsa med skopan i planläge mot marken.

Den sista och minsta medarbetaren som kom till gården under uppstartperioden blev en Toro åkgräsklippare 11hk som först och främst köptes 1979 för att sköta gräsgångarna i vinbärsodlingen. Jag monterade på en torped från självbindaren för att skydda buskarna mot grenskador. Den kunde vi sätta i händerna på pojkarna när dom var bara 9-10 år så körde dom med glädje de timmar som gick åt för att kuska runt på 1 - 2 ha gräsytor. Med lite extra utrustning blev den och utmärkt som sprutbärare i vinbärsodlingen (med mig som förare) och som gräsröjare och nätfraktare för hela hanteringen av fårskötselns elnätförflyttningar under betesperioden. På den bokfördes inga timmar men dom blev många innan den blev uttjänt på 90-talet.

Under senare delen av 1980-talet fick vi tillgång till mera mark i byn och de närmaste omgivningarna. Dom markerna liksom allt vi tidigare odlat på var i behov av grundlig upprustning för att uppdateras till modern traktordrift, och behovet av mera kraft framför plog och harv ökade för att klara den expanderande växtodlingen. Det första steget blev köpet av den 10 år gamla, 6-cylindriga Leyland 2100 -78, 88 hk som också var utrustad med ett par extra uttagsventiler för hydrauloljetryck vilket annars inte var vanligt då. Den traktorn hade från början tillhört Lars-Olov Trollsås i Nälden och hade en intressant historia såtillvida att den som ny ingick i ett omskrivet "Årets svenska traktorköp". Kompanjonerna Trollsås i Nälden och Elon Nilsson i Boda Lit samarbetade om en mycket omfattande höpressning och höexport där de körde runt i länet och även hos mina grannar med ett flertal olika lag som köpte, pressade och fraktade iväg löshö från böndernas lador och hötorkar. Förmodligen år 1978 förhandlade dom gemensamt med maskinhandlaren i Östersund om en samtidig leverans av närmare dussinet stora traktorer av detta märke - en affär som blev unik i sitt slag detta år i Sverige. En annan fördel med denna var att den var växlad för 40 km/tim långt innan det blev lagligt i Sverige. Högsta växeln måste därför vara spärrad vid leveransen vilket inte hindrade att den ganska enkelt kunde lossas när den var hemma hos kund. Detta var med andra ord en utmärkt pigg och stark vägtraktor som gick bränslesnålt om man nöjde sig med laglig hastighet. På bilden kör jag på nyodlingen med en buren fyrameters S-pinneharv och man ser även den tidigare nämnda frontlyften som byggts av Farmall EMs bakmonterade hydraullyft, och utrustad med en skopa för stensamlandet. Nu kunde jag också utan problem plöja med full tiltbredd upp till 18 tum med tre- och fyraskäriga plogar. Tre gick till nöds med Forden om man begränsade tiltbredden till 12-14 tum.

Kvaliteten på Leylandmaskinerna var inte den bästa, bl a var kopplingen till växellådan en svag punkt - å andra sidan kunde man på den här modellen plocka ut hela kopplingspaketet neråt genom en bottenlucka, vilket jag fick göra flera gånger. Efter bara två år havererade motorn på denna när vevaxeln gick av på mitten.

Jag fick då (1990) tag i en reservtraktor Leyland 285 -78 85 hk som bara skilde från 2100 med en något mindre insprutningspump som tog ut 85 hk i st för 88 i den havererade 2100, som nu blev skrotad till reservdelslager där jag i fortsättningen fick plocka ganska ofta. 285an fungerade bra framför tippkärran med timmerkran, och där fick den i fortsättningen stå kvar och ständigt vara till hands när helst man behövde insatser som kunde plockas och lastas med krangripen på tippkärran.

1990 var det dags att höja kapaciteten på frontlastarekipaget. Förbindelserna med Leylandagenturen som även hade Ford i stan gjorde väl att jag nu kom över den begagnade fyrhjulsdrivna Marchal 804 -83, 4-cyl med turbo, 82 hk som blev mitt nästa köp mot inbyte av Ford 4100. Den var utrustad med en modern och kraftig enspaksmanövrerad Trimalastare med extra tryckuttag vid redskapfästet som behövdes för balklämmor och krokodilgripar.

Marchal var en omdöpt och gulmålad fortsättning på de gamla blå Leylandserierna från Skottland, och den blev mitt första insteg till fyrhjulsdrivna jordbrukstraktorer 1990. Fördelarna vid frontlastarkörning är ju uppenbara i och med att man får drivning på den mest belastade axeln. En annan var att jag kunde klara snöröjning utan snökedjor, vilka alltid varit ett nödvändigt men krånglande moment på de bakhjulsdrivna traktorerna. I alla tunga fältarbeten minskar man också traktorns rullmotstånd och slirning som spar en hel del bränsle. En mindre nackdel för fältarbetena är att svängradien med dom stora framhjulen ökar en del och gör traktorn lite osmidigare på vändtegarna.

Bristen på kompletterande stordragare kvarstod när Leylandtraktorn visat sina begränsningar bl a på hydraullyften och kopplingen. 1992 fick jag då erbjudande av John-Erik att överta deras gamla övertaliga John Deere 3130 -78 81 hk som nu bl a fick jobba med den första rundbalpressen som kom till gården 1993. Snart tillkom även vinterjobb i stallarna med utdelning av ensilage och strö från en buren balrivare med kastfläkt. Jd-en hade en nackdel att den drog mycket bränsle och luktade starkt när den gick inomhus. Jag fick reparera insprutningspumpen en gång. Då hade jag tur och kunde nyttja delar från Leylandlagret. Sedan gick den fram till 2002 då den en dag plötsligt fattade eld när den stod inkörd bredvid korna i nöthallen. Jag hann som tur var själv släcka innan annat tog eld men JD-traktorn blev skrot.

1998 började rundbalspressningen bli så intensiv att 80 hk i traktorn blev otillräckligt i motluten. Då fann jag ett erbjudande på denna nya eleganta Lamborghini 1060 -98, 105 hk, som var större och effektivare på alla sätt med bredare däck och större frontlastare, utan att för den skull ha särskilt mycket större tomvikt än Marchal. Enligt mina traktorjournaler drog den faktiskt något mindre bränsle per traktortimme än Marchalen, vilket tyder på att Lambon kunde arbeta på lägre och effektivare motorvarvtal. Jag körde Lambon nära 600 timmar om året i nästan åtta år till 2005 innan det blev dags för nästa och för min del sista traktorbytet. På slutet var även den för motorsvag för det kombinerade press-plastarekipage som jag köpte 2003. Jag fick också renovera framaxeln, som inte tycktes hålla för den tunga rundbalshanteringen i frontlastaren.

När John Deere tvångsskrotades 2002 måste den ersättas och valet stannade på en gammal men mycket trivsam Fiat 100-90 -86, 100 hk. Den klarade utan problem den gamla rundbalaren, men dess huvudsakliga uppgift blev stalljobbet med den dragna, självlastande rundbalsrivaren som skymtar på nöthallsbilden ovan och samlingsbilden här. En stor fördel jämfört med JD var den luktfria inomhuskörningen.

Samma år 2002 skaffade jag nästa medarbetare på lönelistan, en rätt hårt begagnad glidstyrd kompaktlastare Mustang 25 hk, som drevs av en högljudd och luftkyld tvåcylindrig Deutz "dunk-dunk" motor. Med köpet följde också en leksak i form av ett grävaggregat som var glappt i lederna och fungerade dåligt till den här korta maskinen med alldeles för svaga styrbromsar. Med ordinarie skopa eller krokodilgrip gjorde den dock ett bra arbete några år som ersättare för manuell dynggrep inne i djurboxarna.

Sista traktorköpet år 2005 efter Lambourghinin borde enligt beräkningarna ha minst 130 hk i motorn. Vid marknadskollen erbjöds denna endast två år gamla Valtra 8550 Hitec -03 160 hk från Skåne till ett sånt pris att jag slog till. Exakt samma traktorkropp fanns ju även med 130 hk effektuttag så det fanns ingen storleksmässig skillnad, och denna var dessutom extrautrustad med bredare däck och kraftigare industriframaxel som passade till den grova frontlastaren. Nu hade jag också bytt upp mig till helt uppdaterad teknik med joystick till lastaren, programmerbar automatväxellåda, automatisk handbroms, luftkonditionering, modern bilradio med alla tillbehör o s v

2006 blev det dags att ersätta den allt skröpligare glidstyrda Mustangen, och nu satsade jag på en ny midjestyrd Flexitrac med 25 hk Kubotamotor och teleskopiska lyftarmar, som fungerade utmärkt för inomhusjobben och även till nöds kunde lyfta en rundbal med de extra motvikter som jag hängde på.

Dragkraften förbrukade tillsammans ca 5000 liter dieselbränsle på 900 traktortimmar varje år för att hantera den tämligen kompletta redskapsuppsättningen, som jag menar var helt funktionell och konkurrenskraftig även ur ekonomisk synvinkel. Det sistnämnda med ekonomin fick jag väl jämfört, då jag sista säsongen pga plötsligt inträffat helgipsat gas- och bromsben tvingades leja in maskintjänster till slåttern av flera olika unga kolleger som då kom med egna maskiner av de senaste modellerna.

Redskap och arbetsmaskiner

Gödselhantering

Ströbäddsgödsel med långhalm är tunghanterad. Med MF65 köpte jag också med från Umetrakten en begagnad markdriven traktorspridare som på grund av rostskador snart blev utbytt mot en begagnad JF Kombispridare AV 4 ton som jag köpte i Hallviken några år senare. Den hade en svag punkt i den avtagbara spridarvalsen som drevs med kilrep. Dom slirade lätt, särskilt om dom blev smörjda med gödselstänk och vållade ofta stoppar i arbetet. I nästa köp satsade jag därför på en större begagnad Jumbo 600 från Skåne (hade t o m själv besiktigat den i Hörby innan jag köpte). Den hade dubbla bottenmattor och dubbla kedjedrivna spridarvalsar. Den fungerade skapligt ända tills vi slutade men jag saknade möjlighet att från traktorn reglera och backa matningen av bottenmattan på den. Det hände därför rätt ofta att man körde fast spridarna och fick brott i bottenkedjorna när lasset fastnade för att det varit för högt.

För handelsgödselspridningen började jag med en hästdragen Tivespridare efter Farmallen. När hydraullyften kom till så blev det varianter av "trattarna" med centrifugalspridning, och den sista i raden motsvarade Bogballespridaren på bilden. Sällan idealisk spridningsbild enligt flygbilder på vallarna, men rent praktiskt fungerade spridningen tillräckligt bra och mycket arbetseffektivt.

Plöja - harva - så

Den första bilden togs på traktorn i juni 1937 när han och brodern Otto tagit på sig entreprenad för beredning av flygvapnets första flygfält på Frösön. Pappa i vitskjorta (pga att mamma var där med kameran?) med Ottos lite mer avskalade budgettraktor i bakgrunden. Bogserplogarna på bilden med stel plogås och stenutlösning i draget fanns kvar och användes så länge traktorn levde (1960) och även tillsammans med den första Farmallen som saknade hydraullyft. (Färgbilden lånad från webben) Först mot slutet av 1960-talet investerade jag i den lite större Farmall EM med hydraullyft, och kunde då även skaffa buren plog (bilden) och modernare höredskap som syns längre ner.

Mellan den första enskäriga Överumsplogen med halvautomatisk stenutlösning och den sista tunga helautomatiska och burna treskäriga Kverneland växelplogen hann jag byta upp mej mellan ett antal två och treskäriga helburna tegplogar och till en delburen fyrskärig överumsplog, alla förstås med full stenutlösning med fjädrar eller gasklocka. Från och med de treskäriga plogarna på bilden var dom också utrustade med med olika typer av vändbara plogspetsar, vilket är den detalj som slits snabbast och alltså kunde förlänga användningstiden genom att vändas en gång.

Harvarna har också utvecklats från den första"svenskfjäderharven" med mjuka c-pinnar efter Fordson ovan. Den var vanlig hemikring som smal enbetsharv för häst. Den kunde man parallellkoppla med två-tre stycken bakom en sladdplanka om man hade traktor. När traktorerna blev kraftigare kunde man dels sätta en aggressivare sladdplanka framför som drog igen hålor och ojämnheter från plöjningen, dels byta form på fjäderpinnarna till S-pinnar som var mycket styvare och kunde arbeta djupare samtidigt som de fortfarande lätt fjädrade undan för fasta stenar och andra hinder. Alla fjäderpinnar arbetar med en vibrerande rörelse som sönderdelar jordkokor bättre än helt stela pinnar, vilka annars fortfarande anses vara bättre på styva lerjordar. När jag skaffat den kraftiga Leylandtraktorn kunde jag även köpa och hantera den 4 meters burna s-pinnharv som syns på bilden, och som hängde med rätt många år.

Även harvar utvecklas, och på nittiotalet fanns dessa moderna bogserade hjulharvar från Väderstad att köpa på begagnatmarknaden. Den 4,5 meters Väderstad hjulharv jag köpte då innehöll ram och delar som fortfarande finns med i denna annons från 2015. Fördelar med denna jämfört med den tidigare burna harven är att den är tyngre och har bättre styrd dragvinkel, som medför att harvens samtliga pinnar alltid arbetar på samma inställda djup och avstånd från draglinjen. Sladdfunktionen kan också erhållas i olika varianter och inställningar för att passa för olika jordar. Arrangemanget med många hjul gör att man också kan köra fort utan att harven börjar studsa och gör ett sämre jobb.

Bredd och körhastighet är viktigt just för harvningen eftersom det oftast var aktuellt med tre-fyra överfarter på samma yta innan det blev slätt. Åtminstone med dom äldre och sämre fungerande harvalternativen krävdes detta för att uppnå en lämplig såbädd. Ytjämnheten spelar också mycket större roll vid den vallodling, som hos oss skulle ligga obarbetad i tre-fyra år, och under den tiden överfaras med många skörderedskap i hög hastighet varje år. För spannmålsskördandet spelar ytan mindre roll eftersom tröskan normalt lämnar hög stubb och framförs tämligen långsamt. Därefter ska ju fältet bearbetas på nytt för nästa sådd.

Den sista viktiga operationen i vårbruket hos oss var vältning, som jämnar såbäddsytan och framförallt trycker ner den rikliga förekomsten av knytnävstora och mindre stenar, som är för små för att plockas men ändå tillräckligt stora för att skada slåttermaskinknivarna. Såna stenar kunde också komma upp nästa år på förstaårsvallarna, så det blev också rutin att välta över dem så fort det gick att köra på våren. Detta var dock inte lönt att göra förrän jag på 90-talet skaffat en tung begagnad Väderstadsvält av lite äldre modell men samma storlek som bildens.

Under hästtiden sådde man med t ex Radix såmaskin ända sedan slutet av 1800-talet. Den hade också en extra frölåda för bredspridning av småfröer som timotej och klöver. Jag var rätt stolt när jag 1961 med bara snickarverktyg lyckades mickla upp den gamla hästmaskinen på vår nyköpta Farmall. Jag hade dessutom plundrat cykeln på delar till drivningen och fått till en fungerande lyftanordning av rent trävirke. Med denna sådde jag något hektar korn med samtidig vallinsådd varje år i minst 7-8 år framåt.

"Skottkärran" som jag hittade i en bod var en dubbelbred antik småfrömaskin för enbart gräsfrö, som jag här använder för att så gräsbanorna mellan vinbärsraderna.

Ett tag kunde jag låna en äkta traktorsåmaskin som stod i byn. När inte det gick längre köpte jag den här IH-maskinen 2 m med steglös centrifugalutmatning från ett centralt såhus. Den saknade dock höfrölåda, så därför fick jag köra insådden genom billarna i en extra överfart. Den var smidig men blev trots allt lite provisorisk, så när jag skaffat större traktor kunde jag ersätta IH-maskiner med en bredare och betydligt tyngre, buren Juko kombi 250cm som Lenas bror tidigare använt. Den maskinen med dubbla såsystem var egentligen avsedd för att samtidigt så spannmål och placera konstgödsel lite djupare mellan varannan kornrad. Jag vände lite på detta och sådde ut spannmålen med gödselbillarnas dubbla radavstånd och använde de ordinarie fröbillarna till dom små insåningsfröerna. Det verkade inte vara någon nackdel för kornskörden att kärnorna lades på dubbelt radavstånd medan insådden tjänade både både på den lite glesare skyddsgrödan och att fröet precisionssåddes med billar i stället för med den gamla bredspridningen ovanpå. Konstgödseln sådde jag ut med "tratten" före harvningen eller efteråt när all sådd var klar.

Spannmålshantering

På andra bilden från 1960 står skylar med självbindarskördat korn på tork utanför bostadshuset. Det tröskades sedan direkt hemkört från skylarna när den gemensamma byatrösken och tröskarlaget nådde vår gård. Traktorn med självbindaren är lånad från Småland tror jag, men både traktorn och bindaren är exakt utrustade som om dom körde i Bringåsen. Framhjulen på vår traktor var visserligen modifierade då, men dessa framhjul fanns också på den dessförinnan.

Mellan självbindartiden och det senaste skördesystemet fanns en kedja med olika kallufttorkar i gamla lador och stallar, som först fylldes med säckar från en inhyrd säcktrösk på 1960-talet. På 1970-talet blev jag delägare i en JF-trösk som kunde "hängas upp" på ett elegant sätt runt en liten traktor, i mitt fall Fordson Super Dexta, så att man fick till ett självgående ekipage med "lånemotor". (Den blev tyvärr aldrig fotograferad.) På 80-talet gick jag i bolag med min släkting Arne Jonsson om den begagnade BMtröska S 830 som syns på fotona ovan.

På de följande bilderna visas utvecklingen till 2000-talet med skördetröskan och energisnål våtlagring direkt från trösken i lufttäta storsäckar som bara kan hanteras med lastmaskiner. Det är effektivt, billigt och mycket tidsbesparande totalt sett, jämfört med det tidigare systemet att tanka ur i vagn, lasta ur upp till ett torklager och köra fläktar och någon gång värmetillskott ett antal dagar. När jag körde ensam, gick det åt lite extra tid på fältet med den långsammare tanktömningen, då jag också måste kliva ur och hänga upp nästa tomsäck, vilket tog några minuter.

Nu var i alla fall allt klart när jag tillslutit säckarna, och hemtransporten till slutlagret utomhus kunde göras vid valfritt tillfälle efteråt, och fungerade i mitt fall som renodlat enmansjobb. Metoden kan dock bara användas för foderspannmål som krossas eller används som hela kärnor (till eldning eller utfodring av får). Eventuell spannmål till grobart utsäde måste jag fortfarande lägga på torkgolv och torka som förr.

Fotot in genom fårhusets mittport visar foderblandaren och kraftfodervagnen med fjädervåg. På golvet ovanför foderblandaren finns spannmålstorken som fylldes med skruvtransportör från framkörda vagnar utanför. Foderblandaren kunde laddas med helt korn uppifrån och med koncentrat från småsäckar underifrån för att åstadkomma kraftfoderblandning till fåren. Blandningen tappades ur i fodervagnen och vägdes sedan ut manuellt till hinkar för varje foderbord i förväg innan vi började dela ut.

Grässkörd förr och nu

Här har vi farbror Jonas slåttannlag år 1905 vid det som nu är bygdegården (som tidigare brukats av Jonas syster och svåger), marker som jag så småningom också fick köpa. Den här tekniken med undantag av räfserskorna fungerade ännu i slutet av förtitalet och början av femti när jag var lillpojk. Minns även att farbror Josef då fortfarande hade letat fram en likadan hästsläpräfsa med plåtskodda träpinnar som han körde med. Farsan hade i alla fall en modernare stålräfsa på Röllebilden.

Dom stånghässjor vi använde fick stå kvar på åkern över vintern och därför gjorde han stolparna vändbara för att öka livslängden på dom. Det var betydligt mindre jobb att köra slåttermaskin runt hässjan och lieslå remsan under, än att samla ihop virket varje år, och sen köra ut det och spetta nya stolphål nästa sommar som många grannar till oss gjorde.

Hos oss slog vi förstås med det här traktorekipaget så fort som fotogen släpptes fritt efter kriget. Traktorn hade farsan börjat provköra med slåttermaskin redan i sin ungdom då traktorn var ny på arrendet som farfar då hade. Farsan beskrev sin "uppfinning" i brev samma vecka som det skedde, 1930, till sin blivande, morsan, som bodde en bra bit därifrån.

När jag skaffat Farmall EM kunde vi mekanisera luftning, strängläggning och transport med dom redskap som syns på regnbilden, pto-driven sidräfsa, hösvans och en bogserad "gaffelhöluftare".

1965 efter några besvärliga slåtterår med mycket mögel och kassationer från översta hässjeroan, hade jag lärt mig så mycket från de pågående lantbruksstudierna att jag vågade skippa hässjningen och satsa på min första hötork. Då fanns inga lämpliga utrymmen under tak, så det fick bli ett provbygge utanför. Under åren med första torken räfsade vi ihop hösträngarna med den gamla balansräfsan efter traktorn och lastade sedan på och av vagnen för hand med högaffel. När torkningen var klar hämtade jag byalagets eldrivna halmfläkt och blåste upp höet på skullen.

Det var först 1973 med MF 65an som jag skaffade en riktig traktorslåtter och då föll valet på slagslåttermaskinen JF 152 med samma bredd som på den gamla slåttermaskinen, 5 fot=1,5 meter. Den var sidohängd och gick på egna hjul med en dragfästpunkt på traktorns framaxel och ett stöd bak i jordbruksdraget. Den hade hängande slagor av samma typ som på slaghack och en del gräsklippare, vilka slet av grässtråna och samtidigt rispade dom så att förtorkningen blev optimal. Det var en oöm och lättkörd maskin, tyvärr onödigt smal och ibland väl hård behandling av grödorna och stubbhöjden.

JFs rotorsträngläggare CR 320 var en enkel lätthanterad kombimaskin för både luftning och strängning som jag sedan körde med i många år tillsammans med lastarvagnarna för effektiv insamling och transport av höet. Den första gulgröna köptes 1975 och syns här ovan vid inmatningen genom hökanonen till första hötorken i det pågående fårhusbygget 1979. På bilden nedanför skymtar en rödblå större lastarvagnsmodell som ersatte den gulgröna några år senare.

När vi kommit upp till full drift i det nya fårhuset behövde vi lagra in omkring 100 ton färdigtorkat hö, vilket motsvarar en transportvikt av det fuktiga massan på 2-300 ton, som skulle köras hem på två-tre arbetsveckor.

Fram på 80-talet blev slagslåttern för liten, möjligen knäckte jag den också. Nu blev det aktuellt med begagnade exemplar av modernare apparater såsom först denna bogserade Vicon rotorslåtter med crimper och 2,40 m arbetsbredd. Crimpervalsen har samma funktion som den förra maskinens slagor - att rispa grässtrånas ytor för att snabba upp torkningen i slaget. Viconmaskinens rotorknivar skär av stråna vinkelrätt vilket ger jämnare och mer kontrollerad stubbhöjd. Detta i sin tur lämnar mindre spill och det renare snittet kan ge snabbare start på återväxten för nästa skörd. Jag bytte också upp lastarvagnskapaciteten ett snäpp tillsammans med en bredare hövändare med fyra rotorer som syns bakom getterna. JF-strängläggaren ersattes med en bredare rotorstränläggare.

När vi sedan på 90-talet övergick till ensilagerundbalar bortföll behovet av vändare och strängläggare, eftersom slåtterkrossarna kunde lägga slaget direkt i en sträng som kunde förtorka tillräckligt utan att vändas.

1989 prövade vi med att leja rundbalspressning på något skifte. Dom första åren fanns bara möjligheten att stoppa in balarna i plastsäckar som de första åren förseglades med najtråd. Sen kom balplastfolien och inplastarborden, som vi lånade tillsammans med den inhyrda pressen några år fram till 1993 när jag köpte den första polska Sipmapressen tillsammans med en ganska enkel Sipma balinplastare som kunde hängas på Super Dextan (bilden visar en nyare grön upplaga av den röda modellen från 90-talet som vi hade). Då gick det åt två man och två traktorer till hemtransport och plastning av balarna, som helst skulle pressas strax före plastningen för att inte börja att varmjäsa. För det mesta körde vi dock en operation i taget, så att man först fick pressa några timmar för att sedan ta hem balarna och plasta dom. Var det långa avstånd kunde man plasta ute på åkern, men då ställdes större krav på hanteringen sen när färdigplastade balar skulle lastas och fraktas hem oskadade.

Tio år klarade Sipman, men jag kraschade mot uppstickande sten som gömdes i strängen, och fick byta hela pickupen ett par gånger p g a att den hade så litet rörelseutrymme i höjdled där den satt under pressen. År 2003 satsade jag så på att köpa en begagnad större Deutz-Fahr press med efterhängd Mc Hale inlineplastare med viss automatik som man fick sköta från traktorn. Dom båda enheterna arbetade oberoende av varandra, så det det var lite knepigt att varje gång komma ihåg en serie knapptryckningar i rätt ordning för att inte processen skulle gå snett. Hände detta kunde man få nån extra timmes straffarbete för att komma på rätt köl igen. Det var efter det är köpet som det blev klart att jag måste upp ytterligare ett steg i motoreffekt från Lambourginins 105 hk och skaffade därför den stora Valtran år 2005.

Slåttermaskiner och stenig moränjord är trots mina ansträngningar med välten en kombination som borgar för kraftigt maskinslitage och täta haverier, eller i varje fall täta knivbyten.

Med den storlek på vallodlingen som vi nu hade så tog det inte många år innan det var dags för nästa slåttermaskin som nu blev en ny buren Lely 240 som jag fick renovera flera gånger innan den sista som finns på bilderna Lely Splendimo 270 kom in på gården. Förutsättningen för den här stora burna maskinen var också att det fanns rejäl traktorvikt bredvid som kunde bära upp det stora utligget som inte hade något stödhjul.

Grässkörd blev nu tre på varandra följande traktoroperationer - 1) slåttermaskin som gjorde färdiga strängar, 2) rundbalare som efter en halv till en dags förtorkning fiskade upp strängen och släppte ut en färdigplastad bal, och 3) insamling och hemfrakt av balarna till upplaget vid stallarna. En traktor och en person till varje operation, men det hände ju ibland att vi kunde köra två traktorer parallellt på olika fält med var sin operation för att förkorta den totala skördeperioden. Men för det mesta slog jag själv sen kväll eller morgon för att slaget skulle få torka till nästa dygn, och pressade föregående dags slag under eftermiddan. Hemkörningen stack man in så fort det blev något mellanrum i de övriga arbetena eller nån regnskur. Det var egentligen ganska bråttom att köra hem de nypressade balarna eftersom nyfikna skator dök upp ganska snabbt för att kolla innehållet i dom nya landskapselementen.

Bildserierna ovan visar den tekniska utvecklingen på gårdens höskörd under hundra år. Fotona från olika århundraden är tagna mot framsida respektive baksida på det hus som numera är Bringåsens bygdegård.

Den första bilden från 1905 är tagen ganska precis vid den tidpunkt när man allmänt på Kyrkås sockens olika hemman slutade med att dra till skogs i tre veckor med liar och räfsor för att skörda skogshö och myrhö. Min morfars bror Jonas Hanssons skördelag för hässjning på åkervallarna består av sju personer och fyra hästar.

På slutbilderna från 2005 är jag själv ensam med en traktor (160 hk) som omväxlande får dra både slåtterkross, rundbalspress med plastkonservering och därefter vid luckor i tidsschemat även lastar på vagn, drar hem och lastar upp balarna på lagret. För att slippa en del omkopplingar och spara tid fick den mindre andratraktorn ofta stå kopplad för slåtterkrossen och ibland även köras parallellt av Lena.

Den efterföljande hemtransporten hinner jag också med inom samma skördeperiod. Med Jonas Hansas teknik, och även med den som gällde i min barndom femtio år senare hade slåtterarbetet en förlängning på ytterligare ett antal dagsverken, som började med inkörningen från hässja till fältlador innan skörden var avklarad. Sedan pågick arbetet ända fram till nästa vår innan allt var hemfraktat på medföre från ladorna till lagården.

Under länken http://busvebacken.se/JordBruk#Vallskörd har jag beräknat resursbehoven för gammal resp modern vallskördeteknik. Arbetsinsatsen går ner från 20 till 1,5 manstimmar per ton hö medan dragkraftbehovet minskar från 10 hästarbetstimmar till 1,5 traktortimme per ton hö. Det intressanta är också att dragkraftens energibehov för höskörden går ner från 200 till 150 kWh per ton hö med den moderna motoriserade skörden.

Målet för allt detta arbete är lite förenklat att till stall och lagård hämta hem det biologiska energiinnehållet i ett ton hö, vilket uppgår till ungefär 3000 kWh, medan dragkraftens arbetsinsats kostar 5 - 7 procent av skördens energiinnehåll.

Grovfoderutfodring

I fårhusets första version installerade jag en Westmek automatisk höfördelare som hängde i en längsgående takskena ovanför hötorkarna och som matades från en traktordriven kastfläkt parkerad utanför fårhusväggen. Kapaciteten avtar med ökande rörlängd, varför jag placerade matningen mitt emellan de båda hötorkarna och ordnade så att teleskopröret med utkastaren under takskenan kunde vändas på ett ställe för att kunna fungera ut mot båda hållen med kortas möjliga rörlängd. Handarbetet vid inläggningen bestod då i att fördela med högaffel från lastarvagnens utsläpp till kastfläktens intag, ett arbete som också borde ha kunnat mekaniseras med matarbord, men det saknades en ekonomiskt rimlig lösning vid den tidpunkten.

Utfodringen var planerad att ske för hand med högaffel, ett arbete som jag trodde skulle kunna stödjas med en eldriven vinsch upphängd i den befintliga takskenan. I praktiken blev det dock så att vinschandet med en gripklo visade sig både tungarbetat och omständligt. Det blev enklare att riva ner höet för hand med en höhacka och flytta det längs gångarna med den lilla handdragna krokodilgripen Hjulgrabb.

När rundbalsensilaget först blev aktuellt för fåren så skaffade vi den lilla självgående och självlastande balskäraren Varmo enligt bilderna. Jag fick modifiera och anpassa orginalet med en extrabeställd utmatningselevator för att få upp det tunga ensilaget på foderbordens flexibla höjdnivå. Sedan kunde jag hämta framlyftade balar från marken, köra in och svänga runt hörn och lägga uppmätta högar i änden på varje foderbord. Högarna fick sedan dras ut och fördelas längs foderbordet med högaffel.

När det på nittiotalet blev aktuellt med om- och tillbyggnader för kor, blev Varmosystemet otillräckligt och jag fick anpassa planlösningar och maskiner till större traktordrivna balrivare som även kunde kasta ut stråmassan på tvärgående foderbord för fåren, såväl som att fördela fodret utefter längsgående foderbord till korna. En tredje viktig funktion var att med samma maskin kunna kasta in ströhalm i alla gruppboxar. Ombyggnaden för fårhusets del bestod i ta upp nya portar för genomkörning med utfordingstraktorn och ersätta hötorkarna med utfodringsgrind mot körgången och flyttbara liggbås inne i boxutrymmet.

All kraftfoderhantering skedde under alla år manuellt med i förväg uppmätta doser i hinkar och plastbaljor för varje foderbordsgrupp och lamningsbox. Rutinen vid utfodringen blev då att först och snabbt bära fram alla hinkar till respektive foderbord, och sedan göra en rusch genom hela det otåligt larmande systemet och fördela hinkar och ställa ner baljor i lamningsboxarna. Därefter vidtog utdelning av stråfodret och sist uppmätning av kraftfodret för nästa utfodring.

Inomgårdstransporter

Nutidens jordbruk har mot bakgrund av det stora arealbehoven per gård utvecklats mot att vara avancerade transportföretag för att ombesörja de interna näringskretsloppen. Särskilt stora blir transportbehoven när man har kombinerat växtodlingen med djurproduktion och har odlingsmarken utspridd på arrenden som idag ofta kan ligga på flera mils avstånd från gården. Expansion är ju ett val man som bonde frivilligt kan göra när man har tillgång till dagens stora snabba traktorer och motsvarande lastkapacitet på vagnar att hänga på bakom.

Vi klarade arealutvidgningen upp till ungefär 100 hektar inom en transportradie längs väg på högst 3 km, vilket jag uppfattar som ganska unikt koncentrerat och energisnålt i jämförelse med de flesta jämförbara kollegernas situation. Här ska jag försöka summera lite ungefärligt i bilder hur jag under åren byggt upp transportkapaciteten och tekniken för att kunna hålla jämna steg med tillväxten av produktionen.

Under 60-talets månskensjordbrukande använde vi egentligen bara en gammal hästvagn med höflak och gamla personbilshjul och en enaxlad kärra med lika stor höflak och gummihjul. Skiten kördes ut med den gamla handlastade enhästspridaren. Timmervagnen med linkran som syns på någon bild hade jag lånat tillfälligt av farbror Otto på Lillsjöhögen. Däremot hade vi nån gång fått tag i en enkel skogskärra med dubbla lastbilsdäck och fällbara timmerbankar, men den saknade kran och var svårlastad innan vi hade frontlastare på nån traktor.

Omkring 1975 när vi börjat producera mer gödsel köpte jag kombivagnen JF AV4 ton för att också kunna transportera gödseln till arrenden nere i byn. För att så långt möjligt minska transportmängderna i gödselspridaren försökte jag mellanlagra ströbäddarna några månader utanför stallen för att den skulle "brinna ihop" lite innan jag spred ut den före höstplöjningen. När nya fårhuset var klart så ökade både gödselmängden och transportavstånden avsevärt så då ersatte jag den med den större Jumbo 600.

Jag klarade nödtorftigt transporterna med tippkärran, hölastarvagnen och gödselspridaren till långt in på 90-talet, men måste då låna mottagningsvagn för tröskningen. När korna kom med i bilden blev behoven ännu större och det blev då dags för investeringen i den här växlarvagnen Bigab 8-12 med en hög kontainerlåda som rymde 16 m3 och fungerade mycket smidigt och bra till tröskningen men framför allt till skittransporterna. Där lade jag om rutinerna till att lasta ut ströbäddarna direkt från stall till kontainern och köra ut lassen till fältstukor där det skulle användas. Dom fick sen ligga där till höstplöjningen, då jag jag tog med två traktorer med frontlastare och spridare ut för att kunna lasta och sprida på ett smidigt sätt. Det minskade antalet vägtransporter eftersom kontainern rymde tre spridarlass och dessutom slapp jag dra ut en massa skit på vägarna från sånt som fastnat på däcken vid spridningen.

För intransport av den huvudsakliga odlingen av biomassan gräs användes först hösvans, sedan lastarvagn så länge som vi torkade gräset till hö. När rundbalningen började fick jag hjälp med att svetsa ihop en egendesignad balkärra (blev aldrig fotograferad) för sjutton våta balar. Var det torra välformade halmbalar som inte väger så mycket så gick det att få på 25 st.

Gårdsbilarna

Den första godstransportbilen på gården blev en gammal tvåsistsig Ford Thames Van -54 av samma typ o färg som bilden, som vi köpte efter Morrisen omkring 1963. Med takbrygga följde den med till Uppsala några gånger för att bl a frakta hem den första hövändaren - ett litet äventyr med den lilla bilen. Den bilen med några studenter och skidor i godsutrymmet gjorde också en utflykt från Ultuna ner till Töreboda och Sötåsen där vi hälsade på en kommande årgång Ultunesare och träningstävlade inför ett kommande vasalopp i Finn-Töreloppet 5 mil i minus 25 graders kyla.

Efter den lågväxlade Forden med 3 växlar och bara 31 hk i motorn som jag inte körde fortare än ungefär 70 km/tim blev det en betydligt rymligare och bekvämare, 7-8 år gammal DKW 3-6 estate på gården. DKW-n hade en trecylindrig 2-taktsmotor av samma typ som Saab 93-motorn och krävde alltså oljeblandad bensin. Den var 4-växlad och gav 40 hk men saknade Saabens frihjulskoppling. Efter några år bytte Staffan bort den i Stockholm mot en fräschare Saab 95 herrgårdsvagn som sedan fanns på gården under Lenas och mina år i Umeå.

Jag köpte ny tippbar släpkärra vid fabriken i Åsele för 2500 kr i början av jobbet på Röbäcksdalen 1972 och snickrade själv en lättmonterad påbyggnad, som var anpassad för transporter av de avelsbaggar och lamm för prövning som ingick i mina arbetsuppgifter. Fotona togs vid ett sådant tillfälle när jag lastar ur lamm till bete uppe i Öjebyn Piteå, vilka kunde vara hämtade ända nerifrån Sundsvallsområdet. Kärran fick också bära hem till Bringåsen rätt stora mängder virke, väggskivor och inredningar till första fårhusbygget som jag köpte och förberedde vid dåvarande bostaden i Stöckeby, Umeå. Sedan gick den som fårfraktare i Bringåsen under många år innan åldern tog ut sin rätt, och jag ersatte med den lätta Bedfordlastbilen, som dock hade ett ganska högt och tunglastat flak.

Dragbil till släpkärran blev en silvergrå Saab 99 (1971, 1,85 liter, 85 hkr) med engelsk Triumphmotor, vilken vi köpte när vi just flyttat till Umeå. Dragjobbet var tydligen lite för tungt för denna, så när växellådan började morra efter ett par år bytte vi till den robustare, mörkblåa Saab 93 -73årsmodellen med kraftigare 2 liters Saabmotor på 95 hkr, som gjorde tjänst åt oss till 1983, då den föll för en fatal men nästan osynlig påkörningsskada bakifrån. Lite anmärkningsvärt i det sammanhanget var att den Saaben tillhörde den första årsmodellen som hade den nya svenska uppfinningen med stötupptagande gummistötfångare, som skulle skydda mot skador i de låga hastigheter som det då var fråga om.

Vi flyttade hem 1976 med bara den blå Saaben och släpkärran i bagaget. Det visade sig snart ohållbart med bara en bil på gården och samtidigt jobb på Torsta. Därför köpte vi en lite enklare gårdsbil i form av en äldre begagnad Volvo Amazon kombi som jag inte har några egna foton på. Den fungerade också utmärkt för transport av enstaka får, vilket vi gjorde ofta i samband med en avelsring för baggar som vi skötte om under en lång följd av år.

När Saaben dog 1983 hittade jag en trevlig lantbrukarbil på annons, en mycket sällsynt röd Renault R 18 kombi -82 med 65 hkr dieselmotor som bara gått något år som snöskoterflyttare i renskötseln. Klädseln på förarsätet hade tydliga märken efter förarens obligatoriska slidkniv i bältet.

Samma år ersatte vi Amazonen och den utrangerade släpkärran med en lätt Bedfordlastbil -77 med rymligt flak, tresitsig kupe och en ganska sliten och trögstartad Opeldieselmotor på 62 hk. Även här byggde jag till höga lämmar och ett kapelltak för fårtranporterna. Bedforden tjänstgjorde med ca 350 mil om året i fem år t o m 1988.

Renaulten och Bedforden jobbade tillsammans ända till 1989, då det blev dags att ersätta lastbilen. Nu föll valet på en gammal Renault Trafic -83 med högskåp och samma dieselmotormodell som i vår R 18. Skåpet hade något mindre lastyta än lastbilsflaket men hade å andra sidan mycket lägre och bekvämare lasthöjd som fåren ibland klarade själv vid pålastningen. Det var över huvud taget en fördel med helskåp för alla våra transporter jämfört med kapellösningen på lastbilen, som inte heller kunde göras med full ståhöjd.

Fem år senare (1994) föll personbilen igenom i besiktningen men hade fortfarande en pigg motor som jag lyckades montera över i den nu ganska trötta Traficen. Efter ett kort mellanspel med halvskrotade personbilar, övertog vi så 1995 brorsans välfungerande Volvo 245 herrgårdsvagn av sen 80-talsmodell med bensinmotor på 100 hk och körde den som vår genom tiderna största familjebil fram tills alla ungarna var utflugna år 2000. Då fick Volvon lämna platsen för en ny liten tvådörrars Renault Clio bensin 60 hk som fick sköta persontransporterna fram tills vi slutade på hösten 2008.

Den gamla Traficen började få rostskador efter nära 20 år och det blev dags att år 2002 ersätta den med något fräschare. Nu blev det en betydligt nyare årsmodell Trafic 1400 -96 års med verkstadsinrett högskåp och tyvärr en bensinmotor på 102 hk som havererade några år senare. Vår duktige bilmekargranne fixade dock snabbt fram en begagnad utbytesmotor med montering och efter detta fungerar den faktiskt fortfarande fast den nu ägs av min brorson Ole i Uppsala.

Effektivitet och energiförbrukning

Här ska jag från mina erfarenheter försöka presentera hur sambanden mellan arbete, effektivitet och fossilenergiförbrukning fungerade, när man som i vårt fall startade med biologisk produktion från en mycket liten omfattning från ett generationsmellanrum på 60- och första halvan av sjuttitalet. Då höll jag och brorsan igång ett litet månskensjordbruk med en gammal men pigg mamma som djurskötare. Sedan investerade jag och Lena med vår arbetsinsats först upp det till ett produktionsföretag på enfamiljsnivån under 80-talet. Därefter vidmakthöll vi företagseffektiviteten i förhållande till omvärldens krav på arbetslöneutveckling fram till Lenas och min pensionering år 2008.

Under 60-talets studietid inhämtade jag en bred utbildning inom näringen på universitetet. Förutom det mesta om odling omfattade kunskapsinhämtandet bland mycket annat ämnena driftsekonomi, markvetenskap, byggnadslära, maskinlära och energiteknik. Dessförinnan hade jag den vanliga grundutbildningen upp till studenten, vilket betydde att jag faktiskt ägnat varje vinter från mitt sjunde år och däefter 20 frivilliga år framåt på skolbänken, innan jag lyfte min första anställningslön vid 27 års ålder. Samtidigt med vinterstudierna så ägnade jag liksom de flesta jordbruksintresserade bondebarn än idag gör, all ledig tid både vinter och sommar när jag var hemma åt s k månskensjordbruk.

När vi var framme vid år 1968, det årtal som blev startpunkt för den nedanstående tabellsammanställningen, började jag att fortlöpande mäta och dokumentera alla insatser som jag trodde kunde vara värdefulla i jordbrukandet där hemma. Det varierade lite med tiden vilka värden som blev registrerade, men jag ska här försöka välja tre representativa treårsmedeltal på några nyckeltal som kan belysa hur energiresurserna utnyttjades under de fyrtio följande år som ledde till avslut och pensionering när jag var 67 och Lena 65.

Den första perioden inföll mellan 1968-1970 när månskensjordbrukandet gick på rutin och närmast motsvarade ett vanligt hobbyjordbrukande hos stadsbor som flyttat ut på "landet".

Från år 1980 hade vi bränslepump med mätare på farmtanken, och från och med nu blev det intressant att journalföra tankningarna mot timräknarna på alla motorfordon.

År 1983 är företaget ett fullt uppbyggt och inkört familjeföretag inför den andra perioden 1983-1985, och man kan se att det årets sammanlagda arbetsinsats från familjen till lantbruksföretaget har uppnått en stabil omfattning på ungefär 2500 timmar enligt en beräkning som jag gjorde 1983. Med det året slutade jag journalföra våra arbetstimmar. Det finns inte fler timmar tillgängligt i en familj som även förutom de vanliga hemmasysslorna roade sig med föreningsarbete, lärartimmar på lantbruksskolan och Lenas delvis arvoderade och delvis ideella timmar i kommunpolitik och föreningsarbete. Jag gjorde också några avlönade dagsverken med fårklippning åt andra varje år.

2500 timmar per år kan därför gälla som rimlig tid för arbetsinsatsen i vårt jordbruk även för de efterkommande tjugofem åren. Det är väsentligt färre timmar än vad våra kolleger med mjölkproduktion måste göra, och detta var också ett av skälen till att vi inte ville ställa upp på lantbruksnämndens propåer om att investera för mjölk i stället för vår ursprungliga idé om fårskötsel, vilket alla då ansåg vara en omöjlig produktionsgren att räkna hem företagsekonomi på.

Den sist redovisade perioden blir åren 2005-2007 när den senast utbyggda verksamheten i nutid fortfarande pågår för fullt men avslutningen börjar planeras. Mellan den andra och den tredje perioden har vi hela tiden uppdaterat jordbruksföretaget till att s a s följa det omgivande samhällets krav på ständig tillväxt som ska betala alla nya konsumtionsvanor.

I en preliminär analys av fossilenergiinsatserna (omräknat från andra eventuella energikällor) måste man även ta med de insatser som konsumeras i hushållen hos den produktiva jordbruksbefolkningen, vilket INTE sker i de nuvarande livscykelanalyserna. När man gör detta i min sammanställning ovan blir den totala "dieselförbrukningen" per hektar fotosyntesareal för 1969=104 liter, för 1984=59 liter och för 2006=40 liter. Motsvarande uträkning på produkt från företaget, omräknat till energiinnehållet i ett kg "kött" blir då: 1969 = 0,52 liter, 1984 = 0,31 liter och 2006 = 0,28 liter.

Observera att de här tabellerna inte bara innehåller jordbrukets dagliga driftskostnader i de former som brukar ingå i de livscykelanalyser som dagens miljöforskare och debattörer slår varandra med. Här ingår även kostnaderna för allt arbetet och för uppbyggandet av hela jordbruksföretagets interna verkstad ända nerifrån grunden och fram till en skuldfri avslutning. I den andra tabellen har jag också ur minnet hämtat lite uppgifter från pappas och mammas gårdsbruk från 1947 när det kommit igång ordentligt efter kriget. Produktionen på gården bestod då av skogsbruket och 4 - 5 mjölkkor av SKB-typ i lagårn - ett av de mindre hemmanen i byn på den tiden, och pappa delade sin tid med en mängd olika jobb vid sidan om jordbrukandet.

Det odlas idag högt uppe i samhällseliten en myt om att man kan välja mellan å ena sidan odling i ett naturligt och småskaligt, eller med ett annat ord ekologiskt jordbruk, eller å andra sidan av något mystiskt vinstbegär ägna sig åt att pressa jorden med energislukande maskiner och konstgödsel i olika former av industrijordbruk. Här har ordet industri alltid en negativ klang medan nationen Sveriges innevånare med rätta är väldigt stolta över sina världsledande verkstads-, skogs- och gruvindustrier, som tack vare höga mekaniseringsgrader och robotiserade metoder kan driva de svenska arbetarnas löneutveckling och ge medelklassen något av världens bästa välfärd.

Dom flesta inom mediebranschen och den ekonomiska vetenskapen är också överrens om att välfärden har ett starkt samband med hög investeringsnivå och arbetseffektivitet i industrin - dvs företagen måste leverera mer och mer produktvärde per anställd för att löneutvecklingen ska vara ledande, samtidigt som man också har krav om att minska stressnivån och årsarbetstimmarna.

Varför tror eller anser man att jordbruksföretagare skulle kunna leva i samma samhälle men efter andra regler?

En av de grövsta missuppfattningarna uppstår, när man tror att bönder kan livnära sig på att producera något slags ekologisk "slow food". Då har man blandat ihop produktion och konsumtion, eller också vill man inte se skillnaden mellan konsthantverk och industrivaror.

Det är endast en effektivt använd arbetstid som kan ge tillräckligt med både tid och varor över för en njutningsfull och stressfri konsumtion ibland en jämlik och demokratiskt styrd samling människor. Alla andra modeller bygger på relationer mellan herrar och tjänstefolk.

Det är begreppet "småskalig" och den otydliga definitionen som sänder ut konfliktskapande signaler i debatten. Det är alltid någon typ av företagare som åstadkommer produktion till samhällsnyttan. Och en företagare som även skapar sin arbetsplats måste alltid förhålla sig till dom två mest begränsande naturresurserna, som vid bioproduktion av grönmassa är den egna och och andras arbetsförmåga och markyta som kan samla tillräckligt med fotosyntes. Markytan kan aldrig samlas ihop vilket som jag ser det är huvudskälet till att storleksfördelarna i just bioproduktion ganska fort äts upp av logistikproblem. Arbetskraft kan du köpa till men då MÅSTE arbetsuppgifterna ge en sån avkastning, dvs mängd biomassa per arbetstimme att företaget har löneförmåga. Jag är ganska säker på att det är här någonstans som hela ekokonceptet rasar om det t ex blir oljebrist. Titta på min tabell och jämför hur mycket diesel som förbrukas totalt i jordbruket, och per arbetstimme jämfört med mängden som tankades i vår familjebil, vilken inte användes mer än max 1500 mil per år.

Här står "Busvebackens" dragkraft uppställd år 2005 - fyra traktorer från 160 ner till 25 hk - som tillsammans kördes ungefär 900 timmar per år. Alla är inköpta begagnade, så investeringsnivån är måttlig. Dessutom finns utanför bild en snart 30 år gammal 9 fots skördetröska och ett begagnat rundbalsekipage för ca 1000 balar/år. Bakom Leylandtraktorn hänger alltid en gammal tippkärra med timmerkran för stenplock och lite vedkörning. Utanför bild står på olika ställen treskärig växelplog, 4,5 meters väderstadsharv och -vält, kombisåmaskin, Bigab växlarvagn 8-12 med spannmålslåda, egenkonstruerad rundbalsvagn för 17 balar i två lager, och 2,7 meters slåtterkross (den enda maskin som det pga stort slitage var motiverat att köpa som ny med normal avskrivning). I den gemensamma uppställningen skymtar också en så kallad minilastare, här en gammal glidstyrd Mustang -25 hk med krokodilgrip och skopor för utgödsling inne i nötboxarna. Den var gammal och sliten när jag köpte den och blev så småning så svårstyrd att jag bytte den till en ny trevligare och midjestyrd Flexitrac -25 hk som fanns med de två-tre sista åren.

Gårdens produktion

Åkerarealen nyttjades på senare år med en växtföljd bestående av ett år spannmål med insådd och fyra års vall. Då bestod spannmålen av 6-7 ha tidigt tvåradskorn och 5 ha tidig havre. En del av havren eldade vi till bostadens uppvärmning. Resten av spannmålen utfordrades till ungnöt och får. Vallarna betas eller skördas växelvis till rundbalsensilage med egna maskiner. Allt bärgat och betat foder förädlas på gården med hjälp av 100 tackor och 30 dikor till 5 ton lamm- och fårkött, 500 kg ull och 8 ton nötkött (de allra senaste åren mindre, då tjurkalvarna såldes som halvfabrikat pga utrymmesbrist).

För att balansera och komplettera den interna näringsomsättningen och kretsloppet mellan mark och djurskötsel köpte vi dessutom årligen in 6 ton proteinkoncentrat, 20 - 30 ton ströhalm och 20 ton NPKgödsel.

Fåren

Det här lilla klippet kommer från en romersk lantbruksexpert(agronom?), Columella, som skrev en omfattande rådgivningsskrift om lantbruk omkring år 50 e kr. Det mesta som han skrev om får visade sig så småningom stämma väl överens med mina egna erfarenheter. Hans uppfattningar om nyttan av kött, mjölk och ost i speciellt de "nordliga folkslagens" kosthållning verkar vara väl etablerad redan för 2000 år sen, och står i kontrast till alla nuvarande påståenden om att mjölkdrickandet skulle vara ett modernt påfund. Den svenska utgåvan publicerades och blev känd bara för något år sen, så den kan inte beskyllas för att ha påverkat mitt produktionsgrenval, som dock i efterhand visade sig vara väldigt välgrundat ur en mängd olika aspekter.

1964 köpte jag på inrådan av rådgivaren Ragnar Bergman de första tacklammen, två st av ryatyp från Birgit Linderström, Fåker, och lite senare på hösten tre st finullstacklamm av Sven Jonsson i grannbyn Brynje. Sven och Karin hade nyligen köpt fastigheten där och startat med fårskötsel med stöd och inspiration från Bergman och hans tidigare samarbete med fårgurun Erik Sjödin i Västernorrland. Karin var född där och deras finullsbesättning hade också rötterna därifrån. Sven Jonssen blev i fortsättningen en nära samarbetspartner i fårskötseln och lantbruket, och skötte bl a fårklippningen hos oss ända tills jag började klippa själv i mitten av sjuttiotalet.

I MinHistoria har jag lagt in några egna foton från klippningsteknik tillsammans med en australisk tecknad instruktionsserie på ett tjugotal tecknade positioner i den teknik som alla yrkesklippare nu använder. Jag översatte texten på bilderna till svenska för publicering i boken Ull och Pälsskinn på Lts förlag 1981 och har nu försökt göra samma bilder läsbara på mobiltelefonnätet att fungera som stöd när man står där med fårsaxen i hand.

Fårbesättningen är Sveafår - en s k syntetisk ras av en modell som finns i många varianter på olika håll i världen och som funnits på gården sedan 1964. Då var fårskötsel en synnerligen anonym produktion i bondesverige, men när jag sökte efter alternativ till de fyra-fem kor vi tidigare haft tills pappa dog, så kändes detta som ett mera lätthanterligt och utvecklingsbart djurslag för mamma att sköta medan vi barn vistades på olika studieorter mellan skolloven. När ultunastudierna var avslutade så visade det sig att det här lite slumpmässigt valda fårintresset blev språngbrädan till mitt och Lenas första jobb som fårnäringsutvecklare/forskare på SLU i Umeå och sedan till fortsättningen som egenföretagare med specialinriktning på får.

I vårt fall är huvudingredienserna i grunden 3/4 finull och 1/4 texel som vi själva utvecklat genom att varje år sedan 1970 avkommepröva en ny generation bagglamm av mestadels egen skörd på egenskapen tillväxt. Vi har även prioriterat hög fruktsamhet och sund kroppsbyggnad och har därmed som vi tycker några av Sveriges mest snabbväxande och högfruktsamma får, utan att göra avkall på ekonomiskt mätbara slaktegenskaper. Produktionsresultatet brukar ligga omkring 2,2 uppfödda per lammande tacka och en 110-dagars lammvikt omkring 39-40 kg. Lammen slaktades med en medelvikt kring 20 kg, och den totala årliga köttproduktionen hade en målsättning att nå ungefär 8 ton slaktad vikt under 80-talets renodlade fårproduktion.

Vi har hittills inte gjort några avelsurval på ullegenskaper i sveafåren men finullskaraktärer slår igenom på rätt många djur, och vi har alltid varit noga med att ta till vara all ull på bästa möjliga vis både ekonomiskt och arbetsmässigt.

Efter umeåtiden klippte jag själv fåren, och för att få ut det bästa av både tackornas avkastning och ullens kvalitet kunde jag då anpassa klipptiderna ganska individuellt till olika djurgruppers produktionsfaser. Man får inget betalt för ull som följer med slaktdjuren, så därför klippte jag också alla år rutinmässigt slaktlammen och tog vara på deras lite bättre betalda ull. Sveatackorna lämnade på två klipptillfällen (oktober och mars) i medeltal en årsproduktion av 3,5 kg ull, slaktlammen mellan 0,5 och 1 kg, och på de sista årens merinoinkorsning kunde jag notera en uppgång i årsproduktionen till 5 kg. Årsproduktionen av ull i blandade kvaliteter uppgick på 80-talet till omkring 1000 kg

Under årens lopp har vi levererat ett avsevärt antal avelsdjur med goda lönsamhetsrelaterade köttproduktionsegenskaper till kolleger över hela landet.

Större bild

Klippning inne i vårt fårhus med modern utrustning (mobil klippstation med ullhantering) som Jan varit med om att utveckla. På andra bilden syns den ordinarie hanteringsanläggningen med ränna, våg, sorteringsgrind och klippgolv. Jag har översatt en australisk bildserie med den klippningsteknik som jag använt mig av och lagt ut med några egna foton från samma klippgolv här

Varför var vi med i ullprojektet?

Upprinnelsen till denna lokalt jämtländska idé kom från dåvarande ägaren och vd Bo Ottosson på Ullfrotté i Östersund, Sveriges då förmodligen enda kvarvarande textilindustri för tillverkning av vardagskläder, som dessutom specialiserat sig på modern ullteknologi för råvaran till sina produkter.

Min agronomkollega Margareta Lund, granne och husdjursrådgivare på lantbruksnämnden och jag som representant för länets fåravelsförening kontaktades av Bo på ett möte där han lade fram sina ideer, som Margareta och jag tyckte verkade genomtänkta och realistiska. Vi två tog då på oss att vi skulle utreda de praktiska och ekonomiska förutsättningarna och möjligheterna för att på nytt efter drygt tvåhundra år återuppta Jonas Ahlströmers gamla 1700tals stora svenska manufaktursatsning till en inhemsk produktion av den dyrbara importen av finfibrigt kläde för den dåvarande stora krigsmaktens behov till officersuniformer. I vår tid dock intresset framför allt inriktat på merinoullens överlägna komfortegenskaper till alla typer av kroppsnära plagg, samt att den ullen också kunde användas i samma högeffektiva spinnmaskiner och väverier som brukas för bommull och syntetfibrer i den globala textilindustrin.

Det är ett intressant och spännande projekt för 2000-talet, där vi kom fram till att det fanns förutsättningar för att återuppta en lönsam svensk produktion av en basråvara till funktionella kläder. Samma typ av ullproduktion har en gång tidigare bedrivits i rätt stor omfattning i landet under hundra års tid genom Jonas Alströmers insatser på 1700-talet. Konkurrensförmågan gentemot andra jordbruksgrenar idag ligger i att vi med modern avelsteknik kan kombinera våra svenskutvecklade sveafårs unikt höga tillväxt och fruktsamhet för köttproduktion med merinofårens speciellt industrianpassade ullegenskaper. Därmed kan vi förhoppningsvis återerövra lite av fårets gamla ställning som det äldsta och mest samhällsnyttiga och allsidigt användbara husdjuret samtidigt som en sådan fårtyp även blir en överlägsen energiomvandlare av växtfibrer till allsidig samhällsnytta.

Vår utredning ledde fram till ett godkänt EG-projekt med finansiering som möjliggjorde import av både lämpliga merinogenotyper och en del teknologi som behövdes för en realistiskt småskalig start för Ull-Rika från år 2000 ett jämtländskt projekt som går ut på att sätta merinoull på våra ur ullsynpunkt bästa sveafår och producera och hantera en råvara som kan användas till kroppsnära yllekläder som vardagsplagg. Här (våren -08) går en grupp på 20 stycken halvmerinotackor i fårhuset(se nedan). Dom har en ull vars medelgrovlek ligger mellan 20 och 23 mikron. Det ligger ganska nära projektmålsättningen, som skulle vara en textilråvara under 21-22 mikron. (Vanlig svensk lantrasfinull har fibergrovlek från som bäst 25 mikron i medel och upp mot 35 - 40, och yllet "sticks" mot huden när ullfibern ligger över 25 mikron).

Den nyutvecklade rasen har på senare tid mera officiellt döpts till Jämtlandsfår. En liten bit av detta projekt utgjordes av en privat studieresa till australisk fårproduktion Reserapport från Sydaustralien år 2000

Merinoullskaraktären (andra bilden) skiljer sig enklast från lantrastyperna (på klippningsbilderna ovan) i att alla fibrer har ungefär samma diameter och längd och bildar därmed en fäll som under hela tillväxten är "slät" på ytan. Lantrasull har stor spridning från mycket finfibrig och långsamväxande underull till grovfibriga täckhår som växer ut snabbt till koniska spetsar av de grövsta stråna och en mera öppen fäll. Merinoullen har dessutom mycket tätare mellan hårsäckarna, vilket medförde att våra halvmerinoavkommor hade ungefär 50 % högre ullvikt än lantrasföräldern.

Fårmjölkning

Fårets "tredje ben", mjölken, har jag på senare år lärt mig, att man i medelhavsländerna sedan tusentals år betraktat som en huvudprodukt. Vi testade det några gånger, med att som här i slutet av sjuttiotalet mjölka några av våra tackor i Barbro Hedlinds lilla getstall nere i byn i samband med lammavvänjningen, en variant som jag hört även tillämpats i större skala på Island under medeltiden när man förmodligen inte hade så mycket kor och behövde skaffa lagringsbara mjölkprodukter till vinterkosten.

När vi prövade att mjölka tackor, hade vi redan ett par egna getter hemma på gården som handmjölkades för att i första hand ge hushållsmjölk och ett litet överskott som mamma Karin gjorde ost och mese av i sitt kök. När Barbro Hedlind efter några år avvecklade sin getbesättning nere i byn köpte vi hennes mjölkmaskin och jag gjorde ett litet getstall i vår gamla lagård, där vi sen hade 4-5 getter hela åttiotalet. Omedvetet följde vi egentligen då en mycket gammal tradition i Kyrkås och Jämtland där man alltid hade haft ett litet antal mjölkgetter vid sidan om på alla hemman.

Getskötseln

Getskötsel har av tradition alltid handlat om mjölkproduktion till vällagrad ost och inte minst mese i mina hemtrakter, och har i stort sett alltid funnits på Busvebacken sedan starten 1855. Dom getter vi hade under den första perioden på 60-talet fraktades på traditionellt vis på sommaren till faster Elmas fäbod i Näverede där hon och Alfred kunde fortsätta sitt gamla sommarnöje utan att behöva besvära kusin Nils-Erik som ny gårdspatron med några vinterskötselresurser - detta skötte vi om och delade på hennes ostproduktion och tog hand om killingarna och bockhållandet såsom våra insatser.

Här har vi getterna från den andra perioden gående utanför hönshuset där jag nu hade mjölkmaskinen.

Höns o ägg

Det rymliga men tidigare oanvända stora häststallet bakom en timmervägg inredde vi 1964 till ett värmeisolerat hönshus för upp till 150 höns. Utrymmet ventilerades med en ventilationstrumma som jag beräknade efter konstens alla regler. Mammas "stora" hönsbesättning togs bort 1975 och hönsutrymmet drogs ner till en mindre husbehovsbesättning som rymde 15-20 golvhöns och delade stallutrymmet under olika perioder med getter, grisar och mjölkkossan.

Grisarna

Till den pjäsen hör också att vi under några år haft en sugga som grisat kanske fem - sex gånger. Grisarna inrymdes på lite olika ställen, och jag byggde även en proffsig suggbox i serviceavdelningen i stora fårhuset. Suggan fick några gånger åka i Trafic-skåpbilen för att besök galten i Litsnäset ett par mil bort. Sedan blev det också några omgångar där jag själv var seminbiträde med inköpta spermadoser från Husdjurstjänst. Utegrisar prövade vi också några år och lät dom gå med entrådigt elstängsel.

Korna

Så här såg koflocken ut år 1961 medan pappa fortfarande levde. När han dog 1963 slaktade vi ut mjölkkorna, men fortsatte att föda upp dom kvigkalvar som fanns tills dom var kalvfärdiga och kunde säljas på livdjursauktion i stan. Det betydde att lagården inte var tömd förrän 1965, då vi kunde börja med ombyggnad därinne för får och hötork.

I början av nittiotalet infördes smittskyddsbestämmelser som gjorde att vi inte kunde ha får och getter på samma gård, så getterna avvecklades. I samma veva hade jag fått en SLB-kvigkalv i födelsdagspresent av välmenande goda vänner, som tyckte att det saknades ett djurslag på gården. När hon växt upp och blivit seminerad ändrade jag min getmjölkmaskin till komaskin för att ta vara på hennes stora mjölkavkastning till både hushåll och flera år till några inköpta spädkalvkvigor med olika köttrasinslag som blev starten för dikobesättningen.

Mjölkningen pågick några år tills hon en dag föll för en aggressiv mastit och fick slaktas. Därefter blev det bara ett och annat handmjölkat tillvaratagande av råmjölk från snälla dikor som kunde stå stilla i sin kalvningsbox. Sådant frös vi ner och använde som nödhjälp till både spädkalvar och lamm - och till en och annan kalvdans.

Nötbesättningen innehåller "regnbåskorsningar" av olika kött- och mjölkraser, för närvarande (vid fototillfället) betäckta med en Charollaistjur. Tjurkalvarna brukade slaktas vid 15 - 16 mån och 375 kg slaktvikt och kvigorna gick till slakt vid ca 19 mån och vägde då omkring 290 kg. De senaste åren hade vi platsbrist och sålde undan tjurkalvarna som halvfabrikat.

Vinbärsodlingen

Bland de mer udda dragare som passerat egendomen finns den här Fiaten på styltor. En dansk entreprenör betade av både danska och svenska vinbärsodlingar ända upp till Norrbotten med detta egenbyggda tröskverk med ordinära vindruvsskördare som förlaga. Han kom förbi Bringåsen vid ett par tillfällen på 1980-talet då jag ville pröva maskinskörd av vår bärodling till saftning. Skördemetoden var helt klart ekonomiskt fördelaktig jämförd mot andra alternativ, och några lokaltillverkade saftflaskor försökte vi kränga på en midsommarmarknad 1988. Alla övriga insatser och saknade resurser inräknat blev detta dock en omöjlig affär för oss och bärodlingen avvecklades några år senare.

Redan medan vi bodde och arbetade i Umeå (före -76) började vi förbereda en på den tiden ny och intressant norrlandsproduktion av svarta vinbär. Den växte så småningom ut till närmare två hektar med buskar, vilka från början skördades med självplock. Buskarna krävde en del växtskyddsbekämpning och de mellanliggande gräsbanorna måste putsas med jämna mellanrum, och för dessa ändamål skaffade jag en åkgräsklippare som modifierades lite så att den kunde gå intill buskraderna och även bära en liten fläktspruta för bekämpningen. Maskinen visade sig också bli en utmärkt bärare för hantering av alla de flyttbara elstängsel som i alla år utgjort en viktig del av betesdriften som ingått i växtföljden på vår åkermark. Den lilla traktorn var tämligen ofarlig men populär att släppa i händerna på den unga familjearbetskraften.

Den avverkade under åren många timmar i gräsklippning mellan vinbärsbuskarna och remsor runt betena för elstängslen, där vi samtidigt kunde ta med dom upprullade stängsel som skulle flyttas. Intresset för självplock av vinbär minskade efter några år och upphörde så småningom, och vi försökte då ett par år med inlejd maskinskörd. Skördandet fungerade utmärkt men avsättningen för skördade bär till rimligt pris och besvär var mycket problematisk, vilket hade till följd att vi under 90-talet lade ner underhållet av odlingen. Skörden försvann till parasiter och ogräs och buskarna röjde jag bort helt något år innan vi slutade. Gräsbanorna fanns dock kvar och eftersom jag tidigt blev tvungen att stänga in odlingen med viltstängsel mot älgbetning, hade vi nu ett välstängt bete för både får och på senare år rekryteringskvigorna.

Det kan väl tillfogas att bara några stycken av samma sorters buskar på vår tomt några hundra meter ifrån fältodlingen fungerade utmärkt tills vi for därifrån, med enbart årlig beskärning och gödsling som underhåll.

Skogsbruket

Som nämnts tidigare ca 140 hektar produktiv mark med alla nödvändiga skogsbruksplaner och miljövårdsavsättningar. Tidigare gjorde jag en del ungskogsgallringar själv med motorsåg och en Skogis miniskotare eller med Leylandtraktorns griplastarvagn, vilken annars mest fungerade som effektiv stenplockare efter plöjning och harvning. På senare år hann jag bara med att plantera efter Norrskogs avverkningsuppdrag och lite plantröjning med röjsågen. En stolthet är tallskiftet närmast gården som jag minns att pappa lät fröså med hjälp av en skolklass när jag var sådär 4-5 år. Sen har jag varit med och vårdat, gallrat och stamkvistat beståndet till det som i dag börjar närma sig en vacker 65-årig timmerskog. Jag har ingen säker volymbestämning på hela skogen från när jag föddes, men den har i alla fall helt klart sedan dess lämnat ifrån sig rätt mycket virke vid regelbundna avverkningar (i medeltal beräknat till 200 m3f per år = 5 fullastade timmerbilar) och trots eller snarare tack vare detta ändå vuxit avsevärt i omfång och kvalitet fram till de rotstående 16 000 m3f i lagret som gällde vid vårt frånträde.

Vid sista skogsplanteringen experimenterade jag med att blanda gran och lärk på ett skifte. På kortet ovan når lärkplantorna 1 - 2 meters höjd medan granplantorna ännu knappt når över höstgräset.

Framtiden

Vi själva har numera båda (från 2009) överskridit pensionsstrecket, och har funnit duktiga efterträdare som löst ut oss ur företaget, och i enlighet med en obönhörlig utvecklingslogik fortsätter dom att driva vårt gamla familjeföretag som en del i sitt nyare nästa-generations familjeföretag som nu sysselsätter 4 personer med dikor, får och ett stort skogsbruk.

Av dom som lyckats i livet brukar ju en del dra sig tillbaka till en vingård nånstans långt söderut. Vi nöjde oss med att köpa en villatomt med ett äldre hus, stort uthus med källare och en lekstuga nära Lenas hemgård i västra mälardalen. Här kunde vi ta över en del fina fruktträn och åter odla upp en liten trädgårdstäppa. Vingården har jag planerat till att utgöra en tjugofem meter lång rad längs stängslet mot grannen - början på den syns ovan.

Så länge vi orkar åker vi nu runt i världen för att se hur folk lever och försörjer i andra miljöer om man har ögonen öppna.

Lite nostalgiska tankar kom för mig som här en sommarkväll i Andalusien. En turistgrupp där jag var med hade stannat för kisspaus på ett bussturisthak vid en spansk motorväg och jag klev igenom den omgivande träd och buskridån till utsikten där bakom. Från en hög parkettplats hörde jag bjällror och fick under 5 - 10 minuter bevittna hur ett par herdar med en skapligt stor fårflock släntrade förbi alldeles nedanför mig. Det påminde mig om alla de vandringar vi gjort under åren kors och tvärs mellan betena i byn.